Nordisk tidsskrift - TPC

I forskningsarbetet ingick förutom avhandlingen genomförandet
av tre klingande projekt.
Herrnhutismen
Christina Ekströms avsikt var att undersöka hur musik utfördes
i Brödrauniteten och hur musikalierna var utformade. Studien
är avgränsad geografiskt till herrnhutismen i svensk och tysk
kon text och tidsmässigt till perioden från 1720-talet och till det
sena 1700-talet. Rörelsen etablerades 1727 i Herrnhut i Östra
Tyskland med Nicolaus Ludwig von Zin zen dorf verksam som
dess ledare från grundandet och till sin död 1760. Det fanns en
bakgrund i den lutherska landskyrkan och pietismen men också
i en medeltida pro tes tantisk rörelse, Unitas Fratrum, grundad av
Jan (el. Johan) Hus på 1400-talet. I Unitas Fratrum var sången
central i gudstjänsten, och försam lingen sjöng på modersmålet.
Rö rel sens sångböcker inne höll både nyskriv na sånger och sånger
ur den romersk katolska traditionen, översatta och bearbetade
för att stämma med rörelsens lära. Även instrumentalmusik
förekom.
Herrnhut har förblivit centralort för herrnhutismen som spreds
snabbt till många länder. Brödraförsamlingar växte fram i
Sverige: i Stockholm, Göteborg, Uddevalla och Karls krona.
Församlingarna fungerade som societeter inom Svenska kyrkan.
Herrnhutisk musik
Den herrnhutiska församlings musiken kallades Gemeinmusik.
Musikens objekt var Jesus, hans människoblivande, liv, lidande
och död. Musikens funktion var kom mu ni kation mel lan
människa och Gud, mellan jordiskt och him melskt, men också
mellan människor. Sången var medlet och sången den musikgren
som värderades högst. Tonsättningarna var utformade så att
texten med tydlighet skulle kunna uppfattas.”
Inom Brödrauniteten fanns teologiska seminarier som
erbjöd enhetlig utbildning, vilket under lättade införandet
av Gemeinmusik i alla brödraförsamlingar. Kontakter inom
rörelsen hölls också genom lärare och medarbetare, så kallade
diasporaarbetare, som ambulerade mellan församlingarna i de
olika länderna.
Två former för gudstjänst var unika för de herrnhutiska
brödraförsamlingarna:
* ”Sång timman”, där man utifrån ett tema eller en text fogade
samman sånger eller delar av sånger till en sammanhängande
sångpredikan. Liturgen som ledde gudstjänsten tog upp en vers,
och församlingen och organisten föll in. Man sjöng utantill, ”by
heart”, ur en stor gemensam repertoar. Även spontandiktning
förekom.
* ”Festpsalm” kallades en gudstjänst som firades vid större
högtider och vid speciella till fällen. Festpsalmer var sjung na
liturgiska ordningar som kan liknas vid kantater. De be stod
av bibeltexter, ton satta för en eller flera röster och instrument,
samt figuralsång och församlingssång av koraler med ackompanjemang.
Textagendor trycktes och delades ut för att
underlätta för församlingen att delta.
Konstmusikkanon och apokryfer
Ekström konstaterar att begreppet konst musikkanon inte är
giltigt för musikkategorin ”Gemeinmusik”, den herrnhutiska
församlingsmusiken. Hon ser ett behov av ett adekvat begrepp
och inför därför ”apokryf ” som hon hämtar från teo login. På
motsvarande sätt hämtades begreppet kanon från teologin till
musikvetenskap en på 1970-talet för den repertoar som betraktas
som klassiska mäs ter verk. Som känne tecken för en musikalisk
apokryf anger hon en utom musikalisk funk tion för musiken och
41