oberoende_nummer1_2013

TEMA 

2/2011 oberoende 

n Eva Dickson: 

”Man blir sjukare 

när man tas in” 

Barnen som 

tas om hand 

& deras 

föräldrar 

n Ledaren: 

När ska 

soc agera? 

den sista 

åtGäRden åtGäRden 

1/2013 

Pris: 20 kr 

Ges ut av Riksförbundet för 

Rättigheter, Frigörelse, Hälsa 

och Likabehandling, RFHL. 

det offentliga 

är sällan en 

bra förälder. 

ATT oMhändEr- 

TA ETT bArn är 

förEnAT MEd 

oändligA 

MöjlighETEr 

ATT görA fEl.

2 

Ges ut av Riksförbundet för 

Rättigheter, Frigörelse, Hälsa 

och Likabehandling, RFHL. 

Utkommer med fyra 

nummer per år. 

ISSN-NUMMER 

1102-9021 

OBEROENDE/RFHL 

Lagerlöfsgatan 8 

112 60 Stockholm 

Tel: 08-545 560 60 

Fax: 08-33 58 66 

Besöksadress: 

Lagerlöfsgatan 8 

PG: 70 93 54-5 

ANSvARIg UtgIvARE 

Inger Forsgren 

ANSvARIg FöR ANNONSER 

& MAtERIAL tILL tIDNINgEN 

Per Sternbeck 

LAyOUt 

Raster Media 

MEDLEMSKAP/ 

PRENUMERAtIONER 

Bli medlem i RFHL för 

100 kronor/år och få 

gratis prenumeration på 

Oberoende. 

Ring, posta, faxa eller 

mejla in din ansökan till 

adressen angiven ovan. 

Observera att endast 

privatpersoner kan bli 

medlemmar för 100 

kronor per år. Företag och 

organisationer som vill 

stödja RFHL betalar för ett 

stödmedlemskap valfritt 

belopp över 100 kronor. 

Endast prenumeration på 

Oberoende kostar 

145 kr/år för privatpersoner, 

organisationer 

och företag. 

inneHÅll 1/2013 

3 ledare 

4 inlåst pappa: Man saknar barnen mest 

6 inledning: omhändertagna barn 

9 ärren 

på själen 

syns inte 

Kristina ville bli 

omhändertagen. 

14 Eva sökte stöd – blev av med barnen 

19 rykten och skvaller fick Pia att dra 

25 Urinprov för att få träffa barnen 

– efter tio nyktra år 

28 Kammarrätten om 

omhändertaganden av barn 

30 Vem vill lyssna på barnen? 

33 hVb-hemmen behöver granskas oftare 

36 de vanvårdade barnen som glöms bort 

oberoende 1/2013

Inger 

Forsgren 

ordförande 

i RFHL 

barns rätt till föräldrar eller föräldrars 

rätt till sina barn är inga lätta frågor. 

När ska socialtjänsten agera? På vilka 

grunder, kriterier? Jag tänker bland 

annat på fallet Bobby eller flickan i 

Vetlanda där INGEN reagerade trots upprepade 

anmälningar. Eller på föräldrar i min närhet som 

har fått sina barn omhändertagna på vaga anonyma 

uppgifter. 

Socialtjänsten ska enligt lag göra en utredning 

om de får kännedom om att ett barn 

far illa. Så långt är det rätt. Men hur 

går utredningar till och hur borde de 

gå till? 

Det finns en metod som heter 

BBIC. BBIC står för “Barnets 

behov i centrum”, har utvecklats 

i Storbritannien och utgörs av ett 

antal standardiserade frågor som belyser: 

”barnets eller den unges behov”, 

”föräldrarnas förmåga”, ”familj och miljö”. 

Metoden är nog bra om den används i sin helhet 

och där har vi kärnan i problemet med omhändertagande/icke 

omhändertagande. Den används inte 

i sin helhet. 

I grundmaterialet till BBIC står det: 

”Utredningen bygger på familjens medverkan, 

vilket förutsätter att familjen är informerad om 

anledningen till utredningen. Socialtjänsten bör 

förklara varför utredningen görs, hur den kommer 

att gå till och hur lång tid den förväntas ta. 

Föräldrar värdesätter tydliga förklaringar, öppenhet, 

ärlighet och att bli behandlade med respekt 

och värdighet. Barn och unga tycker inte om att 

hållas ovetande eller att behandlas på ett överlägset 

sätt. Deras behov av förklaringar till vad som sker 

förbises ibland.” 

I RFHL märker vi att många föräldrar och barn 

som blir föremål för en barnutredning påfallande 

ofta inte känner sig respekterade, inte får reda 

på vad som ska hända och när. 

Man har bara att rätta sig efter det socialtjänsten 

för stunden anser är ett gott uppträdande. An- 

1/2013 oberoende 

/ledaren ledaren 

soc låtsas inte 

om maktobalansen 

”Hotet om 

omhändertagande 

ligger alltid 

där.” 

nars läggs det på minuskontot i utredningen och 

man vill göra det fullständigt klart vem det är som 

bestämmer. 

Jag har själv varit med om detta om än från 

sidan: 

Min man och jag tänkte bli fosterföräldrar för ett 

antal år sedan. Det började med ett möte hemma 

hos oss med intervjuer om varför och så vidare. Så 

långt kändes allt mycket positivt. Men när vi sedan 

skulle avsluta så sa de att vi måste veta att om 

det var så att vi och socialtjänsten hade 

olika uppfattningar om vissa saker om 

barnet så hade de alltid sista ordet. 

Vi ifrågasatte detta med argumenten 

att om barnet bott hos oss 

en period och vi visste hur barnet 

fungerade på dagis, skola osv så 

borde vi kunna kommunicera och 

lösa det. I min värld så kommunicerar 

man med varandra utifrån 

barnets bästa. Man bestämmer INTE på 

förhand att socialtjänsten ska ha sista ordet. 

Socialtjänsten backade inte och resultatet blev att 

vi inte tog emot något fosterbarn. 

Det råder en stor maktobalans mellan socialtjänsten 

och de som blir föremål för socialtjänstens 

insatser. Denna maktobalans låtsas man från 

socialtjänsten inte om. Istället förstärker man den 

ofta genom dåligt bemötande och insatser som 

villkoras med förnedrande motprestationer. I en 

barnutredning ligger alltid ett hot om omhändertagande 

av barnet som grund. 

Oviljan att se, diskutera och förhålla sig till dessa 

maktfrågor är så stort att man kan tala om ett 

systemfel. Så länge socialtjänsten inte hittar 

lösningar på maktfrågorna spelar det ingen roll 

vilka evidensbaserade metoder man än använder. 

Det kommer att bli fel ändå. 

För övrigt anser jag att barnkonventionen bör 

bli en lag så att det går att lagföra kommuner eller 

enskilda som bryter mot konventionen. Då kanske 

vi förhoppningsvis kan ge barnen det gäller hopp 

om en framtid. 

3

Man saknar 

alltid sina 

barn mest 

då jaG Hade vaRit inLåst i ett drygt halvår pratade 

jag med min son i telefon. Han sa ”Pappa? Säg till doktorn 

att han ska titta dig i halsen så att du får komma hem nu”. 

Jag dog lite inombords då. 

Det skriver Pat Punkt om sin tillvaro som intagen förälder. 

som barn till en frihetsberövad 

förälder 

är man ett offer för 

flera omständigheter. 

Ett brottsoffer och ett 

offer för omständigheter som 

man inte kunnat kontrollera. I 

en bättre värld skulle kanske alla 

barn ha båda sina föräldrar som 

vänner oavsett om de är separerade. 

Och definitivt slippa ha en 

förälder bakom lås och bom. 

Min son skulle fylla tre år det 

året jag abrupt rycktes ur hans 

vardag och blev en telefonpappa 

som han fick hälsa på i små 

trånga besöksrum. Det enda roliga 

som fanns att göra där var att 

leka kurragömma. Rummet var 

bara några få kvadratmeter, den 

stora delen av det lilla utrymmet 

täcktes av en stor obekväm soffa. 

Men det fanns en toalett och där 

kunde man ju gömma sig och 

4 

leka kurragömma. Vi turades 

om att gömma oss på den lilla 

toaletten och spela förvånade då 

vi ”fann” varandra till slut. Inte 

alls en optimal miljö för en liten 

pojke med spring i benen. 

Jag har varit intagen på tre av 

Jag var inlåst 

då det var 

luciatåg, skolavslutningar, 

födelsedagar ... 

landets allra största rättspsykiatriska 

kliniker. Och alla har 

varit under all kritik gällande att 

ta emot besök av barn. Murar, 

metallbågar och dörrar kan inte 

utgöra en bra miljö för några 

barn. Men jag antar att den kontakten 

är bättre än ingen alls. 

Men jag vet att många förlorar 

kontakten med sina nära och 

kära. Även sina barn då det är 

för jobbigt att ta emot besök 

under de rådande förhållandena. 

Då jag kom ny till Växjö och 

blev en av de första patienterna i 

deras då nybyggda bunker kontaktades 

jag av en person som 

skulle ansvara för besök av barn. 

Det första problemet visade sig 

vara att den nya bunkerbyggnaden 

hade byggts utan att de 

tänkt på det där med besöksrum 


och således fick jag ha besök i ett 

intagningsrum istället. Jag vägrade 

ta emot besök av min son 

under de förutsättningarna. Jag 

fick frågan hur jag som förälder 

önskade att ett besöksrum för 

barnbesök skulle se ut. Jag gav 

en lista med förslag, sen hände 

inget mer med det. I alla fall inte 

ännu och det är nu drygt sex år 

sedan. 

Mitt förslag var ett ljust rum, 

med leksaker och kanske en 

teve med lite barnfilmer som 

man kunde se med sina barn. 

Ganska små saker, till en låg 

kostnad som skulle göra besök 

av barn mycket enklare. 

Som tur var fick jag snart åka 

med personal och träffa min son 

på hans hemort istället, detta 

för att slippa ta emot besök i en 

miljö jag önskar att alla barn 

slapp se. Mörka korridorer, stora 

murar, elstängsel och metallbågar 

krockar nog med bilden av 

ett sjukhus som barn har. De 

av Janne Karlsson 

/kultur 

allra flesta inlåsta har nog sällan 

den möjligheten dock. Och 

tvingas träffa sina barn i olämpliga 

miljöer, om de nu får möjlighet 

att träffa dem alls. 

Som inlåst är det nog oerhört 

viktigt att visa sina barn att de är 

älskade, att det inte är deras fel 

att man inte är mer närvarande. 

Detta via telefon, skicka brev, 

vykort och presenter på födelsedagar 

och julafton. Man måste 

finna vägar att engagera sig i sina 

barn även om det är svårt. 

Då jag hade varit inlåst i 

ett drygt halvår pratade jag 

med min son i telefon. Han sa 

”Pappa? Säg till doktorn att han 

ska titta dig i halsen så att du 

får komma hem nu”. Jag dog lite 

inombords då. Hans enda erfarenhet 

av ett sjukhus var ju just 

det. Han åkte in med halsont. 

Doktorn tittade honom i halsen 

och han fick åka hem med ett 

recept på mediciner. 

Som förälder saknar man väl 

alltid sina barn mest. I alla fall 

om man är en förälder med intakta 

känslor. Och det är för mig 

en stor bit i mitt enormt dåliga 

samvete att jag inte kunnat vara 

med där jag som förälder skulle 

vilja vara med. 

Jag var inlåst då det var luciatåg, 

skolavslutningar, födelsedagar 

och julaftnar. Och min son 

fick fira allt detta utan sin far. Jag 

och min son har, tack vare hans 

mamma och mina föräldrar samt 

välvilligt inställd klinikpersonal, 

lyckats hålla en bra kontakt och 

bibehålla en nära relation under 

alla år, men det har verkligen 

varit svårt. 

Jag har dåligt samvete och 

stor skuld för många saker i 

livet. Jag önskar att jag kunde 

vrida tiden tillbaka. Få hjälp 

innan jag kollapsade mentalt. 

Få mina brott ogjorda. Få vara 

en bra far till min fantastiska 

son. 

Pat Punkt 

hispaliv.blogspot.se 

1/2013 oberoende 5

Varje år är ungefär 

25 000 barn omhändertagna 

av socialtjänsten 

i Sverige. 

Ungefär 11 000 av 

dessa är nya fall där barnen 

inte tidigare har varit föremål 

för insatser från socialtjänsten. 

Siffrorna har legat på ungefär 

samma nivåer sedan Socialstyrelsen 

började räkna antalet 

1994. 

Det finns en omfattande 

svensk forskning (Bo Vinnerljung) 

som visar att det är 

mycket negativt för barn att bli 

omhändertagna. Barn som blir 

omhändertagna har statistiskt 

säkerställda höga överrisker för 

självmord, självmordsförsök, 

psykisk ohälsa, självförsörjningsproblem, 

för att bli tonårsförälder, 

för allvarlig kriminalitet och 

missbruk i ung vuxen ålder. Det 

innebär också extrema över- 

6 

Inledning Omhändertagna barn 

Den sista 

åtgärden 

det HäR numRet av ObeROende handlar om barn som 

omhändertas och om föräldrar som lever i social utsatthet och 

myndigheters behandling av dem som just föräldrar. 

Det är ett område som väcker starka känslor åt många olika 

håll. Utrymmet för att göra misstag är många. Ingen vill att ett 

barn ska fara illa – men vem bestämmer när ett barn gör det? 

risker för att ha minst en död 

förälder när barnet blir vuxet. 

Negativt för barnet 

Det finns i forskningen också 

indikationer på otillfredsställande 

omhändertagande av hälsa 

samt att omhändertagna barn 

blir underpresterande i skolan. 

Många blir lågutbildade och få 

får högskoleutbildning – jämfört 

med andra barn med samma 

kognitiva förutsättningar. 

Forskningen visar att det är 

just själva omhändertagandet, att 

plötsligt skiljas från sina biologiska 

föräldrar som skapar de 

negativa konsekvenserna. 

Under senare år har det också 

blivit känt att en stor andel barn 

som omhändertagits under 

1900-talet har utsatts för övergrepp 

av olika slag när de skildes 

från sina biologiska föräldrar 

och placerades hos fosterföräld- 

rar eller på institutioner drivna 

av stat, kommun eller landsting. 

Staten har till och med bett om 

ursäkt för det som hände och 

är nu i full färd med att betala 

skadestånd till de drabbade. Det 

vill säga de som drabbades före 

1980. 

Trots att detta har varit känt 

under lång tid, att det är dåligt 

för barns utveckling och hälsa 

att bli omhändertagen, att det offentliga 

ofta varit och är en dålig 

förälder, fortsätter alltså antalet 

omhändertaganden på samma 

nivåer. 

Vems barnperspektiv? 

I FN:s konvention om barns 

rättigheter poängteras att barn 

har en rätt att göra sin röst hörd 

och få sina synpunkter beaktade. 

I det implementeringsarbete 

av barnkonventionen, som har 

genomförts i Sverige, har det 


tRaumatiskt 

Forskning visar att det är 

just själva omhändertagandet, 

att plötsligt skiljas 

från sina biologiska 

föräldrar, som skapar 

de negativa konsekvenserna 

för barnets fortsatta 

utveckling. 


8 

Inledning Omhändertagna barn 

slagits fast att alla myndighetsbeslut 

som inverkar på barn ska tas 

med hänsyn till barnperspektivet 

och till barns bästa. Att ha ett 

barnperspektiv innebär i Sverige 

att ”Barnets bästa ska vara avgörande 

för alla beslut om vårdnad, 

boende och umgänge.” Vem 

avgör vad som är ett barns bästa? 

Vad är ett barnperspektiv? Vems 

barnperspektiv gäller? Barnets 

eget, eller de som företräder 

barnets intressen? Det är nog 

ingen överdrift att påstå att det 

är barnets företrädare som har 

tolkningsföreträde. 

Ojämn resursfördelning 

På varje socialkontor finns 

särskilda tjänstemän som arbetar 

med barnfrågor. De är välutbildade, 

välbetalda och jobbar 

ofta i team. De utreder orosanmälningar, 

beslutar om olika 

insatser och ibland omhändertaganden. 

När en barnutredning 

startar mobiliseras alla aktörer: 

skola, dagis, dagmamma som 

möter barnet. I utredningen 

ska olika fakta samlas in och 

en samlad, neutral, bedömning 

göras av om barnet far illa. Efter 

utredningens gång beslutas om 

barnet ska omhändertas eller 

inte. 

Ofta lever den granskade 

föräldern/föräldrarna redan i en 

social utsatthet med fattigdom, 

psykisk ohälsa och missbruk 

och kanske en annan etnicitet. I 

barnutredningen är de vars föräldraskap 

granskas, helt ensamma. 

Samhället har ett helt maskineri 

till sitt förfogande – de som 

ifrågasätts har inte ens rätt till ett 

ombud. De får inget socialt stöd, 

har ofta liten kunskap om hur 

processen ser ut och har därmed 

inget att sätta emot. 

Rättsosäkerhet 

I Sverige finns en stark tradition 

av att det är myndigheter 

och överheten som alltid vet 

bäst och alltid vill gott. Det 

finns dessutom en lika stark 

tradition och inställning hos 

myndigheter att personer i 

social utsatthet inte vet vad som 

är bäst för dem eller deras barn 

och därför inte behöver lyssnas 

på. Och eftersom överheten 

alltid vill gott är det inte så noga 

med stöd och rättigheter för de 

som granskas. 

Inget kunde vara mer fel. 

Tendentiösa utredningar 

Många som arbetat med sociala 

frågor under längre tid vet 

att de utredningar olika myndigheter 

gör mot personer med en 

social problematik ofta innehåller 

fel, ofta är partiska och 

tendentiösa, ofta handlar mer 

om en historik fylld av problem 

och dåligt mående än om den 

aktuella situationen just nu. 

Många som arbetar med 

sociala frågor vet också att de 

förvaltningsdomstolar som 

slutligen kommer att avgöra fallen, 

om det blir tal om omhändertagande, 

i huvudsak baserar 

sina domar på de utredningar 

socialtjänsten lagt stora resurser 

på. Det är sedan upp till aktuell 

förälder att tillsammans med sitt 

juridiska ombud (kommer fallet 

upp till domstol får man ett 

ombud) med minimala resurser 

Ofta lever 

den granskade 

föräldern 

redan i social 

utsatthet. 

visa att utredningen inte stämmer. 

Barnperspektiv kan fela 

Det finns mycket som tyder på 

att samhället kommer att öka insatserna 

ytterligare för att hävda 

barnperspektivet. Det finns 

redan nu en lagstiftning som 

innebär att så fort en förälder tar 

kontakt med psykiatrisk mottagning 

eller beroendeklinik ska en 

orosanmälan för barnet automatiskt 

göras till socialtjänsten. 

Precis som om personer med 

psykisk ohälsa eller ett beroendeproblem 

per automatik är dåliga 

föräldrar. Hittills har sjukvården 

varit dålig på att göra orosanmälningar 

men förändringar lär 

vara på väg. Resultatet kommer 

troligtvis bli att föräldrar, i det 

längsta, drar sig för att söka vård 

för sin psykiska ohälsa eller sitt 

beroendeproblem med förvärrade 

hälsotillstånd som följd. Detta 

gynnar sannerligen inte barnen. 

Hävdandet av barnperspektivet 

blir kontraproduktivt. 

En annan trend är att föräldrar 

som begått brott anses vara dåliga 

föräldrar på grundval av just 

det. Man kopplar ihop barn med 

föräldrars handlingar och lägger 

ifrågasättande av vårdnaden om 

barnen som en del av samhällets 

åtgärder mot kriminaliteten. 

Ibland måste barn omhändertas 

men det ska vara den absolut 

sista åtgärden. Processen som 

leder dit måste bli mer rättssäker. 

Föräldrarna och barnen måste 

erbjudas stöd som inte upplevs 

som hotfullt. Ett stöd som är 

fristående från socialtjänsten och 

som har familjens bästa för ögonen. 

Ingen vill att ett barn ska 

fara illa men ibland är det mer 

illa för ett barn att bli omhändertaget 

och hamna i ett perfekt 

jourhem än att vara med sin 

biologiska förälder som har det 

halvfattigt och fungerar halvbra. 

Per Sternbeck 


Ärren 

på 

själen 

syns 

inte 

kRistina viLLe bLi OmHändeRtaGen som barn. 

Hon berättade om misären därhemma för flera vuxna. 

Inget hände. Hon började skolka, röka, dricka. Inget hände. 

Hon försökte ta livet av sig. Inget hände. 

Hon flyttade hemifrån vid 16 och klarade sig på något 

sätt. Kristina är märkt. Varje dag i hennes nuvarande liv 

färgas fortfarande av vuxenvärldens svek. 


det var känslokallt, 

ingen glädje, 

inga skratt, säger 

Kristina. Det var en 

spänd, ansträngd 

tystnad hemma. Man gick omkring 

med magvärk hela tiden. 

Tystnaden var nästan värre än 

när grälen kom för i tystnaden 

väntade man på katastrofen. 

När skulle nästa krig komma? 

– Min pappa var alkoholiserad 

och hade växt upp med 

en alkoholiserad pappa i sin 

tur som misshandlade honom. 

Mamma blev utkastad hemifrån 

när hon var 16 och gravid 

när hon blev 17. Mina föräldrar 

var väldigt dysfunktionella. Det 

var verkligen ett tydligt socialt 

arv. 

– Det jag fick lära mig redan 

tidigt som barn var att jag 

skulle känna av situationen, 

jag skulle läsa av de vuxna och 

känna vilken sinnesstämning 

de var i. Det där att lära sig: Nu 

ska vi åka och handla i Sundbyberg. 

Då visste jag att de skulle 

handla sprit för det var där 

bolaget låg. 

– Det var mycket våld i 

hemmet. Min pappa umgicks 

bara med personer som också 

hade alkoholproblem så det var 

nästan alltid så att det blev bråk 

ju mer man drack. 

Systrarna blev rivaler 

Kristina Eriksson har fyllt 

50 år precis. Hon berättar om 

sin uppväxt i Solna på 60– och 

70-talen: 

– Vi barn fick varken höras, 

synas eller låta. Det var alltid på 

de vuxnas villkor. Det var aldrig 

att man gjorde något för barnen. 

Om vi var borta ordnade 

man inte ens en sovplats. Man 

fick sitta med tills man svimmade 

av trötthet. Om man sa 

nåt, att man var hungrig eller 

trött blev det: ”Håll käft, ungjä- 

10 

vel!”, ”Gå härifrån”. Man vågade 

aldrig säga någonting. 

– Det värsta av allt var att jag 

och min syster aldrig fick nån 

relation till varandra. Vi blev 

mer som rivaler. En konsekvens 

av att vi aldrig fick våra behov 

tillgodosedda. I och med att 

hon var två år äldre hade hon 

övertaget. Hon var fruktansvärt 

elak mot mig men det var 

aldrig nån vuxen som klev in 

i situationen. Vi fick uppfostra 

oss själva. 

Ångest på kollo 

– Från det att jag var fem år 

blev jag ett kollobarn. På den 

tiden kom kollobarn från problemhem. 

Från det att jag var 

fem år åkte jag varje sommar. 

Jag var borta två månader varje 

sommar. Jag hade ångest och 

levde med en kronisk oro. På 

den tiden fick inte föräldrarna 

komma och hälsa på heller. De 

skulle skicka vykort eller paket 

med godis. Alla barn satt samlade, 

en ledare delade ut brevet 

eller godiset. 

– Jag satt där med skammen 

eftersom jag inte fick nåt kort. 

”Inget kort den här gången 

heller.” Det var en fruktansvärd 

sorg. Det där lärde jag mig 

också. När det hade gått en hel 

Ibland när jag 

kom hem från 

skolan låg alla 

vuxna och sov 

på golvet. 

vecka utan kort visste jag att det 

var skit, att de söp därhemma. 

Totalt ensam 

– Jag var väldigt duktig när 

jag började skolan. Den bekräftelse 

jag fick från läraren om att 

jag var bra var ovanlig för mig. 

Och då ville jag visa ännu bättre 

resultat. Det enda jag dög till 

var om jag presterade nåt bra. 

Min hjärna har alltid kokat av 

verksamhet ända sedan jag var 

litet barn. Tänka, memorera, 

analysera. Jag var totalt ensam. 

Jag fick tänka och planera allt 

själv, för mig själv. Det som är 

så underligt är att min mamma 

var psykiskt sjuk och slutade 

arbeta när jag var åtta år. Hon 

gick på samtal hos läkare. Min 

pappa var en ökänd alkoholist 

som aldrig arbetade. Han satt 

inne vid några tillfällen och 

hade bara skumma kompisar. 

Det kom hem poliser till oss 

när det var bråk, men ingen 

tänkte på att det var två barn 

där, ingen frågade efter nånting. 

Försökte ta sitt liv 

– När mina föräldrar skilde 

sig spårade min mamma ur 

fruktansvärt. Hon försvann i 

perioder. Jag var ute och letade 

efter henne. Jag var livrädd för 

att mina kompisar skulle se 

henne. Samma period orkade 

jag inte vara duktig flicka 

längre utan började skolka, 

röka, dricka alkohol i protest 

för att någon skulle se. 

– När jag var tio–tolv år var 

jag så desperat för min mamma 

hade varit försvunnen jättelång 

tid. Jag tog en burk tabletter för 

att ta livet av mig. När vi kom 

till sjukhuset fick jag bara en 

utskällning. Vad hade jag, jäkla 

unge, hittat på! Inte ens personalen 

frågade vad det var. Efter 

tabletterna fick jag gå till PBU. 

De reagerade inte ens på att 


min mamma var full på mötet. 

PBU skickade bort Kristina 

över sommaren. Mamman var 

försvunnen under hela tiden: 

– Ett par dagar innan hemresan 

hörde hon av sig och ringde 

första gången under hela tiden. 

Hon förklarade inte ens. Hon 

berättade att hon mött en ny 

man. När de kom och mötte 

mig vid tåget var hon och den 

nye mannen skitfulla. 

– Sedan accelererade det 

ytterligare. Min mamma var 

gravid. Det fanns en ny man 

i hemmet som jag var mycket 

rädd för. Jag fick gå på tå för 

honom. Mannen var otroligt 

svartsjuk på min pappa. Det var 

otroliga dramer: att han skulle 

sticka kniven i, mörda och såna 

saker. 

– När jag var femton var det 

nya barnet två år. Ibland när jag 

kom hem från skolan låg alla 

vuxna och sov på golvet. Då 

kunde tvååringen gå omkring 

med skitig blöja mitt bland de 

vuxna. Det var rena katastrofen. 

– Jag tog kontakt med fältassistenter 

och berättade att jag 

måste komma därifrån men det 

hände ingenting. 

– Oavsett vilka hemlighe- 

eGna vaL 

”I dag kan och vill jag 

bestämma själv och göra 

bra val i livet”, säger Kristina 

Eriksson. 

ter jag gick emot så svek alla 

vuxna runt omkring. När jag 

var 16 år och slutade 9:an flyttade 

jag hemifrån och började 

jobba. Det var jättekämpigt, jag 

tjänade väldigt lite och förstår 

inte riktigt hur jag klarade mig. 

Men även när jag flyttat fanns 

ensamheten kvar. Och det gör 

den fortfarande. 

Barndom styr vuxenliv 

Barndomen gör sig ständigt 

påmind för Kristina. Hon har 

på många olika sätt försökt att 

bearbeta den, göra sig av med 

den, desarmera den: 

1/2013 oberoende 11 

t 

t

12 

iakttaGaRe 

”Det var många som 

tyckte att jag var så tyst 

och tillbakadragen, men 

det var för att jag iakttog 

människor. Vad vill de? 

Vad gör de?” 

FöRLORad 

baRndOm 

Fotografierna skvallrar 

inte om det helvete den 

unga Kristina Eriksson 

levde i, dag efter dag. 


– Det som jag har byggt upp 

är ett kroniskt tillstånd av hat. 

Att hata allt och alla som har 

svikit. I det här hatet blir det 

en väldig ensamhet. Känslan av 

att ingen förstår en. Att ingen 

bryr sig. Jag är värdelös, jag 

behövs inte. Konsekvensen är 

att jag har sökt mig till personer 

som fortsatt att svika, för att jag 

inte tycker att jag är värd något 

annat. 

– Det har varit ett väldigt ok, 

att inte kunna få dela bördan 

nån gång. Alla mina relationer 

har blivit ytterligare börda. Och 

till slut känner man att ”Kristina 

duger bara till att vara för 

andra”. Det är aldrig någon som 

tagit hand om mig, eller tröstat 

mig. Och det här med att gråta 

har aldrig varit nån idé, det 

slutade jag med när jag bara 

var några år gammal. Det är 

bara att bita ihop och köra på. 

Kroppen har skrikit efter sorg 

och gråt men skalet har blivit 

så hårt. 

– Nackdelen är väl också att 

jag känner för mycket, att jag 

kan överreagera. I alla möten 

med nya människor har jag 

en referens som ploppar upp. 

Jag reagerar otroligt hårt på 

de dysfunktionella, gränslösa 

personerna. Jag kan komma 

in i ett rum och känna vilken 

problematik en människa 

har. Jag kan känna avsky och 

obehag inför en människa för 

att den inte är ärlig eller har en 

personlighet som inte tilltalar 

mig. Och när människor ljuger, 

eller visar arrogans, auktoritära 

människor, det fungerar inte. 

Och det här att inte bli lyssnad 

på, inte bli trodd, bekräftad i 

det jag ser, hör, känner. Det går 

jag igång på. 

Själen ärrad 

– Jag tänker så här att jag 

alltid har haft blödande sår i 

hela mitt liv. Så fort ett sår läkt 

har det kommit ett nytt hugg. 

På nåt sätt finns det alltid ett 

blödande sår. Min pappa dog i 

alkoholism när jag var 21. Jag 

fick aldrig prata med honom. 

Min syster dog när hon var 33 

år av en överdos sprit, piller och 

heroin. Åtta år senare tog min 

mamma livet av sig. Hoppade 

från balkongen. Och ingen 

av familjemedlemmarna har 

jag pratat med om det här. Jag 

försökte vid ett par tillfällen 

prata med min mamma men 

hon förnekade. ”Du ljuger. Så 

var det inte”. 

– Och nu är det så definitivt. 

De är borta. Jag har gått i terapier, 

tolvstegsprogram men jag 

är ensam i det här också, det är 

mitt arbete med mig. 

– Alla sår läks ju men det 

blir väldigt fula ärr efter dem. 

Och hela min själ, det finns 

väl knappat en millimeter kvar 

som det inte finns ärrbildningar 

på. Om man varit med om en 

bilolycka, en brand kommer 

det finnas ärr kvar men det här 

syns inte. Det finns inuti mig. 

Hur ska man visa sin själ, hur 

ärrad den är? 

Väger sina ord noga 

Kristina väger sina ord noga. 

Jag har känt 

sorg över att 

jag aldrig fick 

någon barndom. 

Hon talar exakt. Det märks att 

hon pratat mycket om dessa 

ämnen: 

– Jag bar det här i tystnad. 

Det första steget var att börja 

prata. Att våga börja prata om 

det fungerade läkande. Och 

att hitta ett ordförråd. Jag hade 

inget ordförråd innan jag började 

prata med andra om det 

här. Det är jätteviktigt att kunna 

hitta ord för att uttrycka sig. 

Inte bara ”bra” eller ” dåligt”. 

– 98 kom jag i kontakt med 

12-stegsprogrammet första 

gången och då var det för 

medberoende, Alanon. Att höra 

andra människor berätta om 

sina familjer... Det är en sån 

skam det här, man tror att man 

är helt ensam. Man känner sig 

tvungen att hålla det hemligt. 

Mitt problem var att jag hade 

stängt av känslolivet. Jag gick 

bara omkring och var så arg, så 

arg. Men i 12-steget kunde andra 

människor lära mig att sätta 

ord på känslor. De pratade om 

sorg. Min självbild var att jag 

var arg, men när jag fick höra 

vad sorg var, förstod jag. 

– Jag har känt sorg över mina 

föräldrar, även fast de levde. 

Sorg att jag aldrig fick vara 

barn och inte fick någon barndom. 

– Jag är ändå tacksam för 

min erfarenhet. Utan den hade 

jag inte varit den jag är idag. 

Jag hade kunnat bli ett offer för 

omständigheterna och rättfärdigat 

mig med att skita i allt. 

Klaga över lyxproblem, strunta 

i ansvar, men också bli bitter 

och avundsjuk på allt och alla. 

Idag har jag ett ansvar över 

mitt liv som vuxen. Som barn 

är man beroende av de vuxna 

och deras beslut. Idag kan och 

vill jag bestämma själv och välja 

bra val i livet. 

Text: Per Sternbeck 

Foto: Stefan Björkman 


Samtalskontakt 

gav tvångsvård 

& barnutredning 

eva dicksOn mådde dåLiGt efter ett äktenskap präglat 

av psykisk terror. Hon sökte hjälp hos vårdcentralen men 

hamnade i psykiatrin i Gävle. Och där gör man automatiskt 

en orosanmälan för att barn far illa när föräldrar mår dåligt. 

2003 kom Eva Dickson 

tillbaka till Sverige 

efter tio år i England: 

– Jag var gift med 

en engelsman jag inte 

borde ha varit gift med. Jag blev 

utsatt för psykisk terror under de 

här åren. Jag hade inte förståndet 

att inse det, även fast andra 

såg. Jag förstod inte hur illa det 

var förrän jag var hemma. Han 

kunde svänga väldigt snabbt från 

att vara charmig och kärleksfull 

till att vara ett monster. Han 

ansåg att kvinnan skulle vara 

hemma och städa och bereda 

väg för mannen. Inte jobba. Han 

var extremt kontrollerande. Steg 

för steg blev det värre. Jag fattade 

inte helheten. 

– Det var inte direkt fysiskt 

men ändå, han kunde kasta 

saker på mig om jag kom hem 

sent... Nu kan jag prata om det 

när det gått ett antal år men då 

var omöjligt. Jag kom hem till 

Sverige med det i bagaget och en 

kille på två år. 

Tappat sin identitet 

– Jag flyttade till Gävle men 

14 

fick inget jobb. Jag gick några 

kurser på högskolan under tiden. 

Men allt jag hade med mig från 

England kom ikapp mig och 

jag kraschade. Allt hade lagts 

på mig. Jag hade inget jobb, var 

nedtryckt i skoskaften och på dagis 

ville de hitta fel på min pojke. 

Bra länge gjorde jag ingenting. 

Jag satt och malde och ältade 

det jag varit med om. Jag sökte 

en samtalskontakt men hittade 

ingen jag fungerade med. 

– Till slut kom jag fram till att 

Vad jag än sa 

eller gjorde 

så tolkade 

det som sjukdomssymtom. 

det här inte skulle få vinna över 

mig. Jag skulle komma tillbaka 

och det med råge. Jag läste en 

massa, gick utbildningar och 

försökte komma fram till vem 

jag var. Jag hade helt tappat min 

identitet. 

– Till slut vände jag mig till 

en läkare på hälsocentralen för 

att få en samtalskontakt. Han 

skickade mig till psykiatrin. 

Orosanmälan till soc 

Jag var hemma några timmar 

efter besöket innan ett samtal 

kom från hälsocentralen… ”Klarar 

du dig? Vad gör du?”, ”Jag ska 

till simskolan?”, ” Det är en akutremiss 

skriven till psykiatrin”. 

På psykiatrin förstod de inte 

varför jag kommit: Ska vi ta lite 

sjukskrivning? frågade de. Vi ska 

kanske skriva ut lite mediciner? 

Men ni har ju inte undersökt 

mig? Skyll dig själv sa psykiatern 

och gick. Någon dag efter ringde 

socialtjänsten till mina föräldrar 

och sa att vi måste in till psykiatrin 

direkt. Jag ansågs vara så 

sjuk att jag inte kunde ta hand 

om mitt barn. 


– De berättade att alla föräldrar 

som tar kontakt med 

psykiatrin får en automatisk 

orosanmälan på sig. När jag 

argumenterade emot sa de att 

jag saknade sjukdomsinsikt. 

Sedan var jag som en boll mellan 

socialtjänst och psykiatrin. 

Nu gör du som vi säger annars 

omhändertar vi ditt barn. Det 

var fyllt av hot och rena rama 

utpressningsmetoder. Sedan blev 

det en överenskommelse att jag 

skulle få behålla barnet om min 

mamma eller pappa bodde hos 

oss och övervakade oss 24 timmar 

om dygnet. 

Blev tvångsvårdad 

Efter 2008 drog socialtjänsten 

tillbaka anmälan mot barnet och 

jag fick en mentalskötare som 

samtalskontakt. Vi kom fram 

till att jag skulle få vara ensam 

med mitt barn. Jag kontaktade 

samma läkare på hälsocentralen 

skadat FöRtROende 

”Man blir sjukare när de tar in en”, 

säger Eva, som känner sig extremt illa 

behandlad av soc och psyk. 

en gång till och ville ha en längre 

sjukskrivning för att kunna återhämta 

mig ordentligt och göra 

en nystart efter allt som hänt. 

– Du är så sjuk, sa han i 

telefon, du måste omedelbart 

till psykiatrin. Ta kontakt med 

psykiatrin omedelbart, annars 

får polisen hämta dig. Jag lades 

in på psyket med sluten tvångsvård. 

Jag fick inte gå utanför 

avdelningen, var tvungen att ha 

en vårdare med mig när jag gick 


ut, på grund av rymningsrisk. 

Vad jag än sa eller gjorde så 

tolkades det som sjukdomssymtom. 

Min pojke gillade Bamse 

väldigt mycket och han hade 

hela Bamsegänget som mjukisdjur. 

Jag försökte förklara en del 

saker som hänt för honom genom 

att använda mjukisdjuren. 

Det tyckte psykiatrin var djupt 

psykotiskt. 

Soc hade öppnat en utredning 

igen. Vi var alldeles förtvivlade, 

mamma, pappa och jag men vi 

kunde inte göra nånting. Jag fick 

bara träffa min son på besökstid. 

”Håll tyst och gör som vi säger så 

tar vi inte ditt barn”, var budska- 

16 

pet från soc. På psykiatrin sa de: 

”Ta de här medicinerna annars 

tar vi ditt barn.” 

Vi anmälde 

Till slut skickade vi en anmälan 

till länsrätten om att jag 

tvångsvårdades på felaktiga 

grunder. Länsrätten upphävde 

tvångsvården. Domskälen var 

att läkaren inte kunde ha ställt 

korrekt diagnos på mig eftersom 

han inte träffat mig. Psykiatrin 

hade inget annat val än att skicka 

hem mig mot löfte att jag skulle 

ta min medicin. 

Eva anmälde det som hänt 

till patientnämnden men inget 

hände. Hon ville ha en second 

opinion från en fristående läkare 

men det gick psykiatrin inte med 

på. Eva sökte fortfarande samtalskontakt 

och hittade St. Lukasstiftelsen 

som erbjuder samtalsterapi 

till reducerade priser. Hon 

försökte få landstinget att betala 

men landstinget trodde inte på 

St. Lukas metod så det blev nej. 

– Jag bollades fram och tillbaka, 

fick nya kontakter och nya 

handläggare. 2010 gjorde skolan 

en anmälan. De var djupt oroade 

över att jag inte tagit min medicin. 

Hur hade de fått reda på att 

jag gick på medicin frågade jag 

mig? 


psykOtiskt? 

Evas pojke gillade Bamse väldigt 

mycket och hade hela Bamsegänget 

som mjukisdjur. När Eva 

försökte förklara en del saker som 

hänt för honom genom att använda 

mjukisdjuren tyckte psykiatrin 

att det var djupt psykotiskt. 

– Till slut fick jag två familjebehandlare 

och det var precis 

som en ny värld öppnade sig. 

De bemötte mig som en människa 

och jobbade sig metodiskt 

igenom olika problem som 

fanns och hittade lösningar som 

fungerade. 

Sa att jag mådde bra 

– Jag bestämde mig för en ny 

strategi i möten med psykiatrin. 

Jag var fåordig. Sa bara att 

jag mådde bra. Då behövde jag 

inte gå kvar där men de rekommenderade 

att jag fortsatte att ta 

medicinen och sedan dess har 

det varit lugnt. 

Evas förtroende för socialtjänst 

och psykiatri är minst sagt 

skadat: 

– Jag kan inte tro att jag var 

psykotisk, när jag kom till 

läkaren första gången… Ingen i 

min omgivning upplevde att jag 

var psykotisk. Jag känner mig 

extremt illa bemött av soc och 

psyk. Man blir sjukare när de tar 

in en. Och fortfarande är det så: 

Ingen har utrett något. Ingen har 

lyssnat på mig. Jag har fått hur 

många diagnoser som helst men 

fortfarande inte någon samtalskontakt. 

Även Evas son har tagit skada: 

– Det har pendlat upp och ner 

med min son. Till slut började 

han säga ord som ”Jävla socialtjänst”, 

trots att vi inte sagt nåt 

sånt. Han vill inte att någon sover 

över. Han vill inte bli lämnad 

eller att jag ska åka bort. Han 

kände också av att vi bollades 

fram och tillbaka och att folk 

styrde och ställde med oss och 

att vi bara hade att acceptera det 

hela. 

– Jag gör vad som helst för att 

slippa vara med om det igen. 

Jag hade mycket i bagaget när 

jag kom men jag har ett tyngre 

bagage på grund av psykiatrin 

och socialtjänsten. 



n Evas föräldrar om kampen med myndigheterna: 

” 

Många år har 

gått till spillo!” 

britt-marie och Lars moberg, 

evas föräldrar, var delaktiga i 

hela skeendet. de är mycket 

kritiska till hur dottern blivit 

behandlad. 

– Jag har jobbat som sjuksköterska 

i 40 år och jag har aldrig 

varit med om att det gått till så 

här. Framförallt var det socialtjänsten 

som uppträdde konstigt, 

säger Britt-Marie Moberg. 

Det var Britt-Marie, Evas 

mamma, som uppmanade Eva 

att söka kontakt med hälsocentralen 

när hon inte mådde bra 

efter hemkomsten från England. 

– De undersökte inte vad det 

var som låg bakom hennes problem 

och mående utan skickade 

henne till psykiatrin. Hon gick 

dit och hade ett möte som inte 

sa någonting och sen kom hon 

och hennes son hem till oss och 

vår lilla by i Dalarna där det var 

kulturvecka. Vi hade det trevligt 

ihop och gick på olika aktiviteter. 

Det kändes att Eva var på gång 

att återhämta sig. 

Förstod ingenting 

– Mitt i den här veckan ringer 

socialtjänsten och säger att vi 

omedelbart måste infinna oss 

till dem med pojken. Psyk hade 

skickat en orosanmälan till soc 

som de absolut måste följa upp 

just nu, annars skulle det bli polishämtning. 

Det var bara att åka. 

– Eva var både frustrerad och 

18 

rädd. Och hon var inte i så god 

psykisk balans redan innan det 

här hände. De tolkade det som 

sjukdomstecken att hon betedde 

sig annorlunda. Och hon skulle 

inte få behålla sonen om inte vi 

fanns i närheten. 

– Sedan gick tiden. Då var Eva 

så pass bra att hon skulle få ha 

hand om sonen själv. Maken och 

jag åkte till sommarstugan men 

då hade vi missuppfattat saken 

helt. Vi var tvungna att åka och 

hämta pojken omedelbart. Kan 

både maken och jag missuppfatta 

er på det viset? Jo då, det 

hade vi. Det var väldigt konstiga 

budskap från socialen många 

gånger. 

– En gång bad Eva om sjukintyg 

på hälsocentralen. Då 

skickade de remiss om tvångsintagning. 

Vi förstod ingenting. 

Saker vi sagt 

var förvrängda. 

Det var så 

mycket som 

var fel. 

På sjukhuset sa de att hon inte 

passade in där. Hon fick vara 

hemma på dagarna och tvångsintagen 

på nätterna. Likaså med 

medicinerna, ena dagen skulle 

hon ta medicinerna, andra dagen 

var det inte alls aktuellt. Ibland 

trodde jag att de hade tagit fel på 

patient. 

Konstiga kommentarer 

– För sonen blev det ju jättejobbigt 

att fara fram och tillbaka. 

Han funderade ju jättemycket 

om vad som var i görningen. 

– Jag var med henne till 

sjukhuset flera gånger som stöd. 

De kom med så många konstiga 

kommentarer. Hon ville ha 

mig med som vittne eftersom 

det kändes som att de misstolkade 

allt hon sa. Och när vi gick 

tillbaka i journalerna var det 

som att det inte stämde. Saker vi 

sagt var förvrängda, det var så 

mycket som var fel. 

– Eva var frustrerad, hon pratar 

mycket när hon blir upprörd. 

Jag uppmanade henne att vara 

mer samlad och fåordig i mötet 

med psykiatrin. När hon gjorde 

det så släppte de taget. 

– Det har varit en jättejobbig 

tid som inte behövt vara så jobbig 

om de hade lyssnat på oss. 

Nu är den gamla Eva tillbaka och 

vi kan prata om det på ett annat 

sätt än förut. Många år gick till 

spillo, det har varit en konstig tid. 



dokument 

En tid i 

helvetet 

Rykten, skvaller och 

en socialtjänst som 

motarbetade henne, 

fick Pia att fatta ett 

drastiskt beslut. Det 

var dags att ta sonen 

och dra. För gott. 


“Det kom in en 

HaLvsex en söndaGsmORGOn i mars 2012 ringer det 

på dörren till Pias lägenhet. Hon öppnar och in stövlar socialtjänst 

och polis. De söker igenom lägenheten, tittar igenom 

alla skåp och garderober utan att hitta något, konstaterar att 

Felix sover lugnt och lämnar sedan lägenheten med uppmaningen 

att hon kan somna om. 

Vad handlar denna 

gryningsräd om? 

Narkotika? Häleri? 

Grov kriminalitet? 

Nej, det är en helt 

vanlig barnutredning som just 

har öppnats. Polisen och soc är 

på jakt efter alkohol hemma hos 

Pia. 

De har nämligen fått en orosanmälan 

från Pias exman om att 

hon super hejdlöst. Den direkta 

anledningen till anmälan är att 

Pia haft sin äldste son (som hon 

har tillsammans med sin exmake 

och som är över 18 år) och hans 

tjej på middag på fredagkvällen. 

De har tagit några öl tillsammans 

som en del människor ju 

gör på fredagkvällar. 

Pia och hennes äldsta son 

har inte särskilt bra kontakt. De 

träffas inte särskilt ofta. Sonen 

bor hos pappan och pappan är 

fortfarande bitter över skilsmässan 

som ägde rum för över femton 

år sedan. Pappans bitterhet 

färgar sonen och troligtvis är det 

denna färgning som får honom 

att berätta för sin pappa att han 

och Pia druckit öl. Pappan gör 

omedelbart en orosanmälan. 

Om Pia hade varit en vanlig 

medborgare hade det säkert 

20 

stannat vid detta. En orosanmälan 

görs av en make som ett led 

i en konflikt. Socialtjänsten ser 

vad som sker. Gör en kontroll 

med dagis och hör av sig till den 

aktuella föräldern, ser att barnet 

mår bra och lägger sedan ner 

utredningen. 

Känd av socialen 

Men nu är inte Pia en vanlig 

medborgare. Hon har ett förflutet 

som amfetaminmissbrukare. 

Och i den kommun hon bott i 

hela tiden fortsätter man att vara 

missbrukare oavsett hur lång tid 

det är sedan man lade av. 

Jag blev 

sönderslagen. 

Min lägenhet 

blev sönderslagen. 

– Jag är välkänd i kommunen, 

välkänd på soc, berättar Pia. Och 

är jag inte välkänd som ansikte 

så är jag välkänd som namn. 

Hennes kontaker med socialtjänsten 

började i samband med 

skilsmässan från exmaken: 

– Det kom in en anmälan från 

någon om att jag gick på heroin. 

Jag började lämna urinprover 

och visade att jag inte var heroinist. 

Fastnade i missbruk 

En tid efter skilsmässan hittade 

Pia en ny man. En man 

som gick på amfetamin. En man 

som slog. Hon var fast. I dubbel 

bemärkelse. 

– Under mina första tre 

missbruksår med amfetamin 

var det pågående 

misshandel med ständiga 

polisutryckningar. Jag 

blev sönderslagen. Min 

lägenhet blev sönderslagen. 

Hela tiden. 

Men under de åren 

fångade soc inte 

upp mig. De erbjöd 

mig inte hjälp eller 

stöd i den situation 

jag var i. Jag fick 

härda ut, punda 


dokument 

anmälan ...” 

vidare och vara i relationen. De 

såg vad som pågick men det var 

ingen som gjorde något. 

– En dag blev jag så sönderslagen 

att jag fick nog. Jag ringde 

till soc och krävde en lägenhet 

som inte låg på bottenvåningen. 

Ungefär samtidigt fick han ett 

fängelsestraff för misshandel av 

mig. 

– Jag pundar på. Hårt. Allt 

rasar. Jag blir vräkt, har stora 

skulder, väger 45 kilo, får ett 

fängelsestraff och blir med barn 

efter fängelsestraffet. Jag bestämmer 

mig för att behålla barnet, 

går upp till soc och säger att jag 

vill ha hjälp. Hon tittar på mig, 

skrattar och säger: Hur ska det 

gå till? Men jag får ändå hjälp. 

En vardag med Felix 

Pia får åka iväg. Felix föds och 

det går bra. Efter två år på utredningshem 

och olika former av 

behandling tvingas hon tillbaks 

till hemkommunen: 

– Jag hade just börjat plugga 

in gymnasiet när min hemkommun 

avbröt insatsen. På en vecka 

fick vi flytta och var tillbaka. De 

frågar om vi ville ha en kontaktfamilj. 

Jag vill kunna ringa och 

bolla. Jag har inga anhöriga själv. 

Jag vill kunna känna familjen. 

Då hade jag för många och för 

hårda krav och då tackade jag 

nej till det. 

– Jag började jobba på praktik, 

Felix börjar på dagis och vi 

byggde upp en vanlig vardag. 

Vardagen pågår ett år. Det 

rullar på, inga återfall, allt fungerar 

ända fram till det att polisen 

stövlar in. 

Omhändertagande 

En vecka går. Fredagen efter 

gryningsräden är Pia hemma 

hos en kompis. Socialkontoret 

ringer och vill att Pia omedelbart 

ska komma in och visa upp 

sig. Hon vägrar. Efter en stund 

ringer polisen och socialjouren 

skvaLLeR OcH Rykten 

Socialtjänsten agerade flera 

gånger mot Pia utifrån rykten som 

sedan visade sig vara falska. 


på dörren. De tar med sig Felix 

och jag bryter ihop. Det var en 

tid i helvetet. 

– Han hamnar på jourhemmet 

och det bestäms i nämnden att 

jag ska ha övervakade umgängen 

två gånger i veckan på två timmar. 

Från att ha varit tillsammans 

24 timmar om dygnet blir 

det fyra timmar i veckan. Jag får 

höra från soc att han står och 

väntar på mig i flera timmar 

innan jag ska komma, och att 

han är jätteledsen i flera timmar 

22 

när jag åker därifrån. Enligt soc 

beror det på mitt missbruk, inte 

att han saknar mig. 

– Jag får dra ut saker från soc. 

Vad som ska hända? Vad de 

tycker och tänker? Och de går 

ju vidare med att han ska bli 

omhändertagen enligt LVU. Och 

jag försöker undersöka om jag 

kan få honom frivilligt placerad 

men han var enligt dem så 

traumatiserad så det var inte 

aktuellt. 

– Det finns ingen grund för 

ett omhändertagande men ändå 

börjar jag undersöka möjligheterna 

att få honom placerad 

frivilligt. 

Dömde till Pias favör 

I förvaltningsdomstolen är 

det inget snack. Trots att Felix 

juridiska ombud motsätter sig 

placering enligt LVU dömer 

domstolen till fortsatt omhändertagande. 

Pia överklagar 

domen till kammarrätten: 

– Min advokat var väl inte så 

”de vände allt emo 

pia är så kritisk mot sättet 

hon behandlats på att hon jOanmälde 

sin hemkommuns 

utredning. jO fann ingenting 

att anmärka på. det pia och 

Felix varit med om är alltså 

inget extraordinärt. 

En orosanmälan från en exmake 

räckte för att Felix skulle vistas 

över fyra månader i ett jourhem. 

Pia är minst sagt kritisk till hur 

hon behandlats: 

– Socialen har hela tiden haft 

kontakt med min stora sons pappa 

och hans tjej. De har samtalat 

flera gånger och förhört sig om 

saker med dem. Det är märkligt 

för jag och min stora sons pappa 

har inte träffats överhuvudtaget 

på över ett år. Min stora son 

har jag heller inte träffat på lång 

tid. Han är självklart sårad och 

besviken över att jag lämnade 

honom när han var liten. Dessutom 

bär han på sin pappas ilska 

mot mig. Min dotter har inte alls 

samma inställning och hon har 

av och till bott hos mig. Men de 

frågar inte henne, de frågar inte 

dagis. De har inte träffat Felix 

innan de tar honom. 

– Allt som kan vändas emot 

mig som förälder har man lyft 

fram. Allt som kan användas till 

min fördel har man inte tagit med. 

Vittne försvann 

Förhandlingarna i förvaltningsdomstolen 

kommer Pia 

inte ihåg så mycket av. Hon var 

Han sa saker 

som: ”Du har 

kostat kommunen 

flera 

miljoner”. 

för drabbad av stundens allvar: 

– I kammarätten fick jag 

berätta med mina egna ord om 

hur jag upplevde det hela. Vi 

kallade dagis som berättade att 

Felix mådde bra. Vi kallade in 

mina kollegor som berättade att 

jag inte har alkoholproblem. Min 

advokat hade också kallat mina 

boendestödjare som aldrig har 

haft nåt att anmärka på hur jag 

skött Felix. Men trots att hon visste 

att hon var kallad så svarade 

hon inte i telefonen när domstolen 

ringde upp. I telefonsvararen 

sa hon att hon var bortrest. När 

vi sedan ringde hennes chef så 

var hon visst på jobbet. 

Behandlare eller spion? 

Pia är också kritisk emot är 

den insats med familjebehandlare 

hon och Felix haft: 

– Under ett års har jag haft en 

insats med en familjebehandlare 

som umgåtts med mig och min 

son en gång varje vecka 1 – 3 

timmar. 

Familjebehandlaren var kallad 


dokument 

där jättehundra på att det skulle 

gå bra. Men efter ett par dagar 

kom domen. Kammarrättens 

slutsats var att man inte kan använda 

LVU på andrahandsuppgifter 

och rykten. Efter 14 otroligt 

långa dagar var Felix hemma. 

Barngruppen på soc hade 

alltså haft fel när de omhändertog 

Felix. 

– Efter det att Felix hade kommit 

hem hörde jag ingenting 

från barngruppen på soc. Hur 

mår ni? Behöver ni hjälp? Behö- 

t mig” 

som vittne i rätten: 

– Min advokat frågade varför 

hon inte gjort någon orosanmälan 

tidigare. Hon började skruva 

på sig. Det hon kunde leverera 

var att jag inte tagit min son till 

badhus. Att jag hade det torftigt 

hemma. Att jag inte hade pengar. 

Att jag inte kunde ge min son 

det andra barn får. Det sitter hon 

och uttrycker. Hon har en man 

med jobb. De har två inkomster. 

Två bilar, villa i Vaxholm. 

– När jag begär ut hennes 

dokumentation om vad hon gjort 

hos oss så finns inga anteckningar 

och ingen arbetsplan för hela tiden. 

Min tolkning var att hon var 

insatt för att kolla mig. Checka av, 

hon var som en sorts spion. 

Efter det att Pia fick hem Felix 

frågade familjebehandlaren om 

de skulle ha fortsatt kontakt. Pia 

tackade nej eftersom hon kände 

sig sviken av familjebehandlaren. 

Genast blev hon uppkallad till 

socialtjänsten som inte förstod 

varför hon tackade nej till erbjudandet. 

Ett par veckor senare 

ver Felix stöd? Ingenting. 

– Efter par veckor kom mina 

boendestödjare hem till mig och 

berättade att det florerade rykten 

bland kommunens missbrukare 

att jag lämnade min son till 

a-lagarna på bänken så att jag 

skulle kunna köpa droger. Ett 

annat rykte var att Felix sprang 

ensam ute på gatan och grinade. 

– Jag förstod att allt skulle börja 

om igen. I det läget valde jag 

att fly kommunen. Jag sa ingenting 

utan bara drog. Flyttade till 

kom den nya orosanmälan som 

fick Pia att flytta. Denna gång 

från missbrukare i parken. 

Ser tillbaka med avsky 

Det har nu gått ett drygt halvår 

sedan Pia fick tillbaka Felix. Hon 

ser tillbaka på tiden med avsky: 

– Det var hot och det var 

löften som gavs och togs tillbaka 

om vartannat. Den aktuella 

barnutredaren har följt mig 

genom åren. Han sa saker som: 

”Du har kostat kommunen flera 

en grannkommun. Efter en månad 

kom orosanmälan från min 

hemkommun. I den stod ryktet 

uppskrivet, att jag använde alkisarna 

på bänken som barnvakt 

och att jag lät Felix löpa vind 

för våg. Min nya hemkommun 

ringde upp min gamla kommun 

och frågade vad de grundade 

sina misstankar på. De hade fått 

uppgifter från missbrukare. Då 

la min nya hemkommun ner det 

hela utan vidare snack. Efter det 

har det varit lugnt. 

miljoner, du ska bara göra som 

vi säger”. 

– Det är helt uppåt väggarna. 

Hela grejen, att man går in och 

gör ett omedelbart omhändertagande 

när man redan har 

insatser i hemmet. 

Pia JO-anmälde hemkommunen 

för deras vinklade utredning. 

JO valde att inte ta upp 

fallet med hänvisning till att 

inga fel begåtts. Med andra ord: 

En helt vanlig barnutredning i 

Sverige 2012. 


dokument 

Hur upplevde 

Felix tiden? 

under fyra månader var Felix 

skild från sin mamma. Han 

mådde mycket dåligt under 

den tiden. Hans dåliga 

mående berodde på hans 

traumatiska upplevelser från 

moderns missbruk menade 

socialtjänsten. pia menar att 

hans dåliga mående berodde 

på att han skildes från henne. 

När ett barn omhändertas 

handlar det för socialtjänsten om 

att ha fog för sitt ingripande. I 

denna roll spelar jourhemmen 

en viktig roll. I olika utredningar 

Oberoende läst ser man att vissa 

saker återkommer i rapporterna 

från jourhemmen. Barnet är 

ovårdat, oklippta naglar och 

smutsiga kläder. Så även i detta 

fall: 

”När Felix kom till jourhemmet 

hade han smutsiga, urtvättade 

kläder. Han hade inga kalsonger 

under långbyxorna. Han var 

smutsig, flottig i håret och frisyren 

var ovårdad. Han hade långa 

naglar på fingrar och tår samt 

eksem runt handlederna.” 

(Ur utredningen) 

Längtar efter mamma 

Det dåliga måendet barnet får 

av att utan förvarning skiljas från 

sin hemmiljö tillskrivs ofta den 

biologiska föräldern och dennes 

brister. Uttalat eller outtalat: 

”Jourhemmet uppfattar att 

24 

modern pratar mycket dagar 

och tider med Felix vilket gör 

att han är fixerad vid vilken dag 

och tid det är. Felix kan exempelvis 

fråga: ”hur länge är det 

tills mamma kommer” eller ”hur 

länge är det tills mamma ringer”. 

Jourhemmet uppfattar att Felix 

inte kan slappna av och få lugn 

och ro då det mesta kretsar kring 

dagar och klockslag. De dagar 

då det är umgänge står han i 

fönstret eller vankar fram och 

tillbaka flera timmar innan.” (Ur 

utredningen) 

”Felix har haft umgänge med 

sin mamma två gånger á två 

timmar per vecka. Umgänget har 

varit övervakat för att säkerställa 

att modern är nykter och för 

att stödja barn mor och barn i 

avskedssituationen. Umgängestillfällena 

har fungerat bra och Felix 

har varit glad att träffa mamma. 

Jourhemsmamman informerar 

om att Felix efter umgänge vid ett 

par tillfällen sutti i sin säng och 

entonigt sagt ”Ma-a-a-ma” och 

vaggat fram och tillbaka samt 

”gråtit” utan tårar. Ett av dessa 

tillstånd varade i tre timmar.” 

(Ur utredningen) 

Tappade i utvecklingen 

– De kom och ryckte honom 

från hans vanliga invanda miljö. 

Han fick lämna allt han är van 

vid. Mig, sin syster, sin förskola. 

Han tappade jättemycket. Han 

tappade talet. Han har gått på 

öppna förskolan hos jourfamiljen 

med ettåringar under fyra 

månaders tid. De satte på honom 

blöjan på natten för att han 

kissade på sig, berättar Pia. 

– De skrev att han var rädd för 

män, att han var rädd för pappan 

där. Svaret är att han inte var van 

vid män. Jag märker inget av 

det här idag. Han kan prata 

om den lilla flickan de hade 

på jourhemmet i positiva 

ordalag. 

– En gång två veckor 

efter det att han kom 

hem fick han ett 

riktigt utbrott när 

han blev den 

där lilla, 

när jag 

fick 

hålla 

i 

honom. 

Jag tog ledigt 

när han kom hem så 

vi fick vara med varandra 

tajt, tajt i fyra 

veckor. Det var viktiga 

veckor, så att han fick 

känna sig trygg igen. 

Alla texter: 

Per Sternbeck 

Pia och Felix är påhittade 

namn. De verkliga 

personerna heter något 

annat. 


Urinprov för att 

få träffa barnen 

– efter tio år som nykter 

Sari är inne på tredje året för blivande 

socialsekreterare. Hon är en ovanlig 

elev, då hon är ensamstående mamma 

med omhändertagna barn, före detta 

missbrukare och en före detta i utanförskapet. 

Hon måste fortfarande 

kämpa med soc för att träffa barnen. 


”Kompetensen p 

saRi HaR sex baRn. Den yngsta är tio, den äldsta 29. 

Den enda hemmaboende är 18 år. De två minderåriga barnen 

finns placerade i familjehem. Barnen har varit placerade 

sex år i augusti, och trots att hon har lång dokumenterad 

drogfrihet, får hon slåss mot sociala myndigheterna för att få 

umgås med barnen. 

barnen vill hem till sin 

mamma, men socialförvaltningen 

i Nässjö 

kan inte ge några 

besked om varför de 

inte kan flytta hem. 

– Ett argument, berättar Sari, 

är att bägge barnen har diagnosen 

ADHD och en dessutom 

Aspberger. Tidigare ansåg socialtjänsten 

att det var Sari som 

framkallade barnens beteende. 

När förvaltningen ändå till slut 

tvingades inse att barnen hade 

neuropsykiatriska funktionsnedsättningar 

ansåg man att 

dessa var så grava att barnen inte 

kunde bo hemma. 

Barnen omhändertogs 

När barnen var små lämnade 

Sari urinprov tre gånger i veckan 

för att dokumentera sin drogfrihet. 

Sedan sa socialnämnden att 

proverna skulle upphöra för att 

en tid senare börja igen. Socialtjänsten 

hade fått anonyma 

anmälningar om att Sari börjat 

med droger igen. Det innebar 

att barnen omhändertogs och 

placerades på utredningshemmet 

Oasen. 

De anonyma anmälningarna 

retar henne och rubriceringen 

bristande omsorg är något som 

hon svär sig fri ifrån. Däremot 

26 

hade det varit 

bra med stöd då 

hon var ensam 

om ansvaret och 

därtill hade barn 

med diagnoser. 

Barnen pla- 

Sari 

cerades i familjehem 

men Sari 

skulle ändå få träffa dem. Under 

förutsättning att hon fortsatte 

lämna urinprov: 

– Nu säger socialtjänsten att 

jag inte behöver lämna prov mer, 

men jag har sagt att så länge det 

inte kan garanteras att deras 

pappa är helt ren så fortsätter 

jag, berättar Sari och fortsätter: 

– Jag vill inte ha mer anmäl- 

De saknar 

barnperspektiv, 

det är 

antingen eller 

som gäller. 

ningar och tjafs som kan leda till 

nya utredningar och eventuellt 

hinder att träffa barnen. 

För trots att Sari och pappan är 

skilda sedan flera år anser socialtjänsten 

att de är ett par eftersom 

pappan har regelbunden kontakt 

med barnen och träffar dem 

hemma hos Sari. 

Läser lagen för soc 

De flesta hade troligen gett 

upp efter alla turer kring utredningar, 

förvaltningsdomstolar 

och som Sari säger ”okunniga” 

socialsekreterare. Men inte Sari. 

När Sari kommer till förvaltningen 

läser hon lagen för 

tjänstemännen, hänvisar till 

paragrafer och skyldigheter, som 

de flesta inte verkar kunna. Sari 

har i sina studier läst extra juridik 

just för att kunna bemöta det 

som hon anser vara förvaltningens 

okunnighet i juridiska frågor. 

Under de sex åren har handläggare 

kommit och gått, men 

ingen av de nya vill ta upp frågan 

om hemtagning och Sari tvekar 

själv att driva det till rätten, där 

hon troligen skulle vinna idag. 

– Barnen får inte bara ryckas 

upp över några dagar, förklarar 

Sari. En hemtagning efter så 

många år i familjehem kräver 

en mjuk och långsam övergång 


å soc är usel!” 

men jagtror inte att socialtjänsten 

skulle gå med på en långsam 

inskolning. De saknar barnperspektiv, 

det är antingen eller som 

gäller, säger hon. 

Barnen vill hem till Sari 

Sari är en aktiv och deltagande 

mamma i barnens placeringar. 

Hon accepterar att de bor i 

familjehem, och även när yngsta 

barnet, dottern, säger att hon hatar 

familjehemmet, försöker Sari 

förklara att man inte kan säga 

så utan att familjehemmet gör 

så gott de kan. Men hon förstår 

att dottern inte mår bra och det 

skapar oro och ångest. Inte blev 

det bättre när hon stötte ihop 

med dottern som var på väg till 

biblioteket för att låna en bok om 

mänskliga rättigheter. 

– Min dotter berättar att de 

pratat om detta i skolan och nu 

ville hon veta mer. 

Att en 13-åring lånar böcker 

på temat mänskliga rättigheter 

får ses som ovanligt och Sari 

själv tror att det beror på att 

flickan egentligen vill hitta argument 

för att få komma hem igen. 

Yngsta sonen talar om att 

ringa till Socialstyrelsen, men 

bägge barnen uttrycker också 

oro över att om de agerar kanske 

de hamnar på Oasen igen, vilket 

de inte vill. 

– Jag kan känna att jag sviker 

dem, säger Sari och det gör 

jag kanske, men jag försöker 

verkligen hitta balansen för att 

de inte ska känna sig övergivna 

av mig. Och de vet att så inte är 

fallet. 

Stöd hemma uteblir 

Sari är medveten om att det 

kommer att bli tungt om barnen 

kommer hem. Två barn med 

tunga diagnoser och en 18-åring 

som ska utredas för ADHD 

kräver stöd från samhället om 

man som hon är ensam vårdnadshavare. 

– Jag har aldrig sagt nej till 

hjälp, men det blir väldigt 

mycket antingen eller och jag 

tycker verkligen att kompetensen 

på socialkontoret är usel. 

Vi gör alla resor och Sari har 

onekligen gjort sin resa från 

missbrukare till snart färdig 

socialsekreterare. Priset för 

missbruket var att förlora sina 

barn. När jag frågar vad som 

händer efter examen, svarar Sari 

snabbt: 

– Aldrig att jag skulle jobba 

på en socialbyrå eller myndighet. 

Nässjö kommun behöver 

inte vara oroliga för att jag söker 

jobb där. Men jag önskar att de 

kunde höra min tioåriga son 

säga ”Mamma, när jag fyller 18 

kan de väl inte hindra mig från 

att flytta till dig”. 

– För mig känns det fruktansvärt 

att en tioårings hopp är 

att fylla 18 istället för att ha en 

härlig uppväxt som barn. 

Anne Skånér 

Tack stiftelsen Ollestad! 

RFHL tackar Stiftelsen Ollestads motivations- 

och utvecklingscenter för den gåva förbundet 

erhållit. Stiftelsen har mellan åren 1989–2008 

motiverat, utrett och placerat ut över 1 000 personer 

med missbruksproblem i behandling. Den gåva RFHL 

erhållit ska användas för att på olika sätt motverka 

missbruk och utanförskap. 

TACK! 


n Kammarrätten fäljer barnkonventionen, men medger att 

“Vi inser att de 

när ett barn tvångsomhändertas 

enligt Lvu, Lagen om vård 

av unga, följer en förhandling 

i en förvaltningsdomstol. i de 

allra flesta fall dömer förvaltningsdomstolen. 

merparten av alla Lvuärenden 

överklagas från 

Förvaltningsdomstolen till 

kammarrätten. i de flesta 

fall när det gäller yngre barn 

och omhändertaganden, blir 

utslagen desamma även i 

kammarrätten. 

– Det är svårt hitta generella 

regler för vad som gäller för 

omhändertagande av barn. Varje 

fall är unikt men ytterst gäller 

det barnperspektivet och barnet. 

Vi ska ju avgöra barnets behov 

under flera år framöver och det 

ser ju väldigt olika ut. 

Det säger Monika Lozancic på 

Kammarrätten i Stockholm. 

De flesta ärenden som tas i 

28 

Förvaltningsdomstolen 

går vidare till 

Kammarrätten 

för slutlig 

prövning. I de 

ärenden som 

Oberoende tittat 

på är merparten 

Monica 

Lozancic 

Det är svårt 

att hitta 

generella 

regler för vad 

som gäller. 

av domarna likalydande med 

första instans, LVU kvarstår. 

Monika Lozancic säger att när 

man arbetar med skyddslagstiftning, 

vilket LVU-målen är, måste 

barnet alltid stå i centrum. Hon 

håller inte med om att besluten 

är summariska utan betonar att 

varje ärende prövas. 

Socialtjänstens bedömning 

väger inte tyngre än föräldrarnas 

och deras ombuds uppfattningar, 

enligt Kammarrätten 

och då varje familj har rätt till 

ombud garanteras rättssystemet. 

Detsamma gäller för barnen. 

Förekommer det brister i Socialtjänstens 

utredningar ombeds 

utredarna att komplettera och 

återkomma med fullständiga 

uppgifter. 

Kan inte garantera något 

Enligt Barnkonventionen ska 

barn utifrån ålder och mognad 

medverka i rätten eller företrädas 


inGa säRskiLt kunniGa 

Inom förvaltningsdomstolarna 

finns inga s k sakkunniga på barn 

och barnrättsfrågor bland domarna. 

Domarna ska klara allt från 

skattemål till körkortsfrågor och 

barnärenden. 

det inte går att garantera att besluten är bra på sikt: 

t är känsligt” 

av ombud. I Förvaltningsdomstolarna 

avgör rätten om barn får 

uttala sig, det kan finns ärenden 

där det inte är bra att barnen är 

med men Monika Lozancic hävdar 

att man följer barnkonventionens 

intentioner vilka ligger 

inbakade i Socialtjänstlagen och 

LVU: 

– Vi har stor respekt för ärenden 

som berör barn och deras 

framtid, vi inser att det är känsligt 

och svårt men vi kan självklart 

inte garantera att våra beslut leder 

till bästa resultat på sikt. 

Inga sakkunniga 

Inom förvaltningsdomstolarna 

finns inga s k sakkunniga på 

barn och barnrättsfrågor bland 

domarna. Domarna ska klara allt 

från skattemål till körkortsfrågor 

och barnärenden. Med andra ord 

spänner de över ett brett område 

där det inte finns några uttalade 

intresse-/kunskapsområden. 

Juristerna inom förvaltningsdomstolarna 

erbjuds utbildningar 

löpande, men är inte tvingande, 

men Monika Lozancic 

säger att det är omöjligt att klara 

jobbet utan fortlöpande uppdateringar. 

Det sker ständigt förändringar 

inom lagstiftningen. 

– Jag försöker ändå trots den 

generella diskussionen få fram 

några punkter på hur man ser 

på beslut bakom omhändertaganden, 

men får hänvisning till 

att det inte går. Kammarätten 

använder sig ibland av praxis, 

alltså beslut fattade på högre 

instans. Innan besluten fattas 

gås gällande lagstiftning igenom 

och framför allt förarbetena till 

lagen. Det kan vara likartade 

ärenden, men praxis, tillägger 

Monika Lozancic, förekommer 

inte lika ofta som inom det vanliga 

rättsväsendet. 

Jag frågar i vilken grad det tas 

hänsyn till att en föräldrabild 

ändrats sedan omhändertagandet 

gjordes och tillägger att 

det ytterst sällan finns med i 

Socialtjänstens utredningar om 

framstegen. 

– Jag sitter inte domare, säger 

Monika Lozancic, men jag är 

övertygad om att rätten också 

lyssnar till motsidan. Men det 

kan ju vara så att socialtjänsten 

anser att förändringen rört sig 

över för kort tid, eller att barnet 

har en anknytning till sitt 

familjehem som gör det kan vara 

skadligt att flytta barnet. Det är 

de många övervägandena i varje 

ärende som gör det svårt och 

bakom varje beslut finns åtskilliga 

timmars arbete. 

– Att få en klar bild över hur 

kammarrätterna eller förvaltningsdomstolarna 

tänker är med 

andra ord svårt, men rättssäkerheten 

är garanterad för alla som 

är inblandade. 

Text: Anne Skånér 

1/2013 oberoende 29 

FOTO: PATRIK SVEDBERG/DOMSTOLSVERKET

nya attitydeR 

”Det behövs en attitydförändring 

och utökad kunskap om barn”, 

menar Kristin Werkander i sitt 

examensarbete om domstolarnas 

hantering av barnmål. 

30 


Vart tog 

barnens 

röster 

vägen? 

baRnet tendeRaR att FöRsvinna i utredningar 

och domstolsprocesser, skriver Kristin Werkander i sitt 

examensarbete i praktisk processrätt. 

Kristin Werkander 

har granskat ett 

antal fall inom förvaltningsrätterna 

utifrån LVU §2 

som enbart gäller barn 9–12 år. 

Under förarbetena till sin 

avhandling har hon träffat på 

flera fall där barns berättelser 

eller uttalanden inte anses 

tillförlitliga. Detta betraktar 

hon som en svag länk i arbetet 

för att barn ska komma till tals 

och få sin vilja beaktad. 

Kristin Werkander tar avstamp 

från Barnkonventionen 

artikel 12 om barns medborgerliga 

fri– och rättigheter som 

innebär att barn ska ha rätt att 

fritt uttrycka sin åsikt i det som 

angår barnet. Barnets upp- 


32 

”Ingen domare är egentligen 

särskilt intresserad.” 

fattning ska tillmätas betydelse 

utifrån ålder och mognad. 

Detta skrevs 2012 innan de 

nya ändringarna i Socialtjänsten 

trädde i kraft 2013 där ålder 

är borttaget. Barnet ska enligt 

konventionen inte ses som ett 

osjälvständigt skyddsbehövande 

objekt utan som en individ med 

egna behov och rättigheter. Det 

räcker inte med att den vuxne eller 

t.ex. socialtjänsten anser vad 

som är rätt för barnet. Barnet ska 

betraktas som expert på sin egen 

situation. 

Ombud kommer för sent 

I LVU står att insatser för barn 

och ungdom ska göras i samförstånd 

med barnet/ungdomen 

och deras vårdnadshavare. Insatserna 

ska präglas av respekt för 

den unges människovärde och 

integritet. I LVU-mål är barnet 

alltid part och har talerätt. Att 

barnets önskemål och krav kommer 

fram är det juridiska ombudets 

sak att verka för. Barnet kan 

med stöd av ombudet och enligt 

LVU § 30 överklaga ett tvångsomhändertagande. 

Kristin Werkander har 

granskat ett antal ärenden där 

hon bl.a. pekar på att barnens 

synpunkter och önskemål inte 

tagits med av förvaltningsrätten. 

I de flesta fallen fick barnen bara 

uttala sig i socialnämndens utredning. 

Idag får barnet ombud 

först när ärendet blir föremål för 

LVU. Kristin Werkander menar 

att det juridiska ombudet måste 

komma in tidigare i utredningen. 

Socialnämnden, domstol och 

det offentliga biträdet tycks 

inte veta hur de ska möta upp 

reglerna kring barnets rätt och 

bästa. Möjligen, skriver Kristin 

Werkander, kan det bero på 

okunskap och föråldrad inställning 

till vikten av barnets 

berättelse. Hon beskriver det 

hela som ett attitydproblem och 

att det måste till ändringar för att 

rättssäkerheten kring barn ska 

fungera. 

Kristin Wigzell, som på barnminister 

Maria Larssons uppdrag, 

gjorde Barnskyddutredningen 

(tänkt som underlag till 

ny barnlag) skrev i sin utredning 

att barn– och ungdomsärenden 

skulle handläggas av en särskild 

nämnd och på samma sätt inom 

rättsväsendet. Av detta blev 

inget. 

I den intervju som gjorts med 

kammarrätten av Oberoende 

(sidorna 28–29 i detta nummer), 

framgår att ingen domare egentligen 

är särskilt kunnig eller ens 

intresserad av just barnfrågorna. 

Inom en och samma dag kan 

Det måste till 

förändringar 

för rättssäkerhetens 

skull. 

både ett barnärende och ett skattemål 

avgöras av samma person. 

Det kanske är det som gör att 

utfallen i förvaltningsdomstolarna 

slentrianmässigt blir till den 

utredande socialtjänstens favör. 

Det är domaren/ordförande 

i förvaltningsdomstolen som 

avgör om barn får vara på plats. 

Ofta hänvisas avslaget till att 

barnet är en partsinlaga till 

familjen och inte står objektiv 

i relationen till sin familj. Om 

barnet skulle ha en positiv eller 

uppfattning som strider mot 

socialtjänstens utredning är ju 

risken stor att utfallet blir att 

barnet önskar att få bo kvar i 

hemmet. 

Utredning ifrågasätts sällan 

Socialnämndernas utredningar 

ifrågasätts nästan aldrig 

av förvaltningsdomstolarna och 

Kristin Werkander tar upp ett 

fall där ”Kammarrätten fann 

det anmärkningsvärt att skillnaden 

mellan utredningens och 

ställföreträdarens beskrivning av 

pojken skilde sig så mycket åt”. 

I det fallet biföll kammarätten 

överklagandet. 

Med andra ord – om fler barn 

skulle uttala sig kanske fler fall 

av stora skillnader mellan utredningen 

och barnets bild skulle 

bli uppenbara. 

Kristin Werkanders uppsats 

heter: “Barns rätt att komma till 

tals i LVU– och får barn komma 

till tals och får de sin vilja 

beaktad i mål enligt LVU §2” 

(Juridiska fakulteten Stockholms 

Universitet 2012). 

Anne Skånér 


Säljarnas 

marknad 

samHäLLet betaLaR stORa penGaR varje dag för 

boende på HVB-hem. Frågan är om de boende får valuta för 

de pengar som skattebetalarna i Sverige hoppas att placeringarna 

ska utmynna i. Britta har arbetat som socialsekreterare 

och är bekymrad över att kvalitétsbedömningar av 

HVB-hemmen inte kontinuerligt övervakas. 

när Britta började 

arbeta med ungdomar 

inom socialtjänsten 

var hennes 

måttstock att ett 

bra familjehem/HVB-hem är en 

plats där hon skulle kunna tänka 

sig att hennes egna barn skulle 

kunna bo. Ett riktmärke som 

hon allt för ofta varit tvungen att 

tumma på. 

– Det är säljarnas marknad 

säger Britta 

– Det är inte alltid lätt att 

hitta bra hem för placeringar 

och ibland är man tvungen att 

ta det som finns trots att en del 

hem nästan legat på gränsen för 

att bli godkända. 

Den första placeringen Britta 

gjorde när hon började arbeta 

med ungdomar inom socialtjänsten 

var en 14-årig flicka som 

inte längre kunde bo kvar hos sin 

gravt alkoholiserade far. Flickans 

mor hade dött när hon var 11 år. 

Hon hade självskadebeteende 

och det var en osäker tjej som 

var känslomässigt mycket instabil. 

Britta fortsätter att berätta 

– Till henne hittade jag ett familjehem. 

Ett engagerat, relativt 

ungt par som hade en hästgård. 

Det var så roligt att arbeta tyckte 

jag då och jag fick kommunen att 

Det är inte lätt 

att hitta bra 

hem, ibland 

får man ta det 

som finns. 

betala utbildning om självskadebeteende 

till familjehemmet 

trots att flickan hade samtal med 

en kurator en gång i veckan. 

– Visst kostade utbildningen 

40 000 kr men det var det värt. 

Flickan trivdes och utvecklades 

bra. Hon hade fått ett nytt 

fritidsintresse, ridning. Hon tillbringade 

mycket tid i stallet och 

älskade ”sin” häst extra mycket. 

Mannen i familjen var svensklärare 

och hjälpte flickan en timme 

varje kväll med skolarbetet. 

Sorg som självskador 

Efter nästan ett år på familjehemmet 

ville mannen i familjen 

ha ett samtal med Britta. Han 

ville avsluta familjehemsplaceringen 

eftersom paret snart 

skulle få ett eget barn. Paret 

tyckte att det hade varit ett svårt 

beslut att fatta men de var rädda 

att inte kunna ge flickan den omsorg 

hon behövde framöver. 


34 

”Jag fick tårar i ögonen när 

jag besökte henne.” 

När flickan fick reda på att 

familjehemsplaceringen skulle 

upphöra återföll hon i självskadebeteende 

och skar sig så illa att 

hon fick åka akut in till sjukhuset. 

– Jag fick tårar i ögonen när jag 

besökte henne på avdelningen 

säger Britta och fortsätter 

– Det var inte svårt att förstå 

hur smärtsamt det var för henne 

och hur djupt ledsen hon kände 

sig. Jag såg själskadebeteendet 

hos flickan denna gång som ett 

uttryck för en stark sorgereaktion. 

HVB istället för familjehem 

På socialkontoret diskuterades 

vart flickan skulle placeras 

fortsättningsvis. Kontinuitet var 

viktigt och att hon inte skulle 

behöva oroa sig för att behöva 

flytta igen var viktiga synpunkter. 

Britta fick i uppdrag att föreslå 

ett HVB hem till flickan. Nya 

regler hade införts på 90-talet i 

den kommun Britta arbetade i. 

För att få starta HVB-hem krävdes 

adekvat högskoleutbildning. 

En liten början på kvalitéts- 

märkning av HVB-hem hade 

därigenom uppnåtts. 

Nu har det gått några år sedan 

Britta gjorde sin första familjehemsplacering 

och flickan har 

nu flyttat från kommunen och 

Britta har inte längre någon 

kontakt med henne. Däremot 

har hon varit med och placerat 

många ungdomar efter detta. 

– Det är skillnad på att göra 

frivilliga placeringar enligt Socialtjänstlagen(SoL) 

och tvångsplaceringar 

enligt lagen om vård 

av unga(LVU). Självklart är det 

svårare och mycket mer komplicerat 

med placeringar enligt 

LVU säger Britta som alltid 

önskar att alla ungdomar ska få 

ett lika bra hem med engagerade 

vuxna som hennes första familjehemsplacering 

fick. 

– Kommunen betalar 4 500 

kronor per dag för en plats på ett 

HVB-hem som tillhandahåller 

kvalificerad vård. Då ska terapi, 

fritidsaktiviteter, undervisning 

ingå samt att personal finns 

att tillgå dygnet runt upplyser 

Britta. 

– Det stora problemet är 

inte att ungdomarna saknar 

motivation, menar Britta. Hon 

har hört ansvariga för HVBhem 

hävda detta som orsak till 

att ungdomarna inte har kunnat 

tillgodogöra sig exempelvis 

undervisningen. Hon tillägger: 

– Problemet är snarare tvärt 

om och det är ett systemfel av 

ekonomisk art. Ju mer motiverade 

ungdomarna är att tillgodogöra 

sig allt vad den kvalificerade 

vården lovar ut till kommunen 

Man kräver 

inte tillbaka 

pengarna om 

insatserna 

uteblir. 

som köper deras tjänster, desto 

mindre vinst gör HVB hemmen. 

Alla insatser till ungdomarna 

kostar pengar. 

– Det värsta är att kommunen 

inte kräver tillbaka pengarna 

av HVB-hemmen om insatserna 

till ungdomarna uteblir. 

Kommunen följer ofta inte ens 

upp och ser till att ungdomarna 

får det dom har rätt till på 

grund av tidsbrist och för stor 

arbetsbelastning för tjänstemännen. 

Pedagogik för förtryckta 

Britta tycker att en början till 

förbättring på HVB–hemmen är 

att inte betala för det som inte 

levereras. Leverens av utlovade 

tjänster ska helst göras före 

utbetalning. 

– Det kanske inte går att 

på HVB-hemmen göra exakt 

som Paulo Freire beskrivit sitt 

arbete med fattiga människor i 

boken ”Pedagogik för förtryckta”, 

men HVB-hemmen skulle 

kunna lära mycket av honom 

säger Britta. 

Paulo Freire var professor i 

pedagogik och jobbade med 

fattiga människor som oftast var 

analfabeter i Brasilien för några 

årtionden sedan. Hans grundantagande 

var att de fattiga inte 

skulle mata de fattiga med den 

rika världens kunskaper, utan ge 

dem möjlighet att själv komma 

till medvetenhet och erövra sin 

värld. Engagerade pedagoger, 

som i relation och dialog skulle 

vägleda de fattiga till förståelse 

för sin situation och möjliggöra 

frigörelse och medveten 

handling. 


Freire analyserade kritiskt 

traditionell undervisning och 

menade att undervisa är inte att 

programmera utan att problematisera, 

inte att ge svar på 

frågor utan att kasta fram frågor, 

inte att överföra uppfostran till 

eleven utan att provocera till 

självbestämmande. 

– Många placerade barn behö- 

ver specialpedagogik och många 

kommer från fattiga förhållanden 

avslutar Britta 

Britta vill vara anonym och 

heter således något annat. Hon 

vill heller inte tala om i vilken 

kommun hon har arbetat. 

Efter gjorda efterforskningar 

som inte har något med Britta 

och hennes berättelse att göra 

4 500 kR peR daG 

Kommunen betalar 4 500 

kronor per dag för en 

plats på ett HVB-hem 

som tillhandahåller kvalificerad 

vård. 

visar det sig att exempelvis Uppsalas 

socialnämnd och Barn och 

Familj utsatts för två inspektioner 

av socialstyrelsen med “grava 

anmärkningar gällande för lång 

tid innan utredningar öppnas 

och åtgärdas samt även bristande 

uppföljning vid genomförda 

placeringar. 

Text: Anita Duran 


Barnen som 

vanvårdades 

1980–2001 

glöms bort 

FöRRa åRet besLutade ReGeRinGen att det skulle 

vara möjligt att söka ekonomisk ersättning för de personer 

som omhändertogs och vanvårdades av staten eller kommuner 

före 1980. Varför strecket drogs vid 1980 är oklart. Klart 

är dock att staten genom sitt beslut om ekonomisk ersättning 

anser sig befriad från annat ansvar. 

det som kallas det 

mest grundläggande 

för upprättelse 

inom vanvården, 

ersättningsfrågan, 

är avklarad. Visserligen lämnas 

några hundra eller kanske tusen 

personer som omhändertagits 

och vanvårdats mellan 1980- 

2001 utanför. Skälen till detta är 

mycket tveksamma och varierar 

beroende på vem som förklarar. 

Göran Johansson som var 

utredningsansvarig för ”Utredningen 

om Vanvård” skriver på 

sin blogg, att de i slutrapporten 

36 

Upprättelsen 

för de vanvårdade 

ligger 

i att det inte 

upprepas. 

föreslog att “alla som blivit utsatta 

för övergrepp och allvarlig 

försummelse, vars ärenden 

inte är så nya att de faller inom 

ramen för åtal, bör omfattas av 

Upprättelseutredningens olika 

förslag till upprättelse.” 

Ett hån mot stora grupper 

När regeringen och oppositionen 

beslutade om ersättning 

fram till 1980 band de varandras 

händer. De gav varandra 

ett ömsesidigt löfte om att inte 

väcka frågan om övergrepp efter 

1980 eller andra krav oberoende 


FRåGa Om tRauman 

Lika väl som läkaren frågar om 

jag röker, eller hur mycket jag 

dricker eller använder andra 

droger, borde man av samma omtanke 

fråga om där finns trauman 

i barndom och uppväxt, tycker 

artikelförfattaren. 


av vem som vinner nästa val. Det 

som det brukar hänvisas till är 

att det kan finnas människor i 

gruppen efter 1980 som fått skadestånd 

eller annan upprättelse. 

Ett märkligt argument i sig, för 

exakt samma sak hänvisas till för 

gruppen före 1980. Det kan finnas 

sökande som fått skadestånd 

via domstolen, vilket innebär att 

ersättningsnämnden kontrollerar 

om det betalats ut skadestånd 

tidigare. 

Men den formen av skadestånd 

som kan vara aktuell 

handlar i så fall om sexuella 

övergrepp. Kränkande hantering 

och brister i tillsyn från 

socialtjänsten har mig veterligt 

aldrig lyfts i domstol med någon 

framgång. Att i det här sammanhanget 

ta upp eventuella skadestånd 

för sexuella övergrepp 

som orsak till att stanna på 1980, 

är att håna den stora grupp 

som utsatts för andra typer av 

övergrepp. 

Ersättning inte allt 

Men ersättningsfrågan är bara 

en del av upprättelsen. Upprättelsen 

för de vanvårdade ligger 

i att det inte återupprepas. Men 

också att de vanvårdade får annat 

stöd inom ramen för samhällets 

resurser. I Vanvårdsutredningen 

fanns många som inte 

gått i skolan, människor som 

var analfabeter, människor med 

psykosociala problem som helt 

klart kan knytas till barndom 

och uppväxt. Regeringen gjorde 

det oerhört lätt för sig genom 

att fokusera på ersättningen 

som sådan. Många ur gruppen 

vanvårdade uppbär a-kassa, har 

sin försörjning genom Försäkringskassan 

eller ingår helt 

enkelt i gruppen som tvingas gå 

till socialtjänsten och där finns 

inget skrivet. 

Vart tog rehab vägen? 

I Vanvårdsutredningen skrivs 

38 

om rehabilitering för dem som 

behöver det. Rehabilitering ska, 

enligt utredningen, omfatta 

allt från möjlighet till terapi/ 

psykologhjälp till grundläggande 

utbildning som att komplettera 

grund- och gymnasieskola. 

Vanvårdsutredningens genomslagskraft 

har minst sagt varit 

slumpmässig. Knappast någon 

myndighet har frågat efter de 

erfarenheter som Vanvårdsutredningen 

samlade in. Inget 

spridningsarbete av erfarenheterna 

från utredningen till 

berörda myndigheter har gjorts. 

När människors hälsa bedöms 

utgörs det väldigt mycket av 

traditionella värderingar. Men 

människor som vanvårdats, som 

bär med sig trauman, minnen, 

ångest från barndomens utsatthet 

har ofta heller inte klart för 

sig sambandet mellan psykisk 

hälsa och kroppsliga symptom. 

Lika lite har läkare, försäkringskassa 

och socialtjänst det. 

Inställningen är att en arbetslös 

är arbetslös för att han eller hon 

inte vill arbeta, en sjuk ska nästan 

vara döende för att bli sjukskriven 

och en bidragsmottagare 

ska ha sålt allt utom kläderna på 

kroppen. 

Det skulle varit självklart att 

försäkringskassan informerats 

kring utredningen, fått informa- 

En sjuk ska 

nästan vara 

döende för 

att bli sjukskriven. 

tion och kunskap om hur människor 

påverkas som omhändertas 

och får samhället som förälder 

och där föräldern sviker totalt 

som i de här fallen. 


information skulle getts till 

Arbetsförmedlingen om att vissa 

människors arbetshandikapp 

kan ha sin grund i uppväxten 

som omhändertaget vanvårdat 

barn. 

Fråga om trauman 


primärvården fått information 

om hur man ställer frågor för att 

få en bakgrund till en människas 

psykiska/fysiska hälsa. Lika väl 

som min läkare frågar om jag röker, 

eller hur mycket jag dricker 

eller använder andra droger, 

borde man av samma omtanke 

fråga om där finns trauman i 

barndom och uppväxt. 

Det kan ju te sig som integritetskränkande 

men rätt gjort och 

med en förklaring till varför det 

är viktigt tror jag många patienter 

skulle svara. 

Detta skulle också göra det 

lättare för primärvården att 

remittera till rätt ställe för vidare 

hjälp och vård också inom psykiatrin. 

Men idag har vi en upprättelse 

som handlar om pengar och 

där väldigt många kommer att 

överlämna pengarna till Kronofogden 

eftersom vanvården i 

barndomen lett till skuldsättning 

i vuxen ålder. Vi kommer att ha 

många som får avslag. Och vi 

kommer framför allt ha många 

som oberoende av den ekonomiska 

ersättningen skulle behöva 

mer hjälp och insatser som inte 

finns upptaget i regeringens lag 

till upprättelse för vanvårdade. 

Sist men inte minst, vi kommer 

att ha en grupp vanvårdade mellan 

1980-2001 som helt glömts 

bort. 

Anne Skånér 


jag är inställd på Metadonet, fortsätter 

Mikael. Jag hoppas det ger 

mig en jämn och stabil plattform 

att stå på så att jag kan bygga upp 

mitt liv igen. Många av förutsättningarna 

finns, förklarar han, jag 

har egen bostad, bra kontakt med 

min dotter, hunden och en kompis 

som har byggfirma. 

– Jag hade aldrig klarat att jobba 

så länge som jag ändå gjorde, säger 

Mikael, om det inte varit för att 

det var en kompis jag jobbade för. 

– Min långsiktiga plan är att 

om sådär en tre-fyra år flyttar jag 

till Sundsvall. Där finns många av 

mina riktiga vänner. Stockholm är 

visserligen en stad jag älskar, men 

den är fylld av så många negativa 

associationer som hela tiden gör 

sig påminda. Sundsvall är inte en 

stad som missbruket ”skitat ner”. 

Janne Wallin 

Underhållsbehandling 

■ I underhållsbehandling eller LAB, bruk, utredning från socialtjänst och 

Läkemedelsassisterad behandling bostad för att nämna några krav. 

för opiatberoende används Metadon, Det är långa väntetider och det re- 

Subutex och Suboxone. Metadonet gelsystem som omgärdar all under- 

som används är flytande metahållsbehandling upplevs av de flesta 

donmixtur. Subutex och Suboxone patienter som godtyckligt och oklart. 

innehåller buprenorfin, Suboxone Det råder också stora skillnader mel- 

även naloxon. 

lan olika mottagningar hur socialsty- 

■ I underhållsbehandling används relsens föreskrifter ska tolkas. Det 

alltid flytande metadon till skillnad finns också en stor opinionsbildning 

från t.ex. en smärtmottagning där i Sverige mot underhållsbehandling 

tabletter används. Läkemedel som där moralargumenten är förhärs- 

Subutex krossas ofta till pulver, trots rfHl kande. shop 

att de ska smälta långsamt under ■ I Sverige idag är 3395 personer 

RFHL ger ut, själva och i samar- 

tungan. Detta sker då man i beroen- i underhållsbehandling. 1627 har 

bete med andra, böcker, tidningar 

devården försöker förhindra läckage Metadon, och 1768 har Subutex/ 

och trycksaker 

av läkemedel. 

Suboxone (enl 

som 

Socialstyrelsen). 

är relaterade 

till våra områden. Besök oss på 

■ Underhållsbehandling upplevs av ■ Subutex ersätts i allt högre grad 

www.rfhl.se och beställ. 

många som onödigt svår att få. Det av Suboxone som enligt många pa- 

behövs dokumentation om misstienter ger betydligt fler biverkningar. 

Gå gå med i RFHL! rfHl! 

Jag vill bli medlem i RFHL för 100 kr/år och få 

gratis prenumeration på Oberoende. Som kvinna och 

medlem i RFHL blir jag även medlem i Oberoende 

Qvinnor (OQ). Om jag inte vill bli medlem i OQ, 

kryssa här: 

Jag är arbetslös eller sitter på institution och vill bli 

medlem och få prenumeration för 25 kr/år. 

Jag vill endast prenumerera på Oberoende för 

145 kr/år. 

Jag prenumererar redan men har bytt till nedanstående 

adress. 

Jag är NY medlem och får det första medlemsåret 

och tidningen GRATIS. 

Namn: 

Adress: 

Ort: 

E-post: 

2/2009 2/2011 1/2013 oberoende 

oberoende 39

Här finns RFHL! 

FöRbundskansLi 

Lagerlöfsgatan 8, 112 60 

Stockholm, tel: 08-545 560 60 

fax 08-33 58 66, 

e-post: info@rfhl.se 

hemsida: www.rfhl.se 

LänsFöReningaR 

RFHL Sörmland 

e-post: inger.forsgren@rfhl.se 

tel: 0707-562 085 

RFHL Gävleborg 

S:a Stapeltorgsg. 13, 

802 53 Gävle, tel: 0700-385178 

e-post: gavleborg@rfhl.se 

Hemsida: www.rfhl.se/gavleborg 

RFHL Jönköping 

Svavelsticksgränd 17, 

553 15 Jönköping, tel: 036-19 07 76 

e-post: rfhl.jonkoping@telia.com 

Hemsida: www.rfhljonkoping.se 

RFHL Oberoende Skåne 

Almbacksgatan 18, 211 54 Malmö 

Tel: 040 611 91 35, 0706-640742 

E-post: oberoende.skane@rfhl.se 

RFHL Norrbotten 

Varvsgatan 47, 

972 33 Luleå, Kansliet: 0920-22 89 49 

Tel Läkemedelsfrågor: 0920-22 74 55 

E-post: rfhl@live.se 

RFHL Uppsala Län 

Bangårdsgatan 13, 753 20 

Uppsala, Tel: 018-12 44 22 

Hemsida: www.oberoende.info 

E-post: rfhlu@oberoende.info 

RFHL Västmanland 

c/o Hassenstein, Flisav. 24, 

723 53 Västerås 

LokaLFöReningaR 

RFHL Båstad 

e-post: hans.johansson@rfhl.se 

tel: 0737-695 592 

RFHL Göteborg 

Sångspelsgatan 1 

422 41 Hisingsbacka 

tel: 031-82 51 91, 82 15 64. 

e-post: kontakt@rfhl-goteborg.com 

hemsida: www.rfhl-goteborg.com 

RFHL Halmstad 

Dean Trbojevic, 070-9474760 

dean.trbojevic@rfhl.se 

RFHL Helsingborg 

c/o Susanne Tidblad 

Håkan Lundbergsgatan 

40 

252 27, Helsingborg 

RFHL Karlskrona 

Fogdev. 6, 371 40 Karlskrona 

RFHL Luleå 

Varvsg. 47, 972 33 Luleå 

RFHL Lund 

Stora Södergatan 58, 222 23 Lund 

e-post: sheila.dale@rfhl.se 

Läkemedelsgruppen i Tidaholm 

e-post: mona.carlsson@rfhl.se 

Musketörerna i Sollentuna 

Tel. 0737-860062 

E-post: niklas.ristarp@gmail.com 

Malmö 

Almbacksgatan 18, 

211 54 Malmö. tel: 040-611 91 35 

Nyköping, Spola brass och nubbe 

Thomas Bengtsson, tel: 0700-39 61 

48. e-post: bagarn@spolabrassochnubbe.se 

Oberoende Qvinnor Skåne 

Mari Nordström, 0706-640742 

mari.nordstrom@rfhl.se 

RFHL QvinnoQulan Norrköping 

Repslagaregatan 11, 602 25 Norrköping 

e-post: rfhl.qq.nkpg@gmail.com 

Qvinnoqulan Sandviken 

c/o NBV Gävleborg 

Storgatan 36, 811 31 Sandviken 

Stockholm 

Lagerlöfsgatan 8, 112 

60 Stockholm. tel: 08-545 560 69 

e-post: stockholm@rfhl.se 

www.rfhl.se/stockholm 

Ängelholm, Lågan 

Åsbog. 27C (källartr.) 

262 51 Ängelholm. tel: 0431-41 17 69. 

e-post: cafelagan@hotmail.com 

ombud 

Arboga 

Dan Karlsson, tel: 070-305 82 00, 

1789@telia.com 

Båstad 

Hans Johansson, 0737-69 55 92, 

hans.johansson@rfhl.se 

Eskilstuna 

Lennart Clarstedt, tel: 070-3768477, 

lennart.clarstedt@gmail.com 

Kalix-Haparanda, 

Anna-Lisa Eckebring, 

tel: 0923-22136 

Luleå 

Tomas Häggström, tel: 0732-70 84 

67, tomas.haggstrom@rfhl.se 

Norrtälje 

Karina Rexhall, tel: 0735-311200, 

karina.rexhall@rfhl.se 

Orsa 

Stefan Källbäck, tel: 0250-43180 

Oskarshamn 

Hans Christian Larsen, tel: 073-9832082, 

hanschristianlarsen77@gmail.com 

Storuman 

Ove Wollgarth, tel: 0951-410 48 

Sundsvall 

Barbro Zetterkvist, tel: 070-643 42 42 

Örebro 

Erja Lukkarila, 0722-14 15 64, 

e-post: erja.lukkarila@rfhl.se 

beHandLingsHem 

Iris Utvecklingscenter Mullsjö 

Box 113, 565 23 Mullsjö, 

tel: 0392-375 00 

kvinnojouR 

Kvinnojouren Linnean 

Box 632, 531 16 Lidköping 

Kvinnojourenlinnean@telia.com 

Tel 0510-219 00 

FamiLjevåRd 

RFHL Blekingegårdar 

Östra Vittusgatan 

36, 371 33 Karlskrona 

tel: 0455-169 64, e-post: 

blekingegardar.familycare@swipnet.se 

hemsida: www.blekingegardar.se 

övRiga 

Oberoende Qvinnor 

Therece Teir, 08-64057 91 

therece.teir@gmail.com 

oberoende 3/2010

oberoende_nummer1_2013

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?