Hugget i sten 100823.pdf - Technocult

Sörmlands museum 

Hugget i sten 

f ö r e v i g h e t e n 

Redaktör Kerstin Cassel


f ö r e v i g h e t e n

Redaktör 

Kerstin Cassel 

Foto 

Omslag och kapitelingångar 

fotograferade med hålkamera 

© Lena Granefelt, 2009 

Formgivning och layout 

Catarina Turén, Sörmlands museum 

Utgiven av 

Sörmlands museums förlag 

Box 314, 611 26 Nyköping 

www.sormlandsmuseum.se 

Publikationen har finansierats av 

Länsstyrelsen i Södermanlands län och 

Sörmlands museum. 

© Sörmlands Museum och författarna 

Tryckt hos ett Klimatneutralt Företag 

Edita Västra Aros 2009 

ISBN 978-91-87794-506


f ö r e v i g h e t e n 

Redaktör Kerstin Cassel 

Sörmlands museums förlag

Innehåll 



sid 6 

sid 56 

Jätteberget – en fornborg 

till folk hemmets försvar 

Ingeborg Svensson 

Minnen av sörmländsk 

marmorindustri 

Eva Fransson 

Medeltidens 

fasci nerande figurvärld 

Gunilla Gardelin 

sid 70 

Bronsålderns bildvärld 

knackad i sten 

Sven-Gunnar Broström 

sid 106 sid 124 

Till minne av... 


sid 16 sid 34 

Från Berga till Göksten 

Magnus Källström 

Kristallen den fina 

Patrik Gustafsson 

sid 90 

sid 136 

Sten på sten – en värld 

för de döda 

Hans Bolin

Förord 

Vår värld är formad av sten. Själva jordklotet – urberget – tittar här och 

var upp ur marken som en uråldrig berättelse. Att forma och bygga i sten 

knyter människor samman i tid och rum. Från de äldsta dryga två miljoner 

år gamla handredskapen i sten från Olduvai området i Tanzania, till 

den för columbianska stenstaden Teotihuacán i nuvarande Mexico eller 

det monumentala kraftverket Tre Raviner som idag dämmer Yangtzefloden 

i Kina. Här hemma hittar vi då och då yxor från stenåldern i 

åkern, och vid vägkanten står ibland en runristad sten som berättar om 

vidsträckta kontakt nät och döda släktin gar. Sten har använts både till 

minnesmärken och i byggnader, vilka satt sin prägel på landskapet. 

Praktfulla monument, ståtliga ruiner och vattenfyllda gruvschakt kan 

vara hisnande vackra och uppfattas ibland som uttryck för en förlorad 

guldålder eller ett storslaget förflutet. Mer sällan tänker vi kanske på det 

arbete som krävdes för att släpa upp all sten till fornborgen eller röset 

på bergs krönet. Eller att varsamt borra fram skafthålet i en stenyxa. Att 

forma sten kräver tålamod, kunskap och erfarenhet. Många händer och 

åratal av slit. 

Med tiden försvinner det mesta som människan skapat, men det som 

huggits i sten blir till framtidens historia. 

Lars Norberg Karin Lindvall 

Arkeolog, Sörmlands museum Länsmuseichef, Sörmlands museum 

5

sten



Kanske är det indelningen av förhistorien i tre utvecklingsstadier 

– stenålder, bronsålder och järnålder 

– som bidragit till att sten uppfattas som 

ett primitivt material. En sådan utvecklingsstege 

antyder att stenhantverk övergavs när andra material 

och tekniker blev tillgängliga. Men tar man 

sig tid att närmare granska de ting, byggnader 

och monument som omger oss kan det konstateras 

att sten fortfarande används inom en mängd 

områden, och att stenhantverket är mångsidigt 

och avancerat. Ambitionen med denna bok är 

att lyfta fram stenens betydelse genom tiderna, 

både i det förflutna och för oss i dag som har historiens 

minnen i sten att reflektera över. 

Från tid till annan har människan haft behov 

av att uttrycka och manifestera sig i sten. 

Behovet utlöses till exempel i perioder av förändring 

och osäkerhet då stenmonumenten fungerar 

som minnesskapande – huggna för framtiden. 

Utan tvivel värderas stenens permanens och 

soli ditet när makten reser sina byggnader och 

monument. Stenbyggnader framhäver viktiga 

sam hälleliga institutioner som slott, kyrkor, råd 

I lager på lager vilar stenen och berättar om de förändringar 

som skett i Nyköpingshus arkitektur under århundraden. 

Bilden är tagen vid resaureringsarbetet 1921-22. 

Fotograf okänd. SMA. 

hus och lärosäten. Men även i det lilla och i mer 

vardagliga sammanhang uppmärksammas och 

nyttjas stenen; den markerar platser av vikt och 

i stenen knackas symboler och tecken att läsas i 

fram tiden. Till stenen knyts minnen och berättelser, 

och för oss i dag utgör de ett viktigt källmaterial 

för kunskap om människor i det förflutna. 

Samman med stenens tröghet och stabilitet 

kopplas även andra associationer. Vem minns 

inte sagornas troll som förvandlas till stenar när 

solen går upp? Längre fram i boken, i Ingeborg 

Svenssons och Hans Bolins texter, kan vi också 

läsa om andra sagoväsen – jättarna – som ofta 

förknippas med monumentala fornlämningar i 

sten. De svårtolkade fornborgarna och bronsålderns 

magnifika gravläggningar har även andra 

likheter i det att människan återkommer till dem 

och brukar dem på nya sätt genom historien. 

Stenens styrka gör att den inte bara står emot 

väder och vind, utan gör den också lämplig att 

stå emot övermänskliga krafter. I den tidigare 

landsantikvarien Ivar Schnells bok om kyrkorna 

i Södermanland förklaras varför dopfuntarna 

gjordes i sten. ”Att funten skulle göras i den stabila 

stenen och ingenting annat hängde samman 

med den äldre kristna tron, att det odöpta barnet 

var besatt av djävulen. Därför gällde det att ha 

don som höll emot avgrundsfurstens eventuella 

9

10 

När Länna kommun slogs samman med grannkommunen 

restens denna sten som ett gravmonument 

över en kommun. Kanske vittnar 

stenen om att omorganisationen inte uppfattades 

som helt oproblematisk? Hur som helst garanterar 

den att traktens invånare påminns om händelsen 

långt efter det att de direkt berörda är borta. 

Foto: Ivar Schnell. SMA. 

Även i vår tid reses stenar vid brobyggen. Denna 

minnessten finns vid Strängnäsbron på Tosterön. 

Foto: Lars Norberg, 2009. SMA. 

En sentida efterföljare till vikingatidens runstensresare. 

Då liksom nu var det viktigt att hävda 

den historiska närvaron i landskapet. ”Trakten 

bebyggd under stenåldern. Södertorp byggdes 

på 1370-talet enligt traditionen”. De stora förändringar 

som skiftena innebar för bebyggelsen 

antyds också i mitten. Stenen finns i Mellösa 

socken, i trakterna av Hälleforsnäs. 

Foto: Boris Wredenmark, 1962. SMA.

utbrytningsförsök.” Ytterligare en förstärkning 

mot djävulen kan också ses i ornamentiken på 

de för Mälardalen typiska dopfuntarna, där en 

kedja av ringar löper runt skålen och ett rep runt 

foten. Stenkyrkobyggandet, som tog fart först 

mot slutet av 1100talet, föregicks av förgängliga 

träkyrkor som kan spåras tack vare äldre stenarbeten 

som dopfuntar och kisthällar. 

I Gunilla Gardelins text kan vi läsa om stenkyrkorna 

och följa de skickliga stenhuggarnas 

bilder – bilder som ger oss en inblick i den 

medel tida människans världsbild. I stenkyrkorna 

har man också låtit mura in äldre tiders minnesstenar, 

som bokstavligen fått ligga till grund 

för tidens byggnader. Vi erinras om tidsdjupet i 

symbolvärlden som förbinder de kristna bilderna 

med förkristen tid och tankevärld. Runstenen i 

kyrktröskeln och Eskilstunakistan i kyrkväggen 

är minnen av minnen. 

Under bronsålder fungerade berghällen som 

ett kommunikationsmedium som tretusen år senare 

ger oss en inblick i en förfluten föreställningsvärld, 

något som SvenGunnar Broström 

berättar mer om. Men viljan att uttrycka sig i 

bilder kanske inte var den enda orsaken till hällkonsten, 

utan genom att knacka i berget frigjordes 

också de krafter som vilade i stenen. 

Magnus Källström behandlar i sin text järnålderns 

typiska minnesstenar – runstenarna. 

Bruket att resa runstenar börjar redan under 

500talet efter Kristus, men den stora runstensresartiden 

startar mot slutet av 900talet. Det är 

heller inte ovanligt att stenar restes utan att runor 

ristades på dem. I Södermanland finns flera gravfält 

med resta stenar, vilket behandlas i min egen 

text om gravvårdar genom tiderna. Ristandet av 

runor på stenarna ger ytterligare en möjlighet att 

förstå tankarna bakom stenresandet, och ger en 

inblick i språk och namngivning. Genom omnämnande 

av de generationer som levt på platsen 

hävdas rätten till gårdens marker. 

På liknande sätt har man i långt senare tid 

känt behov av att markera människans långa 

närvaro i landskapet. På en sten från Mellösa 

socken, i närheten av Hälleforsnäs, kan man i en 

runstensliknande slinga läsa att trakten bebyggdes 

under stenåldern och att Södertorp byggdes 

på 1370talet. 

Det är således inte bara den religiösa och 

världsliga makten som har behov av att skriva in 

sig i framtiden genom kostbara monument och 

minnesstenar. Också i mindre förväntade sammanhang 

har man lockats att föreviga speciella 

händelser och tankar. I Björkvik vid sjön Yngaren 

har någon känt en önskan att påminna om 

oföränderliga värden genom att hugga dem i 

sten. I en slinga som erinrar om runstenars ornamentik 

knackade man 1881 in texten ”Den eviga 

sanningens makt är störst”. Man kan undra vilken 

händelse som utlöste behovet av att inskärpa 

dessa visdomsord. 

Även något så opersonligt som en kommun 

kan känna behov av att inte helt försvinna in i 

glömskan. När Länna kommun, i trakterna av 

Åkers styckebruk, gick upp i grannkommunen 

beslutade man att föreviga detta i sten: ”Med år 

1951 upphörde Länna som självständig kommun. 

Stenen restes av Länna kommun i juli 1951.” Ett 

gravmonument över en kommun måste nog sägas 

vara sällsynt, men garanterar att händelsen 

kommer att bli ihågkommen långt efter det att 

de inblandades direkta minnen är borta. 

Det är inte ovanligt att hästar och andra husdjur 

fått minnesstenar, och det förekommer även 

speciella djurkyrkogårdar. Några kilometer nordost 

om Ripsa, vid Edebysjön, finns en sten som 

berättar att starka känslor också knyts till andra 

djur. Saknaden efter ”de trogna rådjuren Sessan, 

*1946 †1956 och Kalle *1949 †1957” har varit så 

stor att en minnessten rests över dem. 

Resta och ristade stenar må dra ögonen till 

sig, men hur ofta tänker vi på det enorma arbete 

11

Övergivna stenvalvsbroar bredvid 

dagens landsvägar minner om 

tider då vägarna ledde den 

resande genom byar och samhällen. 

Dagens vägar och järnvägar 

prioriterar snabbheten och drar 

genom obebyggda trakter. Under 

asfalten döljer sig många ton berg 

och sten. Sten används också till 

vägutsmyckning och konstfärdiga 

rondeller, denna från Flen. 

Längst till vänster och ovan, foto: 

Lars Norberg, 2009. SMA. 

Till vänster, fotograf okänd. SMA. 

13

14 

Ett jätteblock som av naturen har ställts balanserande på sin 

spets. Trots sin till synes ostadiga placering står den fast över 

generationer och lockar till sig berättelser om jättar, naturens 

under och elektriska fält. Spikstenen, Ripsa socken. Foto: Ivar 

Schnell, 1956. SMA. 

Jätteblocket i Juresta är ett så kallat riskast eller en stötta sten. 

Traditionen att lägga en pinne för att stötta jätteblocket levde fortfarande 

1992 när fotot togs. Foto: Magnus Josephson, 1992, SMA.

som lagts ner på att hugga och lägga stenen som 

täcker stadens gator och torg? Att stenlägga dem 

hade förstås praktiska orsaker (liksom praktiska 

skäl och krav på ökad framkomlighet gör att 

de ofta asfalteras idag) men det gör också att vi 

långt senare förstår hur viktiga dessa platser var. 

Stenlagda gator och torg bidrar till en förståelse 

för de urbana platsernas framväxt och förändring. 

Under århundradens kulturlager döljer sig 

stenen som berättar om viktiga nu övergivna 

mötesplatser. Den urbana scenen är hela tiden i 

förändring; vad som idag är en perifer och bortglömd 

bit av staden har en gång varit ett torg 

med ett myller av människor. 

Ett av Stockholms välkända riktmärken, den 

höga Folksamskrapan, har både fasad och interiör 

av marmor bearbetad i Sörmland. I Marmorbyn, 

belägen mellan Katrineholm och Vingåker, 

har det huggits sten som försett många 

byggnader med marmor. Eva Fransson berättar 

i sin text om en av Sveriges största marmorindustrier. 

Även om den epoken är slut vittnar 

landskapet vid Gropptorp fortfarande om en 

hundra årig industri historia. 

De enorma massor av krossat berg och sten 

som i dag läggs ut för motorvägar skvallrar om 

vår tids prioriteringar. Även om vi inte tänker på 

dem som minnesmonument i sten kommer de 

utan tvivel att spela den rollen. Vägbankarna förtäljer 

om de stora insatser vi lägger på transporter 

av människor och ting. Från att de stenlagda 

vägarna dragit genom bebyggelsen och förbundit 

små och stora samhällen, läggs vägarna i dag 

i obebyggda och öde trakter. Möjligen skymtar 

en stenkyrka på avstånd men i huvudsak saknas 

ett synligt tidsdjup längs dagens monumentala 

vägbankar. Kanske är det i detta sammanhang, i 

avsaknaden av historia och avgränsade och markerade 

platser, vi ska se de tidens nya uttryck i 

sten. De konstfärdiga rondeller och vägutsmyckningar 

som inte sällan görs i sten blir en allt van 

ligare syn, och det är inte utan nyfikenhet man 

frågar sig hur de kommer att tolkas av morgondagens 

arkeologer. 

Som mötesplatser och utgångspunkten för 

berättelser och traditioner fungerar också de av 

naturen huggna jätteblocken. Att sägner knutits 

till Spikstenen i Ripsa socken är inte så märkligt 

där den balanserande på sin spets reser sig 

som en pyramid. På Internet spekuleras det än 

i dag om huruvida stenen är ett naturens under 

eller om det är våra förfäder som baxat upp den, 

nyttjande ”elektriska fält”. En mellanstadieklass 

konstaterar att inte ens om hela klassen kastar sig 

mot stenen går den att rubba – stenen utgör en 

fast punkt i en i övrigt föränderlig värld. 

Stora stenblock drar till sig uppmärksamhet 

och får oss att agera. På flera håll i landet finns 

belägg på en sedvänja som har resulterat i så kallade 

riskaststenar eller stöttastenar. För att få lycka 

läggs en pinne för att stötta stenen var gång man 

passerar, och jätteblocket i Juresta visar att traditionen 

lever kvar i sen tid. Även om det inte alltid 

ligger så mycket tanke bakom handlandet så fullföljer 

vi en gammal tradition och delar upplevelsen 

med människor som passerade i det förflutna. 

En betydlig skarpare blick behövs för att få 

syn på de små små avslag i kvarts som är rester 

från stenålderns redskapstillverkning. Men 

Patrik Gustafssons text gör det klart för oss att 

även de minsta flisorna av sten kan bidra med en 

kunskap om livet i äldre tider. Av kvartsen gjordes 

redskap och verktyg för de flesta av vardagens 

göromål, och kvarts var ett material som följde 

människans liv i sörmländsk stenålder. 

Små eller stora stenar, avsiktligt monumentaliserande 

eller vardagligt brukade, vackert arbetade 

eller råa – alla väcker de vårt intresse och 

ger oss inblick och kunskap om äldre tider. Och 

kanske kan de också få oss att reflektera över vår 

egen tid och vad vi väljer att lämna efter oss i 

form av huggen sten. 

15

figurer

Medeltidens fascinerande figurvärld 

Gunilla Gardelin 

Som en rad pärlor på ett band ligger några mycket 

speciella kyrkor längs väg E20 i norra Södermanland. 

I Torpa, Tumbo, Hammarby och Jäders 

kyrkor kan konst från tidig medeltid upplevas 

ännu idag. Många bilder från denna tid har gått 

förlorade, men somliga höggs i sten och har därför 

bevarats. Bilder har den särskilda egenskapen 

att de kan berätta hur människor tänkte och vad 

de trodde på. De har tillkommit i en annan tid 

och kan kännas både bekanta och främmande. 

I relieferna möter oss en spännande värld, även 

om de innehåller koder som vi ibland har svårt 

att förstå. 

Kyrkorna är belägna i socknar som ligger 

längs Mälarens södra sida. Socknarna i denna 

del av Södermanland är relativt små, vilket har 

sin grund i naturlandskapets utformning och 

att bebyggelsen redan under järnåldern har legat 

tätt i området. I Södermanland har frälset 

(adeln) ägt en mycket stor andel av jorden un 

Hammarby kyrka med stenreliefer från äldre byggnadsskeden 

inmurade kring portalen. Foto: © Lena Granefelt, 

2009. 

der medel tiden. Även kungamaktens närvaro 

har varit påtaglig i landskapet genom de så kalllade 

Husa byarna. I till exempel Jäders socken har 

det funnits ett flertal gårdar i kunglig ägo under 

medeltiden. Under 1000talet uppfördes framför 

allt kyrkor i trä, men redan under detta århundrade 

byggs några av de första kyrkorna i sten. 

1100talet är emellertid den stora stenkyrkobyggnadsperioden. 

Stenen, som är ett mer beständigt 

material än trä, ansågs troligen som mer värdigt 

ett gudshus, och kanske hade man hämtat inspiration 

från monument på andra platser i Europa. 

I vissa skogsrika regioner fortsatte man emellertid 

att uppföra sina kyrkor i trä. 

Det krävdes en mångårig utbildning och erfarenhet 

i att bemästra den hårda stenen och att 

i den skapa bilder. Att använda stenskulptur och 

reliefer i en kyrka, för vilket det krävdes att en 

stenmästare under en lång tid bearbetat stenen, 

var en stor investering. Inte alla kyrkobyggnader 

försågs med sådana kostsamma reliefer. De som 

hade möjlighet att investera i utsmyckningar till 

kyrkorna måste ha haft ett ekonomiskt överskott. 

Att avlöna en stenmästare för att utföra ett 

antal reliefer var en exklusiv satsning, och följaktligen 

måste det ha varit en stor jordägare som 

låg bakom arbetet. Men även om det kan betraktas 

som en lyxkonsumtion får vi inte glömma 

att det inte bara handlade om prestige, utan att 

19

ilderna hade en stor innebörd för den som beställt 

dem och för alla som såg dem. 

Den medeltida kristna människan gjorde inte 

skillnad mellan tro och vetenskap på det sätt som 

vi gör i dag. Därmed var det inte direkta naturstudier 

som låg bakom stenmästarnas bilder av 

djur som till exempel lejon och drakar. I stället 

var det djurens egenskaper såsom de skildrades i 

religiösa texter som var grunden för reliefernas 

utformning. I bibeln kan man läsa att draken 

kommer ur en orm, vilket kan förklara varför det 

ibland kan vara svårt att skilja dessa djur åt i bilderna. 

I Jesaja 14:29 står det att ”ty från ormens 

rot skall en basilisk komma fram, och dennes avkomma 

bliver en flygande drake”. Det är med 

dessa ögon, det vill säga som tecken och symboler, 

som figurerna kan läsas och tolkas. Vi kan 

alltså inte förvänta oss att bilderna förmedlade 

ett exakt budskap, och de kan också ha haft olika 

betydelse för olika människor beroende på den 

kunskap som betraktaren innehaft. En präst och 

en bonde såg troligen inte på bilderna på samma 

sätt. Fortfarande kan vi emellertid fascineras av 

och betrakta dessa symbolladdade figurer i våra 

medeltida kyrkor. Motiven vittnar ofta om kampen 

mellan ljus och mörker, mellan gott och ont, 

mellan Kristus och djävulen. Detta spel är det 

som kan beskådas i de djursymboler som finns 

avbildade i reliefer på kyrkoportaler, på dop 

I kyrkporten som utgör en gräns mellan det kristna rummet 

och omgivningen finner vi ofta de vackert huggna 

stenrelieferna. Torpa kyrka. Foto: Ivar Schnell, 1940. RAÄ. 

funtar och på andra platser i kyrkor. Inte sällan 

återfinns bilderna just i portaler som lett in till 

kyrkans rum. Porten kan sägas utgöra en gräns 

mellan den materiella och den religiösa världen. 

Varför bilderna så ofta placerats där vet vi inte. 

Kanske ansågs portalerna vara en viktig punkt 

för kommunikation, eftersom många människor 

samlades där inför en gudstjänst. I Torpa, Tumbo, 

Hammarby och Jäders kyrkor finns drakar, 

lejon, gycklare och andra figurer placerade i kyrkornas 

fasader eller dörröppningar, och det är 

dem vi ska skapa närmare bekantskap med här. 

Drakar 

Det är inte alltid lätt att skilja på en orm och en 

drake i den medeltida bildvärlden. Drakarna liknar 

ofta reptilerna och har ibland långa svansar. I 

några fall har de försetts med ben och vingar, vilket 

gör tolkningen lättare. Draken förekommer 

som symbol i många kulturer och har tillskrivits 

både goda och onda egenskaper. I Norden har 

den oftast förknippats med ondskan. Emellertid 

har det framkommit alternativa tolkningar som 

mer handlar om drakens kraft än att den just 

skulle vara ond. 

Bland religiösa symboler återkommer ofta 

geometriska figurer. En av de viktigaste är cirkeln, 

som även spelat en betydande roll inom 

äldre filosofiska teorier där den stått för det gudomliga 

och eviga. En orm eller en drake kan 

lätt formas till en cirkel eller en åtta, en evig 

slinga som inte var ett helt ovanligt motiv under 

medeltiden. Kanske var det just evigheten som 

förbands med dessa slingrande drakar. 

Drakmotiven som återfinns i Torpa, Tumbo, 

Hammarby och Jäders kyrkor har lite olika 

utformning och stil. I Hammarby kyrkas fasad 

finns en inmurad sten, föreställande två motställda 

drakar vars nosar möts i en cirkel och med 

kropparna/svansarna sammanflätade. Stilmässigt 

21

22 

Draken har tillskrivits både goda och onda egenskaper och är en symbol 

som sträcker sig långt tillbaks i tiden. Möjligen sker en förändring av 

drakarnas betydelse, från en kraftfull evighetssymbol till en ond kraft och 

symbol för djävulen. 

Överst till vänster, Tumbo kyrka. Foto: Dag Forssblad, 2007. SMA. 

Överst till höger, Jäder kyrka. Fotograf okänd. SMA. 

I mitten, Hammarby kyrka. Foto: Ivar Schnell, 1960. SMA. 

Nederst till vänster, Eskilstunakista. Fotograf okänd. ATA. 

Nederst till höger, Torpa kyrka. Foto: Lars Norberg, 2009. SMA.

sett finns en liknande sten med drakmotiv i 

Jäders kyrka inmurad i södra fasaden. Drakarna 

har en ålderdomlig stil som har likheter med 

1000talets ornamentik. Troligt är därför att stenarna 

har ingått i äldre byggnader eller gravmonument, 

och att de inte tillverkades för de murverk 

som de sitter i idag. 

Tidigkristna gravmonument i sten, så kallade 

Eskilstunakistor, är lämningar av gravar som 

härstammar från 1000talet, och de antas vittna 

om att en äldre träkyrka funnits på platsen. En 

sådan kista kan bestå av upp till fem delar i sten: 

två gavlar, två sidohällar och ett lock. Stenhällarna 

har ofta försetts med ornament och figurer, 

och flera av dem har också inskriptioner med 

runor. I Södermanland har flera fragment av tidigkristna 

gravmonument påträffats i trakten 

runt Eskilstuna, vilket givit dem benämningen 

Eskilstunakistor, även om de också finns i andra 

områden. Det finns också några fynd från södra 

delen av Södermanland. Fragmenten har till exempel 

påträffats vid Sundby, Jäder, Hammarby 

och Tumbo kyrkor. Ibland har de murats in i 

kyrkväggen som i till exempel Sundby kyrka, där 

drakar slingrar sina kroppar över stenhällen. På 

hällen finns en inskription med runor som lyder 

”Hane och Sigvid läto göra dessa minnesmärken 

efter Holmvid, sin fader, och Gyrid efter Holmvid, 

sin man”. Det har förts många diskussioner 

kring vilka människor det var som reste gravmonument 

i sten, och i likhet med annat stenhantverk 

är det troligen framför allt eliten i samhället 

som har kunnat göra en sådan investering. Ofta 

påträffas också monumenten i områden där de 

mäktigaste familjerna ägde jord. 

Drakstenarna i Tumbo och Torpa kyrkor har 

förmodligen tillkommit en bit in på 1100talet. 

Ur formsynpunkt liknar de varandra eftersom de 

båda har bakkroppen/svansen hoprullad i en enkel 

slinga. Till detta har draken i Tumbo försetts 

med vingar. Båda stenarna är skadade och har 

tidigare haft en annan, okänd, placering. Drakarnas 

symboliska innehåll är något svårtolkat, 

eftersom stenarna inte sitter i ursprungligt läge, 

samt på det faktum att de är skadade och hela 

motivet inte är synligt. De äldre drakstenarna i 

Hammarby och Jäder har sammanflätade svansar 

i en slags evig slinga som för tankarna till drakens 

styrka. Däremot har drakarna i Tumbo och 

Torpa en helt annan utformning genom att deras 

svansar inte är sammanflätade utan endast hoprullade 

i en snäckform. Här går tankarna inte 

mot någon evighetssymbol. Dessa drakar har 

delvis öppna gap, och kanske skall man i dem 

se den onda kraft som ibland har tilldelats dem. 

Möjligen finns det en förändring av drakarnas 

betydelse, från en kraftfull evighetssymbol till en 

ond kraft, en symbol för djävulen. 

Lejon 

Lejonet har även det en tvetydig betydelse. Beroende 

på sammanhanget det uppträder i kan djuret 

både vara en representant för Kristus och för 

djävulen, och lejonet är ett av de vanligaste djurmotiven 

inom stenskulpturen. Lejonet omtalas 

ett stort antal gånger i både gamla och nya testamentet 

i sammanhang där det omväxlande givits 

onda och goda krafter. Om lejonrelieferna tillkommit 

med inspiration från skrifter eller från 

utländska förlagor är svårt att avgöra, och inget 

av alternativen kan uteslutas. 

I västfasaden på Jäders kyrka finns en lejonrelief 

inmurad. Lejonet har givits mjuka former 

med ett framåtblickande huvud och svansen 

uppvikt mellan bakbenen och upp över ryggen. 

Sättet på vilket lejonets svans är avbildat är mycket 

vanligt, medan halsen och benen närmast liknar 

en hästs. Även i Tumbo kyrka finns en lejonrelief 

som är placerad i sydportalen. Detta lejon 

har mer strikta former än lejonet i Jäders kyrka 

men har i likhet med detta ett framåtblickande 

23

Lejonen som återfinns i många bilder har inte heller någon entydig betydelse. De omnämns både i gamla och nya testamentet där de 

omväxlande ges onda och goda krafter. Överst till vänster, Tumbo kyrka. Foto: Ivar Schnell, 1964. SMA. Överst till höger, Hammarby 

kyrka. Foto: © Lena Granefelt, 2009. Nederst till vänster, Jäder kyrka. Foto: Jan Lindberg, 1958. SMA. Nederst i mitten och till höger, 

Torpa kyrka. Foto: Lars Norberg, 2009. SMA. 

24

huvud. Ytterligare två lejonliknande djur återfinns 

i Tumbo kyrkas södra ingång. Tolkningen 

av dessa djur är osäker, eftersom de saknar 

de tydliga karaktärsdrag som brukar förknippas 

med lejon, och kanske är det andra fyrfotadjur 

som avbildats. I Torpa kyrka återfinns i korets 

sydportal ett mjukt format lejon i hög relief 

med svansen karaktäristiskt uppvikt mellan 

bakbenen. Svansen har avslutats med en bladformig 

tofs. Längst ner mot foten av sydportalens 

vänstra sida i Torpa kyrka, finns en relief med 

ett ansikte som sitter på en lejonkropp. Ett lejon 

med människoansikte återfinns också i portalens 

igenmurade öppning och har ursprungligen suttit 

på en annan plats. Talar man om en häst med 

ett människo ansikte brukar den kal las för kentaur, 

ett odjur som har sitt ursprung i den grekiska 

mytologin och som sågs som ett vilt demoniskt 

väsen. Det förekommer också lejon med 

människoansikten, men frågan är om dessa djur 

skall tolkas på samma sätt. 

Lejonstenen i Jäder kyrkas fasad är ryckt ur 

sitt ursprungliga sammanhang. Lejonet i västportalen 

i Tumbo är placerad tillsammans med 

andra figurer föreställande en gycklare, en drake 

och en lejontämjare. Även dessa stenar har tidigare 

varit placerade på andra platser, men kan 

ha suttit samlade också på sin ursprungliga plats. 

Har lejonet suttit tillsammans med gycklare och 

drakar ska bilderna kanske betraktas som avskräckande 

exempel och som symboler för onda 

krafter. Ofta finns en dubbel betydelse hos olika 

djur och figurer i bibliska texter, och många 

skriftlärda har brottats med att förklara detta. 

Uppenbarligen kan en symbol användas på olika 

sätt i olika sammanhang, vilket innebär att det 

är hela situationen som måste tydas. Om reliefer 

flyttas från sin ursprungliga plats kan betydelsen 

bli svår att tolka, inte minst när det gäller tvetydiga 

symboler som lejonet som kan motsvara 

både onda och goda krafter. 

Gycklare, akrobater och 

lejontämjare 

Underhållning av gycklare, akrobater, brottare, 

eldslukare, dansare och djurtämjare var populära 

under medeltiden och skådespelen finns 

omnämnda i medeltida texter. En artist kunde 

utföra allehanda akrobatiska konster och även 

underhålla på andra sätt genom sång och dans. 

Gycklare inbjöds till kungens och frälsets fester, 

eller uppträdde på platser där många människor 

samlades som till exempel på marknader. Därför 

är det kanske inte så märkligt som det först 

kan tyckas, att scener med dessa figurer uppträder 

i portaler och på andra platser i kyrkor. Men 

hur skall man läsa och förstå bilderna? Medeltida 

källor visar att kyrkans förhållningssätt till 

artister av detta slag var motsägelsefullt. Motiven 

har troligen inte haft underhållande syfte, som 

i verkligheten, utan bör snarast ses som moraliska 

varningar till människor innan de träder in 

i kyrko rummet. 

I Tumbo kyrka finns fyra spännande motiv 

som kan sammankopplas med medeltidens underhållare. 

I sydportalen sitter en relief som föreställer 

en man med uppdragna knän och armarna 

uppsträckta i luften, som i en dans. Han är 

naken med blottad penis och sträcker ut tungan 

mot beskådaren. En tämligen avskräckande 

scen i ett kyrkligt sammanhang kan det tyckas, 

men det finns många exempel på sådana motiv 

ute i Europas kyrkor. Motiven har utförligt studerats, 

och det har föreslagits att det är en dansande 

gycklare som avbildats i Tumbo kyrka. 

Ytterligare en figur med en ihopkrupen kropp, 

kanske föreställande en akrobat, återfinns i tornportalens 

norra sida. Figuren är dock något otydlig 

och därför svårtolkad. I sydportalen i Tumbo 

kyrka återfinns också ett annat motiv som föreställer 

en man och ett lejon i kast med varandra. 

Troligen skall detta föreställa en lejontämjare. 

25

Reliefer som visar underhållning i form av gycklare, djurtämjare och eldslukare återfinns både i medeltida texter och i kyrkornas stenreliefer. 

Överst till vänster, Tumbo kyrka. Foto: Ivar Schnell 1964. SMA. Överst till höger, Tumbo kyrka. Foto: Ivar Schnell 1964. SMA. 

Nederst till vänster, Tumbo kyrka. Foto: Ivar Schnell 1947. SMA. Nederst till höger, Tumbo kyrka. Foto: Sune Lindqvist, 1914. RAÄ. 

26

Uppvisningarna speglade ett kampförhållande 

mellan djur och människa, som i religiösa termer 

kan översättas som kampen mellan det onda och 

det goda. Ytterligare en liknande scen återfinns 

på kyrkans södra sida. Bilden visar en man som 

i ena handen höjer ett vapen av något slag och 

med den andra griper tag om ett mindre djur. 

Håller mannen på att dräpa djuret eller är det 

ytterligare en lejontämjarscen där det goda skall 

vinna över det onda? 

Ansiktena på väggen och 

andra figurer 

Ett annat motiv på relieferna består av människoansikten. 

I Danmark har sådana stenar med ansikten 

inventerats och visat sig vara mycket vanliga, 

men i Sverige är antalet okänt. En vanlig 

uppfattning är att det avbildar personen som 

byggde kyrkan. Ibland har ett ansikte tolkats 

som en präst eller biskop och någon gång som 

en Guds eller Kristusbild. 

I Hammarby kyrka kan man se just ansikten 

inmurade i väggen. Ett är placerat intill portalen 

på södra sidan och har försetts med markerade 

ögonbryn, en smal näsa, kraftig haka, låg panna, 

samt kraftig mustasch. Hårprydnaden över 

munnen har kommit att ge namn åt den stenhuggare 

som tillverkat reliefen, och som därför 

brukar kallas mustaschmästaren. Ingen uppenbar 

tolkning kring ansiktet finns att få. Att skapa 

en skulptur i sten är en relativt stor investering 

och det bör ha funnits ett syfte med bilden. En 

skulptur eller relief skapas inte utan att någon 

har beställt den och kanske är det snarare beställaren 

som är avbildad. 

Vi går vidare och ser på en relief i Torpa kyrka, 

i södra korportalens högra sida. På bilden kan 

vi se en man i profil sittande på en bänk med huvudet 

vänt mot betraktaren. Han har mustasch, 

skägg och en toppig huvudbonad. Några forska 

re har menat att han är naken, men det är tveksamt 

om så verkligen är fallet. Troligen har stenmästaren 

inte lagt ner någon energi på att mejsla 

fram mannens klädsel på ett tydligt sätt. Intill 

honom står en kvinna klädd i en veckad kjol. 

Kvinnan står vänd rakt mot betraktaren. Vilka är 

personerna på bilden? Kan detta vara ett stiftarpar, 

det vill säga personer som bidragit till uppförandet 

av kyrkan, eller är det en scen med religiös 

anknytning som visas? På portalens insidor 

finns ytterligare två ansikten. Det ena, högst upp 

till vänster, föreställer en man med runda ögon, 

smal näsa, mustasch och skägg. Mannen har en 

tättsittande huvudbonad. Ytterligare ett ansikte 

finns på motsatta sidan av portalen. Denna person 

har mittbena, skägg och mustasch. Om ansiktena 

ska tolkas som beställare, kan det betyda 

att de var flera personer som låg bakom tillkomsten 

av portalens reliefer. 

Blickar vi vidare och ser på bilden som sitter 

högst upp till vänster i Torpaportalen, uppdagas 

en märklig scen. En man sitter på ett lejon och 

håller händerna mot djurets huvud. Mannen 

har huvudet vänt emot oss. Bilden har tolkats 

som Simsons kamp med lejonet. Om det skall 

föreställa detta motiv är scenen ovanligt stillsamt 

framställd. Simsons kamp med lejonet brukar 

presenteras som att en man bemästrar lejonet 

genom att sitta eller stå på det och samtidigt 

bända upp dess käftar. Simson var en israelit och 

tillhörde ett folk som kallas domare, något som 

emellertid inte har att göra med något yrke. Om 

honom sägs att han innehade en mycket stor 

styrka som satt i hans hår. I Domarboken 14:6 

i Gamla testamentet i Bibeln berättas att Simson 

ville gifta sig med en kvinna från ett annat 

folk, filistéerna, något som hans föräldrar motsatte 

sig. Filistéerna följde inte deras traditioner, 

och flickan ansågs därmed vara ett dåligt parti. 

Simson stod fast vid sitt beslut, och när han gick 

för att fria till flickan mötte han ett rytande lejon 

27

28 

Människoansikten och figurer är vanliga motiv. Ofta har 

de tolkats som att de avbildar stenhuggaren eller kyrkans 

grundare. 

Överst till vänster, överst i mitten och nederst till höger, Torpa 

kyrka. Foto: Lars Norberg, 2009. SMA. Överst till höger och 

mitten till vänster, Hammarby kyrka. Foto: © Lena Granefelt, 

2009. Nederst till vänster, teckning: Richard Dybeck. RAÄ.

som han slet i stycken med sina bara händer. 

Även på andra ställen i Bibeln symboliseras djävulen 

av ett rytande lejon, som till exempel i Petrus 

5:8. ”Varen nyktra och vaknen. Eder vedersakare, 

djävulen, går omkring såsom ett rytande 

lejon och söker vem han må uppsluka.” 

På reliefen i Torpa har ryttaren dock inte det 

långa och kraftiga hår som brukar förknippas 

med Simson. Det kan bero på att Simson vid ett 

tillfälle förlorar sitt hår när han ligger och sover i 

knäet på en kvinna vid namn Delila. Med håret 

försvann också Simsons kraft. Han återfår dock 

senare håret och med det sin kraft, och krossar 

det filisteiska folket som betraktades som en 

fiende. Kampen mellan de olika folken har tolkats 

som en kamp med djävulen. Stenmästaren 

som skapat bilden i Torpa kan ha känt till hela 

historien om Simson och valt att porträttera honom 

utan hår. 

På stenens högra sida sitter en inskrift som 

nästan gått om intet. Flera forskare har försökt 

tyda runskriften och kommit fram till lite olika 

varianter. En av dem lyder ”Gjorde Siki på 

denna kyrka” och en annan variant är ”Öd reste, 

högg Häggjung”. En tredje tolkning säger att 

Ödulv byggde kyrkan. Vem var då Ödulv? Är det 

byggherren eller stenhuggarmästaren och varför 

sitter signaturen just på denna sten? Frågorna är 

många och svåra att ge entydiga svar på. Bilderna 

väcker onekligen många tankar om de personer 

som stod bakom reliefernas tillkomst. Hur tänkte 

människorna kring kyrkan, religionen och sig 

själva? 

Stenmästarna 

Tidigare har det antagits att flera av relieferna i 

Torpa, Tumbo, Hammarby och Jäder skulle härröra 

från samma skulpturskola eller verkstad. 

Men då har man inte tagit hänsyn till hur det var 

att bedriva hantverk under 1000 och 1100talen 

då stenrelieferna skapats. Redan under järnåldern 

hade samhällseliten knutit till sig speciella 

hantverkare. Under 10001100talen fanns inget 

självständigt hantverk utan det stod fortfarande 

i beroendeförhållande till samhällets övre skikt. 

Det var eliten som hade möjlighet att skaffa sig 

ett ekonomiskt utrymme för investeringar. En 

bidragande orsak till överskottet var användandet 

av ofri arbetskraft, trälar. Slutsatsen bör vara 

att kungliga släkter eller frälsesläkter låg bakom 

stenrelieferna i Torpa, Tumbo, Hammarby och 

Jäders kyrkor. En stenmästare kontrakterades 

för ett särskilt projekt – en stenmästare som inte 

nödvändigtvis kom från regionen. För att förstå 

mer om vilka som kan ha legat bakom utsmyckningarna 

krävs fördjupade analyser av landskapets 

historia, bland annat kring jordägandet. 

Återgår vi till frågan om stenmästarna, så finns 

det några iakttagelser som bör lyftas fram. Tolkningen 

att det varit ett fåtal stenmästare involverade, 

kanske från samma verkstad, måste också 

diskuteras mot bakgrund av de skilda sätt som 

relieferna skapats på och deras olika uttryck. 

Ser vi på de hopslingrade drakarna i Hammarby 

och Jäder så uppvisar de likheter med 

1000talets ornamentik och kan mycket väl ha 

tillkommit under senare delen av 1000talet. Relieferna 

liknar varandra i sin utformning på flera 

punkter där kropparnas/svansarnas slingor är utformade 

på ett likartat sätt. Men det finns också 

skillnader, exempelvis har draken i Jäder försetts 

med ben. Kanske har relieferna inte utförts av 

samma person, utan att inspirationen och valet 

av motiv spred sig. Djurornamentik och slingor 

av den här typen har också funnits i träkyrkor 

som motiv på olika delar av byggnaderna, 

inte minst runt portaler, och det är inte omöjligt 

att stenrelieferna tillkommit ungefär samtidigt 

med den drakornamentik som funnits i samtida 

träkyrkor. Det finns tidigkristna gravmonument 

som försetts med liknande drakmotiv, och 

29

möjligheten finns att stenarna med drakmotiv i 

Jäder och Hammarby kyrkor ingått i sådana. 

Fortsätter vi med de övriga stenrelieferna som 

anses ha tillkommit under 1100talet, så finns det 

många olikheter både mellan kyrkorna och inom 

ett och samma byggnadsverk. I Tumbo kyrka 

finns ett flertal reliefer. Figurerna är kantigt utmejslade 

i stenen, och har nästan inga runda former. 

De bilder som åsyftas sitter i södra portalen 

föreställande en gycklare, samt två lejon. I samma 

portal sitter också en sten med ett motiv föreställande 

en lejontämjare, som möjligen kan vara 

skapad av samma stenmästare. Detsamma gäller 

den relief med växtmotiv och en man som griper 

om ett djur, liksom en relief med ett fyrfotadjur. 

Akrobaten som återfinns avbildad i tornportalen 

är helt klart skapad av samma hand. Däremot 

har draken, som också den sitter i tornportalen, 

former som är mer runda och detaljerat utformade 

än övriga figurer som är mycket kantigt uthuggna 

ur stenen. Detta tyder på att draken kan 

ha skapats av en annan person än de övriga motiven 

i Tumbo kyrka. 

I Torpa kyrka finns också ett stort antal reliefer. 

Figurerna har givits mycket mjuka former. 

Det är inte omöjligt att det kan ha varit 

två mästare inblandade, eftersom lejonen längst 

ner i portalens poster har varit utformade på 

ett närmast skulpturalt sätt, medan några av de 

övriga figurerna inte är det. En tolkning skulle 

emellertid kunna vara att mästaren har haft lättare 

att utforma sina bilder när de har varit i ett 

större format, medan de fått mer problem med 

att ge teckningen skulpturala former när motiven 

varit mindre. Det som säkert går att säga är 

att denna stenmästare inte stått bakom relieferna 

i Tumbo kyrka. Likaså är det ytterligare en annan 

person som ligger bakom skapandet av ansiktena 

i Hammarby kyrka. Han har som sagt 

kallats mustaschmästaren. Namnet är lite olyckligt 

eftersom alla figurer med mustascher inte har 

30 

skapats av samma person. Det är inte ovanligt 

att ansikten huggna i sten har försetts med mustascher, 

och det skall snarare betraktas som ett 

mode i samhället än en speciell stil hos en specifik 

stenmästare. Ser vi till sist på lejonet i Jäder 

kyrka har vi redan konstaterat att det givits ett 

utseende som skiljer sig från lejonen i de andra 

kyrkorna. Stenmästaren som skapat detta lejon 

har kanske inte bara tagit intryck av förlagor från 

kontinenten eller redan existerande reliefer i andra 

kyrkor, utan även studerat inhemska djurs 

former och inspirerats av såväl katter som hästar. 

Sammanfattningsvis kan sägas att det har varit 

flera stenmästare verksamma i skapandet av 

relieferna i Tumbo, Torpa, Hammarby och Jäders 

kyrkor. De olika stenmästarna har sannolikt 

inte tillhört samma verkstad med tanke på 

de skilda sätt de har bearbetat stenen och format 

sina bilder på. Mästarna kan ha kontrakterats av 

någon i samhällseliten för utformningen av en 

speciell portal. Förmodligen har ett samtal förts 

mellan byggherren, prästen och stenmästaren 

om vad relieferna skulle föreställa. 

När en skulptör skulle hugga till en bild av 

ett djur eller någon annan figur kunde han använda 

förlagor, det vill säga bilder i böcker. Endast 

några sådana böcker har överlevt till våra 

dagar. En byggnadshytta eller en arkitekt kunde 

göra skissböcker. I dem förvarades kunskap 

om allt från byggtekniska detaljer till hur en figur 

bäst kunde komponeras och ritas upp på en 

sten. En av de mest kända skissböckerna är den 

som gjordes av den franske arkitekten Villard de 

Honnecourt i mitten av 1200talet. I boken finns 

teckningar som visar hur man med hjälp av geometriska 

figurer kunde rita upp till exempel en 

oxe på en sten. Under åren 170212 besökte den 

danske handskriftssamlaren Arne Magnusson Island, 

egentligen utsänd på kunglig order att upprätta 

en jordebok och utföra folkräkning. Under 

resan till Island omhändertog han ett antal sidor

från två upplagor av en handskrift med bibliska 

texter och bilder. Sidorna härrör från 1200talet 

och är översatta till det lokala språket från grekiska. 

Boken har sitt ursprung någonstans runt 

Medelhavet och forskarna tror att den tillkommit 

så tidigt som strax före år 200. De isländska 

bladen brukar gå under namnet Physiologus, 

vilket fritt översatt skulle betyda ”den naturkunnige”. 

Boksidorna behandlar olika djur och växter 

och innehåller bibliska citat som har haft för 

avsikt att varna människor från djävulens onda 

krafter och uppmana dem att leva ett kristet liv. 

Sådana böcker kan ha fungerat som inspiration 

för skulptörer och stenmästare när de utarbetat 

bilder för portaler och andra kyrkliga arkitektoniska 

detaljer. 

Återanvänd sten 

Dekorerad sten från äldre monument återfinns 

ofta inmurade i kyrkornas murar. Det kan vara 

hela eller delar av runstenar, fragment av gravmonument 

eller detaljer från rivna portaler. 

I Hammarby, Torpa, Jäder och Tumbo har 

flera återanvända stenar påträffats inmurade i 

kyrkornas väggar. Några av de reliefer som inte 

sitter på ursprunglig plats har blivit omplacerade 

i samband med att kyrkan byggts om eller att en 

hel portal flyttats. Detta kan vara fallet i Tumbo 

kyrka. I Torpa kyrka kan portalen med reliefer 

ha förändrats när kyrkan försågs med större 

fönster. Vid restaureringar har man också påträffat 

flera runstenar och fragment av tidigkristna 

gravmonument inmurade i kyrkväggar eller under 

kyrkgolvet. 

I Jäders kyrka har en drakrelief murats in i 

en av kyrkans ytterväggar. Det är inte omöjligt 

att den stenen tidigare ingick i ett tidigkristet 

gravmonument. Ytterligare en sten med drakmotiv 

påträffades vid en restaurering under golvet 

mellan kyrkan och vapenhuset – en sten som 

även den kan ha ingått i ett gravmonument. Det 

samma gäller den sten med två motställda drakar 

som sitter inmurad i en av väggarna i Hammarby 

kyrka. 

Runstenar påträffas relativt ofta i kyrkor och i 

deras närmaste omgivning. I Tumbo kyrka upptäcktes 

år 1958 en runsten som murats in i en av 

ytterväggarna. Runstenen har ett kors och en inskription 

med runor som tolkats till ”Anund och 

Brune reste efter Kolben denna sten”. Det finns 

också ett antal runstensfynd uppställda på Tumbos 

kyrkogård. 

Finns det någon särskild betydelse i att stenar 

från äldre monument murats in i kyrkans väggar, 

eller är det bara en slump? Flera stenar har 

murats in med bildsidan utåt, så att alla kunde 

se den gamla stenens figurframställning, ornamentik 

och runinskrift. Det är viktigt att komma 

ihåg att under medeltiden var den muntliga 

traditionen betydelsefull, eftersom alla inte 

kunde läsa och eftersom skrifter var kostsamma 

föremål. För att minnas en historia kunde berättelsen 

byggas upp kring fysiska ting som till 

exempel en runsten med bild och text. På så vis 

kunde platsens historia berättas om och om igen, 

och fragmenten i kyrkoväggen fungerade alltså 

som en hjälp i historieberättandet. Kanske ansågs 

det också vara viktigt att ha en historia bakåt 

i tiden, för att kunna knyta an till äldre generationers 

kristna på platsen. På samma sätt är det 

viktigt för oss att ha en länk bakåt i tiden. Troligen 

är det en aktiv handling och inte en slump 

att äldre stenar murats in i kyrkorna. Att bygga 

in ett fragment av ett äldre monument i en ny 

kyrka kan också betraktas som en symbolhandling, 

där det gamla förenas med det nya i en sammanlänkande 

kedja bakåt i tiden. 

Stenrelieferna är inte alltid lätta att förstå, 

eftersom vi idag har förlorat mycket kunskap 

om deras symboliska innehåll. Det är emellertid 

mycket fängslande att försöka sätta sig in i 

31

Dekorerad sten från äldre 

monument och stenreliefer från 

tidigare kyrkor återfinns ofta 

inmurade i kyrkornas väggar. 

De knyter an till äldre generationer, 

och fungerade som en 

hjälp i berättandet av platsens 

historia. 

Överst, Strängnäs domkyrka. 


Nederst till vänster, Torpa kyrka. 


Nederst till höger Torpa kyrka. 

Teckning: Olof Hermelin, 1866. 

RAÄ. 

32

hur de människor som levde under medeltiden 

tänkte. Intressant är också att fundera över all 

den kraft som lagts ner på att skapa bilderna. 

Stenmästaren betvingade den hårda stenen med 

hammare och mejsel, och skapade i den figurer 

som än i dag lockar vår fantasi. Att de verkligen 

haft en stor innebörd för både religiösa ledare, 

de som bekostat relieferna och alla andra som 

såg dem är det ingen tvekan om. Stenrelieferna i 

Torpa, Tumbo, Hammarby och Jäders kyrkor är 

unika eftersom det är få sockenkyrkor som har 

försetts med reliefer och skulpturer. Figurerna 

ger oss en nära och direkt upplevelse av medeltidens 

bildvärld. De kan väcka tankar och förståelse 

för dåtidens människor och deras syn på religionen 

och världen. Att betrakta samma bilder 

som de människor som levde i trakten såg när de 

besökte sin kyrka för nästan tusen år sedan är en 

fascinerande upplevelse. 

Hjälmaren 

Torpa 

Mälaren 

Tumbo 

Jäder 

Hammarby 

LäStIpS 

Holmqvist, Wilhelm. 1948. Sigtunamästaren och 

hans krets: en studie i Mälardalens romanska 

stenkonst. Sigtuna Dei: Sigtuna fornhems årsbok. 

Sid 6-107. 

Romanske stenarbejder, band 1-6. 1981-2009. 

Förlaget Hikuin. Höjbjerg. 

Schnell, Ivar. 1965. Kyrkorna i Södermanland. 

Nyköping. 

33

unor

Från Berga till Göksten 

Magnus Källström 

Runor är för många nära förknippade med sten. 

De flesta vet vad en runsten är och ungefär vad 

man får reda på om man läser texten: att någon 

låtit resa stenen till minne av någon annan. Vad 

som är mindre bekant är att runorna egentligen 

inte alls är skapade för denna typ av inskrifter 

eller just för detta skrivunderlag. I stället har de 

förmodligen haft ett betydligt större användningsområde, 

och ristades då i mer förgängligt 

material som trä och ben, kanske även i näver 

och vax. Det är dock framför allt tack vare stenen 

som lämningar av denna skriftkultur har bevarats 

till våra dagar. 

Från Södermanland känner man runt fyrahundrafemtio 

runinskrifter, varav de allra flesta 

är ristade i sten. Detta gör Södermanland till det 

näst runstensrikaste landskapet i hela världen. 

Runstenen från Lundby i Lid är en av de många sörmländska 

runstenar som är resta efter män som farit 

österut med vikingahövdingen Ingvar. Slutet av inskriften 

är versifierat och lyder: ”Han for österut med Ingvar, i 

Särkland ligger Övinds son”. Teckning från Svenska runurkunder 

utgifna av Richard Dybeck, Femte häftet, 1857. 

Salgäst och Finna – två namngivna 

sörmlänningar från äldre järnålder 

Runorna uppfanns troligen någon gång efter vår 

tidräknings början. Man vet ännu inte var eller 

av vem, men så mycket är klart att det inte rör sig 

om ett självständigt skriftsystem, utan att runorna 

bygger på något klassiskt alfabet från Medelhavsområdet. 

Uppfattningen om vilket alfabet 

som varit förlagan har varierat över tid, men numera 

anser de flesta att det är det latinska alfabetet, 

alltså samma skriftsystem som vi använder i 

dag, som ligger i botten. Detta stämmer också 

mycket bra med de första spåren av runskrift i 

Norden. Runorna dyker nämligen upp under 

den period som brukar kallas romersk järnålder 

(0–400 efter Kristus), då folken i Norden stod 

under stark påverkan från det romerska riket. 

Krigare från Östersjöområdet tog värvning som 

soldater i den romerska armén och man importerade 

romerska lyxartiklar som glas, bronskittlar 

och vinskopor. Att folken i norr under samma 

period också skapade sig ett eget alfabet är därför 

inte så konstigt. Runorna var inte heller någon 

exklusivt nordisk företeelse, utan de användes 

även av många andra germansktalande folk på 

kontinenten, exempelvis goterna. 

Om man får tro runinskrifternas vittnesbörd 

var språket i Norden under denna tid relativt enhetligt 

och det kallas med en modern term för 

37

38 

Bergastenen strax utanför Trosa måste ha rests senast på 500-talet och är förmodligen Södermanlands 

äldsta runsten. Texten består bara av två namn, mansnamnet Salgäst och kvinnonamnet Finna. Bakom 

runstenen skymtar järnåldersgravfältet vid Berga. Foto: Lars Norberg, 2009. SMA.

urnordiska. Detta språk skilde sig mycket från 

dagens svenska, bland annat genom att orden 

hade betydligt fler stavelser. Ordet sten hette till 

exempel stainar på urnordiska och ett urnordiskt 

mansnamn som Frawarādar skulle i dag 

lyda Fråråd. (Det som här skrivs som r var ett ”jhaltigt” 

rljud som vi inte längre har kvar i språket.) 

Vilken praktisk nytta nordborna egentligen 

hade av sitt runalfabet under detta tidiga skede 

är inte närmare känt. Kanske användes runorna 

mest för att markera status och prestige och inte 

så mycket för skriftlig kommunikation. De äldsta 

runinskrifterna är för det mesta mycket korta 

och de består ofta bara av ett personnamn. Troligen 

var runkunskapen under denna första period 

förbehållen ett fåtal. Ordet runa betyder ursprungligen 

’hemlighet’ och i andra germanska 

fornspråk finns motsvarigheter som bland annat 

betyder ’förtroligt samtal’, vilket antyder en begränsad 

krets. Det kan också ha funnits ett visst 

inslag av magi i det tidiga runbruket, men detta 

ska inte överbetonas. Blotta möjligheten att med 

några tecken tyst kunna överföra ett språkligt 

meddelande till någon annan måste i ett tidigare 

skriftlöst samhälle ha uppfattats som trollkonster 

eller som ett ingripande från gudarna. 

I Södermanland finns två runstenar som är 

ristade med den äldsta varianten av runraden 

och som båda tillhör denna första tid. Stenarna 

brukar dateras till 500talet det vill säga folkvandringstid, 

men det är möjligt att de är äldre. 

Beträffande en tredje sten från Strängnäs, som på 

1960talet påträffades vid rivningen av en spis, är 

man inte enig om runorna är äkta eller om det 

rör sig om en sentida efterbildning. Stenen bär 

bland annat runföljden wodinr som skulle kunna 

svara mot en senurnordisk variant av gudanamnet 

Oden, vilket manar till viss försiktighet. 

Av de två runstenar som vi säkert vet tillhör 

den äldsta tiden, är kanske den vid Berga utan 

för Trosa den mest intressanta. Stenen omtalas 

första gången 1830 och den låg då omkullfallen 

”på Berga gärde”. Vid denna tid hade man ännu 

inte lärt sig läsa och tyda de äldre runorna, och 

fornforskaren N. H. Sjöborg som först publicerade 

inskriften i sitt verk Samlingar för Nordens 

fornälskare trodde att språket var grekiska, och 

att runorna därför var gjorda ”af någon lustig 

broder, som varit Greklandsfarare”. Inskriften 

läste han som Oinu Kitsofilus, vilket uttyddes 

som ”en vän af vinet och murgrönan”! 

Bergastenen glömdes bort och återfanns först 

ett trettiotal år senare. Enligt en samtida uppgift 

fanns det flera gravhögar och resta stenar ett 

stycke nordväst om runstenen. Detta måste avse 

det stora gravfält som fortfarande ligger på höjdsträckningen 

norr om gården, och som består 

av åtta högar, ett fyrtiotal runda stensättningar 

och en osäker domarring. Under krigsåren 1915– 

16 undersökte arkeologen T. J. Arne tio av gravarna. 

De flesta visade sig tillhöra vendel eller 

vikingatid, men i en påträffades fynd från äldre 

järnålder. Runstenen står numera rest intill detta 

gravfält. 

Ristningen består av två rader med runor, 

som båda ska läsas från höger till vänster. Den 

längre raden följer stenens längdriktning och lyder 

saligastir. Bakom denna runföljd döljer sig 

ett mansnamn, som i dag skulle lyda Salgäst, och 

som annars bara är känt som namnet på frankernas 

lagstiftare Saligast. Troligen har namnet 

ursprungligen utgjorts av en meningsfull sammansättning 

och det motsvarar det fornengelska 

ordet selegyst, som finns i dikten Beowulf 

och där betyder ’gästen (främlingen) i salen’. 

Att motsvarigheter till detta namn dyker upp på 

västeuro peiskt område behöver inte betyda att 

namnet skulle vara lånat därifrån eller att Bergastenens 

Salgäst var en främling. Av runinskrifterna 

att döma tycks nämligen namn med efterleden 

-gastir ha varit relativt vanliga i Norden 

39

Den äldre runraden, eller futharken som den kallas efter de inledande tecknen, har 24 tecken. Under 700-talet 

refor me rades runraden och den kom sedan att innehålla endast 16 tecken. Teckning: Magnus Källström. 

och förutom Saligastir har man hittills funnit 

exempel på sammansättningar som Ansugastir, 

Hlewagastir, Wagagastir och Widugastir. Det 

andra namnet på Bergastenen lyder fino och är 

ett kvinnonamn, som även finns i senare nordiska 

källor och då lyder Finna. Liksom mansnamnet 

Finnr är det bildat till ett ord med betydelsen 

’same’ eller ’finne’, vilket vittnar om tidiga kontakter 

med grannfolken i norr och öster. Namnets 

betydelse gör det frestande att tänka sig Finna 

som en främling i trakten, men detta är nog 

att gå för långt. Namn som Saligastir och Finnō 

har säkert varit i bruk i området under många 

hundratals år innan de råkade fästas i skrift på 

stenen vid Berga. Man kan jämföra med det 

nutida mansnamnet Dan, som åtminstone delvis 

går tillbaka på det vikingatida namnet Dan, 

som ursprungligen betyder ’dansk’. Den som i 

dag möter någon med detta namn drar ju knappast 

slutsatsen att det nödvändigtvis måste vara 

en person med danska rötter. 

Bergastenen ger oss alltså namnet på en man 

och en kvinna, men ingenting i inskriften upplyser 

oss om vilka dessa personer var, vilket förhållande 

de hade till varandra eller varför deras 

namn har ristats i stenen. En del detaljer borde 

40 

man dock kunna sluta sig till. Salgäst och Finna 

måste ha haft någon anknytning till gården 

Berga, eftersom stenen har stått i närheten av 

gårdens gravbacke. Att det rör sig om en man 

och en kvinna gör också att man gärna vill tänka 

sig dem som äkta makar. Närheten till gravfältet 

tyder dessutom på att de var avlidna när 

stenen restes. Enligt ett förslag skulle Salgäst ha 

dött först och hans namn har därför fått den 

mest iögonfallande placeringen, medan hustruns 

namn har tillfogats i ett senare skede och därför 

förskjutits mot toppen av stenen. Det verkar 

dock troligare att ristningarna har utförts vid 

samma tillfälle. En tanke är att Salgäst och Finna 

har avlidit samtidigt, kanske genom en olyckshändelse, 

där kropparna inte gick att återfinna. 

När de inte kunde jordas tillsammans bland sina 

förfäder och släktingar på gårdsgravfältet, valde 

man i stället att resa en minnessten, där man ristade 

in deras namn. 

”… och efter min broder uppkastade 

jag ett röse” 

Mot slutet av den urnordiska perioden genomgick 

språket i Norden stora förändringar. De

Runstenen från Kärnbo kyrka, som 

enligt samtida uppgifter ska ha kommit 

från den förstörda Ärja kyrka, 

avbildades 1684 av studenten Johan 

Peringer. Hans teckning är noggrant 

utförd och mycket värdefull, eftersom 

den visar inskriften i ett bättre skick än 

den är i dag. Peringer adlades senare 

till Peringskiöld och han blev med tiden 

också riksantikvarie. Teckning från 

handskriften Fl 5:2 i Kungliga biblioteket, 

Stockholm. 

långa ordformerna som var utmärkande för det 

äldre språket förkortades och flera nya ljud uppkom. 

Detta gjorde att det gamla runalfabetet inte 

längre var funktionellt, vilket bidrog till att runraden 

i början av 700talet reformerades och att 

man skapade ett nytt runalfabet med endast 16 

tecken. Var det skedde vet man ännu inte, men 

fynden visar att det nya runalfabetet snabbt har 

spridit sig till olika delar av det nordiska språkområdet. 

Från vikingatidens första århundraden är 

relativt få runstenar kända, men detta betyder 

knappast att skriften har spelat en undanskymd 

roll. Under just denna period skapades exempelvis 

det mest spektakulära runmonument som vi 

känner till, Rökstenen i Östergötland, som med 

sina cirka 760 runor är världens längsta runinskrift. 

Egenheter i språket tyder på att denna 

sten ristades någon gång under den första hälften 

av 800talet. 

Från Södermanland känner vi endast en runsten 

från perioden, men den är något senare och 

tillhör snarast 900talet. Stenen är inte heller 

lika spektakulär som Rökstenen, även om den 

är ristad med samma typ av runor, de så kallade 

kortkvistrunorna. Sådana runor är något enk 

lare än de runor som förekommer på de sörmländska 

runstenarna under 1000talet. Stenen är 

känd sedan 1600talet och låg då som trappsten 

i Kärnbo kyrka i Mariefred. I Rannsakningarna, 

en typ av fornminnesinventering som genomfördes 

mellan åren 1667 och 1684, kan man läsa att 

”Vthi gambla kyrkiodörren finnes een Steen inlagdh 

påskrifwen, som berättas wara tagen widh 

dhen förstörde Äria Kyrkia”. När den nya kyrkan 

i Mariefred uppfördes i början 1600talet lades 

även Kärnbo kyrka i ruiner och runstenen hamnade 

först som trappsten vid ett hus inne staden. 

Därifrån flyttades den till platsen framför Gripsholms 

slott, innan den 1896 fick en fredad tillvaro 

i Statens Historiska Museum. I dag ligger 

stenen ganska bortglömd på en pall ute i museets 

stenmagasin i Tumba. 

Kärnbostenen är rätt liten och mäter inte mer 

än en meter i längd. Stenen är dock inte fullständigt 

bevarad, utan i den ena änden saknas 

ett ganska stort stycke. Runorna är placerade i 

tre raka runband som följer stenens kanter. I de 

två längre är runorna orienterade åt samma håll, 

vilket visar att stenen ursprungligen måste ha varit 

rest på sin ena långsida. Enligt ett förslag beror 

den långsträckta formen på att stenen kan 

41

42 

Runstenen vid Vålsta (numera Mjälnäs) 

i Nykyrka står rest i ett röse på 

toppen av ett skogsklätt bergsparti. 

Stenen är ristad på två sidor. På 

framsidan kan man läsa att: ”Rörik 

gjorde detta minnesmärke efter 

Åsmund, sin son. Han är begravd 

på Gotland(?). Röset … efter Röriks 

son.” Den sista meningen är delvis 

ristad med lönnrunor och har ännu 

inte helt kunnat tydas. På baksidan 

av stenen finns ett stort kors. Foto: 

Överst och nederst till höger, Lars 

Norberg 2009. SMA. Nederst till 

vänster, Jan Lindberg, 1957. SMA.

ha utgjort en av sidohällarna i gravkista, en sorts 

föregångare till de runristade gravkistor som förekommer 

i Södermanland under 1000talet. 

Om Kärnbostenen verkligen har tillhört en sådan 

gravkista måste denna dock ha varit placerad 

ovan mark, eftersom inskriften uppenbarligen är 

avsedd att läsas av de levande. Det är också möjligt 

att runmonumentet bara har bestått av den 

sten vi känner i dag, men att ristaren på grund 

av att den ena långsidan är tjockare har valt det 

liggande formatet. 

Tyvärr går det inte att tolka hela inskriften, 

men innehållet i de två längre runbanden är i 

stort sett klart. I det nedre, som sannolikt ska läsas 

först, står följande text: ”… själv denna sten 

efter mig, och efter Gerulv, min broder uppkastade 

jag ett röse”. Den som har skapat Kärnbostenen 

har alltså delvis gjort det till minnet av sig 

själv. Tyvärr är det på grund av skadorna okänt 

vad denne person har burit för namn, men genom 

böjningen av pronomenet själv (som skrivs 

sialbr) kan man sluta sig till att det har varit en 

man (för en kvinna skulle formen här ha varit 

*sialb). Denne man säger sig också ha uppkastat 

ett röse (hraur) till minne av sin broder. Detta 

ord har ibland översatts med ”gravröse”, men 

under vikingatiden var det ovanligt att man använde 

rösen som gravar. När ett sådant gravskick 

nämns i de isländska sagorna är det dessutom 

ofta missdådare och fredlösa som har jordats på 

detta sätt. 

Ordet hraur förekommer även på en annan 

sörmländsk runsten, som finns vid den numera 

försvunna gården Vålsta i Nykyrka. Stenen är 

rest av en man vid namn Rörik efter hans son 

Åsmund. På stenens mittyta finns en text, som 

delvis är ristad med lönnrunor, men som sannolikt 

ska läsas som raur : fart : at : ryr : iks : 

sun ”Röse … efter Röriks son”. Vad ordet fart 

ska betyda i detta sammanhang är inte känt. 

Kanske hade ristaren egentligen avsett att skriva 

fakrt fagrt, men av misstag hoppat över en lönnruna. 

Det skulle i så fall röra sig om ett ”vackert 

röse”. Stenen står också mycket riktigt rest i mitten 

av röse som ligger på den högsta punkten av 

ett bergsparti. Röset mäter tio meter i diameter 

och alldeles i närheten finns resterna av ytterligare 

ett röse. Rösen är ju en gravform som är typisk 

för bronsålder och det har därför föreslagits 

att Rörik har utnyttjat ett äldre gravröse för att 

skapa sitt monument. Detta kan mycket väl vara 

riktigt, men han kan också ha byggt på och förändrat 

det äldre röset. Att det strax intill finns 

ytterligare ett röse som verkar ha utsatts för avsiktlig 

stentäkt tyder ju på att så kan vara fallet. 

Ristningen på Vålstastenen kan bidra med ytterligare 

två intressanta upplysningar. På baksidan 

av stenen finns ett stort kors, som visar att 

Rörik och hans son har bekänt sig till den kristna 

tron. Om sonen får vi dessutom veta att han : 

is : krafin : o : ku… ”Han är begravd på …”. 

Det sista ordet är inkomplett, men det mesta talar 

för att det här stått ku[tlanti] det vill säga 

”Gotland”. Åsmund vilar alltså inte i röset, utan 

han är begravd på en annan plats. Röset och runstenen 

ska bevara hans minne, men de är inga 

gravmonument. Samma sak gäller förmodligen 

det röse som uppkastades till minne av Kärnbostenens 

Gerulv. 

Tyvärr vet vi inte var Gerulvs röse har legat. 

Om stenen verkligen har kommit från Ärja kyrka 

som uppges i Rannsakningarna, bör det sökas 

i dessa trakter och inte i Kärnbo. Precis norr om 

Ärja kyrkoruin finns ett litet gravfält med ett tiotal 

fornlämningar. De flesta av gravarna utgörs 

av stensättningar, men här finns också två rösen, 

varav ett med rektangulär form. Det är onekligen 

lockande att tänka sig att Kärnbostenen ursprungligen 

haft sin plats på detta röse. En annan 

kandidat skulle kunna vara det svårt skadade 

röse, som ligger på en höjdsträckning en knapp 

halvkilometer öster om ruinen. Tyvärr måste allt 

43

Den lilla Kolundastenen påträffades 1856 när en gravhög grävdes 

bort. I dag står stenen rest intill vägen mellan Eskilstuna och 

Malmköping tillsammans med två andra runstenar. Den ena bär 

bland annat en lönnskrift som döljer ett rosande epitet till den 

döde: þrōttar þegn, vilket ungefär betyder ”en dugande man”. I 

ordet þrōttr inkluderas sådant som styrka, uthållighet och mod. 

Den andra stenen – som hittades så sent som 1997 – verkar 

däremot ge exempel på raka motsatsen. Den är nämligen rest 

till minne av en man med namnet Häre, vilket motsvarar det 

fornsvenska ordet för ”hare”. Foto: Lars Norberg, 2009. SMA. 

detta stanna vid spekulationer, eftersom det inte 

alls är säkert att stenen har sitt ursprung i Ärja. 

Dessutom är det möjligt att det röse som den en 

gång har hört samman med är försvunnet sedan 

länge. 

Vi kan därför återvända till stenens inskrift. 

Efter den nedre raden ska man säkert läsa den 

rad som följer kortsidan på stenen, men här är 

runorna tyvärr delvis skadade och någon övertygande 

tolkning av texten har ännu inte presenterats. 

Däremot är man rätt klar över vad den övre 

raden meddelar. Denna tillhör av allt att döma 

inskriftens slut och lyder: ”Och de tre stammödrarna 

har vardera sex barn, de bästa”. Detta 

låter i moderna öron minst sagt kryptiskt. De tre 

stammödrarna (langmøðrgu þriār) är mor, mormor 

och mormors mor. De avser alltså mödrar i 

rätt uppstigande led precis som langfæðgar anger 

ett motsvarande manligt släktled. På en runsten 

från Norra Sandsjö i Småland uppräknas namnen 

på fem förfäder i rätt uppstigande led och 

inskriften avslutas med att uttryckligen nämna 

att den är rest æftir þā langfæðrga fæm ”efter 

44 

dessa fem förfäder”. Anledningen till att just fem 

förfäder räknas upp har säkert med odalrätten 

att göra. För att kunna hävda äganderätten till 

en gård måste man kunna räkna upp sina förfäder 

i fem generationer bakåt i tiden. Varför den 

man som har låtit utföra ristningen på Kärnbostenen 

i stället nämner tre stammödrar är tyvärr 

okänt, och stenens fragmentariska skick gör att 

vi inte heller vet hur denna uppgift förhåller sig 

till resten av inskriften. Här kan man bara hoppas 

på ett lyckligt återfynd av den förlorade delen 

av stenen, vilket kanske kunde återskapa det 

brutna sammanhanget. 

Runstensresandet tar fart 

Runstenen från Kärnbo kyrka har som nämnts 

en ganska blygsam storlek, och den bör som 

rest bara ha höjt sig 60–70 cm över marken. 

Detta tycks vara ett genomgående drag hos de 

run monument som restes i Mälardalen före tusenårskiftet. 

Monumentaliteten markerades förmodligen 

i stället genom att stenen bara ut gjorde

en del av ett större monument eller genom att 

den fick iögonfallande placering i landskapet. 

Beträffande Kärnbostenen kan man tänka sig att 

den på samma sätt som runstenen vid Vålsta har 

varit rest i det röse som omtalas i inskriften. 

I Södermanland finns ytterligare en runsten 

som kan tillhöra 900talet, men då slutet av detta 

århundrade. Stenen kommer från Kolunda i 

Stenkvista söder om Eskilstuna, och står i dag 

rest tillsammans med ytterligare två runstenar 

intill vägen mellan Eskilstuna och Malmköping. 

Stenen är endast en meter hög och saknar all ornering. 

I stället står inskriften i fyra lodräta rader. 

Runtexten kan översättas på följande sätt: ”De 

satte sten, Torkättils och Folkas söner, här efter 

fader och moder de gjorde (det) manligen”. Av 

allt att döma har stenen ursprungligen haft sin 

plats på en gravhög. Enligt fornforskaren Richard 

Dybeck ska den nämligen ha påträffats 1856 

i samband med borttagandet av en gravhög. Stenen 

ska då ha legat bland andra stenar inne i högen. 

Det är dock troligt att den ursprungligen 

har varit rest på högens topp, men fallit omkull 

– kanske i samband med ett plundrings försök 

– och sjunkit ned i jorden. I botten av högen 

ska man även ha påträffat ”ett större lager af kol, 

blandadt med smärre ben”, vilket visar att det i 

detta fall verkligen har rört sig om en hög med 

begravning. Att stenen från början skulle ha legat 

inne i högen med inskriften dold för de levande, 

som man kanske skulle kunna tänka sig, 

är däremot inte troligt. Tvärtom står det ju i texten 

att sönerna ”satte” dvs. ”reste” den till minne 

av sina föräldrar. 

Man kan lägga märke till att de som skapat 

monumentet inte nämner sig själva vid namn, 

utan som ett kollektiv, ”Torkättils och Folkas söner”, 

och att texten är ganska omständligt formulerad. 

Det senare beror förmodligen på att 

det ännu inte hade utbildats några fasta mönster 

för hur en minnesinskrift skulle formuleras. 

När Kolundastenen restes var seden att hugfästa 

nära släktingars minne i skrift förmodligen 

ännu en stor exklusivitet, åtminstone om vi får 

tro det bevarade materialet i sten. Givetvis kan 

det också ha funnits minnesmärken i trä med inskrifter, 

men hur dessa har varit utformade är vi 

dåligt underrättade om. Man drar sig gärna till 

minnes krönikören Ibn Fadlans bekanta uppgift 

om hur man på toppen av en ”ruserhövdings” 

gravhög reste en björkstolpe i vilken man ristade 

hans namn och namnet på ”rusernas kung”. Det 

finns också några runstenar som förutom stenen 

nämner att man har låtit resa en ”stav”, men 

om dessa ”stavar” också har burit inskrifter med 

runor är långtifrån bevisat. 

Under den senare delen av 900talet sker ett 

uppsving i seden av resa runstenar. Detta plötsligt 

uppblomstrande runstensmode har av allt att 

döma sina rötter i Danmark och bruket sprider 

sig sedan vidare norrut. Vad som är orsaken är 

mycket omdiskuterat, men att det finns ett samband 

med kristnandet och den kristna missionen 

kan knappast förnekas. De flesta vikingatida 

runstenar är nämligen uttalat kristna monument 

och försedda med kristna kors och ibland också 

kristna böner. Till Södermanland når detta runstensmode 

troligen strax före år 1000. Som ett av 

de första runstensområdena bör man räkna trakterna 

kring Rönö i den sydöstra delen av landskapet. 

Här finns en ovanligt stor koncentration 

av runstenar och flera av dessa har troligen rests 

ganska tidigt. Kanske beror det på att man i just 

detta område hade nära kontakter med de sydligare 

delarna av Skandinavien. 

Förmodligen var det inom några få inflytelserika 

familjer som runstensseden först fick fäste 

för att senare sprida sig till andra grupper i samhället. 

Till gruppen av tidiga runstensresare hör 

utan tvivel familjerna bakom de runstenar, som 

står resta vid vägen förbi Aspa löt i Ludgo. Platsen 

var en central punkt i bygden och genom en 

45

Runstenen vid Aspa löt har troligen från början varit rest ungefär på samma 

plats som i dag, men den har tidigt fallit omkull och utnyttjats för att förstärka 

vägbanken förbi Aspa. Under århundraden låg den med ristningsytan uppåt i 

vägbanan, vilket förklarar den starka nötning som ristningen har utsatts för. När 

den påträffades 1937 hade vägen höjts så mycket att den äldre väg banan låg 

ett par meter under dagens. Den intressanta inskriften innehåller bland annat 

det hittills äldsta omnämnandet av Sveriges namn i en inhemsk källa. Foto: Ivar 

Schnell, 1941. SMA. 

Västerljungstenen, ovan och nedan till höger, avritades redan på 1600-talet och 

satt då inmurad i kyrkan. Den exakta platsen var dock okänd och det var först 

1959 som den åter kom i dagen. Genom undersökningar av den kände runforskaren 

Sven B. F. Jansson (”Run-Janne”) blev det klart att stenen bar ristning även 

på baksidan och man beslöt att den skulle tas ut ur kyrkmuren. Det visade sig då 

att även en tredje sida bar ristning, som bland annat består av en bildframställning 

hämtad från den fornnordiska hjältediktningen. Foto: Bengt A Lundberg, 

2004. RAÄ. 

46

av stenarna vet vi att det här fanns en tingstad 

redan under vikingatid. Den intressantaste stenen 

i detta sammanhang är dock den som påträffades 

först 1937 när bron över ån vid Aspa skulle 

byggas om. Stenen låg omkullfallen inte mindre 

än två meter under den nutida vägbanan. 

Inskriften lyder i översättning: ”Astrid lät göra 

dessa minnesmärken efter Anund och Ragnvald, 

sin son. De dog i Danmark. De var mäktiga i 

Röninge och raskast i Svitjod.” 

Texten saknar inte vissa skrytsamma inslag. 

Röninge (skrivet rauniki på stenen) måste ha 

varit en beteckning för ett större område, förmodligen 

ett gammalt namn för det som senare 

kom att bli Rönö härad. Anund och Ragnvald 

bör alltså ha haft ett stort inflytande inom detta 

område, men de uppges också ha varit sniallastir 

ī Svēþiūðu dvs. de dugligaste i det dåtida Sverige. 

Det kan tyckas litet förmätet att på bygdens 

gemensamma samlingsplats komma med 

denna typ av påståenden, men de har inte varit 

ensamma om detta. På en numera försvunnen 

runsten som fanns platsen på 1600talet kunde 

man om den döde bland annat läsa att Hann 

vas und hifni bæztr ”Han var den bäste under 

himlen”, vilket bör ha varit ett strå vassare. Man 

får känslan av att olika familjer här har försökt 

överträffa varandra genom att ge sina närmaste 

berömmande eftermälen. 

Att Anund och Ragnvald dog i Danmark är 

förmodligen inte heller någon tillfällighet. Under 

denna tid var området utgångspunkten för 

många organiserade vikingatåg mot England, 

där engelsmännen med allt större lösensummor 

av silver – de så kallade danagälderna – försökte 

friköpa sig från angrepp. De män som av berättelser 

om det lättförtjänta bytet lockades söderut 

till Danmark och vidare västerut, kom också 

i kontakt med mycket annat, exempelvis kristendomen 

och förmodligen också seden att resa 

runstenar. 

Nästan alla runstenar i Rönö, som tillhör 

de äldsta grupperna, saknar uppgifter om vem 

som har ristat runorna och ornamentiken. Detta 

kan tolkas på flera olika sätt. Kanske ansågs det 

inte viktigt vem som hade ristat eller så var runristaren 

så pass bekant att hans namn inte behövde 

nämnas. Det är också möjligt att det var de 

personer som reste stenen som också försåg den 

med runor, varför uppgiften ansågs överflödig. 

Många av runstenarna i Rönö är dock på fallande 

lika och vissa drag i exempelvis runformerna går 

igen på sten efter sten. Detta tyder snarast på att 

det inte var runstensresarna själva som ristade, 

utan att arbetet utfördes av ett fåtal för oss anonyma 

specialister. 

Någon gång avslöjar dock ristaren sitt namn, 

kanske för att det monument som han hade skapat 

var av en ovanlig dignitet. Ett sådant exempel 

är den runsten som i dag står på kyrkogården 

vid Västerljungs kyrka, en sten som tidigare 

låg dold i grunden till tornet. Stenen mäter tre 

meter i höjd ovan mark och det kunde konstateras 

att den var ristad på tre sidor. En av sidorna 

är försedd med en runslinga med inskriften: 

”Honäv reste efter Germar, sin fader. Han är ändad 

[det vill säga död] i Tjust. Skammhals högg 

dessa runor.” Stenens två andra sidor upptas av 

djurornamentik och ett par figur framställningar. 

En av framställningarna har övertygande tolkats 

som en bild av Gunnar i ormgropen, ett litterärt 

motiv som bland annat är känt från Eddan, 

medan den andra figuren ännu är o tolkad. Det 

ser närmast ut som en man med två huvuden, 

alternativt en man som bär en annan på ryggen. 

Man kommer här lätt att tänka på ännu ett motiv 

från Eddan: Tor som på väg till jätten Geirröd 

måste kämpa sig genom forsen Vimur med Loke 

hängande i styrkebältet. Man saknar dock det 

för Tor nödvändiga attributet – hammaren – 

och bilden ska därför förmodligen förklaras på 

ett annat sätt. 

47

Runstenen vid Årby på Selaön är rest av Sven efter 

hans fader Viger. I inskriften möter vi också namnet på 

den gård där stenen är rest. Årbystenen är signerad av 

runristaren Balle, som har ristat flera runstenar i norra 

Södermanland, men som annars var mest verksam norr 

om Mälaren. Foto: Bengt A Lundberg, 1997. RAÄ. 

48 

Ytterligare en sten som bär Balles signatur är den vackra stenen vid Husby- 

Rekarne kyrka. Stenen är av gulgrå sandsten och djurornamentiken på 

flat sidan är huggen i relief. Den numera fragmentariska runtexten står i två 

raka rader på stenens ena kant. I dag går det bara att läsa brottstycken av 

texten: ... lät resa stenen ..., sin broder. Han ... österut. Balle ... 

Fotograf okänd. SMA.

Ristaren bär ett ganska märkligt namn, 

Skammhals, vilket ordagrant betyder ’korthals’. 

Detta har knappast varit hans riktiga namn, utan 

ett binamn som han har fått på grund av just 

denna fysiska egenhet. Förmodligen har han varit 

mer känd under binamnet än sitt egentliga 

namn, som kan ha varit något av vikingatidens 

vanligaste som exempelvis Torsten eller Sven. 

Namnet Skammhals återkommer på ytterligare 

två runstenar i Södermanland, bland annat i 

ristarsignaturen på en runsten från Åsby i Helgarö 

i norra Södermanland. Tyvärr är denna sten 

numera försvunnen, men av äldre avbildningar 

att döma verkar den ha burit en mycket enkel 

ristning, som inte alls liknar den på Västerljungstenen. 

Det är därför mycket tveksamt om det 

rör sig om samma person. 

Vad som är anmärkningsvärt med den skicklige 

ristaren av Västerljungstenen är att det inte 

är särskilt lätt att peka ut ytterligare runstenar 

som denne ska ha utfört. Man undrar vad detta 

kan bero på. Har alla hans övriga stenar försvunnit 

eller brukade han vanligtvis inte arbeta 

i sten, utan i förgängligt material som trä? Kanske 

var han egentligen specialiserad på träarbeten 

till profana eller sakrala byggnader, något som 

ju faktiskt de avancerade ornamentala utsmyckningarna 

på stenen kan tyda på. 

Runristaren Balle: en bygdens son 

som bytte sida? 

Om det var ganska ovanligt att ristaren gav sig 

till känna i de sydligare delarna av Södermanland, 

är detta desto vanligare i den del av landskapet 

som gränsar mot Uppland. Framför allt 

på den runstensrika Selaön finns många stenar 

som kan knytas till namngivna runristare. Här 

finner man också ett par ristare som tycks ha 

haft sin huvudsakliga verksamhet på andra sidan 

Mälaren. 

Vid Överselö kyrka finns sex runstenar, bland 

annat en som i dag bara består av ett mittstycke. 

De två återstående delarna var fortfarande tillgängliga 

på 1800talet, men blev tyvärr senare 

inmurade i kyrkan och är därför oåtkomliga för 

närvarande. Lyckligtvis finns flera äldre avbildningar 

och genom dessa vet vi att stenen har varit 

signerad av två ristare: Äsbjörn och Tidkume. 

Den förstnämnde är känd från ett par sörmländska 

runstenar, medan den senare i huvudsak har 

varit verksam i trakten av Enköping. Troligen har 

de haft olika inflytande på ristningen. Äsbjörn 

har uppenbarligen varit den tongivande vad det 

gäller inskriften, medan Tidkume främst verkar 

ha svarat för delar av ornamentiken. Enligt en 

äldre uppfattning ska texten också ha rymt en 

uppgift om vem som har fyllt ristningslinjerna 

med färg (”Orökja målade” har man föreslagit), 

men det mesta talar för att denna tolkning är felaktig. 

Om man får tro spridningen av de kända 

runstenarna hörde Tidkume hemma i Uppland. 

Samma sak har antagits beträffande ytterligare 

en av ristarna på Selaön, Balle, vars namn återfinns 

på tre av öns runstenar. En av dessa står 

rest vid Årby och bär följande inskrift: ”Sven lät 

resa denna sten efter Viger, sin gode fader, (som) 

bodde i Årby. Balle ristade.” Stenen skiljer sig rätt 

mycket från hur Balles stenar i Uppland ser ut. 

Rundjurens huvuden avbildas inte i profil utan i 

fågelperspektiv och en del av hans karakteristiska 

drag som till exempel den märkliga b runan som 

närmast liknar ett latinskt K saknas här. Beror 

det på att Balle har anpassat sig efter den lokala 

smaken eller är kanske hans ristningar på Selaön 

äldre än de som han har ristat i Uppland? 

Länge trodde man att Balle härstammade 

från Västmanland. Vid Målhammar i Björksta, 

15 km öster om Västerås, finns nämligen en 

runsten, som en man vid namn Balle har rest 

efter sin bror Knut. Ursprungligen stod stenen 

49

Runristningen, den så kallade Gislestenen, vid Lagnö på Aspö är huggen i en hög klippa som under vikingatiden låg vid ett smalt sund. 

Ristningen är på flera sätt runristaren Balles mest spektakulära verk. Detta beror inte bara på den märkliga människofiguren som dominerar 

ristningen, utan också på texten, som slutar med de något kryptiska orden ”Sant är det såsom det blev sagt och såsom det blev 

tänkt”. Foto: Bengt A Lundberg, 1997. RAÄ. 

50

vid den numera försvunna bebyggelsen Lilla 

Kyringe i samma socken. Stenen är ristad på 

båda sidor och namnet Balli förekommer inte 

mindre än fyra gånger i inskriften, varav en gång 

med tillägget hinn rauði ”den röde”. Vid Hassmyra 

i Fläckebo i samma landskap finns en berömd 

runsten, som enligt texten är ristad av 

Rauð- Ballir ”RödBalle”, vilket måste avse samma 

person. Det märkliga är att RödBalle stavar 

på ett helt annat sätt än den Balle, som vi känner 

från Uppland och Södermanland, och att de 

två västmanländska ristningarna även skiljer sig 

från dennes ristningar i ornamentalt hänseende. 

Det mesta talar alltså för att den västmanländske 

Balle är en helt annan person. 

Som nämnts är Balles runstenar på Selaön 

enklare än hans uppländska, och man kanske i 

stället ska tänka sig att det var här som denne 

produktive ristare började sin bana. Balle kan 

alltså ursprungligen ha varit en sörmlänning, 

som senare flyttade sin verksamhet norr om Mälaren. 

Kanske var marknaden för denna typ av 

exklusiva minnesmärken bättre i Uppland än i 

Södermanland, där intresset tydligt klingar av 

under den senare delen av 1000talet. 

Förutom de tre runstenar som bär Balles signatur, 

finns på Selaön ytterligare ett antal ristningar 

som röjer hans hand. Några tillhör den 

mer ålderdomliga typen med rundjurets huvud 

i fågelperspektiv, medan andra liknar hans uppländska 

ristningar. Balle har också lämnat spår 

på fler platser i Södermanland, där han bland annat 

visar att han har behärskat mer avancerade 

ristningstekniker. Det vackraste exemplet finns 

vid HusbyRekarne kyrka, där han har signerat 

den runsten av sandsten som står på kyrkogården. 

Inskriften är här placerad i raka rader på 

kanten av stenen, medan den ena flatsidan upptas 

av djurornamentik huggen i relief. När denna 

runsten först påträffades var den inmurad i den 

nuvarande stenkyrkan, men paralleller från an 

nat håll talar för att den ursprungligen kan ha 

haft sin plats på kyrkogården till en tidigare kyrka. 

Ett par liknande reliefhuggna runstenar av 

sandsten finns i Löts kyrka i Uppland, och båda 

är utan tvivel utförda av Balle. 

Balles mest spektakulära monument är dock 

den ristning som finns vid Lagnö på Aspö norr 

om Strängnäs. Ristningen är huggen i en hög 

klippa och avbildar en mansperson i toppig 

mössa och långa mustascher, som är insnärjd i de 

två rundjur som bär inskriften. Den första hälften 

av texten utgörs av en ganska ordinär minnesinskrift: 

”Gislög lät göra dessa märken efter 

Tord, också Slode lät göra”, medan den andra 

mest liknar ett ordspråk: ”Sant är det såsom det 

blev sagt och såsom det blev tänkt”. 

Lagnöristningen har också en mycket uttänkt 

placering och ingår förmodligen i ett större 

monument, något som kan förklara varför 

ristaren har använt uttrycket mærki þessa ”dessa 

märken”. Vid ett vattenstånd fem meter högre 

än i dag skar flera vikar djupt in i dagens Aspö 

och två av dessa var förenade med en trång passage. 

Det bergsparti som ristningen är huggen 

i reser sig på den södra sidan av det forna sundet, 

och ristningen är tydligt exponerad åt detta 

håll. På den andra sidan sundet finns ett gravfält 

med en iögo nenfallande rest sten, som kan ha 

ett samband med runristningen. Stenen är nästan 

två meter hög och har ett närmast rektangulärt 

snitt. Det är mycket möjligt att denna sten 

är tänkt att bilda en pendang till runristningen 

och kanske är det dessa två tillsammans som avses 

med inskriftens mærki þessa. Troligen har 

både stenen och den markerade klippan med sin 

märkliga ristning fungerat som ett landmärke för 

de sjöfarande. Fornlämningsområdet kring den 

resta stenen har också ursprungligen varit mer 

omfattande. Under 1800talets senare hälft gjorde 

fornforskaren Olof Hermelin en teckning av 

gravfältet och i sin beskrivning nämner han att 

51

det då även fanns två skeppssättningar och fyra 

rektangulära stensättningar på platsen. 

Runristningen finns i dag på Lagnös ägor, 

men troligen har den ursprungligen tillhört Husby, 

som på vikingatiden måste ha legat på ett relativt 

smalt näs, några hundratal meter nordväst 

om ristningen. Gården var under medel tiden en 

kunglig förvaltningsgård, och om den hade samma 

funktion under vikingatid, så kan Balle här 

ha haft mäktiga uppdragsgivare. 

Meningslöshet för millennier 

På en småländsk runsten, som finns vid Nöbbele 

söder om Växjö, nämns att den man som stenen 

har tillägnats inte ska glömmas ”så länge stenen 

står och runornas stavar”. Att bevara minnet av 

någon kär anförvant har säkerligen varit syftet 

med så gott som alla runstenar som restes under 

vikingatiden. Det finns dock en grupp av stenar 

där detta inte kan ha varit den primära avsikten, 

eftersom de inte verkar ha något språkligt budskap 

att förmedla. Bara i Södermanland finns ett 

tiotal sådana stenar. De uppträder ofta vid bebyggelser 

där det även finns runstenar av traditionell 

typ, och många gånger kan man se att de 

i sin ornamentik verkar imitera andra runstenar 

i grannskapet. Det kanske märkligaste exemplet 

på en sådan runristning finns på den så kallade 

Gökstenen vid Näsbyholm i Härad utanför 

Strängnäs. Stenen utgörs av ett stort flyttblock 

som mäter två och en halv meter i höjd, och som 

ligger på ett litet gravfält. Ristningen avbildar 

Detaljer från sörmländska runstenar. Förutom Sigurdsristningen 

på Ramsundsberget i Jäder är bilderna 

hämtade från runristningar i Blacksta, Aspö, Trosa och 

Stenkvista. Foto: Lars Norberg, 2009. SMA. 

scener ur den bekanta Sigurdssagan, men själva 

inskriften verkar inte ha något att berätta. Visserligen 

tycker man sig känna igen en resarformel 

raisti : stai : ain : þansi : at ”reste denna 

sten efter” och vissa bekanta runföljder som sin 

: faþu… ”sin fader”, men däremellan verkar det 

vara ren gallimatias med delvis helt outtalbara 

runföljder som kbrat och msi. Bildprogrammet 

på Gökstenen är detsamma som på den bekanta 

Sigurdsristningen på Ramsundsberget utanför 

Eskilstuna, och det är tydligt att Gökstenens ristare 

har försökt att efterlikna denna ristning. 

Man kan lätt tro att detta skulle vara denne 

ristares enda verk, men så är inte fallet. Vid Åsby 

i Helgarö har denne utfört ännu en runristning 

av samma typ. Även här rör det sig om ett jordfast 

block, och det är i stort sett samma element i 

inskriften som går att förstå: raiste : stain : þans 

: at ”reste denna sten efter”, auk ”och” samt sin 

”sin”. Däremellan finner man bara obegripligheter 

som exempelvis hlrarnla och rbkas. Liksom 

Gökstenen ligger blocket i anslutning till ett 

järnåldersgravfält. 

Både Gökstenen och Åsbyristningen är kända 

sedan 1600talet och det finns inget som tyder 

på att de skulle ha tillkommit under nyare 

tid. I stället ger både runformer och ristningsteknik 

ett klart förhistoriskt intryck. Samtidigt 

är det tydligt att ristaren inte förstått runskriften. 

Varför skulle annars verbet ræisa ”resa” användas 

på jordfasta block, som inte kan rubbas 

av människo hand? På Åsbyblocket finns dessutom 

två så kallade kvistrunor, ett lönnrunesystem 

som bygger på uppdelningen av runraden i 

tre avdelningar – så kallade ätter – och på de enskilda 

runornas placering inom dessa ätter. Detta 

kunde man uttrycka med ett antal streck på 

varsin sida av en huvudstav. Åsbyblockets ristare 

har dock skapat kvistrunor som anger den femte 

respektive sjätte runan i den fjärde respektive 

femte ätten, vilket är en fullständig omöjlighet. 

53

Gökstenen, nedre bilden, i Härad bär bilder hämtade från sagan om Sigurd Fafnesbane och ristaren har av allt att döma imiterat den 

kända ristningen med samma motiv på Ramsundsberget utanför Eskilstuna, övre bilden. Runtexten är däremot ristarens eget verk, men 

den verkar inte ha något språkligt budskap att förmedla. Gökstenen tros ha fått sitt namn av de fågelfigurer som finns ristade på stenen. 

Denna har i sin tur gett namn åt gården Göksten, som omtalas tidigast 1471, men som senare gick upp i Näsbyholms säteri. Teckning: 

övre bild, Hanna Eklöf, 1997. SMA. Nedre bild, Richard Dybeck. SMA. 

54

Bara denna lilla detalj visar att ristaren inte kan 

ha varit invigd i den vikingatida skriftkulturen, 

utan bara haft en ytlig kunskap om några av dess 

uttrycksmedel. 

Även om Gökstenen och Åsbyblocket förmodligen 

framstod som tämligen obegripliga 

redan för samtiden, måste de ändå haft någon 

mening för den som skapade dem. Kanske var 

det runstenen i sig själv, ornamentiken och bilderna 

som var det viktiga, medan det språkliga 

budskapet var oväsentligt. Kanske tyckte ristaren 

av dessa stenar att runorna passade bättre som 

dekoration än som skrift. 

Avslutning 

Runstenarna bär ofta kortfattade och lakoniska 

texter, men genom sin ornamentik, sin placering 

i landskapet och sin relation till andra fornlämningar 

berättar de ofta betydligt mer än vad som 

direkt kan utläsas av runtexten. De utgör där 

LäStIpS 

Brate, Erik & Wessén, Elias. 1924–36. Södermanlands 

runinskrifter. Sveriges run inskrifter 3. 

Stockholm. 

Jansson, Sven B. F. 1984. Runinskrifter i 

Sverige. 3. uppl. Stockholm. 

Källström, Magnus. 2004. Svedbalke, 

Häre och Harmsorge. Om namngivning i 

Södermanland under vikingatiden. I: Kulturell 

mångfald i Södermanland 2. Red. Agneta 

Åkerlund. Länsstyrelsen i Södermanland, 

Rapport. Nyköping. 

Snædal Brink, Thorgunn & Wachtmeister, 

Ingegerd. 1984. Runstenar i Södermanland. 

Vägvisare till runristningar i Södermanlands 

län. Sörmländska handlingar 40. Nyköping. 

Hjälmaren 

för en närmast outsinlig källa till kunskap om 

järn ålders samhälle och förtjänar att ständigt studeras 

med nya ögon och utifrån nya frågeställningar. 

Som nämndes inledningsvis känner man från 

Södermanland mer än fyrahundra runstenar. Det 

motsvarar visserligen bara en tredjedel av det antal 

som finns i Uppland, och i det ornamentala 

utförandet är de sörmländska runstenarna ofta 

enklare än sina uppländska motsvarigheter. Samtidigt 

är de sörmländska runinskrifterna många 

gånger mer avancerade till sitt innehåll och i sin 

språkliga utformning. Här bjuds på både högtidlig 

poesi och sinnrika lönnrunor. Att inskrifterna 

har studerats vetenskapligt sedan 1600talet betyder 

dock inte att de är slutgiltigt förklarade. 

Tvärtom finns det fortfarande en hel del passager 

som varken har kunnat läsas eller tolkas 

med någon högre grad av sannolikhet. Här finns 

många utmaningar för kommande generationer 

av runforskare! 

Mälaren 

Sigurdsristningen 

Gislestenen 

Gökstenen 

Aspa 

Berga 

55

jättar

Jätteberget – en fornborg 

till folkhemmets försvar 

Ingeborg Svensson 

Jätteberget är namnet på ett högt berg mellan 

Strängnäs och Stallarholmen. Platsen utgör en 

av de högsta punkterna i det omgivande landskapet 

och från bergets topp har man en magnifik 

utsikt mot Strängnäs och öarna i Mälaren. 

På krönet ligger Fornborgen Jätteberget som 

omnämns redan år 1838 i en bok om landskapet 

Södermanland. Där beskrivs berget med borgen 

på följande sätt: 

…ett der på udden liggande högt berg kalladt Jätteberget. 

Det är så öfvervuxit af skog att man svårligen 

kan taga reda på ruinerna efter en Vikinga 

skants der funnits, likväl kan man se att den icke 

varit obetydlig, också vara läget högst tjenligt för 

en befästning af den tidens art, ty man öfverser 

derifrån Selaön, Tynelsö och Tosterön, Engdön och 

Strengnäsviken. 

Inte sällan ligger fornborgarna avsides dagens bebyggelse 

och den milsvida utsikten bjuder på skog, himmel och hav. 

Foto: © Lena Granefelt, 2009. 

Till för bara några år sedan fanns förutom 

fornborgen även en sentida militär befästningsanläggning 

på Jätteberget. Den bestod av en militärbunker 

som delvis var byggd i betong, och 

delvis utgjordes av ett bergrum som sprängts in 

i själva berget. Efter andra världskriget byggdes 

ett stort antal sådana här anläggningar, och under 

det kalla kriget ökade antalet kraftigt. Bergrummen 

användes för stridsledning, förvaring 

och andra militära funktioner. Många av anläggningarna 

var så kallade skyddsobjekt och hade en 

hög sekretessnivå. 

Fornborg i förändring – 1900-talets 

försvarsverk 

Den moderna militära befästningsanläggningen 

på Jätteberget anlades i mitten av 1950talet. 

Då bergrummet sprängdes in i borgplatåns södra 

kant och sprängstensmassorna lades upp på 

fornborgsmurens södra del uppstod skador på 

fornborgen. Vid samma tillfälle skadades också 

de västra delarna av en förborgsmur som låg nedanför 

fornborgens huvudsakliga murverk. Under 

1960talet förstördes området ytterligare då betongbunkern 

och två nya signalmaster uppfördes. 

Åren därefter tillkom skyttevärn i fornborgens 

murar runt om berget. Stenar från murarna 

användes för att bygga upp värnen på höjden 

59

60 

När den moderna befästningsanläggningen på Jätteberget spelat 

ut sin roll fick Sörmlands museum uppdraget att ”återställa” den 

skadade fornborgen. Men uppdraget innebar också att låta spår av 

1900talets militära bruk av platsen finnas kvar. 

Foto: Överst till vänster och mitten till höger, Kenneth Rosenberg, 

2004-2005. SMA. Överst till höger, mitten till vänster och nederst, 

Ingeborg Svensson, 2005. SMA.

och en del förstärktes under åren med träkonstruktioner. 

I början av 2000talet bestämdes att delar 

av de militära aktiviteterna på Jätteberget skulle 

avvecklas. Dagens hot, den allmänna säkerhetspolitiska 

situationen och de sätt som krig bedrivs 

på har förändrats markant de senaste tjugo åren. 

Ett försvar uppbyggt kring fasta anläggningar 

beredda att försvara landet mot en invasion är 

inte längre aktuellt. I stället talar man om ett 

modernt insatsförsvar som är direkt användbart 

när och där det behövs. I samband med avvecklingen 

skulle betongbunkern rivas, området städas 

upp och fornborgen återställas i möjligaste 

mån. 

Återställningsarbetet började med att betongbunkern 

krossades. Betongen användes som 

fyllnadsmassor i det hålrum som uppstod efter 

rivningen. Därefter flyttades sprängstenen som 

var upplagd på fornborgens murar och lades som 

ytterligare utfyllnad i det insprängda bergrummet. 

Utgångspunkten för utformningen av det 

nya ”berget” var de bevarade bergspartierna runt 

omkring. Ovanpå fyllnadsmassorna lades ett lager 

med jord som grogrund för ny vegetation. 

När sprängstensmassorna flyttades framkom 

rester av den äldre fornborgsmuren under högarna 

av sprängsten. Här hittades också ett skyttevärn 

som var uppbyggt av rundat stenmaterial 

från fornborgsvallen. Värnet kan troligen knytas 

till tiden för andra världskriget (år 19391945) 

då Jätteberget användes som luftbevakningsstation 

av det svenska försvaret. Skyttevärn, som 

har som funktion att skydda soldater vid eldgivning, 

anlades ofta i anslutning till skyddsobjekt 

eller skansar. Sverige deltog inte aktivt i kriget, 

men i hela landet förstärktes vid den här tiden 

försvarsberedskapen inför ett eventuellt angrepp. 

Uppe på Jättebergets krön fanns också vid den 

här tidpunkten en barack. Det som nu återstod 

av byggnaden var grundstenarna i form av be 

tongplintar och en stentrappa vid den tidigare 

ingången till huset. Vid återställningsarbetet 

togs betonggrunden och trappan bort och idag 

finns inga spår kvar efter byggnaden. Bara under 

1900talet kan vi alltså konstatera att om och 

tillbyggnader skett vid flera tillfällen – ombyggnader 

som kan spåras i sten och betong. 

Fornborgsruinen och folktron 

I den ursprungliga fornborgsvallen under stenmassorna 

syntes också svaga spår efter en kallmur, 

det vill säga en mur utan något bindemedel. 

Spåren utgjordes av resterna efter en upprättstående 

mur som utgjort de äldre delarna av fornborgens 

konstruktion. Det delvis upprättstående 

murverket finns avbildat och beskrivet på en 

teckning av Jätteberget som gjordes under andra 

hälften av 1800talet. Avbildningen är gjord av 

konstnären och fornforskaren Olof Hermelin, 

som under 1860 och 1870talen sammanställde 

sockenvisa uppteckningar över fornlämningar, 

föremål, kyrkor och kulturmiljöer i landskapet 

Södermanland. Redan vid den här tidpunkten 

var dock fornborgen en ruin. Stora delar av murarna 

var raserade och låg som breda stenvallar 

runt om berget, även om det på sina ställen fortfarande 

fanns rester av järnålderns murarhantverk 

kvar. 

Under 1800talet fanns ett stort intresse för 

ruiner, det vill säga byggnader nedbrutna av tiden. 

Ruinerna sågs som värdefulla minnen av 

ett ärofyllt förflutet och vittnade om nationens 

stolthet. Under denna tid var det framförallt 

stormaktstidens ruiner som sågs som intressanta. 

Det romantiska skimmer som omgivit ruiner 

återspeglas i konsten, men även i de uppteckningar 

av fornlämningar som gjordes vid den 

här tiden. De förfallna byggnadsverken minde 

om historiska händelser, men skapade också en 

medvetenhet om tidens gång. 

61

Förfallna byggnadsverk i form av ruiner minner om historiska händelser, och skapar en medvetenhet om tidens gång. 

Till vänster: Fornborgen på Jätteberget, teckning av Olof Hermelin 18651875. SMA. Till höger: Kyrkoruin från Kärnbo socken, teckning 

av Olof Hermelin. SMA. 

Fornborgsmurarna är vanligtvis utrasade men på sina ställen finns kallmurar 

kvar, det vill säga murar byggda utan något bindemedel. Foto: Lars Norberg, 

2009. SMA. 

62 

På fornborgsbergens höjder tände man i senare tider 

vårdkasar och valborgsmässoeldar. Foto: Lars Guvå. 

© Länsmuseet Västernorrland.

Något annat som går att utläsa av teckningen 

och beskrivningen är att det högst upp på Jättebergets 

krön då fanns en ”bålbränningsplats”. 

Berget användes således vid den här tiden som en 

eldningsplats. Om det skedde kontinuerligt och 

var en återkommande aktivitet eller om det rörde 

sig om en enstaka händelse, går inte att säga. Det 

man däremot vet är att det vid den här tiden inte 

var helt ovanligt att använda berg och höga höjder 

i landskapet som platser för valborgsmässoeldar. 

Flera exempel finns också från 1800talet 

på att eldarna medvetet anlades på fornlämningar 

som var belägna på höjdpartierna. Fornlämningarna 

kunde utgöras av förhistoriska gravar 

men också av fornborgar. Valborgsmässoeldarna 

markerade början på sommarhalvåret och ansågs 

också skydda boskapen, som skulle släppas ut på 

bete, från vilda djur. Om elden anlades på ett 

högt berg syntes eldens sken över ett större område. 

Inom det område där lågorna kunde iakttas 

ansågs boskapen gå fria från angrepp av vilda 

djur. 

Ofta är platserna för valborgsmässoeldarna 

i den folkliga traditionen utpekade som gamla 

vårdkaseplatser från ”hednatiden”. En vårdkase 

utgjordes av en uppstaplad hög med ved och ris 

och ingick i ett signalsystem som antändes vid 

annalkande fara. Vårdkasarna placerades på höjder 

där de syntes på långt håll, vilket gjorde att 

befolkningen i närområdet kunde varnas i god 

tid om fara hotade. Det finns ytterligare en lämning 

av sten som brukar förknippas med just 

vårdkasar och det är rösen. Liksom fornborgar är 

de ofta högt belägna på bergskrön eller åsryggar, 

ofta i närheten av vatten. I likhet med fornborgar 

har rösenas platser använts i senare tid för andra 

syften, till exempel som platser för valborgsmässoeldar, 

men också som seglations märken, 

antingen som de var, eller med uppbyggda stenkonstruktioner 

bredvid eller i själva röset. Vissa 

av dem kallas också för galgrösen och har enligt 

traditionen använts som platser för galgar, det 

vill säga varit avrättningsplatser. Ytterligare exempel 

på fornborgar som utgjort platser för valborgsmässoeldar 

i historisk tid är Balsta borg i 

Stenkvista socken och Fagerklev och Ogaklev i 

Ärla socken. Ogaklev är en av de bäst bevarade 

fornborgarna i Södermanlands län och är väl 

värd ett besök. 

Minnen av jättar 

Flera folkliga föreställningar har genom historien 

knutits till fornborgar, eller kanske rättare 

sagt till lämningar uppförda av sten, gärna belägna 

på ett berg. Till dessa kopplades ofta olika 

typer av folksägner som försökte förklara lämningarnas 

ursprung och tillkomst. Ett återkommande 

inslag i de så kallade förklaringssägnerna 

var jättarna. I äldre tiders folktro ingick jätten 

som en realitet. Jättarna uppfattades till exempel 

som landets, sedan länge utdöda, ursprungliga 

invånare. Inte bara det som vi idag kallar för 

fornlämningar utan också naturbildningar av 

olika slag har setts som spår efter deras framfart 

i landskapet. Större gropar i åsar sågs som jättarnas 

grötfat, flyttblock som jättekast och utsvarvningar 

och fördjupningar i berg och berghällar 

var jättegrytor. 

Vad det gäller fornlämningar så förekommer 

både olika former av gravar och fornborgar 

i sägnerna. Storleken på lämningarna och den 

styrka som ansågs ligga bakom uppförandet av 

lämningarna utgjorde grunden för föreställningarna. 

De forntida jättarna utmärkte sig nämligen 

främst genom sin storvuxenhet och sin styrka. 

Fornborgar omtalas ofta som jättarnas hem och 

i de flesta trakter finns jättegravar av olika slag. 

I Södermanlands län finns till exempel Glysas 

grav, vilken utgörs av en trettiofem meter lång 

skeppsformad stensättning. Här ligger enligt 

sägnen jättinnan Glysa (Glijsa) begravd med en 

63

silverskål på sitt bröst. Traditionen berättar att 

Glysa dog av ett åsknedslag och att hon var gift 

med jätten Thol (Thole) som ligger begravd i en 

liknande grav på Tolmon. Jättinnan förknippas 

också med ett par mindre sjöar i området, varav 

den ena (Skirtorpasjön) enligt sägnen kallades 

för jättinnans eller jättens handfat. Att själva 

ordet jätte förekommer i namnet på berget säger 

ju också något om de föreställningar som varit 

knutna till platsen. I vissa fall har de jättar som 

omtalas i historierna och sägnerna ett personnamn 

som sedan går igen som benämning på 

själva platsen. Ett exempel är jätten Fröse som 

enligt sägnerna har gett namn till Frösön i Jämtland. 

Fröse hade sitt fäste i den fornborg som 

ligger på Öneberget på Frösön, och enligt den 

muntliga traditionen försvann han från platsen 

när man började använda klockor i kyrkorna. 

Namnet Jätteberget förekommer lite runt 

om i Sverige, till exempel i Östergötland, Västergötland, 

Bohuslän och Närke. Det hör heller 

inte till ovanligheterna att det finns olika former 

av fornlämningar eller kulturhistoriska lämn ingar 

på bergen. De kan utgöras av rösen, naturbildningar 

i form av grottor, eller som här, av 

en fornborg. I Södermanland finns ytterligare 

tre stycken platser som har namnet Jätteberget 

med rester av fornborgar på bergen. Det som har 

bevarats till eftervärlden är stenarna som har ingått 

i murverken. Idag ligger stenmaterialet som 

Både kulturlämningar och naturbildningar har genom 

historien uppfattats som spår efter jättarnas framfart. 

Naturligt formade utsvarvningar och fördjupningar i berg, 

så kall ade jättegrytor, är ett av flera exempel. I den folkliga 

tradi tionen omtalas ofta fornborgarna som jättarnas hem. 

Det är relativt vanligt att platser med fornborgar har namn 

som innehåller antingen sten, borg eller berg. Ovan till 

vänster: Jättegrytor. Fotograf okänd. SMA. Ovan till höger: 

Illustration av Arthur Rackham, 1910, ur Nibelungens ring, 

Rhenguldet. Nederst: Stenby borg på Tosterön avbildad av 

Richard Dybeck på 1860-talet. 

stenvallar kring bergskrönen. Det är också relativt 

vanligt att platser med fornborgar har namn 

som innehåller antingen sten, borg eller berg. 

I Södermanland finns till exempel Skansberget, 

Hultberget, Stenby och Stenhammar. Valet av 

byggnadsmaterial (sten) och själva platsen (berg) 

går alltså ofta igen i namnet. 

Den förhistoriska borgen 

Fornborgarna i Mälardalen ligger i allmänhet, 

precis som Jätteberget, på svårtillgängliga bergshöjder 

eller moränkrön. Vid uppförandet av borgen 

på Jätteberget har bergets naturliga topografi 

utnyttjats. Åt norr stupar berget brant och utgör 

en naturlig avspärrning. Vid de mindre branta 

sidorna avgränsas fornborgsberget av stenvallar. 

Materialet utgörs av rundade stenar och är idag 

till stora delar utrasat. Anläggningen har tidigare 

haft två stycken öppningar i fornborgens stenvall. 

Öppningarna var belägna inom det område 

där den militära betongbunkern uppfördes under 

1950 och 60talet. 

Tidpunkten för när stenmurarna runt berget 

började byggas är höljd i dunkel. Likaså i vilket 

syfte anläggningen på berget uppfördes. Tiden 

sen romersk järnålder – folkvandringstid (200 

e. Kr–550 e. Kr) brukar i allmänhet framhållas 

som den period då uppförandet av fornborgar 

var som intensivast. Men det finns också exempel 

som kan knytas till bronsålder likväl som till 

vikingatid och medeltid. En relativt vanlig uppfattning 

är att fornborgarna under förhistorien 

utgjorde befästa platser dit man kunde ta sin tillflykt 

eller försvara sig vid oroligheter. Somliga 

borgar innehåller begravningar, vilket har gjort 

att de har tolkats som grav och/eller kultplatser. 

I vissa fall har anläggningarna då skiljts ut från 

fornborgarna och istället benämnts gravhägnader, 

borgliknande hägnader eller kultiska anläggningar. 

I andra fornborgar har man påträffat 

65

ester efter boende i form av boplatsterrasser, keramik 

och vävtyngder, som till exempel på Hultberget 

utanför Eskilstuna. Andra förslag är att 

borgarna kan ha använts som handelsplatser eller 

fungerat som lokala smågods med kontroll över 

bygden omkring. 

Som vi har sett har berget med borgen tillskrivits 

olika innebörder och används i olika syften 

under historisk tid, varför det är sannolikt att 

så också har skett under förhistorien. Berget med 

stenen har haft en dragningskraft som gjort att 

man har återvänt och återanvänt platsen i olika 

syften vid skilda tider redan under förhistorisk 

tid. Stenens hårdhet och tillsynes eviga existens 

utgör också en passande symbolik som material 

till olika former av lämningar. Materialet i sig 

kan ses som en symbol för det stabila och som 

fäste för minnen och berättelser. 

Att restaurera en ruin 

När sprängstensmassorna hade tagits bort och 

den underliggande fornborgsvallen tagits fram 

återstod arbetet med att återställa den del av muren 

som hade förstörts av den militära verksamheten 

under 1900talet. De bevarade stenvallarna 

på ömse sidor om avsnittet användes som utgångspunkt 

för den nya murens lutning och utformning. 

Muravsnittet byggdes upp med hjälp 

av sprängsten och täcktes sedan med ett lager av 

rundade stenar. Rundstensmaterialet hade delvis 

sorterats ut från sprängstensmaterialet, men till 

stor del användes ett tillfört material av rundsten. 

I den västra delen av det återskapade par 

Även om kallmuren har rasat samman ger fornborgsvallen 

ett ogenomträngllgt intryck där den tronar på bergskrönet. 

Foto: Patrik Gustafsson, 2004. SMA. 

tiet gjordes en ny ingång. Ingången leder upp till 

berget som ligger innanför vallarna av sten. 

Uppgiften att återställa fornborgen i möjligaste 

mån var inte helt enkel. Vad var det som 

skulle återställas och på vilket sätt? Inställningen 

till restaureringar av miljöer och byggnader 

har växlat och varierat över tid. Diskussionerna 

har främst rört byggnader i allmänhet och kyrkor 

och slott i synnerhet. Det är inte helt ovanligt 

att slott och kyrkor fått förfalla och blivit till 

ruiner för att sedan återställas. Under 1800talet 

var den huvudsakliga inställningen att restaurera 

byggnaderna till det man uppfattade som ursprungligt 

skick. De spår och förändringar som 

hade tillkommit sedan byggnaden uppförts suddades 

ut och istället skapades något som man 

ansåg vara ursprungligt och genuint. En blind 

vördnad för det äldsta och det tänkta ursprungstillståndet 

var bakgrunden till tillvägagångssättet. 

Med tiden förändrades inställningen. Redan 

vid sekelskiftet 1800/1900 började röster höjas 

om att man borde visa hänsyn till alla de vittnesbörd 

som olika åldrar lämnat efter sig i en byggnadslämning, 

något som kan sägas vara aktuellt 

även idag. Vad det gäller byggnader råder i stort 

sett enighet om att de ska behandlas med respekt 

för sin historia, vilket innebär att man vill visa 

alla olika tiders insatser på en byggnad samma 

respekt. 

Tankegångarna ovan illustrerar rätt väl de 

diskussioner som fördes angående återställandet 

av Jätteberget. En rekonstruktion av den ursprungliga 

fornborgen var aldrig aktuell, utan 

uppdraget innebar att bygga upp de skadade 

delarna av fornborgen. Samtliga inblandade var 

överens om att bergrummet skulle fyllas igen 

och att den förstörda delen av fornborgen skulle 

återställas. Bakgrunden till det var av praktisk 

natur, men hade även sin grund i en vilja från 

försvarsmaktens sida att försöka reparera de skador 

som man hade förorsakat genom åren. Den 

67

Fornborgens ingång före och efter restaureringen. Foto: Överst, Kenneth Rosenberg, 2004. SMA. Nederst, Lars Norberg, 

2005. SMA. 

grund läggande orsaken till att återställningsarbetet 

överhuvudtaget genomfördes går naturligtvis 

tillbaka på gällande kulturminneslagstiftning. 

Från myndighetshåll sågs det dock som 

viktigt att vissa spår av de militära aktiviteterna 

som skett på platsen under 1900talet skulle bevaras. 

Lämningarna är en del av fornborgens historia 

och minner med sin närvaro om platsens 

användningshistorik genom åren. Det betonades 

också att berget i framtiden ska hållas tillgängligt 

för besökare. Av den anledningen skapades 

en ingång genom stenvallen som leder upp till 

bergets topp. Uppe på berget placerades en informationsskylt 

som berättar om Jätteberget historia 

och det genomförda återställningsarbetet. 

68 

Fornborgen på Jätteberget har en historia 

som går långt tillbaka i tiden. Stenmassorna 

kring bergets krön och det dominerande läget 

i landskapet har fångat människors fantasi och 

haft en återkommande dragningskraft vid skilda 

tidpunkter genom historien. Platsens innebörd 

och betydelse har skiftat över tid och man har 

återkommit till berget och använt platsen på nya 

sätt under mycket lång tid. Vilken betydelse en 

plats tillskrivs beror på vem som betraktar den. 

Jätteberget, som för den svenska försvarsmakten 

en gång sågs som en strategisk plats för bevakning 

av luftrummet, har under andra tider betraktats 

som en lämplig plats för valborgsmässofirande 

eller som jättarnas boning.

LäStIpS 

Burström, Mats, Winberg, Björn & Torun Zachrisson. 

1996. Fornlämningar och folkminnen. Stockholm. 

Johansen, Birgitta & Pettersson, Ing-Marie. 1993. 

Från borg till bunker. Befästa anläggningar från 

förhistorisk och historisk tid. Fornlämningar i Sverige 

2. Stockholm. 

Lorin, Olle. 2009. Final för 30-årigt fornborgsprojekt. 

I: Sörmlandsbygden 2010. Södermanlands 

hembygdsförbunds årsbok. Red. Margareta Elg. 

Nyköping. 

Olausson, Michael. 1995. Det inneslutna rummet. 

Om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar 

i Uppland från 1300 f. Kr. till Kristi födelse. Stockholm. 

Wall, Åsa. 2003. De hägnade bergens landskap. 

Om den äldre järnåldern på Södertörn. Stockholm. 

Hjälmaren 

Mälaren 

Hultberget 

Stenhammar 

Balsta 

Stenby 

Ogaklev 

69

tecken

Bronsålderns bildvärld knackad i sten 

Sven-Gunnar Broström 

I uppslagsverken förklaras hällristningar som 

”bilder eller tecken inhuggna på släta hällar eller 

stenar under förhistorisk tid”. Det sägs också 

att hällristningar finns av två typer i Sverige. I 

norra Sverige finns så kallade jaktristningar med 

djurmotiv, framför allt älgar, som har ristats in 

på hällar intill sjöar och vid vattendragens forsar. 

Bilderna har troligen knackats in i hällarna 

av människor som bland annat livnärde sig på 

jakt, och som levde i norra Skandinavien under 

yngre stenålder. Den andra typen av hällristningar 

finns framför allt i södra Sverige och kallas 

ibland för jordbruksristningar. De sydliga 

ristningarna förekommer framför allt i det odlingslandskap 

som grundlades under bronsåldern 

för cirka tretusen år sedan. Inte bara lokaliseringen 

i landskapet skiljer de sydliga från de 

nordliga ristningarna, utan de skiljer sig även till 

figurinnehåll. 

I de flesta fall består ristningarna enbart av 

skålgropar, eller älvkvarnar som de ibland kallas. 

Ett sörmländskt särdrag är hällristningar i urkalksten. Ristningarna 

vid Karlberg innehåller inte mindre än elvahundrafemtio 

skålgropar. Foto: Lars Norberg, 2009. SMA. 

När det förekommer andra figurer är det skepp, 

fotsulor och ringfigurer som är vanligast. De 

sörmländska ristningarna är av denna typ. Ett 

undantag är de unika ristningarna vid Släbro i 

Nyköping, som beskrivs längre fram i texten. 

På utbredningskartor över ristningar i södra 

Sverige visas koncentrationer till områden i Bohuslän, 

östra Skåne, Tjust, Norrköpingstrakten 

och sydvästra Uppland. Sällan eller aldrig nämns 

Södermanland som ett landskap med hällristningar. 

Verkligheten ser dock annorlunda ut. I 

landskapet Södermanland känner man dag till 

över tvåtusen platser med hällristningar. De flesta, 

ungefär nittonhundra, består av enkla skålgropar, 

men knappt ett hundratal lokaler innehåller 

hällristningsbilder som exempelvis skepp, 

fotspår, ringar och djurfigurer. Räknar man lokalerna 

i enbart Sörmlands län så är antalet hällristningar 

ungefär niohundra, varav drygt femtio 

innehåller andra figurer än skålgropar. 

Som nämnts så finner man bronsålderns 

hällristningar i det odlingslandskap som började 

brukas redan under bronsåldern. I Södermanland 

låg då Östersjöns havsnivå ungefär 15 

meter högre än idag. Eftersom människorna 

under bronsåldern gärna bodde nära stränderna 

så finner vi hällristningarna i ett stråk en bit 

innan för dagens kust, liksom intill Mälarvikens 

brons ålderskust i norr samt utefter den forntida 

73

74 

Den stora ristningen vid Ullevi återfanns 1984 och innehåller en stor figurvariation, fördelat på tjugo olika hällytor. 

En del figurer är svåra att se eftersom de är mycket ytligt prickhuggna. Foto: SvenGunnar Broström, 2005.

farleden från Trosa förbi Gnesta. De områden i 

länet som är rikast på hällristningar är Selaön, 

Åker, GåsingeDillnäs/Björnlunda, Vagnhärad, 

Runtuna/Lid, Svärta och Nyköping. I områ dena 

finns även andra fornlämningar som dateras till 

bronsålder, som till exempel skärvstenshögar, 

gravrösen och ensamliggande stensättningar. 

Upptäckterna 

Att Södermanland inte är känt som ett hällristningslandskap 

beror till största delen på att ristningarna 

har upptäckts först under senare år, och 

att de flesta av länets hällristningar har återfunnits 

efter år 1975. Innan dess kände man bara till 

en figurristning, belägen på en brant sluttande 

häll nordväst om Berga gård i Tuna socken. Ristningen 

är känd sedan 1921 och innehåller åtta 

skepp av traditionellt utseende. Här finns också 

ett tiotal skålgropar. Det som gör ristningen 

unik för Södermanland är de två yxavbildningarna 

på hällens nedre del. 

Inte heller platser med enbart skålgropar var 

kända i någon högre grad. På 1970talet började 

dock bilden ändras. Då påbörjade Boris och 

Helvi Wredenmark tillsammans med undertecknad 

en privat inventering av hällristningar i länets 

nordostligaste del. Vi hade redan åren innan 

funnit många ristningar i den till länet angränsande 

delen av Stockholms län, och vi menade att 

det borde finnas mycket att hitta även i resten av 

Södermanland. Misstanken visade sig vara rätt, 

och redan i inledningen av arbetet fann vi mängder 

av skålgropsföre komster samt några bildristningar 

i TrosaVagnhärad och i GåsingeDillnäs 

socknar. 

Upptäckterna fortsatte under 1980talet. Då 

var det framför allt undertecknad som tillsammans 

med kollegan Kenneth Ihrestam som stod 

för fynden. 1984 var ett viktigt år i sörmländsk 

hällristningshistoria. Det året återfann vi två av 

länets största kända hällristningar. I maj var vi 

ute på privatinventering och fann då den stora 

ristningen vid Ullevi i GåsingeDillnäs socken. 

Vid senare dokumentation visade den sig innehålla 

hela 457 figurer fördelade på tjugo olika 

hällytor. Den består av sjuttiosex skepp, arton 

fotsulor, två ringkors, två djur, femtiofem fragment 

och trehundra skålgropar. Delar av ristningen 

innehåller flera tunt prickhuggna figurer 

som är mycket svåra att tolka. Men figurerna på 

ristningen har en normal utformning och liknar 

i stort sett andra ristningar i Mälardalen. 

Ulleviristningen var vid upptäckten den utan 

jämförelse största hällristningen i landskapet. 

Rekordet skulle komma att slås bara en månad 

senare. Kenneth och jag deltog då i Riksantikvarieämbetets 

fornminnesinventering, som detta år 

genomfördes i länets södra del. Under midsommarveckan 

letade vi ristningar norr om tätorten 

Nyköping. 

Vi hade redan på kartan prickat ut området 

som intressant, eftersom det under bronsåldern 

legat nära Nyköpingsåns utlopp i havet. På avstånd 

vi fick se att det fanns lämpliga berghällar 

i parken vid Släbroskolan. En häftig regnskur 

stoppade vårt första försök att besöka platsen 

men efter en kaffepaus hos en av mina släktingar 

tog vi oss fram till de hällar vi sett tidigare. Det 

var då vi upptäckte den märkliga Släbroristningen 

vars bildvärld är världsunik. Ristningen saknar 

i stort sett de figurer som man normalt finner 

på en typisk bronsåldersristning. Endast de mer 

tidlösa figurtyperna som skålgropar och ringfigurer 

återfinns här. Släbroristningen domineras 

av en speciell typ av ramfigurer som inte finns 

dokumenterade någon annanstans i den kända 

hällristningsvärlden. Ramfigurerna finns här i 

en mängd olika varianter. De enklaste består av 

en enkel ring eller fyrkant med rundade hörn. 

Formen kan ses som ett grundelement, och har 

på de mer avancerade försetts med fötter, huvud 

75

och armar i så kallad adorantställning. I vissa 

fall har figuren även en omgivande ”strålkrans”. 

Mittpartiet kan innehålla olika typer av dekoration 

i form av streck, punkter (små skålgropar) 

och linjer. Flera av figurerna är också tredimensionella 

genom att de knackats in i en förberedd 

uthuggen yta. Totalt innehåller ristningen över 

sjuhundra figurer. 

Inte bara Släbroristningens figurer är unika, 

utan också dess läge i landskapet avviker. Normalt 

brukar ristningarna återfinnas i marker som 

under bronsåldern kan ha varit odlings eller 

betesmarker. Släbroristningens hällar låg under 

äldre bronsåldern på en udde invid Nyköpingsåns 

mynning ut i Östersjön. De flesta figurerna 

är orienterade mot åns lopp uppströms vilket 

troligen gjorts med avsikt. Allt detta gör Släbroristningen 

till en av de märkligaste man känner 

till i Sverige. Dess figurtyper är bara kända på 

denna enda plats på den arkeologiska världskartan. 

Några år senare, 1991 upptäckte Tunabergsbon 

Dan Mattsson den märkliga ristningen vid 

Koppartorp i Tunabergs socken. Han var ute på 

skogsvandring med sin son och dennes kamrat 

då de kom till en stor berghäll. Mattsson berättade 

för pojkarna att på sådana här hällar kan 

det finnas hällristningar. I samma ögonblick som 

han sa det fick han syn på det stora skeppet som 

ligger högst upp på hällen. Det är också den figur 

som dominerar ristningen. Skeppet är över 

två meter långt och djupt inhugget. Längre ner 

på hällen finns ytterligare tio skepp av mindre 

format. Skeppen vid Koppartorp har en ovanlig 

utformning som inte finns på andra platser i 

Ristningarna vid Släbro återfanns 1984. Figurerna är 

unika och liknar inte några andra kända ristningar. 

Foto: Sven-Gunnar Broström, 1985. 

Södermanland. Stävarnas avslutning med de för 

bronsålderns typiska spiralerna ger skeppen en 

elegant utformning. Men den vanligaste figurtypen 

på ristningen är fotsulan. På hällen finns 

inte mindre än fyrtiotre fotsuletecken, vilket gör 

den till en av de ristningar i Sverige som har flest 

fotsulor. Fotsulorna är här konturhuggna och en 

del har ett så kallat sandalband. Flera är inhuggna 

parvis. Observera att de flesta ”fötterna” är på 

väg nerför hällen, vilket också är en vanlig placering. 

Nästa fyndperiod kom i början på 2000 

talet. Länsstyrelsen i Södermanland deltog då i 

RANEprojektet, ett hällristningsprojekt med 

medel från EU, som skulle förbättra den lokala 

kunskapen kring vård och dokumentation av 

hällristningar. I Södermanland dokumenterades 

samtliga kända figurristningar, och i samband 

med detta gjordes även några nyfynd. Det märkligaste 

fyndet kom fram intill fastigheten Karlberg 

nära den kända Lundbyristningen sydväst 

om Vagnhärad. Området är länets hällristningstätaste 

med ett tiotal bildristningar. Märkligt är 

att samtliga är inhuggna i hällar av urkalksten. I 

trakten finns också andra bronsålderslämningar 

i form av gravar, skärvstenshögar och skålgropar. 

De första ristningarna upptäcktes här på 

1970 talet. I samband med dokumentationen 

av de kända ristningarna inventerade vi även i 

omgivningen vilket visade sig vara mycket lönsamt. 

På en jord och mosstäckt kalkstenshäll 

vid lägenheten Karlberg kunde jag tillsammans 

med kollegorna Kenneth och Roger rensa fram 

en ristning som skulle visa sig bli den största i 

hela landskapet. Med sina fjortonhundra figurer 

är den också en av landets största ristningar och 

den största som upptäckts i modern tid i Sverige. 

Den innehåller bland annat elvahundrafemtio 

skålgropar, åttio skepp, sexton fotsulor, sjuttio 

rännor och fyrtiofem fragment. Flera av figurerna 

är mycket djupt inhuggna och detta gäl 

77

ler särskilt skålgroparna. På grund av kalkstenen 

är hällen vittrad och ursprungligen har den säkert 

innehållit många fler figurer. Tack vare medlen 

från EU i RANEprojektet kunde ristningen 

dokumenteras på olika sätt, bland annat genom 

lasermätning. På grund av vittringsrisken så har 

ristningen täckts över igen. Ovanpå hällen ligger 

en presenning på vilken man tryckt en kopia av 

ristningen i röd färg. 

Ovanstående sammanfattning visar att Södermanland 

numera är ett viktigt hällristningsområde, 

fullt i klass med flera av de mer välkända 

områdena i Sverige. Framför allt är det 

den märkliga och världsunika Släbroristningen 

som har satt Södermanland på den arkeologiska 

världskartan, men även ristningar som Ullevi, 

Koppartorp och Karlberg har internationellt sett 

stort vetenskapligt värde. 

Datering 

Hällristningarna brukar generellt dateras till 

bronsåldern, och då framför allt dess yngre del, 

en datering som sannolikt gäller även för många 

av Södermanlands hällristningar. De ligger alla i 

typiska bronsåldersmiljöer med skärvstenshögar, 

stensättningar och gravrösen. Men det finns ett 

undantag. Det är de märkliga ristningarna vid 

Släbro i Nyköping som avviker, inte bara innehållsmässigt, 

utan även vad gäller lokaliseringen i 

landskapet. Med anledning av detta anser en del 

forskare att ristningen är äldre, kanske inhuggen 

redan i början av bronsåldern eller till och med 

Efter regnet framträder ristningar och skålgropar extra 

tydligt. Skålgroparna kallas också älvkvarnar och i dem 

har man offrat långt fram i tiden. Foto: Lars Norberg, 

2009. SMA. 

i slutet av stenåldern. En obekräftad datering av 

keramik från platsen anger åldern till 1800 före 

Kristus, något som stöder en tidig datering. Även 

ristningens höjd över havet, strax över 20 meter, 

pekar på en sådan datering, eftersom det var 

havets nivå vid stenålderns slut. Det finns heller 

inga ristningar under 20metersnivån trots att 

det där finns många fina hällytor. 

Den vanligaste typen av hällristning, skålgropen 

eller älvkvarnen som den också kallas, har 

en längre brukningstid. I sydsvenska gravar förekommer 

den redan under yngre stenåldern. 

Emellertid är de flesta skålgroparna gjorda under 

bronsåldern, och då ofta i samma miljöer som 

den tidens typiska bildristningar med bland annat 

skepp. I början av äldre järnåldern upphör 

bildristningarna, men seden att knacka skålgropar 

lever inom vissa områden fortfarande kvar. 

Då finner vi dem speciellt i samband med gravar. 

Man har hittat mindre stenar med skålgropar 

inlagda i gravkonstruktionen och på gravfältet 

finns ibland block med enstaka skålgropar. Troligen 

har groparna knackats in i samband med 

begravningsritualen. 

Skålgroparna har ibland återanvänts i långt 

senare tid. Kloka gummor nyttjade skålgroparna 

till att bota sjukdomar och till annat hokus 

pokus. I detta sammanhang kallas de för älvkvarnar. 

Till älvkvarnar räknas både bronsålderns 

skålgropar och naturliga gropar som användes 

i samma syfte. I dessa gropar offrade man till 

älvorna. Det finns äldre uppteckningar ända sedan 

1600talet som berättar om hur man lade 

naglar, hårstån, knappnålar och andra småsaker 

i älvkvarnen för att bota sjuka eller få slut på olika 

besvär. Speciellt ifrån grannlandskapen Västmanland 

och Uppland finns många sådana uppteckningar 

bevarade. Själv hittade jag nyligen en 

blyknapp i botten på en nyupptäckt skålgrop i 

Haninge på Södertörn. I en jättegryta i Botkyrka 

fann jag på 1960talet en knapp och ett mynt 

79

från 1720. Sedvänjan har i våra trakter levt kvar 

ända in på 1900talet, och än idag förekommer 

det att besökare lägger pengar i djupa skålgropar. 

Frågan är om det är en tretusenårig tradition 

som lever kvar i ”älvkvarnskulten”, eller om det 

ursprungliga syftet med att knacka in skålgropar 

var något helt annat. 

I Södermanland finns också hällristningar av 

nyare slag. Ibland när jag nämner att det finns 

många hällristningar i Södermanland får jag 

kommentaren att sådana finns vid Sundbyholm 

utanför Eskilstuna. Då syftar man på de runristningar 

som förekommer i fast berg som till exempel 

Sigurdsristningen (se även Magnus Källströms 

text). Det är ju onekligen en ristning på 

en häll även om den arkeologiska benämningen i 

de fallen är ”runristning i fast häll”. Dessutom är 

Sigurdsristningen ”bara” tusen år gammal, medan 

många av hällristningarna kan vara tretusen 

år gamla. Sedan finns det ännu en grupp ”hällristningar” 

som arkeologerna benämner ”sentida 

ristning”. Ofta består dessa av ett årtal och ett 

namn eller initialer. I sällsynta fall kan de också 

innehålla någon form av avbildning. Exempel på 

detta är en inristad båt vid Bogsta kyrka och en 

stor hästbild inne i Torshälla. Ute i skärgården 

finns klippor med ristningar i form av namn, årtal 

och kompassrosor. De kan ha gjorts av sjömän 

som blivit inblåsta i skyddade vikar vid dåligt 

väder. Alla dessa olika ristningar är uttryck 

för människans behov av att sätta sina spår i något 

som är beständigt långt in i framtiden. 

Berget 

De flesta sörmländska hällristningarna är inknackade 

i länets vanligast förekommande bergart 

gnejs. Man har i första hand valt ut finkorniga 

och släta partier där sådana har funnits. Vi har 

emellertid observerat att det inte alltid är hällarnas 

kvalitet som avgjort var man knackat in sina 

80 

ristningar. Ibland ser man en fin slät häll som 

inte har ett spår av ristning, medan det kan finnas 

ristningar på en intilliggande skrovlig häll. 

Det viktiga var således inte hällens utseende, 

utan dess läge i landskapet. På Släbroristningen 

kan man se att de flesta figurerna är gjorda i en 

finkornig amfibolitliknande bergart. På den högsta 

och mest framträdande hällen har man även 

ristat i en sämre grovkornig bergart. Säkert har 

man gjort det för att denna häll har ett dominerande 

läge i området. 

Ibland kan man se att hällens naturliga formationer 

ingår i hällristningen. Ett exempel är 

den stora Slagstaristningen på Södertörn. Här 

har man huggit alla figurer i ett mörkt diabasfält 

omgivet av en ljus grovkristallin bergart, vilket 

givit ristningen en naturlig inramning. På samma 

ristning kan man också se att ristaren utnyttjat 

hällens naturliga isrepor när man framställt 

flera av skeppsfigurerna, och även på andra håll 

kan man se att sprickor och ådringar i berget ingår 

i ristningskompositionen. 

Urkalksten 

Ett särdrag för Södermanland är de många ristningarna 

i urkalksten. Bergarten finns i ett stråk 

genom landskapets mellersta delar från södra Södertörn 

i öster till Hjälmaren i väster. De flesta 

och största kalkstensristningarna finns vid Lundby/Karlberg 

i TrosaVagnhärads socken. En annan 

stor ristning i kalksten ligger på det så kalllade 

kalkberget väster om Norrtuna i Kattnäs 

socken. Ristningen upptäcktes på 1970talet. 

Tyvärr är en del av hällen förstörd genom stenbrytning. 

Ristningen här består av fjorton skepp, 

ett ringkors, en människofigur och cirka sexhundra 

skålgropar. Tydligast på denna ristning 

är de många och djupt inhuggna skålgroparna. 

På grund av att kalkstenen vittrar har säkert ett 

flertal figurer försvunnit med tiden.

Mindre kalkstensristningar med huvudsakligen 

skålgropar finns i Tunaberg, Svärta, Runtuna 

och GåsingeDillnäs. Här bör man observera 

att just skålgropar i kalksten kan vara svåra 

att definiera. Kalkstenen har den egenskapen att 

den kan vittra så att det bildas skålgropsliknande 

hålor. Därför fodras det en viss vana för att 

kunna skilja naturligt formade gropar från gropar 

gjorda av människor. 

Man kan fråga sig varför människan under 

bronsålder var så intresserade av att söka sig till 

kalkstenshällarna och knacka ristningar. En tanke 

är att det är lätt att göra gropar och figurer i 

kalkstenen. Men studerar man platserna där det 

finns kalkstensristningar upptäcker man snart 

att de också innehåller boplatslämningar från 

bronsåldern. Skärvstenshögar, stensättningar 

och terrasseringar finns på nästan alla dessa platser. 

Det innebär att kalken lockade människor 

att bosätta sig just där. Möjligen var det kombinationen 

av det vita berget och den avvikande 

frodiga vegetationen som gjorde att dessa platser 

valdes. 

teknik 

Begreppet hällristningar är egentligen missvisande. 

Hällristningarna har vanligtvis tillverkats genom 

att man med enkla stenverktyg har knackat 

in figurer eller tecken i berget. I enstaka fall 

har man hittat sådana verktyg intill ristningarna, 

vilket var fallet vid de arkeologiska undersökningarna 

intill Släbroristningen. Nedanför en 

av hällarna återfanns två tillformade knackstenar 

av grönsten som kan tänkas ha använts vid ristningarnas 

utförande. 

Med hjälp av huggningstekniken kan man 

urskilja olika typer av hällristningar. En del är 

mycket grunt prickhuggna och har endast ”perforerat” 

hällens yta. Även vissa skålgropar är så 

grunda att de mer liknar en knackad yta än en 

grop. Detta tyder på att de framställts enbart för 

ett tillfälle. Tack vare den krossade stenytan har 

figuren ändå synts tydligt som en vit linje eller 

punkt. Denna har så småningom bleknat och 

sedan fallit i glömska. Sådana tunna ristningar 

vittrar snabbt bort och syns idag endast på extremt 

välbevarade släta hällytor. En sådan typ av 

”engångsristningar” finns bäst representerad på 

delar av Ulleviristningen i GåsingeDillnäs. 

Andra ristningar är djupt huggna och verkar 

vara gjorda för att synas även lång tid efter inhuggningen. 

Här finns två alternativ. Antingen 

har man huggit in dem djupt redan från början 

för att få fram en bild som skulle vara synlig under 

lång tid, eller så underhöll man en tidigare 

knackad figur genom att knacka om den på nytt. 

Genom upprepade knackningar blev bilden tydlig 

igen, och figuren lyste vit av nya krossmärken. 

En forskare har uttryckt det som att man på 

så sätt kunde ”tända en ristning igen”. Vid varje 

sådan omknackning blev ristningen dessutom 

allt djupare och tydligare. 

Forskare har ibland diskuterat huruvida hällristningar 

ursprungligen varit ifyllda med någon 

typ av färg. Men eftersom en ny eller omknackad 

ristningsfigur från början lyser vit på hällen 

behövs ingen ytterligare färg. Däremot är det 

sannolikt att det även funnits målade figurer på 

både hällar och andra underlag. Med en bit träkol 

eller bränd lera är det ju lätt att snabbt rita 

upp figurer på till exempel en lerklinad husvägg 

eller på en slät hällyta. I Norrland och delar av 

Västsverige har man funnit hällmålningar som 

bevarats i skyddade lägen. 

Eld och vatten 

Under senare år har forskare alltmer intresserat 

sig för omgivningen kring häll ristningarna. Frågorna 

rör till exempel vilka andra fornlämningar 

som kan kopplas ihop med ristningarna. Även 

81

82 

Fotsulor kan ha ett så kallat ”sandalband” 

eller som i det här fallet, på en ristning i Björnlunda, 

uthuggna tår. Kalkering: Sven-Gunnar 

Broström & Kenneth Ihrestam, 2004. 

Nedanför ristningen vid Släbro påträffades två 

knackstenar som mycket väl kan ha använts 

för att knacka in figurerna i berghällen. 

Foto: Sven-Gunnar Broström, 1985.

andra företeelser är intressanta i sammanhanget. 

En av dessa är spår av eld på eller intill ristningshällarna. 

Vid arkeologiska undersökningar intill 

skålgropshällar har man funnit härdar och andra 

anläggningar som kunnat daters till samma 

tid som skålgroparna. En sådan plats har nyligen 

undersökts i Turinge socken strax utanför länsgränsen. 

Där fann man en härd, två stenpackningar 

samt brända djurben som deponerats 

intill hällen. På själva hällen och intill skålgroparna 

fanns även en tydlig brandskada. Sådana 

förhistoriska brandskador har upptäckts på flera 

av hällristningarna i länet, till exempel finns en 

på krönet av den högsta hällen vid Släbroristningen. 

En annan tydlig brandskada finns på en 

av ristningarna vid Lundby i TrosaVagn härad. 

Här har man eldat mitt på ristningen så att ett 

av skeppen delvis är bortbränt. Man har i sådana 

sammanhang framfört teorin att det finns 

en koppling mellan ristningar, brandskador och 

begravningar under bronsåldern. Brandskadan 

skulle då vara rester av en kremeringsplats, där 

ristningen ingått i den rituella ceremonin. Vid 

Lundby finns det också mycket riktigt ett bronsåldersgravfält 

intill ristningshällen. 

I bland annat Bohuslän har man funnit att 

det ofta finns en koppling mellan hällristningar 

och rinnande vatten. Där finner man ofta ristningar 

just på vattenöversilade hällar. Beroende 

på terrängen och det torrare klimatet förekommer 

något sådant knappast i Södermanland. 

Däre mot hittar man ibland skålgropar intill vattenkällor 

och sankmarker. En i detta sammanhang 

intressant ristning är den tidigare nämnda 

vid Ullevi, där en ovanlig detalj är en lång skålgropsrad 

bestående av hela trettionio skålgropar 

som ligger i en sluttande hällränna. Häller man 

vatten i den översta skålgropen så rinner vattnet 

från grop till grop ända till den nedersta gropen. 

Denna effekt är ingen tillfällighet utan har åstadkommits 

med avsikt. 

Figurtyper 

Skålgropar eller älvkvarnar är det vanligaste 

tecknet på våra hällristningar. Skålgropen finns 

spridd över hela världen, och kan ha många olika 

betydelser. Den framställs genom att man med 

en knacksten slår på samma punkt tills man fått 

en grop i stenen. ”Som om man tryckt ner en 

tennisboll till en tredjedel i hällen” har den kände 

Sörmlandsforskaren Ivar Schnell träffande beskrivit 

skålgropar. Storleksmässigt kan de i extrema 

fall vara upp till 20 cm i diameter och 10 cm 

djupa men normalt är de ca 5 cm i diameter och 

ca 1 cm djupa. Ibland kan de vara huggna i rader 

eller vara förbundna med varandra med rännor. 

Till skillnad mot figurristningarna förekommer 

de ofta i lösa block och stenar. Antalet skålgropar 

per lokal varierar. Oftast innehåller de en till tio 

gropar. I några fall kan en plats innehålla hundratals 

skålgropar. Tidsmässigt avviker de också 

från figurristningarna eftersom det kan konstateras 

att vissa skålgropar har tillkommit långt fram 

i järnåldern. Skålgroparna har sedan ”återanvänts” 

ända in i modern tid. Vad man ursprungligen 

använde skålgroparna till tvistar forskarna 

om. Teorier som till exempel att man hällt olja 

eller andra vätskor och sedan eldat i groparna faller 

på att skålgropar också finns på närmast lodräta 

ytor. En hypotes som jag själv tycker är sannolik 

är att själva tillverkningen av gropen var 

den viktiga rituella handlingen. Det rytmiska 

dunkandet i hällen kan ha varit ett sätt att åkalla 

högre makter samtidigt som tecknet i hällen blev 

ett synligt bevis på ritualen. En speciell före teelse 

är så kallade klangstenar, vars lösa block får en 

klang som hörs lång väg när man slår på dem 

med en annan sten. En sådan klangsten finns i 

Björnlunda. 

Skeppen är efter skålgroparna den vanligaste 

och mest kända figuren på de sydskandinaviska 

hällristningarna. De kan ha många olika utform 

83

Skålgropar är den vanligaste figurtypen på hällristningarna. Ibland är hällen översållad med gropar, i andra fall ingår de i figurkompositioner 

eller som i fallet på Ulleviristningen, i en sluttande ränna som leder vattnet från grop till grop. Foto: Sven-Gunnar Broström, 2005. 

84

ningar men de tre huvudtyperna är de med enkel 

köllinje, de med dubbel köllinje, samt de med 

helt uthugget ”skrov”. De kan också vara med eller 

utan de små streck som man brukar tolka som 

skeppets bemanning. Ibland är skrovet på skeppen 

med dubbel köllinje försett med vertikala 

”spantstreck” eller i sällsynta fall ”krysspant”. 

Stävarna kan också ha olika utformning och kan 

ibland avslutas med ett djurhuvud eller en spiral. 

De flesta av länets bildristningar innehåller 

skeppsbilder. Flest finns det på Karlbergsristningen 

(ett åttiotal) och på Ulleviristningen (ett 

sextiotal). De mest konstnärligt utförda skeppen 

hittas på ristningen vid Koppartorp. Skeppens 

stävar är här försedda med vackert utformade 

spiraler. Södermanlands längsta skepp är drygt 

tre och en halv meter och finns vid Lifsinge i 

GåsingeDillnäs socken. 

Att skeppen är stiliserade avbildningar av 

bronsålderns båtar är de flesta överens om. Vad 

de symboliserar finns det däremot många åsikter 

om. En del forskare tror att skeppen höggs 

in i hällarna för att de symboliserar handel och 

kommunikation. Tack vare skeppen kunde man 

få kontakt med andra folk och utbyta varor. En 

mer utbredd tolkning är att skeppen är rituella 

symboler. Bland annat finns det forskare som anser 

att skeppet ingår som en av flera symboler i 

bronsålderns solkult, medan andra kopplar skeppet 

till den dödes färd in i dödsriket. 

Fotsulor finns av två huvudtyper. I det ena 

fallet är foten helt uthuggen i hällen eller stenen 

och i det andra är endast fotens kontur inhuggen 

med en linje. Ibland har den också ett ”sandalband” 

över hålfoten och i enstaka fall är foten 

försedd med tår. Fotsulor avbildas både parställda, 

liksom för att visa att ”någon” stått på hällen, 

och en och en. När de ristats på en lutande häll 

placeras de nästan alltid med tårna pekande nedåt. 

En vanlig tolkning av fotsuletecknet är att det 

symboliserar närvaron av någon på hällen. Vissa 

forskare tror att det skulle vara spår av en gudomlighet 

som inte fick avbildas på något annat 

sätt. Andra tror att det är spåren av verkliga människor 

som förevigats i hällens yta. Fotsulor finns 

på flera av våra ristningar. De flesta exemplaren 

hittar man på Koppartorpsristningen, som med 

sina fyrtiotvå fotsulor är en av de fotsulerikaste 

ristningarna i östra Sverige. 

Djur och människoavbildningar förekommer 

på hällristningar framför allt i norra Bohuslän 

och Norrköpingstrakten. I Södermanland 

finns bara några enstaka figurer av denna typ. 

Ring eller cirkelfigurer finns i olika former: 

enkla ringar, spiraler, ringkors, runda ”plattor” 

eller koncentriska ringar runt en skålgrop. De 

har tolkats på olika sätt, varav hjul, sköldar eller 

solsymboler är de vanligaste förslagen. I länet 

finns de flesta ringfigurerna på Släbro ristningen 

där de förekommer i många olika varianter. 

Ringkors finns dels på Ullevi ristningen, dels på 

en ristning i Åkers socken. 

Till övriga figurer hör både enstaka bestämbara 

figurer och figurer som inte går att tolka. De 

förra representeras exempelvis av två yxfigurer på 

ristningen vid Berga i Tuna socken. Men på de 

flesta ristningarna finns inhuggna streck och figurer 

som inte föreställer något bestämbart. Det 

kan röra sig om ofullbordade avbildningar eller 

figurer av en typ som vi i dag inte kan tolka. De 

svårtolkade ritningarna kan även vara fragment 

av delvis bortvittrade bilder. Ibland hittar man 

också otydbara huggmärken i hällen som inte föreställer 

någonting. 

Till de svårtolkade figurerna i Södermanland 

hör de många abstrakta bilderna på Släbroristningen. 

De passar inte in i den vanliga typindelningen 

för bronsålderns hällristningar, och brukar 

därför kallas för Släbrofigurer. Det har funnits 

flera tolkningsförslag; en del kallar dem ramfigurer 

och andra tycker att de liknar skarabéer (skalbaggar). 

Ett förslag som vi som upptäckte dem 

85

86 

Skepp är vanliga figurer på ristningar. Strecken brukar tolkas som skeppets bemanning, och stävar na avslutas 

ibland med ett djurhuvud eller en spiral. Ristningar från Trosa-Vagnhärad. Foto: Sven-Gunnar Broström, 2005.

framfört är att de föreställer mantelklädda människor. 

De mest välformade Släbrofigurerna har 

ju huvud, armar och fötter eller korta ben. Den 

ovala manteln som täcker kroppen är dekorerad 

med linjer och punkter. Mantelns ytterkant kan 

dessutom vara försedd med en ”strålkrans” som 

skulle kunna tolkas som fjädrar. Dessa mantelklädda 

människor har sedan förenklats i olika 

stadier. En del figurer avbildar endast manteln 

och i extrema fall endast mantelns kontur. 

Avslutning 

Ända sedan de första människorna kom till Södermanland 

för snart tiotusen år sedan har stenen 

varit ett viktigt material. Under äldre stenålder 

fungerade den som råmaterial till vapen och 

redskap för att man skulle överleva och få mat 

för dagen. När människorna under yngre stenåldern 

blev mer bofasta var det inte enbart stenens 

praktiska egenskaper som var viktiga, utan man 

la också kraft på stenföremålens utseende. Vackert 

slipade yxor av flinta och grönsten blev statusföremål 

och tillverkades enbart för visas upp 

eller offras till högre makter. 

Under bronsåldern, då Södermanland befolkades 

av bofasta jordbrukare, blev kult och konst 

en viktig del av livet. Bronssmederna tillverkade 

vackert dekorerade bronsföremål med figurer 

enligt tidens mode. Av någon anledning började 

man också knacka in figurer i vissa hällar i närheten 

av boplatsen. För det mesta nöjde man sig 

med att göra enkla skålgropar med hjälp av en 

knacksten. De gjordes både i block och på fasta 

hällar som låg vid de åkrar och betesmarker som 

nyttjades av människor och djur. Troligen gjordes 

skålgroparna av många olika anledningar. 

Det kunde vara allt ifrån att påverka människor 

och djurs fruktsamhet till att de ingick i begravningsritualen. 

På grund av det stora antalet skål 

gropar kan man anta att de hörde till den vardagliga 

kulten på gården. 

Hur skall man då tolka de hällristningar som 

innehåller andra figurer än skålgropar? Det kan 

konstateras att de är långt mer ovanliga. I landskapet 

Södermanland finns det nästan tvåtusen 

hällristningar varav knappt hundra har annat 

innehåll än skålgropar. Figurristningarna har 

heller inte samma placering som skålgroparna. 

De ligger i stället en bit ifrån boplatsen. Det kan 

tyda på att de inte var lika privata som en enkel 

skålgropshäll. Kanske vistades man vid den stora 

ristningen vid speciella tillfällen och då under 

ledning av någon religiös ledare. Denne kan ha 

varit byäldsten på gården eller så hade man en 

”shaman” gemensam för ett större område. Något 

som talar för en sådan teori är figurristningarnas 

utformning. Ofta tycks alla figurerna på en 

ristning vara utformade av en och samma person. 

Här ser man också lokala dialekter i utformning 

och huggteknik, till exempel Ullevi med 

sina små och grunda skepp, Tunaberg med stora 

skepp utrustade med spiraler, eller Berga i Tuna 

med sina klassiska skeppstyper. Det kan tolkas 

som att varje gård eller bygd hade en speciell person 

som hade rätt på att göra hällristningarna. 

Om man undantar de avvikande ristningarna 

vid Släbro så är det troligen endast under en 

kort period av bronsåldern som bildristningarna 

skapades i Södermanland. De flesta ristningarna 

har som mest tio figurer och kan ha varit i 

bruk högst en generation. Däremot kan platser 

som Ullevi och LundbyKarlberg med hundratals 

figurer använts under lång tid. Som tidigare 

nämnts så upphörde ristningstraditionen, även 

om skålgropsknackande fortsatte ytterligare en 

tid under äldre järnåldern. Seden att knacka i 

sten återupptogs senare under järnålder, men då 

i ett helt annat sammanhang, i samband med 

runstensresandet. 

87

Hällristningarna vid Släbro liknar 

inga andra och lockar med sina 

märkliga figurer fantasin. 


88

LäStIpS 

Broström, Sven-Gunnar. 2006. Södermanlands 

största hällristning finns i Vagnhärad. 

I: Sörmlandsbygden 2006. Södermanlands 

hembygdsförbunds årsbok. Red. Margareta 

Elg. Nyköping. 

Broström, Sven-Gunnar; Ihrestam, Kenneth 

& Wikell, Roger. 2008. Hällristningar i Södermanlands 

kalkberg. I: Gropar & monument. 

En vänbok till Dag Widholm. Kalmar. 

Hauptman Wahlgren, Katherine. 2002. 

Bilder av betydelse. Hällristningar och bronsålderslandskap 

i nordöstra Öster götland. 

Stockholm. 

Hällristningar och hällmålningar i Sverige. 

1989. Stockholm. 

Ling, Johan. 2008. Elevated rock art towards 

a maritime understanding of rock art in 

northern Bohuslän. Göteborg. 

Hjälmaren 

Mälaren 

Berga-Tuna 

Koppartorp 

Ullevi 

Karlberg 

Släbro 

89

hantverk

Kristallen den fina 

Patrik Gustafsson 

För snart tjugo år sedan hände det sig att Södermanlands 

historia åldrades mer än tretusen år. 

Stenåldersforskningen tog sig då an fynd av ett 

föga uppmärksammat stenmaterial, kvartsen, 

som tidigare ansetts som svårbegriplig. Fram till 

dess hade fokus legat på flintan, som även påträffas 

i Södermanland och andra delar av landet 

där den inte förekommer naturligt. Flinta användes 

till olika verktyg och vapen under stenåldern. 

Under första halvan av 1900talet utgick 

all stenåldersforskning från Danmark och Skåne, 

där flintan var det dominerande verktygsmaterialet 

från perioden. Det omfattande studiet av 

flinta skapade på så sätt den grund som stenåldersforskningen 

vilade på. 

Ganska snart insåg arkeologerna att flinta 

inte var så vanligt på stenåldersboplatser i Södermanland. 

Men avsaknaden av flinta innebar inte 

att det saknades lämningar från stenåldern. Redan 

i början av 1930talet undersökte geologen 

Vid Hagtorp norr om Malmköping utfördes den första 

arkeologiska undersökningen där man systematiskt samlade 

in slagen kvarts. På bilden ses Sten Florin, hans fru 

Maj-Britt och andra som deltog i undersökningen år 1937. 

Foto: Ivar Schnell, 1936. SMA. 

och arkeologen Sten Florin en boplats från mesolitikum 

utanför Katrineholm kallad Dammstugan. 

Mesolitikum är den tidsperiod där vi 

finner de allra första spåren av människor i Södermanland. 

Vid undersökningen hittade han 

vassa kvartsbitar som låg tillsammans med andra 

fynd. Florin samlade dock inte in kvarts i någon 

större utsträckning vid undersökningen. Kort 

därpå grävde han ytterligare en boplats från ungefär 

samma tid, Hagtorp utanför Malmköping. 

Han insåg då att kvartsen måste samlas in systematiskt 

eftersom han misstänkte att bitarna var 

avsiktligt formade. I början tänkte sig forskarna 

att kvarts var ett substitut för flinta och dessutom 

ett mycket dåligt sådant. Eftersom flinta inte 

fanns att tillgå naturligt fick man helt enkelt i 

brist på det åtråvärda materialet använda sig av 

kvarts till enklare verktyg. 

Kvartshantverket kan vid ett första ögonkast 

verka grovt, ja rent av osofistikerat och fult. Detta 

var just vad forskarna i början av 1900talet 

ansåg. Men vad den stora mängden kvarts på 

mesolitiska boplatser i Södermanland tvärtom 

visar är att den hade en enorm betydelse. Bortsett 

från organiskt material som trä, ben, näver, 

horn, läder eller olika varianter av fibrer som inte 

bevaras så bra i Södermanlands jordar, kan det 

konstateras att stenålderns viktigaste verktygsmaterial 

var just kvarts. 

93

Kvarts utgör mer än nittio procent av fynden 

vid arkeologiska undersökningar av boplatser 

från mesolitikum. Boplatserna kan ibland innehålla 

hundratals kilo med slagen kvarts, fördelat 

på tusentals bitar, avslag, kärnor och emellanåt 

någon skrapa, kniv eller spets. Det finns mängder 

av boplatser i Södermanland där detta material 

helt dominerar fyndbilden, även om det 

också förekommer föremål av flinta och andra 

bergarter. Spår från stenåldern hittas ofta i perifera 

lägen i Södermanland, det vill säga i det som 

idag utgörs av höglänta skogsbygder som Kolmården 

eller Mälarmården. I rotvältor eller i andra 

markskador kan man emellanåt hitta slagen 

kvarts som avslöjar en boplats. I Åkers bergslag 

är det ganska vanligt att hitta slagen kvarts i olika 

markskador, ofta i sandiga sydsluttningar som 

vid Malsjöns norra strand. Med hjälp av kunskaper 

om landhöjningen kan man göra en ungefärlig 

datering av en boplats. Mycket av det som är 

land idag har ju tidigare legat under vatten. Arkeologerna 

utgår numera från att dessa boplatser 

och olika typer av aktivitetsplatser med slagen 

kvarts, utgör toppen av ett is eller ”kvartsberg” 

om man så vill. 

Kvarts – ett mångsidigt material 

I det forna Grekland hette kvarts krystallos, som 

ursprungligen betydde is, men som senare kom 

Kvartsavslag från mesolitikum. På platser som den här kan 

det vara ganska lätt att hitta slagen kvarts. I markskador 

efter en hyggesplöjning syns kvartsen tydligt i fårorna. Avslagen 

skvallrar om att det ligger en boplats från den äldre 

stenåldern i skogsbacken. Den här boplatsen ligger i Åkers 

bergslag nära Göksjön. Foto: Lars Norberg, 2009, SMA. 

att beteckna alla typer av kristaller. Fortfarande 

ser eskimåer vanlig vit kvarts som den hårdaste 

och kallaste formen av is. Andra grupper har 

kallat kvarts för den permanenta eller eviga isen. 

Kvarts har ofta ingått i olika myter hos folkslag 

världen över. I till exempel norra Australien har 

man malt ned vita kvartskristaller, eller regnstenar 

som de kallas, till ett pulver som användes för 

att symbolisera regnet i en ritual. På Shetlandsöarna 

ansåg man att runda kvartsstenar kunde 

bota barnlöshet. Kvinnor samlade in kvartsstenar 

som de lade i vatten för att sedan tvätta sina 

fötter med. Ordet kvarts har troligen tyskt ursprung. 

Det nämns första gången i text i Sverige 

på 1600talet, i samband med en framställan om 

mineraler. Ordet är omdiskuterat, men det har 

föreslagits att det kan betyda ”dvärg”, som på en 

tysk dialekt kallas ”querk”. 

Inom geologin skiljer man på bergart och mineral. 

Granit är ett exempel på en bergart som 

består av en eller flera mineral. Ett mineral som 

till exempel kvarts uppvisar en speciell kristallstruktur. 

Kvarts är världens näst vanligaste mineral 

efter fältspat och ingår i nästan alla bergarter. 

Rent kemiskt är kvarts en kiseldioxid med 

den kemiska formeln SiO 2 (kisel och syre), och 

känns igen på de karaktäristiska brottytorna som 

kan se ut som musselskal och att den inte går att 

klyva på längden. Kvarts ingår i gruppen mycket 

hårda material i likhet med flinta. Det finns flera 

olika finkorniga varianter av kvarts, som chert, 

jasper, kalcedon och kanske den mest kända: 

flinta. Flinta består i princip av kvarts som omvandlats, 

så kallad kryptokristallin kvarts. Man 

skulle därför nästan kunna säga att kvarts är flintans 

moder. 

Ren kvarts kan uppträda som regelbundet 

avgränsade kristaller. Om de är färglösa kallas 

de för bergkristall. Den färglösa bergkristallen 

är den vanligaste och används till exempel som 

kläppar till kristallkronor. Under vikingatid och 

95

Kvarts har inom arkeologin ofta setts som ett sämre råmaterial än flinta. Kvartsen 

i en kristallkrona leder dock tankarna i andra banor. Kvarts är inte sämre, 

bara lite annorlunda. Foto: Lars Norberg, 2009, SMA. 

Ett sentida kvartsbrott. Vid Flintsjön i Åkers bergslag har man brutit kvarts (mylonit) 

för att användas som sällsten i masugnarna i Åker från det tidiga 1800-talet 

och in i början av 1900-talet. I närområdet förekommer ofta redskap på stenålderns 

boplatser tillverkade av detta material. Foto: Lars Norberg, 2009, SMA. 

De spetsovala eldslagningsstenarna användes tillsammans med ett pennliknande 

eldstål. De är tillverkade av kvarts och var populära i hela Sverige för 

cirka 1500 år sedan. Den ena stenen har hittats i Björkvik och den andra i 

närheten av Ärla i Södermanland. Foto: Lars Norberg, 2009, SMA. 

96

tidig medeltid var bergskristall mycket populärt 

som pärlor och som infattningsstenar. Uppvisar 

kvartsen färger som gul kallas de för citrin, brunsvarta 

kallas topas medan violetta kallas ametist. 

Många av dessa används som smyckestenar. Den 

vanligaste typen av kvarts är den halvgenomskinliga 

varianten som oftast är mjölkvit och följaktligen 

kallas mjölkkvarts. Den förekommer även 

i andra färger, till exempel brunaktig, som kallas 

rökkvarts eller blåaktig, som kallas blåkvarts. En 

annan mer ovanlig sort är den rosafärgade rosenkvartsen, 

som idag ofta används som prydnadssten. 

Alla dessa varianter av kvarts användes till 

verktyg under stenåldern, men som vi har sett 

nyttjades kvartsen på olika sätt även under senare 

perioder. 

Ett vackert redskap är en speciell typ av eldslagningsstenar 

som ofta påträffas som lösfynd. 

Stenen har en spetsoval form och har tillverkats 

av vita stenar som kvartsit och kvarts, och brukades 

under framför allt folkvandringstid runt 

500talet efter Kristus. Ytterligare exempel på 

kvartsanvändning var att man under brons och 

järnåldern ibland ”strösslade” gravar med slagen 

eller krossad kvarts. 

Kvarts har brutits i Sverige i ända in i modern 

tid. Bland annat har kvarts använts till beskickning 

i masugnar. Det finns till exempel ett 

stenbrott vid Flintsjön i Åkers bergslag där man 

brutit kvarts till masugnarna i Åkers styckebruk 

ända in på 1900talet. Stenen man har brutit är 

antingen en kvartspegmatit eller en mylonit. 

Stenbrottet ligger vackert vid den lilla Flintsjön, 

är lätt att besöka och är skyltad. 

Idag används kvarts framförallt vid framställning 

av vissa metaller som kiselmetall. Då krävs 

deglar med mycket hög renhet och till dem kan 

bara kvarts av den renaste sorten användas. Kiselmetall 

används i olika legeringar och ledare, 

till exempel i chip till datorer. Nuförtiden tillverkas 

kvarts ofta på konstgjord väg. 

Begriplig kvarts 

Det var således först mot slutet av 1970talet och 

under 1980talet som arkeologerna verkligen 

började få upp ögonen för kvarts som redskapsmaterial 

i Södermanland. Detta berodde på att 

många stenåldersboplatser undersöktes i samband 

med de infrastrukturella satsningarna på 

till exempel järnvägar som genomfördes under 

perioden. Tack vare den ökade kunskapen om 

både kvarts och nya rön om landhöjningen insåg 

man att stenåldern i Södermanland inte började 

för sjutusen år sedan, utan snarare för tiotusen 

år sedan. 

Ett annat viktigt steg var den ökande kunskapen 

om det speciella landskap som Södermanland 

utgjort under större delen av stenåldern. 

Området var då en vidsträckt skärgård som kontinuerligt 

förändrades och förtätades genom den 

ständigt pågående uppgrundningen. Även om 

arkeologer och geologer visserligen redan tidigare 

hade en god uppfattning om hur landskapet 

såg ut under stenåldern, letade man bara efter 

bosättningar på vissa platser. Genom att arkeologerna 

började vistas mer ute i landskapet lärde 

de sig att se och läsa det på ett annat sätt, och 

”såg” då den dåtida skärgården med vikar och 

uddar, skär och kobbar. 

Även studiet av kvarts intensifierades och det 

kunde konstateras att det i den insamlade kvartsen 

fanns väldig få skrapor och pilspetsar. Materialet 

verkade mest bestå av olika stora fragment 

och bitar, och lämningarna av kvarts ansågs generellt 

som svåra att förstå. En grupp forskare 

gjorde då en samlad insats och upptäckte att det 

fanns en hel del intressant att undersöka. Den 

stora utmaningen låg i att förstå kvartsen som 

resultat av ett eget specialiserat hantverk. All tidigare 

föremålsindelning var uppbyggd kring 

flinta trots att kvarts varken ser ut eller fungerar 

som flinta. 

97

Exempelvis insåg forskarna att ett kvartsavslag 

oftare går sönder vid slagtillfället än flinta. 

Det blir också fler avslag per slagtillfälle, det 

vill säga när ett slag slås mot en kärna. En kärna 

är en bit kvarts från vilken man knackar eller 

slår mindre bitar eller avslag. Kvartsens sammansättning 

leder till att den lättare går sönder, 

och följaktligen var det svårare att planera tillverkningen. 

Dock sönderdelar materialet sig på 

ett bestämt sätt och det går att se vilken del av 

ett avslag som fragmentet kom ifrån. En slutsats 

som drogs var att kvartsavslag inte var att betrakta 

som skräp eller misslyckanden när de hittades 

på boplatser. Det rörde sig istället om medvetna 

och aktiva val. 

För att få ut än mer kunskap om vad alla 

dessa små kvartsbitar har använts till, började 

man titta på avslagens eggar i mikroskop. Det 

visade sig att till och med små splitter vid kraftig 

uppförstoring bar spår av användning. Tack vare 

den kraftiga förstoringen kunde man se slitaget 

på eggarna. Upptäckten kunde också styrkas genom 

jämförelser med etnografiska studier. I Australien 

finns jämförelsematerial i form av knivar 

gjorda av ett kvartssplitter fastsatt med kådlim i 

ett träskaft. Att man kunde använda sig av biprodukter 

som splitter från stenhantverket var en 

nyhet. Det var kanske inte en nackdel att kvarts 

fragmenterade så lätt. Man behövde helt enkelt 

Fotografiet är taget vid den sörmländska kusten och kan 

ge en bild av hur det en gång såg ut i den vidsträckta 

skärgård som Södermanlands län utgjorde under stenåldern. 

En värld av öar, kobbar och skär. Här fiskade, 

jagade och samlade man. Här föddes, sov, åt, skrattade, 

älskade, grät och dog man. Och här knackade man 

kvarts. Foto: © Lena Granefelt, 2009. 

inte bearbeta stenbitarna vidare, de var klara för 

användning på en gång. 

Kvartsens användningsområden 

Kvartsavslagen från stenåldern är vanligen varken 

modifierade eller formade, utan de har använts 

rakt upp och ned som de är. Vid mikroskopiska 

studier har det visat sig att olika avslag 

har använts till en mängd olika saker som knivar, 

skrapor, hyvlar och sågar. Man har slaktat vilt 

och fisk, skurit till läderremmar, skrapat hudar, 

täljt och hyvlat trä, skurit växter och sågat i trä 

och horn. Kvartsens användningsområde skiljer 

sig alltså inte från flintans. Ett av de viktigaste föremål 

som man tillverkade med hjälp av kvartsverktyg 

i stenålderns Sörmland, det vill säga i 

den dåtida skärgården, var förmodligen båtar. 

Här talar vi inte om urholkade stockbåtar, utan 

snarare båtar med tunna smäckra hyvlade spant, 

relingar och skrov. Dessa kläddes sedan med 

skinn eller näver. Andra typer av transportmedel 

som tillverkades med hjälp av kvarts var skidor 

och slädar. Utan sådana färdmedel kunde man 

inte ta sig runt i skärgården för att jaga, hälsa på 

släktingar och vänner, eller för den delen samla 

in mer kvarts. Spåren av båtar och andra föremål 

av trä, det som kallas organiska material, bevaras 

mycket sällan. Det som däremot finns kvar, och 

minner om den tid som för oss idag är så avlägsen, 

är föremål av kvarts och andra stenredskap. 

Att finna och hantera kvarts 

Kvarts kan samlas in som runda stenar funna i 

morän eller i åsar, och är även lätt att hitta vid 

stränder, bäckar och andra rinnande vattendrag. 

Den har också brutits från kvartsådror i berg. 

Mineralen förekommer vanligen i bergarten pegmatit, 

som är en grovkristallin bergart som förutom 

kvarts också bland annat består av fältspat. 

99

100 

År 2003 undersökte arkeologer ett 

kvartsbrott från stenåldern. Brottet 

ligger vid Sandåsa söder om Stallarholmen. 

Man kan tydligt se den 

trappstegsliknande form som uppstår 

vid brytningen av kvarts. I kvartsådern 

kan man också se bitar av 

rosa fältspat. Foto: Patrik Gustafsson, 

2003. SMA. 

Plattformskärnan är en så kallad 

mikrospånskärna som i verkligheten 

bara är drygt två centimeter stor. 

Från kärnan har man för cirka 8000 

år sedan tryckt loss små spån som 

sedan användes som verktyg eller 

eggar. Foto: Anki Lütz, 2008. SMA.

Under stenåldern hade människor en stor och 

rik kunskap om var de skulle leta efter verktygsmaterial. 

Deras kunskap i att tolka och läsa landskap 

bör inte underskattas – en kunskap som 

förmodligen överfördes genom tradering. Människorna 

visste vad de letade efter, eftersom de i 

ordets rätta bemärkelse var proffs. 

Råmaterialet står att finna i olika former. Ett 

är att hitta ett berg eller ett stenblock som innehåller 

det åtråvärda materialet. Kvarts som brutits 

i sådana brott kallas för åderkvarts. Det finns 

också så kallade insamlingsplatser vid stränder 

och i bäckar, där material i form av rundade 

kvartsstenar samlades in av stenåldersmänniskan. 

Vanligen benämns sådana stenar för kvartsnoduler 

eller moränkvarts. 

I princip finns det två sätt att lära sig att hantera 

kvarts, dels rent praktiskt, dels teoretiskt. 

Den praktiska delen skulle också kunna kallas 

handens kunskap, det vill säga hur man genom 

praktiskt lärande ökar handens och hjärnans 

samspel vid tillverkningen av stenföremål, medan 

den teoretiska delen handlar om att någon lär 

ut sitt kunnande. Kunskapen kan förmedlas direkt 

genom att man ser och tar efter, men också 

indirekt via myter och sagor. I skriftlösa samhällen 

är ofta berättelser, sagor och myter viktiga för 

lärandet. De gör att ny kunskap fastnar lättare i 

minnet, men fungerar också som förklaring till 

varför saker och ting är på ett visst sätt. Att bemästra 

stenteknologin till sin fulländning är ett 

livslångt lärande. Det är inte omöjligt att tillverkningsprocessen 

av stenverktyg var en exklusiv 

lärdom. Grupper i samhället kanske undanhöll 

kunskap som ansågs som farlig eller kunde 

bringa otur för övriga i gruppen. 

Konsten att bryta kvarts 

Flera kvartsbrott i Sverige har undersökts under 

senare år, bland annat i Södermanland. Ett ex 

empel är en undersökning som gjordes vid Odlaren 

sydost om Eskilstuna. Våren 2003 undersökte 

arkeologerna ett annat kvartsbrott inför en 

utvidgning av en grustäkt som ligger vid Sandåsa, 

söder om Stallarholmen. 

När det gäller brytning av kvarts behövdes 

inga speciella verktyg. En stor mängd kvarts 

kunde med relativ lätthet lösgöras med en liten 

arbetsinsats med hjälp av en knacksten. Med 

knackstenen slog eller knackade man helt enkelt 

loss bitar av kvarts. Däremot använde man sig 

inte av eld, så kallad tillmakning. Kvarts sönderdelar 

sig på ett sådant sätt att den direkt blir 

lätthanterlig för bearbetning i form av storleksmässigt 

lämpliga bitar, vilket innebar att den lätt 

kunde transporteras från brottet. Vid en närmare 

granskning av kvartsbrottet vid Sandåsa kunde 

arkeologerna tydligt se träffpunkter vid brottytorna 

av kvartsådern. Flera knackstenar av olika 

storlekar påträffades också. Kvartsbitarna slogs 

till önskade former som fraktades till boplatsen 

för vidare användning. I det här fallet har kvartsbrottet 

utgjort en råvarukälla för en eller kanske 

två gårdar eller bosättningar under några generationer 

i slutet av stenåldern. 

En intressant företeelse vad gäller kvartsbrott 

är att de som dateras till mesolitikum (äldre stenålder) 

ofta innehåller färre avslag och bitar av 

kvarts jämfört med de som dateras till neolitikum 

(yngre stenålder). Under den äldre perioden 

har man med andra ord endast brutit kvarts vid 

brotten, varvid råvaran transporterades till andra 

platser för vidare tillslagning. Senare bearbetades 

kvartsen i högre utsträckning på samma plats där 

man bröt den. 

Generellt kan man säga att på de äldre boplatserna 

påträffas kvarts av god eller mycket god 

kvalitet. På de yngre boplatserna är kvartsen däremot 

oftast av dålig eller möjligen av god kvalitet. 

Under yngre stenålder var man helt enkelt 

inte lika intresserad av kvarts, den var inte lika 

101

Mikrospån, spetsar och dolkar. Från en mikrospånkärna har man tryckt loss små jämnstora eggvassa spån. Spånen har sedan limmats 

fast med harts, ett kådlim, i benspetsar och bendolkar, som på så sätt försetts med hårda och vassa eggar. I den sörmländska jorden 

bevaras mycket sällan ben, horn och trä från stenåldern, bara kvartsen finns kvar. Teckning: Patrik Gustafsson, 2009. SMA. 

102

viktig. Dess estetiska värde var dessutom helt underordnat 

andra material. Då tycks i stället keramik 

ha varit det material som fångade människornas 

intresse. 

Att slå kvarts 

Att slå kvarts, flinta eller andra bergarter är inte 

ett slumpmässigt hantverk. Under stenåldern 

slog man inte ihop två stenar lite hur som helst 

för att det förhoppningsvis skulle lossna någon 

vass skärva. Det finns olika metoder att bearbeta 

sten. Man kan slå bort avslag eller spån, man kan 

bulta till former och man kan slipa fram eggar 

och andra former. De två sistnämnda teknikerna 

är vanliga vid tillverkning av stenyxor i Södermanland. 

I områden där man har använt sig av 

skiffer till olika verktyg har även sågning förekommit 

som bearbetningsteknik. 

En av de vanligaste metoderna i Södermanland 

är den så kallade plattformsmetoden eller 

frihandstekniken. Metoden utgår från en plattform 

på kärnan, det vill säga en plan yta, som har 

en viss vinkel mot den sida där det tänkta avslaget 

kommer att lösgöras. Knackstenen slås snett 

bakifrån mot kärnan som hålls i handen. Slaget 

träffar plattformens kant, och avslaget lossnar. 

Avslaget är oftast tjockare i ena änden, vid plattformen, 

och tunnare i den andra. 

En annan vanlig metod för att bearbeta stenmaterial 

kallas för bipolär metod. Att slå bipolärt 

innebär att kärnan slås från två motstående sidor 

samtidigt, genom ett direkt slag från ett håll och 

ett indirekt tryck från det andra hållet. Vid bipolär 

metod ställer man kärnan på en sten, ett städ, 

och slaget kommer rakt uppifrån mot kärnan. 

Samtidigt uppkommer ett tryck från städet som 

gör att kraften också går i motsatt riktning. Vanligen 

får kärnan ett kuddformat utseende. Ofta 

lösgörs flera avslag samtidigt med denna metod 

och avslagen är vanligen tunna och jämntjocka. 

Att använda två metoder på samma kärna 

anses vara ett kännetecken för stenhantverket 

i regionen. De olika teknikerna förekommer 

Två olika sätt att bearbeta kvarts. I de två bilderna nedan 

till vänster kan man se hur bipolär teknik med knacksten, 

kvartskärna och städ fungerar. Bortsett från avslagen, bildas 

även rikligt med vitt kvartsmjöl med den här metoden. 

De tre andra bilderna visar hur tillslagning med plattformsteknik 

går till. Kärnan hålls fast med den ena handen och 

knackstenen kommer snett bakifrån och avslag och splitter 

lösgörs. Fotograf: Lars Norberg, 2009. SMA. 

103

ofta parallellt och omväxlande, för att materialet 

eller kärnan skulle utnyttjas maximalt. De i 

Södermanland vanligt förekommande teknikerna 

att slå kvarts, och för den delen flinta och 

andra bergarter, kan beskrivas som en flexibel 

teknologi. 

Hur stort eller litet ett avslag blev är inte bara 

beroende av vilken teknik som användes, utan 

också av valet av hammare. En knacksten är en 

form av hammare som är olika hård beroende på 

vilket material den är tillverkad av. En sandsten 

är mjuk, medan en knacksten av porfyr är hård. 

Hammare kan vara tillverkade av horn, ben eller 

trä som är mjuka. När man slagit loss ett avslag 

kan det sedan bearbetas vidare genom att man 

trycker bort små flisor från eggar, så kallad retuschering. 

Det görs för tillverka skrapor, knivar 

och spetsar. Med andra ord finns det en mängd 

faktorer som påverkar utfallet vid tillverkningen 

av stenredskap, inte bara stenens kvalitet. 

Kvarts var inte ett ersättningsmaterial för flinta. 

Däremot kan flinta ha varit viktigt av andra 

skäl, till exempel för att upprätthålla kontakter 

med släktingar och vänner genom gåvor eller byteshandel. 

Det är alltid spännande och lockande 

med det ovanliga eller exotiska. Verktyg av flinta 

och kvarts har använts på samma sätt, samma 

praktiska behov har funnits av att kunna skära, 

skrapa, hyvla och såga. 

Tillverkning av mikrospån krävde hög precision 

och kunskap om både teknik och materialkännedom. 

Mikrospån är som namnet säger 

små, tunna och smala spån som sattes fast 

med harts, ett sorts lim tillverkat av kåda, i ristade 

skåror i benspetsar. De kunde användas som 

spjut, pilspetsar eller knivar. Under de senaste 

åren har man börjat hitta sådana små spån i Södermanland, 

bland annat vid undersökningen 

104 

av en åttatusen år gammal boplats vid Ändebol 

i södra delen av Katrineholms kommun. Från 

små kärnor av tät och fet mjölkkvarts och mer 

eller mindre glasklar kvarts har man tryckt loss 

mikrospån med hjälp av en tryckstock. Eftersom 

kärnorna är så pass små, runt fyrafem centimeter 

breda och cirka två centimeter höga, är det 

omöjligt att hålla dem i handen när de bearbetades. 

I stället användes någon form av tving, 

till exempel av trä, för att hålla fast kärnan. En 

tryckstock av horn användes för att pressa loss 

spånen. 

Kvarts som identitetsskapare 

Att kvarts är så dominerande som verktygsmaterial 

på sörmländska stenåldersboplatser hänger i 

första hand ihop med det enkla faktum att kvarts 

är lättillgängligt, medan flinta inte är det. Kvarts 

var heller inte okänt som verktygsmaterial i andra 

delar av Sverige; till och med i det flintrika 

Skåne och på Sveriges västkust förekommer slagen 

kvarts, även om det inte är vanligt i samma 

utsträckning som i Södermanland. Men kvarts 

är inte ett sämre material än flinta, bara annorlunda. 

Efterhand kom kanske kvarts att betyda 

någonting särskilt för människorna i Södermanland. 

Den kan med tiden ha blivit ett material 

som skapade en identitet, genom att det bara 

fick användas till vissa saker. Exempelvis har yxor 

aldrig tillverkats av kvarts, även om det rent tekniskt 

inte borde ha varit något problem. Flintan 

å andra sidan kom snarare att symbolisera vidsträckta 

kontaktnät och släktskapsförhållanden. 

Att ha råmaterialet så tillgängligt bör ha gett 

en känsla av trygghet och frihet på resorna mellan 

kobbar och skär. Den vanligaste bland stenar – 

kvartsen – gav på så sätt människan en identitet.

LäStIpS 

Burenhult, Göran. 1999. Arkeologi i Norden, del 1. 

Stockholm 

Callahan, Erret. 1987. An evaluation of the lithic 

technology in Middle Sweden during the Mesolithic 

and Neolithic. Societas Archaeologica Upsaliensis. 

Aun 8. Uppsala. 

Lindgren, Christina. 2004. Människor och kvarts. 

Sociala och teknologiska strategier under mesolitikum 

i östra Mellansverige. Diss. Arkeologiska 

institutionen. Coast to Coast book- 11. Stockholms 

universitet. 

Lundegårdh, Per H. & Brood, Krister. 1998. Stenar 

och fossil. Stockholm. 

Wikell, Roger. 2002. Arkeologi på hög nivå – nya 

stenåldersfynd i Södermanlands skogar. I: Kulturell 

mångfald i Södermanland 1. Red. Agneta Åkerlund. 

Länsstyrelsen i Södermanland, Rapport. Nyköping. 

Hjälmaren 

Mälaren 

Ändebol 

Hagtorp 

Sandåsa 

Flintsjön Malsjön 

105

industri

108

Minnen av sörmländsk 

marmorindustri 

Eva Fransson 

Vid riksväg 52 mellan Katrineholm och Vingåker 

finns en vägvisare till villaområdet Marmorbyn. 

Om man tar vägen in i det lilla samhället, 

vackert beläget vid sjön Kolsnaren, är det inte 

mycket som vittnar om den tid då orten var centrum 

för den största marmorindustrin i Södermanlands 

län. Men man behöver bara leta sig in 

i skogen bakom fotbollsplanen för att finna vattenfyllda 

marmorbrott och höga vallar med ansamlingar 

av överblivet bergmaterial från brytning 

och bearbetning av marmor. Idag känner vi 

främst till marmor från Kolmården i Östergötland 

och Ekeberg i Närke, men mitt i hjärtat av 

Södermanland finns resterna efter en av Sveriges 

största marmorindustrier. Vid Gropptorp och 

angränsande gårdar bröts och bearbetades marmor 

i över hundra år, men trots det ska där fortfarande 

finnas kvar en av landets största fyndigheter 

av förstklassig marmor. 

Dopfunten i Tunabergs kyrka, ritad av arkitekten 

Kurt von Schmalensee 1945, höggs i marmor från 

Uttervik. Foto: © Lena Granefelt, 2009. 

I Södermanland finns åtskilliga platser där 

det finns lämningar i landskapet efter marmorbrytning 

och framställning av marmorprodukter. 

Här har det bildats djupa schakt där väggarna, 

med sina täta och jämna spår av borrar, 

stupar brant ned i en stilla vattenspegel. Brottens 

väggar liknar inte metallgruvornas brott och 

skärpningar. Marmor kunde inte sprängas ur 

berget eftersom det var stora, sprickfria råämnen 

man ville ta ut. Blocken togs loss efter borrning 

och kilning, varefter de försiktigt hissades upp 

med kran. De tysta schakten med sina skulpturala 

väggar är mäktiga och har en närmast monumental 

karaktär. 

Många schakt har fyllts igen efter avslutad 

brytning och där har spåren efter verksamheten 

nästan helt sopats bort. I anslutning till marmorschakten 

finns de övergivna förädlingsindustrierna. 

Växtligheten återtar successivt de gamla 

arbetsplatserna. Kvar ligger överblivna block 

av marmor som kanske befanns vara undermåliga 

för vidare bearbetning eller som inte kom 

till användning när företaget gick i konkurs eller 

köptes upp av konkurrentföretag och hastigt lades 

ned. När verksamheten upphörde blev även 

skrotsten och brutna eller avsågade bitar, kanter 

och smulor med eller utan slipning eller polering 

liggande kvar i högar, vallar eller som utplanade 

ytor. Att få fram färdiga varor till försäljning var 

109

110 

Marmor finns i många kända byggnader som Folksamhuset i 

Stockholm och i konserhuset i Göteborg. Men även lokalt har man 

nyttjat stenen. Katrineholms gamla kyrkogård. Foto: Lars Norberg, 

2009. SMA.

en dyrbar process, och i flera led av tillverkningen 

uppstod mycket spill, både vid brytningen av 

sprickfria block av bästa kvalitet och vid sågning, 

huggning, ytbehandling liksom vid skärning för 

perfekt passform vid montering, sättning och 

läggning. 

I landskapet finns alltså lämningar som oavsiktligt 

kommit att bilda monumentala formationer, 

och i hundratusentals byggnader i landet 

finns marmorprodukter. Såväl produkterna som 

resterna av industriverksamheten minner om yrkesskicklighet 

och råslit. I oöverskådlig framtid 

vittnar byggmaterialet och lämningarna i landskapet 

om uppbyggnaden av det moderna svenska 

samhället på 1900talet. 

Några nedslag i landskapet och de övergivna 

arbetsplatserna åskådliggör den drygt hundraåriga 

period då marmor bröts och bearbetades 

i länet. Genom marmorindustrin kan man följa 

Södermanlands betydelse som råvarukälla vid 

uppbyggnaden av det moderna samhället. 

Marmor för prakt och vardag 

Marmor finns i olika slags miljöer och sammanhang. 

I många hem är det vanligt att stöta kardemumma 

i den ärvda morteln, och på kvällen tänder 

man bordslampan med marmorfot. Många 

av oss bor i flerbostadshus från 1930– 1960 talen 

där det är självklart att det finns trappsteg och 

golv av marmor i trapphusen. Men marmor är 

inte bara ett slitstarkt material, den har även en 

bestående skönhet som gör att den nyttjats vid 

inredning av de mest påkostade och exklusiva 

hem liksom i offentliga lokaler som är extremt 

utsatta för slitage. Vi nöter skorna mot marmor 

i golv och i trappor, ställer våra blomkrukor på 

den och ser den som pelare, balustrader och dörromfattningar 

i offentliga byggnader. I järnvägsstationer, 

skolor och andra offentliga miljöer är 

marmor ett oöverträffat golvmaterial. Där ligger 

den grå grön eller beigestrimmiga marmorn i 

täta kvadrater och rektanglar. År efter år slits den 

av miljontals fötter. Städmaskinerna och golvmopparna 

sveper över ytorna. Och golvet förblir 

lika vackert och funktionellt. Vi går över golven 

och springer i trapporna utan att reflektera över 

vad det är för material vi kliver på. Men sänker 

vi blicken kan vi se golvmaterialets skönhet, den 

hårda ytans mångskiftande mönster och plattorna 

som lagts med gedigen yrkesskicklighet. 

Olika slags sten har använts genom århundradena 

för byggnadsändamål och för till exempel 

malning av säd. Marmor är en hård och svårbemästrad 

bergart och som råvara för stenprodukter 

har den en relativt ny historia i Sverige. Äldsta 

kända inhemska marmorföremålet är en dopfunt 

i Östra Eneby kyrka i Östergötland, tillverkad av 

Kolmårdsmarmor under 1200talet. Möjligheten 

att bearbeta och slipa fram vackra, färgskimrande 

ytor på marmor gjorde att den kom att användas 

för inredningsdetaljer som öppna spisar, 

bords och byråskivor i herrgårdar och slott från 

och med 1600talet. Under en ganska kort period 

under 1900talet var marmor en självklarhet 

i våra mest utsatta vardagsmiljöer och användes 

i trapphus, diskbänkar och fönsterbrädor i var 

mans hem. Den användes också vid inredning 

av butiker, slakterier, restaurangkök, sjukhus och 

i många andra miljöer där man önskade ett material 

som var modernt, hygieniskt och slitstarkt. 

I dag är brytningen av svensk marmor endast 

en bråkdel av produktionen då den var som 

störst vid mitten av 1900talet. Men marmor har 

numera återigen kommit att framstå som det 

mest exklusiva stenmaterialet för inredning, och 

svensk marmor marknadsförs för golv, trappor, 

badrum och kök. Den tillskrivs lång livslängd 

och beskrivs som slitstark och ger tåliga ytor för 

badrum, arbetsbänkar, golv, trappor och bord. 

Vi kan välja ett antal färgvariationer, nyanser, effekter 

och olika ytbehandlingar. Den utstrålar 

111

112

elegans och smak och visar att vi väljer att omge 

oss med exklusiva material. Borghamns Stenförädling 

AB marknadsför idag Kolmårdsmarmor 

som ett inredningsmaterial ”stilrent med 

klass…”. Borghamns natursten AB säljer svensk 

natursten ”för byggare med anspråk”. 

Kalksten och marmor 

Bottenavlagringar av till exempel kalkskal från 

vattenlevande organismer och från vittrande 

berg i urtidens hav har genom årmiljonerna omvandlats 

till kalksten. Marmor har från början 

varit kalksten men fått en mer kristallinisk och 

kompaktare struktur genom att den utsatts för 

högt tryck och värme. Sådan typ av marmor saknar 

inslag av synlig fossil och har oftast fått gröna 

nyanser genom inblandning av serpentin även 

om flera färgvariationer i vitt, gult, grått, svart 

och rött förekommer. De ursprungliga lagren 

har pressats samman, veckats, bakats ihop och 

omformats till ibland diffusa och ibland kontrasterande 

stråk eller fläckar av flera färger. Marmor 

vars huvudsakligaste färg är grön benämns ofta 

Kolmårdsmarmor. Kolmården förknippas idag 

mest som platsen för en större djurpark, men är 

egentligen ett omfattande skogsklätt bergsparti 

norr om Bråviken vilket sträcker sig genom södra 

Södermanland in i Östergötland och norrut in 

i Närke. För ett otränat öga är det svårt att avgöra 

brytningsplats. I samma brott finns olikheter 

i färgsammansättning och i ett och samma rå 

Vid marmorbruket i Gropptorp bearbetade man sten från 

egna fyndigheter, men även från andra delar av Sverige 

och från Belgien, Tyskland och Italien. 

Foto: Överst, Dan Samuelsson. SMA. Nederst, Herman 

Bergne. SMA. 

block kan finnas flera nyanser. Vid bearbetning 

kan mönstervariationer åstadkommas genom 

oli ka sågriktning. 

Nils Sundelius har i en artikel i Sörmlandsbygden 

1942 beskrivit förekomsterna av kalksten 

och marmor i Södermanland. Han menar att 

landskapet är ett av de lyckligast lottade i Sverige 

när det gäller förekomst av kalksten och marmor. 

Kalk har använts vid murning, i tegeltillverkning 

liksom till slamning/putsning av väggar och murar 

sedan medeltiden. I och med att tillverkning 

av cement startade på 1870 och 80talen 

fick kalken stor betydelse för olika slags byggen. 

Från och med mitten av 1800talet kom bränd 

kalk allt mer att användas som jordförbättringsmedel. 

I metallindustrin har man sedan gammalt 

använt kalk i masugnar för att neutralisera 

sura malmer liksom vid gjutning och i flera andra 

metallurgiska processer. Även andra kemiska 

industrier såsom pappersfabriker behöver kalk i 

tillverkningsprocessen. 

De sörmländska kalkfyndigheterna finns i 

stora delar av länet. Det mest kända kalkbrottet 

finns i Forsby i Österåkers socken och är fortfarande 

i drift. Förr transporterades krossad kalk 

med linbana till Köping för förädling till cement. 

Linbanan stod färdig 1941 och är numera 

nedlagd, men underhålls och står ännu kvar 

som ett monument över efterkrigstidens industriepok. 

Brytning av marmor har pågått sedan 

1600talet om än i liten skala, och det är inte 

förrän i senare delen av 1800talet och under 

1900talet som verkliga marmorindustrier byggdes 

upp och brytningen blev storskalig. 

Kalksten har, liksom andra bergarter, använts 

genom århundradena som byggnads och ornamentsten. 

Ibland har kalk brutits på platser där 

man först senare förstod att berget var av sådan 

kvalitet att det gick att ta ut hela block för vidare 

bearbetning, varvid regelrätta marmorbrott 

113

uppstod. Marmor, som är en hårdare variant av 

kalksten, har i äldre tider alltså haft samma användningsområden 

som kalken. Det sägs till exempel 

att munkarna vid Julita kloster hämtade 

material till byggnadskalk vid Gropptorp, platsen 

som sedan gjort sig känd för att ha en av Sveriges 

hårdaste marmorsorter. 

Det finns således en viss begreppsförvirring 

när det gäller kalksten och marmor. På ett lokalt 

plan gjordes inte så stor skillnad mellan det 

ena och det andra. Materialen hade ungefär samma 

användning. Brytning av marmor för byggnadsändamål 

initierades av efterfrågan utifrån. 

Naturvetenskaplig forskning ledde till inventering 

och klassificering av landets olika bergarter 

och marmor kom att bli ett allmänt spritt begrepp. 

Marmor för palats och folkhem 

Marmor som produktnamn och känt i en vidare 

krets kan härledas till den senare delen av 

1800talet. Sveriges Geologiska Undersökningar 

(SGU) utförde kartering av berggrunden som ett 

led i inventering av landets naturtillgångar. Man 

sökte lämpliga inhemska material för uppbyggnaden 

av samhället. Samtidigt hade industrialiseringen 

medfört ekonomisk tillväxt. Sten som 

byggnadsmaterial uppmärksammades av Sveriges 

arkitekter. Till detta kom behovet av offentliga 

institutioner, försäkringsbolag, teatrar, skolor 

och museer. Värt att notera är att det under 

en trettioårsperiod runt sekelskiftet 1800/1900 

byggdes eller restaurerades omkring etthundrafemtio 

banker i landet. I många av dessa palatsliknande 

byggnader kom marmor att användas 

för sin skönhet och slitstyrka, och kom att symbolisera 

stabilitet, trygghet, makt och exklusivitet. 

Järnvägen underlättade de tunga transporterna 

och marmorbrytning i stor skala kom 

igång på flera platser i landet. 

114 

Den socialdemokratiska regeringen hade 

från och med början av 1930talet som mål att 

reformera bostadspolitiken och verkade för att 

samhället skulle ansvara för bostadsförsörjning. 

Den bostadssociala utredningen tillsattes 1933 

1947, och samtidigt slog funktionalismen igenom. 

Bostadsbyggandet blev ett socialt projekt 

och ett uttryck för moderniseringen av samhället. 

Ingenjörer och arkitekter involverades och 

1942 bildades Kommittén för Bostadsstandardiseringen. 

Alva och Gunnar Myrdal personifierar 

tankarna om att samhället kunde förbättras genom 

metodisk forskning, planering, effektivisering 

och rationella åtgärder. Tåliga och hygieniska 

material skulle användas när man byggde för 

en bättre framtid. Marmor sågs som en produkt 

förenad med dessa egenskaper och blev en eftertraktad 

vara. 

Sannolikt hade HSB en stor betydelse för 

marmorindustrin. HSB blev en landsomfattande 

folkrörelse som förverkligade den sociala 

bostadspolitiken som tog fart under 1930talet. 

Genom att HSB även ägde och drev företag för 

produktion av byggnadsmaterial kunde man säkerställa 

leveranser till det omfattande bygget av 

flerbostadshus. Dotterbolaget HSB:s Marmorbrott 

AB startades 1939 i Kolmården. Även andra 

byggföretag, såsom BPA, startade egen tillverkning 

av marmorprodukter vid Värmbol strax utanför 

Katrineholm och tryggade på så sätt råvaruleverans 

av marmor till bland annat fasader, 

dörromfattningar, trappor och fönsterbänkar. 

Gropptorpsommrådet i västra 

Vingåker 

Under en femårsperiod på 1980talet, drygt tio 

år efter det att marmorindustrin lagts ned vid 

Gropptorp, arbetade en studiecirkel i ABF:s regi 

med dokumentation av bygden och dess historia. 

Resultatet blev ”Gropptorpsbygden och

Marmorbyn – en historisk skrift”. Cirkeldeltagarna 

har gjort intervjuer, forskat och förmedlat 

egna erfarenheter och kunskaper om sin hembygd 

”utan andra ambitioner än att i framtiden 

söka bevara någonting av vad som annars är 

dömt att försvinna i glömskans hav”. Några tiotals 

år senare kan det konstateras att de gjorde en 

värdefull insats. Idag är många av informanterna 

avlidna, och med dem skulle annars kunskapen 

om verksamheten ha försvunnit. 

Det var i den östligaste delen av Västra Vingåkers 

socken, ca 10 km nordväst om Katrineholm 

som Södermanlands största marmorindustri 

växte fram. På mark som tillhört gårdarna 

Gropptorp, Backa, Näs, Romperåd och Molke 

bröts först murkalk under några år vid mitten 

av 1800talet. Senare skapade efterfrågan från 

byggföretagen ökad brytning av marmor för 

bland annat byggnadssten från 1860 fram till 

nedläggningen 1970. Verksamheten började i 

blygsam skala och kring sekelskiftet 1800/1900 

fanns två ägare till brytningsrätten av marmorn: 

Graversfors stenhuggeri och hemmansägaren 

August Persson i Gropptorp. Marmorblock såldes 

till stenhuggerier inom landet men även till 

Schweiz. I början av 1900talet mekaniserades 

brytningen alltmer. Investeringen i en fotogendriven 

marmorsåg gjorde det möjligt att saluföra 

råskivor av marmor. 1913 startade företaget 

Gropptorps Marmorindustri. Några år senare 

ombildades företaget och blev känt som Gropptorp 

Marmor AB. 

Industrietableringen sammanföll med första 

världskriget, och de första åren var det var 

det dåliga tider för marmorbrytning eftersom 

det var kris i byggbranschen. En mortelverkstad 

och en verksstad för galanterivaror möjliggjorde 

dock att verksamheten kunde hållas vid liv. I slutet 

av 1910talet blev det återigen högkonjunktur 

och 1920 blev det ett ytterligare uppsving i verksamheten 

i och med elektrifiering och inköp av 

moderna maskiner. Vid jubileumsutställningen i 

Göteborg 1923 visades ett urval av de produkter 

som tillverkades. 

Snart kom nästa nedgång och under depressionsåren 

i början av 1930talet avstannade nästan 

all verksamhet. I väntan på uppgången inom 

byggnadsindustrin byggdes en ny galanteriverkstad 

1934 där man tillverkade mortlar i olika storlekar, 

skrivställ, askkoppar, ljusstakar och bordslampor. 

1948 producerades trettiotusen mortlar 

och åttatusen skrivställ. 

Från mitten av 1930talet ökade efterfrågan på 

bostäder. Andra världskriget innebar en nedgång 

i produktionen men vid mitten av 1940talet sköt 

återigen byggandet fart med flerbostadshus, egnahem 

och villor. Särskilt på 1950 och 60talen ökade 

efterfrågan på marmor och företaget blomstrade. 

Det byggdes i Sverige som aldrig förr. 

Gropptorps Marmor AB bröt marmor i egna 

fyndigheter men bearbetade också olika stenarter 

såväl från Sverige som från Belgien, Tyskland 

och Italien. På 1940talet hade Gropptorps 

Marmor AB brytningsrätten av marmor vid Ekeberg 

i Örebro län. Ekebergsmarmor har fått sitt 

namn efter herrgården Ekeberg, vars marmor är 

ljus och har flera nyanser – från närmast vit till 

ljust grå, bruna och svagt blå nyanser. Den är 

hårdare och mer beständig än Gropptorps och 

Kolmårdsmarmor, varför den kommit att användas 

som fasadbeklädnader. Ett av de tidigaste exemplen 

på detta är fasadstenen till det så kalllade 

Citypalatset som byggdes för Sydbanken 

1932 vid Norrmalmstorg i Stockholm, och som 

helt och hållet tillverkades av Ekebergsmarmor 

vid Gropptorp. Vid mitten av 1900talet noteras 

också att bolaget bearbetade grön Kolmårdsmarmor 

från Hagstugan och Kopparbo i Östergötlands 

län. 

Viss bearbetning av kalksten från Vilhelmsbergsområdet 

i Askers socken i Örebro län förekom 

också. Att Gropptorps Marmor AB även 

115

116

förädlade marmor från andra platser framkommer 

tydligt när man studerar hur mycket som 

producerades. Under perioden 19581963 bröts 

7400 ton råblock men hela 9300 ton färdiga arbeten 

levererades från företaget. 

1970 drabbades Gropptorps Marmor AB av 

ekonomisk kris och köptes upp av Ytongkoncernen 

AB med Yxhults stenindustrier för den 

symboliska summan av en krona. Verksamheten 

flyttades delvis över till Yxhult men 1972 upphörde 

i stort sett all verksamhet. Nya vindar 

blåste inom byggbranschen. Yxhult och senare 

Ytongkoncernen AB gjordes kända för tillverkning 

av lättbetong och Mexitegel. En omfattande 

produktutveckling präglade bostadsbyggandet 

i miljonprogrammen. Betong, formgjutna 

byggelement och cementplattor hade övertagit 

marmorns tidigare användningsområden. Dessförinnan 

hade rostfritt stål och Perstorpsplattor 

erövrat kök och andra hygienutrymmen. 

Idag finns flera vattenfyllda marmorbrott i 

Gropptorpsområdet. På sommaren kan ortsborna 

ta sig ett svalkande dopp i det kristallklara, 

iskalla vattnet. Några brott har lagts igen med 

skrotsten och spill som blev över vid industrin. 

I återstående vallar finns enorma mängder oanvändbart 

marmorspill från brytning och tillverkning. 

Vallarna bildades där trallbanor lades ut för 

borttransport av stenskrotet. Förutom skarpkantade 

block och stenar finns där bitar av marmor 

med rester efter bearbetning. Marmorstycken i 

varierande storlek kan ha hål i jämna rader. Det 

är rester av de stavar som skars ut ur blocken och 

som sedan svarvades till mortlar och mortelpin 

Överallt i landskapet runt Gropptorp, Bjurstorp och 

Ströms hult finns lämningar efter marmorindustrin i form 

av vatten fyllda schakt, skrotsten och bilvrak. Foto: Lars 

Norberg, 2009. SMA. 

nar. Ändskivor som blev över när råblocken sågades 

ned till tunna skivor ligger i mossbelupna 

travar. I bråten står resterna efter en lastbil. Kanske 

var det den bil som transporterade marmor 

till Baggetorps station för omlastning till järnväg. 

Vid stranden av Kolsnaren finns också resterna 

efter en brygga som sannolikt nyttjades i 

äldre tider, då båt var det lämpligaste sättet att 

frakta tunga varor. 

Marmorbyn 

Vid Gropptorp och Backa bröts alltså marmor 

och en stenindustri växte fram. Det blev nödvändigt 

att finna bostäder till den växande skaran 

arbetare och specialister. Företaget Gropptorps 

Marmor AB beslutade 1937 att bygga bostäder åt 

sina cirka 120 stenarbetare och tjänstemän. För 

att skapa en trivsam miljö för de anställda var 

dåvarande länsarkitekten Arvid Stille delaktig i 

planeringen och utformningen av bebyggelsen. 

Efter ett samarbete mellan bolaget, kommunen 

och arbetarna byggdes villor och flerbostadshus 

mellan 1939 och 1950. Det trettiotal villor som 

uppfördes var dels egnahem, dels ägda av företaget 

och uthyrda till arbetarna. 

I samhället byggdes butiker och skola och 

på 1950talet bidrog Gropptorp Marmor AB till 

byggandet av bygdegården. I bygdegården finns 

golv och väggbeklädnader av marmor från det 

närbelägna brottet, såväl som en liten samling 

med marmorföremål från bruket. Där kan man 

se modeller över industriområdet som det såg ut 

när driften var igång och innan Över styrelsen 

för ekonomiskt försvar köpte fastigheten. Då 

revs husen, marken jämnades ut och schakt fylldes 

igen för att bereda plats för förråd. Endast 

en byggnad från industriepoken finns bevarad. 

Ortsnamnet lever dock vidare och kommer att 

påminna oss om tider då orten och marmorindustrin 

var ett. 

117

118

Övergivna marmorbrott och 

industrier 

Äldsta kända belägget på brytning av marmor i 

Södermanlands län är från 1600talet då det ska 

ha brutits grå marmor på herrgården Claestorp i 

Västra Vingåker socken. På och omkring Claestorp 

finns kalk och marmorfyndigheter som tagits 

tillvara genom århundradena. I landskapet 

finns rester både från brytningen och från nedlagda 

industrier. Marmorn från Claestorps marker 

har förädlats vid Krämbols Bruk och Marmorsliperi 

till olika slags prydnadssten, monument och 

husgeråd. Redan på 1700talet fanns här ett marmorsliperi. 

Vid mitten av 1900talet hade godsägaren 

sålt av rörelsen och produktionen bestod 

huvudsakligen av trapp och golvmarmor samt 

plattor för väggbeklädnad och fönster. Byggnaden 

som inrymde sliperiet står ännu kvar. 

Vid Bjurstorp sydväst om Katrineholm finns 

ett 125 meter långt marmorbrott där rå block 

av en grönflammig marmor bröts vid mit ten 

av 1900talet. Materialet levererades bland annat 

till närbelägna AB Bjurstorps Marmorverk. 

AB Bjurstorps Marmorverk startades 1937, och 

på 1950talet tillverkades byggnadsmarmor såsom 

fönsterbänkar, golv, trappor och väggplattor. 

Det mesta levererades till Stockholm men 

även ut i övriga landet. Sista verksamheten vid 

Bjurstorp, Nilstens marmor, lades ned 1997. Idag 

vittnar utschaktad spillsten och några övergivna 

marmorblock om den omfattande verksamhet 

som en gång bedrevs här. Det var nedgången 

Marmorindustrins utbredning i landskapet vid Strömshult 

är tydligast från luften. Foto: F11 flygflottilj, 1954. 

i byggbranschen vid mitten av 1990talet som 

blev döds stöten för verksamheten. På marken 

kan man finna flisor av grå, grön och närmast vit 

marmor. Flisorna är rester efter bearbetning av 

de marmorplattor som användes vid omläggning 

av golvet i Stockholms Centralstation. 

Flera kalkstens och marmorbrott finns på 

gårdarna söder om sjön Viren. De är belägna 

dels vid gården Bonneråd, intill bebyggelsen och 

utefter vägen till Glopphälla, dels invid vägen till 

Krämbol. Marmorn som bröts här var av den 

grönflammiga ”kolmårdstypen”. I området finns 

namn som minner om svunna tider, exempelvis 

Dunderbacken som fått namn efter sprängningsarbeten, 

och Stenklämman en arbetarebostad för 

Krämbols bruk. 

Tunabergsbygden bjuder också på lämningar 

från marmorindustrin i ett stråk från Nävekvarn 

över Dammtorp, Uttervik och vidare mot 

Östra Kovik. Här bröts en grön marmor under 

1900talet. Denna marmor, liksom annan 

sörmländsk marmor, användes till fasader, trappor, 

golv, prydnadsföremål och är vanligen av 

en något ljusare grön nyans än den som bröts i 

Östgöta delen av Kolmården. 

Vid Strömshult finns tre stenbrott varav ett 

är 52 meter djupt och vattenfyllt. Marmorbrottet 

lades ned i början av 1960talet efter en omfattande 

brytningsperiod. Brytningen påbörjades 

1936 av ingenjör Arvid Nilsson från Norrköping 

och var till en början ytterst småskalig. Nilsson 

började ensam att bryta marmor med hjälp av 

handborr och stubbrytare. 1941 köpte HSB in 

brytningsrätten och marmorblocken fraktades 

till HSB:s Marmorverks AB i Kolmården för 

förädling till produkter. Omkring 1950 var arton 

arbetare och en tjänsteman anställda vid Strömshult. 

I närheten av brottet finns tiotalet 100 meter 

långa vallar av överblivet material som transporterats 

ut från brytning och bearbetning. På 

ett flygfoto från mitten av 1950talet syns tydligt 

119

120 

Marmorintarsia från Tallåsskolan i Katrineholm skapad av konstnären 

Gunnar Palmgren. Foto: Lars Norberg, 2009. SMA. 

Föremål i marmor är en vanlig syn i många hem. Idag är det kanske 

framför allt i köket vi finner mortlar och diskbänkar i marmor, men 

många minns säkert äldre tiders skrivställ. Foto: Lars Norberg, 

2009. SMA.

de utspretande stenansamlingarna. Idag har träd 

och buskar nästan helt dolt dessa lämningar. Här 

i Strömshult lades verksamheten ned utan att annan 

verksamhet tog vid. Eftersom det inte fanns 

något anspråk på marken, fylldes schakten inte 

igen med stenskrot utan förblev öppna. 

AB Tunabergs Marmorbrott startades 1936 

vid Kjestorp strax söder om Koppartorp. Vid 

mitten av 1900talet fanns här tolv arbetare. Idag 

finns här ett mycket vackert vattenfyllt brott 

med bländvita väggar. Runt brottet ligger rester 

av marmorblock med tätborrade sidor. 

Vid Uttervik och Hagbergstorp finns Dammgruvorna 

med omfattande lämningar efter gruvdrift. 

Här har också brutits marmor och härifrån 

togs marmorn till dopfunten i Tunabergs kyrka. 

Den är från 1945 och ritades av arkitekten Kurt 

von Schmalensee. 

Byggnader med marmor 

Sörmländsk marmor finns i tusentals offentliga 

byggnader i Sverige. Störste leverantören 

var Gropptorps Marmor AB varifrån det under 

flera årtionden levererades byggnadsmaterial 

till många hus såväl i Sverige som i omvärlden. 

Stora skivor av den ljusa Ekebergsmarmorn var 

ett vackert och hållbart fasadmaterial som täckte 

gjutna betongväggar, och användes vid byggande 

av till exempel många Domusvaruhus, KF:s huvudkontor 

och Citypalatset vid Norrmalmstorg 

i Stockholm. 

Folksams huvudkontor vid Skanstull i Stockholm 

ritades av arkitekterna Yngve Tegnér och 

Nils Einar Eriksson. Byggnaden stod färdig 1960 

och har en plattfasad av ca 7000 m 2 vit Ekebergsmarmor. 

Vid inredningen av byggnaden valdes 

genomgående marmor som material i trappor, 

hisshallar, korridorer, toaletter och andra utrymmen. 

Byggnaden innehåller en fantastisk provkarta 

på olika slags marmor i många färger och 

nyanser. Det ena våningsplanets marmor liknar 

inte det andra. I representationsvåningen täcks 

hisshallens golv av en marmorintarsia som avbildar 

en flerhövdad hydra. Allt stenarbete utfördes 

av specialister från Gropptorp Marmor AB. 

Marmorarbetarna själva ansåg att detta var den 

mest praktfulla interiören som man tillverkat. 

Andra kända byggnader med marmor från 

Södermanland är krematoriet i Helsingborg, 

som invigdes 1929. I stora ceremonihallen bärs 

läktaren upp av tolv smäckra, blågröna pelare 

av Gropptorpsmarmor. När arkitekten Ragnar 

Östberg ritade Sjöhistoriska museet i Stockholm 

som byggdes 1934/1935 valde han Gropptorpsmarmor 

som golvmaterial i Trofésalen. Den beskrivs 

som ”en ljus grönstrimmig marmorsort”. 

Konserthuset vid Götaplatsen i Göteborg 

invigdes 1935. Det första man ser är den blankpolerade 

Gropptorpsmarmorn i biljett och garderobshallen. 

Det gjordes stora leveranser från 

Södermanland till bygget. Även fasaden består 

till stora delar av marmor och tjugofyra pelare 

är tillverkade i sektioner för att bära yttertaket. 

En av Sveriges mest besökta byggnader, 

Stockholms Centralstation, har även den försetts 

med marmor från sörmländskt stenhuggeri. Det 

var vid Bjurstorp som plattor till golv och väggar 

sågades. Här finns flera nyanser av grön, grå och 

vit marmor där stenarbetarna visat prov på sin 

skicklighet när det gäller att få fram olika mön ster 

genom att anpassa sågningen till kristallriktningen 

i marmorblocken. 

Men marmorn står också att finna i lokala 

byggnationer i Södermanland, och flera exempel 

finns på Gropptorpsmarmor i Katrineholmsområdet. 

Ett mycket välbevarat exempel är 

Tallås skolan i centrala Katrineholm. Golven och 

fönsterbänkarna är gjorda av marmor. I hallen 

till aulan finns vackert lagd marmorintarsia med 

tidstypiskt motiv av atletiska, mytiska figurer, 

gjord av konstnären Gunnar Palmgren. 

121

Spåren av den sörmländska stenindustrin finns inte bara i byggnader, föremål, trappor och diskbänkar, utan i minst lika 

hög grad på de platser där stenen bröts. Utsikt över kalkbrottet vid Forsby. Fotograf: Hans Bolin, 2009. 

Galanterivaror och utsmyckning 

Flera av stenhuggerierna och sliperierna har vid 

sidan av byggnadsmaterial även framställt diverse 

hushålls och prydnadsföremål, så kallade 

galanterier. Tusentals mortlar och skrivställ har 

genom åren tillverkats av den omtyckta grönflammiga 

marmorn. Mortlar med sina tillhörande 

mortelpinnar i olika storlekar är och var 

ett nödvändigt husgeråd i varje hem. Skrivställen 

med behållare för bläckhornet och plats för 

stålpennan, brevpressen med läskpapper, kuverthållaren, 

lackstämpeln och brevkniven stod på 

de skrivbord som var vanliga i de svenska hemmen. 

Ljusstakar, askfat, lampfötter, piedestaler, 

skålar och urnor var andra omtyckta produkter. 

Marmorn har också använts som råmaterial för 

skulpturer och balustrader i offentliga rum såsom 

teatrar, kyrkor och andra samlingslokaler. I 

viss utsträckning har sörmländsk marmor även 

använts för utomhusbruk. Det finns exempel på 

trädgårdsutsmyckningar i form av skulpturer, 

fontäner och fågelbad. Stenhuggerierna har ge 

122 

nom åren tillverkat gravstenar av marmor trots 

att den sörmländska marmorn har dålig beständighet 

mot väder och vind. Ytan vittrar och vitnar 

med åren. 

Avslutning 

Den här artikeln har handlat om marmor, en 

bråkdel av landskapets naturtillgångar, och hur 

sörmländsk stenindustri har förädlat materialet 

och bidragit vid uppbyggnaden av det moderna 

samhället. Marmorindustrin är konjunkturkänslig 

och man kan följa svängningarna i världsekonomin 

genom upp och nedgångar för före tagen. 

Många av länets marmorindustrier har följt samma 

mönster. Först var verksamheten småskalig 

och bondeägd och tillverkade exklusiva varor. 

Med 1900talets omfattande byggprojekt bildades 

aktiebolag med mekaniserad storproduktion 

för såväl svensk som utländsk marknad. 

Teknik och brytning gick hand i hand och 

det var vid marmorbrottens stenhuggerier som 

kunskapen och yrkesskickligheten fanns. Bygg

nadsmaterialet var måttbeställt och plattläggare 

och stensättare knutna till stenhuggeriet utförde 

ofta montering, golvläggning och plattsättning. 

Det tycks som att det var nyanser och mönster 

som avgjorde vilken marmor som valdes. Om 

inte önskade nyanser fanns i den ”egna” marmorn 

köpte man material från andra svenska eller 

utländska marmorbrott. 

Under senare hälften av 1900talet blev marmortillverkning 

en alltför dyrbar process i förhållande 

till massproduktionen av nya byggmaterial. 

Efterfrågan minskade radikalt och lönsamheten 

sjönk drastiskt. Marmorbrotten och förädlingsindustrierna 

köptes upp av konkurrerande företag 

och lades ned. Marmor epoken är ju egentligen 

en relativt sentida företeelse men ändå 

försvinner minnet om verksamheterna med de 

människor som levde i, med och av arbetet – de 

som hade sitt dagliga arbete i stenbrotten, vid 

slipmaskinerna eller med sättning av trappor och 

plattor. Kvar finns spåren i landskapet och ännu 

kan vi njuta av de produkter som framställdes 

Hjälmaren 

Mälaren 

Marmorbyn 

Bjurstorp 

Kolmården 

Tunabergs kyrka 

Strömshult 

med så stor möda och yrkesskicklighet. Ännu 

återstår att beskriva hela historien om materialet, 

ägandet, transporterna, den tekniska processen 

och arbetarna med sina familjer. 

En fin insats i förmedlandet till eftervärlden 

görs dock i Marmorbruket i Krokek där det finns 

ett marmormuseum. Pensionerade marmorarbetare 

och andra intresserade visar flera av de 

moment som ingår i bearbetning av marmor. Där 

finns också en utställning av marmor produkter, 

fotografier, maskiner och verktyg. Museet är öppet 

för allmänheten och är väl värt ett besök om 

man vill veta mer om en svunnen industriepok. 

LäStIpS 

Gropptorpsbygden och Marmorbyn – en historisk 

skrift. Tunabergsbygdens hembygdsförening. 

Sveriges städer och samhällen jämte landsbygd: 

Södermanland. 1947 och 1949. 

Skanstull 

123

döden

126

Till minne av... 


Gravstenens bokstäver och siffror är svåra att 

tyda, och lava, regn och is kommer så småningom 

ha raderat namnet på den gravlagde. Stenen 

däremot kommer under överskådlig tid att 

vittna om platsens funktion. I ordnade rader på 

båda sidor om grusgången står stenar insvepta i 

olika grader av glömska. 

Kyrkogårdar uppfattas nog av de flesta som 

vilsamma platser. Här rör man sig med eftertanke, 

och här är det förflutna med dess tidigare generationer 

tydligt närvarande. Traditionens makt 

är stor och förändringar i gravseder går långsamt, 

nästan omärkligt, i ett kortare tidsperspektiv. 

Trots allt sker förstås förändring. För de flesta 

uppfattas sten som det naturliga materialet för 

ett minnesmärke på graven, men fram till början 

av 1800talet utmärktes majoriteten av gravarna 

endast av låga gräsbevuxna kullar med ett enkelt 

träkors. Stenen var förbehållen ett övre socialt 

skikt på de kristna kyrkogårdarna, och i förarbetena 

till Kyrklagen 1686 står det att gravstenar 

borde reserveras för stadsbefolkningen. Först 

Foto: © Lena Granefelt. 

under slutet av 1800talet växte en stenindustri 

fram för att möta den efterfrågan på gravstenar 

som det ökade välståndet i samhället skapat. Status 

markerades genom monumentala gravvårdar, 

men med tiden blev stenarna lägre och mer enhetliga. 

Går vi längre tillbaks i tiden, före de kristna 

kyrkogårdarna, kan vi se liknande svängningar i 

bruket av sten; i vissa perioder tycks det ha varit 

vikigt att föreviga minnet av den döde i monumentala 

stenarrangemang med en eller flera 

stenar, medan det från andra perioder är betydligt 

svårare att finna platsen där de döda fick sin 

sista vila. 

Minnet och glömskan 

Stenen är det konkreta och eviga beviset på att 

detta är platsen där de levande kan samtala med 

och minnas sina döda. För det behövs egentligen 

ingen inskrift. När vi besöker ett gammalt 

stengravfält från järnåldern påminns vi om att 

det inte bara är människor i vår egen tid som har 

haft behov av att föreviga sina döda. Även om 

det för oss idag inte framträder några individer 

på de äldre gravfälten kan vi föreställa oss att berättelser 

och kunskap om de gravlagda hölls vid 

liv genom gravmonumenten. Och allt eftersom 

de ursprungliga berättelserna fallit i glömska har 

127

128

man genom århundradena knutit nya händelser 

och historier till platserna. Stenarna lockar 

till funderingar och spekulationer, och vid stenmonumenten 

binds tiden samman. 

Att det finns en inskription att läsa garanterar 

dock inte att minnet av individen lever kvar. 

I stället får texten en annan funktion och får oss 

att reflektera över tidigare samhällens normer 

och värderingar. Vilka yrken framhålls, hur länge 

levde människorna och hur såg könsrollerna ut? 

I andra fall kan vi känna hur tiden överbryggs 

och förstå sorg och undran över varför en människa 

rycks bort så tidigt. Gravstenarna bär på 

många historier som berättar både om likheter 

och om olikheter med nutiden. Kanske kan de 

också få oss att se vår egen tid med delvis nya 

ögon. 

Även på den kristna kyrkogården finns de 

helt anonyma gravarna. Nära kyrkobyggnaden 

står de äldsta stenarna – här saknas ofta blommor, 

stenarna lutar och inskriptionerna är vittrade. 

Vanligen flyttas gravvårdar när det inte 

längre finns någon efterlevande som sköter och 

betalar för dem. Men de äldre stenar som finns 

Trots att traditionen är stark sker förändringar. Det går 

framför allt att se i stenarnas form och ytbehandling, där 

de obearbetade stenarna blivit vanligare. En sten vars 

inskription sticker ut är konstnären Lars Hillersbergs gravsten 

på Frustuna kyrkogård där konstnärens eget självporträtt 

i guld pryder gravstenen. Ett annat gravmonument 

som skiljer sig från mängden är Wilhelmina och Walther 

von Hallwyls pyramidformade grav, som står att finna på 

kyrkogården i Västerljung. Mer vanligt är att gravstenarna 

pryds av symboler, och de kan också helt ha lämnat den 

traditionella rektangulära formen. 

Foto: Överst till vänster, © Lena Granefelt, 2009. Överst i 

mitten, Kerstin Cassel, 2009. Vänster i mitten, Dan Samuelsson, 

1925. SMA. Nederst till vänster och höger, Lars 

Norberg, 2009. SMA. 

i kyrkans omedelbara närhet anses som kulturhistoriskt 

intressanta och lämnas orörda. Det är 

heller inte helt ovanligt att det nära kyrkan, eller 

inmurad i den, finns runstenar från vikingatid. 

Runstenarnas ursprungliga sammanhang är inte 

klart, kanske byggdes kyrkan på en plats med 

stark kontinuitet, eller så bars stenarna hit som 

lämpligt byggnadsmaterial eller för att införlivas 

i den kristna gemenskapen. Runstenen kan inte 

riktigt jämföras med dagens gravstenar, för även 

om den ofta restes till minne av någon har den 

inte en direkt koppling till graven. 

tradition och förändring 

Sällan är det förflutna så tydligt som i gravsammanhang 

där nutida generationer delar utrymme 

med far och morföräldrar. I ett samtal med 

stenhuggaren och konstnären Jan Samuelson på 

Norrorts gravvårdar i Täby, undrar jag om tradition 

och förändring i gravseder. Orsaken till 

den långsamma förändringstakten beror förstås 

delvis på att det förflutna och traditionen är så 

tydligt närvarande. Men han ser också en annan 

orsak i det att få av oss tänker på och planerar 

begravningen, eller ger detaljerade instruktioner 

om hur stenen ska se ut. Det är något de efterlevande 

får sköta om. När döden oundvikligen inträffar 

så är de efterlevande oftast tacksamma för 

att kunna knyta an till en stark tradition och få 

de praktiska göromålen avklarade enligt sed. Traditionen 

innebär en trygghet när världen sätts i 

gungning. 

Vanligt är också att gravsättningen sker i en 

familjegrav som kan vara av ansenlig ålder. Stenen 

och inskriptionen höggs i ett samhälle som 

såg annorlunda ut, men nya gravläggningar tillkommer 

utan att monumentet förändras nämnvärt. 

För de flesta känns det som ett ifrågasättande 

av tidigare generationer om graven skulle 

moderniseras. De anhöriga planterar kanske nya 

129

130 

Järnålderns gravfält lockade romantikens konstnärer. 

Bland gravkullar och stensättningar står enstaka 

resta stenar, eller stenar i form av domarringar och 

skeppssättningar. Platser väl värda ett besök är Åsa 

domarsäte på Ytterselö och gravfältet vid Kungs hållet 

där den gamla landsvägen skär Kjulaåsen mellan 

Strängnäs och Eskilstuna. 

Överst en litografi av Johan Henric Strömer föreställande 

Kungshållet, Runa 1865. RAÄ. 

Okänd dam på besök vid skeppssättningen på Åsa 

domarsäte. Fotograf okänd. RAÄ.

växter men i övrigt ser graven ut som den gjorde 

vid första gravläggningen. 

Inte heller stenhuggerierna har haft ambitionen 

att göra stora och snabba förändringar. 

I 1930 års katalog från Stockholmsutställningen 

kan man läsa att vårdarna är av delvis nya typer 

men ”utan att präglas av någon extrem modernism”. 

Försiktig förändring med andra ord. 

Dagens stenhuggare uttrycker det på liknande 

sätt när han menar att det inte är stenhuggarens 

roll att övertala kunden att välja eller skapa nya 

former. 

Men det anläggs förstås nya gravar och förändringar 

smyger sig på. Vid förra sekelskiftet 

var den polerade svarta graniten vanligast, och 

tecken på välstånd kunde avläsas på stenens 

höjd. Ju högre sten ju förnämare person. Senare 

reglerades storleken på stenarna som blev 

bredare och lägre. Även andra inskränkningar 

gjordes i hur gravvårdarna fick se ut, och på till 

exempel Skogskyrkogården förbjöds dekorationer 

på 1920talet. Den rektangulära slipade stenen 

dominerade. I dag kan vi åter se hur stenarna 

får mer varierade och oregelbundna former. 

Inte minst ökar antalet oslipade och obearbetade 

stenar. 

Förändringen blir tydligast lite längre från 

kyrkan i de nyare kvarteren, där traditionen har 

lättare att släppa taget. Mest påtagligt är att de 

kristna symbolerna blir mer sällsynta och andra 

kommer till, något som känns igen också i dödsannonserna. 

Intressant är också hur symboliken 

förskjuts. Från att korset har varit symbolen för 

den kristna tron fungerar det idag i många fall 

bara som markering av dödsdatum. 

Utan tvivel förs många av nyheterna in med 

hjälp av människor från andra länder med delvis 

andra traditioner. Som arkeolog är det något 

man kan känna igen. Nya gravskick har alltid 

följt i resandets spår och nyheter flätas in i den 

rådande traditionen. 

Individ – samhälle 

På de senare gravstenarna finns ofta mer eller 

mindre tydliga inskriptioner och här träder individer 

och familjer fram. Även om ingen längre 

minns den döde – hur hon såg ut eller vilken 

personlighet hon hade – får vi en inblick i tidens 

konventioner. Genom att jämföra inskriptionerna 

är två förändringar tydliga. Yngre stenar tillkännager 

sällan den dödes yrkesroll medan yrket 

i äldre tider följde den döde in i den sista vilan. 

Den andra förändringen som är påtaglig är förhållandet 

mellan män och kvinnor och hur det 

uttrycks i inskriptionerna. 

På de tidiga stenarna kan man konstatera att 

individens roll är starkt förbunden med familjen 

– en familj som i den absoluta majoriteten av fallen 

identifieras med hjälp av mannens namn. Inskriptionen 

”Familjen Anders Eriksson, Lunda” 

berättar om en tid då mannens namn och roll i 

samhället också fick tala för kvinnorna och barnen. 

Men det spännande med kyrkogårdar är att 

generaliseringar och förutfattade meningar om 

äldre tiders köns och yrkesroller kan komma på 

skam. Ett fint exempel är gravstenen från Barsebäcks 

slott i Skåne, som rests över ”Hönssköterskan 

Anna Andersson” som avled 1931. 

Att yrket betydde mycket för identiteten går 

inte heller att ta miste på. På stenarna möter oss 

mjölnaren, åkeriägaren, köpmannen och stationsinspektören. 

Frågan är hur avsaknaden av 

titel och yrke på nutida stenar ska tolkas. Kanske 

beror det på att den ökade förändringstakten 

i samhället också avspeglar sig i individens liv. 

Yrket är inte längre ett livslångt val och förbinds 

inte med personen på samma sätt som tidigare. 

Det är troligen också i detta sammanhang de 

nya symbolerna på stenarna ska ses, där foto och 

fritidsintressen antas säga mer om personligheten 

än yrket. En nyhet som man lägger märke 

till är stenar med ett blästrat fotografi. Andra 

förändringar är inte lika påtagliga men speglar 

131

Till vänster. Inte bara gravar markeras med hjälp av huggen sten. Gränsen mellan den vigda kyrkogården och omgivningen är förstås 

också viktig att markera. Det är inte ovanligt att stenar från andra sammanhang påträffas i kyrkan och kyrkogårdens murar, som här i 

Aspa där man har inkorporerat en kvarnsten i bogårdsmuren. Foto: Lars Norberg, 2009. SMA. Överst till höger. Sten står längre än trä, 

så vill man ändå ha ett ”träkors” får det göras i sten. Foto: © Lena Granefelt. Underst till höger. En del stenar lutar betänkligt och andra 

är helt överväxta av lava och blommor. Men ännu bär stenen minnet om platsens funktion. Foto: Lars Norberg, 2009. SMA. 

Höger sida: Foto: © Lena Granefelt, 2009. 

132

133

ändå tidens värderingar. Traditionella prydnader 

i form av en duva, en soluppgång eller ett hjärta 

har utökats med nya motiv av exempelvis katt eller 

hund. Förändringar i samhället där husdjuren 

har blivit en viktig del i människors liv kan utläsas 

ur gravutsmyckningen. 

På liknande sätt kan man förstå en annan tydlig 

förändring i inskriptionerna. Mycket vanligt 

var att orten eller gårdsnamnet fanns på gravstenen. 

I en tid när gården gick i arv inom familjen, 

och det var självklart att åtminstone något av 

barnen bodde kvar och fortsatte bruka gården, 

var gårdsnamnet en självklar identifikation. När 

människor i högre grad flyttar under livets olika 

skeden faller denna starka platstillhörighet bort. 

Forntidens gravfält 

Jämfört med kyrkogårdens välkrattade gångar 

och raka linjer känns järnålderns gravfält betydligt 

mer oreglerade. Men på samma sätt som 

ett besök på en kyrkogård försätter besökaren i 

en speciell stämning känns närvaron av det förflutna 

tydligt vid en vandring över ett forntida 

gravfält. I länet finns flera sådana vackra fornlämningar, 

bland annat gravfältet vid Kungshållet 

i Kjula mellan Strängnäs och Eskilstuna, eller 

Åsa domarsäte i Ytterselö socken. Gravkullar 

och stensättningar markerar gravarna, men det 

är framför allt de resta stenarna som ger platsen 

dess karaktär och nästan trolska intryck. Några 

av stenarna markerar gravar, medan andra står 

utspridda på gravfältet. Det är inte märkligt att 

sådana typer av gravfält lockade romantikens 

tecknare. 

Men även om vi uppfattar järnålderns gravfält 

som mindre strukturerade än dagens kyrkogårdar, 

så döljer sig också här en regelmässig het 

och stark tradition. Samma typer av grav former 

återkommer över stora delar av landet – en del är 

vanligare såsom stensättningar och högar, medan 

134 

and ra gravformer som treuddar och domarringar 

var förbehållna ett fåtal. Vissa former har en 

mycket lång kontinuitet och genomgår bara 

små förändringar – andra går ur modet efter ett 

hundratal år. Intressant nog kan vi också se hur 

former överges för att plockas fram ur glömskan 

och åter aktualiseras efter mycket lång tid. Ett 

exempel är skeppssättningarna (se även Hans 

Bolins artikel). Bronsåldern är en tid av monumentalt 

stenbyggande och skeppssättningarna är 

en av de former som dyker upp under denna tid. 

Sen tar byggandet av dem en paus på drygt tusen 

år för att åter aktiveras under vikingatid. Skeppet 

var uppenbarligen en form och symbol som 

talade till människor i vitt skilda tider. 

Andra stenformationer som återfinns på järnålderns 

gravfält är domarringar och treuddar. 

Domarringarna består av stora klumpstenar, ofta 

sju eller nio till antalet, ställda i en cirkel. Som 

namnet antyder tolkades de under medeltiden 

som domarsäten och tingsplatser, men vad gravformen 

ursprungligen symboliserade är osäkert. 

Treuddarna har i en fantasieggande tolkning 

kopplats samman med världsträdet Yggdrasil 

som känns genom de isländska sagorna. Asken 

Yggdrasil hade tre rötter som förband de olika 

världarna. Treudden, som det vanligen bara finns 

en av på varje gravfält, skulle således vara ett förstenat 

världsträd. När man ser en treudd som 

den på gravfältet i Lyngstad i Sorunda, där en 

sten reser sig som en stam i mitten av treudden, 

är det inte svårt att fångas av denna symbolik. 

Gravstenarnas former och arrangemang må 

förändras, men den huggna stenens egenskaper 

uppskattas av generation efter generation. Så 

vad passar bättre som avslutning till en text om 

gravstenar genom tiderna än ett stenmonument 

från 1900talets början som till sin form knyter 

samman tid och rum. Wilhelmina och Walther 

von Hallwyls iögonfallande grav står att finna 

på kyrkogården i Västerljung. Att den är något

utöver det vanliga råder det inget tvivel om, något 

som bland annat syns i att den ingår i Trosa 

turistbyrås marknadsföring av området. Där beskrivs 

den som ”Sveriges högsta pyramid”. Detta 

illustrerar ytterligare en aspekt av gravstenarnas 

betydelse – är de tillräckligt spektakulära blir de 

platser för turister att besöka. Kanske är det samma 

väg som den magnifika tre meter höga runstenen 

på gravfältet vid Kjulaåsen har gått – från 

att ha markerat platser där de döda kunde sörjas 

lever de kvar i en ny roll som kulturhistoriskabesöksmål. 

Till minnet av min pappa Lars Cassel som gick 

bort 1 februari 2009. 

Hjälmaren 

Mälaren 

Kungshållet 

Åsa domarsäte 

Västerljungs kyrka 

Tunabergs kyrka 

Frustuna kyrka 

LäStIpS 

Kulturmiljövård. 1989. Tema: Kyrkogårdar. Stockholm. 

Theorell, Anita & Wästberg, Per. 2001. 

Minnets stigar: en resa bland svenska kyrkogårdar. 

Foto: Hans Hammarskiöld. Stockholm. 

tack till Jan Samuelson på Norrorts Gravvårdar. 

135

former

138

Sten på sten – en värld för de döda 

Hans Bolin 

På en moränhöjd vid Söderby i Barva socken ligger 

ett röse som kallas för Gullberget. Röset har 

fått sitt namn från en gammal sägen som berättar 

att det funnits en värdefull skatt gömd i röset 

– en skatt som många enligt upptecknaren letat 

efter och försökt erövra. 

På torpet Stenstugan bodde på 1870-talet en ovanligt 

stor och grov bonde, som hette Johan Johansson. 

Han bestämde, att han tillsammans med en 

annan bonde, Peter Petersson i Lövnäs, skulle gå 

upp till Gullberget och lyfta upp skatten. De båda 

bönderna hade hört att det måste ske en torsdagsnatt 

vid fullmåne, och att de, som skulle utföra 

arbetet, inte fick ge ett ljud ifrån sig. Mycket riktigt 

fann de skatten långt ner i röset. De grep tag i 

kistan och hade lyft den ett gott stycke, då de fick 

se en höna, som drog ett hölass efter sig. De tyckte, 

att det såg så löjligt ut, att de brast i gapskratt. 

Men genast gled kistan ur händerna på dem och 

föll tillbaka i djupet och syntes inte mer. 

Röset på Gullängsbergets krön har en fantastisk utsikt 

över havet. Generellt är bronsålderns rösegravar lokaliserade 

till närheten av vatten. Foto: © Lena Granefelt. 

Namnet på det sägenomspunna Gullberget 

väcker förstås funderingar kring äldre tiders föreställningar 

kring fornlämningar, och hur dessa 

föreställningar kommit att införlivas i namngivningen 

av platser i landskapet. Utifrån sägnen 

om Gullberget är det också intressant att dra paralleller 

till fornlämningar på andra platser med 

likartade namn. En sådan är Gullängsberget i 

Tunaberg, längst ute i kustbandet söder om Nyköping. 

Det är en mycket speciell upplevelse att möta 

fornlämningarna på Gullängsberget. Promenaden 

går längs Västra Kovikens strand vid Bråvikens 

mynning. Här är sikten obruten ut mot 

havet och en kylig vårdag känns det som en ganska 

utsatt plats. Men viker man upp från stranden 

finner man strax mer skyddade lägen, och 

bara ett hundratal meter från vattnet finns lämningar 

som talar om andra tiders verksamheter 

och föreställningar. Uppe på en platå ligger två 

rektangulära stensättningar tätt intill varandra. 

Det märkliga med dessa stensättningar är att de 

kantas av resta stenflisor, vilka ger dem en särpräglad 

inramning och som för tankarna till någon 

form av inhägnad, eller kanske snarare till en 

husgrund. Ett stycke västerut längs stigen ligger 

ytterligare en rektangulär stensättning, som även 

den kantas av resta stenar. Flisorna är meterhöga 

och detta ”hus” är indelat i två rum. Strax intill 

139

140

finns också ett så kallat långröse som mäter över 

tjugo meter på längden. Promenaden leder vidare 

i en delvis brant vandring. Allra högst upp 

på bergets krön, med vid utsikt över havet och 

inloppet till Bråviken, finns ett enormt röse på 

trettio meter i diameter. Gullängsberget är en 

värld byggd i sten. 

Förutom att stenmonumenten på Gullängsberget 

är väldigt speciella och lockar fantasin, 

är det intressant att de uppvisar en så stor variation 

när det gäller storlek och utformning. Rösen 

belägna i höjdlägen på bergskrön betraktas 

vanligen som fornlämningar från bronsålder, 

de äldsta mer än tretusenfemhundra år gamla. 

Bronsåldersrösen, eller kummel som de också 

kallas, är de äldsta stenmonument som börjar 

byggas i Södermanland. Stenålderns megalitgravar 

i form av dösar och gånggrifter saknas här. 

Rösen kan också ha yngre dateringar, men dessa 

uppträder i andra miljöer som exempelvis på 

järnåldersgravfält i jordbruksområden. Till Gullängsbergets 

rösen finns alltså paralleller, medan 

stenflisemonumenten är svårare att datera. 

Det var först så sent som 1937 som fornlämningarna 

på Gullängsberget uppmärksammades 

av allmänheten, och enligt dåvarande landsantikvarien 

Ivar Schnell hade de också varit okända 

i den antikvariska världen. Enligt ryktet skulle 

det stora röset på krönet av berget mäta uppåt 50 

meter, och intresset var stort när Södermanlands 

hembygdsförening tillsammans med Ivar Schnell 

och arkeologen Sten Florin anordnade en utflykt 

till Gullängsberget söndagen den 9 oktober 1938. 

Bronsåldersröset på Gullberget i Barva socken med det 

som har tolkats som en plundringgrop centralt i röset. 

Teckning av Olof Hermelin på 1860talet. ATA. 

De rektangulära stensättningarna på Gullängsberget 

kantas av resta stenflisor. I bakgrunden kan man skönja 

långröset. Foto: © Lena Granefelt. 

Norrköpings tidning uppmärksammade besöket 

och återgav Schnells tolkning av gravarnas 

uppkomst och betydelse: 

Hur kan man då förklara förekomsten av dessa 

väldiga rösen här i trakten, som ännu i dag äro 

nästan vildmark? Det på Gullängsberget är 30 

meter i diameter och har sålunda erfordrat oerhört 

mycket arbete. D:r Schnell erinrade om människors 

fasa i gamla tider för att de döda skulle gå 

igen och de olika åtgärder av magisk natur som 

vid begravning företogs för att binda den döde i 

graven, såsom bl a att lägga stenar över honom eller 

att föra honom över ett vatten, över vilket han 

icke ansågs kunna hitta tillbaka. Kan det icke 

tänkas, menade han, att det var befolkningen i 

kulturbygden på Vikbolandet som fört de döda 

över Bråviken till den avlägsna och isolerade skäran 

i norr för att begrava dem där och befria sig 

från faran att de skulle gå igen? 

Den stora variationen i formspråk som lämningarna 

på Gullängsberget uppvisar är spännande, 

och i likhet med Ivar Schnell är det 

oundvikligt att inte förundras över dessa stenbyggda 

minnesmärken. Särskilt de rektangulära 

stensättningarna med sina rader av resta stenar 

bidrar till att ge platsen en närmast mytisk karaktär. 

Varför byggde man dessa stenmonument 

i det uppbrutna skärgårdslandskapet? Detta kan 

inte ha varit en värld byggd för de levande, snarare 

en värld byggd på föreställningar om livet 

efter detta – livet på den andra sidan. 

Ivar Schnells tolkning av fornlämningarna 

på Gullängsberget är intressant ur flera synvinklar, 

både när det gäller arkeologivärldens syn på 

gravars förhållande till den samtida bebyggelsen 

och forntidens föreställningar om de dödas värld 

141

142 

Söndagen den 9 oktober 1938 

anordnade Södermanlands 

hembygdsförening tillsammans 

med landsantikvarie Ivar 

Schnell och arkeologen Sten 

Florin en utflykt till Gullängsberget, 

en utflykt som tilldrog 

sig stort intresse (fotograf 

okänd). Även Norrköpings 

tidningar ger uppmärksamhet 

åt de speciella fornlämningarna 

på Gullängsberget den 5:e och 

10:e oktober 1938.

och dess lokalisering till vatten. Men innan vi går 

närmare in på tolkningarna av rösen och platsernas 

betydelse under bronsålder och äldre järnålder 

så är det på sin plats att ge en kort bakgrund. 

Kontakt med det förflutna 

Rösen av olika form och storlek förekommer i 

flera delar av landet, och är vanliga i östra Mälarområdet. 

I Södermanland finns det över fyrahundra 

rösen med en diameter över tio meter. 

Vanligast är de i den sydöstra och i den norra delen 

av länet, där de ligger i anslutning till fjärdar 

och kustmiljöer. En mindre andel rösen är belägna 

i höjdlägen vid vattendrag i inlandet. Anläggandet 

av rösen på bergskrön och deras nära 

anknytning till våtmarker och vattendrag är karaktäristiskt 

för rösena i Södermanland, men det 

finns förstås regionala variationer när det gäller 

lokaliseringen. I Norrland, Bohuslän, Småland 

och på Gotland är exempelvis rösena närmast 

en exklusiv kustföreteelse med en direkt anknytning 

till den dåtida strandlinjen. 

Rösenas utbredning i landskapet har genom 

arkeologihistorien diskuterats och tolkats på flera 

olika sätt. Vissa arkeologer har tolkat rösena 

som en markering av territorier. Andra har diskuterat 

rösen som sjömärken eller orienteringspunkter 

vid vattenvägar, eller som gravplatser 

för sjöfarare som avlidit under färd. Man har 

dock vanligen uppfattat rösena som ett uttryck 

för bebyggelsens utbredning. Koncentrationer 

av rösen har bland annat diskuterats i termer av 

bebyggelsecentra där rösena antas representera 

begravningar av samhällets ledande hövdingar. 

Områden med många rösen har på så vis blivit 

en indikation på centralområden. Vi känner 

till att bronsålderns samhälle var baserat på jakt, 

fångst, djurhållning och jordbruk, men vi saknar 

fortfarande tillräcklig kunskap om boplatsernas 

och bebyggelsens lokalisering och i vilken 

utsträckning som befolkningen var bofast eller 

flyttande. Relativt få bronsåldersbosättningar 

har blivit undersökta och i brist på direkt kännedom 

om bebyggelsens utbredning har man i 

stället inriktat sig på studier av gravarnas utbredning. 

Vanligen antas att begravningarna skedde i 

nära anslutning till boplatserna. Men att gravarna 

alltid läggs invid gården är inte någon självklarhet. 

Precis som i fallet med Gullängsberget 

kan vi konstatera att flertalet rösen ligger direkt 

på berg i dagen, ofta i topografiska höjdlägen. 

Dessa platser lämpar sig emellertid mindre bra 

för bosättning med jordbruk och djurhållning 

och det finns därför anledning att diskutera andra 

perspektiv och förklaringar när det gäller rösenas 

placering. 

En intressant och kanske mer klargörande 

parallell till förståelsen av rösenas relation till 

den levande bebyggelsen utgörs av bronsåldersrösenas 

kustnära utbredning på Gotland. Ett antagande 

om ett nära samband mellan grav och 

bebyggelse ger slutsatsen att övriga områden på 

ön skulle ha varit obebyggda under bronsålder. 

Detta är förstås inte sant. Ser vi till utbredningen 

av lösfynd och bronsföremål som är samtida 

med rösena så förändras bilden radikalt, eftersom 

merparten av bronsfynden visar på en relativt 

jämn fördelning över ön. Anläggandet av 

de gotländska rösena till det dåtida kustbandet 

måste söka sin förklaring i närheten till det öppna 

vattnet. Jag finner det troligt att kopplingen 

till kustområden och vattendrag grundas i en liknande 

föreställningsvärld, gemensamt i ett större 

område som även inkluderar Mälarområdet och 

Södermanland. 

Vad är då ett röse, och vad användes de till? 

Det finns förstås inga belägg för att det skulle ha 

funnits skatter och dyrbarheter gömda i rösena 

som den bevarade folktraditionen antyder. Sägnernas 

innehåll var just berättelser och föreställningar 

om olika företeelser i tillvaron, och deras 

143

Södermanlands största röse vid Laxne i Gåsinge-Dillnäs 

socken. Röset är omkring fyrtiofem meter i diameter och 

uppbyggt som en ringvall med över femton meter breda 

och sex meter höga vallar. Foto: Lars Norberg, 2003. 

SMA. 

144 

Långröset på Gullängs berget är delvis 

utrasat men ställvis finns kallmuren 

bevarad. Tre gropar i mitten vittnar om 

att röset blivit ombyggt och omplockat, 

kanske i samband återanvändning under 

forntiden. Foto: Hans Bolin, 2009.

udskap var både att underhålla och att förmedla 

olika sorters moralisk kunskap om exempelvis 

gott och ont, lycka och välgång. I arkeologiska 

sammanhang brukar rösen från bronsålder beskrivas 

som gravmonument då man vid undersökningar 

vanligtvis, men inte alltid, finner spår 

av begravningar under stenpackningen. 

Arkeologiskt görs skillnad mellan stensättningar 

och rösen. Kännetecknande för rösen är 

att de i huvudsak är flerskiktade och mer välvda i 

uppbyggnaden än stensättningar. Stenpackningens 

storlek och utformning kan variera men de 

flesta brukar beskrivas som runda eller oregelbundna. 

Ibland omges stenpackningen av en vällagd 

kantkedja av huggen sten. Flera samlingar 

av brända ben kan förekomma och i vissa rösen 

har man även funnit mindre föremål av brons. I 

botten av röset kan det förekomma kistor av sten 

av olika storlek, ofta innehållande mindre mängder 

brända ben och kremeringsrester. 

Södermanlands största röse ligger vid Laxne 

i GåsingeDillnäs socken, söder om Mariefred. 

Röset är omkring fyrtiofem meter i diameter 

och uppbyggt som en ringvall med över femton 

meter breda och sex meter höga vallar vilket ger 

intrycket av en mycket komprimerad fornborg. 

Hur förklarar man tillblivelsen av en sådan anläggning? 

Att det skulle ha anlagts som ett gravmonument 

vid ett bestämt tillfälle förefaller inte 

sannolikt. Man kan däremot anta att det snarare 

utgjort ett mer utdraget byggprojekt över en 

längre tid. Frågan är förstås svår att besvara eftersom 

rösen av den här storleken sällan blir föremål 

för undersökning, men det ligger nära till 

hands att se röset som ett gemensamt minne för 

bygdens invånare. 

Saken är nämligen den att vissa rösen uppvisar 

spår av att de använts vid flera tillfällen. Så 

är fallet med långrösena där man ofta finner flera 

synliga kistkonstruktioner i den omplockade 

stenpackningen. Långrösenas tillblivelse och an 

vändande var en tidsmässigt lång process, där röset 

byggts ut på längden i samband med nya begravningar. 

I och med att många rösen visar spår 

av användning under lång tid kom de även att 

fungera som historiska minnesmärken. 

Ett av stenmonumenten på Gullängsberget är 

just ett sådant långröse på över tjugo meter. Röset 

är delvis utrasat, men i ena änden och ställvis 

i långsidorna finns en vacker kallmur bevarad. 

Tre gropar i mitten av långröset vittnar om att 

det blivit omplockat i samband återanvändning 

under forntiden. 

Att rösen och röseliknande stensättningar 

ofta innehåller mindre mängder av brända ben 

och kremeringsrester har varit avgörande när det 

gäller den arkeologiska synen på rösena som gravar. 

Men hur skall vi egentligen förstå begreppet 

grav i det här sammanhanget? Vad representerar 

dessa depositioner av brända ben som vanligen 

påträffas utspridda i mycket små mängder i rösena? 

Idag är vi vana vid att man begraver människan 

på en plats, antingen genom jordfästning 

eller efter kremering. Under bronsålder var begravningsritualerna 

reglerade på helt andra sätt. 

I likhet med begravningsformer som vi känner 

till i andra samhällen fanns det sannolikt även 

under forntiden flera olika sätt att behandla de 

döda, av vilka några inte lämnar materiella spår. 

I rösena förekommer förvisso depositioner av såväl 

djurben som människoben, dock i sådan liten 

mängd att dessa långt ifrån motsvarar kremeringsresterna 

från en hel individ. 

Det är samtidigt tydligt att depositionerna 

av ben som vi finner vid undersökningar kan ses 

som en viktig del i ritualen och i forntidens föreställningar 

kring rösena. Det är inte helt övertygande 

att rösen ska uppfattas som gravminnen 

över enskilda individer på samma sätt som vi ser 

på nutidens begravningar. Man skulle kunna 

tänka sig att rösena fungerade som en slags kontaktpunkt 

eller förbindelse mellan den levande 

145

146

efolkningen och högre makter. Delar av förfädernas 

kvarlevor användes för deponering i samband 

med de ritualer som ägde rum vid rösena. 

Att hålla kontakt med högre makter var betydelsefullt 

för forntidens människor och kollektiva 

minnen av förfäder och förmödrar kunde på så 

vis upprätthållas och den gemensamma framtiden 

försäkras. 

Att bygga ett större röse förefaller vid första 

tanken ha varit ett mycket mödosamt och tidskrävande 

projekt. Uppförandet av dessa stenmonument 

var en investering i nuet för framtiden, 

men kom även att uppfattas som en återkoppling 

till det förflutna. Forntidens människor var 

liksom vi både tillbakablickande och framåtblickande 

individer, och att bygga rösen av sten 

innebar en möjlighet att upprätthålla kontakten 

med det förflutna. Och det förflutna var viktigt i 

det kollektiva minnet. Genom rösena hade man 

möjlighet att göra en återkoppling till den egna 

förflutenheten och denna återkoppling kunde 

upprepas över generationer i framtiden, bland 

annat genom ombyggnationer och återkommande 

depositioner av de anhörigas kvarlevor i 

bestående stenmonument. 

Former och formationer 

När det gäller rösenas konstruktion och uppbyggnad 

ser vi ofta att stenmaterialet i rösena 

kan variera beroende på den lokala tillgången 

och topografin i naturen. Ser vi till själva tillhandahållandet 

av sten i samband med rösebyggandet 

visar flera lokaler på att man både använt 

sig av löst stenmaterial och brutit sten i närheten 

till byggplatsen. I forntidens stenbrott bröt man 

sten med hjälp av eld som anlagts i direkt anslut 

Stenmaterialet i rösena varierar. Man har både använt sig 

av löst stenmaterial men också brutit sten i närheten av 

byggplatsen. Foto: © Lena Granefelt. 

ning till block eller fast berg. Ett större stenblock 

behöver endast någon timmes upphettning innan 

det, under bearbetning, spricker i mindre delar. 

Den spruckna och brutna stenen i många 

rösen vittnar om att den producerats på detta 

sätt. Naturligt frostsprängda stenblock förekommer 

dessutom i bergsmiljöer och man har förstås 

även utnyttjat löst stenmaterial i rösenas närhet. 

Alla rösen från bronsålder har utseendemässigt 

inte samma form eller storlek och sannolikt 

beror detta på att de kommit att användas, 

inte bara en gång, utan vid flera tillfällen. Det 

finns olika varianter av långrösen, runda rösen 

och oregelbundet utformade rösen och stensättningar. 

De rektangulära stensättningarna på 

Gullängsbeget är särskilt intressanta då de till sin 

konstruktion och utformning så tydligt avviker 

ifrån de övriga rösena på bergskrönet och i andra 

områden. Vad som är särskilt värt att notera är 

inramningen med resta stenflisor längs kanterna. 

Sättet att använda resta stenar på Gullängsberget 

kan närmast jämföras med en annan typ av stenmonument, 

nämligen skeppsättningarna från 

bronsåldern och järnåldern, och som är vanligt 

förekommande i mellersta och södra Sverige. 

Skeppsättningar är vanligen markerade med 

stäv och akterstenar samt avgränsade med rader 

av resta stenar längs sidorna. Men i stället för ett 

skepp har man på Gullängsberget valt att anknyta 

till en helt annan företeelse, närmare bestämt 

huset. Raden av resta stenar längs kanterna kan 

tolkas som husets ytterväggar och den inre raden 

med resta stenar som löper tvärs över stensättningen 

markerar någon form av rumsindelning 

av huset. 

År 1957 utförde Södermanlands museum en 

undersökning av den rektangulära stensättningen 

som är belägen 400 meter norr om det stora 

röset på krönet. Stensättningen är nära fjorton 

meter lång och fem meter bred. De resta stenarna 

som är anlagda i rader är upp till en och en 

147

148 

En av de rektangulära stensättningarna på 

Gullängsberget med den avdelande stenraden 

tvärs över. Monumentet leder tankarna till ett 

stensatt hus. Formen kanske snarast kan jämföras 

med de samtida skeppssättningarna. 

Foto: Överst, © Lena Granefelt. Till vänster, 

Harriet Wigertz, 1974. SMA. 

Södermanlands största skepps sättning 

”Jättinnan Glysas grav” i Stora Malma 

rekonstruerades 1935. Läget i dag, strax 

intill landsvägen, gör inte stenskeppet 

någon rättvisa. Fotograf okänd, SMA.

halv meter höga. Området innanför stenraderna 

visades sig vid undersökningen bestå av närmare 

en halv meter tjock packning av mindre skärviga 

stenar. Eftersom inga kulturlager eller fynd påträffades 

så det är svårt att svara på vilken funktion 

stensättningen haft. Lokaliseringen, tillsammans 

med rösena på Gullängsberget, liksom det 

särpräglade formspråket, pekar emellertid på att 

de haft både en rituell och symbolisk funktion. 

Arrangemanget med de resta stenarna i den rektangulära 

stensättningen kan mycket väl ha varit 

tänkt att representera ett hus – kanske ett slags 

kulthus eller förfädersboning som ska ses i sammanhang 

med de andra rösena. Även om Gullängsbergets 

”hussättningar” i sten är särpräglade 

kan de i en sådan tolkning kopplas till kult 

eller dödshus som har uppmärksammats i andra 

områden. 

Föreställningar om rösen i den 

folkliga berättartraditionen 

Berättelsen om skatten i röset och det sägenomspunna 

Gullberget som återgavs i inledningen 

väcker tankar rörande äldre tiders föreställningar 

kring fornlämningar, och hur lämningarnas betydelser 

kommit att införlivas i namngivningen 

av olika platser i landskapet. Det finns även andra 

typer av fornlämningar i Södermanland som 

har namn som är knutna till särskilda föreställningar 

och folktraditioner. Sägner rör sig vanligtvis 

på ett allmänt plan, men anknyter ibland 

till enskilda fornlämningar. Exempel finns på såväl 

fornborgar, rösen och ättehögar vars namn 

är direkt kopplade till sägner om skatter, drakar, 

jättar och väktare. Tänkvärt är att många fornlämningar 

har blivit förknippade med just skattsägner, 

vars moraliska budskap ofta handlar om 

hur skattens väktare har till uppgift att förhindra 

rovgrävning och plundring. Skatterna kunde 

upptäckas genom ett särskilt eldsken, så kallade 

”trolleldar”, och finns beskrivna i upptäckningar 

av sägner från 1860talet. Dessa trolleldar antogs 

brinna på sådana ställen der ’jordagods’ äro förvarade. 

De synas mest på höstkvällarne. Mångfaldiga 

personer hafva för mig omtalat, att de sett 

dylika eldar, för hvilka de flesta tycks hafva rädsla. 

En sådan eld har blekare sken än vanliga naturliga 

eldar. Stundom ser man en gubbe stå och skura 

guld- och silverpjeser vid skenet af elden, som 

brinner i ättehögen. Har man då mod att nalkas 

och kasta stål uti, så kan man taga både silfret 

och guldet, men bär man sig icke i allo rätt åt, så 

blifva man förderfvad. 

Ibland kunde skatterna som man trodde låg 

gömda i rösen och högar vara vaktade av en drake. 

Vid dagsljus kan man någon gång få se draken 

såsom en stor orm med med lång mahn ligga i 

närheten och vakta sitt guld och silfver. Vanligast 

ser man dock under mörka höstaftnar, huru en 

liten eld brinner med matt låga i vissa högar, der 

jordagods finnes, och kommer man närmare, finner 

man till sin häpnad, huru det är idel guld och 

silfver därinne, på vilken draken rufvar. Kan man 

då passa på och kasta stål deröfver, så har draken 

förlorat sin magt dermed och man kan taga skatten. 

Man måste dock vara tyst och ej låta skrämma 

sig af de underliga syner, man vanligen får se. 

Ty lyckas det ej , kan man ej förr en 9 år försöka 

på nytt, ty den försvunna eller sjunkna skatten behöfver 

så lång tid att åter komma till jorden. 

Det är intressant att sägnens drake, som här 

intar rollen som väktare, även uppträder i skepnad 

av en stor orm. Ormar är inte ovanliga i 

stora stenrösen och det är känt att många rösen 

149

150

utgör övervintringsplatser för ormar och andra 

reptiler. Likheterna mellan reptiler och sägnernas 

drakar är samtidigt påfallande och den verkliga 

förekomsten av ormar och andra reptiler i 

anslutning till dessa platser har säkerligen också 

bidragit till att ge sägnerna en större trovärdighet. 

Den verkliga förekomsten av övervintrande 

reptiler i rösen och fornborgar kan mycket väl ha 

utgjort grunden för myten om dolda skatter och 

farliga väktare. 

I det här sammanhanget är det värt att tilllägga 

att det är vanligt att rösen har en eller flera 

gropar i sin överbyggnad, något som förstås också 

har bidragit till att ge stöd åt skattsägnerna. 

Det sägenomspunna Gullberget i Barva socken 

redovisas i fornlämningsregistret som ett tjugo 

meter stort och dryga en och en halv meter högt 

röse innehållande ett flertal stora gropar. Sådana 

gropar tolkas vanligen, både i den muntliga traditionen 

och idag, som orsakade av plundringar. 

Folksägnerna om att fornlämningar hyste gömda 

skatter, vaktades av drakar och var omgärdade 

av spöken eller andra övernaturliga väsen, 

ger utan tvekan en spännande inblick i hur det 

gamla bondesamhället förhöll sig till olika typer 

av kulturlämningar i landskapet. Historien om 

den misslyckade skattgrävningen har antagligen 

varit ett sätt att förklara groparna i röset. Att förekomsten 

av gropar i rösena generellt skulle vara 

ett resultat av plundring är emellertid inte någon 

heltäckande förklaring. Det är förvisso känt att 

rösen blivit utsatta för stentäkt och till och med 

plundring, men vi vet samtidigt att många rösen 

redan under förhistorisk tid manipulerats och 

blivit föremål för ombyggnad. 

Stensättningarna med sina resta stenflisor bidrar till 

att ge platsen en närmast mytisk karaktär. 

Foto: © Lena Granefelt. 

Skattsägnerna fyllde samtidigt olika funktioner 

i det gamla bondesamhället. Övernaturliga 

väsen var starkt levande i den muntliga berättartraditionen 

inom folktron, och berättelserna 

hade även ett underhållningsvärde. Sägnerna 

var också ett sätt att förklara förekomsten av olika 

fornlämningar och införliva dem i den egna 

kultur och landskapsmiljön. Det finns förstås 

även en sensmoral och ett uppmanande budskap 

i sägnerna om att girighet och drömmar och om 

att bli rik genom plundring inte var rättfärdigt 

enligt den allmänna rättsuppfattningen. 

En varaktig tradition i förändring 

Många rösen uppvisar som sagt spår av att ha 

blivit återanvända och ombyggda redan under 

forntiden. Utplockade stenpackningar, gropar, 

delade och ombyggda hällkistor, utbyggda kantkedjor 

och kallmurar är några företeelser som 

kan tolkas som ett forntida återanvändande av 

rösena. Ska vi förstå rösena och hur de användes 

över tid kan vi inte i första hand se dem som avslutade 

gravmonument över enskilda individer. 

De tidigaste rösena kan ha blivit uppförda vid 

begravningar av betydelsefulla samhällsmedlemmar, 

men många av dessa tidiga rösen har fortsatt 

att användas och efter hand blivit viktiga 

monument för det levande samhället och dess 

religiösa ritualer och föreställningar. Syftet med 

ombyggandet kan således kopplas till det rituella 

användandet av rösena. 

Man kan alltså beskriva rösena som varaktiga 

och bestående monument, men i likhet med 

många andra heliga platser och byggnader kom 

de att bli föremål för efterkommande generationers 

fortsatta användning. Man kan göra en 

jämförelse med våra medeltida stenkyrkor som 

över tiden successivt kom att förändras genom 

ombyggnader och återkommande gravläggningar 

under golven. Ett av Södermanlands största 

151

ösen kallas också för Jättekyrkan och ligger på 

Jättekyrkberget i Björnlunda socken. Röset ligger 

i krönläge med vidsträckt utsikt över Storsjön 

och är närmare fyrtio meter stort. Den 

monumentala stenanläggningen ger ett oregelbundet 

intryck och har sannolikt uppförts i olika 

faser. Jätte kyrkan, som ursprungligen förefaller 

vara uppbyggd som en ringvall, innehåller terrasser 

och ett flertal gropar som vittnar om en återkommande 

användning, och man kan tänka sig 

att den yttre konstruktionen över tiden kommit 

152 

Röset som går under namnet Jättekyrkan ligger i Barva socken. Det är omkring 

40 meter i diameter och ligger på Jätte kyrkberget med vidsträckt utsikt över 

Storsjön. Foto: Hans Bolin, 2009. 

att förändrats på samma sätt som utbyggandet 

av våra äldre stenkyrkor. Stenen i rösena kunde 

ju utan vidare plockas ut och arrangeras om på 

nytt, och vissa rösen kunde på så vis få en lång 

livshistoria. Det finns flera exempel på hur ett 

mindre röse med en ensam hällkista efter generationer 

av användning hade förändras för att slutligen 

anta formen av ett långröse. På så vis kom 

rösebyggandet att bli en varaktig tradition som 

kunde hållas vid liv men också förändras över århundraden.

LäStIpS 

Bolin, Hans. 1999. Kulturlandskapets korsvägar. 

Mellersta Norrland under de två sista årtusendena 

f Kr. Arkeologisk avhandling. Stockholms universitet. 

Burström, Mats, Winberg, Björn & Zachrisson, 

Torun. 1996. Fornlämningar och folkminnen. 

Riksantikvarieämbetet. Stockholm. 

Thedéen, Susanne. 2004. Gränser i livet – gränser i 

landskapet. Generationsrelationer och rituella praktiker 

i sörmländska bronsålderslandskap. Arkeologisk 

avhandling. Stockholms universitet. 

Vetenskapligt program för Södermanlands län. 

Arkeologiska meddelanden 2004:02. Redaktör 

Norberg, Lars. Sörmlands museum. 

Hjälmaren 

Mälaren 

Gullberget 

Laxneröset 

Jättekyrkan 

Gullängsberget 

153

Vardagliga uttryck som ”det tror jag stenhårt 

på” eller ”jag har en bergfast övertygelse” 

visar tydligt på de språkliga associationerna 

mellan sten, stabilitet och oföränderlighet. 

Konkret uttrycks det i vår materiella omgivning, 

där föremål och byggnationer i sten 

skriver in sig långt in i framtiden. I boken 

ges exempel från stenålderns hantverk i 

kvarts till 1900-talets marmorindustri, över 

bergstopparnas förhistoriska stenmonument 

till dagens vägbankar, vidare till figurkonst 

och gravvårdar från skilda tider. Gemensamt 

är att den huggna stenen bär på minnen och 

berättelser som binder vår tid samman med 

det förflutna och vidare in i framtiden. 

En del av 

Landstinget Sörmland

Hugget i sten 100823.pdf - Technocult

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?