Nr. 1 - januar 2011 - Foreningen Norden

Nordisk litteratur
Gode argumenter for en nordisk forbundsstat
Årbog giver plads til uddybning af Gunnar Wetterbergs forslag
Den svenske historiker Gunnar Wetterbergs forslag om at
stræbe efter dannelsen af en nordisk forbundsstat har sat
fornyet gang i debatten om nordisk samarbejde. Nordisk
Ministerråd og Nordisk Råd har derfor valgt at benytte
udgivelsen af den fælles årbog 2010 til at give Wetterberg
plads til en uddybning af sit forslag.
Det sker over 80 sider med en bred orientering om
baggrunden bl.a. historisk for forslaget og med en mere
udførlig gennemgang af hans bevæggrunde til ønsket om
en sådan væsentlig nydannelse af det nordiske samarbejde.
I bogens sammenfatning (her på originalsproget)
præsenteres hans - og andres - visioner herom således:
Norden består av fem länder – Danmark, Finland,
Island, Norge och Sverige – med likartad kultur och
sammanflätad historia.De flesta invånarna kan göra
sig förstådda med varandra på något av ländernas
språk.
Av historiska skäl har länderna inte enats i något
bestående förbund. I bland har utomstående stormakter
lagt hinder i vägen.
I modern tid har betingelserna för ett enande förbättrats.
Stormakterna lämnar numera Norden i fred,
ekonomierna har flätats samman genom handel, investeringar,
fusioner och den gemensamma arbetsmarknaden.
Samtidigt kostar splittringen på. De fem länderna
har tillsammans 25 miljoner invånare och en BNP
som sammantaget placerar dem bland världens 10–12
största ekonomier, men var för sig hamnar de utanför
de stora avgöranden som globaliseringen och den
pågående finanskrisen tvingar fram. Därmed mister
frihandeln och öppenheten en viktig röst i G20.
Med stor sannolikhet kommer miljö-, klimat- och
energifrågor att spela en allt viktigare roll i internationell
politik framöver. I dessa sammanhang har
G20-argumentet minst lika stor tyngd som i de ekonomiska
sammanhangen. De nordiska länderna har
förutsättningar och värderingar som skiljer sig från
många andra länders – men för att kunna framföra
dem måste länderna gå samman.
Om länderna gick samman skulle det frigöra en viktig
ekonomisk potential. Förbundsstaten skulle göra
Norden till en alltmer gemensam hemmamarknad.
Ländernas olika ekonomiska strukturer skulle göra
förbundsstaten mer robust mot världsekonomins växlingar
än de fem staterna var för sig. En alltmer integrerad
arbetsmarknad skulle underlätta företagens
kompetensförsörjning, samtidigt som invandrarna
skulle få mer att välja mellan. Förbundsstaten skulle
bli en stark och bred bas för en gemensam forskningspolitik,
som skulle underlätta satsningar av internationell
klass. Samgåendet kan leda till en högre tillväxttakt
än vad staterna kan uppnå var för sig.
Förbundsstaten ska ha en gemensam författning,
statsledning och folkförsamling.
Utrikes- och säkerhetspolitiken måste vara förbundsstatens
angelägenhet, och därmed även handeln och
invandringen.
Förbundsstaten måste ha ansvaret för att samordna
den ekonomiska politiken, även om många beslut fattas
å ena sidan inom EU, å andra sidan av medlemsstater,
amter/fylken/landsting och kommuner.
En rad andra områden bör vara samordnade, med
delat ansvar mellan förbundsstaten och de enskilda
medlemmarna. Arbetsmarknadspolitiken, lagstiftningen,
infrastrukturen samt forskningen och den
högre utbildningen hör till de områden som kan
samordnas på detta sätt.
Där flera av länderna har viktiga intressen måste
förbundsstaten kunna tillvarata dessa i internationella
sammanhang – fiskeripolitiken i västra Norden
(Island, Norge, Färöarna, Grönland) är det givna
exemplet, skogen har en liknande roll i Finland och
Sverige.
På många av välfärdens områden bygger den nordiska
modellen på lokalt självstyre, men även på dessa
områden kommer utbytet mellan länderna att uppmuntra
förnyelse, samordning och utbyte av erfarenheter.
Att bilda en förbundsstat tar tid. En början kan vara
att Nordiska rådet tar initiativet till en förstudie av
förutsättningar, möjligheter och problem som lägger
fram sin rapport om några år. Det är sedan de fem
staternas sak att ta ställning till fortsättningen. Om
staterna tar ett inriktningsbeslut kan förhandlingarna
om förbundets utformning påbörjas. Det kommer
att ta några år innan en sådan förhandling leder till
förslag som staterna är överens om. Själva beslutsprocessen
kommer också att ta sin tid. Med ett sådant
perspektiv är det rimligt att tro att det kan ta 15–20
år att bilda förbundsstaten Norden.
•
Förbundsstaten NORDEN. TemaNord.
© Nordisk Ministerråd, København.
80 sider. Pris 80 kr. Kan downloades gratis.
ISBN 978-92-893-2131-0
Redaktör: Jesper Schou-Knudsen.
34 NORDEN NU NR.1 – JANUAR 2010