Publik i perspektiv - Teaterdialog Øresund

Introduktion
Behovet av nya relationer mellan teater och publik är också temat i påföljande kapitel,
»Fra publikumsudvikling til teaterudvikling«, men här ur ett institutionellt perspektiv.
Kathrine Winkelhorn pekar på en paradox: bland de publikutvecklingsinitiativ
som beskrivs som lyckade är framgången oftast ett resultat av organisatoriska förändringar.
Hon understryker härmed att publikutvecklingsprojekt inte sällan strävar efter
att utveckla (eller utbilda) publiken, medan framgången i praktiken snarare tycks
handla om institutionens egen vilja till förändring.
Ett område där teatrarna uttrycker en explicit vilja till utveckling, är frågan om
representation och gestaltning av kön och etnicitet. I bokens fjärde kapitel undersöker
Malena Forsare hur metaforen »teaterns begärsmaskin«, inspirerad av postkolonial
teoribildning, kan användas som ett redskap i arbetet med att analysera värdenormer
inom västerländsk teater. Vidare resonerar hon om hur begärsmaskinen som tankefigur
kan bjuda kritiskt motstånd i teatrarnas egen praxis.
Frågan om reproduktionen av kulturella stereotyper diskuteras närmare i Anja Mølle
Lindelofs och Ulrika Sjöbergs fallstudie »Stræben efter dialog«. Kapitlet undersöker
föreställningar om teater och unga i ett gymnasieutbyte, som iscensattes inom ramen
för Teaterdialog Öresund. Även här ropar kapitelförfattarna efter analys av existerande
praxis, liksom efter ett behov av ökad institutionell reflexivitet. Med samma nära anknytning
till Teaterdialog-projektet går Ulrika Sjöberg i efterföljande kapitel »bakom
kulisserna«, när hon undersöker transnationella ambitioner och lokala praktiker som
uttryckts i samband med marknadsföringssamarbetet i Bastard. Makt och lärande introduceras
här som centrala och delvis motstridiga nyckelord för att förstå utmaningen
att se bortom de egna institutionella och regionala ramarna.
I bokens avslutande kapitel, »Teatersamtaler. Publikumsudvikling gennem dialog«,
presenteras en konkret metod för publikutveckling. Anja Mølle Lindelof och Louise
Ejgod Hansen menar att det är just genom dialog med publiken som teatrarna kan nå
inblick i vad för slags upplevelser en föreställning ger. Att använda teatersamtal som
publikutvecklingsmetod kräver att teatrarna ger publiken mandatet att sätta dagordningen
i samtalet. Men också att de skapar utrymme för att reflektera över den grundläggande
frågan – vad ska vi överhuvudtaget med teatern till?
Det är först när retoriken, de stora orden och mediebegivenheterna ersätts med
handling som regionen skapas, menar Orvar Löfgren. Gemensamt för den här bokens
kapitel är att författarna på olika sätt försöker formulera och sätta i perspektiv de utmaningar
och landvinningar som följt med Teaterdialog Öresunds extraordinära tilltag.
Som redaktörer är vi medvetna om att det existerar ett glapp mellan projektets väl-
15