Nordisk alkoholpolitik i en global värld - Sosiaali- ja terveysministeriö

Social- och hälsovårdsministeriets stencilserie 2002:4 

Red. Kari Paaso, Christoffer Tigerstedt, Esa Österberg 

I kläm mellan handel och hälsa 

Nordisk alkoholpolitik i en global värld 

Seminarium i Åbo den 29 - 30 november 2001 

Finlands nordiska ordförandeskap 2001 

SOCIAL- OCH HÄLSOVÅRDSMINISTERIET 

Helsingfors 2002

REFERAT 

Publikation (även den finska titeln) 

I kläm mellan handel och hälsa – nordisk alkoholpolitik i en global värld 

(Terveyden ja kaupan ristipaineessa - Pohjoismainen alkoholipolitiikka globalisoituvassa maailmassa) 

Förtattare (uppgifter om organet: namn, ordförande, sekretarare) 

Red. Kari Paaso, Christoffer Tigerstedt, Esa Österberg 

Referat 

År 2001 fungerade Finland som ordförande för Nordiska ministerrådet. Till Finlands ordförandeskapsprogram, vars titel 

var Nordbo, valdes alkoholpolitik som en av social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområdes tyngdpunkter. 

Finland ville under sin ordförandeskapsperiod klarlägga de nordiska ländernas gemensamma alkoholpolitiska 

målsättningar, fortsätta de åtgärder vad gäller reklam och marknadsföring, som startades redan under tidigare 

ordförandeskapsperioder samt söka medel för att starkare föra fram de nordiska synpunkterna inom EU:s praxis. 

Samtidigt ville Finland understöda de betydelsefulla ansträngningar som gjordes under Sveriges EUordförandeskapsperiod 

(början av året 2001) för att stärka alkoholpolitiken i EU. Under Finlands 

ordförandeskapsperiod ordnade social- och hälsovårdsministeriet som höjdpunkt för deluppgiften alkoholpolitik ett 

seminarium i Åbo 29.-30.11.2001 där ovannämnda teman behandlades. Seminariet riktade sig till alkoholmyndigheter, 

forskare, personer med inflytande samt statliga alkoholmonopolbolag i de olika nordiska länderna. Vid mötet önskade 

man också få höra ett framträdande EU-anförande och därför hade man också inbjudit som talare chefen för enheten 

som handhar alkoholpolitik från kommissionens enhet för folkhälsa. Övriga talare var ledande forskare och ämbetsmän 

i området samt huvudmän för monopolbolagen. 

De anföranden som presenterades vid seminariet har samlats ihop i denna publikation. Omsorgsminister Osmo 

Soininvaara höll seminariets inledande anförande. Seminariet var indelat i flera teman. I det första frågades det ifall den 

helhetsbetonade och vidsträckta nordiska alkoholpolitiken borde omdefinieras. I denna del talade specialforskare 

Christoffer Tigerstedt från Stakes i Finland, Forskare Trygve Ugland från Sirius i Norge och Forskare Öyvind 

Horverak, också från Sirius. Därefter begrundade seminariet alkoholdrycksskatternas öde. Temat inleddes av 

specialforskare Esa Österberg från Stakes och kommentarinlägget presenterades av representanter för 

finansministerierna i Finland, Sverige och Norge. 

Seminariets tredje tema behandlade alkoholmonopolbolagens ställning i den nordiska alkoholpolitiken. Talare var de 

verkställande direktörerna för monopolbolagen i de nordiska länderna med undantag av Island. Det fjärde temat sökte 

svar vad gäller den lokala betydelsen och här var inledare specialforskare Marja Holmila från Stakes, specialkonsulent 

Kit Broholm från Sundhetsstyrelsen i Danmark och professor Börje Olsson från SoRad i Sverige. Till slut begrundade 

man globaliseringens betydelse, utöver vilket man fick en kort överblick över den aktuella alkoholpolitiska i Finland, 

Sverige och Norge. Talare var kanslirådet Maria Renström från Socialdepartementet i Sverige och enhetschef John 

Ryan från Europeiska kommissionen samt ansvariga ämbetsmän från de tre ovannämnda nordiska social- och 

hälsovårdsministerierna. 

Nyckelord 

Alkohol, alkoholmonopol, alkoholskatter, nordiska ordförandeskapet 

Seriens namn och number 

Social- och hälsovårdsministeriets stencilserie 2002:4 

Pris 17,50 euro 

Språk svenska 

Distribution 

Social- och hälsovårdsministeriets publikationsförsäljning 

PB 536, 33101 Tammerfors 

tfn (03) 260 8158 och (03) 260 8535 

fax (03) 260 8150, e-post julkaisumyynti@stm.vn.fi

TIIVISTELMÄ 

Julkaisun nimi (myös ruotsinkielinen) 

Terveyden ja kaupan ristipaineessa - Pohjoismainen alkoholipolitiikka globalisoituvassa maailmassa 

(I kläm mellan handel och hälsa – nordisk alkoholpolitik i en global värld) 

Tekijät (toimielimestä: toimielimen nimi, puheenjohtaja, sihteeri) 

Toim. Kari Paaso, Christoffer Tigerstedt, Esa Österberg 

Tiivistelmä 

Suomi toimi Pohjoismaiden ministerineuvoston puheenjohtajana vuonna 2001. Suomen puheenjohtajuusohjelmaan, 

jonka otsikkona oli Pohjolan kansalainen, sosiaali- ja terveysministeriön hallinnonalan yhdeksi painopistealueeksi 

valittiin alkoholipolitiikka. Suomi halusi puheenjohtajuuskaudellaan selkeyttää Pohjoismaiden yhteisiä 

alkoholipoliittisia tavoitteita, jatkaa jo aiempien puheenjohtajuuskausien aikana aloitettuja toimenpiteitä 

alkoholijuomien mainonnan ja markkinoinnin osalta sekä etsiä keinoja saada pohjoismaiset näkemykset vahvemmin 

esille EU:n käytännössä. Samalla Suomi halusi tukea Ruotsin EU-puheenjohtajuuskauden (alkuvuosi 2001) merkittäviä 

ponnisteluja alkoholipolitiikan vahventamiseksi EU:ssa. 

Sosiaali- ja terveysministeriö järjesti Suomen puheenjohtajuuskauden alkoholipolitiikka - osion huipennuksena 

edellä mainittuja teemoja käsittelevän kutsuseminaarin Turussa 29.-30.11.2001. Seminaari oli suunnattu 

alkoholiviranomaisille, tutkijoille, vaikuttajille sekä valtion alkoholimonopoliyhtiöille eri Pohjoismaissa. Kokoukseen 

haluttiin saada myös merkittävä EU-puheenvuoro, minkä johdosta puhujaksi kutsuttiin komission 

kansanterveysosastolta alkoholipolitiikkaa käsittelevän yksikön päällikkö. Puhujina oli alan johtavia tutkijoita ja 

virkamiehiä sekä monopoliyhtiöiden johtajia. 

Seminaarissa käytetyt puheenvuorot on koottu tähän julkaisuun. Seminaarin aloituspuheenvuoron piti 

peruspalveluministeri Osmo Soininvaara. Seminaari oli jaettu teemoihin, joista ensimmäisessä kysyttiin, pitääkö 

kokonaisvaltainen ja laaja-alainen pohjoismainen alkoholipolitiikka määritellä uudelleen. Tässä osiossa puhujina olivat 

erikoistutkija Christoffer Tigerstedt Stakesista Suomesta, tutkija Trygve Ugland Siruksesta Norjasta ja tutkija Öyvind 

Horverak samoin Siruksesta. Sen jälkeen seminaari pohti alkoholijuomaverojen kohtaloa. Teeman aloitti erikoistutkija 

Esa Österberg Stakesista ja kommenttipuheenvuoron esittivät valtiovarainministeriön edustajat Suomesta, Ruotsista ja 

Norjasta. 

Kolmantena teemanaan seminaari käsitteli alkoholimonopoliyhtiöiden asemaa pohjoismaisessa alkoholipolitiikassa. 

Puhujina olivat kaikkien muiden monopoliyhtiöiden paitsi Islannin toimitusjohtajat. Neljäs teema haki vastausta 

paikallisuuden merkitykseen ja tässä alustajina olivat tutkimusprofessori Marja Holmila Stakesista, erikoiskonsulentti 

Kit Broholm Terveyshallituksesta Tanskasta ja professori Börje Olsson SoRadista Ruotsista. Viimeisenä pohdittiin 

globalisaation merkitystä, minkä lisäksi saatiin lyhyt katsaus Suomen, Ruotsin ja Norjan ajankohtaiseen 

alkoholipoliittiseen tilanteeseen. Puhujina olivat asiantuntija Maria Renström Ruotsin sosiaaliministeriöstä ja yksikön 

päällikkö John Ryan Euroopan komissiosta ja vastuuvirkamiehet edellä mainittujen kolmen Pohjoismaan sosiaali- ja 

terveysministeriöstä. 

Avainsanat: (asiasanat) 

Alkoholi, alkoholimonopoli, alkoholivero, Pohjoismainen puheenjohtajuus 

Sarjan nimi ja numero 

Sosiaali- ja terveysministeriön monisteita 2002:4 

Kieli Ruotsi 

Hinta 17,50 euroa 

Jakaja 

STM:n julkaisumyynti, PL 535, 33101 Tampere 

puh. 03-260 8158 ja 03-260 8535 

fax 03-260 8150, sähköposti: julkaisumyynti@stm.vn.fi

SUMMARY 

Title of publication 

Squeezed between Trade and Health – Nordic Alcohol Policy in a Globalising World 

Authors 

Eds. Kari Paaso, Christoffer Tigerstedt, Esa Österberg 

Summary 

Finland held the chairmanship of the Nordic Council of Ministers in 2001. In Finland’s chairmanship programme, titled 

“Nordic citizen”, alcohol policy was one of the areas of emphasis in the administrative sector of the Ministry of Social 

Affairs and Health. During its chairmanship Finland aimed to clarify the Nordic countries’ common alcohol policy 

objectives, to continue the actions started under the previous chairmanships in the field of advertising and marketing of 

alcoholic beverages, as well as to seek ways to receive more emphasis to Nordic views in EU practice. At the same time 

Finland wanted to back up the important efforts of the Swedish Presidency of the EU (the first half of 2001) to 

strengthen the role of alcohol policy within the EU. 

The Ministry of Social Affairs and Health arranged, as the culmination of the alcohol policy component of the 

chairmanship, a seminar for invited participants dealing with the above-mentioned themes in Turku on 29 to 30 

November 2001. The seminar was meant for authorities responsible for alcohol issues, researchers, stakeholders, and 

the State alcohol monopolies of the Nordic countries. In addition, the Ministry invited a representative of the EU to give 

a speech at the seminar, namely the head of the unit dealing with alcohol issues from the Commission’s Department for 

Public Health. The other speakers comprised leading researchers in the field, civil servants and directors of the Nordic 

monopolies. 

The addresses given at the seminar are compiled in this publication. The address of welcome was given by Osmo 

Soininvaara, the Finnish Minister of Health and Social Services. The seminar was divided into themes; the first of them 

dealt with the question whether the holistic Nordic alcohol policy should be redefined. The speakers in this component 

were Senior Research Officer Christoffer Tigerstedt from the National Research and Development Centre for Welfare 

and Health (STAKES), Finland, Research Officer Trygve Ugland from the National Institute for Alcohol and Drug 

Research (Sirius), Norway, and Research Officer Øyvind Horverak, likewise from Sirius. After their speeches the 

seminar discussed the fate of alcohol excise duties. The debate on this theme was begun by Senior Research Officer Esa 

Österberg from STAKES, and the other addresses were presented by the representatives of the Ministries of Finance of 

Finland, Sweden and Norway. 

The third theme discussed at the seminar was the status of alcohol monopolies in Nordic alcohol policy. Managing 

Directors from all other Nordic countries except Iceland gave a speech on this theme. The fourth theme focused on the 

significance of local actions in preventing alcohol problems, and the introductory addresses on the theme were given by 

Research Professor Marja Holmila from STAKES, Senior Consultant Kit Broholm from the National Board of Health, 

Denmark, and Professor Börje Olsson from the Centre for Social Research on Alcohol and Drugs, Sweden. The last 

theme dealt with was the importance of globalisation. In addition, short reviews were presented of the current situation 

in regard to alcohol policy in Finland, Sweden and Norway. The speakers were Expert Maria Rehnström from the 

Ministry of Health and Social Affairs, Sweden, Head of Unit John Ryan, European Commission, and the relevant civil 

servants from the above-mentioned three Nordic countries’ Ministries of Health and Social Affairs. 

Key words 

alcohol, alcohol monopoly, alcohol excise duty, Nordic chairmanship 

Title and number of series 

Stencils of the Ministry of Social Affairs and Health 2002:4 

Price 17.50 euro 

Language Swesdish 

Distributory/Orders 

Ministry of Social Affairs and Health, Publications Sale, 

P.O. Box 536, FIN-33101 Tampere, Finland 

Tel +358 3 260 8158 and +358 3 260 8535, 

Fax +358 3 260 8150, e-mail julkaisumyynti@stm.vn.fi

FÖRORD 

Jarkko Eskola 

9 

Som en del av det finländska ordförandeskapet i Nordiska Ministerrådet valde Finland att 

prioritera alkoholfrågor. I samband därmed arrangerade det finska social- och hälsovårdsministeriet 

ett seminarium om den nordiska alkoholpolitikens framtida utmaningar. Seminariet ”I 

kläm mellan handel och hälsa – nordisk alkoholpolitik i den allt mer globala världen” hölls i 

Åbo den 29-30 november 2001. 

Alkoholpolitiken i Finland, Island, Norge och Sverige är på många punkter överensstämmande. 

Också i Danmark finns ett växande intresse för alkoholpolitiska frågor. Den europeiska 

gemenskapslagstiftningen och andra aktiviteter på detta område inverkar på samtliga nordiska 

länder genom att de antingen är medlemmar i EU eller parter i EES-avtalet. 

Den nordiska alkoholpolitiken har genomgått många förändringar under det första skedet av 

globalisering, dvs. EU-anslutningen. Danmark blev medlem av EU (då EG) år 1973, Finland 

och Sverige år 1995. Island och Norge är förankrade i EU genom EES-avtalet. Med avseende 

på alkohol har den stora frågan för Danmark gällt anpassningen av landets punktskatter, medan 

alla andra nordiska länder har haft stora svårigheter med upprätthålla olika delar av sin 

alkoholpolitik. De nordiska grundelementen, dvs. en restriktiv tillgång på alkohol och höga 

skatter kvarstår – om än i försvagad form. Men hur länge kan det rådande läget fortgå? År 

2004 närmar sig. Från det året gäller EU:s synnerligen generösa regler för privat införsel av 

alkohol från ett medlemsland till ett annat. 

Samtidigt som vi i Norden har anpassat vår alkoholpolitik till EU:s lagstiftning, kan man 

skönja en växande oro över att alkoholskadorna breder ut sig i andra europeiska länder. Dessa 

tendenser har redan nu haft återverkningar såväl i medlemsländerna som i olika EU-organ. 

Social- och hälsovårdsministeriet ville behandla alla dessa element på sitt seminarium. Först 

diskuterade vi om den nordiska alkoholpolitiken måste omdefinieras. Därefter dryftade vi om 

"år 2004" snarare är en myt, som inte kommer att ha större verkningar, än ett reellt hot, som 

skakar om våra dryckesvanor. Vi undrade också om en viktig del av den gamla politiken, dvs. 

detaljhandelsmonopolen, fortfarande har något att bidra med. Vi kände EU på pulsen, eftersom 

vi visste att EU är mer och mer intresserad av alkohol också ur hälsopolitisk synvinkel. 

En särfråga i detta sammanhang var vad som döljer sig bakom uttrycket "lokala åtgärder" när 

det gäller alkoholpolitik. 

Seminariet visade att en nordisk dialog i alkoholfrågor är ytterst angelägen, trots att diskussionen 

i ökande grad förs på ett europeiskt eller rentav globalt plan. Å ministeriets vägnar vill 

jag tacka alla som bidrog till att genomföra detta synnerligen lyckade seminarium.

INNEHÅLL 

Förord .....................................................................................................................................9 

Jarkko Eskola 

I HUR ÄNDRAS ALKOHOLPOLITIKEN?..............................................................13 

I kläm mellan handel och hälsa ............................................................................................14 

Osmo Soininvaara 

Måste alkoholpolitiken omdefinieras? .................................................................................17 

Christoffer Tigerstedt 

Europeisering av alkoholpolitikk og alkoholpolitisk samarbeid i Norden: 

Status quo, forvitring, renessanse eller transformasjon?......................................................24 

Trygve Ugland 

Det uregjerlige drikkemønsteret...........................................................................................32 

Øyvind Horverak 

II TRYCKET PÅ SKATTERNA...................................................................................41 

Är 2004 ett ödesdigert år för de nordiska alkoholskatterna? ...............................................42 

Esa Österberg 

11 

Finansministerierna 

Finland, Irmeli Virtaranta................................................................................................53 

Sverige, Agneta Bergqvist, Madelén Falkenhäll och Lena Sellgren................................56 

Norge, Frode Finsås ........................................................................................................64 

III DETALJHANDELSMONOPOLEN.........................................................................69 

Detaljhandelsmonopolen 

Finland, Jaakko Uotila .....................................................................................................70 

Sverige, Anitra Steen........................................................................................................76 

Norge, Knut Grøholt ........................................................................................................78 

Färöarna, Dagmar Joensen ..............................................................................................83

IV LOKALPREVENTION..............................................................................................85 

Focused prevention programmes .........................................................................................86 

Marja Holmila 

Alkoholpolitiske handleplaner i kommunerne .....................................................................90 

Kit Broholm 

Reduced toolbox...................................................................................................................95 

Börje Olsson 

V NATIONELLA OCH INTERNATIONELLA ÅTGÄRDER .................................97 

Globaliseringen och framtida utmaningar............................................................................98 

Maria Renström 

12 

Growing concern about alcohol 

John Ryan.......................................................................................................................103 

Social- och hälsoministerierna 

Kari Paaso, Finland.......................................................................................................107 

Gert Knutsson, Sverige...................................................................................................109 

Dag Rekve, Norge ..........................................................................................................112 

BILAGOR 

- Deltagarförteckning

13 

I 

HUR ÄNDRAS ALKOHOLPOLITIKEN?

I KLÄM MELLAN HANDEL OCH HÄLSA 

Osmo Soininvaara, omsorgsminister 

Bästa vänner! 

14 

Alkoholpolitiken är en fråga som Finland särskilt velat ta upp under sin period som ordförandeland 

i Nordiska ministerrådet. Vårt syfte har varit att klarlägga målen för den nordiska alkoholpolitiken 

och finna metoder för att presentera vår syn i Europeiska unionen. Dessa strävanden 

kulminerar i detta seminarium. 

Liksom Sverige har Finland varit medlem i EU i nästan sju år. Vår ekonomi hade kanske blivit 

en organisk del av den globala marknadsekonomin även utan detta medlemskap. Det var 

dock först efter att Finland anslutit sig till det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 

(EES) och därefter till EU som vårt politiska beslutsfattande blev internationellt. I en värld, 

som blir allt mer global, måste man bemöda sig om att försvara de nationella särdragen. Detta 

gäller även en sådan specialitet som den nordiska alkoholpolitiken. 

EU har traditionellt behandlat alkoholfrågor ur vin- och ölländernas synvinkel som en del av 

handels- och jordbrukspolitiken och den inre marknaden. I enlighet med detta fick vi i förhandlingarna 

om medlemskap endast en kort övergångsperiod för våra strama regler för införsel 

av alkoholdrycker från ett annat medlemsland. Övergångsperioden löper ut om drygt två 

år, vid utgången av 2004. Förändringen kommer att vara enorm. Kvoten för införsel av starka 

alkoholdrycker kommer att bli tio gånger större och kvoten för viner 18 gånger större än idag. 

Mera än de förstorade kvoterna inverkar Estlands kommande medlemskap i EU. Det korta 

avståndet mellan Helsingfors och Tallinn samt taxfree-försäljningen av alkohol på passagerarfartygen 

lockar redan ny såväl vanliga människor som yrkesmässiga langare. Även om taxfree-försäljningen 

skulle upphöra, är prisskillnaden mellan Finland och Estland avsevärd. Det 

finns skäl att anta att en betydande del av alkoholkonsumtionen kommer att bestå av alkoholdrycker, 

som konsumenterna själva hämtar från Estland. Det här har även nationalekonomiska 

följder, det medför ju minskade skatteintäkter från alkohol. Alkoholintäkterna (punktskatter 

och mervärdesskatt) utgör ju sex procent av de totala skatteintäkterna. Sällan har social- och 

hälsovårdsministeriet fått så mycket förståelse från finansministeriets sida som i den här frågan. 

Social- och hälsovårdsministeriet, finansministeriet samt Forsknings- och utvecklingscentralen 

för social- och hälsovården (STAKES) har tillsammans uppskattat både ändringarna i införselreglerna 

och verkningarna av eventuella skattelättnader. En ökad införsel kan ha många 

negativa följder. Man är till exempel rädd för att den inhemska alkoholmarknaden blir instabil. 

Det är troligt att Finland måste sänka skatten på alkohol för att dämpa resenärernas införsel av 

alkoholdrycker. Alkoholpriset skulle då sjunka, vilket för sin del leder till att både den totala 

efterfrågan på alkohol och de skador som alkoholen förorsakar ökar. Vi förbereder oss redan 

nu på en sådan utveckling genom att till exempel satsa kraftigt på förebyggande arbete.

15 

Finland har redan beslutat att de nya reglerna för införsel tas i bruk stegvis. Detta är motiverat, 

eftersom vi då under ett år kan följa de konsekvenser som konsumtionsökningen och 

skatteinkomstutvecklingen medför. Vi kan vid behov ta till motåtgärder. 

Den internationella utvecklingen för inte med sig endast hotbilder utan bidrar också med 

mycket gott. Under sitt ordförandeskap lyckades Sverige för första gången i EU:s historia få 

med alkoholen på hälsoministrarnas dagordning. Vid rådsmötet för hälso- och sjukvård, som 

hölls i somras, konstaterades bland annat att alkoholen är en av de mest centrala faktorerna 

som påverkar hälsan. Kommissionen uppmanades att lägga fram ett förslag till alkoholpolitisk 

strategi för unionen. Rådet gav även en rekommendation angående alkoholbruket bland barn 

och unga. 

Ur hälsoministrarnas synvinkel är det mycket positivt att hälsopolitiken fält utvidgas på detta 

sätt. I all verksamhet inom EU borde hälsoaspekterna beaktas. Beklagligt nog hamnar de dock 

ofta i klä mellan den ekonomiska nyttan och den fria handeln. Behovet av en sameuropeisk 

politik understryks även av att vi av misstag uppfunnit en ny exportartikel: de nordiska dryckesvanorna 

sprider sig med fart till Central- och Sydeuropa. 

I det mandat som gavs kommissionen betonas att gemenskapens strategi skall komplettera och 

stödja de nationella åtgärderna. I Finland har politiken hittills varit helhetsmässig och restriktiv. 

Den har baserat sig på att begränsa tillgången med hjälp av ett noggrant reglerat statsmonopol 

och höga skatter. Tidigare skötte monopolet bland annat alkoholadministrationen och 

kontrollerade även tillgången på alkohol. I och med grundandet av Social- och hälsovårdens 

produkttillsynscentral övergick dessa uppgifter till staten och statliga organisationer. Dessutom 

har vi i Finland försökt klarlägga arbetsfördelningen mellan olika aktörer beträffande alkoholförsäljning, 

beviljande av serveringstillstånd och övervakning. Men en förenklad arbetsfördelning 

har också sina avigsidor. Då monopolet blir endast en försäljningsorganisation, 

måste det alltmera fungera som ett regelrätt affärsföretag. De alkoholpolitiska målen och 

verksamhetens effektivitet tycks inte alltid rymmas under ett och samma tak. 

Strax före Finlands EU-medlemskap stiftade riksdagen en rätt liberal alkohollag. Beslutet 

fattades kanske i ett rus av missförstådd europeisk anda. Annan reglering inom näringslivet 

avvecklades ju också i rask takt. Som en följd av detta ingår alkoholpolitisk behovsprövning 

inte längre i reglerna för beviljande av serveringstillstånd. I näringsfrihetens namn beviljas 

tillstånd till alla som uppfyller villkoren. De här villkoren kan dock inte alltid övervakas i 

praktiken. Då tillgången på alkohol ökat kraftigt - den enda väsentliga begränsning som kvarstår 

är Alkos monopol på detaljförsäljning av vin och starka drycker - accentueras prisets betydelse. 

Om vi måste avstå även från det, är vår alkoholpolitik i det närmaste avväpnad. 

Nu vill riksdagen, som för några år sedan liberaliserade alkoholpolitiken, strama åt beviljandet 

av serveringstillstånd. Vissa riksdagsledamöter har bytt häst och konkurrerar om att införa 

begränsningar. Det finns tydligen en efterfrågan på politisk styrning i alkoholpolitiken. Men 

vilka skulle tillvägagångssätten vara? 

Måste vi trots allt acceptera en skattesänkning på alkohol? Avlägsnandet av kvoterna för införsel 

leder ju därhän. Kan man inte tänka sig att EU:s alkoholbeskattning harmoniseras uppåt 

- den här tanken understöddes ju av flera hälsoministrar vid rådsmötet i somras, men det är 

klart att till exempel jordbruksministrarna kan motsätta sig ett sådant initiativ. Eller - om en 

harmonisering av skatterna uppåt är omöjlig - skulle det löna sig att ta upp kvoterna för införsel 

till ny prövning?

16 

Vi har i Norden vant oss att tänka att restriktioner, som gäller hela samhället, bidrar till att 

lindra problem som drabbar utsatta grupper. Då vi måste ge avkall på restriktioner är det dags 

att omvärdera den här politiken. Då det till exempel gäller att avvärja fattigdom, litar man inte 

enbart på allmän ekonomisk tillväxt, utan försöker i stället finna specifika åtgärder. Kanske 

borde alkoholpolitiken och även arbetet för förebyggande av rusmedelsbruk noggrannare fokuseras 

på olika målgrupper. Storkonsumenterna behöver annorlunda stöd än unga. Erfarenheten 

visar att då begränsningar uppmjukas ökar drickandet speciellt bland unga. Då blir det 

allt viktigare att till exempel reglera reklamen och sponsoreringen. 

Med dessa tanker öppnar jag det här nordiska alkoholpolitiska seminariet. Jag hoppas att vi 

tillsammans kan finna nya synvinklar och att vi också i den allt mera globala världen kan bevara 

det bästa av vår alkoholpolitik.

17 

MÅSTE ALKOHOLPOLITIKEN OMDEFINIERAS? 

Christoffer Tigerstedt 

Ändrade villkor 

Min tanke är att det håller på att utvecklas ett i grunden nytt sätt att betrakta och idka 

alkoholpolitik på. I vissa avseenden har omformningen av alkoholpolitiken skett långsamt, i 

andra mera abrupt. Ett slående exempel på en långsam och utdragen förändringsprocess är att 

alkoholens moralpolitiska status har förlorat i styrka, att det kollektiva samhällsmoraliska 

engagemanget i alkoholfrågor har försvagats. Alkoholen har mist det mesta av sin kapacitet 

att organisera samhället i gott och ont, i rätt och orätt, och i folk och fä. Den binder inte oss 

samman och den skiljer inte oss åt som den en gång gjorde. Den väcker inte anstöt och den 

skapar inte oro som sätter folkskarorna i rörelse. Med undantag för ungdomsfylleriet kretsar 

moral och ordning idag kring andra teman än alkohol - kring individuell hälsa (mat, motion), 

narkotika, social utslagning, etnicitet osv. Och i motsats till de tidigare dolt eller öppet 

diskriminerande alkoholpolitiska kontrollmetoderna upprätthålls moral och ordning idag i 

regel med subtilare metoder, som försöker undvika att direkt ingripa i folks vardag. 

Det jag har i sinnet är de stora efterkrigstida trenderna: det ökade välståndet, urbaniseringen, 

den expanderande fritidsindustrin, den ökade jämställdheten mellan sociala klasser, mellan 

män och kvinnor, mellan geografiska regioner. Allt detta är gammal skåpmat, men det skärper 

blicken för något viktigt: att vara alkoholkonsument under dessa 'alkoholnormaliserade' 

förhållanden blir något annat än vad det brukade vara. Regler och restriktioner förekommer 

fortfarande, men de serveras inte längre i form av uppifrån kommande, normativa påståenden 

av typ 'du bör' eller 'du måste', utan snarare i form av neutrala och villkorliga yttranden, som 

vädjar till ömsesidighet, samarbete och frivillighet, av typ 'hur skulle det vara om du', 'det 

vore bäst om du', 'har du tänkt på möjligheten att' osv. 

Också alkoholskadorna florerar fortfarande och alkoholkonsumtion har knappast blivit 

mycket mindre skadlig än förr, trots att behandlingsutbudet säkert har lyckats absorbera en del 

av skadorna. En stor förändring är däremot att rätten att definiera vad som är skadligt för vem 

och när under de senaste decennierna har överförts från auktoriserade talesmän typ läkare, 

polis, nykterhetssekreterare och socialterapeuter i riktning mot medborgarna själva. 

Sedan 1970-talet har alkoholpolitiken balanserat mellan tre centrala värden: för det första 

konsumenternas individuella frihet, för det andra jämställdhet mellan socialgrupper, kön och 

regioner, och för det tredje en abstrakt, hälsostatistisk solidaritet. Tillsammans bidrog dessa 

värden till att transformera det länge förhärskande moralistiska och diskriminerande 

alkoholpolitiska tänkesättet till ett neutralare, riskbaserat och konsumentorienterat tänkesätt. 

Om man väljer detta perspektiv, framträder alkoholpolitikens omformning som en lång 

process där 1960- och 1970-talet utgör en vattendelare. Efterhand förändrades mycket, men 

det som bestod var de administrativa lösningarna. 

De administrativa strukturerna, särskilt monopolkonstruktionen, var oerhört seglivade. Men 

när förändringarna kom skedde det abrupt. Nedmonteringen av monopolkonstruktionen och 

gränshandelsfrågorna är goda exempel. Bägge åtgärderna var betingade av ett starkt ökat

18 

internationellt beroende. Internationella frågor har visserligen spelat en viktig roll också 

tidigare, t.ex. då det norska och finska alkoholmonopolet etablerades, men inte förrän 1994 

har lagstiftningen på området varit direkt beroende av icke-nationella myndigheter. 

Också de svenska och finska planerna på att överföra ett väsentligt alkoholpolitiskt, 

förebyggande ansvar på kommunerna var ett raskt beslut, som byggde på nya föreställningar 

om hur nationen kan styras. Nya samarbetslösningar och arbetsfördelningar mellan olika 

professioner och sektorer, allt detta så kallade multisektoriella och -professionella 

nätverksbyggande, är delar av en "informationsbaserad styrning". Enligt detta koncept går 

centralmyndigheternas strategiska uppgift ut på - inte att gestalta kommunernas handlingslinje 

utan att informera dem om "best practice" och bereda dem möjligheter att föra en politik som 

kommunerna självständigt fattar beslut om. 

EU och Norden 

EU/EES bestämmer alltmer såväl de politiska teman som de juridiska procedurer och regler 

som gäller på nationell och lokal nivå i våra länder. Bakom EU:s djungel av administrativa 

organ och offentliga uttalanden kan man ofta skönja ett ganska enkelt mönster: syftet med 

EU-samarbetet är att "konstruera europeiska fenomen" genom att ackumulera "europeisk 

kunskap". Målet är att skapa nya mentala och kognitiva referensramar, som experter och 

lekmän i medlemsländerna på något sätt måste förhålla sig till för att tas på allvar. 

Vissa fenomen är helt i början av denna process. T.ex. folkhälsofrågor fick formell status som 

ett potentiellt europeiskt fenomen först i Maastricht-avtalet 1993. Trots sin unga ålder har 

Europeiska monitoreringscentret i narkotikafrågor (EMCDDA) etablerat sig som en 

maktfaktor i flera av medlemsländerna. När det gäller alkoholfrågor kan man inte peka på 

något lika bastant initiativ. Men ett gott exempel är the European Comparative Alcohol Study 

(ECAS), som drivits av Sverige och Finland och som jämfört alkoholkonsumtion och -politik 

i alla EU-länder och Norge. Den som diskuterar alkohol och Europa efter 2001 är helt enkelt 

tvungen att förhålla sig till de resultat och den faktabank som ECAS-projektet publicerar. Ett 

annat exempel på europeisk kunskapsackumulation är den europeiska studien av 

skolungdomars alkoholoch drogvanor (ESPAD). När Danmark för tre år sedan införde 15års 

åldersgräns för inköp av sprit hade ESPAD-studien sitt finger med i spelet. Studien hade 

nämligen visat att danska ungdomar i åldern 15-16 år berusade sig oftare än ungdomar från 

alla andra länder - med undantag av ett: Finland (som delade första platsen med Danmark). 

Allt detta visar att politiken och mediedebatten blir mera komparativ: vi speglar oss mera 

konkret, ibland nästan reflexmässigt, i de förhållanden som råder inte bara i andra nordiska 

länder, som tidigare ofta varit fallet, utan också i mellan- och sydeuropeiska länder. Och då 

tänker jag inte på den ytliga och slitna retoriken om det kontinentala drickandets civiliserande 

verkan, utan på något helt annat. Jag tänker på en fördjupad kunskap om hur mellan- och 

sydeuropeiska länder reglerar alkoholförsäljning, alkoholreklam, alkoholkonsumtion på 

allmän plats, på arbetsplatser, vid idrottsevenmang etc. Tillsammans med de juridiska 

regelverken och de administrativa procedurerna har denna ökade kunskap redan börjat ändra 

på vår uppfattning t.ex. i följande frågor: 

- Hur helhetsmässiga eller hur specifika åtgärder kan det bli fråga om då nationella 

alkoholpolitiska åtgärder planeras? Närmare bestämt: hurdan blir balansen mellan 

åtgärder, som riktar sig till stora befolkningsgrupper, och åtgärder, som riktar sig till 

riskgrupper?

19 

- Hur stort eller hur litet skall 'vårt eget' alkoholpolitiska projekt egentligen vara i 

framtiden? 

- Vad menar vi med 'vårt eget projekt'; syftar 'vi' på en EU:sk eller en WHO:sk referensram, 

på en nordisk eller en nationell referensram eller på något annat (redan nu tycks den 

svenska och finska officiella alkoholpolitiska linjen göra olika avvägningar i detta 

avseende, vilket jag strax skall återkomma till). 

I den rådande EU- och EES-verkligheten omdefinieras synen på hur alkoholkonsumtionen 

kan och bör regleras i de nordiska länderna. 

Vi håller på att bli påverkade av EU:s sätt att spalta upp alkoholfrågor, dvs. att behandla dem 

isolerade från varandra. Denna uppspaltning följer dels en administrativ logik och dels en 

risksituations- och riskgruppsgruppslogik. 

Den administrativa logiken grundar sig på arbetsfördelningen mellan EU-kommissionens 

olika direktorat. Därför kan det vara av stor betydelse hur man definierar den alkoholfråga 

man vill driva. Faller den under trafiksäkerhet, arbetsplatssäkerhet, konsumentskydd, 

miljöskydd, brottslighet - eller eventuellt under folkhälsa? I Norden är vi vana vid att lägga 

folkhälsoramar kring de flesta alkoholfrågor, men det är långt ifrån sagt att alkoholpolitiska 

frågor har den bästa genomslagskraften inom EU:s public health-domän. Utgångspunkten är 

ju att EU inte har rätt att ingripa i de enskilda medlemsländernas hälsosystem. 

Somliga anser att man till och med löper risken att spela alkoholindustrin i händerna om man 

väljer att driva alkoholfrågor inom EU:s folkhälsosektor. Detta därför att folkhälsopolitiken i 

princip utesluter reglering av marknaderna. Ett alternativ kunde vara att lansera alkoholfrågor 

som konsumentskyddsfrågor, eftersom EU:s ingripanden i konsumentfrågor möjliggör 

lagstiftande åtgärder, som reducerar marknadernas spelrum (Sutton & Nylander 1999, 86-87.) 

Risksituations- och riskgruppslogiken är besläktad med den administrativa logiken. Då 

alkoholrelaterade fenomen aktualiseras och konstrueras inom EU är de ytterst avgränsade ur 

ett traditionellt nordiskt perspektiv. Antingen diskuterar man regleringen av vissa sociala rum 

såsom trafikleder, allmänna platser, arbetsplatser, idrotts- och musikarenor, restauranger etc., 

eller också försöker man skydda vissa riskgrupper såsom barn och ungdomar, gravida kvinnor 

eller vissa yrkesgrupper. En dylik politik tar sig an enskilda ‘fokuserade bekymmer’, som är 

isolerade från varandra. 

Sverige och Finland 

Sverige och Finland publicerade i början av året var sitt alkoholpolitiska handlingsprogram. 

Dokumenten skiljer sig mycket från varandra. I det finska alkoholbetänkandet utgår man från 

att såväl alkoholkonsumtionen som de alkoholrelaterade skadorna kommer att växa. Av detta 

drar man slutsatsen att olika alternativ, som minimerar skadorna, måste tas på allvar, trots att - 

som det sägs i betänkandet - "erfarenheterna av [dylika skademinimerande åtgärder] inte är 

särskilt uppmuntrande". Därefter följer de, enligt min mening, strategiska nyckelmeningarna i 

betänkandet: "I den finska alkoholpolitiska arsenalen är det möjligt att lägga mera vikt vid 

[missbrukar]vårdens förebyggande roll. Härmed avses (...) speciella former för förebyggande 

arbete och särskilda tjänster för rusmedelsmissbrukare, men en ännu viktigare roll spelar de 

allmänna välfärdstjänsterna" (dvs. boende, utkomststöd, hög sysselsättning etc.). (2000-luvun

20 

alkoholiohjelma ..., 2001, 18.) [Här tenderar en specifik alkoholpolitik att försvinna ut i det 

blå ...] 

I mina ögon ser det ut som om Finland aktivare än Sverige och Norge håller på att omfatta de 

internationella trender som gör sig gällande (bland annat det uppspaltande tänkande, som jag 

hänvisade till ovan). Detta kommer mycket tydligt fram i det finska handlingsprogrammet. 

Alkoholpolitik framstår som en mycket svag nationell konstruktion. Hänvisningarna till att 

finsk alkoholreglering bygger på en säregen och lång nationell tradition är få, och då 

traditionen nämns anses den problematisk eller förlegad. I stället utgår man från 

internationella förebilder, dvs. WHO:s program. För att citera: "I den nya situationen [i och 

med EU-anpassningen alltså] har WHO:s program fått en mycket större betydelse i den finska 

alkoholpolitiska diskussionen". Detta därför att WHO:s handlingsprogram visar "att olika 

alkoholrelaterade problem berör hela Europa" (ibid., 24). 

På ett ställe jämför sig det finska programmet explicit med sin svenska motsvarighet: "Det 

svenska förslaget [programmet] är inte direkt kopplat till WHO:s handlingsprogram utan 

bygger i högre grad på nationella utgångspunkter" (ibid., 27). 

Svensk och finsk alkoholpolitik är grovt taget utsatt för samma slag av upplösande krafter. 

Men den officiella svenska strategin är mycket olik den finska. Sverige utgår fortfarande 

huvudsakligen från en traditionell retorik, som grundar sig på en sig själv nog, nationellt styrd 

alkoholpolitisk planering. Alltså: Sverige stretar emot - igen, må man väl tillägga. 

Konstellationerna var ungefär desamma för 10 år sedan. I EES- och EU-förhandlingarna höll 

Sverige länge på sitt, medan Finland var mera medgörligt. Slutresultatet var emellertid 

detsamma. Samma mönster upprepades i förhandlingarna om EU:s regler för resandeinförsel i 

slutet av 1990-talet. 

För att åskådliggöra skillnaden i synsätt mellan Finland och Sverige citerar jag ett strategiskt 

viktigt stycke ur inledningskapitlet till social- och hälsovårdsministeriets alkoholprogram. Så 

här skriver Finland: 

"Alkoholfrågan i Finland har under de senaste åren utsatts för förändringstryck från ett flertal 

håll. Länge har alkoholfrågan varit en viktig allmän samhällelig fråga, men efterhand har den 

förlorat i tyngd, bland annat för att narkotikan berövat den offentlig uppmärksamhet. Från att 

ha utgjort en stor helhetsfråga har alkoholfrågan långsamt spjälkts upp i en mängd tekniska 

särfrågor, som anses kräva separata lösningar snarare än att de inordnas i en stor 

helhetslösning enligt den traditionella alkoholpolitikens mönster (...). I en dylik situation 

måste en nationell handlingsplan göras upp på ett annat sätt än tidigare: helhetsfrågan 

existerar inte längre utan lösningar [på särfrågorna] måste sökas bit för bit på de håll där den 

offentliga makten har reella påverkningsmöjligheter." (2000-luvun alkoholiohjelma ..., 2001, 

9.) 

Så skulle man inte kunna skriva i Sverige. För att påvisa skillnader mellan Finland och 

Sverige har jag nedan samlat några typiskt svenska formuleringar, som knappast skulle kunna 

förekomma i Finland. 

"Sverige har sedan länge en samlad nationell alkoholpolitik. (...) Den (...) bygger på en 

balans mellan höga alkoholskatter, detaljhandelsmonopol, restriktioner, information 

och behandling. (...) Sociala hänsyn har sedan länge präglat den svenska

21 

alkohollagstiftningen och skyddet för ungdomen går som en röd tråd genom 

alkoholpolitiken." (Nationell handlingsplan ..., 2001, 18.) 

"En samlad satsning med tydlig ledning, på alla områden, under lång tid är alltså viktiga 

förutsättningar för att lyckas" (ibid., 17). 

"Huvudinriktningen för alkoholpolitiken skall vara att stimulera utvecklingen av 

målinriktade och samordnade förebyggande insatser på kommunal nivå¨" (ibid., 1). 

Andra strategiskt viktiga svenska formuleringar går ut på att Sverige vill "motverka negativa 

effekter för folkhälsan" (ibid., 2), som uppstår till följd av de EU-betingade förändringarna. 

För att kunna åstadkomma denna 'motverkan' måste man "bygga upp ett långsiktigt 

förebyggande arbete som kan kompensera den försvagning som bl.a. Sveriges EUmedlemskap 

har medfört för den svenska alkoholpolitiken" (ibid., 19). 

En smått provokativ tolkning av den officiella finska inställningen skulle vara att Finland är 

redo att frångå det traditionella finska sättet att betrakta alkoholpolitiska frågor som en relativt 

sammanhängande helhet. På motsvarande sätt skulle den officiella svenska attityden kunna 

tolkas på följande sätt: Sverige noterar att villkoren för alkoholpolitik har ändrats, men de har 

inte förändrats mer än att den gamla restriktiva traditionen kan bestå om man bara lyckas 

finna en balans mellan negativa internationellt betingade åtgärder och positiva nationellt 

betingade kompensatoriska åtgärder. 

Tre korta kommentarer till detta: 

Först vill jag understryka att handlingsprogram alltid innehåller en god skäppa retorik, vilket 

möjligen bidrar till att Finland och Sverige framträder i så olika ljus. 

För det andra tror jag fullt och fast på att skillnaderna mellan Finland och Sverige är 

betydande. En av skillnaderna gäller den politiska viljan i alkoholfrågor. I Finland har man 

bedömt att den aktiva politiska viljan är rätt svag både i rikspolitiken, bland 

medborgarorganisationer, yrkesfolk inom social- och hälsosektorn osv. I Sverige, återigen, 

bedömer man att den politiska viljan är stark, inte minst på riksplanet. Gemensamt för 

länderna är att de för närvarande ställer stora förväntningar på kommunerna som 

alkoholpolitiska aktörer. [Men resurserna som tillförs alkoholpolitiska åtgärder i Sverige är ca 

100 gånger större än i Finland!] 

För det tredje frågar jag mig om dessa iakttagelser kan tolkas så att Finland och Sverige håller 

på att gå åt klart olika håll i sina sätt politiskt gestalta alkoholfrågor. 

Finland och Norden 

Mot bakgrunden av de här frågorna är det alldeles utmärkt att Finland som ordförandeland i 

det nordiska samarbetet 2001 tagit initiativ till en grundlig diskussion om temat 

alkoholpolitik. På det sättet, tror jag, vill social- och hälsovårdsministeriet visa att 

alkoholfrågorna alltjämt är viktiga i Finland och att det finns ett genuint intresse att dryfta 

alkoholfrågor i ett nordiskt sammanhang.

22 

På tal om nordiskt samarbete vill jag fästa ministeriets uppmärksamhet vid en detalj, som inte 

är oväsentlig. Under de 23 senaste åren har statsrådet publicerat sex alkoholpolitiska 

kommittébetänkanden. År 1978 utgavs betänkandet i två separata upplagor, den ena på 

finska, den andra på svenska. År 1989 innehöll betänkandet ett åtta sidor långt informativt 

sammandrag. År 1992 och 1993 utgavs två delbetänkanden, som utarbetades samtidigt som 

förhandlingarna om EES-avtalet och EU-medlemskap pågick, bådadera enbart på finska. 

Detsamma gällde det betänkande som publicerades år 1997. Det sjätte betänkandet, som 

utkom i år, innehöll ett sammandrag på en sida. 

Exemplet berättar något om svenskans ställning i dagens Finland, vilket tyvärr inte är dagens 

tema. Men exemplet berättar kanske också något om den finska alkoholpolitikens ställning i 

Norden. Ifall Finlands centrala strategiska alkoholpolitiska texter inte finns tillgängliga på 

svenska, är det ytterst svårt för finska politiker och tjänstemän, läkare och socialarbetare att 

kommunicera med nordiska kolleger om alkoholpolitiska frågor. Och vice versa: om de 

norsiak kollegerna inte kan bekanta sig med hur den finska myndigheterna skriver, har de 

svårt att förstå hur de tänker och talar. Svenska översättningar är nödvändiga för att 

möjliggöra en nordisk alkoholpolitisk debatt, som är välinformerad också om förhållandena i 

Finland. Engelska kan vara ett bra substitut ibland, men för den terminologiska skärpans skull 

tror jag att det lönar sig att satsa på svenska texter. 

Med risk för att själv bli engagerad i översättningsarbetet tar jag därför initiativet till att 

Finlands nästa strategiska dokument om alkoholfrågor översätts till svenska och sprids i de 

nordiska länderna.

Källor 

23 

Nationell handlingsplan för att förebygga alkoholskador (2001). Regeringens proposition 

2000/01:20. Stockholm. 

Sutton, Caroline & Nylander, Johan (1999): Alcohol policy strategies and public health policy 

at an EU-level. The case of alcopops. Nordic Studies on Alcohol and Drugs, vol. 16, English 

supplement, 74-91. 

2000-luvun alkoholiohjelma. Yhteistyötä ja vastuuta (2001) (Ett alkoholprogram för 2000talet. 

Samarbete och ansvar). Sosiaali- ja terveysministeriö, työryhmämuistioita 2000:29. Helsinki.

EUROPEISERING AV ALKOHOLPOLITIKK OG ALKOHOLPOLITISK 

SAMARBEID I NORDEN: STATUS QUO, FORVITRING, RENESSANSE ELLER 

TRANSFORMASJON? 

Trygve Ugland 

Innledning 

24 

Hendelser og beslutninger i andre europeiske land har gjennom historien bidratt til å prege 

utviklingen i de nordiske land. Dette er altså ikke noe nytt. Særlig forholdet til de europeiske 

stormaktene har vært viktig. 

I etterkrigstiden, men spesielt siden 1990 har fokus i stor grad blitt satt på de nordiske lands 

forhold til den Europeiske Union (EU). I dette foredraget vil jeg diskutere hvordan nordisk 

alkoholpolitikk, men også hvordan det nordiske alkoholpolitiske samarbeidet har blitt 

påvirket som en følge de nordiske lands deltakelse i den europeiske integrasjonsprosess. 

Denne diskusjonen vil bli strukturert i forhold til fire ulike hypoteser: 

- en hypotese om status quo 

- en om forvitring 

- en om renessanse 

- en om transformasjon. 

Intuitivt går det an å tenke seg hva de ulike hypotesene går ut på, men de vil bli ytterligere 

konkretisert i den påfølgende gjennomgangen. 

Det er også viktig å påpeke at disse fire hypotesene vil bli benyttet til å beskrive 

hovedtendenser. På tross av dette er det imidlertid svært sannsynlig at utviklingen vil være 

preget av motstridende utviklingstrekk, og at flere av disse hypotesene derfor kan være 

relevante. Det vil da være en utfordring å diskutere hvilken tendens som er den mest 

dominerende. 

Utviklingen i nordisk alkoholpolitikk 

Spørsmålet her er om EUs innvirkning på nordisk alkoholpolitikk siden 1990 best kan 

beskrives og forstås ut fra et status quo-, et transformasjons-, et forvitrings- eller et 

renessanseperspektiv. 

Status quo-hypotesen 

Status quo-hypotesen sier at de nordiske lands deltakelse i den europeiske 

integrasjonsprosessen ikke har ført til store endringer i nordisk alkoholpolitikk. 

Denne hypotesen sier nødvendigvis ikke at nordisk alkoholpolitikk ikke har endret seg i de 

senere år, men at forholdet til EU ikke har vært avgjørende i så måte.

25 

Denne hypotesen har indirekte blitt støttet av mange av de som har hevdet at utviklingen i 

nordisk alkoholpolitikk kan forklares og forstås ved å enbart vise til nasjonale utviklingstrekk. 

En gradvis svekket avholdsbevegelse og en mer liberal opinion har her blitt fremhevet av 

mange. 

Jeg vil argumentere for at det nasjonale nivå er viktig for å forstå utviklingen i nordisk 

alkoholpolitikk siden 1990, men at utviklingen også må ses i lys av den europeiske 

integrasjonsprosess. Alkoholpolitikken har blitt påvirket både gjennom EØS- og EUmedlemskapet. 

Faktisk så har Norge som EØS-medlem i hovedtrekk blitt påvirket på samme 

måte som EU-medlemmene Finland og Sverige. 

Konklusjonen er derfor at status quo-hypotesen får liten eller ingen støtte. 

Forvitringshypotesen 

Jeg vil derfor argumentere for at forholdet til EU er relevant, og at det har ført til store 

endringer i nordisk alkoholpolitikk. Gjennomgangen av de tre gjenstående hypotesene vil 

illustrere dette. 

Først til forvitringshypotesen. Denne hypotesen sier at nordisk alkoholpolitikk som et resultat 

av de nordiske lands deltakelse i den europeiske integrasjonsprosess er i ferd med å forvitre, 

og at dette politikkområdet om noen år kanskje vil være historie. 

Denne hypotesen treffer til en viss grad. Man har observert at enkelte deler av de nordiske 

monopolordningene har blitt avviklet, mens andre igjen er truet. Samtidig har vi sett at enkelte 

virkemidler har blitt mindre effektive. Dette gjelder særlig pris- og avgiftsinstrumentet. 

På den annen side kan man også argumentere for det motsatte, nemlig at alkoholpolitikken i 

de nordiske land har blitt mer integrert som en følge av de nordiske lands deltakelse i den 

europeiske integrasjonsprosess. For å illustrere en slik påstand er det nødvendig å ta en kikk 

på hvordan alkoholpolitikken har blitt definert. 

I Norge har Ragnar Hauge definert alkoholpolitikk som ”samfunnets tiltak med sikte på å 

regulere og begrense forbrukernes tilgang på alkohol”. Spørsmålet er da, kan de ulike virkemidlene 

som har blitt benyttet innenfor nordisk alkoholpolitikk forsvares ut fra en slik definisjon? 

Etter min mening kunne ikke alle det. Min oppfatning er at alkoholpolitikken i de nordiske 

land ble mer integrert etter at import-, eksport-, produksjons- og engrossalgmonopolene ble 

avviklet. 

Disse institusjonene var meget løst koplet til målsettingen om å begrense alkoholforbruket, og 

de kunne til og med bidra til å undergrave politikkens legitimitet. Disse virkemidlene syntes å 

være sterkere koplet til økonomiske målsettinger, enn de rent helse- og sosialpolitiske. Dette 

gjelder i særlig grad i Finlands og Sveriges tilfelle. 

Dette betyr at alkoholpolitikken i de nordiske land fremstod som mer integrert etter 

avviklingen av disse monopolene som Heikki Koski så treffende refererte til som

26 

”utenrikshandelsmonopolene”. Den helse- og sosialpolitiske profil ble også klarere og mer 

tydelig som en følge av dette. 

Det at man faktisk kan finne tegn til re-integrasjon gjør at det kan være viktig å ta en nærmere 

titt på hypotesen om renessanse. 

Renessansehypotesen 

Denne hypotesen sier at økt nordisk deltakelse i det europeiske samarbeid vil kunne føre til en 

revitalisering av nordisk alkoholpolitikk. 

Tanken er her at nordisk alkoholpolitikk vil kunne revitaliseres dersom de nordiske land 

makter å vinne tilslutning for deres politikk i andre europeiske land. Slike forhåpninger ble 

uttrykt av nordiske politikere før folkeavstemningene i 1994. 

På tross av at EU’s Ministerråd i juni vedtok en anbefaling om å begrense alkoholforbruket 

blant unge, er det få som vil si seg enige i at den europeiske integrasjonsprosessen har ført til 

en renessanse for nordisk alkoholpolitikk. 

Det er likevel interessant å observere den økte oppmerksomheten omkring alkoholpolitiske 

problemstillinger i EU, og i mange av dets medlemstater for tiden. Flere land har nylig vedtatt 

ganske omfattende alkoholpolitiske handlingsplaner, og det belgiske formannskapet har sagt 

at de følge opp Sveriges initiativ på alkoholområdet. 

På tross av dette, den fjerde hypotesen synes å treffe best av samtlige. 

Transformasjonshypotesen 

Hypotesen om transformasjon sier at økt nordisk deltakelse i den europeiske 

integrasjonsprosess vil føre til grunnleggende endringer i nordisk alkoholpolitikk, og at disse 

endringene ikke kan oppsummeres under hypotesene om forvitring eller renessanse. 

Jeg tror at det er riktig å si at nordisk alkoholpolitikk har blitt utsatt for grunnleggende 

endringer i løpet av det siste tiåret. 

Et meget viktig moment her er det som har å gjøre med begrepet rettsliggjøring. Mens 

nordiske politikere tidligere spurte seg hva som var praktisk mulig å gjøre innefor 

alkoholfeltet, er nå spørsmålet i større grad: hva er legale virkemidler. 

Man beveger seg i økende grad bort fra å prate om hva som er ønskelig og hensiktsmessig ut 

fra et politisk ståsted, til i større grad å diskutere hva som er rett og galt i forhold til et juridisk 

bindende regelverk. 

Domstolene og overvåkningsorganene innenfor både EU- og EFTA-systemet har behandlet en 

rekke saker som direkte berører sentrale deler av nordisk alkoholpolitikk siden 1994. Jeg talte 

raskt opp 8 slike saker. Disse sakene har berørt monopolordningene, turistimportreglene, 

reklameforbudene og det personlige ansvar i forbindelse med promillekjøring.

27 

Rettsliggjøringen av alkoholpolitikken kan ses på som en grunnleggende endring innenfor 

nordisk alkoholpolitikk. Og dersom vi skal kunne si noe generelt om hvilke konsekvenser 

denne rettsliggjøringen har, så er det at kravet om proporsjonalitet mellom politiske 

virkemidler og målsettinger har økt. 

Hvilke implikasjoner har så denne diskusjonen for vår forståelse av hvordan en framtidig 

alkoholpolitikk vil kunne se ut? 

Dette kan på sikt bidra til at alkoholpolitikken vil bli mindre enn den vi kjenner i dag, men 

også mer integrert. Forholdet mellom virkemidler og målsettinger blir tettere. 

En tett integrert alkoholpolitikk vil kunne vinne innpass i andre land, samtidig som at 

domstolenes krav om proporsjonalitet vil kunne imøtekommes. Spørsmålet blir da 

selvfølgelig om denne politikken blir like effektiv som den vi kjenner i dag. 

Avviklingen av import-, eksport-, engrossalg- og produksjonsmonopolene kan ses i lys av 

både rettsliggjøringen og kravet om proporsjonalitet. 

Personlig så tviler jeg på at avviklingen av disse institusjonene isolert sett bidro til å gjøre 

nordisk alkoholpolitikk mindre effektiv, ettersom de syntes å være løst koplet til de 

overordnede alkoholpolitiske målsettinger. 

For å konkludere, nordisk alkoholpolitikk har blitt utsatt for grunnleggende endringer. Mye av 

denne transformasjonen knytter seg til forholdet mellom de alkoholpolitiske virkemidlene og 

målsettingene. Jeg tror at nordiske politikere i framtiden må bestrebe seg på å gjøre forholdet 

mellom virkemidler og målsettinger tettere og mer synlig. 

Utviklingen i det nordiske alkoholpolitiske samarbeidet 

Forholdet mellom integrasjon og forvitring står sentralt i studiet av politikk. 

Politiske felleskap endres, forvitres og oppløses, samtidig som at nye vokser fram. 

Spørsmålet om hvordan det nordiske alkoholpolitiske samarbeidet har blitt påvirket som følge 

av tilnærmingen til EU kan ses i lys av de samme fire hypotesene som vi nå har sett på. 

Status quo-hypotesen er at økt europeisk samarbeid og integrasjon ikke har ført til store 

endringer i det nordiske alkoholpolitiske samarbeidet. Europeisk og nordisk samarbeid blir 

her oppfattet å være svært forskjellige fenomener som har lite med hverandre å gjøre. 

Renessansehypotesen sier at økt europeisk samarbeid og integrasjon har ført til en 

revitalisering og ekspansjon av det nordiske alkoholpolitiske samarbeidet. 

Forvitringshypotesen går ut på at økt europeisk samarbeid og integrasjon har ført til redusert 

interesse for nordisk alkoholpolitisk samarbeid. 

Transformasjonshypotesen er at økt europeisk samarbeid og integrasjon har ført til 

grunnleggende endringer i det nordiske alkoholpolitiske samarbeidet, snarere enn forvitring 

eller renessanse.

Status quo-hypotesen 

28 

Igjen, status quo-hypotesen får lite støtte. Det synes klart at det nordiske alkoholpolitiske 

samarbeidet har blitt påvirket av den europeiske integrasjonsprosess. Dette vil gå frem under 

diskusjonen av de tre andre hypotesene. 

Renessansehypotesen 

Renessansehypotesen om at økt europeisk samarbeid og integrasjon har ført til en 

revitalisering og ekspansjon av det nordiske alkoholpolitiske samarbeidet får støtte. 

Særlig blant representanter på det politiske og det administrative nivå syntes samarbeidet om 

alkoholpolitiske spørsmål å øke i forkant til og under EØS- og medlemskapsforhandlingene. 

Selv om intensiteten ble redusert som følge av at de nordiske land ofte valgte ulike løsninger, 

for eksempel i forhold til alkoholmonopolet og i diskusjonen omkring turistimportkvotene, så 

ser det ut for at representanter på det administrative nivå hadde hyppigere kontakt med de 

øvrige nordiske land på 1990-tallet enn hva de hadde tidligere. Møtet i dag tyder på at dette 

vil fortsette. 

Renessansehypotesen får også støtte dersom man ser på den økte kontakten mellom de 

nordiske alkoholmonopolene. Spesielt under EØS- og medlemskapsforhandlingene var 

kontakten mellom de nordiske alkoholmonopolene tett. 

Forvitringshypotesen 

Forvitringshypotesen får også betydelig støtte. Dette gjelder særlig dersom man fokuserer på 

det nordiske avholdssamarbeidet. Det Nordiske Nykterhetsrådet ble avviklet og nedlagt i 

1996. 

En medvirkende grunn til dette var at de norske og svenske avholdsorganisasjonene ikke 

klarte å bli enige om en felles strategi i forhold til EU-spørsmålet. Fra Norges side ville man 

satse på å vinne tilslutning for måteholdssaken innenfor EU-systemet, mens man i Sverige var 

mest opptatt av det nasjonale nivå. I Finland var det lite igjen av de tradisjonelle 

avholdsorganisasjonene på dette tidspunktet, noe som igjen kan bidra til å gi støtte til 

forvitringshypotesen. 

Transformasjonshypotesen 

Så langt har vi sett at den europeiske integrasjonsprosess har ført til både renessanse og 

forvitring av det nordiske alkoholpolitiske samarbeidet. Mens kontakten i Norden syntes å 

øke mellom noen aktører, ble kontakten redusert blant andre. På tross av at begge disse 

hypotesene har noe for seg, er det likevel den fjerde og siste hypotesen om transformasjon 

som treffer best. 

Transformasjonshypotesen sier at det har skjedd fundamentale endringer i det nordiske 

samarbeidsmønsteret som ikke fullt og helt kan beskrives gjennom begrepene renessanse eller 

forvitring.

29 

Den viktigste endringen her er at forholdet til EU har fått en institusjonalisert plass på den 

nordiske alkoholpolitiske dagsordenen, og det nordiske alkoholpolitiske samarbeidet har i 

større grad blitt en del av et bredere europeisk samarbeid. 

Det er mange eksempler på dette: 

- Mye av det nordiske alkoholpolitiske samarbeidet på politisk og administrativt nivå 

dreier seg nå om å diskutere hvorvidt elementer av nordisk alkoholpolitikk er forenelige 

med EU’s regelelverk. I denne prosessen er nordiske myndigheter i hyppig kontakt med 

ulike EFTA- og EU-institusjoner. 

- Et annet eksempel på nordisk samarbeid i en bredere europeisk ramme kan man se 

innen forskningen. ECAS-studien og ESPAD-prosjektet er her to eksempler. 

- Også Nordiska nemnden for alkohol- og drogforskning (NAD) har endret profil. I løpet 

av 1990-årene har NAD utvidet sine aktivitetsområder, og de baltiske land og EU har 

fått en mer sentral plass. 

- Også det nordiske avholdssamarbeidet som på nytt ble etablert i 2000 etter 

sammenbruddet i 1996 har i økende grad trukket inn de baltiske land. NordAN avholdt 

sin første årskonferanse i København 6.-7. oktober 2001, og de baltiske land kunne her 

delta som fulle medlemmer. 

- Forholdet til EU har fått en institusjonalisert plass i det nordiske avholdssamarbeidet 

gjennom opprettelsen av det permanente lobby-kontoret i Brussel. EUROCARE spiller 

her en sentral rolle. EUROCARE ble etablert i 1990, og er en paraplyorganisasjon som 

har medlemmer i 12 av 15 medlemsland. Mens avholdsorganisasjoner i Finland og 

Sverige kan delta i denne organisasjonen som fulle medlemmer, så er Avholdsfolkets 

Landsråd i Norge ”associate member” sammen med organisasjoner fra Israel, Den 

Tsjekkiske Republikk, Polen og Ukrania. 

Transformasjonshypotesen får altså betydelig støtte. Forholdet til EU har fått en 

institusjonalisert plass på den nordiske alkoholpolitiske dagsordenen, og det nordiske 

alkoholpolitiske samarbeidet har i større grad blitt en del av et bredere europeisk samarbeid. 

Det er interessant å observere den sentrale rollen som de nordiske land spiller innenfor det 

nye europeiske samarbeidet. 

Det nordiske alkoholpolitiske samarbeidet har ikke forvitret, men det er særlig et element som 

kan vanskeliggjøre dette samarbeidet i framtiden. Dette har å gjøre med at de nordiske land 

har valgt ulike tilknytningsformer til EU. 

Selv om Island og Norge ofte blir inkludert, så er det vanskelig for disse landene å delta aktivt 

i de politiske prosesser som foregår. Man blir som oftest orientert i etterkant av viktige møter. 

Det er også sårt for Island og Norge å oppdage at de nordiske EU-medlemmene ikke lenger 

synes å ha like mye tid til å prioritere nordisk samarbeid like høyt.

Oppsummering 

30 

Begrepet transformasjon synes å gi en bedre beskrivelse av hva som har skjedd innen nordisk 

alkoholpolitikk og det nordiske alkoholpolitiske samarbeidet enn begrepene forvitring eller 

renessanse. Transformasjonen av politikken er i sterk grad knyttet til rettsliggjøringen, mens 

transformasjonen i tilknytning til samarbeidet har å gjøre med at det nordiske samarbeidet i 

større grad har blitt en del av et videre europeisk samarbeid. 

Helt mot slutten vil jeg si noen få ord om framtiden. Igjen fokuserer jeg på alkoholpolitikken 

og det alkoholpolitiske samarbeidet i et EU-perspektiv. 

Når det gjelder alkoholpolitikken så kan det se ut som om de nordiske EU land, og da spesielt 

Sverige opererer med to strategier. En som er rettet mot det hjemlige nivå, og en som retter 

seg mot EU og det europeiske nivå. 

Hjemme snakker man framdeles om totalkonsumet, og behovet for en meget omfattende og 

bred politikk for å begrense omfanget av alkoholrelaterte skader. 

Når man arbeider for å øke oppmerksomheten mot alkoholens skadevirkinger på det 

europeiske nivå, slik man gjorde under formannsskapsperioden i vår, så anlegger man en mer 

snever og fokusert strategi. Fokuseringen på ungdoms bruk og misbruk av alkohol ledet i 

denne sammenheng til en Minsiterrådsanbefaling som ble vedtatt i juni. 

Jeg synes ikke en slik dobbel strategi er problematisk. Jeg tror heller at en slik strategi kan 

være viktig og effektiv. 

Alkoholproblematikken bør kunne diskuteres og presenteres uten at man alltid skal anlegge et 

bredt perspektiv. Ved å fokusere på de områder hvor skadene og problemene er størst blir 

også mulighetene til å vinne fram innenfor EU-systemet størst. 

Så litt om det nordiske samarbeidet. Det siste tiåret har vist oss at det ikke alltid er så lett å 

etablere og opprettholde en felles nordisk front i forhold til alkoholpolitiske problemstillinger 

innenfor EU. 

Det faktum at det nordiske samarbeidet ikke alltid har lykkes trenger imidlertid ikke bety at 

det nødvendigvis vil bli vanskeligere å få gjennomslag for deler av den nordiske alkoholpolitikken 

på EU-nivå eller i andre medlemsstater. 

Den svenske journalisten og EU-eksperten Emily von Sydow hevder i sin bok ”När Luther 

kom till Bryssel”, at de nordiske land synes å oppnå større innflytelse på EU når de opptrer 

hver for seg. En av hennes observasjoner er at de nordiske land synes å støte fra seg andre 

land når de opptrer i en konsolidert nordisk blokk innenfor EU, snarere enn å vinne støtte fra 

andre. 

Jeg synes at Sveriges suksess under formannskapsperioden støtter Sydows påstand. 

Så helt til slutt. Mer enn ti år er gått siden EØS-forhandlingene ble innledet, og nordisk 

alkoholpolitikk er ikke lenger så unik i 2001 som den var i 1990. Dette skyldes endringer i de 

nordiske land. Men, det skyldes også at oppmerksomheten omkring alkoholpolitiske 

problemstillinger har økt både innenfor EU-systemet, men også i en rekke medlemsstater.

31 

Dette tyder på homogenisering. Min antakelse er at homogeniseringen vil fortsette, og det 

viktigste spørsmålet blir da: På hvilket nivå vil homogenisering foregå? 

To viktige saker blir her: 

1. Hva vil skje med reklameforbudet? - EU-domstolen skal nå avgjøre hvorvidt Loi Evin 

i Frankrike er forenelig med EUs regelverk. Dette er avgjørende for mulighetene til å 

føre en alkoholpolitikk ikke bare i Frankrike, men også i Norden. 

2. Hva vil skje med alkoholavgiftene? - Spørsmålet her er på hvilket nivå 

alkoholavgiftene vil bli harmonisert? Dette er et viktig spørsmål, og dette spørsmålet 

vil bli gjenstand for mye diskusjon under dette seminaret.

32 

DET UREGJERLIGE DRIKKEMØNSTERET 

Øyvind Horverak 

Nå 

Et resultat av dannelsen av EU er en økt satsning på såkalt komparativ forskning, altså på 

forskningsprosjekter hvor en tar for seg ett fenomen, og ser på hvordan dette fenomenet arter 

seg i ulike land. Innenfor alkoholfeltet er den seneste av disse studiene The European Comparative 

Alcohol Study (ECAS), som EU bevilget støtte til i 1998. Prosjektet skulle se på alkoholpolitikk, 

alkoholforbruk og alkoholskader i etterkrigstida. Prosjektet omfattet 15 land; 

EØS-landet Norge og alle EU-landene med unntak av Luxembourg. 

ECAS-prosjektet har allerede resultert i en rekke publikasjoner, og det er også lovet flere. En 

av disse publikasjonene er et spesialnummer av Nordisk Alkoholtidskrift. 1 Her har en sett på 

utviklingen i alkoholforbruk og drikkemønster, i alkoholpolitikk og i en del faktorer som antas 

å påvirke alkoholforbruket, slik som inntektsnivå, urbaniseringsgrad, alderssammensetningen 

i befolkningen m.m. Det har også kommet et spesialnummer av Addiction, hvor en ser 

på sammenhengen mellom alkoholforbruk og alkoholrelaterte skader. 2 

Det er verken tid eller anledning til å gå inn på alle resultatene fra ECAS-studien her, men jeg 

vil trekke fram ett forhold det er grunn til å understreke: Enda en gang slås det fast at forskjellene 

i forbruksnivå mellom landene først og fremst skyldes tradisjon og kultur, og bare i 

mindre grad økonomiske og politiske faktorer, som for eksempel priser og avgifter. ”The 

analysis shows that country-specific (min utheving) level parameters (e.g. culture and traditions, 

alcohol policies and non-economic features of living conditions) seemed to account for 

the major part in explaining the differences of alcohol consumption among the countries”. 3 

Med tradisjon og kultur forstår en altså også den alkoholpolitikken som føres i de ulike landene. 

For alkoholpolitikken, eller mangelen på sådan, har sitt utspring i hvordan landets innbyggere 

tradisjonelt bruker alkohol, og er derfor en like naturlig del av et lands tradisjoner som 

drikkemønsteret selv er det. Alkoholpolitikk er verken noe en moralistisk og gjerrig stat har 

funnet opp, eller noen oppfinnelse som kan overføres fra et land til et annet som et hvilket 

som helst produkt. Alkoholpolitikken er vevd inn i et lands tradisjoner og kultur, på samme 

måte som drikkemønsteret og bruken av alkohol er det. 

For det andre slås det fast at alkoholskadene vil variere mellom land som har samme forbruksnivå. 

Det skyldes at alkoholskadene ikke bare avhenger av hvor mye vi drikker, men 

også av hvordan vi får i oss den alkoholen vi konsumerer. Drikkemønsteret har selvfølgelig 

betydning for de skadene alkoholen påfører et samfunn. Men når drikkemønster er gitt, så vil 

alkoholskadene først og fremst være knyttet til størrelsen på alkoholforbruket. Øker forbruket 

i samfunnet, så øker skadene. 

1 Nordic Studies on Alcohol and Drugs, English supplement, Vol. 18. 

2 Addiction, ECAS Supplement 2001. 

3 Simpura, Jussi (2001): Trends in alcohol consumption and drinking patterns: sociological and economic explanations 

and alcohol policies. I Nordic Studies on Alcohol and Drugs, English supplement, 

Vol. 18:3-13, s. 8.

1950 - 1975 

33 

Forrige gang vi ble presentert for slike resultater, var da prosjektet the International Study of 

Alcohol Control Experiences, ISACE, la fram sine konklusjoner i rapporten Alcohol, Society, 

and the State i 1981. 4 Dette var en komparativ studie som omfattet fem europeiske land, Finland, 

Nederland, Sveits, Polen og Irland, og dessuten staten California i USA og provinsen 

Ontario i Canada. Også denne studien viste at alkoholforbruk, drikkemønster og alkoholskader 

er knyttet til tradisjon og kultur, og at alkoholproblemene innen et samfunn har en tendens 

til å øke når alkoholforbruket i samfunnet øker. 

ISACE-studien så på utviklingen i perioden 1950-1975, og i denne perioden viste alkoholforbruket 

i alle de sju samfunnene en betydelig økning. F eks økte forbruket i Finland fra 2,5 

liter i 1950 til nesten 8 liter i 1975, i Nederland økte forbruket fra 3 liter til 11 liter, og i Polen 

fra vel 4 liter til rundt 10 liter. Også de andre områdene som deltok i undersøkelsen, viste en 

betydelig økning i forbruket av alkohol. 

Alkoholproblemene økte også, men ikke alle typer alkoholskader økte like mye. Økningen var 

tydeligst i de tilfeller hvor alkoholen var etiologisk forbundet med skadene, slik tilfellet er for 

leverchirrose og andre sykdommer, som påviselig er forbundet med et høyt alkoholinntak. 

Når det gjaldt problemer som er knyttet til fyll og beruselse, var bildet mer uklart. Dels 

skyldtes det at landene fikk en mer tolerant holdning overfor denne typen alkoholbrukere i 

den perioden en så på, dels skyldtes det at tilbudet om behandling ble kraftig forbedret i dette 

tidsrommet. Så selv om alkoholproblemene økte, taklet samfunnet problemene på en annen 

måte enn tidligere, og det gjorde at de ikke fikk den samme dimensjonen som før. I alle fall 

ikke i folks bevissthet. Økningen i forbruket fra 1950 til 1975 gjorde at de helseskadelige 

følger av alkoholbruk kom mer i forgrunnen, mens de sosiale skadevirkningene knyttet til fyll 

ikke vokste i samme omfang. 

Nå var det heller ikke alle deler av alkoholforbruket som økte like sterkt i perioden fra 1950- 

1975. Særlig i land som var typiske spritland i 1950, som Finland og Nederland, økte forbruket 

av øl og vin sterkere enn forbruket av sprit. I Finland utgjorde f eks sprit 80 prosent av 

alkoholforbruket i 1950, mot 49 prosent i 1975. I Nederland gikk spritens andel i den samme 

perioden ned fra 70 til 39 prosent, og i Polen fra 78 til 67 prosent. Den samme tendensen finner 

vi også i Norge og Sverige, i Norge sank spritens andel av det totale alkoholforbruket fra 

1950 til 1975 fra 56 til 43 prosent, 5 mens den i Sverige sank fra 72 til 49 prosent. 6 I perioden 

1950 – 1975 var det særlig forbruket av øl som økte i de nordiske landene (og i Nederland). I 

de landene hvor øl og vin allerede sto for størsteparten av alkoholforbruket, holdt forbruksmønsteret 

seg mer uendret. Alt i alt betydde dette at sammensetningen av alkoholforbruket 

ble mer likt over landegrensene. 

Forskerne i ISACE-studien trekker fram flere årsaker til den kraftige veksten i det totale alkoholforbruket 

fra 1950 til 1975. Men én synes å dominere; nemlig økningen i antall drikkesituasjoner. 

Økningen i forbruket skyldtes ikke først og fremst at nye grupper begynte å drikke, 

selv om også det skjedde. Men den viktigste endringen var at de som allerede drakk, drakk 

oftere enn før. Dette skyldtes igjen at alkoholen i løpet av de 25 årene fra 1950 til 1975 hadde 

4 

Mäkelä, Klaus et. al. (1981): Alcohol, Society, and the State. Addiction Research Foundation, Toronto, Canada. 

5 

Historisk statistikk 1994, tabell 7.13. Statistisk Sentralbyrå, Oslo, 1995. 

6 

Alkohol- och narkotikautvecklingen i Sverige. Tabell B2. Rapport 94, CAN och Folkhälsoinstitutet, Stockholm 

1994.

34 

blitt et mer fast inventar i fritida, ”recreational drinking” ble mer og mer vanlig. 7 Der hvor 

kaffe før sto på bordet, sto nå oftere øl, vin og sprit. 

Siden også mengden av fritid økte i samme periode, ikke minst i forbindelse med innføringen 

av femdagers arbeidsuke, samtidig som arbeidslivet ble mindre fysisk strevsomt og inntektsnivået 

økte, drakk en ikke alkohol lenger bare til høytid og fest, men også til hverdags, så 

framt en hadde fri. Ikke minst økte alkoholforbruket på fredagene. Dette førte igjen til at bruk 

av alkohol ble mer alminnelig, alkohol ble mer lik en vare på linje med andre varer. Ikke 

minst gjaldt dette øl, som etter 1969 ble solgt i dagligvarebutikker i alle nordiske land unntatt 

Island. Rett nok ble salget av mellanøl bare et kort intermezzo i svensk politikk, men det såkalte 

folkølet, altså øl inntil 3,5 volumprosent, ble også her solgt i dagligvarebutikker. 

På tross av denne utviklingen hevdet ISACE-studien at de grunnleggende trekk ved drikkemønsteret 

lå fast, fordi de var forankret i samfunnets kultur og tradisjon. ”From a policy 

perspective, the core patterns of drinking prevailing in each society have to be taken, to a large 

extent, as culturally given”, sies det i rapporten (s. 109). Med ”the core pattern”, menes 

den delen av drikkemønsteret som er direkte forbundet med problemer, altså beruselsesfrekvens 

og/eller omfanget av alkoholinntaket over tid. 8 Hva en drikker inngår ikke i ”the core 

pattern”. 

1975 - 2000 

Etter 1975-80 er det ikke lenger noen generell tendens til økning i alkoholforbruket. Tvert 

imot går forbruket i mange land ned, og særlig gjelder det de tradisjonelle vinlandene rundt 

Middelhavet. F eks gikk forbruket i Frankrike ned fra 22 liter ren alkohol pr voksen innbygger 

i 1973-75 til 15 liter i 1993-95, og i Italia ble alkoholforbruket halvert, fra 18 liter i 1973-75 

til 9 liter i 1993-95. Alkoholforbruket sank også sterkt i Spania og Portugal. 9 Jeg tror at den 

viktigste årsaken til denne utviklingen på mange måter likner den vi så i Norden fram til 

1975, altså at bruk av alkohol blir noe som hører fritida til. For landene rundt Middelhavet 

førte dette til en nedgang i alkoholforbruket, fordi arbeidstida i disse landene tradisjonelt ikke 

hadde vært alkoholfri. 

Pekka Sulkunen mener at nedgangen i forbruket i Middelhavslandene kan skyldes det han 

kaller en modernisering av forbruksmønstrene i disse landene, som leder til en homogenisering 

av livsstil over landegrensene. Men han framhever også en mer funksjonell forklaring 

knyttet til at den nye arbeidsdagen stiller større krav til nøyaktighet og presisjon i arbeidet enn 

før. 10 Håkan Leifman nevner at en annen viktig grunn til nedgangen i forbruket kan være den 

7 Mäkelä et al. (op.cit.), s. 18-30. 

8 I rapporten opererer Mäkelä et al. (op.cit.) med begrepene "drinking style" og "drinking pattern". Det kan synes 

som om de med "drinking style" først og fremst mener hyppigheten av drikkesituasjoner og hvilken type 

alkoholdrikk som er den mest vanlige, mens de med "drinking pattern" først og fremst er interessert i den delen 

av drikkingen som er mest risikofylt, dvs. konsumert alkoholmengde pr. gang og over tid. De kjennetegnene ved 

drikkingen som er mest direkte forbundet med skadevirkninger kaller de for "the core pattern of drinking" (s. 

109). 

9 Håkan Leifman (2001): Homogenisation in alcohol consumption in the European Union. I Nordic Studies on 

Alcohol and Drugs, English supplement, Vol. 18, s. 23, Table 2. 

10 Pekka Sulkunen (1983): Alcohol consumption and the transformation of living conditions. I Gibbins et al 

(eds.): Research advances in alcohol and drug problems. Volume 3. New York: Plenum Press.

35 

større opptattheten av helse, og den økte bevisstheten om at et høyt alkoholforbruk kan føre til 

helseproblemer. 11 

Når det gjelder utviklingen i Norden, finner vi at alkoholforbruket har holdt seg nokså uendret 

fra 1975 og til i dag, med unntak av på Island, hvor forbruket har økt fra 4 til 6 liter pr innbygger 

15 år og eldre, altså en økning på 50 prosent. Den viktigste årsaken til denne økningen 

er at øl først ble tillatt solgt på Island i 1989, og at økningen i salget av øl og vin kom noe 

senere på Island enn i det øvrige Norden. 12 

I de andre nordiske landene har det registrerte forbruket variert noe, men i det store og hele 

holdt seg rundt samme nivå, 11-12 liter i Danmark, 8-9 liter i Finland, 6-7 liter i Sverige og 5- 

6 liter i Norge. Alkoholforbruket i Sverige er noe lavere enn for 25 år siden, i Norge drikker 

vi like mye som den gang, mens forbruket i Finland og i Danmark er noe høyere. Imidlertid 

kan det være grunn til å tro at det uregistrerte forbruket har økt noe i denne perioden. Håkan 

Leifman har på bakgrunn av utviklingen i alkoholrelaterte dødsfall anslått økningen fra begynnelsen 

av 1980-årene til 1996 til rundt 0,5 liter ren alkohol i alle de fire nordiske landene 

som var med i ECAS-studien. 13 For Norges del har Horverak, Nordlund og Rossow anslått 

økningen til 0,3 liter fra 1979 til 1999. 14 

Men selv om forbruket i alle de nordiske landene – med unntak av Island - har holdt seg på 

noenlunde samme nivå, har sammensetningen av hva vi drikker fortsatt å endre seg. Fra 1975 

til 2000 har spritens andel av det totale salget av alkohol i Norge falt fra 43 til 19 prosent, i 

Sverige fra 49 til 21 prosent og i Finland fra 49 til 26 prosent. I Danmark står i dag sprit for 

bare 12 prosent av det registrerte alkoholforbruket, mens spritens andel på Island er redusert 

til rundt 30 prosent. 15 Fra 1970-årene og til i dag er det særlig vinsalget som har gjort kraftige 

innhogg i spritens markedsandel. Situasjonen i dag er altså at vi drikker om lag like mye alkohol 

som for 25 år siden, men vi drikker mer øl og vin, og mindre sprit. 

I følge norske intervjudata har ikke dette ført til at nordmenn drikker oftere i dag enn for 30 år 

siden. I 1973 oppga de norske kvinner og menn som hadde brukt alkohol det året at de i 

gjennomsnitt hadde drukket 129 ganger, i 1999 var gjennomsnittet av antall drikkesituasjoner 

gått ned til 112 ganger. Og ser vi på andelen som oppga at det bare var én dag siden sist de 

hadde drukket alkohol, så var også denne større i 1973 enn i 1999 (hhv 21 og 17 prosent). 

Den økte hyppigheten i bruken av alkohol som fulgte av økningen i alkoholforbruket fra 1950 

til 1975, synes altså ikke å ha blitt forsterket av overgangen til svakere drikkevarer; nordmenn 

drikker sjeldnere nå enn hva vi gjorde i 1973. 

11 

Håkan Leifman (op.cit.). 

12 

Hildigunnur Olafsdottir hevder at innføringen av ølsalg på Island i seg selv førte til en økning i alkoholforbruket 

(The dynamics of shifts in alcoholic beverage preference: Effects of the legalization of beer in Iceland. Journal 

of Studies on Alcohol, Vol. 59 (1):107-114, 1998). Imidlertid kan det se ut som om Olafsdottir har beregnet 

en korttidseffekt, for allerede i 1992 var utviklingen i alkoholforbruket igjen tilbake på langstidstrenden fra 

1975-1989. 

13 

Det forholdsvis stabile forbruksnivået endres ikke særlig om vi tar hensyn til utviklingen i det uregistrerte 

forbruket. 

14 

Horverak, Øyvind; Nordlund, Sturla og Rossow, Ingeborg (2001): Om sentrale deler av norsk alkoholpolitikk. 

Rapport nr. 1, SIRUS, Oslo (tabell 6). 

15 

Nordisk statistikk fra SIRUS, 2001.

Tabell 1. En sammenlikning av drikkemønsteret i Norge for årene 1973 og 1999. 

Øl Vin Brennevin Alkohol 

Prosentandel 

kerealkoholbru- 

1973 72 65 74 85 

1999 76 80 72 90 

Antall 

per år 

drikkesituasjoner 

1973 38 13 23 129 

1999 

Kvantum alkohol drukket 

pr gang* 

32 25 17 112 

1973 21 22 47 - 

1999 35 34 45 - 

Prosentandel 

menterstorkonsu- 

1973 25 18 37 45 

1999 30 30 20 50 

Antall høykonsumsituasjoner 

per år# 

1973 2 1 2 5 

1999 

*Milliliter ren alkohol. 

4 2 1 7 

# Drukket mer enn 6 flasker (0,33 l) øl, 1 flaske (0,75 l) vin eller 

1/3 flaske (0,23 l) sprit. 

36 

Dette kan kanskje synes overraskende, men at det virkelig forholder seg slik, blir understøttet 

av oppgavene over hvor mange ganger alkoholbrukerne sier at de en eller annen gang har 

drukket en alkoholmengde som svarer til en tredjedels flaske sprit. I 1973 oppga alkoholbrukerne 

i gjennomsnitt å ha drukket så mye 5 ganger, i 1999 var tallet steget til 7 ganger. Det 

synes altså som om nordmenn drikker seg oftere beruset nå enn for 25 år siden, noe som jo er 

naturlig all den tid forbruksnivået er uendret samtidig som antall drikketilfeller har gått ned. 

Når det gjelder brukerne av øl, vin og sprit, har andelen storbrukere økt både blant øl og vindrikkerne, 

mens den – naturlig nok – har falt blant spritbrukerne. Disse resultatene er som vi 

kan forvente; andelen storbrukere av alkohol innenfor en gruppe øker når alkoholforbruket i 

gruppen øker. I store trekk viser våre intervjudata at vi drikker vin og øl på samme måte som 

vi drikker sprit, selv om det er riktig å understreke at den konsumerte alkoholmengden synes å 

være størst i de tilfeller hvor vi drikker sprit, slik vi ser av tabell 1.”The core pattern of alcohol 

consumption”, altså den måten vi drikker på når vi drikker, synes likevel å ligge forbausende 

fast. 

1000 - 2000 

Det nordiske drikkemønsteret har eksistert helt fra vikingenes dager, og soga er full av historier 

om hva altfor mye drikk har ført til. En av de mest kraftfulle skildringene av et vikingtreff 

hvor det drikkes øl finner vi i soga om Egil Skallagrimsson, som levde på 900-tallet. Et sted

37 

leser vi at Egil og tre av hans menn vinterstid var på tur i Värmland, og at de etter store strabaser 

med å komme seg fram i snøen tok inn hos en rikmann som hette Årmod Skjegg. Årmod 

byr på mat og øl, og forsøker å skjenke Egil og hans menn fulle. Og så sier soga: ”Egil sa 

til karane sine at dei ikkje skulle drikka meir, og drakk for dei det som dei ikkje på annan 

måte kunne sleppa frå. Egil merka da at han greidde det ikkje slik lenger; han stod da opp og 

gjekk tvert over golvet dit som Årmod sat, tok han i akslene og klemde han opp til stolpane. 

Sidan sende Egil opp or seg ei stor spye, så det gaus i andletet på Årmod, i augo, nase og 

munn, og rann så nedetter bringa. Årmod heldt på og skulle kjøvast, og da han fekk pusten att, 

gaus spya opp or han òg.” 16 

Dette er naturligvis forholdsvis sterk kost, men det er ikke mye sterkere enn de skildringer vi 

leser i Mikael Niemis Populärmusik från Vittula, der han beretter om sin oppvekst på småstedet 

Pajala i 1960- og 1970-årene, altså 1000 år etter at Egil Skallagrimsson trådde på jorden. 

Den som har lest boka vil nok huske skildringen av 70-årsdagen til farfaren, etter at jaktlaget 

virkelig hadde fått fyrt opp festen, og taleevnen for lengst er et tilbakelagt stadium: ”Även jag 

började fnissa åt alla fyllesvin som vinglade runt i pörtet, som gaggade med varandra, som 

spillde ner sig när de drack, som gick ut i snön i bara strumporna, som sjöng med ögonen i 

kors, som ramlade på rumpan och krälade som krokodiler bland trasmattorna.” Og en liten 

stund senere: ”Runtom i pörtet sänkte sig nu lugnet. I raden på golvet låg karlarna i samma 

ställning som jag lagt dem, inbäddade i drömlös fyllkoma. Andra krälade runt som skölpaddor 

med sega långsama rörelser. … Festen var redan över fast klockan inte var mer än elva på 

kvällen. På mindre än fyra timmar hade jägarna klämt i sig över en liter per skalle, och ändå 

kräktes ingen, ett tecken på lång och ihärdig träning.” 17 

Noen vil kanskje likevel si at ja-ja, slik var det før, og særlig på landsbygda, men nå drikker 

vi mer og mer vin, og det endrer vår måte å drikke på. Jeg vil si at det er direkte naivt å tro at 

det økte forbruket av vin i Norden vil føre til en omveltning av en mer enn tusenårig tradisjon. 

Den nordiske måten å bruke alkohol på er tett knyttet opp til beruselse og de gleder vi forbinder 

med rusen, det har liten hensikt å moralisere over det. I alle de store fester vi minnes, og 

det er jo heller ikke alle, spiller egen eller andres rus en sentral rolle. I festlig samvær, som er 

den typen situasjoner som fremdeles preger den nordiske bruken av alkohol, er rusen viktig. 

Slik har det vært, slik er det, og slik vil det fortsette å være i mange år framover, uansett hvor 

billig det blir å drikke i Norden, og uansett om alkohol selges i hver eneste pølsebod. 

Den finske samfunnsforskeren Klaus Mäkelä sa i et intervju i Nordisk Alkohol- och Narkotikatidskrift 

i fjor at ”Det är ju nästan en truism att dryckesmönstret har en betydelse för hur 

drickandet utfaller. Men hela mitt resonemang går ut på att man inte kan påverka dryckesmönstret. 

Om man kan påverka någonting så är det den kvantitativa, aggregerade nivån. Däremot 

är det fåfängt att försöka påverka dryckessättet, eftersom det är så grundläggande för 

varje individ och kultur.” 18 

Fremtiden 

De lavere prisene og den økte tilgjengeligheten som følger av EU-kommisjonens politikk, 

betyr at vi ikke er i stand til å påvirke det aggregerte nivået ved like effektive virkemidler som 

16 Egilssoga (2001), Det norske Samlaget, Oslo, s. 167. 

17 Niemi, Mikael (2000): Populärmusik från Vittula, Månpocket, s. 230-234. 

18 Christoffer Tigerstedt (2000): Mäkelä om alkoholpolitik, hövlighet och sinnet för det konkreta. Nordisk 

Alkohol- och Narkotikatidskrift, Vol. 17, s. 216.

38 

før. For selv om ECAS- og ISACE-studiene understreker betydningen av tradisjon og kultur 

når det gjelder å forstå drikkemønster og alkoholforbruk, slår begge studiene fast at for et gitt 

drikkemønster, eksisterer det virkemidler som er effektive når det gjelder å begrense det aggregerte 

forbruket av alkohol. To av de virkemidlene som er mest effektive når det gjelder å 

påvirke det totale konsumet i et samfunn, er høye priser og begrenset tilgjengelighet. 

Men det kan synes som om disse virkemidlene ikke først og fremst påvirker det totale forbruket 

i samfunnet ved å påvirke den måten borgerne drikker på. Det kan virke som om høye 

priser og lav tilgjengelighet først og fremst virker gjennom drikkefrekvensene, de gjør at vi 

drikker sjeldnere enn vi ellers ville ha gjort. Det kan være en innsikt det kan være grunn til å 

ta med seg i det fortsatte arbeidet for å begrense bruken av alkohol i Norden. Det er ikke gitt 

at det er fornuftig å rette skytset mot drikkemønsteret, uansett om vinanmelderne, alkoholindustrien 

og andre alkoholentusiaster hevder at vi drikker på feil måte. Det gjelder uansett om 

de måtte ha rett, i den graden begrepet rett har noen mening i denne sammenheng. Jeg er ikke 

sikker på at det er sunnere å drikke som en franskmann enn som en finne i Finland, og slett 

ikke i Pajala, uansett om det ligger i Sverige. 

Som jeg allerede har nevnt, var en av de viktigste erfaringene fra ISACE-studien at det økte 

alkoholforbruket fra 1950 til 1975 førte med seg en alminneliggjøring av alkoholen. Alkoholen 

trengte seg inn på enemerker hvor den før ikke hadde hatt noen plass. Særlig trengte den 

seg inn i privatsfæren, her ble atskillig flere situasjoner alkoholisert enn hva som hadde vært 

tilfellet tidligere. 

Dorrit Schmidt har i en interessant artikkel sett på endringene i drikkemønsteret blant et utvalg 

mannlige københavnere i aldersgruppen 30-44 år i årene fra 1964 til 1993, dvs. i en periode 

hvor alkoholforbruket i Danmark økte fra rundt 6 liter til om lag 12 liter. 19 Overraskende 

nok fant hun at det økte forbruket ikke hadde ført til særlig vekst i antallet drikkesituasjoner 

blant denne gruppen av menn. Veksten i forbruket syntes først og fremst å ha ført til at flere 

drakk mer når de drakk. Det var drikkeintensiteten som hadde økt når det gjennomsnittlige 

forbruket i samfunnet økte, ikke antallet drikkesituasjoner. På et spørsmål om hvor mange 

”genstande” de mannlige københavnerne drakk sist de drakk øl, svarte i 1964 9 prosent at de 

drakk syv ”genstande” eller mer, i 1993 var andelen økt til 33 prosent. 

Det at københavnerne begynte å drikke mer, og ikke oftere, henger sannsynligvis sammen 

med endringene i bruken av alkohol i det danske arbeidslivet. For samtidig med at alkoholforbruket 

i samfunnet ble tredoblet, avtok bruken av alkohol i det danske arbeidslivet. I 1964 

oppga halvparten av utvalget av københavnske menn at de hadde drukket på arbeidet siste 

uke, og 19 prosent hadde drukket 4 dager eller mer. I 1993 var tilsvarende tall 40 prosent, og 

bare 6 prosent hadde drukket 4 dager eller mer. Denne tendensen til et mer alkoholfritt arbeidsliv 

kan nok både forklare nedgangen i antallet drikkesituasjoner, og det økte forbruket pr 

gang. 

Et spørsmål en kan stille seg når alkoholforbruket stiger kraftig, slik tilfellet var i Danmark fra 

1950 til 1980, er om denne utviklingen fører til at det dukker opp nye og uformelle reguleringsmekanismer, 

enten basert på egen erkjennelse av ens alkoholbruk eller på andres reaksjoner 

på det. Med "andre" tenker en da først og fremst på nær familie og arbeidskolleger. 

19 

Schmidt, Dorrit (1995): Fra sædvane til refleksion. Om ændringer i den uformelle regulering av alkoholforbruket. 

Nordisk Alkoholtidskrift Vol. 12:3-12.

39 

Dorrit Schmidt tok opp denne problemstillingen i sin artikkel om de københavnske menns 

drikkevaner, og hun tenderer til å hevde at utflatingen vi har sett i det danske alkoholforbruket 

fra 1980 og utover, nettopp skyldes at slike uformelle mekanismer har trådt i kraft. Nå vil ikke 

jeg gå god for alle hennes konklusjoner, ikke minst tror jeg hennes betraktninger om hvordan 

det danske arbeidslivet har blitt mer og mer alkoholfritt, legger for stor vekt på selvregulering, 

og for liten vekt på avtaler og formell regulering. Men når det gjelder reguleringen i privatsfæren, 

gjør Schmidt en rekke interessante observasjoner. Ikke minst hennes påpekning av at 

det økte forbruket og den økte drikkeintensiteten i seg selv fører til en økt oppmerksomhet om 

eget alkoholforbruk, er det verd å ta med seg nå når alkoholforbruket i de øvrige landene i 

Norden sannsynligvis igjen vil begynne å stige opp mot dansk nivå. Det er tross alt ikke mer 

enn 50 år siden alkoholforbruket var høyere i Sverige enn i Danmark, og like høyt i Norge 

som i Finland. 20 

Det finnes imidlertid også virksomme alkoholpolitiske virkemidler i en situasjon hvor prisvirkemidlet 

blir mindre effektivt, og hvor tilgjengeligheten til alkohol vil øke. Det er langt fra 

sikkert at det er tilstrekkelig å stole på uformelle sosiale reguleringer og selvregulerende mekanismer, 

selv om betydningen av bakrusen som selvregulerende mekanisme neppe kan overvurderes 

når det gjelder å holde alkoholskadene nede i land med nordisk drikkemønster. 

Imidlertid kan en ikke fundere noen alkoholpolitikk på bakrusens egenskaper. Jeg tror at det 

forebyggende arbeidet for å bekjempe alkoholskadene i framtida bør gå langs to, nært beslektede 

linjer. For det første er det viktig å hindre at alkoholen blir alminneliggjort. Med det 

mener jeg at vi må verne om bevisstheten om at alkohol ikke er en hvilken som helst vare, 

men at alkoholdrikker er noe ganske annet enn mineralvann, smør og tomatketchup. En viktig 

del av arbeidet for å oppnå det, er å fortsette informasjonsarbeidet om de farer bruk av alkohol 

kan være forbundet med. 

En annen del av dette arbeidet, er å sørge for at de organisasjoner som holder oppe den alkoholpolitiske 

diskursen i våre samfunn - i Norge vil det først og fremst si avholdsbevegelsen 

med dens utall av grupper og undergrupper - må gis levelige vilkår. I klartekst betyr det offentlige 

støtte til å kunne drive på et forsvarlig nivå. 

En tredje viktig del av arbeidet med å hindre at alkoholen blir alminneliggjort, er å opprettholde 

den særegne distribusjonsmåten vi har for alkohol i de fleste nordiske landene, altså 

de offentlige alkoholmonopolene. Det faktum at en må oppsøke en spesiell butikk for å 

kjøpe vin og brennevin, og i mange tilfeller også øl, gir en helt annen bevissthet om disse varenes 

særpreg, enn om en støtte på dem i dagligvarebutikkenes hyller under sin vandring for å 

handle inn til middag. Slik sett er den offentlige monopolordningen i seg selv verd hundrevis 

av informasjonskampanjer. God butikk for staten er det også. 

Men å opprettholde alkoholmonopolene kan bli en meget tøff kamp, for er det noe som er 

sikkert, så er det at de offentlige alkoholmonopolene ikke er særlig populære i EUkommisjonen, 

eller hos dens venner i alkoholindustrien. Det skyldes at disse monopolene er 

opprettet og ment for å hindre salget av varer EU-kommisjonen ser få problemer med, og som 

alkoholindustrien lever av. Kommisjonens og alkoholindustriens problem er å øke handelen 

med alkohol, ikke å minske den. I et slikt virkelighetsbilde passer ikke alkoholmonopolene 

inn. 

20 Brewers Association of Canada (1997): Alcohol Beverage Taxation and Control Policies. Forbruket i Sverige 

var i 1950 3,92 liter ren alkohol pr. innbygger, i Danmark 3,78 liter, i Finland 2,24 liter og i Norge 2,17 liter.

40 

Den andre linja vi må styrke i det alkoholpolitiske arbeidet nå når de tradisjonelle kontrollpolitiske 

virkemidlene svekkes, er å uvanliggjøre bruken av alkohol. Med det mener jeg at det 

må skapes situasjoner hvor folk avstår fra å bruke alkohol, fordi det ikke er sosialt akseptert. I 

Norden er vi heldig stilt på dette feltet, fordi vi allerede har en del soner i våre liv som er definert 

som alkoholfrie, og hvor den som bruker alkohol skiller seg ut på en negativ måte. Jeg 

tenker her først og fremst på trafikken og arbeidslivet, og på bruk av alkohol i en del offentlige 

rom. Vi må ta vare på disse egenskapene ved våre samfunn, og forsøke å bygge ut de alkoholfrie 

områdene til andre deler av livet, slik som f eks foreldres samvær med sine små barn 

og idrettslederes og ungdomslederes samvær med unge. Strategien med å satse på alkoholfrie 

soner er også et virkemiddel av den tradisjonelle nordiske typen, i den forstand at det rammer 

alle, og ikke bare dem som av en eller annen grunn antas å drikke for mye. Det virker først og 

fremst til å dempe alkoholforbruket i samfunnet, ikke hos bestemte individer. 

Så får vi i stedet godta at den nordiske fylla vil bestå også i framtida, fordi den er og har alltid 

vært en del av den nordiske måten å bruke alkohol på. Jeg kan overhodet ikke se noen grunner 

til at dette trekket ved vår måte å drikke på vil forsvinne, når alkoholen blir billigere og mer 

tilgjengelig. Tvert imot så ser jeg en rekke grunner til at det vil føre med seg flere slike drikkesituasjoner. 

Det kan vi selvfølgelig sette oss ned å fortvile over, men mer fornuftig er det å 

forsøke å utvikle nye virkemidler som kan bidra til at det totale forbruket av alkohol holdes i 

sjakk. En hovedstrategi i dette arbeidet, blir å hindre at alkoholkonsumet trenger inn i større 

deler av vår fritid enn det alt gjør i dag. Vi må arbeide for å forhindre at bruk av alkohol blir 

enda mer alminnelig, slik at alkoholbruk fortsetter å være reservert for fest og festlig samvær. 

Med andre ord: Vi må arbeide for å bevare det beste trekket ved det nordiske drikkemønsteret.

41 

II 

TRYCKET PÅ SKATTERNA

ÄR 2004 ETT ÖDESDIGERT ÅR FÖR DE NORDISKA ALKOHOLSKATTERNA? 

Esa Österberg 

42 

Mer än ett halvsekel byggde den nordiska alkoholkontrollen på omfattande statliga alkoholmonopol, 

stram tillgänglighet på alkoholdrycker och höga alkoholskatter (se t.ex. Bruun 

1973; Holder et al. 1998; Sulkunen et al. 2000). Danmark har varit ett undantag från den allmänna 

nordiska regeln, men även i Danmark har skatterna på alkoholdrycker varit mycket 

höga i jämförelse med andra europeiska länder (se t.ex. Bruun et al. 1975; Österberg & Karlsson 

2002). 

I Nordens närmaste grannländer, alltså i Tyskland i söder samt i de baltiska länderna och i 

Ryssland i öster, har priserna på alkoholdrycker många årtionden varit klart lägre än i de 

nordiska länderna. Detta gäller även idag (figur 1). 

Figur 1. Priser på alkoholdrycker i Finland och dess grannländer år 2000, indextal med Finland som 100 

120 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

Tyskland 

Danmark 

Sverige 

Källa: Statistikcentralen i Finland. 

Tax-free 

Förutom i grannländerna har nordbor kunnat köpa alkoholdrycker billigare än i hemlandet 

även i speciella tax-free butiker under flyg- och båtresor. Detta har gällt resor till både 

nordiska och icke-nordiska länder. Idag fungerar tax-free försäljning fortfarande under resor 

mellan EU-länder och tredje länder men sedan juli 1999 har den avskaffats i trafiken mellan 

olika EU-länder med vissa undantag. Ett av dessa undantag gäller sådan båttrafik mellan 

Finland och Sverige som går via Åland (Karlsson 1999). 

Finland 

Ryssland 

Estland

43 

Beroende på både grannländernas billigare alkoholpriser samt möjligheten att då och då 

trygga sig till tax-free försäljning har privatimport och även smuggling av alkoholdrycker 

förekommit rätt allmänt i de nordiska länderna under de gångna årtiondena. Å andra sidan har 

de låga införselkvoterna hållit privatimporten och smugglingen av alkoholdrycker i schack i 

den meningen att de införda mängderna av alkoholdrycker varken hotat högskatte- och 

högprispolitiken eller statens indrivning av skatteintäkter från alkohol. 

Den europeiska integrationen 

År 1973 blev Danmark medlem i Europeiska Unionen (EU) eller, rättare sagt, i Europeiska 

Gemenskapen (EG), som den då kallades. Avtalet om det Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet 

(EES) mellan EU å ena sidan samt Finland, Island, Norge och Sverige som enskilda 

stater å andra sidan trädde i kraft den 1 januari 1994. Den 1 januari 1995 blev Finland 

och Sverige medlemmar i EU. 

Den ökade europeiska integrationen har påverkat den nordiska alkoholkontrollen på många 

sätt. Finland, Island, Norge och Sverige har varit tvungna att avveckla sina statliga alkoholmonopol 

på import, export, produktion och grossisthandel (se t.ex. Holder et al. 1998; Österberg 

& Karlsson 2002). Orsaken till detta kan man hitta i paragraf 28 (före detta paragraf 30) i 

fördraget om upprättandet av Europeiska Gemenskapen. Denna paragraf förbjuder kvantitativa 

importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan. 

De nordiska länderna har också varit tvungna att öka resenärernas kvoter på skattefri import 

av alkoholdrycker. Detta har gällt främst Danmark, men även Finland och Sverige har påverkats 

klart (Tabell 1). I någon mån har detta berört även Island och Norge (se t.ex. Holder et al. 

1998, 43). 

Tabell 1. Finlands och Sveriges införselkvoter för skattefri alkohol från andra EU-länder 

A. Finland 

Spritdrycker Mellanklassprodukter 

Vin Öl 

Till 1.1.1995 1 liter spritdrycker och 1 liter vin eller starkvin eller 2 liter 

vin eller starkvin 

Från 1.1.1995 1 eller 3 5 15 

Från 1.1.1998 1 3 5 15 

Från 1.7.2000 1 3 5 24 

Från 1.1.2001 1 3 5 32 

Från 1.1.2003 5 10 40 64 

Från 1.1.2004 10 20 90 110

B. Sverige 

Spritdrycker Mellanklassprodukter 

Vin Öl 

Till 1.1.1995 1 liter spritdrycker och 1 liter vin eller starkvin eller 2 liter 

vin eller starkvin 

Från 1.1.1995 1 eller 3 5 15 

Från 1.1.1998 1 3 20 24 

Från 1.7.2000 1 6 26 32 

Från 1.1.2001 2 6 26 32 

Från 1.1.2003 5 6 52 64 

Från 1.1.2004 10 20 90 110 

Källa: Österberg & Karlsson 2002. 

44 

Tillsvidare har resenärernas rätt att föra in alkoholdrycker stigit ganska måttligt både i Finland 

och Sverige jämfört med det som kommer att ske i den närmaste framtiden (se tabell 1). 

Danmark är också här ett undantag. Där har resenärer sedan början av 1993 skattefritt kunnat 

föra in 110 liter öl, 90 liter vin och 20 liter mellanklassprodukter från andra EU-länder (Bygvrå, 

2000). Detsamma kommer att gälla Finland och Sverige som medlemmar av EU den 1 

januari 2004. Den dagen kommer invånarna i Danmark, Finland och Sverige även att kunna 

föra in 10 liter skattefria spritdrycker från andra EU-länder. 

De generella införselkvoterna i EU kommer inte att gälla Island och Norge, eftersom EESavtalet 

i detta sammanhang inte innehåller samma förpliktelser som medlemskapet i EU. Om 

Norges regering och Stortinget inte vill ändra på nuläget, kommer resenärer sålunda även i 

fortsättningen att kunna ta med sig skattefritt endast en liter spritdrycker och en liter starkvin 

eller bordsvin och två liter öl eller två liter starkvin eller bordsvin och två liter öl. 

I samband med upprättandet av den inre europeiska marknaden har EU försökt harmonisera 

olika punktskatter och mervärdesskatter. Hittills har kommissionens försök att harmonisera 

punktskatter på alkoholdrycker stött på sådant motstånd att de accepterade direktiven inte har 

påverkat alkoholskatternas nivå i de nordiska länderna (se t.ex. Österberg & Karlsson 2002). 

Själva sättet att beskatta alkoholdrycker har dock harmoniserats. 

Möjliga konsekvenser av ökade importkvoter 

En allmän tankegång går ut på följande. Om Finland och Sverige inte sänker sina alkoholskatter 

i samband med höjda importkvoter för alkoholdrycker, kommer alkoholkonsumenterna 

samt langare att börja hämta klart större mängder alkoholdrycker från utlandet än de gör 

för närvarande. Eftersom en del av den ökade privata alkoholimporten innebär en övergång 

från inhemska alkoholinköp till privat alkoholimport, kommer den registrerade alkoholkonsumtionen, 

alltså den mängd alkoholdrycker som inhandlas i hemlandet, att minska. Minskningen 

i den registrerade alkoholkonsumtionen leder i sig till att statens skatteinkomster på 

alkoholdrycker minskar. Den leder också till minskad sysselsättning och minskade vinster för 

alkoholnäringen, vilket återigen minskar statens skatteinkomster. Eftersom alkoholdryckernas 

tillgänglighet på grund av ökade importkvoter och billigare utländska alkoholdrycker har blivit 

bättre, är en del av den ökade privatimporten tilläggskonsumtion, vilket betyder att alkoholdryckernas 

totalkonsumtion kommer att öka. Detta i sin tur leder till ökade alkoholskador, 

större behov av offentliga tjänster och högre offentliga alkoholutgifter.

45 

Det andra steget i detta resonemang är följande. För att motverka ökningen i privat alkoholimport 

kan staten minska skattesatserna på alkoholdrycker. Detta kan ske antingen på förhand 

eller i samband med att resenärernas importkvoter höjs. Skattesänkningen kunde också ske 

först efter man han konstaterat hur mycket privat alkoholimport verkligen har ökat. Då skulle 

man exakt veta hur stor är den ökning som man ska motarbeta med skattesänkningar. 

Beroende på storleken av skatteminskningarna kan den privata alkoholimporten öka, minska 

eller förbli oförändrad. Om sänkningen av alkoholskatterna är tillräckligt stor, kommer det att 

ske en övergång från privat alkoholimport till registrerad alkoholkonsumtion. Om sänkningen 

på alkoholskatter är jämförelsevis liten kan privatimporten öka dels på grund av tilläggskonsumtion, 

dels i form av en övergång från registrerad alkoholkonsumtion till privat alkoholimport. 

Sänkningen på alkoholskatter kan alltså leda till ökad eller minskad registrerad alkoholkonsumtion 

och ökad eller minskad privat alkoholimport, men i varje fall kommer summan av 

den registrerade och den oregistrerade alkoholkonsumtionen att öka. 

I princip är det möjligt att statens totala skatteinkomster från alkoholdrycker ökar då staten 

sänker alkoholbeskattningen. Detta händer till exempel då alkoholdryckerna är mycket priskänsliga, 

varvid den sänkta skatten per liter alkohol kompenseras med en mycket större proportionell 

ökning i alkoholkonsumtionen. Hur stor konsumtionsökning det behövs beror på 

alkoholskatternas andel i alkoholpriserna. Om alkoholskatten till exempel utgör 50 procent av 

alkoholpriset betyder en skattesänkning på 20 procent att man kan vänta en prissänkning på 

10 procent. För att sänkningen i skattesatsen skulle bli kompenserad borde en prissänkning på 

10 procent leda till en konsumtionsökning på 20 procent. 

Alkoholdryckerna borde alltså vara mycket priselastiska för att garantera att statens totala 

skatteinkomster från alkoholdrycker inte skulle minska då alkoholskatten sänks. Situationen i 

de nordiska länderna tycks dock vara sådan att alkoholdryckernas priselasticitet har ett absolut 

värde som ligger under 1 och i varje fall klart under 2, vilket skulle leda till att konsumtionsökningen 

är dubbelt så stor som förändringen i priset (se t.ex. Österberg 1995). Vidare bör 

man komma ihåg att konsumtionsökningen även leder till ökat antal alkoholskador och ökat 

behov av offentliga tjänster samt ökade alkoholutgifter för staten och kommunerna. I många 

fall är det troligen helt omöjligt att ökad alkoholkonsumtion i samband med sänkt alkoholbeskattning 

skulle leda till förbättringar i statsfinanser. 

Statens skatteinkomster i samband med sänkta skattesatser på alkoholdrycker kan även öka 

om det sker en så omfattande övergång från privat alkoholimport och annan oregistrerad 

alkoholkonsumtion till registrerad alkoholkonsumtion att denna övergång tillsammans med 

ökningen i den totala alkoholkonsumtionen kompenserar skattesänkningen. Alltså, statens 

alkoholinkomster ökar om sänkt skatt per alkoholenhet blir kompenserad av en proportionellt 

större ökning i den registrerade alkoholkonsumtionen. I de flesta fall förutsätter denna 

möjlighet dock att den oregisterade alkoholkonsumtionen är mycket omfattande i 

utgångssituationen, vilket inte torde vara fallet i de nordiska länderna (se t.ex. Holder et al. 

1998; Nordlund & Österberg 2000; Österberg 2000). 

Om summan av övergången och tilläggskonsumtionen inte är tillräckligt stor för att 

kompensera sänkningen i skattesatserna, kan man i nästa steg påstå att skattesänkningarna har 

så stora positiva effekter på den allmänna sysselsättningen och landets totalproduktion att 

andra slags skatter indirekt kompenserar förlusterna av alkoholbeskattningen (se t.ex.

46 

Mankinen 1996; Hella & Mankinen 1997). Dessa indirekta effekter är dock svåra att påvisa 

och det är ännu svårare att nå enighet om deras eventuella storlek. 

Höjda importkvoter – ökad privat alkoholimport 

Nästan alla tycks acceptera påståendet att höjda importkvoter leder till ökad privat alkoholimport 

och detta påstående stämmer väl med verkligheten i de olika nordiska länderna. I Danmark 

var importkvoterna relativt låga ända till mitten av 1980-talet då speciellt ölkvoten började 

öka (Tabell 2). Den andra stora ökningen i importkvoter inträffade 1993 i samband med 

inrättandet av den inre europeiska marknaden. 

Tabell 2. Importkvoter för alkoholdrycker i Danmark vid olika tidpunkter under åren 1973-2001, 

liter per invånare under endagstur över gränsen till ett annat EU-land 

Månad År Spritdrycker Öl Vin Starkvin 

Före 1973 0 0 0 0 

Januari 1973 0 2 3 3 

1977 0 2 3 3 

1980 0 2 3 3 

1985 0 * 4 3 

Maj 1986 0 * 4 3 

Förår 1987 0 10 4 3 

Maj 1989 0 10 5 3 

Juli 1990 0 12 5 3 

Februari 1991 0 15 5 3 

Juli 1991 0 12 5 3 

Januari 1993 0 110 90 10 

*Inga kvantitativa restriktioner. 

Källor: Bygvrå 1992; Bygvrå 2000. 

Tabell 3 visar hur privatimporten av öl och vin har utvecklats under åren 1977-1986. Då ölimporten 

släpptes praktiskt taget fri 1985, ökade ölimporten tydligt. För senare år finns det 

inte fullständiga serier men däremot nog data från vissa år. Till exempel 1991 var ölimporten 

54 miljoner liter, alltså ungefär lika mycket som 1985. År 1996 var ölimporten 77 miljoner 

liter, 1999 nådde den 97 miljoner liter och 2000 estimerades den till ungefär 120 miljoner 

liter.

47 

Tabell 3. Danskarnas privatimport av öl, vin och starkvin från Tyskland åren 1997-1986, miljoner liter 

År Öl Vin Starkvin 

1977 6.6 7.6 1.5 

1978 6.9 8.0 1.6 

1979 6.8 7.8 1.6 

1980 7.0 8.0 1.6 

1981 6.3 7.3 1.4 

1982 6.5 7.0 1.4 

1983 6.0 7.0 1.4 

1984 6.3 7.2 1.4 

1985 46.8 11.0 1.6 

1986 86.1 13.9 1.9 

Källa: Thorsen 1988. 

Privatimporten av vin var 15 miljoner liter 1991. År 1996 hade den stigit till 25 miljoner liter. 

Tre år senare var denna nivå oförändrad. År 2000 uppskattades vinimporten överstiga 30 

miljoner liter. 

Det är inte helt lätt att tolka utvecklingen i den danska alkoholimport på 1990-talet. Förändringarna 

i importkvoterna har haft sin verkan, men även förändringarna i alkoholpriserna har 

påverkat utvecklingen. Som tabell 4 visar sänktes vinskatten i Danmark den 30 juni 1991 och 

den 30 september 1992. Totalt var sänkningen ungefär 50 procent. Detsamma har gällt ölskatten 

(tabell 5). Dessa skattesänkningar ägde alltså rum innan importkvoterna höjdes 1993. 

Av allt att döma skulle privatimporten av öl och vin ha varit klart större i slutet av 1990-talet 

utan skattesänkningar i början av 1990-talet. 

Tabell 4. Skattesatser för vin i Danmark åren 1973 - 2001, kronor per hektoliter 

Period Vin Starkvin 

01.01.1973 - 16.05.1974 4 8,7 

17.05.1974 - 20.08.1976 5,5 10,95 

21.08.1976 - 14.06.1982 7,5 13,95 

15.06.1982 - 30.09.1982 9,15 17 

01.10.1982 - 30.09 1983 10,05 19,67 

01.10.1983 - 31.03.1986 10,725 19,93 

01.04.1986 - 30.06.1991 12,6 23,4 

01.07.1991 - 30.09.1992 10,93 16,7 

01.10.1992 - 30.06.1996 6,55 9,85 

01.07.1996 - 30.04.1997 6,8 10,2 

01.05.1997- 7,05 10,55 

Källa: Thorsen 2001.

Tabell 5. Skattesatser för öl i Danmark åren 1984-2001, kronor per hektoliter 

Period Skatteklassl Luxusöl klass A 

21.05.84-31.03.86 413,7 516,85 

01.04.86.-30.09.86 455,05 568,55 

01.10.86-30.06.91 481,95 602,15 

01.07.91-30.09.92 417,95 538,15 

01.10.92-31.12.92 249,95 321,8 

Skatteklass1 Skatteklass2 

01.01.93-30.06.96 249,95 321,8 

01.07.96-30.04.97 259,25 333,75 

01.05.97- 268,5 345,75 

Källa: Thosen 2001. 

48 

Siffrorna för privatimport av öl och vin har samlats in i intervjuundersökningar. Man kan alltså 

fråga sig om dessa siffror är tillförlitliga. Ett sätt att kolla siffrornas trovärdighet är att 

granska statistik beträffande export och import av alkoholdrycker. Danskarna verkar nämligen 

inte tycka särskilt mycket om tyskt öl. På 1980-talet importerade Danmark mycket små 

mängder öl från Tyskland och även på 1990-talet har den årliga importmängden rört sig kring 

2 miljoner liter. Det är därför lätt att tro på att danskarna huvudsakligen köper danskt öl då de 

inhandlar öl i Tyskland. 

De ökade importkvoterna på öl har också påverkat exporten av danskt öl till Tyskland. I början 

av 1980-talet exporterade Danmark ungefär 30 miljoner liter öl årligen till Tyskand. År 

1987 var siffran 76 miljoner liter. I början av 1990-talet var den ungefär 100 miljoner liter och 

i mitten av 1990 nådde den 120 miljoner liter. Dessa siffror berättar inte direkt om de mängder 

öl danskarna importerar från Tyskland, men de tyder på att gränshandeln med öl ökade 

tydligt under den andra hälften av 1980-talet och att danskarnas alkoholimport troligen numera 

är större än i slutet av 1980-talet. 

Tabell 6 visar att den privata alkoholimporten ökade i Sverige under andra hälften av 1990talet 

och att nästan 30 procent av den totala alkoholkonsumtionen i början av detta årtusende 

bestod av oregistrerad konsumtion. Detta trots att Sverige i början av 1997 sänkte ölskatten 

med 39 procent.

Tabell 6. Total alkoholkonsumtion i Sverige enligt alkoholdryckernas ursprung 

Dryckernas ursprung KALK 1996 SoRAD Förändring i 

Registrerad försäljning (Systembolagets 

försäljning, försäljning 

till restauranger och 

2000/2001 procent 

livsmedelsbutiker) 5,9 6,4 + 8 

Resandeinförsel 

Övrigt (hemtillverkning och 

1,1 1,8 + 67 

smuggling) 0,9 0,8 - 11 

Källa: Leifman 2001 

49 

I Finland höjdes importkvoterna 1995, vilket ledde till en klar ökning i den privata alkoholimporten 

(tabell 7). Ölkvoten höjdes mest, från 2 till 15 liter, och importökningen var klart 

störst beträffande öl. Sedan 1996 har den privata alkoholimporten sjunkit något i Finland. 

Tabell 7. Resenärernas import av alkoholdrycker i Finland från år 1992 till år 2001, miljoner liter 

A. Enling Gallupundersökningar med besöksintervju beställda av Stakes från Finsk Gallup 

År Spritdrycker Mellanklassprodukter Vin Öl 

1992* 3.0 3.0 2.6 

1995 6.9 3.6 5.1 20.5 

1997 4.5 2.8 4.5 26.7 

1998 4.8 2.7 4.2 27.8 

1999 4.0 3.5 4.1 25.1 

2000 4.0 2.3 3.7 25.8 

2001 4.4 2.1 4.0 25.8 

* Dryckesvaneundersökning 1992 

B. Enligt Gallupundersökningar med telefonintervju beställda av Bryggeriföreningen från 

Finsk Gallup 

År Spritdrycker Mellanklass produkter Vin Öl 

1994 2.9 4.0 4.4 

1995 5.4 3.0 7.2 25.9 

1996 7.5 3.4 6.8 39.9 

1997 5.5 3.4 7.0 31.3 

1998 6.2 3.4 7.8 36.0 

1999 5.9 3.7 6.1 32.9 

2000 9.2 2.7 6.6 38.2

50 

C. Enligt intervjuundersökningar beställda av Social och hälsovårdsministeriet av Centralstatistikbyrån 

i Finland 

År Spritdrycker Mellanklass produkter Vin Öl 

1996 5.0 2.1 5.0 29.7 

1997 4.2 1.7 3.8 25.5 

1998 3.6 1.8 3.3 19.2 

1999 3.7 1.8 3.4 22.6 

2000 4.5 2.0 3.5 26.1 

2001 4.3 1.7 3.6 26.8 

Det finska särdraget i detta sammanhang är att alkoholimporten från tredje länder (Estland 

och Ryssland) har ökat mest. En orsak härtill är höjda importkvoter från tredje länder fr.o.m. 

början av år 1995 (tabell 8). En annan åtgärd, som har påverkat den privata alkoholimporten 

från tredje länder, är att det mellan den 15 februari 1995 och den 1 maj 1996 inte fanns några 

tidsfrister beträffande privat alkoholimport. Efter maj 1996 måste en finländare vara i Estland 

eller Ryssland minst 20 timmar för att lagligt kunna importera alkoholdrycker. En tredje faktor 

som har påverkat den privata alkoholimporten från tredje länder är det ökade resandet 

mellan dels Finland och Estland, dels Finland och Ryssland. 

Tabell 8. Införselkvoter för skattefri alkohol från tredje länder 

Spritdrycker Mellanklassprodukter Vin Öl 

Till 1.1.1995 1 liter spritdrycker och 1 liter vineller 2 liter vin* 2 

Från 1.1.1995 1 eller 2 2 15 

Från1.7.2000 1 eller 2 2 16 

* starkvin ingår i vin 

Sänkta skattesatser – förlorare alkoholinkomster 

Danmark sänkte sina skattesatser på öl och vin med 50 procent i början av 1990-talet. År 

1990 var den registrerade totalkonsumtionen av alkoholdrycker 9.7 liter alkohol per invånare. 

Tre år senare, efter skattesänkningarna, var siffran likaså 9.7 liter och 2000 låg den på 9.5 

liter. Ölkonsumtionen hade under samma tidsperiod sjunkit från 124 liter per invånare till 100 

liter per invånare. Vinkonsumtionen hade ökat från 21.3 liter till 30.9 liter per invånare. År 

1993 drack danskarna 120 liter öl och 25.2 liter vin i genomsnitt. Det är alltså helt klart att 

danska statens skatteintäkter från alkohol sjönk avsevärt i samband med skattesänkningar på 

öl och vin. 

För Sveriges del är erfarenheterna med sänkt ölskatt likadana. Ölskatten sänktes med 39 procent 

i början av 1997. År 1996 drack svenskarna 59 liter öl i genomsnitt. År 1997 var siffran 

62 och 2000 56 liter. Skattesänkningen på öl 1997 ledde alltså till en 40 procents minskning i 

statens skatteinkomster på öl. Under alla övriga år då Sverige varit medlem i EU har intäkterna 

från ölskatterna varit stigande. Även summan av vinskatter har ökat årligen under 1990talets 

senare hälft.

51 

Finland har sänkt sina skattesatser endast på vin och mellanklassprodukter. Detta skedde i 

början av 1998 och sänkningen var 17 procent. Då dessa produkter utgör en rätt liten andel av 

totalkonsumtionen, har statens alkoholskatteinkomster ökat nominellt från 6.8 miljarder mark 

år 1995 till 7.4 miljarder mark år 2000. I reella termer har skatteinkomsterna minskat något. 

Sammanfattning 

Importkvoterna inverkar definitivt på mängden privatimporterade alkoholdrycker. I Danmark 

har den praktiskt taget fria gränshandeln från och med början av 1993 lett till en situation där 

den privata alkoholimporten i slutet av 1990-talet var klart större än i början av 1990-talet. 

Detta alltså trots att man hade sänkt skatterna på vin och öl med 50 procent åren 1991 och 

1992. Kommer Finland och Sverige det oaktat att följa det danska exemplet och försöka hejda 

sin privata alkoholimport med hjälp av sänkta alkoholskatter? Det är något som återstår att se. 

I vilket fall som helst är Finlands och Sveriges situation problematisk därför att en allt större 

andel alkoholdrycker kommer att köpas utomlands om skattesänkningar inte genomdrivs vilket 

kommer att minska statens skatteinkomster. I detta hänseende finns det bara dåliga alternativ 

att välja mellan. Om privatimporten växer avsevärt, kan det även leda till svårigheter för 

den inhemska alkoholindustrin och -handeln samt minska sådan sysselsättning som är knuten 

till alkoholhandel. 

En fråga i samband med skattesänkningarna är om man borde vänta tills privatimporten ökat 

innan man sänker skatterna. Eller borde man tvärtom sänka skatterna i förväg för att hindra att 

privatimporten ökar? Båda alternativen har sina goda och dåliga sidor. En sak borde man kanske 

betona. I Finland har man märkt att skattesänkningar eller sänkningar i Alkos vinstmarginal 

inte har slagit fullt ut i alkoholpriserna utan delvis ökat alkoholindustrins och –handelns 

vinstmarginaler. Man bör alltså komma ihåg att staten i det nya alkoholsystemet kan besluta 

endast om skattesatserna, medan det är marknaden som beslutar över priserna. Om man alltså 

sänker ölskatten och det inte finns något verkligt tryck på ölpriserna, kommer bryggerierna att 

tjäna mest om de låter priserna förbli oförändrade och ökar sin vinstmarginal. Detta eftersom 

ölet kännetecknas av låg priskänslighet. Under de omfattande alkoholmonopolens era kunde 

staten besluta samtidigt om skattesatserna och alkoholpriserna eller, som det gick till i Finland: 

Alko beslutade om alkoholpriserna och först efteråt kunde man se hur stora inkomster 

alkoholdryckerna bringade staten.

Källor 

52 

BRUUN, K. (1973) Alkohol i Norden (Bokförlaget Aldus/Bonniers) 

BRUUN, K., EDWARDS, G., LUMIO, M., MÄKELÄ, K., PAN, L., POPHAM, R. E., ROOM, R., 

SCHMIDT, W., SKOG, O.-J., SULKUNEN, P. & ÖSTERBERG, E. (1975) Alcohol control policies 

in public health perspective. A collaborative project of the Finnish Foundation for Alcohol 

Studies, the World Health Organization Regional Office for Europe & The Addiction 

Research Foundation of Ontario (Helsinki, Finnish Foundation for Alcohol Studies). 

BYGVRÅ, S. (1992) Grænsehandel ved porten til Europa (Aabenraa, Institut for grænseregionsforskning). 

BYGVRÅ, S. (2000) Grænsehandel over Danmarks grænser maj 2000 (Aabenraa, Institut for 

grænseregionsforskning). 

HOLDER, H. D., KÜHLHORN, E., NORDLUND, S., ÖSTERBERG, E., ROMELSJÖ, A. & UGLAND, 

T. (1998) European Integration and Nordic Alcohol Policies. Changes in Alcohol Controls 

and Consequences in Finland, Norway and Sweden, 1980-1997 (Ashgate, Aldershot). 

KARLSSON, T. (1999) A Tax Paradise in the Making? Alcohol Regulations in the Åland Islands. 

Contemporary Drug Problems, 26, 3-30. 

NORDLUND, S & ÖSTERBERG, E. (2000) Unrecorded alcohol consumption: its economics and 

its effects in Nordic Countries. Addiction 95, S551-S564. 

ÖSTERBERG, E. (2000) Do alcohol prices affect consumption and related problems? In: 

HOLDER, H. D. & EDWARDS, G. (Eds.): Alcohol and Public Policy: Evidence and Issues ( 

University Press, Oxford) 

ÖSTERBERG, E. (2000) Unrecorded alcohol consumption in Finland in the 1990s. Contemporary 

Drug Problems, 27, 271-299. 

ÖSTERBERG, E. & KARLSSON, T. (Eds.)(2002) Alcohol Policies in EU Member States and 

Norway. A Collection of Country Reports (Helsinki, Stakes). 

SULKUNEN, P., SUTTON, C., TIGERSTEDT, C. & WARPENIUS, K. (Eds.) (2000) Broken Spirits. 

Power and Ideas in Nordic Alcohol Control. NAD Publication No. 39 (Helsinki, Hakapaino 

Oy). 

THORSEN, T. (1988) Danskerne drikker mere end som så , A&N-Debat, no. 33, 16-21.

FINLAND 

Irmeli Virtaranta 

53 

Enligt de allmänna principer som gäller för den inre marknaden betalar en resande skatt på de 

varor han köper i det medlemsland där inköpet sker. Om varorna är avsedda för den resandes 

personliga bruk och om han själv för dem med sig till ett annat medlemsland, behöver han 

inte betala skatt på nytt i detta andra medlemsland. I fråga om alkohol och tobaksprodukter får 

medlemsstaterna ställa upp indikativa gränser, vilkas minimibelopp har fastställts i systemdirektivet 

för accisbeskattning. 

Då Finland anslöt sig till EU var prisnivån på alkoholdrycker så hög att Finlands alkoholpolitik 

skulle ha brutit samman med en gång om man genast hade tillämpat gemenskapsregler. 

Den primära målsättningen att förhindra skador förorsakade av alkohol och den sekundära 

målsättningen att säkra skatteinkomsterna skulle ha varit allvarligt hotade. Därför begärde och 

fick Finland rätt att begränsa resandeinförseln. Begränsningarna kommer att liberaliseras 

gradvis. Tillsvidare har Finland genomfört en skattesänkning av vin och mellanprodukter och 

vissa smärre förändringar av införselmängderna. 

En förändring genomfördes i samband med att lagstiftningen om införselmängderna av öl 

reviderades. Resandeinförseln av öl har varit rätt så problematisk för Finland, i synnerhet i 

närheten av vår öst- och sydgräns. Detta beror på att öl beskattas hårt och på att prisskillnaderna 

mellan Finland å ena sidan samt Estland och Ryssland å andra sidan har varit ganska 

stora. Därför anhöll Finland om rätt av gemenskapen att begränsa resandeinförseln av öl då 

man anländer från ett land utanför EU. Denna rätt beviljades och det bestämdes att nationell 

lag att man får medföra 16 liter öl från tredje land. 

Som kompensation krävde EU att den mängd öl som får införas från den inre marknaden i sin 

tur skulle höjas till 32 liter från den första januari 2001 och till 64 liter från början av år 2003. 

Undantaget är i kraft till slutet av år 2003 så att man från början av år 2004 tillämpar de normala 

reglerna för den inre marknaden. 

Då man fattat dessa beslut om ölmängderna, hade näringslivet behov av att i god tid få veta 

hur mängden resandeinförsel ändras ifråga om andra alkoholdrycker. I maj 2001 beslöt det 

ekonomisk-politiska ministerutskottet att mängden resandeinförsel av andra alkoholdrycker 

höjs samtidigt som man höjer den tillåtna mängden öl. Med andra ord får en resande från den 

1 januari 2003 för eget bruk från en annan medlemsstat medföra 5 liter starka alkoholdrycker, 

10 liter s.k. mellanprodukter samt 40 liter vin. Från den 1 januari 2004 höjs dessa mängder till 

den nivå som gäller inom gemenskapen. 

Inkomsterna av accisen på alkohol är speciellt viktiga för Finland. Man beräknar att skatteinkomsterna 

för år 2001 är cirka 1 260 miljoner euro. Prognosen för nästa år är något högre, 

d.v.s. cirka 1 270 miljoner euro. Alkoholaccisens andel av samtliga skatter och inkomster av 

skattenatur är cirka 3,4 %. Skattegraden för öl är högre i Finland än i något annat EU-land, för 

starka alkoholdrycker ligger den på andra och för vin på fjärde plats.

54 

I maj 2001 beslöt det ekonomisk-politiska ministerutskottet att eventuella skattesänkningar 

görs samtidigt som införselmängderna ändras. Skattesänkningarna genomförs således i början 

av åren 2003 och 2004. Inga beslut har fattats om skattesänkningarnas eurobelopp. 

Dessa belopp beror till stor del på en hur stor ökning av icke-statistikförd konsumtion man är 

beredd att acceptera. Om man inte accepterar någon ökning alls, måste skattesänkningarna 

vara mycket större än om man vill bevara nuläget. Om man å andra sidan inte vidtog några 

skattesänkningar alls, skulle resenärerna frestas att hämta billastvis av alkoholdrycker från 

den inre marknaden. I vartdera fallet skulle slutresultatet bli en förlust av skatteinkomster för 

staten. I vilket fall som helst skulle en skattesänkning vara ett bättre alternativ ur statsfinansiell 

synpunkt, eftersom skattebasen på så sätt skulle bibehållas i Finland och sysselsättningen 

därmed tryggas. 

Då man överväger skattesänkningar måste man beakta ett stort antal faktorer, som påverkas 

direkt eller indirekt av sänkningarna. I varje fall är det klart att konsumtionen skulle öka om 

skatte- och prisnivån på alkohol vore lägre än nu, och om mängderna resandeinförsel dessutom 

vore större. En ökad konsumtion leder i sin tur till problem för hälso- och socialvården 

samt för den allmänna ordningen och säkerheten, såsom t.ex. polis-, rätts-, fångvårds- och 

räddningsväsendet. 

Å andra sidan skulle en ökad alkoholkonsumtion ha positiva återverkningar på produktionen, 

på parti- och detaljhandeln med alkoholdrycker, på Alko Ab, på utskänkningsrestaurangerna, 

på turismen osv. En ökad konsumtion skulle förbättra sysselsättningen och därigenom öka 

också statens och kommunernas skatteinkomster. Under gynnsamma omständigheter kunde 

nästan hälften av de skatteförluster som följer av en sänkning av alkoholbeskattningen kompenseras 

av inkomstökningar i hela den offentliga sektorns ekonomi. 

Det krävs tillräckligt med tid för att följa upp och analysera verkningarna av de eventuella 

skattesänkningar som görs i det första skedet. I uppföljningen bör man fästa speciell uppmärksamhet 

vid den statistikförda alkoholkonsumtionen, vid skatteinkomsterna från accisen 

på alkoholdrycker, vid förändringarna i resandeinförseln samt vid hur skattesänkningarna 

återspeglas i detaljhandels- och utskänkningspriserna på alkohol. 

Ett ytterligare problem med skattesänkningarna ur finansministeriets synpunkt är hur man kan 

säkerställa att de återspeglas i priserna. Vi har dåliga erfarenheter av detta. I början av detta år 

sänkte Alko Ab sina priskoefficienter, varvid detaljhandelspriserna borde ha minskat. Mellanleden 

höjde emellertid sina egna priser så att detaljhandelspriserna på vissa produkter 

rentav steg. Myndigheterna funderar på hur problemet bäst kan lösas. 

I Finland har man i någon mån diskuterat en lindring av alkoholbeskattningen. Det finns förespråkare 

både för en strikt och för en liberalare alkoholpolitisk linje. Finansministeriet har 

med hjälp av olika modeller förberett sig väl för de kommande förändringarna. Inom ministeriet 

anser man att läget inte är särskilt dramatiskt. Förutom trycket på att sänka skatten på alkohol 

finns det också andra varor, som kan bli föremål för skattesänkningar. EG-domstolen 

kommer snart att ge sitt utslag i frågan om beskattningen av import av begagnade bilar. Återverkningarna 

på statsekonomin kan vara betydande. Man måste förbereda sig på skatteförluster 

också i samband med EU:s utvidgning. Hur man skall kompensera dessa förluster i statsekonomin 

är sedan en annan fråga, som jag inte vill gå in på i detta sammanhang.

55 

EU:s utvidgning är en mera dramatisk fråga än övergången till år 2004. Ur vår synvinkel är 

Estland på grund av sin närhet det största problemet. Estland har visserligen inte begärt några 

övergångsarrangemang för alkoholbeskattningen. Det innebär att Estland i fråga om alkoholdrycker 

kommer att uppnå EU:s miniminivåer då landet ansluter sig till EU. Eftersom dessa 

nivåer är rätt låga, kan priserna i Estland fortsättningsvis förbli mycket låga, åtminstone i jämförelse 

med priserna i Finland. 

Trots att Finland sannolikt redan har sänkt sina skatter på alkoholdrycker då Estland ansluter 

sig till EU, kan det hända att de prisskillnader på alkoholdrycker som den olika skattenivån 

medför fortfarande är så stora att Finland genast konfronteras med ett nytt och allvarligare 

problem, i synnerhet om resandetrafiken till Estland blir ännu mera attraktivt för turisterna i 

samband med Estlands anslutning till EU. Om Estland ansluter sig till EU i början av år 2004, 

vilket för närvarande är målet för förhandlingarna, skulle man bli tvungen att beakta också 

denna omständighet då man överväger skattenivån på alkoholdrycker. Ju längre EU:s utvidgning 

uppskjuts, desto sannolikare är det att priserna på alkoholdrycker i Finland och Estland 

närmar sig varandra. Detta skulle i sin tur förbättra statsekonomins utsikter.

SVERIGE 

56 

Agneta Bergqvist, Madelén Falkenhäll och Lena Sellgren 

I Sverige har det tidvis förts en mycket intensiv debatt om det ev. behovet av sänkt alkoholbeskattning 

som en följd av EU-medlemskapet. Det finns onekligen ett samband mellan införselkvoter 

och skattenivå. Av geografiska skäl verkar detta samband vara tydligare för Sverige 

än för Finland. Högskattelandet Sverige ligger delvis som en buffert för Finland gentemot 

övriga EU. Det är ju inte så konstigt att införseln från Danmark till Sverige blir mer besvärande 

än införseln från Danmark till Finland. 

Den svenska inställningen var länge att de införselregler som gällde 1995 också skulle fortsätta 

att gälla. Sedan 1,5 år är det dock bestämt hur infasningen till EU:s indikativa nivåer för 

införsel skall ske. 

Tabell 1 visar hur den svenska upptrappningen av införselkvoterna från övriga EU framskridit. 

Vin- och ölkvoterna är ju ansenliga redan idag (26 resp. 32 liter). Spritkvoten ökas först 

nu till årsskiftet – och då endast med en liter. 

Tabell 1: Sveriges införselkvoter från EU-land, antal liter 

1.1.95 1.7.00 1.1.01 1.1.02 1.1.03 1.1.04 

Sprit 1 1* 1 2 5 10 

Mellanklassprodukter 

3 3* 6 6 6 20 

Vin 5 20 26 26 52 90 

Öl 15 24 32 32 64 110 

* Fram till och med 1.7.2000 gällde 3 liter mellanprodukter eller en liter sprit. Från och 

med 1.7.2000 gäller 3 liter mellanprodukter och 1 liter sprit 

Eftersom det finns ett samband mellan införselkvot och skattenivå, så blir det med tiden allt 

svårare att behålla de höga skatterna oförändrade. År 2004 är det ju i princip fri införsel från 

andra EU-länder och det är knappast sannolikt att alkoholskatterna inom EU stiger till nordisk 

nivå till dess. 

Det enda beslut som är taget vad gäller skattenivåerna är dock att vinskatten sänks den 1 december 

2001 med drygt 18%. 

Den direkta orsaken till vinskattesänkningen är inte införselkvoterna, utan EU-kommissionens 

synpunkter på relationen mellan svensk öl- och vinbeskattning. Den svenska ölskatten sänktes 

1997, eftersom den danska gränshandeln blev väl stor. Sedan dess är ölet lägre beskattat än 

vinet om man ser till alkoholstyrkan.

EU-kommissionen menar att Sverige skyddar inhemskt öl på bekostnad av vin, som tillverkas 

i andra medlemsstater. För att undvika en domstolsprocess har riksdagen valt att sänka vinskatten. 

Det ansågs inte vara läge för höjd ölbeskattning, som ju var det andra alternativet. 

Nu far vi se om kommissionen nöjer sig med denna åtgärd. Den svenska öl- och vinbeskattningen 

kommer även efter sänkningen av vinskatten inte riktigt att vara i paritet med varandra. 

Oavsett om ytterligare alkoholskattesänkningar kommer till stånd eller inte, så beräknas skatteintäkterna 

att sjunka, särskilt från sprit. Med bibehållen skattenivå är det sannolikt att gränshandeln 

successivt kommer att öka, inkl. den illegala försäljningen. Regeringen har därför 

gett Centrum för alkoholoch drogforskning (SoRAD) i uppdrag att månadsvis följa konsumtions- 

och försäljningsutvecklingen i Sverige. I den alkoholpolitiska propositionen från förra 

året angav Regeringen att den senare skulle återkomma till frågan om de skattejusteringar 

som behövs. Förutom den nu aktuella sänkningen av vinskatten, som alltså har andra orsaker 

än gränshandeln, har Regeringen ännu inte tagit ställning till vilka åtgärder som behöver vidtas. 

T otal konsumtion 

i ren alkohol, liter per person över 15 år 

År Sprit Vin Starköl 

> 2,25 vol% 

Total 

1989 3,0 2,0 1,3 6,3 

1990 2,9 2,0 1,3 6,2 

1993 2,9 1,9 1,3 6,1 

1994 2,7 2,0 1,4 6,1 

1995 2,7 2,0 1,6 6,3 

1996 2,7 2,0 1,7 6,4 

1997 2,6 2,3 1,8 6,7 

1998 2,6 2,5 1,8 6,9 

2000 2,3 2,8 2,1 7,2 

57

Privatinförsel 

i ren alkohol, liter per person över 15 år 

År Sprit Vin Starköl 

> 2,25 vol.% 

Total 

1989 0,4 0 0 0,4 

1990 0,5 0,1 0 0,6 

1993 0,5 0,1 0 0,6 

1994 0,4 0,1 0,1 0,6 

1995 0,5 0,2 0,2 0,9 

1996 0,5 0,2 0,3 1,0 

1997 0,7 0,3 0,4 1,4 

1998 0,7 0,4 0,4 1,5 

2000 0,6 0,5 0,4 1,5

59 

Privatinförsel - Öl 

i tusen liter 

Privatinförsel Inhemsk försäljning 

1.7.99-30.6.00 43 396 139 774 

1.7.00-30.6.01 62 748 145 421 

Förändring 45 % 4 % 

1.1.00-31.8.00 36 347 96 292 

1.1.01-31.8.01 48 902 105 411 


Privatinförsel – Vin 



1.7.99-30.6.00 23 114 115 092 

1.7.00-30.6.01 33 462 112 070 

Förändring 45 % -3 % 

1.1.00-31.8.00 20 303 73 604 

1.1.01-31.8.01 23 146 77 923 

Förändring 14 % 6 %

60 

Privatinförsel – Sprit 



1.7.99-30.6.00 11 967 23 705 

1.7.00-30.6.01 12 463 23 182 

Förändring 4 % -2 % 

1.1.00-31.8.00 7 944 15 120 

1.1.01-31.8.01 8 866 15 086 


Öl 

1995 1996 1997 1998 1999 2000 

Punktskatt, kronor 2,33 2,38 1,45 1,47 1,47 1,47 

per vol% och liter 

Total försäljning, 192 285 182 411 193 009 197 074 218 395 224 059 

tusen liter 

Skatteintäkter, 3 162 3 406 2 012 2 150 2 479 2 513 

miljoner kronor 

Införselkvot, liter 15 15 15 15 15 24* 

* Gäller från 1 juli.

61 

Öl 

Förändring i % 1995 1996 1997 1998 1999 2000 

Punktskatt 2,1 -39,1 1,4 0 0 

Total försäljning -5,1 5,8 2,1 10,8 2,6 

Skatteintäkter 7,7 -40,9 6,9 15,3 -5,0 

Införselkvot 0 0 0 0 60,0* 

* Gäller från 1 juli. 

Vin 

1995 1996 1997 1998 1999 2000 

Punktskatt, kronor 26,20 26,81 26,80 27,20 27,20 27,20* 

per vol% och liter 





Införselkvot, liter 5 5 5 5 5 20** 

* Från 1 december är skattesatsen 22,08. 

** Gäller från 1 juli.

62 

Vin 

Förändring i % 1995 1996 1997 1998 1999 2000 

Punktskatt 2,3 0 1,5 0 0 

Total försäljning 5,4 2,7 2,5 10,1 3,3 

Skatteintäkter 5,4 5,3 2,3 9,4 3,5 

Införselkvot 0 0 0 0 300* 

* Gäller från 1 juli. 

Sprit 

1995 1996 1997 1998 1999 2000 

Punktskatt 474 485 494 501,4 501,4 501,4 

kronor 100 % alk. 





Införselkvot, liter 1 1 1 1 1 1

Alkoholskatten i EU-länder och Norge 

63 

Sprit 

Förändring i % 1995 1996 1997 1998 1999 2000 

Punktskatt 2,3 1,8 1,5 0 0 

Total försäljning -8,6 -8,6 -2,4 1,8 1,1 

Skatteintäkter -7,8 -4,8 -1,0 2,3 3,0 

Införselkvot 0 0 0 0 0 

Öl/l, 5 volym% Vin/l, 8,5-15,0 volym% Etylalkohol/l, 100 % alkohol 

EU:s min. 0,80 Euro SEK EU:s min. 0,00 Euro SEK EU:s min. 50,00 Euro SEK 

Spanien 0,09 0,90 Grekland 0 0 Italien 6,45 62,81 

Luxemburg 0,09 0,92 Italien 0 0 Spanien 6,85 66,69 

Tyskland 0,09 0,92 Luxe mburg 0 0 Österrike 10,03 97,61 

Frankrike 0,13 1,26 Portugal 0 0 Portugal 8,36 81,37 

Portugal 0,14 1,41 Spanien 0 0 Grekland 9,08 88,38 

Grekland 0,14 1,32 Tyskland 0 0 Luxemburg 10,41 101,34 

Italien 0,17 1,64 Österrike 0 0 Tyskland 13,04 126,90 

Österrike 0,25 2,43 Frankrike 0,03 0,32 Frankrike 14,50 141,11 

Belgien 0,21 2,00 Belgien 0,47 4,58 Nederländerna 15,04 146,41 

Nederländerna 0,21 2,07 Nederländerna 0,49 4,75 Belgien 16,61 161,66 

Danmark 0,46 4,53 Danmark 0,95 9,23 Storbritannien 31,68 308,36 

Sverige 0,76 7,35 Storbritannien 2,50 24,34 Irland 27,62 268,80 

Storbritannien 0,99 9,66 Finland 2,36 22,93 Danmark 36,98 359,94 

Irland 0,99 9,67 Irland 2,73 26,57 Finland 50,46 491,10 

Finland 1,43 13,91 Sverige * 2,27 22,08 Sverige 51,52 501,41 

Norge 2,27 22,09 Norge 5,22 50,81 Norge 87,53 851,94 

*Gäller från 1 december 2001

NORGE 

Frode Finsås 

Uregistrert forbruk av alkohol 

64 

Siden 1994 har det totale forbruket av alkohol steget i Norge. I samme periode har det registrerte 

alkoholforbruket, uttrykt som andel av det totale forbruket økt mens andelen uregistrert 

forbruk har sunket. Uregistrert forbruk omfatter illegal produksjon og import, grensehandel 

og tax-freehandel (figur 1). 

Figuren viser at det totale alkoholforbruket har økt gjenom perioden 1973-1999. Samtidig har 

det skjedd en omfordeling mellom uregistrert og registret forbruk. Det uregistrerte forbruket 

har vært økende gjennom perioden, mens det registerte har falt fram til 1994. Etter 1994 har 

det registrerte forbruket av alkohol vært økende. 

Figur 2 viser forbruk av brennevin fordelt på kilder, 1973-1999. I dag utgjør det uregistrerte 

forbruket av brennevin om lag halvparten av totalforbruket av brennevin. Anslag viser at det 

illegale brennevinsforbruket, smuglersprit og hjemmebrent, utgjorde om lag 30 pst. av det 

totale forbruket av brennevin i 1999. 

For vin og øl er tallene for uregistrert forbruk lavere. Uregistrert forbruk utgjør under 1/3 av 

totalforbruket for vin og for øl er tallet enda lavere. Det illegale forbruket av vin og øl er tilnærmet 

null. 

En undersøkelse foretatt av Stiftelsen Østfoldforskning på oppdrag fra Finansdepartementet 

har kartlagt den samlede grensehandelen mot Sverige i 2000. Undersøkelsen viser bl.a. at målt 

i verdi utgjør handelen med brennevin og vin mellom 12 og 15 pst. av det nordmenn handler i 

Sverige. Kjøtt og tobakk synes å bety mer for grensehandelen enn alkohol. Nyere tallmateriale 

kan tyde på at grensehandel med øl og vin som tidligere har vært lav, er økende. Lørdagsåpningen 

av Systembolaget har trolig vært med på å øke nordmenns kjøp av alkohol i Sverige. 

Avgifter i Norge, Sverige og EU 

Norge har de høysete avgiftene på brennevin i Europa. En reduksjon av avgiftene på brennevin 

vil kunne bidra til å redusere uregistrert omsetning av alkohol. Dette er en av hovedbegrunnelsene 

bak Regjeringens forslag om å redusere avgiftene på brennevin med 15 pst. fra 1. 

januar 2002. Samtidig senkes avgiftene på vin og øl med 5 pst. 

Figur 3 viser avgifter på alkohol i Norge, Sverige og EU (gjennomsnitt), 2000. EURO pr. liter 

ren alkohol. (Selv om tallene er for 2000, er både det absolutte og det relative forholdet 

mellom Norge og Sverige uendret. Begge landene holdt sine avgifter nominelt uendret fra 

2000 til 2001). 

Det går fram av figuren at avgiftsnivået for alkohol i Norge ligger godt over det svenske og 

gjennomsnittet i EU. Når Sverige reduserer avgiften på vin med 18,8 pst. fra 1. desember 

2001, vil avgiftsforskjellen mellom Norge og Sverige øke ytterligere.

Kvotegrenser i Norge og EU 

65 

Forskjellen mellom kvotegrensene i EU og i Norge er stor. Ved innreise til Norge kan en reisende 

medbringe 1 liter brennevin, 1 liter vin og 2 liter øl. Dersom det ikke tas med brennevin 

kan det i stedet tas med 1 liter vin ekstra. Den norske kvotegrensen for alkohol tilsvarer om 

lag den kvoten som gjelder for reisende mellom EU og tredjeland. 

EØS-avtalen regulerer Norges handel med land i EU. Avtalen omfatter ikke skatte- og avgiftsområdet. 

Også reglene om reisendes innførsel av varer, som alkohol og tobakk, anses 

som en del av skatte- og avgiftsområdet, og faller utenfor EØS-samarbeidet. Formelt og juridisk 

kan Norge derfor opprettholde sitt regelverk på dette området også etter 2004. 

Dersom de andre nordiske landene senker sine alkoholavgifter for å tilpasse seg EUs veiledende 

kvoter fra 2004, så vil det kunne bli vanskelig for Norge å opprettholde dagens avgiftsnivå. 

Økte avgiftsforskjeller kan føre til økt grensehandel og smugling, og til at legitimiteten 

til norsk alkoholpolitikk svekkes. 

Veien videre 

I Norge har det vært en felles politisk oppfatning om at en økning av innførselskvotene til 

nivået som gjelder ved handel innen EU vil kunne gi en kraftig reduksjon i innenlands omsetning 

av disse varene. En eventuell gjennomføring av forslaget vil kunne ha uheldige virkninger 

for næringslivet i Norge og medføre provenytap. Videre vil trolig det totale forbruket av 

alkohol og tobakk i Norge øke dersom et slikt forslag skulle bli gjennomført. 

I den senere tid har det imidlertid vært en oppfatning hos det politiske flertallet at Norge til en 

viss grad må følge nivået på særavgiftene i våre naboland for å motvirke en uheldig utvikling 

i grensehandelen. Som omtalt innledningsvis er dette bakgrunnen for at Regjeringen i budsjettproposisjonen 

for 2002 har foreslått å sette ned alkoholavgiftene. Sosialminister Ingjerd 

Schou uttaler imidlertid at Regjeringen ønsker å videreføre dagens ordning med Vinmonopol 

og vil ikke ta initiativ til salg av vin og brennevin i dagligvarebutikkene. Regjeringen vil også 

legge vekt på å styrke det forebyggende arbeidet både blant foreldregenerasjonen og blant 

barn og unge. 

Et annet aspekt er at holdningen til norske alkoholavgifter og norsk alkoholpolitikk vil kunne 

endre seg når avgiftene (og kvotene) i våre naboland blir mer liberale. Presset nedover på alkoholavgiftene 

i Norge er allerede relativt sterkt. En redusert tiltro til norsk alkoholpolitikk 

generelt og avgifter spesielt vil kunne føre til at flere forbrukere velger å omgå loven gjennom 

for eksempel å kjøpe med seg mer enn kvoten på vei hjem fra utlandet eller å kjøpe hjemmebrent 

og smuglersprit. Dette vil øke det uregistrerte forbruket av alkohol. En slik utvikling vil 

være uheldig i forhold til målsettingene for norsk alkoholpolitikk.

FIGUR 1 

66

FIGUR 2 

67

FIGUR 3 

68

69 

III 

DETALJHANDELSMONOPOLEN

FINLAND 

Jaakko Uotila 

Alkoholpolitiska 

mål 

1932 

1969 

1995 

1999 

70 

Alkos grundläggande uppgift: uppgift 

Ägarens mål 

•ekonomiska 

•social- och hälsopol. 

Samhället 

•godkännandet 

Ansvarsfull alkoholhandel 

Ansvarsfull alkoholhandel 

sedan 1932 

sedan 1932 

• Oy Alkoholiliike Ab grundas 

• Alkohollagen och lagen om mellanöl 

• Oy Alko Ab 

• Finland går med i Europeiska unionen 

• Revidering av alkohollagen 

• Oy Alko Ab Koncernen Alko-Bolagen, 

vars dotterbolag är Alko Ab 

• Alko Ab blir ett självständigt statsbolag 

detaljhandel av alkoholdrycker 

Varuleverantörerna 

Alkohollag 

och förordning 

Myndigheterna 

Detaljhandel 

av 

alkoholdrycker 

Nationell 

alkoholprogram 

Konkurrentterna 

Myndighetsregler 

Kunderna 

•god betjäning 

•tillräcklig utbud 

EU regler 

•objektivitet 

•transparens

Alkohollagen 

Aktiebolagslagen 

SHM 

•Övervakning 

av alkohollagen, 

styrning 

71 

Alko Ab:s administration 

Förvaltningsråd 

•Regeringen utnämner 

12 medlemmar 

•SHM/HIM 

•Övervakning av 

verksamheten 

•Alkoholpolitiken 

Bolagsordning 

Styrelse 

•Bolagsstämman utser 

•Representerar bolaget 

•Ansvar för förvaltning 

och bolagets funktioner 

Verkställande direktör 

•Styrelsen väljer 

•Bolagets ledning 

Mission 

Mission 

Bolagsstämma 

Ledningsgrupp 

Alkos primära uppgift är att idka detaljhandel 

med alkoholdrycker. 

Alko är en specialbutikskedja för alkoholdrycker 

som fungerar ansvarsfullt, objektivt och effektivt 

och som har ett landsomfattande betjäningsnät 

och ett stor högklassigt sortiment. 

I sin egenskap av det i alkohollagen avsedda 

alkoholbolaget utgör Alko Ab en central faktor i det 

finländska alkoholsystemet när det gäller 

strävandena att begränsa alkoholens 

skadeverkningar.

72 

Vision 

Vision 

Alko är känt som ett modernt serviceföretag, som 

en specialaffär och som ett bolag med branschens bästa 

kunnande. 

Affärsrörelsens lönsamhet och avkastning har tryggats 

genom en effektiv och ekonomisk verksamhet. 

Alko image i offentligheten och kundbelåtenheten är goda, 

vilket bekräftats genom mätningar. 

Alkos betydelse som en ansvarskännande utvecklare av 

alkoholkulturen och som förebyggare av de social-och 

hälsopolitiska skadeverkningarna har insetts och accepterats. 

Antalet alkoholproduktmärken 

Antalet alkoholdryckesmärken som ingår 

i detaljhandelsprislistan i prislistan 

(st) 

1.1.98 1.1.99 3.1.00 2.1.01 

Viner 780 828 938 1001 

Öl 91 108 103 106 

Övriga 400 433 435 512 

TOTALT 1271 1369 1476 1623

73 

Butiker och 

beställningstjänstenheter 

1997 1998 1999 2000 

• Butiker 255 259 268 275 

• Beställningstjänstenheter 

50 93 110 124 

Nyckeltal för verksamheten 

1998 1999 2000 

Försäljningsintäkter, Mmk *) 6 860 7 007 6 984 

Omsättning, Mmk **) 2 184 2 306 2 297 

Rörelsevinst, Mmk 183 259 264 

Bruttoinvesteringar, Mmk 62 52 40 

Balansomslutning, Mmk 1 264 1 406 1 415 

Personal vid årets slut 2 105 2 175 2 208 

1) Alko Ab:s verksamhet i Alko-Bolagen - koncernen 

*) inkl. MOMS 

**) utan skatt 

1)

• Produkter 

• Butiker 

• Kunnig 

personal 

• Objektivitet 

• Social-, 

ekonomisk- och 

miljöansvar o.s.v 

74 

Alkos uppgifter 

God kundbetjäning 

Betoning 

vid 

tidsandan 

Samhällelig ansvar 

Omfångsrikt godkännande 

Erkänt god betjäning 

• Alkos kundbetjäning kom på första plats 

i jämförelsen mellan handelskedjorna 

(Taloustutkimus, Suomi Tänään 3/2000)

100 % 

90 % 

80 % 

70 % 

60 % 

50 % 

40 % 

30 % 

20 % 

10 % 

0 % 

29 

Alkoholpolitiska åsikter 1984-2001 

28 

51 49 

45 

19 19 18 

34 33 

39 

47 

25 26 

23 22 20 20 

38 41 

37 35 

35 

75 

15 15 

43 

44 

41 39 37 

13 13 

42 

41 

49 

35 

23 

45 

26 

16 

50 

31 

20 26 22 

51 

25 

20 

55 58 62 

17 17 16 

84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 98 99 00 01 02 

Både liberaliseras Lämpliga Både skärpas Kan inte säga

SVERIGE 

Anitra Steen 

76 

Grunden för våra alkoholmonopol är social och alkoholpolitisk. Det är av folkhälsoskäl som 

monopolen tillskapades och detta är fortfarande motivet för deras existens. Den s.k. desintresseringsprincipen, 

som innebär att privat vinstintresse ska undvikas på alkoholområdet, är fortfarande 

i högsta grad aktuell. Detta måste vi ständigt hålla i minnet. Hur vi sköter vårt grundläggande 

sociala uppdrag är avgörande för vår framtid. 

Samtidigt måste vi ha våra kunders förtroende och uppskattning. Det handlar om legitimiteten 

för våra företag. Även de som inte gillar alkoholpolitiken måste kunna uppskatta den service 

och den valfrihet vi erbjuder. I den proposition från den svenska regeringen som riksdagen 

godkände hösten 1999 konstateras att prisinstrumentet kommer att försvagas i takt med att 

införselkvoterna höjs. Detta gör att Systembolagets betydelse ökar. Genom att Systembolagets 

service förbättras kan man stärka legitimiteten för monopolet och alkoholpolitiken. De konkreta 

förslagen i propositionen var bl.a. lördagsöppet, ökat öppethållande på kvällarna och fler 

butiker. Även på annat sätt förbättrar vi vår service – t.ex. genom övergång till fler självbetjäningsbutiker. 

Vi har som mål att uppfattas som en ledande detaljhandelskedja. 

I en opinionsundersökning som vi gjorde nyligen svarade cirka 50 procent att de vill att Systembolaget 

ska ha monopol på försäljningen av vin, sprit och starköl. Drygt 40 procent var 

emot. Svaren på den här typen av frågor beror på hur frågorna formuleras. Om människor får 

klart för sig att Systembolagets butiker försvinner om monopolet avskaffas eller att skadorna 

kommer att öka i en sådan situation, får man helt andra svar. Tilläggas kan att i de kundnöjdhetsundersökningar 

som vi gör får Systembolaget betyg som ligger väl i nivå med annan handel. 

I den strategi som Systembolagets styrelse har antagit är det ett mål att öka andelen som säger 

att de vill behålla monopolet. Det är viktigt för både Systembolaget och alkoholmonopolet. 

Systembolaget står på två ben: det ena består av service och det andra av socialt ansvar. I vårt 

strategiarbete har vi formulerat detta både i vår vision och i vår affärsidé. Först visionen: ”Vi 

skapar god dryckeskultur, där alla kan njuta av våra drycker utan att skada sig själva eller andra.” 

Affärsidén lyder enligt följande: ”Vi ska sälja alkoholdrycker och leda utvecklingen av god 

dryckeskultur. Vi ska överträffa kundens förväntningar genom att ständigt utveckla sortiment, 

kunnande, service och ansvar.” 

Detta innebär att vi bejakar att vi säljer alkohol med ensamrätt. Vi kan inte säga: ”Drick inte”. 

Men det sociala ansvaret är en röd tråd i hela vår verksamhet. Vi säger: Använd våra drycker 

med måtta, ansvar och omdöme. 

Alla våra företag är utsatta för hot som till största delen är gemensamma. EU har på olika sätt 

utgjort det största hotet. Efter Franzén-målet utgör EU inget direkt hot mot detaljhandelsmonopolen 

i sig. Men de höjda införselkvoterna innebär en kraftig press på alkoholskatterna i

77 

Norden. Om skatterna inte anpassas till vår omvärld, kommer självfallet våra företags verksamhet 

på lång sikt att undergrävas. 

Den allmänna opinionen är både ett hot och en möjlighet. Om opinionen inte förstår fördelarna 

med alkoholmonopolen, är vår framtid dyster. Mörkertalet i form av hembränning, smuggling 

och legal turistinförsel kan också bli ett hot mot vår legitimitet. 

De kommersiella krafterna har stärkts på senare år i Norden. De arbetar på olika sätt för att 

luckra upp alkoholpolitiken. Det gäller såväl alkoholbranschen som den privata detaljhandeln. 

De vill öppna marknaden för ökad försäljning. 

Det är viktigt att vi har en genomtänkt strategi för framtiden. Som jag redan understrukit får 

vi inte glömma vårt sociala uppdrag samtidigt som vi måste kunna mäta oss med annan detaljhandel 

när det gäller service. 

Vi måste ha opinionen på vår sida. Därför måste vi ha en systematisk kommunikation om vår 

uppgift och verksamhet. Vi måste ha en bra kontakt med politiker. Men det är också viktigt att 

vi skaffar oss allierade, som på olika sätt har gemensamma intressen med oss. Det kan gälla 

forskare, personal inom sjukvård och socialvård och ideella organisationer – både t.ex. nykterhetsorganisationer 

och munskänkar. I dagens samhälle är det media som bestämmer dagordningen 

för debatten. Det är därför nödvändigt att ha en öppen och positiv kontakt med media. 

Systembolaget har uppemot 200 leverantörer. Även med dessa måste vi ha bra relationer. En 

bra grund för detta är att detaljhandelsmonopolet innebär fördelar även för dem, inte minst de 

små. Tack vare monopolet får de ut sina varor till konsumenterna i hela landet på ett effektivt 

sätt. 

Vi har ett alkoholpolitiskt uppdrag, som vi ska sköta på bästa sätt. Det måste också vara vår 

roll att försvara och förklara detta uppdrag i den allmänna debatten. Vad gäller det alkoholpolitiska 

ansvaret i övrigt tycker jag att vi i Sverige har hittat en bra ansvarsfördelning gentemot 

andra statliga organ. I den s.k. nationella ledningsgruppen, som leds av Socialdepartementet 

och där olika statliga myndigheter ingår, finns Systembolaget inte med. Detsamma gäller den 

kommitté som ska svara för en stor kampanj mot alkoholmissbruk. Vi tycker att detta är ett 

bra sätt att tydliggöra våra olika roller. Systembolaget kraftsamlar på sin egen verksamhet och 

låter andra sköta den övergripande alkoholpolitiken. 

Jag ser ljust på framtiden. När andra alkoholpolitiska instrument försvagas blir alkoholmonopolen 

allt viktigare. Allt fler kommer att inse fördelarna med den här försäljningsformen, som 

dels ger socialt ansvar och dels ger en bra service med stor valfrihet.

NORGE 

Knut Grøholt 

V02-06 

78 

Polet vinner folket 

Norsk Kundebarometer har spurt 7.000 

nordmenn om deres forhold til forskjellige 

bransjer og bedrifter. Blant de 110 

bedriftene som var med, inntar 

Vinmonopolet en 29. plass, opp fra 87. 

plass året før. Det er i klasse med de 

beste bransjene. 

V02-06 

Dagens Næringsliv, 02.04.01. 

VINMONOPOLET 

Profilundersøkelse av store norske 

bedrifter 2001 

Totalrangering 

2001 

(115 bedrifter) 

VINMONOPOLET 

Totalrangering 

2000 

(115 bedrifter) 

Totalinntrykk 12 15 

Miljøbevissthet 12 17 

Samfunnsansvar 10 17 

Økonomi og 

lønnsomhet 7 8 

Reklame og 

informasjon 51 67 

Markeds- og mediainstituttet, september 2001

V02-06 

79 

I år 2001 sier 67 % av de spurte ja 

til vin i dagligvarebutikker 

Hvorfor? 

Kilde: Statens institutt for rusmiddelforskning 

• Generelt stor tiltro til konkurranse og 

markedsregulering og tilsvarende negativ 

holdning til det som minner om formynderi. Tro 

på at vin i dagligvarebutikkene foruten å bedre 

tilgjengeligheten også vil redusere prisene og 

forbedre utvalget. 

• Tro på at man kan beholde Vinmonopolet selv 

om det blir tillatt med vin i dagligvarebutikkene. 

• Manglende kunnskaper om de helsemessige og 

sosiale konsekvenser av vin i dagligvarebutikkene. 

VINMONOPOLET

V02-06 

80 

Vinmonopolordningens leveringsevne 

skal måles på følgende dimensjoner: 

V02-06 

• Sosialt ansvarlig omsetning 

• Bredden og kvaliteten på varetilbudet 

• Servicenivået, inklusive varefaglig veiledning 

• Tilg je ngeligheten på va rer og service 

• Likebehandling av leverandører og produkter 

• Kostnader 

VINMONOPOLET 

Sosialt ansvarlig omsetning 

• Fravær av kom m ersielle interesser 

i å øke salget 

• Begrenset tilgjengelighet 

• Sosial kontroll 

• Informasjon om risiki 

• Fremme god drikkekultur 

VINMONOPOLET

V02-06 

V02-06 

81 

Informasjonsbrosjyrer 

• Barn, foreldre og alkohol 

• Hva skjer med alkohol i kroppen 

• Legemidler og alkohol 

• Graviditet og alkohol 

• Alkohol og hjerte- og karsykdommer 

• Promillekjøring 

VINMONOPOLET 

Antall merker i prislistene pr. 

1. september 2001 

Rødvin 2.450 

Hvitvin 1.326 

Øvrig svakvin 371 

Sterkvin 241 

Brennevin 950 

Sterkøl 37 

Alkoholfritt 20 

SUM 5.395 

VINMONOPOLET

82 

Vinmo no po lets po sis jon i det nors ke vin- og spritmarkedet i 1999 

(i % av volum omregnet til ren alkohol) 

Vin Sprit Totalt 

Registrert 69 49 59 

Vinmonopolet 59 44 52 

Serveringsnæringen 10 5 8 

Uregistrert 31 51 41 

Legalt ? 20 26 

Illegalt ? 31 15 

Kilde: Statens institutt for rusmiddelforskning 

VINMONOPOLET 

Avgifter 1. desember 2001 (NOK) 

VINMONOPOLET 

H01-21 

Land 0,75 l svakvin 0,7 l brennevin 

Tyskland 0,00 29.03 

Danmark 5,65 82,34 

Sverige 13,98 118,38 

Norge 32,85 197,12 

Nødvendig norsk avgiftsreduksjon for å 

halvere forskjell mot Sverige -28,72% -19,97% 

få samme avgift som Sverige -57,44 % -39,95 % 

Regjeringens budsjettforslag for 2002 - 5% - 15% 

Kilder: Finansdepartem entet 2001 

Valutakurser pr. 30. oktober 2001 

H0 1-21

FÆRØERNE 

Dagmar S. Joensen 

83 

Jeg vil begynde med at takke arrangørerne, Social- och Halsovårdsministeriet, for indbydelsen, 

og for at tage intiativ til at få belyst dette betydningsfulde emne. Der er i oplægget til 

mødet lagt vægt på følgerne af EU-medlemskab eller EES-aftalen. Færøerne er ikke medlem 

og har kun på meget begrænsede områder frihandelsavtale, men er derimod, gennem Danmark, 

medlem af World Trade Organization (WTO), og derfor også tilsluttet WTO:s servicetraktat 

GATS (Genreal Agreement on Trade in Services). 

Som udgangspunkt ser det ud til, at vedtægterne i WTO kan få vidtrækkende følger for alkoholpolitikken 

i fremtiden. I praksis har det allerede vist sig, at afgørelser truffet af WTO har 

underkendt afgørelser truffet i EU. 21 Set i lyset af dette, er spørgsmålet om medlemskab i EU 

uden betydning for Færøerne, og jeg kan derfor fuldt ud tilslutte mig arrangørernes forslag om 

en "ytterligare konkretisering av de samnordiska alkoholpoltiska målen, fortsatta åtgärder 

beträffande reklam för och marknadsföring av alkoholhaltiga drycker och insatser for att starkare 

föra fram nordiska synpunkter i EU". 

Alkoholpolitik i fremtiden 

Min opgave som direktør for Rúsdrekkasølan, det Færøske Alkoholselskab, er at sikre eksistensgrundlaget 

for selskabet på kort såvel som på langt sigt, for således at styrke fundamentet 

under en ansvarsfuld alkoholpolitik. Der er for mig ingen tvivl om, at dette er og vil i stigende 

grad blive en kamp på flere fronter, der kommer at kræve et øget og mere elle mindre formaliseret 

samarbejde både på tværs af landegrænser og på tværs af faggrænser. 

Som i en hvilken som helst anden forretning er kunderelationen et eksistensielt spørgsmål, det 

er her første betingelse for overlevelse bliver lagt. Dagens moderne forbruger kræver god 

service på alle områder. På den anden side, har vi samtidig noteret os en stigende anerkendelse 

af selskabernes alkoholpolitiske betydning. Dette skaber en sund balance, som selskaberne 

må forholde sig til, ikke som den der sælger med den ene hånd og løfter pegefingeren med 

den anden, men hvor god service går hånd i hånd med et ansvarligt salg af alkohol. 

Færøerne 

Rúsdrekkasølan startede i november 1992 efter at en ny alkohollov var vedtaget i lagtinget i 

mars samme år. Denne nye lov afløste en lov, der havde været i kraft siden 1906, stortset 

uændret. Jeg har havt det store privilegium at være med fra starten, og har derfor både været 

med til at præge selskabet og dets udvikling, og havt mulighed for at iagttage samfundsudviklingens 

indvirken på salg og forbrug, både før og efter 1992. Og det er denne erfaring som 

gør, at jeg på ingen måde frygter, at de servicekrav selskaberne står overfor, er i konflikt med 

en ansvarlig alkoholpolitik eller vil få negative følger for alkoholforbruget. 

21 Se Grieshaber-Otto, Jim & Schacter, Noel (2001): GATS: Konsekvenser av det internationella 

tjänstehandelsavtalet för den folkhälsomotiverade alkoholregleringen. Nordisk Alkohol- och Narkotikatidskrift, 

Vol. 18, nr 3, 227-244.

For at forklare hvad jeg mener, vil jeg kort belyse situationen før og efter 1992. 

84 

Indtil 1992 skulle hver enkelt borger importere til eget forbrug. Mængden var begrænset og 

leveringstiden var mellem 1-3 uger. Langt størstedelen blev importeret fra Danmark, og der 

var en håndfuld danske selskaber, der havde specialiserede sig i denne handel. Vareudvalget 

var meget begrænset – 20 varenumre, overvejende spiritus. Ingen spisesteder med udskænkning, 

ingen barer. Der var dog nogle ”klubber”, der fungerede som bar, men kun medlemmer 

med gæst havde adgang. Aldersgrænsen var 20 år. 

2. november 1992 skete der et jordskred i serviceforbedring. Rúsdrekkasølan åbnede egne 

butikker, en på hver af de store øer. Butikkerne har åbent hver dag, undtagen lørdag og 

søndag. Til de små øer, og andre der har langt til vores butikker, har vi postforsendelse, med 

en dags leveringstid. Vareudvalget var allerede fra første dag på omkring 400 varenumre, og 

der var ingen kvantitative begrænsninger. Vi fik udskænkning på restauranter samt ”åbne” 

barer. Aldersgrænsen blev sat ned til 18 år både for køb i butikkerne og for udskænkning. 

Hvad er der så sket. Fra et ensartet forbrug domineret af nogle få spiritusmærker, er salget 

blevet mere varieret. Forholdet mellem varegrupperne øl, vin og spiritus ændrer sig, og også 

variationen indenfor de enkelte varegrupper er betydeligt steget. Kunderne køber mindre ind 

ad gangen, men frekvensen er højere, de er kritiske, og vælger drikke, der passer til formålet. 

Gennemsnitsforbruget har været stabilt i 1990-talet, med en noget stigende tendens de sidste 

par år, i takt med øget købekraft i befolkningen. Sidste år var forbruget på 6,8 liter ren alkohol 

pr. indbygger 15 år og ældre. I sidste halvdel af 1980-talet var forbruget over 7,0 liter i gennemsnit. 

Jeg kan oplyse, at det uregistrerede forbrug er lavt, og at prisniveauet er under det 

islandske og norske, men over det finske, svenske og danske. 

En af årsagerne til at disse store ændringer kunne gennemføres, uden dramatiske følger for 

forbruget, er efter min opfattelse, at de blev gennemført indenfor rammerne af et selskab uden 

private kapitalinteresser og uden direkte konkurrence. Service er et nøgleord i vores dagligdag, 

det samme er alderskontrol. Vi holder lav profil i medierne, men gennem vores virksomhed 

kommer vi i kontakt med en stor del af befolkningen. Jeg kan i dag konstatere, at selskabet 

nyder respekt både for faglig kompetence og ansvarsfuldt salg af alkohol – og det er noget 

der forplikter! 

Konklusion 

Det er altafgørende for en ansvarsfuld alkoholpolitik at selskaberne består, og også i 

fremtiden kan være handlekraftige, både med hensyn til at regulere service-niveauet og at 

påtage sig nye opgaver. Tiden med stabilitet er definitivt forbi, og vi må finde sammen 

globalt, alkoholforskere, handels- og brancheeksperter og selskaberne, for at identifisere 

eksisterende trusler i fremtiden.

85 

IV 

LOKALPREVENTION

86 

FOCUSED PREVENTION PROGRAMMES 

Marja Holmila 

Introduction 

Responses to alcohol-related harms are carried out by many different actors on different levels 

of the society, including families and individuals, local and regional actors and national and 

international bodies. The way alcohol problems in the Scandinavian countries have been understood 

and handled, has faced some changes in recent years. The municipal and district 

level is now emphasised more than some decades ago. Also there has been less emphasis on 

availability issues and more on harm reduction and the preventive role of services and treatment. 

The citizens' responsibility has been emphasised by many. 

In spite of these new trends, alcohol policy continues to be based on welfare policy thinking 

in all of the Scandinavian countries. It is seen as a totality where issues related to the availability 

of alcohol is a part. It is important to keep this in mind when one looks at the more 

focused programmes of prevention, which is the topic of my presentation. 

The role of municipalities 

In Scandinavia, the municipalities are both local self-governmental political institutions and 

important actors in the implementation of state welfare policies. The role of municipalities in 

licensing policy has been different in the three Scandinavian countries. While municipalities 

have traditionally played an active role in Norway, in Finland there has been a tradition of 

centralisation. Sweden falls somewhere in between these two opposite cases (Andersen 2000, 

160-161). 

Since the 1980's, the municipalities have gained more freedom. In the prevention field, this 

has meant particularly big changes in Finland. The responsibility of prevention has moved to 

a great extent to the municipal level during the 1990's. At the same time, however, the resources 

have not been increased and the organisation and division of responsibility is often 

unclear. In principal, it is not difficult to see how municipalities could be more active in the 

prevention field. For instance, in the city of Vantaa where a project of municipal alcohol and 

drug prevention was carried out, the political leadership connected the alcohol and drug 

problems together with the main prospects of the city's development. A connection with three 

crucial factors was mentioned: 1) preventing alcohol problems are a part of the prevention of 

marginalization, 2) they are important in increasing the safety and reducing criminality and 3) 

prevention of alcohol problems is linked with increasing the citizens' satisfaction with their 

home area (Holmila 2002). 

The harms caused by alcohol is also an important part of the discussions around any municipality's 

budget on health and social services; the cost of harms caused by alcohol and drugs 

are recognised in the municipalities' political decision making. Thus, in principal, the alcohol 

issues have an important role in the city's policy. Less clear is, however, how this vision is 

carried forward in the city, and how it becomes articulated. Prevention does not sit into the

87 

structures for he traditional service providing. Also, there is a need for value discussion, a 

collective understanding of the rules of community life shared by the citizens. 

Critical considerations for the local and community-based work: effectiveness and 

sustainability 

Every prevention effort to reduce community-level alcohol problems is faced with two critical 

considerations. First, does the effort work, i.e. does it actually reduce the problems to which it 

is directed. Therefore evaluation of effectiveness is an essential aspect of any well-designed 

and evaluated community effort. If an evaluation effort can be shown to be effective, the second 

consideration is whether the prevention effort continues over time. Does the project continue 

after the emphasis or special funding or unique attention is passed? (Holder 1998.) 

One way forward in ensuring the sustainability is to develop the skills of the professional 

know-how in the field. The development of know-how and professional skills can be advanced 

by state- and district-level networking and information-based steering. This is the area 

where a lot of positive development has taken place during the last ten years or so. However, 

if the issues related to resources and organisational clarity are not solved at the local level, it 

might be difficult to bring about the sustainability of the local preventive efforts. 

What is known about the impact of focused prevention activities 

Education 

The research-based evidence on the effectiveness of alcohol education has shown that the 

efforts to assess the effects of mass-media campaigns in drinking behaviour, which have utilised 

quasi-experimental designs, have generally failed to detect significant effects on consumption 

as a consequence of exposure to these campaigns. When campaigns have been supplemented 

by other interpersonal and policy-focused interventions, they may have contributed 

to behavioural change. 

Many community-based projects have used media-advocacy strategies to advance public policy 

initiatives with good results. 

The media campaigns directed at changing individual drinking behaviour have usually been 

evaluated as such, giving only modest or no outcome. Mass-media interventions tend to be 

better at improving substance-use knowledge but are less effective in changing substance using 

attitudes and behaviour. Despite the small results on the individual level, these campaigns 

may influence public discourse and therefore the social climate of alcohol. The impact of 

these interventions and other aspects of the public discourse on the social climate and consequent 

policy making, is not easily evaluated. 

The main result of the studies on education is that results can be gained when educational 

attempts employing either media or small group settings have been supplemented with other 

influences, or have supplemented environmental strategies (Edwards et al. 1994, 169-180). 

Separate campaigns directed at individuals or small groups are less likely to have any positive 

impact.

Secondary and tertiary prevention 

88 

Secondary and tertiary prevention consists of interventions offered to the individual usually 

during face to face setting. This type of prevention is naturally most concerned in being helpful 

to individuals. Yet it is not without importance that research is beginning to hint that help 

to the individual may show through at the level of related population morbidity and mortality, 

and presumably therefore also in terms of social costs. There has been a series of studies in 

USA which provide evidence that treatment of people with drinking problems produces a reduction 

of the total health care costs (Edwards et al. 1994, 187-196). 

Various studies in many countries have shown that brief interventions directed at excessive 

drinking, or at early stage alcohol problems, are likely to offer significant benefits. In spite of 

the positive results concerning the effectiveness of brief interventions also in Scandinavia, it 

has proven to be slow to be implemented by a great number of health-care professionals. Consequently, 

the WHO Phase IV study is focusing on the development and application of strategies 

for the widespread, routine and enduring implementation of brief alcohol intervention in 

health care. The way forward is most likely in developing the way doctors define their professional 

role. The medical professionals should be educated to have a more preventive and public-health 

oriented approach in their work. 

Responsible beverage service 

The projects around responsible beverage service started to expand in the 1980's and 1990's. 

This development was triggered by the number of alcohol-related car crashes, which involved 

prior consumption of alcohol and also the rapid rise in civil actions brought against North 

American licensees. The projects and studies on them were first carried out in particular in 

North America and Australia, and spread to Scandinavia in the late 1990's. 

Two important conclusions can be drawn from these American and Australian experiences. 

Firstly, that when responsible beverage service training is applied at a community-wide level, 

the promising impact measured in the demonstrations projects is easily diluted, due to the 

failure to whole-heartedly implement the principles of responsible beverage service. The second 

important conclusion is that a determined law enforcement approach in which penalties 

are applied to licensees breaking the law has a far more significant impact on the responsible 

service of alcohol at a community-wide level than does responsible beverage service alone. It 

might seem that elaborate training programs are unlikely to modify serving practices across 

many licensed premises and whole communities and that failure to adopt responsible beverage 

service practises is more a problem of motivation than of knowledge and skill. 

A successful implementation of responsible beverage service consists of three elements: 

Legislation, 

Sanctions and implementation of the law with effective co-operation with the control 

agencies, 

Using media advocacy to insure keeping up the public health aspect in licensing policies 

and gaining support from the wider public. 

It is likely that these developments are most successful when the local level is supported by 

the national level decision making and legislation.

The role of citizens' organisations and grass-root action 

89 

The main impression at least in Finland is that during the last decades, the public opinion has 

been rather passive in alcohol policy issues. It is not easy to activate ordinary people around 

action on prevention of alcohol-related harms. Local non-professional interest in influencing 

alcohol problems is very small, and without the professionals' input hardly anything would 

take place. 

For the majority of citizens, alcohol problems are marginal, until they touch their own lives. 

In that situation one generally tries to get into treatment, and has no energy or resources for 

making environmental changes. Even the parents of teen-agers, who could be thought to be 

the most likely group to get activated into community development, do not tend to find alcohol 

issues as their focus of interest. 

Voluntary organisations are most visible on the national level. The strongest organisations are 

still the ones that are remnants of the temperance movement, with the exception of citizens' 

organisations for prevention of harms caused by illegal drugs. 

Conclusions 

The new emphasis on responses to alcohol-related harms, which stresses the local level, 

brings with it two superficially contradictory developments. On one hand, different tools of 

preventive work appear as independent of each other, and they develop their own justification 

and research-based evidence. On the other hand, prevention work as a whole becomes more 

integrated into the totality of the welfare work carried out by the municipalities. This situation 

makes it more difficult to see the whole picture of alcohol prevention, and distinguish its role 

as a field of specific expertise and 

commitment. This paradox is one of the challenges and dilemmas of present-day alcohol prevention. 

However, it is clear and should be emphasised, that there is no contradiction between 

the traditional state level alcohol policy, which regulates the availability of alcohol, and the 

more focused community-based approaches. They are complementary and both are needed. 

Literature 

Andersen, J. (2000): Municipalities between the state and the people. In: Sulkunen, P. et al. 

(eds.): Broken Spirits Power and Ideas in Nordic Alcohol Control. NAD Publication no. 39, 

157-184. 

Edwards, G. et al. (1994): Alcohol Policy and the Public Good. WHO Europe. Oxford: Oxford 

University Press. 

Holmila, M. (toim.) (2002): Asuinalue ja päihdehaitat. Arviointitutkimus ehkäisevästä paikallistoiminnasta 

Tikkurilassa ja Myllypurossa. Stakes: Tutkimuksia. (Community and alcohol 

and drug problems. Evaluation study on community-based prevention in Tikkurila and Myllypuro. 

Stakes: Research Publications). (in print) 

Holder, H. (1998): Alcohol and the community. A Systems Approach to Prevention. Cambridge: 

Cambridge University Press.

ALKOHOLPOLITISKE HANDLEPLANER I KOMMUNERNE 

Kit Broholm 

90 

I Danmark har man ingen tradition for en stærk national alkoholpolitik. Høje afgifter har været 

et benyttet instrument, men medlemskabet af EU og den omfattende grænsehandel har 

betydet, at afgifterne er blevet sænket flere gange, og at prisen på alkohol dermed er faldet. 

Prisfaldet har ikke umiddelbart betydet noget for det totale alkoholforbrug, men der ses en 

tydelig stigning i de unges alkoholforbrug. 

En undersøgelse af alkoholforbruget blandt unge i 26-30 europæiske lande har vist, at danske 

unges forbrug er steget fra 1995 til 1999, og at de danske unge både i 1995 og i 1999 har haft 

det største alkoholforbrug i Europa. Der er store forskelle i de danske unges alkoholforbrug 

og forbrugsmønstre sammenlignet med alkoholvanerne blandt unge i de europæiske lande 

som ligner Danmark mest. Det peger på, at danske unges alkoholvaner ikke primært er en 

afspejling af en almindelig udvikling blandt unge i Europa, men i stedet er et udtryk for helt 

særlige træk i den danske alkoholkultur, som der kan være et behov for at stramme op på. 

Videnscenter om alkohol har desuden lavet en kortlægning af kommunernes indsats på alkoholområdet. 

Af den fremgår det, at ca 50 % af kommunerne mener, at alkohol er et stort eller 

temmelig stort problem. Undersøgelsen viser samtidig, at 61 % af kommunerne ikke har nogen, 

der er ansvarlig for at koordinere initiativerne vedrørende alkohol. 

På den baggrund ses et behov for at kortlægge de problemer, som alkohol giver anledning til i 

kommunerne og for at vurdere, hvilke økonomiske udgifter det belaster kommunerne med og 

endelige at præsentere de værktøjer for kommunerne, der gør det muligt for dem at systematisere 

indsatsen på alkoholområdet i forhold til forebyggelse, tidlig indsats, behandling og efterbehandling. 

For at løfte denne opgave har Sundhedsstyrelsens Center for forebyggelse startet et projekt 

med 6 kommuner: Horsens, Ikast, Fredericia, Ballerup, Nykøbing Falster og Nykøbing 

Rørvig. 

Formålet med projektet er at udvikle og forankre kommunale handleplaner om alkohol og 

rusmidler i kommunerne. Perspektivet er at sammenfatte og videregive erfaringerne til andre 

kommuner i en praktisk manualform. 

Målsætninger 

Projektets målsætninger er: 

at sikre et overblik over alkohol/rusmiddelproblemerne i kommunen, herunder et skøn 

over hvilken økonomisk belastning rusmiddelproblemerne betyder for kommunen 

at sikre at der bliver en politisk vedtaget handleplan på alkohol/rusmiddelområdet 

at etablere en brugbar driftorganisation/et forebyggelsesråd, hvor indsatsen vedrørende 

alkohol/rusmidler kan forankres og koordineres

91 

at etablere et netværk af samarbejdsrelationer på tværs af sektorer og på tværs af 

amt/kommune til løsning af de opgaver, der er skitseret i handleplanen 

at sikre at der udvikles evalueringsmekanismer, der kan danne grundlag for en opfølgning 

og justering af handleplanen. 

Forudsætningen for at lave en handleplan er at indkredse, hvilke problemer kommunerne har 

som følge af alkohol. Der er en lang række problemer, som ikke i kommunerne normalt opfattes 

som sammenhængende, fordi de løses af en række forskellige fagfolk forskellige steder 

i kommunen. Det drejer sig om følgende problemer, der kan være relateret til alkohol: 

gadeuorden 

vold 

husspektakler 

kriminalitet 

spirituskørsel 

personer på sygedagpenge 

vanskeligheder med at aktivere og rehabilitere personer på bistandshjælp 

anbringelse af børn udenfor hjemmet 

andre støtteforanstaltninger for børn og pårørende pga alkoholproblemer i familien 

koordinationsproblemer eller problemer på grund af manglende koordination mellem amt 

og kommune i forhold til forebyggelse, tidlig indsats, behandling og efterbehandling. 

Disse problemer er vanskelige og ressourcekrævende at løse, hvis ikke man erkender, at den 

tilgrundliggende vanskelighed er alkoholproblemet, som må håndteres, som forudsætning for 

at få nedbragt mængden af disse problemer. 

Konsekvensen af at disse problemer ikke bliver forstået som alkoholproblemer er at indsatsen 

i forhold til disse problemer ikke er tilstrækkeligt målrettet og effektivt. Der skal gøres opmærksom 

på, at der ligger adskillige muligheder i kommunen for at forholde sig til alkoholproblemerne 

på en mere direkte, effektiv og systematisk måde. 

Den manual, der skal udarbejdes til kommunerne, skal derfor indeholde en beskrivelse af alle 

de kendte værktøjer og metoder, som det er muligt for kommunen at benytte sig af for at regulere 

tilgængeligheden af alkohol, alkoholkulturen, den tidlige indsats og samarbejdet omkring 

behandling og efterbehandling. 

Metoder og værktøjer 

De metoder og værktøjer, som det drejer sig om, er følgende: 

Tilgængelighed 

Reguleringer af antallet af givne alkoholbevillinger og kontrol af, at forudsætningerne for 

at give alkoholbevillingen bliver overholdt samt fratagelse af misligholdte alkoholbevillinger. 

Initiativer til at udvikle en frivillig og fælles kodex imod hård udskænkning (fx happy 

hour, nedsat pris tidlig på aftenen, mv) blandt restauratører og diskoteksejere.

92 

Uddannelse af tjenere for at sikre en ansvarlig udskænkningspraksis. 

Overvågning af at lovgivningen vedrørende udskænkning og salg af alkohol bliver overholdt. 

Reduceret synlighed af alkoholreklamer gennem lokalplansvedtagelser. 

Alkoholkultur 

Udvikling af alkoholpolitikker på arbejdspladser, skoler, ungdomsklubber, sportsklubber, 

boligforeninger mv. 

Alkoholpolitikker omfatter såvel regler for forbrug samt uddannelse af nøglepersoner, der 

kan gribe ind og støtte i forbindelse med alkoholproblemer. 

Alkoholkulturen kan også påvirkes ved, at der samarbejdes omkring de unges festmiljøer. 

De parter, der skal involveres i at sikre de unge et tryggere festmiljø, er såvel de myndigheder 

der udsteder alkoholbevilling, bevillingshaveren, politiet, forældrene og de unge. 

Tidlig indsats 

I forhold til at sikre en tidlig indsats overfor de mennesker, der har alkoholproblemer, er det 

vigtigt, at de institutioner, myndigheder eller professionelle, der møder en bred gruppe af 

voksne eller børn har en plan for, hvad de gør, når de møder et menneske med et alkoholproblem. 

Det skal afklares: Hvilken rolle spiller vi i forhold til alkohol, hvem taler med den person, 

der har alkoholproblemer, hvilke behandlingsenheder kan vi henvise til, hvornår og 

hvordan skal der samarbejdes med de sociale myndigheder, hvordan følger vi op på problemet, 

og i hvilke tilfælde og hvordan skal familien eller børnene involveres. Med en sådan forberedelse 

vil de alkoholproblemer, der uværgerligt vil dukke op i institutioner mv, der har en 

bred kontakt til borgerne, ikke være problemer som det er op til den enkelte professionelle at 

tackle hensigtsmæssigt. En sådan plan vil ruste institutioner og myndigheder til at reagere 

hensigtsmæssigt, når de møde mennesker med alkoholproblemer. 

Det vil være hensigtsmæssigt, hvis professionelle i institutioner og myndigheder med en bred 

berøringsflade til borgerne har en minimumskompetence i forhold til alkohol, der vedrører 

muligheden for at identificere et alkoholproblem, når man ser det og viden om, hvilken person 

i organisationen, der har ansvaret for at tage hånd om dette problem. Derudover burde særlige 

nøglepersoner – ofte lederen – have en særlig kompetence i forhold til at tale med mennesker, 

der har alkoholproblemer med henblik på at motivere dem til at modtage rådgivning fx hos 

den praktiserende læge eller i en alkoholbehandlingsenhed. 

Behandling og efterbehandling 

Mennesker med alkoholproblemer bliver behandlet på sygehuse, hos de praktiserende læger, 

på alkoholambulatorierne og på døgnbehandlingsinstitutioner. Kommunerne bør have en aftale 

med disse behandlingsenheder om et samarbejde omkring henvisning til behandling, om 

den sociale støtte af familien under et behandlingsforløb, særlig i forhold til børnene og en 

sammenhængende efterbehandlingsplan. Efterbehandlingen vil typisk omfatte sikring af bolig, 

arbejde eller rehabilitering, støtte til pårørende, muligheder for at være tilknyttet en 

selvhjælpsgruppe, væresteder o.l. 

Behandlingen af de alkoholrelaterede skader og selve den adfærdsændrende alkoholbehandling 

er amternes ansvar, mens den sociale støtte og ansvaret for støtten til børn og andre

93 

pårørende er placeret i kommunerne. Hvis der skal gennemføres en effektiv behandlingsindsats 

vil den skulle omfatte alle de nævnte elementer og derfor kræve et tæt samarbejde mellem 

amter og kommuner, mellem alkoholbehandlingssted og socialforvaltningen med henblik 

på at lave en helhedsplan for familien. En særlig aftale eller et permanent samarbejdsorgan 

kan være en metode til sikring af denne koordination. 

Socialforvaltningen – en nøgleinstitution 

Socialforvaltningen er en meget væsentlig faktor for at sikre, at den tidlige indsats, behandlingen 

og efterbehandlingen får en effekt, fordi socialforvaltningen har ansvaret for nogle 

funktioner, der er helt afgørende for at få et menneske ud af et alkoholproblem. Det drejer sig 

om socialforvaltningens ansvar for: 

systematisk at henvise mennesker blandt deres klienter, som har alkoholproblemer til behandling 

systematisk at sikre støtten til børn og andre pårørende til alkoholikere 

ansvaret for en helhedsorienteret efterbehandlingsplan 

ansvaret for koordination mellem amt og kommune med hensyn til behandling og efterbehandling. 

Socialforvaltningen kan anvende følgende metoder for at sikre en kvalificeret løsning af disse 

opgaver: 

Socialrådgiverne skal trænes i at gennemføre screeningssamtaler, som en del af de første 

samtaler med klienterne, der afklarer, om der som en del af klientprofilen er tale om et alkoholproblem. 

Er der tale om et alkoholproblem, skal det afklares, om der er børn i familien 

med henblik på at få vurderet børnenes behov for støtte. 

Der kan uddannes særlige nøglepersoner, som kan være sparringspartnere for de socialrådgivere, 

der skal have samtaler med deres klienter om alkoholproblemer, og som skal tilrettelægge 

en helhedsorienteret handlingsplan for familien. 

Socialforvaltningen skal lave samarbejdsaftaler med relevante alkoholbehandlingsinstanser. 

Disse værktøjer og metoder er elementer i en samlet strategi for kommunernes indsats på alkoholområdet. 

Processen for kommunerne 

Processen for projektkommunerne er, at de først gennemføre en kortlægning af omfanget af 

kommunes alkoholproblemer i relation til borgernes alkoholforbrug: hvor meget drikkes der, 

hvor mange bliver syge, dør, hvor mange ulykker mv. Kortlægningen skal desuden omfatte en 

registrering af, på hvilke områder kommunen har vanskeligheder med at håndtere alkoholproblemerne: 

fx i forbindelse med aktivering, anbringelsessager mv. 

Kommunerne skal herefter udarbejde en handlingsplan, der dels tager udgangspunkt i de 

beskrevne problemer og dels tager udgangspunkt i de kendte værktøjer og metoder. Hensigten 

er, at kommunen på denne baggrund prioriterer, hvor indsatsen skal starte og hvilke initiati

94 

ver, der skal have førsteprioritet. Men perspektivet er, at der skal laves en plan for, på hvilken 

måde alle de nævnte værktøjer kan blive implementeret, fordi de nævnte initiativer hænger 

sammen og hver for sig ikke vil bidrage meget til en løsning af kommunernes alkoholproblemer. 

Hvis de derimod implementeres i en sammenhæng må det forventes at få en effekt såvel 

på forbruget som på omfanget af skader. 

Det vil også være en del af projektet at give modeller for, hvordan dette arbejde med alkohol 

kan organiseres i en kommune. Der vil blive peget på, hvilke typer af tværfaglige netværk 

eller arbejdsgrupper, der skal etableres med henblik på at løse de forskellige problemer beskrevet 

i strategien. 

Der vil kort sagt blive gjort et forsøg på at udvikle en standard for god praksis i forhold til 

kommunernes indsats på alkoholområdet. Disse erfaringer vil blive formidlet i en meget konkret 

manual til kommunerne. 

Spredning af erfaringerne 

Den store opgave er at fastholde motivationen for at implementere disse planer og gøre andre 

kommuner interesserede i at gå i gang.Vi vil sammen med en række ministerier og organisationer 

med interesser i dette område arbejde med en plan for, hvordan de øvrige kommuner i 

landet kan præsenteres for erfaringer fra projektet, så det bliver enklest muligt for dem selv at 

gå i gang med at systematisere indsatsen på alkoholområdet. 

For at fastholde udviklingen på området har vi planer om at starte et antal nye kommuneprojekter 

næste år fx: 

et projekt med basis i socialforvaltningen angående integration af værktøjer til tidlig indsats 

i forhold til alkoholproblemer og systematisk samarbejde med alkoholbehandlingssektoren 

et projekt vedrørende metoder til systematisk samarbejde mellem amt og kommune og 

forebyggelse, tidlig indsats, behandling og efterbehandling 

et projekt vedrørende udvikling af kurser om alkohol og alkoholintervention for ansatte i 

kommuner. 

På denne måde håber vi kontinuerligt at kunne videregive nye metodiske erfaringer til kommunerne 

og dermed gøre det lettere at arbejde systematisk på dette område. Perspektivet er, at 

dette fokus på alkohol på mange forskellige områder i kommunens virksomhed skal bidrage 

til at ændre alkoholkulturen og dermed nedbringe de skader og omkostninger, som er forbundet 

med den intensive danske alkoholkultur.

REDUCED TOOLBOX (summary) 

Börje Olsson 

I will discuss the following topics: 

95 

What we had - a universal and restrictive policy. 

Is there anything new? Haven’t all measures recently suggested been parts of previous 

policies? 

Does it mean that the universal measures fade away, leaving us with programs focussed 

on risk groups or certain areas? 

What will replace the universal restrictions – new drinking patterns and informed risk 

taking consumers? 

How can legitimacy be maintained for focussed policies? 

My examples will refer to Swedish alcohol policy developments, but they are probably also 

valid for Finland and Norway. 

Alcohol is pleasure, but if consumed frequently or in immoderate ways, negative consequences 

will most certainly show up. Traditionally, Swedish alcohol policy has taken both 

aspects as its point of departure, that is, to control consequences and to regulate pleasure. 

From the early 1900s until the mid-1950s, these aspects were distinct starting-points in alcohol 

policies. The dominant drinking pattern, that is, spirits consumed in large quantities and 

an orientation towards intoxication, resulted in visible and often dramatic consequences. 

These consequences were social by nature, such as violence, accidents and omission to support 

the family. In other words, alcohol related harms were manifest in everyday life and by 

no means hidden in the drinkers’ bodies. Further, such a drinking culture conflicted with the 

moral code in the era of growing industrialism. Universal restrictions, such as monopolies, 

age limits and rationing, were combined with a strict control of the individual consumers and 

their moral conduct. 

During the 1950s, modernity started to catch up with alcohol policy, and at the same time the 

temperance movement tried to act in accordance with their teetotalism ideology. As a result, 

the rationing book was abolished. First and foremost, the external moral regulation – or control, 

which probably is a better characteristic – had to give way. The interest in controlling the 

negative consequences was still marked and most universal restrictions were kept. A certain 

liberalisation in the perceptions of alcohol could be noticed, and during the 1960s, this resulted 

in among other things the introduction of medium strength beer in grocery shops. 

In the 1970s, the so-called total consumption model gained support, and with it, a public 

health perspective on alcohol issues. Control of harms continued to be a central question. 

However, regulation of pleasure could continue, but without having to moralise over the individual 

consumer. Consumption and alcohol problems were portrayed in statistical terms on an 

aggregate level – in accordance with the established relations between total consumption and 

problems. With that, no references to moral deficiencies or individual consumers were needed 

in order to legitimate the alcohol policy. The harvest time of Scandinavian alcohol policies 

went on for about 20 years.

96 

During the last five or ten years, obvious transformations of the alcohol policy has taken 

place. The traditional universal and restrictive policy has been challenged by more liberal 

views. This certainly gives rise to some interesting observations. The liberal discourse reinstalls 

morality, ethics and normative standards, however not by attacking what is viewed as 

immoral, which instead increasingly is defined as illness, but by holding up certain life styles 

and drinking patterns as desirable models. The border between morals and aesthetics is, however, 

subtle – as is the border between pleasure and immorality. Is morality increasingly 

shaped as aesthetic choices in the postmodern society, that is, as a particular taste for or approach 

to what is pleasing to the senses? It has to be observed that the state is no longer the 

legitimate producer of moral codes; these codes are rather produced in conjunction between 

the civil society, media and commercial interests. 

The liberal alcohol discourse has introduced some opposite poles, such as healthy – ill, normal 

– abnormal, legal – illegal, we – they, which in different ways contribute to the transformation 

from a comprehensive alcohol policy to focussed and selective prevention programs. 

All Swedish alcohol policy committees and investigations since the early 1990s are painfully 

aware of the impossibility to pursue a universal and restrictive policy as before. The frustration 

will most certainly not be reduced by the fact that the body of knowledge, which is at the 

committee members' disposal, prescribe precisely such measures as the most efficient. The 

optimism is nevertheless maintained in the reports, and the overarching idea is to reduce expected 

increases in alcohol consumption and problems by the introduction of what is called 

compensatory measures. 

Does this mean that we are introduced to new elements in our alcohol policy? Certainly not! 

The measures now suggested are by no means new in the Swedish alcohol policy tradition. 

Targets such as an alcohol free childhood and adolescence, or abstaining during pregnancy, 

when driving, at work , etc. are since long standard elements in this tradition. What is new, is 

that their solitude increase as the universal restrictions fade away. 

To summarize, the present alcohol policy tendencies can be illustrated as follows: 

Scope/extent: From universal to focussed/selective measures. 

Motive: From pleasure to consequences. 

Measures: From control and regulation to self-regulation. 

Base of knowledge: Still supporting universal restrictions. 

Legitimacy: Given to selective measures, especially treatment, but also controlling youth 

and public order (nuisance).

97 

V 

NATIONELLA OCH INTERNATIONELLA 

ÅTGÄRDER

GLOBALISERINGEN OCH FRAMTIDA UTMANINGAR 

Maria Renström 

Mitt inlägg består av tre delar: 

98 

en reflektion om globaliseringen, 

en kort beskrivning av den rättsliga grunden för EU-arbetet på folkhälsoområdet och vad 

som åstadkoms under det svenska ordförandeskapet på alkoholområdet, 

framtida utmaningar och val av framtida strategi. 

Aktörer på europeisk nivå – reflektioner om globaliseringen 

Det är lätt att förenkla synen på globaliseringen och dess effekter. Ofta talar man om globaliseringen 

som om det vore en enda enhetlig trend, som gäller för samtliga grupper och nivåer. 

Inledningsvis vill jag därför betona att det är flera trender som pågår parallellt inom olika 

grupper och länder eller regioner på europeisk nivå. Utifrån ett konkret exempel, dvs. Ministerrådets 

rekommendation om unga och alkohol, ska jag försöka illustrera hur de olika trenderna 

påverkar varandra. 

Trender i alkoholkonsumtionen 

Vi har till vissa delar harmoniserade konsumtionsnivåer och vanor. Samtidigt kan man se att 

det finns en trend i de ”nordliga” europeiska länderna och en annan i länderna kring Medelhavet. 

Det är samtidigt viktigt att uppmärksamma att det också finns en västlig och östlig dimension 

när man studerar konsumtionen av alkohol. Det är m.a.o. svårt att se någon entydig 

trend från nationell till global nivå. 

Men trots de något olika trenderna kan vi se att vi har 

ett visst närmande när det gäller totalkonsumtionen av alkohol mellan Syd- och Nordeuropa. 

Närmandet beror i sin tur på två olika utvecklingstrender – en stigande (eller stabil) 

trend i flera av de nordeuropeiska länderna och en sjunkande i Sydeuropa. 

skillnader mellan trenderna i väst och öst som är svåra att värdera på grund av att det finns 

så dåligt med heltäckande information om alkoholkonsumtion och dryckesvanor i flera 

östeuropeiska länder. 

ett viss närmande när det gäller vissa gruppers konsumtionsmönster, t.ex. unga vuxnas 

dryckesvanor. 

ett närmande när det gäller valet av alkoholdrycker. 

ett visst närmande när det gäller när och hur vi dricker alkohol. 

ett visst närmande när det gäller unga människors inställning till alkohol som en berusningsdrog 

istället för en måltidsdryck. 

olika trender när det gäller mäns och kvinnors dryckesnivåer och dryckesmönster – speciellt 

om vi studerar de längre trenderna. 

skillnader mellan olika socioekonomiska grupper inom länderna och mellan länderna i 

Europa.

99 

stora skillnader mellan olika etniska grupper – detta har även lett till skillnader på nationell 

nivå beroende på hur stor invandringen varit. 

Trender på marknaden 

Man kan skönja en tydlig trend från nationella marknader till globala marknader. Vi har t.ex. i 

dag stora internationella branschorganisationer som t.ex. Confèdèration des Brasseurs du 

Marchè Commun (CBMC) och European Confederation of Spirits Producers (CEPS). Vissa 

lokala tillverkare med mycket små specialiserade marknader finns, men det är tveksamt om 

det är någon mer tongivande trend. Globaliseringen är särskilt tydlig för bryggerinäringen. 

Policytrend 1 – alkoholnäringen 

Här kan man registrera en trend, som rör sig från en nationell till en global eller internationell 

nivå. Detta gäller särskilt inom EU. Även här kan man se en tydlig utveckling mot ökat internationellt 

samarbete för att utveckla en gemensam policy på alkoholområdet. Främst handlar 

det om alkoholnäringens sociala ansvar och ansvar för egentillsyn. Här har grupper som 

Amsterdam-gruppen och Portman-gruppen vuxit fram. 

Policytrend 2 – "policy decision making” 

Inom det politiska beslutsfattandet kan man notera en tydlig trend från nationell nivå till både 

lokal och internationell nivå. Det har blivit allt svårare att behålla nationell lagstiftning som 

innebär att en enskild nation har restriktioner inom områden som handel och marknadsföring. 

Utvecklingen verkar därför gå mot att det läggs mer vikt vid lokalt arbete och internationellt 

arbete. Detta gäller inte enbart EU:s medlemsländer (och Norge) utan även kandidatländer 

och övriga östeuropeiska länder. Inom EU:s medlemsländer är EG-rätten direkt styrande, men 

inom både kandidatländer och övriga östeuropeiska länder används EG-rätten som argument 

och verktyg för de grupper som vill avveckla nationella restriktioner. Ibland framförs t.o.m. 

att EG-rätten omöjliggör restriktioner, vilket delvis inte stämmer, eftersom det finns andra 

artiklar i EG-rätten som möjliggör avsteg av folkhälsoskäl. 

Den regionala nivåns framtida betydelse är fortfarande oklar. Å ena sidan har den regionala 

aspekten delvis minskat i betydelse i förhållande till EU (ofta handlar det om ett enskilt lands 

agerande, varvid EU-kommissionen är ”anklagare” och EG-domstolen – eller som i det 

svenska fallet en nationell domstol – är domare). Samtidigt spelar det nordiska samarbetet 

fortfarande en viktig roll för erfarenhetsutbyte och kunskapsutveckling i syfte att stärka folkhälsoperspektivet. 

I det som följer använder jag rådsrekommendationen som ett exempel på hur de olika aktörerna 

fungerade i alkoläskfrågan. 

Konsumenterna: Ökad köpkraft bland unga → ökad tillgång → ökad alkoholkonsumtion 

bland unga - även bland flickor → en stark trend för det nordeuropeiska berusningsdrickandet 

i den unga generationen → alkohol som ett vanligt inslag i fritids-och nöjesliv bland unga. 

Summa summarum: en ny marknad.

100 

Marknaden: Unga människor utpekas som en viktig konsumentgrupp → nya produkter och 

riktad marknadsföring till unga. Summa summarum: alkoläsk och övriga mixade drinkar 

( och öl ). 

Policy – dryckesindustrin: Industrin identifierade tidigt det politiska missnöjet med missbruk 

och unga som en riskfaktor → industrin skapade en ”alkohol/social policy” både på nationell 

och global nivå, särskilt i relation till EU → industrin skapade lobbygrupper. Summa summarum: 

kampanjer och insatser uteslutande mot missbruk samt nära samarbete med 

kommissionen och nationella regeringar. 

Policy – politiker och beslutsfattare: Medlemsländer försökte först agera enskilt → det uppstod 

svårigheter, eftersom marknaden och konsumenttrender är globala → medlemsländer 

agerade enat mot kommissionen och därtill agerade europaparlamentet → kommissionen agerade 

och medlemsländer agerade i samma riktning. Summa summarum: en minskad försäljning 

och minskad konsumtion av alkoholäsk, men även en omdirigering av alkoholindustrin 

mot nya produkter osv. 

Varför agera på gemenskapsnivå? 

Alkohol behandlas som både en vara och en hälsodeterminant inom EU. Maktförhållandet är 

mycket klart till förmån för ”varusidan”. Sverige har tillsammans med flera andra EU-länder 

pläderat för att alkoholfrågor i större utsträckning behandlas som en hälsodeterminant. Om så 

vore fallet skulle alkohol sortera under de regler som gäller för folkhälsa (och inte bara behandlas 

som en vara och därmed sortera under den inre marknaden). 

Följande uppställning sammanfattar skillnaderna mellan den rättsliga grunden för folkhälsa 

och övriga områden samt hur alkohol och folkhälsa kan stärka sin ställning i gemenskapen. 

Alkohol som en hälsodeterminant Alkohol som en vara eller livsmedel 

(folkhälsa, public health) (inre marknad, konsument, jordbruk, skatter) 

Rättslig grund förhållandevis svag Rättslig grund stark 

Art. 152 central Fri rörlighet, art. 23-31 

Art. 30 (nuv. 28) Jordbruk, art. 32-38 

Transport, art. 70-80 

Konkurrens och skatter, art. 81-97 

Det viktigaste verktyget för folkhälsoområdet när det gäller att påverka övriga politikområden 

är det avsnitt under artikel 152 som lyder: 

"High level of health protection shall be ensured in the definition and 

implementation of all community policy." 

I övrigt handlar folkhälsoområdet inom gemenskapen mest om att 

stödja forskning, 

sprida hälsoinformation och arrangera utbildning, 

stärka samarbetet mellan medlemsländer,

101 

koordinera policy-samarbetet m.m. mellan medlemsländerna. 

Ett centralt begrepp är ”Added Community Value”, vilket innebär att samarbete m.m. ska ske 

när det finns ett gemenskapsvärde av att samarbeta. Om samarbetet inte alstrar extra nytta 

inom EU, ska frågorna hanteras på nationell nivå. 

Andra centrala begrepp är ”Subsidiarity and Proportionality”. Frågor ska lösas på ”lägsta” 

möjliga nivå och de åtgärder man väljer ska vara proportionerliga. En nation får m.a.o. inte ta 

till mer restriktiva eller mer långtgående åtgärder än vad som krävs för att uppnå det önskade 

resultatet (t.ex. för att skydda folkhälsan). 

Vad gjordes under det Svenska ordförandeskapet på alkoholområdet? 

Hälsoministerrådet 

Från svensk sida påbörjades förberedelserna av ordförandeskapet 2-3 år i förväg. Förberedelserna 

skedde på flera nivåer och med olika aktörer. På alkoholområdet inleddes ett nära samarbete 

med det kommande franska ordförandeskapet. I WHO och i kommissionens expertgrupp 

för alkohol och hälsofrågor bildades ett nätverk mellan flera medlemsländer (Tyskland, 

Nederländerna, Italien, Frankrike, Spanien, Portugal, Finland m.fl.). Den svenska hälsoattachén 

i Bryssel (Svenska representationen) hade ett nära samarbete med EU:s övriga medlemsländers 

hälsoattachéer. Målet för det svenska förberedelsearbetet var att ministerrådet och 

WHO:s europaregion aktivt skulle arbeta med alkoholfrågan under våren 2001. Rent konkret 

handlade det om att genomföra en ministerkonferens om unga och alkohol med en separat 

EU-session samt att arbeta fram två viktiga dokument för beslut på hälsoministrarnas möte. 

De två dokumenten var dels en rådsrekommendation om unga och alkohol (A council recommendation 

on the drinking by young people, in particular children and adolescents) och 

dels rådsslutsatser om behovet av en gemenskapsstrategi för att minska alkoholens skadeverkningar 

i EU. 

Rådsrekommendationen baseras på artikel 152 (4), som stipulerar att rådet kan bidra till att 

uppnå de mål artikel 152 refererar till – åtgärder (insatser) menade att skydda och förbättra 

människors hälsa. Däremot kan rådet ju inte fatta beslut om harmonisering av lagstiftning 

eller övrig rättslig reglering i EU:s medlemsländer. Rekommendationen består därför av två 

icke tvingande delar: 

uppförandekod (självreglering inom alkoholnäringen), 

rekommendation till medlemsstaterna om hälsofrämjande insatser på alkoholområdet. 

I rekommendationen uppmanar rådet att kommissionen senast om fyra år ska återkomma till 

rådet med en rapport om genomförandet av de föreslagna åtgärderna. 

Rådsslutsatserna 

Rådet ställde sig enhälligt bakom det svenska ordförandeskapets förslag till rådsslutsatser om 

en gemenskapsstrategi för att minska alkoholens skadeverkningar. Slutsatserna tar upp behovet 

av en sektorövergripande eller tvärsektoriell (”comprehensive”) strategi som bör bestå av 

jämförbar och sektorövergripande information och kvalificerad forskning,

102 

ett effektivt uppföljningssystem, 

en koordinerad mängd (co-ordinated range) av gemenskapsaktiviteter på alla relevanta 

politikområden, 

samarbete och utbyte av kunskap, 

internationellt samarbete, främst med WHO. 

Slutsatsen är att det under det svenska ordförandeskapet blev klart att det är möjligt att behandla 

alkohol som en hälsodeterminant inom EU. Samtidigt är det viktigt att inse vilka begränsningar 

och möjligheter EG-fördraget ger. Med nuvarande utformning är det främst självreglering, 

informationsutbyte, samarbete m.m. som är möjligt inom ramen för artikel 152. 

Framtida utmaningar 

Självreglering eller lagstiftning 

Det finns några viktiga vägskäl inför framtiden. Det ena är valet mellan att satsa på självreglerande 

åtgärder eller lagreglering. Det andra valet gäller om arbetet bör inriktas mot att stärka 

artikel 152, för att på så sätt möjliggöra en harmonisering av lagstiftning på folkhälsoområdet, 

eller om det bör ta sikte på att stärka folkhälsoaspekterna på andra politikområden (jfr arbetet 

med tobaksdirektivet och rattfylleri). De viktigaste frågeställningarna är mot denna bakgrund 

följande: 

1. Bör artikel 152 stärkas för att ge ökad rättslig grund på folkhälsoområdet? Är det enbart 

positivt om artikel 152 stärks och ger möjlighet till harmonisering av lagstiftning på folkhälsoområdet? 

Vad finns det för risker och fördelar i ett sådant förfarande? Vad får en sådan inriktning 

för konsekvenser på nationell nivå? 

2. Bör man eftersträva en harmonisering av lagstiftningen inom andra politikområden, som 

har påverkan på alkohol (t.ex. punktskatter på alkohol och promillegränser)? Vad får en sådan 

inriktning för konsekvenser på nationell nivå? 

Några andra viktiga utmaningar är enligt mig följande: 

Är det möjligt att arbeta för en bättre efterlevnad av gällande direktiv (t.ex. direktivet om 

”television without frontiers”), som innehåller vissa inskränkningar av alkoholreklam? 

Bör arbetet med att genomföra rådsrekommendationen om unga och alkohol prioriteras även i 

nordiska länder, som har (mer eller mindre) förbud mot alkoholreklam m.m. 

Hur bör en gemenskapsstrategi för att minska alkoholens skadeverkningar se ut?

103 

GROWING CONCERN ABOUT ALCOHOL 

John Ryan 

Combating alcohol-related harm is a public health priority in many Member States, and also 

at EU level. This is clearly reflected in the draft of the future Public Health Action Programme, 

where inappropriate use of alcohol is mentioned as one of the key health determinants 

to be tackled. 

Young people's drinking 

Over the last couple of years there has been growing evidence that alcohol consumption of 

young people, and the corresponding health and social problems, show alarming trends. Specific 

concern was raised in a number of Member States when new alcoholic beverages targeted 

at this population group came on the market. 

To illustrate the dimension of the problem it might be interesting to give you some recent figures 

from (my home country) Ireland. In Ireland, alcohol consumption, per capita, has increased 

by over 41 per cent over the past decade, while it has fallen in most of the EU, and 

three countries showed a modest increase of just 5 per cent during the same period. While 

spirit sales dipped between 1992 and 1995, there was a complete reversal in 1996 with a 10 

per cent increase. Between the years 1998 to 2000 a million additional litres of spirits in pure 

alcohol was sold each year. This is to be put down in part to designer and party drinks targeted 

at the younger market. 

Linked to this consumption patterns are the problems of binge drinking (mainly of those aged 

18 to 34), assaults and public order offences and of increased level of alcohol-related mortality 

rates, particularly cirrhosis and accidental falls. 

It is known that both regular heavy drinking and binge drinking have serious effects on young 

people’s physical and mental health. In the short term alcohol drinking by youngsters is associated 

with a wide range of social problems, such as anti-social behaviour, violence and drink 

driving. 

The broad discussion which took place during the last couple of years with the Member 

States’ experts and the stakeholders, showed that the youth culture underlying the drinking 

behaviour of young people is increasingly of an international nature, and that therefore action 

at Community level is justified and appropriate. But what we, of course, still need is decentralised 

action because of the diversity of cultures, and the corresponding divergences in 

drinking behaviours or patterns. 

Recommendation by the Health Council 

The European Comparative Alcohol Study (ECAS) has contributed to a better overview in 

this respect. I would like to thank especially the researchers from Sweden and Finland, who 

had the lead in that project. 

That is why the Commission took the initiative to address the problems caused by the drinking 

of alcohol by young people in the form of a Council Recommendation, which is a valid 

instrument foreseen under the public health article of the Treaty.

104 

At the Health Council meeting of 5 June 2001 the Member States, after intensive discussions 

and under the very successful chairmanship of the Swedish Presidency, finally adopted the 

“Council Recommendation on the drinking of alcohol by young people, in particular children 

and adolescents”. 

The proposed approach is to intensify health promotion and education efforts, and to encourage 

the producers and retailers to act responsibly, rather than taking regulatory measures. We 

propose to trust persuasion more than coercion in this context – as long as the results that we 

are aiming at can be achieved. This is also the position of Commissioner D. Byrne, who gave 

a strong signal at the WHO-Ministerial Presidency Conference on Alcohol and Young People 

last February in Stockholm to the alcohol industry. 

When looking at the final version of the Recommendation adopted in June, it is clear that our 

major concerns are covered in a satisfactory manner. 

It will for instance offer the possibility to tackle one specific issue which continues to be of 

great importance: the new type of drinks which are targeted at or which appeal to young people. 

I am referring to alcopops and similar “synthetic” drinks. 

We are also grateful that another point has been taken on board in this Recommendation: the 

active involvement of young people themselves in the drafting and implementation of actions 

and measures, aiming at protecting them from alcohol-related problems. This is the follow-up 

of one of the impressive results of the Presidency/WHO Ministerial Conference, which was 

actively supported by the Commission. 

The Commission welcomes, by the way, the active role it has been given for the implementation 

of this Recommendation. There is no doubt that the Recommendation will be an excellent 

basis for all of us to help us to contribute to our common aim: to better protect our young 

people, especially children and adolescents, from alcohol-related harm. 

To implement the Recommendation, priorities at this stage are: 

Challenge the producer’s responsibility with regard to marketing, advertising and sponsoring 

(codes of conduct), 

Develop a set of comparable indicators on alcohol, 

Promote the active involvement of young people in the prevention of alcohol-related 

problems. 

Broadening the scope 

At the Health Council meeting of 5 June 2001 another text was adopted which will also offer 

an excellent basis for the development of alcohol policies at EU level. 

During the discussions on the Recommendation on Alcohol and Young People with and 

among the Member States, it became clear that the dimension of alcohol problems deserves a 

more comprehensive approach. That’s why, on the initiative of the Swedish Presidency, 

“Council Conclusions on a Community strategy to reduce alcohol-related harm” were 

adopted. 

This document makes it clear that it is not only health consequences in a narrow sense, which 

raise concern. We have to consider fully the important social dimension: violence, hooliganism, 

crime, family problems, social exclusion, problems at the workplace and drink driving, 

all areas where political action is needed.

105 

In the Council conclusions the problems are raised and potential areas of activity are mentioned, 

but no definitive stand on concrete developments are taken. 

On this basis, the Commission welcomed the conclusions as an expression of a common desire 

of the Member States to join forces wherever needed, and as an invitation to the Commission 

to start developing a strategic approach. 

Consensus has been found in the area of alcohol and youth. We have to identify other areas 

where such a consensus can be reached. 

However, we must not forget that “alcohol” is a complex and sensitive issue, which makes a 

rapid development of a global Community policy unlikely. However the new Action Programme 

on Public Health, which includes alcohol as a significant health determinant, gives us 

the framework for future developments. The “health in other policies” approach will allow us 

to influence the definition and implementation of other Community activities regarding alcohol. 

I am confident that our competent Public Health Units will – once reorganised in a way to fit 

into the structure of the future Public Health Programme – take this responsibility very seriously. 

Tackling different interests 

In this context we have to remember that a range of alcohol-related issues are being dealt 

with, as “chef de file”, by other Commission services. Inter-service consultation is a very important 

tool in these areas of relevance. As an example I would like to mention the “Commission 

Recommendation on the maximum blood alcohol content for drivers of motorised vehicles”, 

which was adopted last January and which had been prepared under the responsibility 

of the Transport and Energy Directorate-General. 

In this context, and with regard to the implementation of the Recommendation on Alcohol 

and Youth, I would like to underline that we, in the Public Health Directorate, always defend 

the evidence-based public health and health promotion positions. We have, on the other hand, 

in preparing a policy document or approach, also to keep in mind that the producers of alcoholic 

beverages take their lobby tasks very seriously by influencing other Commission services 

such as Internal Market, Taxation or Agriculture. 

We have learned a lesson from the drafting process of the Recommendation on Alcohol and 

Youth: we have to have a regular contact and exchange with the alcohol industry. This is reflected 

in the text of the Recommendation where it says that a constructive dialogue should 

take place. 

At present the representative European organisations of the producers are, as agreed with 

them at a joint meeting with our working group last June, preparing a document aiming at 

summarising the voluntary codes of conducts, which exist in the Member States, and, as 

wished explicitly by our Director, Mr. F. Sauer at this meeting, drafting something like a 

‘European Code of Conduct’. Let us wait and see what this document, which we will probably 

receive within the next weeks, will look like. 

As you can see, we are fully aware of the need to tackle problems due to a ‘transnationalisation” 

and the globalisation of alcohol industry at a transnational level.

Co-operation 

106 

I am indeed confident that the Commission can, in close co-operation with the Member States 

and the European Parliament, play a constructive role in future prevention initiatives in the 

area of alcohol and health. 

In a meeting with the Member States’ experts of our working group on alcohol and health, it 

was agreed that, as a first step, it would be useful to draft a document summarising the issue 

of alcohol with regard to its health, social and economic dimension, to existing policies, and 

proposing policy options for further targeted action at Community and Member States level. 

The discussion on this document will show what kind of measures should be considered at 

EU level. The debate on a joint BAC-level has taught us how difficult legislation is in the 

field. Instead of the proposed directive, a Commission recommendation was issued. So even 

in a so-called area of consensus an agreement on a strong message could not be reached. 

In this regard an interesting idea was put forward and discussed at a Conference on alcohol 

prevention in Potsdam (Germany) two weeks ago, which was organised – and this happened 

for the first time in Germany - jointly by the federal and regional governments (Länder) and 

the alcohol industry. The idea is to create foundation-based professorships within (public) 

universities, financed or co-financed by industry. This should help to have research results 

which are (designed and) accepted by all parties. I would be very interested to hear your 

opinion on this issue. 

I would like to conclude by thanking the Finnish Ministry of Social Affairs and Health, and 

especially Kari Paaso, who is a very active member of our working group on Alcohol and 

Health, for the opportunity to present our views at this seminar. And I would also like to 

thank our Nordic Member States for their commitment regarding the issue of “alcohol, health 

and society”. We in the Commission look forward to continue our fruitful co-operation in this 

field.

FINLAND 

Kari Paaso 

107 

Alcohol Programme for the 2000s: Collaboration and responsibility 

The implementation of Finland’s new national alcohol programme has begun in August 2001. 

The alcohol programme for the 2000s was drawn by the permanent Committee on Alcohol, 

Drugs and Temperance Affairs which functions under the Ministry of Social Affairs and 

Health. The programme includes ten concrete measure proposals addressing the key issues of 

the current alcohol situation in Finland. The national programme is based on the European 

Alcohol Action Plan for 2000 – 2005, adopted by the Committee for the European Region of 

the WHO. 

The basic approach in the national Alcohol Program is simple. The starting point is a profound 

trust in the capacity of public action to prevent and ameliorate alcohol-related problems 

through extensive collaboration at the national and local levels. The Program wants to emphasise 

the importance and activation of public actors in the present-day situation around policy 

in Finland. Another important aspect of the basic proposal is that the measures could be enacted 

quickly and with minor additional costs. The proposal stresses the role of general welfare 

policies that do not belong to the regime of experts on alcohol policy. Measures aimed at 

supported housing, income maintenance and employment can significantly contribute to the 

prevention of alcohol-related problems. As an example of such measures, the Program mentions 

the system of health and social welfare services as a provider of services for problem 

drinkers, too. Another example is the provision of alcohol-free leisure environments for children, 

adolescents and for those adults who would prefer such environments. 

The proposals are aimed to be a medium-term solution only. The national Alcohol Programme 

will be implemented in 2001 – 2003 and the proposals must be updated again before 

the end or the year 2003, when Finnish alcohol policies will meet pressure to reduce alcohol 

taxation and when the timing and scope of the eastern extension of the European Union will 

probably be known better. 

As the first step in preparing the proposal, the permanent Committee on Alcohol Drogs and 

Temperance Affairs analysed the new tone of the European Alcohol Action Plan and its relevance 

for Finland. The Committee found that in the new EAAP, more weight is given to 

measures that aim at the reduction of alcohol-related harm, whereas the first EAAP relied 

more on reduction of per capita consumption of alcohol. 

Secondly, the Committee analysed the recent developments in the Finnish alcohol policy 

system since the acceptance of the previous national operative plan. A large number of administrative 

and organisational changes have profoundly mixed the field of alcohol politics, 

and it may now be first time in five years that conditions have stabilised enough to provide 

the basis for a really operative national alcohol action plan. 

As a third cornerstone, the Committee ordered an evaluation of the 1997 national plan. The 

evaluation revealed a number of difficulties in the enforcement of the programme. In particular, 

the central goal of activating and empowering local actors, workplaces, schools and

108 

neighbourhoods remained unrealised. The major reasons for this were the lacks in coordination, 

in a mandate for action, and in resources as well as in willingness to co-operate on 

different levels and between different bodies and actors. The new proposals presented here 

will, hopefully, be better informed, and the Committee has at least tried to learn from earlier 

experience. 

Ten concrete measure proposals are: 

1. Increase the resources of and improve co-ordination within the system for the prevention 

of alcohol-related problems. 

3. Strengthen networking among those carrying out preventive policies at all levels of action. 

4. Start preparatory work to give a stronger mandate to local actors in the administration of 

alcohol sales (off-premise and on-premise). 

5. Improve the access to and provision of health and social services (both general services 

and special services for problem drinkers, including supported housing and income 

maintenance). 

6. Within the spectrum of anti-alcohol action, strengthen the position of special services 

for problem drinkers, compared to control measures and education. 

7. Create a system of physicians in charge of treatment of problem drinkers at the regional 

and local levels of health service provision. 

8. Create rules that would help administrations and local actors to keep alcohol-free the 

leisure and sports environments that are provided for children and adolescents. 

9. Strengthen the action to promote early detection of alcohol problems in health and social 

services, occupational health services for the school and university system. 

10. Strengthen the role of civil organisations in order to support local communities in intervening 

in and preventing alcohol problems. 

11. Change the drug prescription system so that control of the prescription of psychoactive 

drugs will be tightened.

SWEDEN 

Gert Knutsson 

The future plans and challenges 

109 

The Swedish Parliament has recently approved a National Acton Plan for Preventing Alcohol- 

Related Harm. To fulfil this plan is the major challenge for the coming years in Sweden. 

The aim as set out in the plan is to reduce the harmful medical and social effects of alcohol by 

reducing total alcohol consumption and taking measures to combat harmful drinking habits. 

Secondary aims are: 

No alcohol to be consumed while driving, at a place of work or during pregnancy. 

Children not to be exposed to alcohol. 

The age of alcohol début to be postponed. 

The incidence of drinking to get drunk to be decreased. 

More alcohol-free environments. 

Illegal trade of alcohol to be eliminated. 

Efforts for children and young people are particularly important. General measures are required 

to help children to grow up in an alcohol-free environment and postpone the age of 

alcohol début, as well as measures directed at particularly vulnerable groups or groups whose 

behaviour puts them at risk. These aims are really a big challenge for the coming 5 years in 

Sweden. 

The main focus of the action plan is to strengthen the future alcohol policy both at international 

and national, notably local, level. If we first look at the international level the future 

work in the government will be concentrated to 

develop and strengthen international co-operation – primarily within the EU and the 

WHO. Here Sweden has started with the conference about alcohol and young people, 

carried out in February this year in Stockholm. This conference was a big success. 

contribute to the development of a cross-sector strategy for reducing the harmful effects 

of alcohol within the EU. Here the Health Council has agreed on a Swedish initiative. 

In June 2001 the Health Council decided to give the commission the task to 

develop a comprehensive community strategy aimed at reducing alcohol-related harm. 

actively work to increase the exchange of information and experience within the WHO 

and the EU. Here, finally, the European Comparative Alcohol Study (ECAS) and the 

Euorpean School Survey Project on Alcohol and Other Drugs (ESPAD) are good examples 

of important Swedish initiatives. 

So far Sweden has been very successful in highlighting alcohol issues on the EU agenda and 

the need for a EU Alcohol Strategy in the area of public health.

110 

As the Finnish minister mentioned yesterday, Sweden has ”for the first time in EU:s history 

managed to bring the alcohol issue to the Council for decision and to stress that alcohol is a 

key health determinant in the European Community”. 

Only a couple of years ago no-one, especially among the Nordic countries, thought that this 

would be possible. But it was! 

At the national level the main task in Sweden is to stimulate and intensify the development of 

goal-oriented and co-ordinated preventive measures at local authority level and also to stimulate 

increased co-operation between parties involved at local level. 

The more specific national tasks are to strengthen measures up to 2005 related to: 

special support for vulnerable groups and individuals with high-risk behaviour, 

care and treatment initiatives, 

moulding of public opinion and information, 

restricted access to alcoholic beverages in certain areas, 

restricted marketing of alcoholic beverages, 

increased competence among professional groups in order to prevent the harmful effects 

of alcohol, 

follow-up measures of the changes in consumption and harmful effects, 

alcohol research. 

The implementation of the plan will be as follows: 

SEK 550 million is set aside for a period of three years, 

SEK 400 million is earmarked for strengthened local authority initiatives (in reality 

the sum will be doubled because the local authority has to put in the same amount of 

money to get the State subsidy), 

SEK 150 million is allocated for increased support for developed international cooperation, 

voluntary organisations, research and development of competence plus the 

financing of proposed tasks and the implementation of the plan, 

a new committee is appointed in order to implement the plan and co-ordinate initiatives. 

After the three initial years the money allocated for implementation of the plan will continue 

regularly at least for a total period of five years. 

The government is just now working with a national action plan on drugs. For that plan the 

government has allocated 325 million Swedish crowns. Together with the fight against the use 

of tobacco, the government will allocate almost one billion Swedish crowns up till 2004 for 

preventive measures against alcohol, drugs and tobacco – and this is additional money. This 

is, I think, a rather substantial mobilisation. 

The new commission – the state alcohol committee – has started its work and I think that so 

far it has managed quite well to stimulate local authorities to carry out preventive work in 

accordance with the national plan.

111 

The government is also working on a bill with national integrated goals for public health. The 

National Alcohol Action Plan will form an integrated part of this wider work with public 

health issues in Sweden. 

Conclusion 

At the international level the government will concentrate its initiatives to develop the international 

co-operation primarily with EU and WHO. 

At the national level the new commission has to stimulate and implement the alcohol action 

plan at local level. 

And of course it will be very interesting to see the follow-up after five years, a task given to 

the Swedish National Institute of Public Health. 

To fulfil this national action plan is indeed a challenge and I want to stress that this is not just 

words. There is a lot of money tied to the plan and there are a lot of good local programmes 

that have proved that they do work. This is a full-scale enterprise – a total mobilisation – for 

the whole country. 

We sincerely believe – both at the political level and at the level of people involved – that this 

plan will work, and we also believe that we can change traditional Swedish harmful drinkingpatterns. 

Alcohol-related harm has, in fact, decreased in Sweden in recent years although alcohol consumption 

has gone up. For example, from 1987 to 1999 alcohol-related mortality fell from 

1,855 cases to 1,721.

NORGE 

Dag Rekve 

THE HAZELS OF REGULATING ALCOHOL MARKETING (summary) 

112 

This presentation is concerned with the policy tools that have been used in the regulation of 

alcohol marketing especially towards young people. There is a strong need for accurate and 

reliable information that can counter the negative effects of the alcohol beverage industry’s 

activities in the different marketplaces. To illustrate my points I will use vivid examples of the 

aggressive marketing techniques that the beverage alcohol industry exploits in the different 

marketplaces in Scandinavia and throughout the world. The concept of Integrated Alcohol 

Communication will be introduced and explained. 

Modern brand marketing seeks to link brands to consumer passions and emotions, and less to 

specific product attributes. This is something, which fits the drinks industry perfectly. After 

all they are for the most part selling image and identity. Sustained high levels of brand recognition 

and association are a key requirement to accelerated sales growth in a competitive global 

marketplace – a marketplace that has experienced tremendous changes during the last two 

decades, such as: 

deregulation in national and international trade, 

horizontal and vertical integration, 

emerging markets in third world countries and in eastern and central European countries, 

globalization and commercialization of sports and popular youth culture, 

new telematics possibilities, 

product innovations. 

The aggressive marketing techniques that the alcohol beverage industry exploits all over the 

world and especially in the emerging markets, show the need for a wake-up call for the protection 

of public health. The rationale for this is the fact that alcohol consumption represents 

one of the leading causes of preventable death, illness, injury and suffering in the world. According 

to the World Health Organization (WHO) alcohol causes as much death and disability 

as measles and malaria, and far more years of life lost to death and disability than tobacco or 

illegal drug. 

Alcohol imposes a significant psychological and economic burden on individuals, families 

and society through traumatic childhood experiences, nuisances, harassment, medical costs, 

lost productivity, costs from fire and damage to property. Keeping this in mind, the presentation 

will illuminate the dilemmas that arise regarding the different ways in which the marketing 

and use of tobacco, alcohol and other drugs are perceived and regulated around the world. 

At the same time, young people’s alcohol use has become a significant concern for many 

countries in the region. Especially the introduction of new drinks “designed” for the youth 

market, as well as the use of sports and popular culture as marketing tools, has alerted many 

governments. Issues such as cross-border advertising, sponsorship and sales promotion, and 

the effects they might have on young people have thus been put on the political agenda.

113 

There are a variety of mandatory or voluntary restrictions and controls that try to protect 

young people from alcohol marketing practices. The regulations can be at the local, national, 

regional or international level and they can either be embedded in the general marketing and 

communication control systems or be specific alcohol marketing regulations. There has also 

been a trend towards negotiated guidelines between governments and the concerned industries. 

A few sports associations, educational institutions and organizers of cultural events have 

also created their own guidelines. The European Union and the WHO Regional Office for 

Europe have some directives, recommendations or guidelines concerning alcohol marketing. 

But mandatory regulations on alcohol marketing have become very difficult in the current 

free market ideology. Especially the concept of proportionality in regard to any restraint on 

commercial communication and the fact that the “country of origin” principle is applied to 

television broadcasting, make it very difficult for countries in the EU to have regulations on 

alcohol advertising. Both the concept of “proportionality” and “country of origin” will be explained 

and scrutinized in the presentation. 

The level of regulation in the region varies from a complete ban in some countries, to more 

limited legal restrictions, voluntary advertising codes or no restrictions at all. Other regulations 

than complete bans are mostly concerned with either the content of the marketing tool or 

the placement of it and can be directed towards the producer (the drinks industry), the creator 

(the advertising industry) or the carrier (the medium used for marketing). 

The enforcement to the implementation of the regulations also varies a lot. These variations 

not only reflect different drinking cultures, but also different attitudes towards marketing in 

general, the perceived role of the media, and the importance of health issues and the protection 

of minors. The reasons for the divergences can also be traced in national regulatory traditions, 

in their alcohol, media and advertising market structures, in political and cultural priorities 

as well as the level of sensitivity towards trends in which the regulation of all marketing 

practices takes place. 

With some exceptions, there seems to be few sanctions against alcohol marketing practices. 

This can be interpreted as: 

a sign of compliance from the industry towards the different regulations, 

that few resources have been allocated to the surveillance and reporting of bad marketing 

practices, 

a poor sanctioning system and a lack of ability or willingness to remove “loopholes”. 

It is important that any provisions which restrains alcohol-marketing practices contains a language 

that is easy to interpret, which is able to adapt to new challenges and insures swift and 

certain action if any of the provisions are violated. It also requires that there is a continual 

monitoring system, not only to alert for violations but also to be vigilant regarding new practices 

that may be cause for concern. It is also seeking tougher action on the part of the regulators 

against transgressors of the codes. 

Although there is widespread belief that alcohol advertising contributes to the initiation and 

continuation of alcohol consumption, research documenting the nature and extent of this is, as 

for the effect on overall consumption, limited. And the drinks industry denies that it targets 

children through its marketing campaigns, and from time to time engages in publicity cam

114 

paigns, which it claims are intended to discourage juvenile experimentation with alcohol. 

Therefore it is important to ask what effect alcohol marketing has on the initiation of drinking, 

drinking situations, the drinking level and lifelong consumption. 

In addition, one must look at the effect alcohol marketing may have on attitudes towards control 

policies, i.e. restrictions on sales and tax increase on alcohol. And also see how marketing 

reflects, reinforces or creates a more liberal attitude towards drinking. The amount of research 

that shows any substantial effect of alcohol marketing on consumption is limited. But most of 

the studies do no take into consideration the Integrated Alcohol Communication approach and 

even fewer include them as variables of interest. Studies are, to a greater or lesser extent, 

flawed by these limitations. 

Integrated Alcohol Communication is a concept of marketing communications planning that 

recognizes the added value of a comprehensive plan that evaluates the strategic roles of variety 

of communications disciplines and combines these disciplines to provide clarity, consistency, 

and maximum communications impact. The presentation will give examples of how 

generic and product-specific advertising, sales promotion, brand and corporate propaganda 

and industry propaganda are combined to send a powerful message about how alcohol should 

be perceived in society. 

In my presentation I will thus discuss the need for health professionals and researchers alike 

to “go behind the scene”, and scrutinize the forces that influence the different marketplaces – 

which here can be defined as “spheres in which intangible values compete for acceptance”. I 

will especially focus on the following marketplaces: 

the commercial marketplace, 

the health research marketplace, 

the health communication marketplace, 

the policy-making marketplace. 

The presentation will discuss ways in which health communicators could try to balance out 

the muscles of the beverage alcohol industry. But the formula for this is old and contains the 

following elements: 

cooperation among health communicators, 

awareness and attention in the media, 

support among people for regulations, 

willingness and pressure to promote the protection of public health. 

There are no easy solutions; a range of policy measures is needed to tackle alcohol problems 

around the world. Controlling the alcohol beverage industry’s Integrated Alcohol Communication 

is an important instrument in helping to alleviate the negative consequences of alcohol 

use.

115 

Finlands nordiska ordförandeskap år 2001 

Nordiskt alkoholpolitiskt seminarium 29-30.11.2001 

BILAGA 

23.11.2001 

I kläm mellan handel och hälsa – Nordisk alkoholpolitik i den allt mer globala världen 

Deltagarlista: 

FINLAND 

Omsorgsminister Osmo Soininvaara 

Överdirektör Jarkko Eskola 

Regeringsrådet Kari Paaso 

Koordinator Kari Haavisto 

Överinspektör Maria Waltari 

Informatör Tarja Tamminen 

Informatör Maj Krogell-Haimi 

Planerare Pia Nyman 

Översättare Camilla Fagerman 

Social- och hälsovårdsministeriet 

Avdelningschef Pentti Karhu 

Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral 

Specialforskare Christoffer Tigerstedt 

Specialforskare Esa Österberg 

Specialforskare Marja Holmila 

Forskare Thomas Karlsson 

Forsknings- och utvecklingscentralen 

för social- och hälsovården (STAKES) 

Chefredaktör Kerstin Stenius 

Nordiska alkohol- & narkotikatidskrift (STAKES) 

Forskare Mika Alavaikko 

Alkoholforskningsstiftelsen (STAKES) 

Institutionsledare Pia Rosenqvist 

Nordiska nämnden för alkoholoch drogforskning (NAD) 

Regeringsrådet Irmeli Virtaranta 

Finansministeriet 

Utvecklingschef Ritva Varamäki 

Centret för hälsofrämjande 

Kansler Bertil Roslin 

Åbo Akademi 

Verkställande direktör Jaakko Uotila 

Expert Pekka Olkkonen 

Alko Oy

Verkställande direktör Petri Viglione 

Oy Winitar S.P.A. 

Verkställande direktör Juhani Merimaa 

Redaktör Melita Tulikoura 

Arbetsgruppen alkoholpolitik –2000 

SVERIGE 

Kanslirådet Maria Renström 

Ämnesrådet Gert Knutsson 

Utvecklingschef Gunborg Brännström 

Socialdepartementet, Stockholm 

Departementsrådet Agneta Bergqvist 

Kanslirådet Monica Falck 

Departementssekreterare Lena Dahl 

Departementssekreterare Madelén Falkenhäll 

Finansdepartementet, Stockholm 

Verkställande Direktör Anitra Steen 

Presschef Björn Rydberg 

Systembolaget AB 

Alk.pol.sekreterare Kjell-Ove Oscarsson 

Landsrådet, Stockholm 

Professor Börje Olsson 

Centrum för socialvetenskaplig alkoholoch 

narkotikaforskning, Stockholms universitet 

Ordförande Gabriel Romanus 

NORDAN, Stockholm 

DANMARK 

Specialkonsulent Kit Broholm 

Sundhedsstyrelsen, Köpenhamn 

Centerleder Peer Aarestrup 

Videncenter om Alkohol, Holte 

NORGE 

Avdelningsdirektör Inger Gran 

Seniorrådgivare Dag Rekve 

Rådgivare Lilly Sofie Ottesen 

Sosial- og helsedepartementet, Oslo 

Avdelningsdirektör Heidi Heggenes 

Förstekonsulent Gry Andersen 

Avdelningsdirektör Frode Finsås 

116

Förstekonsulent Thorhild H. Martinsen 

Finansdepartementet, Oslo 

Forskare Øyvind Horverak 

Statens Institutt for Rusmiddelforskning, Oslo 

117 

Forskare-Stipendiat Trygve Ugland 

Sirus, Statens Institutt for Rusmiddelforskning, Oslo 

Generalsekreterare Bernt Bull 

Avholdsfolkets Landsrådet 

Juridisk direktör Lars Sogn 

Adm. direktör Knut Grøholt 

Vinmonopolet, Oslo 

FÄRÖARNA 

Direktör Dagmar S. Joensen 

Rúsdrekkasøla Landsins, Thorshavn 

ÅLAND 

Projektledare Synnöve Jordas 

Ålands landskapsstyrelse 

EU 

Head of Unit, John Ryan

Nordisk alkoholpolitik i en global värld - Sosiaali- ja terveysministeriö

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?