Publik i perspektiv - Teaterdialog Øresund

medansvar och missnÖje
om Publikens roll
i samtida scenkonst
Rikard Loman
Som kritiker har jag en gång varit ensam åskådare på en teateruppsättning. En skola
hade tagit fel på dag och de vänliga skådespelarna bestämde sig för att spela ändå eftersom
jag rest ända från Skåne för att recensera föreställningen. Jag klappade så mycket jag
kunde för att visa min tacksamhet. Det är mitt livs på en gång tystaste och ljudstarkaste
applåd. Det är också en av mina mest besynnerliga teaterupplevelser som övertygat mig
om att teater, utanför repetitionssalen, ska upplevas tillsammans med andra. Utan interaktionen
mellan scen och salong och inbördes, mellan åskådare, ingen riktig teater.
De flesta som arbetar med teater eller reflekterar över scenkonst brukar närmast
vanemässigt framhäva publikens betydelse, teaterns själva livsnerv och raison d’être.
Samtidigt får publiken påfallande ofta spela rollen av skurk. Titt som tätt hörs vanligtvis
sansade teatermänniskor tala nedlåtande, både om den publik som faktiskt kommer
till teatern – av fel anledning, till fel scen, till fel typ av teater, utan förmåga att bete sig
som man ska i en teatersalong, utan förmåga att uppskatta verklig kvalitet – och om
den publik som inte kommer alls, som ännu befinner sig i det ingenmansland som
teatern har uppenbara problem med att inkludera i sitt revir.
Alldeles för ofta tycks denna nedlåtande syn på faktiska och potentiella publiker
ligga till grund för teatrarnas problemdefiniering: Om inte publiken var så obstinat och
obildad, om det bara gick att justera publiken så att den bättre förstod teatern, skulle
teaterns problem genast vara lösta.
I föreliggande text hoppas jag – utifrån aktuell forskning kring publik och reception,
och mot bakgrund av en förskjutning inom samtidens scenkonst mot åskådarnas
delaktighet och medansvar – för det första kunna bidra till en uppvärdering av publiken
och de många aspekter av teaterhändelsen som receptionsperspektivet aktualiserar, och
33