13.07.2015 Views

Förändras idrotten i dess kontakt med juridiken (2005) - GIH

Förändras idrotten i dess kontakt med juridiken (2005) - GIH

Förändras idrotten i dess kontakt med juridiken (2005) - GIH

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G N R 3 - 2 0 0 5de som har erhållit patent (i USA)på variationer av en befintlig sport.Här kan, enligt Bengtsson, nämnasFootball Game System and Methodof Play, Nr. 4, 911, 433, som är envariant av amerikansk fotboll, därspelet genom en del regeländringargörs snabbare. 3 Man kan självfalletfråga sig, som Bengtsson gör, omBengt ”Bengan” Johansson och detsvenska handbollslandslaget skulleha kunnat få patent på gurkburkeninnan den offentliggjordes och omtaktiken hade ”uppfinningshöjd”. 4Denna juridiska logik strider sannoliktmot idrottens logik, men inte helt.En del idrottare har utvunnit rättigheten,via sponsoravtal, att springai Adidas skor, andra i Nikeskor, ochmaterialet förtjänster yppas inte tillkonkurrenter i den allt allvarsammareleken; något som påtagligt påverkarförutsättningarna för tävlandet och iförlängningen den normativa strukturenoch dess historiska fair play-ideal.En given frågeställning är givetvishuruvida patenträtt och företagshemligheterkan bli en naturlig del inomkommersiell underhållningsindustri,och vad som i så fall händer medidrottens fenomenologi; dess väsenoch logik. Vad händer med idrotten?Vad talar emot den här rättsutvecklingen?Att det är idrott vi talar om,eller vad? Bengtsson initiala, menofärdiga, reflektioner kring patent ochföretagshemligheter väcker onekligenintressanta frågor kring idrottensväsen och dess kommersiella utveckling,men bör självfallet kompletterasmed empirisk och teoretisk forskning.Trots att det kan låta absurt kan denhär problematiken inte avfärdas somorealistisk. Men det föreligger onekligenen ”tematiseringströskel”, i detavseendet att idrottens fenomenologi– dess grundläggande värden – harhistoriskt sätt en annan värdegrund(lek och spel) än det juridiska systemet(allvar), trots dess gemensamma logikatt hitta en ”segrare”. Man utgårdock från att det rör sig om separatasfärer, där idrottens sociala relationerinte kan rekonstrueras enligt juridiskatermer, vilket innebär att: ”rättssystemetbetraktas som ett felaktigt sätt attkontrollera idrotten och dess socialanormer”. 5 Dessutom antas idrott varaen strävan efter glädje, och bordedärför inte vara underställd rättssystemetoch dess hårda verklighet.Kontakten med rätten och dess logikskapar onekligen tematiseringströsklarsom är svåra att gå förbi, och somställer frågan vad är idrott generellt,och mer specifikt underhållningsidrott,i ett modernt samhälle? Vad har det förrelation till juridiken?Kan domstol bestämma vem som vann!I ett antal fall har segraren diskats,antingen av tävlingsledningen, pågrund av tjuvstart, och dylikt, eller avWADA på grund av dopning. Men kancivil domstol även påverka utfallet ochresultatet av en tävling. Ett intressanträttsfall i sammanhanget, hämtat frånFinland, berör skadestånd för uteblivenframgång på tävlingsbanan, elleruttryckt på annat sätt: Kan domstolbestämma vem som vinner? OlliRauste har behandlat frågan genomen reflektion kring en incident på enfinsk travbana, som sedermera blevprövat i hovrätten (Kouvola Hovrätt,23 nov. 2000, ärende nummer S99/756)6. Rättsfallet fick sin börjani juni 1998 vid den årligen återkommandetravtävlingen Suur-Hollola-Ajo,där en hästägare veckan före tävlingfått besked, i enlighet med en tolkningav villkoren för tävlingen, att hanshäst inte fick delta i tävlingen. Hästensägare ansökte om rätt att deltavid tingsrätten och sedermera ävenvid hovrätten, med följden att hästenskulle få tävla. Trots detta avlägsnadearrangören hästen tre minuter förestart. Till saken hör att hästen vunnittävlingen ett år tidigare och erhållit435 000 finska mark. Hästen hadeförberetts för tävlingen och deltagaravgiftenvar betald i god tid. Hästensägare väckte skadeståndsanspråk, menLathis tingsrätt förkastade hans talan.Men Kouvola hovrätt kom till motsattslutsats. Det fanns ett giltigt avtal somarrangören brutit genom att förvägrahästen rätten att tävla.Nu startar emellertid den svårajuridiska delen, nämligen att bedömaskadeståndet. Med resultatet 2-1 komhovrätten fram till ett skadestånd på75 600 kr, vilket motsvarade en fjärdeplats. Ett hovrättsråd ansåg att hästensannolikt hade kommit minst tvåa iloppet, vilket skulle motsvara 243 600finska mark. Hur kom hovrätten framtill detta beslut? Det gällde att bedömavilken skada som åsamkas hästensägare och eftersom han inte tävlat vardet svårt att hitta ett fullgott juridisktbevis. Hästen kunde inte bevisasin kondition genom tävlingen. Det”bevis” som hästens ägare lade frambaserade sig på en jämförelse mellanslutresultaten i Suur-Hollola-Ajo 1998och de bästa statistiktider som dehästar som deltagit i tävlingen hadefått det året. Det fanns en förbluffandekorrespondens: den häst som hade denbästa statistiktiden under 1998 vannäven i Suur-Hollola-Ajo, den näst snabbastekom två, den som hade den tredjetiden blev även trea i Suur-Hollola-Ajo, något som fortlöpte ända till dentionde bästa platsen. Enligt statistikenborde kärandens häst ha kommit påandra plats, något som skulle motsvara243 600 finska mark. Travarrangörenmotsatte sig kravet och menade atthästen även kunnat galoppera och blidiskvalificerad. Men enligt hovrättenhade hästen haft beaktansvärda möjligheteratt vara framgångsrik i tävlingen.Rauste noterar att ”förlust av endastmöjligheten till ekonomisk vinst räckte[...] som grund för uppkomsten avskadeståndsskyldighet”. 7 Men enligtmajoriteten i hovrätten kan man intebara ta hänsyn till den sannolikaframgången, utan måste ta hänsyn tillden stora slumpmässighet som råderi travsporten. Härvid erhåller hästensägare ett skadestånd på 75 600 finskamark, vilket motsvarar en fjärde plats,och som motsvarar kostnader för träningoch transporter som ägaren lagt uti samband med tävlingen (ett negativtavtalsintresse). Och som Rausteuttrycker det: ”Med rösterna 2-1 komhästen på fjärde plats och kunde intetänja sig till en andra placering”. 8Detta är onekligen en principielltviktig dom för idrotten. Man kan mötasamma typ av problem i vilken sportsgrensom helst där någon idrottare”felaktigt” blivit hindrad från att delta.Och som Rauste skriver: ”Om någonannan person än idrottaren själv kanvisas vara ansvarig för att deltagandetförhindrats, kan man fråga sig omidrottaren kan få skadestånd och i såfall hur stort”. 9 Detta är något somelitidrottarna kommer att bli allt mermedvetna om, speciellt med tanke påatt allt fler agenter (jurister) tjänarsitt levebröd på att sköta olika idrottaresekonomiska intressen. Vilket ärden cyniska förklaringen till idrottensförrättsligande. Men det är lika troligtatt idrottarna avstår från att reagera,och hänvisar till slumpen. ”Det härär sånt som kan hända. Det får manacceptera”, för att citera Per-ErikRönnestrand, Sveriges förbundskapteni skidor, då slutmannen snodde insig i en fladdrande reklambanderollvid längdåkningens världscupstafetti Davos och missade chansen att påupploppet tävla om silvermedaljen. NärSportspegeln (den 14 december 2003)frågade Anders Högberg, slutmannen,om de tänkte protestera, var hans svar:”Nej! Vem ska bli diskad? Funktio-53


S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G N R 3 - 2 0 0 5närerna?” Det bör noteras att oddsenoch statistiken –”bevisen”– inte talarför det svenska stafettlaget, och det rörsig inte heller om stora pengar. Menvi har åter ett fall där idrottens logik(sport och slump) kan kollidera medrättssystemets rationalitet. Fallet ärmycket intressant eftersom två olikalogiker kolliderar. Vi har å ena sidanrättssystemet och dess krav på rationalitetoch förutsägbarhet. Vi har å andrasidan idrotten vari slump ingår som enväsentlig beståndsdel, och som en legitimoch rationell grund för triumf, mensom man, enligt en del kritiker, måstesträva efter att eliminera i professionellidrott. Andra skulle hävda att slumpenär en del av idrotten och dess charm,som just gör att det är idrott – det är jupå ”lek”.Säkerhet och arbetsmiljön i en tävlingDet finns även en risk att det uppkommerskador inom idrotten som kan ledatill skadeståndsanspråk i enlighet medcivilrättslig lagstiftning. Några klassiskaoch illustrativa exempel, från deninternationella scenen, är:54McCord versus Swansea City FCoch Comfort (UK): En fotbollspelaresom fått sin karriär avbrutenerhåller ett skadestånd på 250 000pund för en tackling (i en 50/50-situation). Försöket att erövrabollen bedöms som vårdslöst ochomdömeslöst. (Det är första gångenen domstol lämnar ett skadestånd.Normalt brukar den här typen avtvister leda till en uppgörelse utanfördomstolen.)Smoldon versus Nolan och Whitworth(UK) 1996: I en juniormatchi rugby förlamas en spelare pågrund av domarens försummelse(ett högt antal kraschade klungbildningar).Domaren hade underskriditnivån för en rimligt kompetentdomare. Den förlamade spelarenerhåller ett skadestånd på 1 miljonpund, vilket täcks av rugbyförbundetsförsäkringar.Bugden versus Rogers (Australien)1993. Rättsanspråk riktade motklubben och dess ledare för att hahetsat spelarna (over-psyching).Ärendet prövades i domstol, meninget skadestånd påfördes i brist påbevis. Men, vilket är viktigt, ärendetvar möjligt att pröva i domstol.Fallet med McCord visar att ävenomdömeslösa tacklingar kan prövasi domstol, och det tydliggör, hävdarDavid McArdle, ”the duty of careand the fact that such a duty can bebreached”. 10 Fallet med Smeldongrundar sig på att spelaren inte kan hapassivt samtyckt till att domaren skullemisslyckas med sin plikt att upprätthållaspelets säkerhetsföreskrifter. Detfinns härvid en implicit distinktionmellan spelregler och säkerhetsföreskrifter:spelregler (offsideregler)upprätthålls för att spelet ska spelaseffektivt, medan säkerhetsföreskrifter(höga sparkar och sparkar bakifrån)är till för att skydda spelarna. SimonGardiner med flera, skriver i anknytningtill Smeldon vs Nolan och Whitworth:Domaren har en plikt gentemotspelarna att se till att de inte råkar utför allvarligare kroppsskador, genomatt tillämpa spelreglerna. 11 Om hanförsummar denna skyldighet, genomatt inte tillämpa reglerna, och om enav spelarna skadas, kan domaren bliansvarig för den uppkomna skadan.Det var fallet Smoldon vs Nolan ochWhitworth som slutligen fastslog möjligheten,och som, enligt Gardiner, harskapat ett helt nytt område vad gälleransvarsfrågor för funktionärer, ochförmodligen även för tränare. McArdleuttrycker saken på samma sätt: ”Oupptäcktaansvarsfrågor har öppnat sig[och] konsekvenserna av domslutet ärlångtgående”. 12 McArdle exemplifierar:“For example, if a referee failedto send a player off for an offenseand that player later casued an injuryto another, the referee could be heldpartly liable for the defendant committingthe foul, as, if he had followed therules correctly, the defendant wouldnot have been on the field of play tocommit the foul in the first place. […]If a pitch was too wet, too hard ortoo uneven and the referee should nothave allowed the game to be playedon an ‘unplayable’ or otherwise unsafesurface could again find himself able tosue the official for the consequent injuries”.13 Den här typen av ansvarsfrågorkan emellertid vara förödande försporten. Tänk själv: rättslig prövningav skador (såväl fysiska som psykiska)till följd av felaktiga träningsmetoder,olämpliga träningsredskap, tokigaråd och anvisningar. Frågan är vidare,frågar sig McArdle, huruvida tränarenkan bli partiellt ansvarig för skadorsom uppstår på grund av en hårdförtaktik. ”The law has speed in thisarea”. 14 Här står idrotten onekligeninför ett stort problem, såväl juridisktsom moraliskt och etiskt.Samtidigt är det ytterst viktigt attdet ställs krav på professionella ledareinom idrotten; krav – ”goda värden”–som stöds av rättslig reglering och somytterst kan testas i domstol. Idrottensfunktionärer måste härvid varauppmärksamma på arbetsmiljön, påsexuellt utnyttjande (R vsersus Hickson(UK) 1997) och på olika former avdiskriminering. 15Stars Behind Bars!När det gäller hanteringen av våld,aggressioner och handgemäng, ochi förlängningen frågan om samhällets”civilisering”, kan nämnas en radrättsfall från England, som prövats viastraffrätten (brottsbalken), och som bla fick engelsk massmedia att utropa:”Stars Behind Bars!” och frågade ompolisen numera ska hämta fotbollsspelarepå planen? Det är:1. R versus Chapman (UK) 1989:Spark på en liggande fotbollsspelare,som fick sys med fem stygn,gav tolv månaders fängelse.2. R versus Lincoln (UK) 1990:Ett slag i ansiktet efter inkast gavi första instans fyra månadersfängelse, men efter överklagandemildrades domen, på grund av förmildrandeomständigheter (provokation),till en månads fängelse.3. R versus Birkin (UK) 1988: Ensen tackling på fotbollsplanen,som ledde till ett benbrott, gav sexmånaders fängelse trots att smälleninte var avsiktligt (”a spur of themoment”).Dessa rättsfall kan sättas i relationtill Dedé Andersons skallningav Stefan Isizhaki, som lede till sexmatcher avstängning, eller till MagnusWernbloms attack på Anders Jämtinsom lede till fyra matchers avstängningvid prövning i fotbollens respektiveishockeyns disciplinnämnd. I rättsfallentestats tesen om ”den som sig i lekenger, bör leken tåla” i en rättslig miljö.Kort sagt, vad har spelarna, i dessafall, samtyckt till? Hur mycket ”våld”har de accepterat genom att gå in påplanen eller rinken? Hur förhåller sigden här formen av accept till intentionelltvåld? 16 Idrottens tävlingsregler är,förutom att definiera spelet, till för atthindra allvarligare skador. Reglernaoch dess efterlevnad är därför viktiganär det gäller att bedöma ansvarsfråganoch handlingarnas grad av brottslighet.Spelare som orsakar skador, men inomspelreglernas ramar, kan lita på mot-


S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G N R 3 - 2 0 0 5spelarens passiva samtycke till eventuellaskador, i brist på bevis på uppsåteller omdömeslöshet. Men frågan omsamtycke kan inte enbart hänföras tillde formella spelreglerna. Gardiner, mfl skriver: ”An injury caused due to anillegal act is also likely to be seen asconsensual. It may be contrary to rulesof the game but may well be inside the‘code of conduct’ or ‘working culture’of the sport”. 17 Men här föreliggeronekligen ett problem. Våld kan blien naturlig del av miljön, vilket kanansätta det allmänna rättsväsendet. Idet här sammanhanget kan det nämnasatt det finns rättsfall (Butcher v Jessup(UK) 1989) där domstolen i ett allmänpreventivtsyfte bestraffat bråk ochvåldsamt spel som störande av den allmännaordningen. Allmän domstol kantvingas att reagera starkare om idrottensegna disciplinsystem tenderar attse mellan fingrarna. De flesta spelare ärdock mycket tveksamma till att ställaen motspelare inför domstol. Men, somMcArdle påpekar, fotbollen, likt andralag- och kampsporter, kan inte enbartlita på spelarnas goda vilja i hoppom att rätten inte vill engagera sig. 18Skadans allvar, förlusten av framtidainkomster eller en allmän känsla avmotvilja mot ”gärningsmannen” kan fåspelare att använda sig av lagen för atthävda sin rätt. Därför ska inte någonfotbolls-, hockey- eller handbollspelaresom av någon anledning utför en våldsamhandling på planen – på grund avomdömeslöshet eller med intentionenatt skada – bli mer förvånad över atthamna i polisutredningar och i domstolän en person som startar ett bråkpå puben. 19 Ken Foster ser en allmäntendens i bruket av domstolar när detgäller övervåld inom elitidrotten. Hanskriver: “The increasing intervention ofcases of police involvement in violentplay is just one of many exampleswhich illustrates an accelerating trendtowards increased legal intervention insport and a decline in the myth of anautonomous and separate sphere wherethe law has no place”. 20 När det gällerframtida forskningsstrategier kringproblematiken kring den rättsliga hanteringenav idrottsrelaterat våld kan viställa en rad frågor: Kan idrotten självhantera detta (samtycke)? Bör allmändomstol agera (på grund av offentligtintresse)? Vad är legitimiteten ochrationaliteten i respektive system?AvslutningEssän har kortfattat behandlat rättenshantering av våldsbrott och skadeståndsfrågor,men även patenträtt ochföretagshemligheter har lyfts framsom potentiella ”idrottsrelevanta”områden. Vi har härvid diskuterat dessförhållande till idrottens väsen ochdess logik. Det är ändå bara en litendel av rättssystemet och dess (möjliga)involvering i idrotten. Vi har inte ensbehandlat Bosmandomen och dessbetydelse för idrotten. Vi kan ävennämna ett antal skattedomar (Helsingborgs-och Brynäsdomen), associationsformer(IdrottsAB), arbetsrätt ochanställningsförhållanden (LAS), lagstiftningkring medier och marknadsföring,evenemang och avtal, som haroch kommer att ha en stor betydelseför idrottens innehåll och utveckling.Föreliggande korta inventering visartydligt att rättssystemet har avgörandebetydelse för idrottens förutsättningaroch dess utveckling. Även lagstiftningsom är inriktad på affärsverksamhetkan härvid komma att beröra idrottenoch dess förutsättningar. Det kan inteavfärdas som dumheter, som absurditet!Men samtidigt kan den rättsligalogiken utmana idrottens väsen ochdess idé. När det gäller frågor kringskadestånd kommer problematiken attbli allt viktigare desto mer seriös ochprofessionell idrotten blir. Även frågorkring diskriminering i all dess formtorde ha en viktig roll i upprätthållandetav någon form av professionell etikinom idrotten, vid sidan av traditionellafair play ideal. När det gäller våldoch aggressioner torde det även bli alltsvårare att isolera idrotten från övrigtsamhällsliv och dess normsystem,speciellt med tanke på dess ”offentligaangelägenhet”, i dess karaktär av bådeunderhållningsindustri och moraliskarena.En del områden inom rättssystemetsvore sannolikt förödande för den idrottsom vi känner till, vars fenomenologibygger på ”ömsesidig konkurrens”, därolika lags framgångar är ömsesidigtberoende av varandra. Här föreliggersannolikt en ”tematiserings tröskel”,för att uttrycka det i Niklas Luhmannsterminologi. Systemen bygger på olikarationalitetsformer. Men samtidigt kanrätten bidra till att sätta fokus på enrad problem kring våld, diskrimineringoch arbetsmiljö, och härvid befrämjaen positiv utveckling av idrotten.Den juridiska problematiken somhar lyfts fram ska relateras till idrottensegen reglering, som med åren äventilltagit i seriositet och stringens. Härkan nämnas utvecklingen av elitlicenseroch en rad FIFA-direktiv. Samtidigtlever traditionella värden, som fairplay och ”den som sig i leken ger, börleken tåla”, vidare och skapar, tillsammansmed rättssystemet och idrottensegen ”juridiska” styrning, något somkan betraktas som en ”polycentristiskrättskultur”, varvid avses att det finnsflera olika centrala normkällor inomidrotten, som i mångt och mycketär oberoende av varandra. Det geronekligen upphov till en rad intressantaoch angelägna forskningsprojekt, somvar för sig kan bidra till kunskaper omoch förståelse för idrottens regleringoch dess rättskultur, speciellt i ljuset avidrottens normativa förändringsprocesser.Leken tenderar att bli allt merallvarsam – något som även påkallarett mer stringent och förutsägbartnormsystem. Men – frågar sig säkert”idrottsälskaren” – vart är då idrottenpå väg? Det är nog hög tid att ställasig frågan, även via idrottsjuridisk ochrättssociologisk forskning.Referenser1. I det moderna samhället, hävdar JürgenHabermas, finns inga eviga och universellasanningar typ religiösa dogmer. I stället måste”sanningen” ständigt grundas och upprätthållasi det ”offentliga samtalet”.2. Bengtsson, Bo (2001) ”Kan man få patentpå gurkburken?”; Idrottsjuridisk skriftserie, nr6: 22-31.3. ibid.4. ibid.5. Foster, Ken (1993) “Developments in SportingLaw;” i Allison, L (red) The ChangingPolitics of Sport. Manchester University Press,s. 45).6. Rauste, Olli (2001) Kan en domstol beslutaom idrottares framgång i tävling?”; Idrottsjuridiskskriftserie, nr 6: 188-94.7. ibid., s. 190.8. ibid., s. 191.9. ibid., s. 192.10. McArdle, David (2000) From Boot Moneyto Bosman: Football, Society and the Law.London: Cavendish Publishing, s. 167.11. Gardiner, Simon, et al. (1998) Sports Law.London: Cavendish Publishing.12. McArdle, a. a., s. 167.13. ibid.14. ibid., s. 168.15. Jämför, Axelsson, Jenny “Idrotten och dessdiskriminering på grund av sexuell läggning”,intra.16. Carlsson, Bo (2005) ”Den som sig i lekenger, bör leken tåla, eller...?; Svensk Idrottsforskning,1:52-317. Gardiner, a. a.., s. 513.18. McArdle, a. a., s. 151.19. Carlsson, Bo (2005) ”Den som sig i lekenger, bör leken tåla, eller...?; Svensk Idrottsforskning,1:52-320. Foster, a. a., s. 108.55

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!