REMISS APRIL 2012 - Länsstyrelserna

också för att hindra att varg och björn liksom tjuvjägare tog sig in. För att inte
staketet skulle bli onödigt långt förlades det en bit in på stranden. Utanför
uppläts tomter till sjöfolk, timmermän och fiskare. Jakten bedrevs ofta som
drevjakt där jaktgator höggs upp i skogen och djuren hetsades mot nät. Vid
Storjakten söder om Rosendal fanns en étoile, det vill säga en jaktstjärna, där
bytet drevs in i radiellt sammanstrålande uthuggningar.
Omvandlingen till jaktpark innebar att all åkerjord lades igen till ängar och
betesmarker för hjortar och tamdjur. Slåttermarkerna hägnades i sin tur in
för att skyddas från betesdjuren. Hjortar betar mindre kräset än nötboskap
och det intensiva betet gjorde landskapet mer öppet. Djurgården kom att
bestå av glesa parkliknande skogar med många solitära grova träd. Fältskiktets
flora betades hårt, även sly stod på hjortarnas meny. Också granen hölls
tillbaka av hjortbetet. Äldre träd rådde dock inte hjortarna på. De många
grova ekarna har överlevt in i vår tid mycket tack vare att de under lång
tid fick stå fritt och solexponerat. Det glesa parkliknande landskapet var
säkerligen gynnsamt för många fåglar, fjärilar och andra insekter.
För jaktparkens skötsel och drift bildades en djurgårdsförvaltning med
uppsyningsmän, grindvaktare och hovjägare. För de anställda uppläts små
boställen på Djurgården. Förutom lador och andra ekonomibyggnader
var detta i stort sett den enda bebyggelse som fanns inom jaktparken. För
husbehov hade jägarna rätt att ta ved och foder.
Djurgårdens stränder erbjöd ett gott fiske, särskilt i Husarviken där fisket var
förbehållet kungen. Här uppförde Karl XI en fiskarstuga, i dag Djurgårdens
äldsta byggnad.
Jaktparkens storhetstid varade fram till 1700-talets mitt. Den dåvarande
kungen Adolf Fredrik var inte så jaktintresserad utan öppnade i stället upp
parken för utflykter och förlustelser. I slutet av 1820-talet revs staketet.
Militär till lands och sjöss
Jämsides med jaktparken kom Djurgårdsmarken också att användas för en
annan verksamhet med vapen i fokus. På 1670-talet togs Ladugårdsgärdet i
Del I. KunglIga natIonalstaDsparKen – en IntroDuKtIon
anspråk för militära övningar, en verksamhet som levde vidare här ända in
på 1900-talet. Under stormaktstiden var krigsmakten till stor del knuten till
Östersjön. År 1638 blev Skeppsholmen Stockholms örlogsbas. Flottstationen
fortsatte att utvecklas under 1700- och 1800-talen, och har intill vår tid satt
en stark prägel Skeppsholmen, Kastellholmen, Galärvarvet och Beckholmen.
Först på 1960-talet flyttades verksamheten till den nybyggda örlogsbasen på
Muskö. Den välbevarade och samlade bebyggelsen från 1700- och 1800-talen
tillsammans med de levande maritima verksamheterna gör att Skeppsholmen
med omgivningar fortfarande är ett landskap präglat av örlogsbasen. Ännu
finns levande maritim verksamhet i området, men under 1900-talets andra
hälft har många museer och andra kulturverksamheter flyttat in byggnaderna.
Brunnsviken – kungliga lustparker i naturens anda
Samtidigt som det agrara landskapet under 1600-talet successivt förändrades
i Ulriksdal och på Djurgårdsmarken, bestod det ännu något sekel kring
Brunnsviken. Före Hagaparkens etablering användes strandområdena framför
allt som betesmarker. Västra stranden utgjordes i söder av Solna prästgårds
betesmarker. På prästgårdsmarken fanns den anspråkslösa manbyggnaden
Haga/Hagen. Längre norrut följde gården Brahelund, på platsen för Gustav
III:s paviljong, samt Frösundabyarnas betesmarker. Norr om viken låg
Bergshammars gård med betesmarker i skogarna mot vattnet.
Området öster om Brunnsviken drogs in till kronan genom Karl XI:s
reduktion. Vi vet utifrån en karta från 1649 att den norra delen, som
omfattade bl.a. nuvarande Bergianska trädgården och Stora Lappkärrsberget,
tidigare hade tillhört rikskanslern Axel Oxenstierna. Jaktparksstaketet
löpte utefter dåvarande Roslagsvägen. Mellan staketet och Brunnsviken
låg boställena Norrbrunn (vid f.d. Skogshögskolan) och Söderbrunn (vid
koloniområdet öster om Albano). Nuvarande Frescati hage och Kräftriket/
Albano utgjordes då av betesmarker: Norra respektive Södra Brunns Wijks
Hagen. Där Björnäsvägen numera passerar under Roslagsbanan låg en av
portarna till jaktparken. Lite närmare Brunnsviken var ängsvaktartorpet
Catherineberg beläget.
19