Passivoiko työttömyysturva (pdf) - Mol.fi

SAMMANDRAG
Ilkka Virjo, Simo Aho och Hannu Koponen: Är arbetslöshetsersättningen passiverande? En studie av
effekterna av utförsäkringen från a-kassa och vissa andra aspekter av arbetslöshetsersättningssystemet.
Arbetsministeriet: en studie i arbetspolitik. Helsinki 2006.
Krav för ett mer sporrande arbetslöshetsersättningssystem återkommer ofta i den politiska diskussionen i
Finland. Det har föreslagits att en lägre nivå och/eller en kortare stödperiod skulle minska arbetslösheten
betydligt. Tidigare forskning har dock gett motstridiga resultat.
Den huvudsakliga frågan är, om arbetslöshetsförsäkringen har passiverande effekter och hur stora de eventuella
effekterna är. Utförsäkringen från den inkomstrelaterade dagpenningen (”a-kassa”) efter 500 dagar (ca.
två år) av arbetslöshet är en central instrument när vi studerar denna fråga. Om incitament har betydelse,
borde vi se en effekt på sannolikheten att arbetslösheten upphör kring denna ”trappsteg” i systemet. En sådan
effekt kallar vi ”trappstegseffekten”.
Vi använder en stor longitudinell databas, som har kombinerats från olika administrativa register och som
innehåller information om 350 000 finländare. Vi har plockat ut ett urval av ”referensarbetslösa”, vars dagpenningperiod
på a-kassa eller grunddagpenning börjar från noll någon gång under åren 1995-98. Deras arbetsmarknadskarriärer
kan sedan följas upp ända till slutet av 2002. I synnerhet har vi studerat hur deras
ersättningsdagar går åt och om de eventuellt kvalificerar sig för en ny ersättningsperiod.
A-kassa ser ut att ha en passiverande effekt på de arbetslösa. Probabiliteten att utträda ur arbetslösheten stiger
något, när man närmar sig utförsäkringen. Detta kan inte observeras inom grunddagpenningssystemet.
Trappstegseffekten kan till en del förklaras av att människor ”använder” a-kassa till andra ändamål än aktiv
jobbsökande – t.ex. till att ta hand om barn hemma.
Ett speciellt intressant resultat är att trappstegseffekten är lika stor eller t.o.m. större när arbetslösheten slutar
genom att man börjar i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Förklaringen står troligen att finnas i strukturella
faktorer, i relationen mellan rådgivaren och den arbetslösa och i själva serviceprocessen i arbetskraftsbyrån.
Trappstegseffekten är emellertid av en mycket liten storleksklass. Detta estimerades genom att beräkna hur
många människor skulle ha lämnat arbetslösheten i en situation där probabiliteten inte skulle ha stigit kring
trappsteget. På detta vis kan man uppskatta att trappstegseffekten realiserades för ca. tre procent av alla som
började en ersättningsperiod på a-kassa. Effekten på den totala arbetslösheten i Finland är emellertid mindre
för flera skäl. Trappstegseffekten berör bara de på a-kassa. De utgör en minoritet av alla arbetslösa. Om den
passiverande effekten inte hade funnits, skulle de som funnit sysselsättning ha undanträngt en del andra
jobbsökande. Det är nämligen knappast troligt att incitament för de arbetslösa kunde förhöja efterfrågan på
arbetskraft. En stor del av effekten riktas dessutom mot arbetsmarknadspolitiska åtgärder i stället för arbete
på den öppna arbetsmarknaden.
Det går inte att direkt tillämpa de här resultaten på populationsnivå. Grovt kan man ändå estimera att utan
den observerade passiverande effekten och allt annat oförändrat skulle den öppna arbetslösheten i Finland
vara ca. 500-1500 personer lägre. Man bör dock minnas att a-kassa kan förhöja sysselsättningen genom att
locka människor till arbetsmarknaden – denna effekt kan vara större.
Verkningar av a-kassans ersättningsnivå och dagpenningens storlek på sysselsättningen kunde bara studeras
på en grov nivå genom att använda tidigare inkomster som indikatorvariabel. Dessa saker tycks ha en mycket
begränsad självständig effekt på sysselsättningssannolikheten. Såvida effekten finns, har människor med
högre a-kassa och lägre ersättningsnivå bättre sysselsättningsmöjligheter. Trappstegseffekten är ungefär lika
stor i alla inkomstklasser.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder spelade en betydande roll i kvalificeringen för a-kassa än i 1996. Sedan
dess har deras roll minskat betydligt. I 1996 hade 40 procent av alla a-kassamottagare förvärvat sin kvalificering
åtminstone delvis med hjälp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Motsvarande andel i 2002 var 15 procent.
Samtidigt blev det mycket sällsynt att ha kvalificerat sig för a-kassa utan arbete på den öppna arbetsmarknaden,
och en allt mindre del av alla åtgärder hade ”använts” för att kvalificera för en ersättningsperiod.
x