Nordisk

58 Kari Prättälä
utredning om en ändamålsenlig kommun- och servicestruktur som avsågs i regeringsprogrammet.
Förslaget till kommunreform skulle också utarbetas i form av en
kommunkarta.
Arbetsgruppen har arbetat enligt order. Den har utfört ett förtjänstfullt arbete med
att motivera behovet av en reform. Till den delen har arbetsgruppens arbete redan
citerats här ovan. När detta skrivs är arbetsgruppens arbete och kommunkartor på
remiss hos kommunerna. I utredningens del II föreslår arbetsgruppen att antalet
kommuner ska vara 66 – 70 stycken. Det exakta antalet kommuner ska bero av de
utredningar om kommunindelningen som görs på de områden arbetsgruppen föreslår.
7. Det förvirrade nuläget
Eftersom kommunstrukturen inte har kunnat svara mot de växande kraven på befolkningsunderlag,
har uppgifterna övergått på samarbetsorganisationer. När det gäller
social- och hälsovårdstjänster ges statsandelarna till kommunerna, men största delen
av finansieringen även av dessa tjänster sker med kommunala skatteinkomster. I
egenskap av medlemmar och finansiärer är det kommunerna som äger samkommunerna,
men utövandet av detta ägande kritiseras främst av kommunerna själva: i
synnerhet små kommuner har inte talerätt i samarbetsorganisationer som ofta omfattar
flera tusen arbetstagare.
Som lösning på problemet föreslår i synnerhet de små kommunerna att hälsovården
ska överföras på staten. Då beaktar man knappast att kommunerna skulle bli
tvungna att avstå från sina statsandelar och dessutom att på ett eller annat sätt med
sina skatteintäkter bidra till den del av finansieringen av hälsovården som fattas.
För närvarande är det kommunerna eller samarbetsområdena som svarar för primärvården.
Ett centralt mål för strukturreformen beträffande social- och hälsovården
är att primärvården och den specialsjukvård som sjukvårdsdistrikten svarar för ska
slås ihop och att starka primärkommuner ska svara för denna helhet. Strukturarbetsgruppens
radikala förslag till reform av kommunstrukturen ger inte heller den en
tillräcklig grund för en sådan reform. På de glesbebodda områdena på den stora
landsbygden är det inte möjligt att skapa starka kommuner. Det skulle bli nödvändigt
att utvidga städerna utöver det naturliga stadsområdet för att de skulle kunna svara
för social- och hälsovården. Strukturarbetsgruppen blev tvungen att föreslå en särskild
utredning om hur kommunstrukturen och servicestrukturen för social- och
hälsovården ska samordnas. Regeringen har i själva verket utstakat att en sådan utredning
ska göras och bli klar inom maj i år.
En central målsättning i kommunreformen är att med stöd av starka kommuner
åstadkomma en enhetlig kommunstruktur för stadsregionerna, som kunde bära ansvaret
för en balanserad utveckling av samhällsstrukturen. En av hörnstenarna i den
kommunala självstyrelsen i Finland – kommunens rätt att beskatta sina invånare –
stödjer starkt kranskommunernas självständighet och styr som en osynlig hand hur
samhällsstrukturen utvecklas. Bosättningsstrukturen splittras, varje kommun ser på
markanvändningen ur sitt eget perspektiv och det är svårt att komma överens om
gemensamma trafiklösningar. I en enda kommun fattar en enda fullmäktigeförsamling
besluten och pengarna finns i en och samma kassa. Detta röjer inte undan problemen,
men hjälper att lösa dem. Men hur kan man utan tvång slå ihop centralorter