gratis pdf hela mars

Att de i tid må väckas 

Frida Arwen Rosesund 

MÖRKERSDOTTIR 

FÖRLAG

Copyright © 2013 Frida Arwen Rosesund 

Mörkersdottir Förlag 

Omslag Anna Henriksson 

Tryck ScandBook Falun 

ISBN: 978-91-87015-17-5 

ISBN e-bok: 978-91-87015-24-3

Till farfar John

Ho satans boning tänker på 

Och de fördömdas pina 

Hans blod av fasa stelna må 

Hans kraft av ångst förtvina 

Där masken gnager som ej dör 

Där elden ej ska släckas 

Ack Herre våra hjärtan rör 


ur Psalm nr 464 ur 1819 års psalmbok

Mars 1941 

Något ont var på väg och Sofia hade sovit dåligt. Det knackade 

i väggarna under natten igen, hårdare än tidigare och hon visste 

att det var de små som ville varna. Sprickorna i timret blev 

allt större för varje år och genom hålen blåste de små på henne 

med sina jordstinkande andedräkter. Hon hade försökt täta 

med kåda men det hjälpte inte. 

Ett bankande väckte Sofia och hon steg upp. Det stod en man 

vid hennes dörr med blicken flackande och irrande bakåt, som 

om han vore förföljd. 

”Vill hon vara vänlig och släppa in mig?” 

Sofia tittade närmare på hans ansikte och kände igen mannen 

men han ville inte möta hennes ögon. 

”Vad gör kyrkoherden här mitt i natten? Jag som trodde vi 

var ovänner.” 

”Jag har tappat… det gör detsamma. Något har hänt och hon 

är nog den enda som kan tro mig.” 

”Jaså, nu duger en gammal käring. Jo, jo.” 

Hans händer var brunfläckiga. Blicken irrade som en fluga och 

hon märkte att han försökte undvika att stirra för länge på 

hennes skraltiga stuga. 

”Var det inte kyrkoherden som talade illa om mig i kyrkan? 

Jag har nog hört mig för jag. Talade om hin håle och hans anhang. 

Varnade dem för mig?” De trodde att hon var farlig på 

något vis. Själv anade hon att de mest var rädda för sig själva 

och för vad som skulle komma att hända med dem. Hon såg 

bränder i vissas ögon, scharlakansfeber i andras. Det visade sig 

som små bilder i ögonvitan och om hon tittade riktigt noga 

kunde hon få sinnesförnimmelser av deras olycka. 

7

”Det har hon missuppfattat. Hon blandar ihop mig med 

Magnevill.” Han mötte hennes blick en kort stund, men vände 

sedan ner den igen. Hon trodde honom inte men sa ändå: 

”Kom in då.” Han gick in och satte sig på pallen, lade händerna 

under låren som om han vore ett barn. Sofia stoppade 

sin pipa och såg hur han grimaserade när hon började bolma. 

”Det är förskräckligt.” Han kliade sig på kinden med ena 

handen som skakade. Sedan stängde han in den under benet 

igen för att få slut på skakningarna. 

”Vill pastorn att jag ska dra ur han vad som skett?” 

Han såg upp och blinkade. 

”Jag har tappat min tro, förstår Sofia. En herde som har tappat 

sin tro, det är inte bra. Det var något som visade sig för mig, 

något ohyggligt.” 

”Hin håle?” 

”Det tror jag inte, men Gud har övergivit prästgården, det är 

ett som är säkert.” 

”Är kyrkoherden säker på det?” 

”Det var något annat. Och jag tänkte…”, han sneglade runt i 

rummet, ”att hon kanske kunde hjälpa mig.” 

”Om han slutar tala i mjugg kanske jag kan hjälpa han.” 

”Det går inte att klä i ord, hon måste följa mig till gården. 

Kanske kan hon ta hand om det, veta hur man ska göra.” 

Sofia betraktade honom och det kom för henne att det var 

blod han hade på sina händer. 

8

Hilda

November 1940 

Kapitel 1 

Hilda drömde om honom igen. Om kalla läppar mot hennes 

kind, något blombladslätt som smekte magen, det vassa som 

tog sig in. Vem var han? Och varför fick hon aldrig se hans 

ansikte? Det brusade i Hildas öron när han sjöng för henne och 

dimman var tät. Tät som natten som omfamnade henne och 

gjorde andningen tung. 

Hilda ryckte till, ögonen vidöppna mot ansiktet som skulle 

säga henne vem han var, men det enda hon såg i mörkret var 

broderns nattbleka kind. Det var torrt runtomkring och det 

fanns ingen man där som rörde vid hennes kropp. Det hade 

aldrig funnits, ändå måste hon iväg. Hon smekte över sin mage, 

kände rundningen och värmen, det rörde sig inuti, något spratt 

till som en fisk. 

Hjärtat började bulta. Var det snart morgon? Natten låg 

mörk utanför och lillebror sov med jämna andetag och med 

ögonen öppna. Det var hans vana sedan spädbarnsåren. Hans 

ögonvitor var grå, med en spöklig glans i sig och han hade sagt 

till Hilda att han kunde se varelser om nätterna. Dem det talades 

om efter att mörkret lagt sig och dem det viskades om i 

hemlighet. Det var bara för henne han berättade om synerna, 

deras far tillät inte sådant prat. Då fick han grymma ögon och 

ur munnen kom tal om Djävulen. 

Det var dags. Hilda undrade om lillebror såg henne när hon 

steg ur utdragssoffan. Hon blev för ett ögonblick svag i magen 

när hon betraktade hans vilande huvud mot kudden. Hon ville 

lägga sig bredvid honom igen, sluta hans ögon försiktigt och 

höra hans snusande andetag i sitt öra. Ville vakta hans steg när 

de gick ute tillsammans, bära honom när han blev trött. 

11

Men på denna vandring fick han inte följa med och det gjorde 

ont i henne. 

Golvet var kallt mot fötterna när hon tassade iväg för att 

hämta packningen. En hel dag hade den legat gömd i vedlåren, 

under vedträn och damm och hon var noga så att inget ljud 

hördes när hon stängde till om gömstället. 

Ränseln var fylld till brädden med sådant hon kunde komma 

att behöva: yllekofta, kängor, finvantar och mössa; kam, nål 

och tråd och så bröd som hjälpen Asta hade bakat. Hilda stannade 

upp för ett ögonblick och betraktade den bonad som satt 

ovanför vedlåren. Den hade suttit där så länge hon kunde minnas 

och var sliten i hörnen och dammig. ”Jag och mitt hus vi 

vilja tjäna Herren”, stod i sirliga bokstäver med en broderad 

bild av en stuga med en kvinna som satt och bad i fönstret. Orden 

hade alltid gjort henne fundersam som barn, och hon hade 

undrat om hon tjänade tillräckligt. 

Numera fnös hon åt bonaden och var glad att slippa se den 

mer. Som om den alltid påminde henne om hennes brist på 

tron och om att hon inte var den rättrogna flicka hennes far 

önskade att hon var. Inbillade sig att hon var. 

Samtidigt sved det i henne av skuld över att hon lämnade 

brodern och fadern. Skulle hon gå in igen, krypa ner till lillebror 

och svälja sin rädsla? Men så ryckte hon blicken från 

bonaden. Det gick inte att tänka bakåt, steget var taget och hon 

var redan på väg. 

Hilda visste inte hur många timmars vandring hon hade 

framför sig, men hon skulle hitta goda människor. I den lilla 

byn med de stora skogarna måste det finnas ett ställe där hon 

kunde gömma sig från sin fars vakande öga. En god själ som 

kunde hjälpa henne med bördan. 

Så smög hon ut, stängde dörren försiktigt bakom sig. Den 

knirkade avslöjande, fadern hade inte smörjt gångjärnen på 

länge. Alla dessa saker som inte blev av, tänkte hon, inte sedan 

modern gick bort. Det brände i Hildas bröst när hon tänkte på 

sin mor, och saknaden efter henne var större än någonsin. Nu 

hade hon verkligen behövt henne. 

12

Huset stod stilla och avvaktande bakom henne när hon lämnade 

det. Det röda vackra träet, de gnisslande fönstren, bulan 

i golvet i hallen som blev större för varje år. Vad dolde sig 

därunder? Något som växte i hemlighet? Hildas lillebror som 

talade om gastar som levde under husen, spöken av barn som 

dött alldeles för tidigt. Hon ville inte att det som växte i henne 

skulle gå ett sådant öde till mötes. 

Sorgsamt betraktade hon deras egen storsten, där de lekt om 

vintrarna under uppväxten, hoppat och lekt och skrämt slag på 

sina föräldrar, hon och kamraterna. Hur de åkt höskrinda utefter 

vägarna, sprungit och gömt sig för ilskna prästfruar. Hennes 

barndoms landskap som hon nu abrupt lämnade. Det stack 

till och skapades ett hålrum inuti som satt kvar långt efter att 

hon lämnat huset bakom sig. 

”Jag kommer tillbaka”, viskade Hilda och hoppades att lillebror 

hörde det i drömmen. 

Vägen gick förbi Jönshyttan där det fortfarande fanns spår 

efter en medeltida väg. Hilda och Olga hade lekt där många 

gånger som barn, smugit bland ruinerna av det gamla gruvfogdehuset, 

letat grodor i bäcken och samlat slaggsten. De hade 

även sett mycket som de inte kunnat förklara, vita skuggor 

som svept förbi sena sommarkvällar, som om älvorna dansade 

över ängarna. Nattetid hade hon aldrig varit där, och hon gruvade 

sig för att behöva passera stället. Hon knöt armarna om 

kroppen och försökte ta så tysta steg som möjligt. Innan flykten 

var hennes största farhåga att någon människa skulle få syn 

på henne, nu var hon snarare rädd att oknytten eller gastarna 

skulle se henne komma gående. Månens sken gav vägen ett 

blekt ljus, stenarna och gruset skimrade till då och då och hon 

var glad att det inte fanns snö ännu. 

När hon passerade hyttan försökte hon att inte se åt sidorna, 

men blicken drogs ofrivilligt mot de gamla hyttplatserna och 

det luktade rök utan att det fanns någon mila i närheten. De 

sista milorna hade brunnit här långt innan hon föddes. När 

hon var liten talade de om en silverskatt som låg gömd under 

marken och som vaktades av underjordens makter. 

13

Hon log åt att hon hade trott på det som barn, hur hon och 

Olga sprungit runt och grävt i ruinerna av den gamla hyttan. 

Hur de fått jord under naglarna som gjorde ont. Så sorglöst 

livet hade tett sig på den tiden. Visst hade hon varit rädd för 

de väsen som rörde sig i skogen och som hennes farmor talat 

om på kvällarna för att de inte skulle ge sig ut sent. Men det 

fanns en spänning i rädslan och inte som nu då rädslan endast 

var av ondo. Och visst hade hon varit rädd för far som liten, 

men inte lika skräckslagen som hon var sedan hon upptäckt 

det obegripliga. Fadern talade mycket om att leva sitt liv rent 

och fläckfritt och att vara en god medmänniska, kamrat och 

gudstjänare. Hon hade snällt gått och läst i Säter och konfirmerat 

sig. Hon mindes fars stolta ögon när hon stått där framme 

och hur rödögd han varit. Det var första och enda gången hon 

sett sin far gråta. Men hon hade aldrig begripit tron hennes far 

ägde, efter konfirmationen hade hon bara känt sig tom inuti, 

som om hon förväntat sig något mer som inte kom. Hon hade 

burit silverkorset runt halsen, men den dag hennes mor dog 

i barnsäng tog hon av sig det, gömde det längst inne i linneskåpet 

och ville aldrig ha på sig det mer. Fadern hade haft nog 

med sin egen sorg för att undra var hennes smycke tagit vägen. 

Hilda sneglade mot bäcken som rann, svart nu om vintern 

och hon tänkte på de tänder hon tyckte sig ha sett som barn i 

vattnets djup, bortglömda avbrutna tänder från någon som inte 

längre fanns i livet. Men det var längesedan, numer var hon 

vuxen och förnuftig och visste att det inte samlades tänder i 

vattendrag. Doften från de osynliga milorna var stark och det 

steg en rök från den gamla hyttruinen. Bara dimma, sa hon sig 

och ökade takten. Det var ingen idé att jaga upp sig redan, då 

skulle hon aldrig orka med hela sträckan. Hon måste spara på 

krafterna. 

I det skugglika gråa kunde vad som helst bli till rörelser och 

hon hetsade alltid upp sig nattetid då hon var tvungen att besöka 

dasset eller gå upp för att dricka vatten. Då kunde hon komma 

springande med andan i halsen, och hoppa under täcket 

till lillebrors stora förtjusning. Han tyckte det var roligt att se 

14

henne uppskrämd. Skrattade så han kiknade. Trygga lillebror 

som var liten och borde vara räddare än hon. Nu 

fanns han inte vid hennes sida men hon var samtidigt glad 

över att han låg i säkerhet inne i kammaren under täcket. 

En sista gång vände hon huvudet mot bäcken och då såg hon 

en rörelse. Det såg ut som ett huvud som steg upp ur bäcken, 

ett par breda axlar och så stillnade bäcken helt och något följde 

henne med blicken. Hilda frös i steget, sedan sprang hon, andningen 

stannade som när man hoppar i alltför kallt vatten och 

benen rörde sig av sig själva. Luften blev med ens kyligare, 

lederna stelnade och hon ville vända tillbaka, springa in och 

lägga sig under täcket igen men nu var det för sent. Hon skulle 

aldrig kunna gå tillbaka samma väg igen. Det är han som tar 

tänderna, det är han som tar tänderna, det är han som tar tänderna. 

Orden ekade i Hildas huvud medan hon sprang. Och hon 

kände hur den lilla i magen knep åt och det värkte och molade. 

Det brann i halsen och bröstet och hon måste sakta in på 

stegen. Hon drog ett djupt andetag för att få tillbaka syre i 

kroppen och stannade upp och lyssnade med alla sinnen på 

helspänn. Det var tyst i skogarna, endast ett välbekant susande 

när vinden svepte genom granarna hördes. Det kom 

duggande stänk från himlen. Hon hade sett i syner, inbillat 

sig, det var drömmens fel och tankarna på tänderna i bäcken. 

Men hon vågade inte se bakåt och nu gick hon på, bestämt 

och riktade blicken rakt fram och ner i grusvägen. För varje 

steg kom hon närmare sitt mål, hon måste tänka så, ett steg 

i taget, närmare och närmare och aldrig se sig om, aldrig se 

tillbaka. Det måste gå, om morgonen skulle hon få hjälp. 

Hon frös om ryggen där hon gick, som om någon fanns nära 

och kylde kroppen. Armarna var spända och axlarna stela. Hon 

satte händerna i armhålorna som hennes far visat henne en gång 

och det kändes något tryggare att hålla om sig själv på det viset. 

Det tryckte i brösten och ömmade, de hade växt den senaste 

tiden och hon hade hört av Olga att mjölkproduktionen kunde 

komma igång tidigt under graviditeten. För några dagar sedan 

provade hon att trycka på bröstet för att se om något sipprade ut, 

15

men det enda som kom var blod och det röda var så skrämmande 

att hon genast slutade. Hon ville inte att fadern skulle 

se hennes nedblodade undertröja så hon hade gömt den under 

madrassen och tänkt tvätta den när hon fick tillfälle. Det slog 

henne att den låg kvar där, hon hade glömt. Det gör detsamma, 

tänkte hon. Förmodligen skulle de inte hitta den ändå. 

Hon tänkte på det som rörde sig därinne. Bördan. Kanske 

skulle den komma ut outvecklad? Som grannens trillingar. De 

var för små vid födseln, hade kvar simhud mellan fingrarna 

och med skallar som inte var hela. Läkaren hade sagt att de var 

ofullgångna, men fadern hade talat om häxfödsel, simhud mellan 

fingrarna var inget annat än Djävulens barn. Trots att man 

slutat prata om häxor flera hundra år tidigare. 

Bördan hade kommit till henne smygande, som den svarta 

kräfta som dödade människor i trakten. Den växte i henne och 

snart kunde hon inte dölja bukens kula längre. Hon hade hört 

om flickor som tagit hjälp av strumpstickor och giftiga bär, 

men hon var rädd för att sjukdomen eller rentav Döden skulle 

ta henne om hon skadade sin kropp. 

Hur bördan kommit dit kunde hon inte begripa. Inte för att 

hon var helt tappad bakom en vagn, nog kände hon till och 

hade läst om hur kvinnor blev gravida och varningarna från fadern 

att inte vara ensam med unga män hade hon tagit på stort 

allvar. Hon hade lytt hans råd och aldrig låtit en man komma 

nära. Ändå växte den lilla i henne. 

Hon lade handen på magen, trots oron kunde hon inte låta 

bli att undra vem det var som fanns där, hur barnet skulle komma 

att se ut och på något vis kände hon kärlek till det, även om 

det var en ambivalent kärlek som ibland gränsade till avsky. 

Hon kunde känna hur den rörde sig, sparkade mot den tunna 

magväggen, tryckte på blåsan och ibland kändes det som om 

den knep med vassa klor så att det sved när hon kissade. Om 

nätterna inbillade hon sig att hon hörde dess skrik inuti, en 

liten röst fylld av ångest och kval. 

Men en ofödd kan inte skrika, en ofödd har ingen röst. 

Olga hade gått före, visat Hilda den väg som hon själv skulle 

16

gå om hon inte valde annorlunda. Olgas mage hade växt, och 

Olga hade gråtit, sagt att hon var oskyldig och Hildas far hade 

ryat om den ogudaktiga väninnan och förbjudit Hilda att träffa 

henne mer. ”En slyna som springer på byn bland karlfolk”, 

hade fadern sagt och spottat på marken. Hilda hade betraktat 

den bruna spottloskan och sett sin framtid däri om hon inte 

funderade ut ett sätt att fly sitt öde, samma öde som hade drabbat 

Olga, bara att det ännu inte syntes på henne själv. Den 

senaste tiden hade fadern varit mer retlig än någonsin och 

varje gång han såg på henne var hon rädd att han skulle se vad 

det var hon dolde. Vid matbordet fick hon ibland sådan panik 

att hon inte kunde äta, vilket förvärrade saken ytterligare eftersom 

han då kunde börja fatta misstankar över det. Hennes 

kropp var ständigt spänd och hon började få värk i både axlar 

och nacke. Även magen gjorde ont eftersom hon var tvungen 

att trycka in den med hjälp av trånga byxor. Ett tag hade hon 

även provat att ha korsett men det blev alldeles för obekvämt. 

Hilda hade noga tänkt igenom sina val, blev hon kvar skulle 

hon lägga skam över familjen och även om de kunde dölja det 

för omvärlden ville hon inte se sin fars onda blick vid ett avslöjande. 

Hon ville finna någon som kunde ta hand om den lilla 

och kanske kunde hon sedan återvända hem. Hon skulle leta 

efter en kvinna som bodde ensam, en kvinna skulle inte döma 

henne som männen gjorde. Olga hade talat om byn Norbo, där 

människorna levde ett fritt liv, där man fick vara den man var 

och att det nog fanns kvinnor där som kunde hjälpa henne. Det 

låg också tillräckligt långt bort från Dalkarlsnäs men ändå så 

pass nära att det inte skulle bli besvärligt att gå. 

Ränseln hängde tung över axeln, magen molade. Blåsan 

tryckte på, det var den lilla som nöp henne igen. Hon hukade 

sig, drog upp kjolen och lät det gula strila ner mot marken. Den 

här gången sved det inte. Hon tog ett löv och torkade sig och 

reste sig sedan för att fortsätta sin vandring. 

17

Kapitel 2 

Hilda såg de vaktande bergen som skymtade i fjärran, betraktade 

konturerna av de svarta träden mot den mörka himlen 

och synerna gjorde henne ännu kallare, både i kroppen och 

till sinnet. Hon passerade en sjö efter vägen, en stilla dimma 

rörde sig över vattnet och vid kanten av sjön på andra sidan 

syntes ljus från en stuga, ett litet men synbart sken av mänsklig 

närvaro. Det gjorde henne tryggare, det fanns människor och 

värme omkring henne och hon var inte helt ensam i världen. 

Vassruggen var vissen nu, bara bleka spröt som stack upp på 

måfå ur vattnet. Och så tystnaden, den som alltid var närvarande 

men som blev starkare på natten. Det enda hon hörde 

var prasslet från vinden som smekte det vissna gräset. Gruvområdet 

skymtade förbi, där skulle hon aldrig våga sätta sin 

fot, de gamla gruvhålen var dåligt utmärkta. Som liten hade 

hennes far visat henne den ödekyrkogård som låg i närheten av 

gruvområdet, han berättade för henne om de gamla anfäderna 

som låg under marken och han sa att det funnits ett kapell på 

platsen men som senare ersatts av Silvbergs kyrka. Hilda mindes 

att hon som liten undrat om de kunde titta på sina gamla 

släktingar, eftersom de ändå bara låg där under marken, kanske 

de kunde ta fram dem och se om de kände igen dem? Far 

hade blivit vred då, sagt att det var ogudaktigt att tala på det 

sättet och att hon skulle lära sig att respektera de döda. Hilda 

förstod inte hans vrede, frågan hade bara uttalats i ren nyfikenhet. 

Senare, när hennes mor dog hade gravläggningen kommit 

så smärtsamt nära och hon tänkte ofta på att modern låg där 

nere under marken intill kyrkan i Säter och undrade hur hon 

såg ut. Tankarna fick henne att fundera över sin egen död och 

18

hon tänkte att hon inte ville att hennes kropp skulle gömmas 

under marken för att aldrig mer komma upp igen. Hellre ville 

hon bli bränd till aska och strödd för vinden, över sin barndoms 

marker eller över sjön Ljustern i Dalkarlsnäs. Om hon 

hade en själ trodde hon att den skulle trivas bättre där än att 

vara fast under marken på någon kyrkogård. Men när hon berättat 

om sina tankar för fadern hade han inte förstått henne. 

”Du ska vara beredd att återuppstå på den yttersta dagen då 

Jesus kommer tillbaka. Då måste din kropp finnas kvar, vara 

intakt. De som bränner sig till aska, de kommer aldrig kunna 

uppstå igen.” Så hade far sagt till henne och hon försökte lyssna 

och tro, men det fanns ett skavande tvivel i henne som sa 

något annat. De hade fortsatt ta sina promenader till Silvbergs 

kyrka, även efter moderns död och hennes far hade talat om 

Gud under de där promenaderna, så mycket att Hilda till slut 

hade börjat undra om den där guden verkligen fanns. Han var 

så motsägelsefull, å ena sidan god och å andra sidan en straffande 

makt. Hon såg ofta i fars ögon att Gud skrämde honom, han 

var ofta rädd för att handla fel, att tänka fel och höll ständigt 

reda på henne och brodern för att se till att de inte vredgade 

hans gud. Det gjorde att hon tvivlade än mer. 

Vägen genom skogarna var som Hilda mindes den från sin 

barndom, men de vandringar hon gjort med sin far hade ägt 

rum dagtid eller på morgnarna, helst under vårar och somrar 

då ljuset låg högt över nejden och det fanns värme i luften. 

Hilda tänkte på brevet hon lämnat på sin huvudkudde, där 

hon förklarat för sin far att hon drabbats av en synd, närmare 

än så kunde hon inte beskriva det oförklarliga, men att hon 

måste bege sig bort för att ta hand om det, lösa sitt problem och 

att hon tänkte på dem och att de inte skulle oroa sig för henne. 

Länge hade hon stått och tvekat över vad hon skulle skriva, 

vilka ord kunde hon använda för att inte få honom att tro att 

det var fara för hennes liv? 

Hon hoppades att hon en dag kunde komma tillbaka 

och att han då skulle förlåta henne. Att han förstod varför 

hon varit tvungen att handla som hon gjorde och att 

19

det till syvende och sist var hans ilska hon var rädd för. 

Skogen viskade till henne där hon gick, men det var ingen 

trygghet hon kände, skogen var svekfull, det slog henne nu 

när hon var ensam i natten. Om dagarna, i tryggheten, i ljuset 

och värmen bjöd skogen på en trolsk värld full av under och 

godhet. Om natten hade den ändrat skepnad, blivit grymmare, 

ondare, mer hemlig. Vad som helst kunde dyka upp när som 

helst. Blev det kallt kunde skogen inte värma henne, träden 

skulle stå där stilla och betrakta hennes kamp, men de skulle 

inte göra något för att hjälpa henne. Skogens djur var inte hennes 

vänner, de var lika rädda för henne som hon var för de 

djur som kunde skada, som hade vassa tänder och stora rovdjurskroppar. 

Skogens väsen, de gamla andar som befolkade 

skogarna och hade gjort det sedan urminnes tider, inte heller 

de hade något att vinna på att vara goda mot en människa, de 

drevs av sina egna begär och planer. Hilda önskade att hennes 

bror funnits nära henne, han som kunde se dem hon inte såg, 

som kunde förvarna, som inte var rädd. Han som alltid sträckte 

på halsen och lyssnade mer intensivt när deras farmor berättade 

om den gamla folktron, medan hon själv drog sig tillbaka, 

in i sitt skal, ville inte höra, höll för öronen. 

Älskade bror, om du hör mig, skydda mig från skogens faror. 

Vägen gick upp på en höjd och Hilda undrade om hon gått 

fel, om hennes minnen från förr hade svikit henne. Hon mindes 

inte platsen från tidigare vandringar. Hon stannade upp, 

vädrade som ett djur, försökte hitta vägledning i stjärnorna, 

men det gav hon snart upp, hon hade aldrig förstått faderns instruktioner. 

Hon blundade och kände efter i kroppen var hon 

befann sig, åt vilket håll som kändes rätt och visste med ens att 

hon gått fel. Hon skulle tillbaka, hon hade vikit av från vägen 

för tidigt, nu var hon på väg mot byn Gustafs och det var inte 

dit hon skulle. Hur många timmar extra skulle hon få gå på 

grund av det här? Och hur hade hon kunnat vara så ofokuserad 

att hon svängt fel på den väg hon så många gånger gått? När 

hon tänkte efter var sjön hon passerat också fel, den kom för 

tidigt, skulle komma senare och ha en annan form. 

20

Det var tungt att vända om och ett ögonblick övervägde hon 

om hon skulle fortsätta ändå, ta en annan väg, gå rakt igenom 

skogen åt det håll som var rätt. Men hon slog det snart ur hågen, 

hon kände inte stigarna här och risken fanns att hon skulle 

förirra sig helt. 

”Håller man sig bara till de större vägarna och inte viker av 

på stigar man inte känner till är man trygg.” Så hade hennes far 

sagt och när hon mindes orden var det nästan som om han gick 

bredvid henne och talade. Så gick hon tillbaka, förbi sjön igen 

och hon förstod inte att hon inte hade reagerat tidigare. Men 

allt var så svart och så olikt de ljusa sommardagarna. 

Hur skulle nästa sommar se ut, var hon ens vid liv då? Hon 

skulle ha fött barnet, men var befann hon sig? Blev det en 

flicka eller pojke? Blev den lik henne? När barnet kom ut hoppades 

hon få svar på vem fadern var, kanske skulle hon komma 

att minnas en händelse hon just nu inte kände till. Eller var 

det rent av en jungfrufödsel? Ett nervöst havandeskap? Var 

barnet ett stenfoster? I en av moderns gamla böcker hade hon 

läst om kvinnans sjukdomar, sådant som kunde hända vid en 

graviditet och hon hade flera gånger undrat om någon av diagnoserna 

stämde in på henne. Jungfrufödsel var knappast något 

som läkarvetenskapen tog upp, däremot fanns det nervösa havandeskapet, 

där kvinnan inbillade sig att hon var gravid, som 

en skengravid tik som byggde bo och fick mjölk. Och så det 

förtvinade stenfostret, det som utvecklades i äggledaren och 

sedan skrumpnade ihop och fanns kvar i kroppen många år. 

Länge hade hon hoppats på det nervösa havandeskapet, men 

hon vågade inte chansa. Hon rös till när hon tänkte på beskrivningarna 

och de otäcka bilder av dissekerade foster som 

illustrerade texterna. Även om boken hade fyllt henne med 

avsmak, kunde hon inte låta bli att titta i den då och då, ibland 

så ofta som varje kväll, som för att hitta orsaken till graviditeten 

där, mellan raderna i den tunna boken. 

Efter några timmars vandring var Hilda trött och törstig, hon 

tog upp brödet ur ränseln och tuggade samtidigt som hon gick. 

21

Brödet var inte längre färskt, det hade legat i vedlåren tillsammans 

med packningen och det mjuka hade hårdnat, tuggorna 

var torra och gjorde ont att svälja ned. 

Hon gick och vägen såg likadan ut för varje steg. Hon väntade 

på att hon skulle se något hon kände igen, hoppades att 

snart befinna sig vid Silvbergs kyrka i byn Grängshammar och 

därifrån ta sig till Norbo. Kanske skulle de hitta henne ihjälfrusen 

efter att hon gått vilse, tänkte hon och ökade på takten. 

Om hon bara höll kroppen igång skulle nog inte kylan ta 

henne. Den var än så länge inte så sträng, värre hade det varit 

om hon väntat till december med att ge sig av. Novemberkylan 

var rå, medan december var torr och bister. Vila eller sova en 

stund gick inte för sig, som hon tidigare tänkt, det var bara att 

röra på sig som gällde. 

Efter en lång nedförsbacke vek träden bort och slätten öppnade 

sig och visade upp ett litet samhälle. Nog måste det vara 

Grängshammar? När hon närmade sig allén med sina lövlösa 

knotiga grenar kunde hon skymta Silvbergs vita kyrka till höger 

med bergen i bakgrunden och hon visste att hon var rätt. 

Den såg ut som hon mindes den, en liten, åttakantig kyrka, 

en av de vackraste hon sett. Hon andades lättat ut, nu kunde 

det inte vara många kilometer kvar till Norbo. Hon passerade 

gamla bruksruiner, fadern hade berättat att bruket hade funnits 

sedan 1500-talet, men lagts ner i slutet av 1800-talet och 

nu var det bara stora tegelväggar utan innandöme kvar. Ulfshyttan 

hade nu tagit över verksamheten, det var inte lönsamt 

med flera bruk i bygden. 

Byn var inte stor; vid nästa vägkorsning svängde hon av till 

vänster och styrde stegen mot Norbo. 

Det måste vara morgon snart, hon kände det i hela kroppen, 

hur den började protestera efter att ha fått för lite sömn. 

Sträckan mellan Grängshammar och Norbo var för Hilda 

okänd, men hon visste att det bara var att följa vägen så skulle 

hon komma fram. 

22

Kapitel 3 

Hon hade gått flera kilometer när hon fick syn på den, en stuga 

mitt ute i skogen. Det var ännu en bit kvar till byn, men det var 

som om något drog henne till stugan och hon fick en upprymd 

känsla i kroppen som måste tyda på att hennes intuition att gå 

dit var rätt. 

Doften av rök spred en trygg känsla i hennes kropp, hon 

mindes sin barndoms vandringar med fadern ute i skogen, då 

de hälsade på skogsarbetare som levde där. De var alltid vänliga 

och bjöd på starkt, beskt kaffe som Hilda grimaserade åt, 

men som värmde gott i magen. 

Stugan var ett bra gömställe från nyfikna blickar. Den låg 

inbäddad bland stora träd, såg bastant och välbyggd ut och det 

lyste svagt av ett eldsken inifrån stugan och hon hörde viskande 

röster någonstans i närheten. Hon såg sig omkring i 

dunklet, men kunde inte urskilja någon människa. Granris att 

torka fötterna på låg i en hög på farstubron. Hon trampade av 

sig leran från skogen på kvistarna, och sedan knackade hon på 

dörren. Upprymdheten i henne ökade, det var ett äventyr hon 

var ute på, något i detta osäkra gav henne en kick. Hon kände 

en bekant doft av trä och tjära. Det var alldeles tyst bakom dörren, 

men hon hörde fortfarande de små viskningarna utan att 

kunna urskilja orden. 

Så gled dörren tyst upp och ett blekt kvinnoansikte framträdde, 

hon var inte många år äldre än Hilda och bar en vit 

särk, håret var mörkt och tovigt och ögonen frågande. Allt 

med henne tycktes stort, hon var lång, hade runda former och 

stora händer och fötter. 

”God morgon, förlåt att jag stör er, men…” Orden tog med 

23

ens slut, vad hon skulle säga när någon väl öppnade hade hon 

inte haft en tanke på. Hon var inte van vid att be främmande 

människor om hjälp. 

Kvinnan log och bjöd Hilda att stiga in i kammaren. Vid 

sängen längre in stod en kopia av kvinnan som öppnat, och 

hennes ansikte sprack upp i ett identiskt leende. Hilda tog ett 

försiktigt kliv in och var nära att svimma av tröttheten som 

plötsligt övermannade henne, innan en av kvinnorna drog 

fram en pinnstol. Hon satte sig och det började flimra för ögonen. 

Den ena kvinnan höll fram en emaljmugg med vatten. 

”Lia”, sa hon och Hilda förstod först inte vad hon menade. 

”Lia”, upprepade hon, ”jag heter Lia och det här är min syster 

Märta.” 

Hilda tog en klunk av vattnet som smakade järn. Vätskan 

fick hennes sinnesintryck att klarna. Det högg till i magen, 

som om den som bodde därinne försökte påminna henne om 

att de behövde hjälp. 

”Hilda”, sa hon och höll en skyddande hand över magen. 

Med en synkroniserad rörelse vände båda systrarna sina blickar 

mot magen och log. Sedan tittade de på varandra och nickade. 

”Jag ser att hon är gravid. Som vi”, sa Märta och nu upptäckte 

Hilda att deras storvuxenhet berodde på att de var gravida, 

båda två. 

”Jag letar efter någon som…” Hilda kom av sig, hur skulle 

hon kunna ta hjälp av två kvinnor som befann sig i samma 

situation som hon själv? 

”Hon kan ta vår morbrors säng”, avbröt Lia och pekade in 

mot kammaren där en lop med rödlila tageltäcke och smutsiga 

kuddar skymtade. De tog henne i armarna och ledde henne in 

i kammaren. Deras grepp var hårt och bestämt och Hilda förvånades 

över hur lätt hon hade fått hjälp. Som om det var hon 

som hjälpte dem genom att bara dyka upp. Som om de väntat 

på henne. Med tanke på storleken på deras magar måste de 

vara lika långt gångna som henne själv. 

När Hilda sjönk ner i sängen kände hon en dov lukt av smuts 

och damm. Hon kände sig inte bekväm med att ligga i en okänd 

24

mans säng. Lia skyndade sig att tillägga: 

”Vår morbror är död, så nu är sängen hennes.” Hon log återigen 

och Hilda rös till. Att le samtidigt med sådana ord. Lia satte 

sig intill Hilda på sängen och drog täcket över henne, långt upp 

till hakan. 

”Hon får stanna här så länge hon vill, ända tills barnet är 

fött.” 

”Tack”, viskade Hilda och tänkte att allt var som det skulle, 

men samtidigt långt därifrån. Skulle de inte fråga henne saker? 

Undra vem hon var? Kjolen och strumporna var fortfarande 

våta och kylde hennes ben. Det gick rysningar upp längs benen 

och uppför ryggraden. Hon började lirka av sig kläderna 

under täcket, men det var svårt eftersom Lia satt på sängen och 

tyngde ner. 

”Är ni också…?” sa hon och nickade mot den buktande särken. 

”Nu ska hon sova”, sa Lia och klappade på täcket. Hilda lät 

kläderna vara och blundade för att kvinnorna skulle lämna 

henne. Efter en stund gick de ut och Hilda tog av sig det våta 

och tryckte täcket hårt mot kroppen, lindade det under fötterna 

för att stänga ute råkylan. Kroppsvärmen gjorde sitt och 

hon somnade in. 

Det blev en orolig sömn, hjärtat slog hårt i bröstet och huvudet 

värkte varje gång hon vaknade till. Även om hon inte hade 

sovit på hela natten, var det svårt att få ro i kroppen och hon 

vaknade flera gånger av att hon sparkade till i sömnen. 

Hilda vaknade av att tvillingarna pratade, men hon kunde inte 

se dem. Först hade hon svårt att orientera sig och när väl minnet 

kom tillbaka om nattens flykt och mötet med systrarna, 

önskade hon att allt bara var en mardröm. Gårdagens känsla av 

upprymdhet hade försvunnit och ersatts av en krypande rädsla. 

Hon satte sig upp och betraktade rummet. Väggarna pryddes 

av tavlor med naturmotiv: änder, rävar och skogssjöar. På en 

hylla stod en liten samling slitna böcker. Gardinen för fönstret 

var av vit spets, men hade grånat och söndrats med tiden och 

25

hängde som en trasa. På ett bord låg ett gulnat exemplar av 

Falukuriren från september 1939. Det fanns inga kristendomsmotiv 

så långt ögat nådde och det var Hilda glad över, de hade 

alltid gjort henne vemodig. Duken över bordet var svart och 

randig, några gamla dockor med elaka munnar satt i rad på en 

liten soffa. En leksaksand med vingarna avslitna stod på golvet 

och såg malplacerad ut. Möblerna var från gamla tider, ett 

skåp med texten Anno 1857 lutade sig ut från ena hörnet, som 

en stor svart vaktande ande. Det hade hänt saker i detta rum, 

saker som inte var av godo. Det var något som strömmade ur 

väggarna, vibrerade i luften och om hon ansträngde sig kunde 

hon känna att en stor sorg och vrede länge hade bott i rummet. 

Är det här jag ska tillbringa mina kommande månader, mitt ute 

i skogen med dessa kvinnor? tänkte hon för sig själv och tanken 

skrämde henne, samtidigt hade hon inte många val. Och sedan 

– vad skulle hända sedan? 

Hilda avbröts i sina tankar av att Märta kom in i rummet 

med ett fång grankvistar i sina armar. Hon lade dem på bordet 

bredvid tidningen, trollade fram en vas ur hörnskåpet, sedan 

försvann hon ut i köket och kom efter en stund tillbaka och 

placerade omsorgsfullt kvistarna i en vacker komposition. 

”Det växer inga blommor i november”, sa hon med blicken 

stadigt fäst vid kvistarna, ”de är döda nu. Men granen lever.” 

Hilda betraktade hennes allvar, hon hade ett helt annat vemod 

i rösten än sin syster, trots att de var så lika varandra. 

”Som hon och barnet.” Hon pekade mot Hildas mage och det 

spratt till därinne. 

”Vadå?” 

”Levande.” Hon plockade med kvistarna en stund, innan hon 

nöjd med sitt verk slog sig ner på Hildas säng. Det knarrade till 

när hon satte sig. Hilda betraktade kvinnans ansikte, som också 

var Lias ansikte. Det som skiljde dem åt var kläderna: Märta 

bar skjorta och byxor och Lia kjol och blus. Och så rösterna, 

vemodet i Märtas som saknades i Lias. I övrigt var de så lika 

som bara tvillingar kan vara. 

”Hur långt är du gången?” frågade Lia. 

26

”Och vem var han?” 

”Det fanns ingen.” Det skrämde henne mest av allt, det 

skrämde henne mer än tankarna på själva födseln och faderns 

vrede. 

”Låt mig känna”, sa Märta och tecknade åt henne att blotta 

magen. Den var rund, mest nertill och lite hård. En varm stor 

hand mötte Hildas frusna hud. Det rörde sig inuti henne, som 

om den försökte fånga handen som letade. 

”Fyra månader tills det är dags”, sa Märta och tog bort sin 

hand. Hilda drog upp täcket som för att skydda sig och undrade 

tyst hur Märta kunde veta. Var hon synsk på något vis? De 

storväxta kropparna reste sig från sängen och Lia log. 

”Om en stund får Hilda morgonmat. Kom ut när hon känner 

sig utvilad.” Hilda sjönk återigen ner i sängen. Hon kände 

med handen över den spända magen. Smekte över den och ansträngde 

sig för att känna kärlek till det lilla livet. Men det var 

svårt, det hade än så länge bara givit henne problem. Och hon 

kände rädsla över det faktum att hon inte visste vem det var, 

som en osynlig parasit som åt upp henne inifrån. Fyra månader 

kvar. Om fyra månader skulle det vara mars och vintern vara 

på väg bort. Det måste vara ett gott tecken, tänkte hon för sig 

själv, att ljuset då var tillbaka och jorden på väg att återfödas. 

Hon låg en stund till innan hon klev upp och gick ut till 

systrarna i köket. 

Det stod ett fat med rågmjölsgröt på bordet när hon kom ut. 

Lingonsylten var besk och smakade lite härsket, men Hilda åt 

för att få krafter. De andra verkade redan ha ätit, för de stod 

och torkade ur muggar och fat med en trasa. 

”På somrarna diskar vi, men på vintern är det för kallt att stå 

ute med händerna i vatten.” 

Det fanns ingen diskbänk inomhus, bara en spann med vatten 

och en slaskhink med avfall. Hilda saknade familjens stora 

kök där allt var rent. Här verkade det inte vara lika noga. 

Efter morgonmålet måste hon besöka avträdet, eller gå på 

huset, som hennes mor alltid sagt. Hon klädde sig och Lia visade 

henne var dasset fanns. 

27

De gick ut på tomten, visset gräs låg sorgset i högar, frosten 

hade gjort marken stel och gamla avtryck av kängor hade 

fryst fast till små gropar. Rabatterna var överväxta med sly och 

Hilda tvivlade på att några blommor hade levt där de senaste 

åren. Själva tomten sträckte sig troligen längre eftersom det 

inte fanns några hus i närheten. Förmodligen hade de en hel 

del skog som tillhörde stugan. Det fanns flera fruktträd och 

buskar och hon önskade att det hade varit sommar när hon 

hade behövt rymma. Allt skulle varit så mycket enklare då. 

På dasset var det förvånansvärt rent, med tanke på hur stugan 

såg ut. Hilda drog ner kjolen, strumporna och underbyxorna 

och satte sig på den kalla träsitsen. På väggen fanns gamla 

vykort med sommarmotiv. Försiktigt pillade hon loss ett hörn 

för att se vad som stod på baksidan. 

Kära Lia och Märta, 

Här kommer en midsommarhälsning från ett grönskande Härjedalen. 

Det är grönt och frodigt i naturen, men solen har inte 

visat sig på flera dagar. Jag tänker på er och hoppas ni är snälla. 

Varma hälsningar, m. 

Kortet var daterat 23 juni 1922 och m:et var barnsligt ritat 

med en blomma längst ut på ena benet. Framsidan föreställde 

en fäbod. Det var kolorerat i efterhand men blekt av solen. 

”Hoppas ni är snälla”, viskade Hilda för sig själv, det var något 

som inte stämde med orden, något hon inte förstod. 

28

Johanna

Juni 1940 

Kapitel 4 

Ibland kände Johanna att det var olidligt att vara människa. 

När känslorna rörde sig som en molande värk, värre än kroppslig 

smärta och tankarna hade stannat inne i sin egen virvel. 

Det var sommaren före Hermans bortgång och de hade dagarna 

fulla av arbete och vardag. Vera skrek ofta och Johanna 

visste inte hur hon skulle få henne att bli stilla. Herman lämnade 

åt henne att ta hand om barnet och vek undan när det 

trilskades. 

Hon hade träffat Georg ute på gården, när Herman varit 

borta och Vera somnat under tidiga kvällar. Han kom gående 

förbi på sommarvägen och visslade och det gjorde ont i henne 

på ett bitterljuvt sätt när hon hörde de välkända melodierna. 

Han satte sig direkt på marken, ibland låg han på sidan i gräset 

och läste högt för henne ur sin slitna gamla anteckningsbok 

med vaxdukspärm och glättat papper. Pennan satt alltid bakom 

örat, en brun blyerts som blev kortare för varje dag. 

Han pratade om någon som hette Dan Andersson, som han 

aldrig träffat men ändå tycktes känna. Dan gjorde si, Dan gjorde 

så. Han visste allt om en man som var som han själv ville bli. 

Men när han talade om Döden som hämtat Dan alldeles för tidigt 

kom det tårar i hans ögonvrår. Det gjorde henne förvånad, 

hon hade aldrig sett en man gråta. Då tog han av sig de runda 

glasen för ögonen, tog upp en näsduk ur bröstfickan och torkade 

bort det. Sedan drog han handen över det höga hårfästet 

och skrattade till med genans i skrattet. 

”Förlåt mig Johanna. Inte ska jag sitta här och grina.” 

Hon svarade inte, tittade bara undan och drog på måfå några 

grässtrån ur backen. Det sved i hennes bröst och hon kände det 

31

där olidliga smyga sig på. Det var då hon tänkte att hon ville 

vara något annat än en svag människa. 

Han läste sina dikter för henne och hon vandrade med i 

dem, tänkte att hans bilder var så verkliga. 

”De skrattar åt mig på byn”, sa han när han läst klart, ”säger 

att jag tror jag är märkvärdig.” 

”De är bara avundsjuka”, svarade Johanna och inom sig hörde 

hon Hermans vassa ord om dagdrivande slashasar som inte 

gjorde rätt för sig. Hon höll inte med sin man, men det vågade 

hon inte säga. 

Hon ville fånga de där ögonen när Georg talade, men det var 

som om de alltid letade sig mot fjärran, som till en annan värld. 

”Jag är inte rätt för den här världen”, sa han, ”tiden har gjort 

något galet med mig, satt mig fel. Känner hon aldrig så?” 

Det brann till inuti Johanna när han såg på henne, hon ville 

hålla kvar det men det var så undflyende att blicken var borta 

igen när hon svarade: 

”Jag vet inte.” Men inom sig tänkte hon att hon också hamnat 

fel, att det hade något att göra med att hon blivit människa. 

Som om det borde finnas mer. 

Vera började alltid skrika under de där samtalen i gräset, 

som om hon kände att Johannas fokus fanns någonstans där 

det inte skulle vara. Johanna kände skuld över att hon inte gick 

in till henne med en gång, utan dröjde sig kvar med händerna 

grävande i gräset och med förhoppningen att han skulle tala 

mer, titta på henne en liten gång till. Men han reste sig när han 

hörde Veras skrik som inte ville sluta, och han höjde handen 

till mössan och gick visslande vidare, kanske gick han hem till 

sitt eller till någon annan han kunde språka med. 

Johanna gick in, tog upp Vera och lade henne intill bröstet, 

sedan satt de där och Vera bet till då och då som för att påminna 

Johanna om att hon fanns. Kände hon på sig att något 

inte var som det skulle? Kunde så små barn förnimma sådant? 

Herman var ofta borta om kvällarna, denna kväll var det 

dans i Jonhagen och han brukade vara glad när han kom hem, 

glad så att Johanna blev rädd. 

32

Hon tyckte inte om när han var sådär, det var som om en ande 

hade intagit hans kropp och även om han aldrig blev elak, som 

Sveas gubbe, skrämde hans ögon henne för hon såg inte längre 

Herman därinne. Det var någon annan som tittade ut genom 

hans ögon. 

Den här kvällen ramlade han in sent, när hon precis höll på 

att somna in, hörde hon hur han rörde sig i stugan med klumpiga 

rörelser. 

”Väck inte Vera”, viskade hon tyst för sig själv, ”snälla, låt 

henne sova.” Hon litade inte på att han kunde ta hand om barnet 

när han var på det där sättet, så det skulle bli hennes vaknatt 

om Vera vaknade. Men tack och lov var det tyst i vaggan, 

bara ett lätt snusande läte och Herman damp ner i sängen. 

”Sover du Johanna?” frågade han med en viskning som inte 

var en viskning. 

”Hysch, Vera sover.” 

”Tack och lov”, sa han och suckade belåtet. ”Du skulle se vad 

de höll på att stöka och var fulla. Tre slagsmål på en kväll. Och 

så var Jonstöserna där, konstiga flickor.” 

Jonstöserna, hon såg dem framför sig, hur de alltid höll 

krampaktigt i varandras händer, trots deras frodighet och storlek 

tycktes de ständigt rädda för någonting, ögonen flackade 

och om någon tilltalade dem hoppade de till av rädsla. Hon 

hade svårt att se dem framför sig på dansbanan med berusade 

män och lössläppta kvinnor, de passade inte in där. 

”Är du säker? Vad gjorde de där?” De gick sällan ute, bodde 

ensligt i en stuga med morbrodern, mostern hade tagit sig av 

daga för några somrar sedan. Det var prat om att hon hamnat 

på Säters hospital innan hon dog, men det kunde vara lösa rykten. 

Vilka föräldrarna var, var det ingen som visste. 

”De var där tillsammans med en karl. En mörk en. Han dansade 

med dem båda två. Kan du tänka dig – Jonstöserna dansade! 

Alla stod som fån och stirrade på dem. Det var som om 

självaste Näcken hade kommit för att dansa oss i fördärvet. 

Ståtlig var han och jag såg nog blickarna från de andra jäntorna. 

De var bra avundsjuka på töserna.” 

33

Hermans prat gjorde henne gott, fick henne att tänka på andra 

människors förehavanden istället för sina egna. Hon rös 

till vid tanken på flickornas morbror, alltid med röda ilskna 

ögon, och något sjukt i blicken, något som rörde sig under ytan 

och kunde komma ut när som helst. De där oberäkneliga rörelserna 

och tankarna som skymtade fram när man mötte hans 

blick. Hon undrade för sig själv hur livet stod till där i stugan 

egentligen. 

Johanna kände hur Herman tafatt lade sin hand på hennes 

lår under täcket, hans hand var alltid så tvekande när han rörde 

henne, som om den alltid måste fråga om lov. Det brände 

till i bröstet, längtan väcktes till liv igen, men det var inte Hermans 

förtjänst, när hon blundade såg hon Georgs tunna, nästan 

kvinnliga kropp. Finlemmad, små händer för att vara karl, 

oförstörda. Inte som Hermans valkiga händer med torra rispor 

i huden som rev henne på låret. Skulden växte i magen och 

hon försökte komma tillbaka till Herman, tillbaka till en tid 

då hon njöt av hans kropp. Så avlägset nu. Han lade sin hand 

över hennes sköte och rörde den på måfå och hon väcktes till 

liv på allvar, satte sig på honom och alla andra tankar flög sin 

väg. Hans ögon var lystna i mörkret när han kupade sina händer 

runt hennes mjölkstinna bröst och hon tänkte att det hade 

varit längesedan, innan Vera föddes. 

Men han somnade innan något blev slutfört, hans lystna 

blick blev matt, kroppen slapp. Hon sjönk ihop, besviket. Lade 

sig på sidan med ryggen mot hans snarkningar, kröp ihop, otillfredsställd 

och tankarna vandrade bort från honom till Georg 

igen. Det kunde inte hjälpas och det var inte hennes fel. Hon 

hade i alla fall försökt, ansträngt sig. 

Hon låg vaken länge, svalde ner klumpar av besvikelse och 

skuld. Försökte tänka goda, lyckliga tankar. Kunde inte gråta. 

Inte sedan Vera föddes. Hennes gråt gick alltid före Johannas, 

Johannas egen hade stannat inne. 

Den ljusa natten lockade henne, huset sov och hon kunde 

vara för sig själv, uttagen ur sitt sammanhang med hem och 

familj var hon en egen person. Så hon klev upp, behövde inte 

34

vara försiktig när Herman sov berusningssömnen, klädde sig i 

en tunn klänning och kofta och så smög hon ut ur stugan och 

det pirrade i henne när hon kände den svala nattvinden och 

lukten av daggen. Hon huttrade till, men det var samtidigt en 

behaglig kyla. Hon var fri att tänka. Hennes tankar gick med 

henne längs grusvägen, det knastrade under skorna i den tysta 

natten, endast fåglarna var aktiva. Bergen låg långt där borta, 

blånande och tunga. Noran var grå så här på natten och höll 

sitt vatten stilla. 

Hon satte sig på en sten invid strandkanten som var överväxt 

av vassruggar. Hon visste hur bottnen kändes mot barfota fötter 

när man klev i på fel ställe, avbrutna vasstrån som kunde 

skära en och så dyn, mörk och murrig. Trädgrenar på botten 

av sjön som sträckte sig efter en när man simmade, särskilt på 

de grunda ställena i sjön. Det uråldriga som vilade under ytan 

och som inte gick att se. 

Hon blundade och såg en framtidssyn, eller kanske bara en 

önskan. Georg i båten, roende med skjortärmarna uppkavlade 

och huvudet lite på sned när han tittade på henne. Han skrattade 

på det sätt som alltid ömmade i henne, hon tyckte det lät 

vekt och samtidigt starkt, som om han släppte taget om något i 

samma stund som han skrattade. 

Hon kände sin egen kropp i vitt spetslinne, ett sådant hon 

hade som ung flicka. Hon frös lite i linnet så huden på armarna 

knottrade sig. Han styrde ekan ut mot Kampö och när de gick i 

land var det deras egen ö, deras eget land. Han drog upp båten 

och hans byxben blev blöta av vattnet som flöt mot hans bara 

fötter. Det kvittrade i hela kroppen när han tog hennes hand 

och de satte sig på en björkstam som hade fallit tvärs över ön. 

Så smekte han hennes läppar med sina mjuka fingrar och det 

luktade salt och sand av dem. 

Johanna rycktes upp ur sina drömmar av ljudet av grenar 

som knäcktes och fnitter. Tre gestalter skyndade förbi längre 

bort i skogen, två stora flickor som hon kände igen som Jonsflickorna 

och en man med otydliga drag. Det måste vara mannen 

som Herman berättat om. De höll varandras händer och 

35

mannen gick i mitten. Hon ville skrika åt dem att inte följa 

med, men förmådde inte, hon hade inget med deras liv att göra. 

Huvudet började värka av brist på sömn och hon bestämde 

sig för att gå hem igen, sjunka ner i den äktenskapliga sängen 

och sluta fantisera som en flicka. Georg var inte mer än en fantasi, 

och hon hade sitt verkliga liv med Herman och Vera. Det 

var det livet hon hade valt och det var det hon hade att hålla 

sig till. 

När hon gick in och stängde dörren om sig, stängde hon samtidigt 

ute samvaron med Georg, den fick stanna i minnet och 

resten av sommaren höll hon sig inomhus om kvällarna. Synen 

på Kampö, i ekan, var ingen framtidssyn, endast en önskan. 

36

September 1940 

Kapitel 5 

”Det bor någon i dina ögon”, sa Sofia en brittsommardag när 

hon och Johanna satt ute i bersån och rensade lingon. Eftermiddagen 

hade de ägnat åt att vandra i skogen och plocka bär, 

ljung och kamomill. Bären skulle bli sylt och saft, ljungen och 

kamomillen skulle kokas tillsammans med vinbärsblad till ett 

välgörande te, allt enligt Sofias recept. Johanna beundrade Sofia, 

kvinnan var över sextio år, men fortfarande pigg i kroppen. 

Hon kände till vartenda svampställe och varenda tjärn som lurade 

till sig folk och som man skulle akta sig för. Hennes blick 

var skarp och vass som eggen på en kniv. 

Sofia satt bredbent med hinken med lingon framför sig, håret 

hade hon alltid flätat i en knut i nacken och den stora kroppen 

doldes i flera lager av kläder; underklänning, klänning och 

ett fotsitt förkläde. I mungipan satt allt som oftast en pipa, tänd 

eller inte. Munstycket var slitet och mörkt. 

”Du skrämmer mig, Sofia”, sa Johanna och ville inte möta 

kvinnans blick, ville inte att hon skulle veta. 

”Det var inte meningen. Det bor en kärlek där som du håller 

hemlig. Men oroa dig inte, jag ska inte säga något till Herman. 

Han skulle ändå aldrig lyssna på mig.” Det var sanning, det visste 

de båda. Herman och Sofia hade aldrig dragit jämnt. 

”Den enda kärlek som bor i mig är till Herman och Vera”, sa 

Johanna och det brände i hennes kinder av skuld. 

”Jo, jo”, sa Sofia och tömde ut skräpet från lingonen ur konten. 

Johanna tänkte att hon ville ge Sofia alla sina lingon, men 

hon visste att Sofia var för stolt att ta emot dem. Hennes stuga 

var inte mer än ett ruckel och hon levde på det lilla hon fick 

37

genom att bistå byns barnmorska med viss assistans. Någon familj 

hade hon inte. 

”Har du haft någon kär någon gång?” frågade Johanna. 

Sofia såg förvånat på henne, Johanna var själv förvånad över 

frågan. 

”Jo, på sätt och vis. Men det var aldrig besvarat så jag kan 

inte säga att det var på riktigt inte. I min ungdom sörjde jag 

min brist på skönhet och det faktum att mor min var ökänd i 

bygden, men det gör jag inte längre. Jag har kommit till ro med 

att vi alla har olika livsöden, vissa är älskade och beundrade 

och andra inte. Nu lever jag för mina kamrater.” 

Johanna såg på Sofia, hon hade aldrig tänkt på kvinnan som 

vare sig vacker eller ful. Men när hon drog sig till minnes hade 

hon varit lite rädd för kvinnan som liten. Det talades mycket 

om Sofia och hennes mor Don-Fia på den tiden, de bodde tillsammans 

i stugan till moderns död. Det sades att de var häxor 

och att de kunde se saker som ingen annan såg. 

”Jag levde för nära min mor”, sa Sofia. ”Det var först efter 

hennes död som jag utbildade mig till barnmorska och då var 

jag redan fyrtiofem.” Johanna hade aldrig hört henne tala om 

den tiden, trots att de känt varandra i flera år. Sofia hade hjälpt 

Johanna med rädslan inför förlossningen och även bistått henne 

då hon fött Vera. ”Hon styrde över mitt liv och till viss 

del gör hon det fortfarande. Jag ser henne ibland om nätterna, 

tillsammans med de små.” 

Johanna ryste till i värmen. Sofia pratade ofta om ”de små”, 

som talade till henne och varnade henne för saker. 

”Blir du inte rädd då?” frågade hon men då skrattade Sofia. 

Skrattet lät kraxande och Johanna tänkte att hade det inte varit 

för Sofias ovana att röka pipa hade skrattet varit mindre häxlikt. 

”Jag har levt så länge att inget skrämmer mig”, sa hon. 

Solstrålarna silade igenom bladen i bersån och Johanna 

tänkte att den borde klippas ned innan den blev för vildvuxen. 

Gräset var hårt och strävt mot fötterna, det hade fått för lite 

ljus. Hon mindes hur hon och hennes mor hade brukat smyga 

38

ut i bersån om kvällarna istället för att använda dasset. Det var 

lite hemligt och Johannas far fick aldrig veta. Kanske var det 

också därför som gräset inte växte så bra. Hon log vid minnet. 

Gården hade hon fått i arv när hennes mor och far gick bort. 

Herman hade alltid gruffat om att gården var dåligt skött, men 

Johanna trodde att det var för att han skämdes över att flytta in 

på sin hustrus gård. ”Jag har inte gjort rätt för marken och stugan”, 

brukade han säga. Då svarade hon inte, ville inte bråka. 

Hon ville att han skulle glädjas över det de hade. Hon tänkte 

att han skulle vara glad över att de ägde sin egen mark och inte 

som i Ulfshyttan där bolaget ägde tomterna. 

Herman var uppvuxen på ett arrendetorp i Ulfshyttan och 

hade en annan syn på gårdar och tomter än vad Johanna hade. 

Men hon tyckte ändå han skulle vara tacksam; det var väl bättre 

att äga sin mark än att slava för någon annan? Ibland tyckte 

hon att han var alldeles för tjurskallig. Hon fnös till och Sofia 

såg upp på henne. 

”Vad sitter du och grubblar på Johanna? Du ser ut som om 

du skulle vara på väg att ta död på någon.” 

”Nej, så illa är det inte”, sa Johanna och skrattade. ”Ibland 

tänker jag för mycket bara.” 

”Johanna!” Hermans röst hördes ute på gården och Johanna 

skyndade sig upp från pallen. Vera vaknade samtidigt och började 

skrika, hon lyfte upp henne ur korgen och det började 

bulta i bröstet. 

Herman såg förskräcklig ut; kläderna var blöta och lortiga 

och håret stod på ända. 

”Hur du ser ut!” sa Johanna. 

”Jo, Ramberg har fått för sig att vi ska tömma gruvhålet på 

vatten.” Johanna gick fram för att trösta, lade en hand på hans 

axel, men han ruskade av sig den tvärt. 

”Finns det någon mat?”, sa Herman. ”Jag har inte fått i mig 

någonting på hela dagen.” 

”Men…”, sa Johanna, ”smörgåsarna då? Dem jag gjorde i 

morse?” 

”Dem hittade jag inte. Men det var snällt av dig, jag trodde 

39

du glömt.” Hans ögon veknade. ”Hur är det med lillpigan då?” 

sa han och smekte Vera över kinden. 

”Hon blir rädd när hennes far är arg”, sa Johanna. 

”Inte är jag arg på er heller. Men nu måste jag tvätta mig och 

sedan vill jag ha mat.” 

Johanna såg Sofia genom bersån, hur hon tittade med en sökande 

min på henne och hon ville vifta bort kvinnans blick. 

Sofia höll sig kvar därinne, hon ville nog inte störa. 

Johanna gick in i stugan, lade några vedträn i spisen och tände 

på. Det fick bli salt fläsk till middag. 

40

Kapitel 6 

Herman hade tvättat och kammat sig och klätt sig i en ren blåblus. 

I början hade Johanna älskat att se på när han rakade sig, 

hur han stod böjd över emaljfatet i bar överkropp och hur han 

med van hand rörde upp ett lödder med rakborsten. Då kunde 

hon glida upp bakom honom, vira armarna runt hans kropp 

och dra in hans doft. En tung doft som gick rakt ner i hennes 

underliv. Så ljuvligt det hade varit då i början, innan tvära ord 

och besvikelse hade klampat in mellan dem. Hon såg aldrig 

på honom när han rakade sig numera, det var som om ögonen 

inte längre tog in den bild som hade blivit alltför vardaglig. 

”Sofia har hjälpt mig att plocka lingon idag”, sa Johanna samtidigt 

som hon dukade. Hon stod och avvägde om hon skulle 

duka för tre utan att fråga. Herman svarade inte, så hon ställde 

fram tre tallrikar och höll andan. 

”Ska hon äta här också?” 

”Jag tänkte eftersom hon hjälpt mig med Vera och så…” 

”Nåväl, gammeljäntan är så smal och tunn, så hon äter väl 

oss inte ur huset i alla fall. Men du får inte vara för snäll, Johanna, 

då utnyttjar de dig.” 

”Tok heller”, sa Johanna och gick ut på trappan och ropade 

på Sofia. Men pallen i bersån där hon suttit var tom. Skamset 

tänkte hon att hon borde ha frågat tidigare. Hon fick se till att 

bjuda på frukost på dagen när Herman var borta. 

”Jaså, hon gick upp i rök, trollpackan”, sa Herman när Johanna 

kom in igen. Hon såg i hans ögon att han ville göra henne 

osäker, så hon låtsades som ingenting. 

”Hon är för stolt för sitt eget bästa.” 

Fläsket smakade salt och knaprade i munnen och de åt så det 

41

lev alldeles tomt på faten. Det tredje fatet stod oanvänt på 

bordet och Johanna tänkte att det var svårt att dela med sig 

när maten knappt räckte till två. Det tog bort något av hennes 

dåliga samvete. 

”Jag vill så gärna hjälpa henne”, sa Johanna, ”hon har ingen 

som tar hand om henne och hon har det tunt med mat och 

inte är det mycket pengar hon får från att hjälpa Ingeborg med 

barnafödandet. 

”Du är för gränslös, Johanna, man kan inte hjälpa alla. Ibland 

måste man se till sitt eget.” 

Johanna sa inget mer men tänkte att han hade fel. Man kan 

alltid göra något. 

”Som jag minns det hade de en stor gård med både bryggeri 

och bageri på Don-Fias tid. Så fattig kan hon väl inte vara precis.” 

”Inget av det finns kvar i Sofias ägo idag. Och vad jag vet fick 

hon inga pengar för det, jag undrar just vad som hände. Du 

skulle se vilket ruckel hon bor i idag.” Johanna tänkte på den 

fallfärdiga stugan full av råttlort, jordgolvet och de otäta väggarna 

och det knöt sig i hennes hjärta. Herman såg tvivlande 

på henne. 

”Jag får det ändå inte att gå ihop. Men vad kan vi göra? Hit 

kan hon inte flytta.” 

”Nej, det är klart. Men kanske kan vi hjälpa henne rusta huset?” 

”Och när skulle vi ha tid med det? Jag sliter ut min kropp i 

gruvan för att vi ska få mat på bordet. När jag är ledig måste 

jag vila.” 

Johanna suckade och samlade ihop deras tallrikar och ställde 

på diskbänken. Han hade säkert rätt. Men hon kunde inte 

släppa tankarna på hur Sofia alltid hade funnits där vid hennes 

sida när hon behövt tröst och hjälp. 

När Johanna var gravid för första gången var hon och Herman 

lyckliga, han brukade ta henne om midjan och svänga 

henne i luften, prata om hur glad han var över att de skulle få 

sitt första barn tillsammans. Johanna var i glädjerus och tänkte 

42

att det var först nu som livet hade börjat, efter all sorg då hon 

mist sina föräldrar i lungsoten. Hon och Herman var nygifta, 

sorglösa och skulle bilda en egen familj. 

Hon hade spänt för hästen Andersson och begett sig iväg in 

till byn för att handla mat i Hedmans affär. På vägen åkte hon 

förbi Don-Fias hus, kvinnan som dött samma år som hon själv 

föddes. Hon tyckte alltid att det var lite obehagligt att åka förbi 

där. Dottern Sofia bodde kvar och hade arbetat som barnmorska 

innan hon lämnade över tjänsten till den yngre Ingeborg. 

Den här dagen var hon ute på tomten och när hon fick se Johanna 

ropade hon. 

”Johanna! Stanna på lite kaffe vet ja!” Johanna tvekade ett 

ögonblick, sedan vinkade hon tillbaka och stannade hästen. 

Sofia dukade åt dem på förstubron och ville inte att Johanna 

skulle gå in i stugan. 

”Det är för risigt där inne”, sa hon och hällde upp en brunaktig 

dryck som smakade sump. Johanna grimaserade av smaken 

men försökte dölja det så gott det gick. 

”Hur går det för Johanna?” sa Sofia och Johanna undrade vad 

hon menade. ”Hon är gravid?” 

”Hur kan ni se det?”, undrade Johanna förskräckt, det hade 

inte gått mer än ett par månader. 

”Jag är van”, sa hon ”och det är bara att komma till mig om 

det är något. Ingeborg är bra men hon är fortfarande ung och 

oerfaren.” 

”Tack”, sa Johanna och kände sig generad över att kvinnan 

visste. 

En vecka senare fick Johanna en blödning när hon stod i 

landet och rensade ogräs. Det forsade ur henne och hon blev 

kall inombords av att se det röda blodet som inte skulle vara 

där. När Herman kom hem om kvällen låg hon till sängs med 

darrande gråt och vågade knappt berätta vad som hänt. 

”Sänd efter Sofia”, sa hon. 

Sofia kom hem till dem, gav Johanna örter och te kokat på 

daggkåpa medan Herman gick runt och muttrade. Hans sinne 

förändrades efter det första missfallet och han tyckte inte om 

43

att Sofia var där med sina ”häxdrycker”. 

”Varför?” sa Johanna till Sofia. ”Varför ville den inte komma 

till oss? Vad har jag gjort för fel?” 

”Den ville nog komma till er, ibland är det bara så att de inte 

kan, de är inte starka nog. Och det är ledsamt.” 

Det skulle bli flera blödningar, flera samtal med Sofia om livets 

orättvisor och Herman blev på sämre och sämre humör för 

varje gång. Graviditeterna avslutade sig själva långt före magen 

började växa och på sätt och vis var Johanna glad över det, det 

hade varit värre att gå med en mage som plötsligt försvann 

utan att det kom något barn. Nu var det bara hon, Herman och 

Sofia som visste om det. 

”Vad ger hon dig?” sa Herman en natt när han kom hem 

drucken efter att ha träffat Sveas karl. 

”Vem?” Johannas röst var så tunn och liten att hon trodde 

den skulle spricka. Kroppen värkte både av sorg och av det 

senaste missfallet. 

”Gammeljäntan. Hon tycks ju inblandad i varenda graviditet. 

Är väl avundsjuk på din ungdom och på att du är gift och 

inte hon.” 

Johanna drog förfärat efter andan när hon insåg att han 

skyllde missfallet på Sofia. Hon tänkte att det var spriten som 

talade och teg om sina tankar. Att han också sörjde på sitt eget 

vis. 

När så Vera fann ro i Johannas kropp och växte till sig och 

blev ett friskt och varmt barn, en hel person, bad Johanna till 

Gud och tackade över att just detta barn kommit till dem. Hon 

tänkte att all plåga, väntan och längtan var värt känslan av att 

få hålla den lilla flickan mot sitt bröst. Även Hermans sinne 

lättade och han slutade tala om Sofias häxkonster ett tag, men 

vänner blev de aldrig. 

Johanna undrade för sig själv om Sofia hade något att äta till 

kvällen, hon tyckte kvinnan blivit magrare den senaste tiden. 

På kvällen när Herman lagt sig smög Johanna ut i jordkällaren. 

Det hade blivit kallare i luften, snart skulle det vara höst 

44

och hon undrade hur Sofia skulle klara den kalla årstiden. Hon 

plockade ner några varor i en hink: potatis, kålrötter, smör och 

lite fläsk, så lite att Herman inte skulle märka något. Sedan 

hängde hon hinken på styret på cykeln och begav sig av med 

den nattliga gåvan. 

Var det för att timmen var sen, sommaren gick mot höst eller 

var det bara hennes undermedvetna som talade när hon tog 

en omväg förbi Georgs stuga, vilket visste hon inte, bara att 

benen trampade henne ditåt utan några dubier. Hinken med 

matvaror fick cykeln att komma i obalans och vägen var knölig 

av de mörka stenar som hon alltid hade tyckt doftade speciellt. 

När hon närmade sig hans stuga saktade hon in, ledde cykeln 

och blev kall när hon insåg vad hon höll på med. Smyga runt 

en ungkarls stuga mitt i natten, var hon helt från vettet? Hastigt, 

innan någon skulle upptäcka henne vände hon cykeln och 

skyndade därifrån, hon trampade som aldrig förr och rädslan 

att han skulle få syn på henne satt kvar i ryggen resten av vägen 

hem till Sofia. 

45

Hilda

November 1940 

Kapitel 7 

Första natten hade Hilda svårt att komma till ro. Tankarna rusade 

runt i hennes kropp som oroliga råttor. Hon sov ensam i 

rummet men kände sig ändå bevakad. Hon tänkte på sin lillebror 

och det grät i hennes hjärta när hon såg hans oskyldiga 

uppsyn framför sig. Hon önskade att hon hade kunnat lämna 

ett meddelande till honom om var hon befann sig och att hon 

mådde bra. 

Månen lyste rakt i hennes ansikte den natten, som en vit 

irriterande böld som hotade att spricka när som helst. Något 

rörde sig i hörnet av rummet, närmast dörröppningen. Hon såg 

en hand sträckas ut och drog hastigt efter andan, så det kom ett 

susande ur bröstet. Handen ryckte till och fördes tillbaka in i 

skuggorna igen. Vem av dem var uppe? Så hördes viskningar 

från hallen, upprörda viskningar som om de var oense. 

”Lia?” sa Hilda högt, men rösten var svag trots att hon tog 

i. Inget svar. Så var handen där igen och pekade på henne, 

eller snarare mot hennes mage och den därinne svarade med 

en kraftig spark. Värken från tidigare under dagen smög sig 

långsamt tillbaka och Hilda lade händerna på magen för att 

lindra den men också för att stilla det som rörde sig. Då kände 

hon en ordentlig spark mot revbenen och hon tappade för en 

kort stund andan. Vad var det Märta hade sagt, fyra månader? 

Skulle hon gå med detta i fyra månader till? Hon ville sparka 

tillbaka, men fick genast dåligt samvete, det var bara ett barn, 

ett litet, litet barn. Ett barn som skulle skratta och leka. Ett 

barn som skulle behöva omsorg och villkorslös kärlek. Hon 

hoppades att hon skulle hitta någon som kunde ta hand om 

barnet, men hon ville inte att det skulle bli tvillingarna. 

49

”Jag ska sörja för ditt bästa”, viskade hon. Då hördes ett lågt 

skratt från hallen och det började krypa i Hilda av skräck. 

Natten blev en enda lång plåga tills gryningsljuset sakta silade 

in genom de slitna gardinerna. En klarvaken natt med 

värk och viskningar hade gjort Hilda vek och matt och hon 

orkade knappt kliva ur sängen. När hon väl kommit upp var 

tvillingarna borta och hon letade fram en hård smörgås som 

hon bredde en klick margarin på. Hon åt den och drack en 

skopa vatten till. 

Stugan var stilla och det var ovanligt tyst. När hon såg ut 

genom fönstret hade den första snön kommit, därav tystnaden. 

Ett gräddliknande täcke bredde ut sig över den sargade trädgården 

och kvävde de sista levande växterna. Det var något 

definitivt med årets första snö, som om naturen givit upp en 

sista suck innan den bestämt sig för att dö. 

Lugnet i stugan gav Hilda en respit från nattens upplevelser 

och hon torkade av bordet där hon suttit, tvättade av ansiktet, 

under armarna och mellan benen med en våt trasa och kände 

sig genast bättre till mods. Till dasset ville hon inte gå i all snö, 

så hon satte sig över slaskhinken och tömde blåsan. 

Det var kallt inomhus, så hon tände en brasa i öppna spisen. 

Det fanns gott om ved än så länge. Veden var torr och 

brann bra. Hon slog sig ner framför brasan, värmde kalla leder 

och kunde andas ut för första gången på flera dygn. Hon var 

varm, hade tak över huvudet och tillgång till mat. Ingen skulle 

komma och leta efter henne här och systrarna tycktes välvilligt 

inställda, även om de betedde sig en aning märkligt. 

Framåt middagstid var hon fortfarande ensam och hungern 

började riva i hennes inre. Hon hade fått mer än tredubbelt så 

stor aptit sedan hon blev havande och ibland tyckte hon sig 

höra skarpa skrik inifrån magen. Hon tittade igenom skafferiet 

och hittade sill och lite potatis, hon åt det hela kallt, stående 

intill skafferiet. Vart kunde de ha gått i detta snöoväder? 

Hilda längtade efter kaffe, hon hade inte druckit kaffe på 

flera dagar. Dess värme hade tröstat henne många gånger när 

hon känt oro. När det riktigt brände i halsen så det dystra 

50

försvann, den beska smaken på tungan. Men hur hon än letade 

i systrarnas skåp och skafferier hade hon inte hittat något. Inte 

ens något kaffesubstitut. 

Istället värmde hon sig vatten till silverte över vedspisen, 

och det värmde behagligt i magtrakten när hon drack. Det 

gjorde henne gott. Hon blundade och tänkte att hon drack silver, 

att det porlade glänsande silverkulor ner genom hennes 

kropp och just i den stunden kände hon sig fri och vacker. Som 

om det varma vattnet renade henne inifrån. 

Det var när hon satte sig på systrarnas soffa som hon upptäckte 

det. Under en hög med täcken och filtar var det vått och 

kladdigt. När hon drog bort högen med sängkläder var hela 

sängbotten ett stort slagfält med intorkat, tjockt blod, svart och 

brunt i olika nyanser. Hon drog förfärat handen till sig och 

backade bort från soffan. Huvudet blev kallt och hon måste 

sätta sig på en stol för att inte svimma. Det brusade i öronen 

och hon undvek att titta på soffan och drog djupa andetag för 

att lugna ner sig. Vad var det som hade hänt? Var fanns systrarna? 

Hon lade instinktivt handen på sin mage. Hade de förlorat 

sina barn? Skulle hon ge sig ut och leta efter dem? Varför 

hade de inte väckt henne? Först nu upptäckte hon blodspåren 

på golvet som de slarvigt hade försökt sopa bort och när hon 

öppnade dörren lyste blodspåren i snön, bort över gården. Hon 

skulle kunna följa dem, men samtidigt var det kanske bättre att 

hon stannade här tills de kom tillbaka. De hade antagligen hittat 

hjälp i byn och skulle bli väl omhändertagna. 

Hilda ryste till och lade sig på sin egen säng. Lillebror, tänkte 

hon, om du ändå vore här. 

Hilda slumrade in och när hon vaknade var det mörkt och 

systrarna fortfarande borta. 

51

Kapitel 8 

I tre dagar gick hon runt ensam i stugan innan hon hörde Lias 

röst i sitt öra igen. Rösten kom en morgon då hon misstänkte 

att hon hade blivit lämnad för alltid och till en början trodde 

hon att hon drömde. Men så kände hon en fuktig pust på kinden, 

samtidigt som hon återigen hörde orden. 

”Vakna moderflicka, vakna.” Hilda såg upp i ett par grå ögon 

och kvinnan doftade på ett sätt som hon inte gjort tidigare. 

Lia hade lagt en hand på Hildas mage, det kändes intimt och 

obehagligt. Sömndrucket satte hon sig upp, hon ville fråga om 

blodet men visste inte var hon skulle börja. Det drog kallt i 

rummet, temperaturen hade sjunkit för var dag och Hilda hade 

tvingats gå upp och elda varannan timme för att inte frysa ihjäl. 

”Har ni varit borta?” 

Lia såg på henne och tycktes inte förstå. Ögonen var vidöppna 

och stirrade. Som om Hilda skrämt henne med orden. 

”Vi är inte borta,”, sa hon och nöp sig i armarna så runda 

mörka fläckar framträdde i hyn. ”Vi är här, jag och Märta, vi är 

här”, orden var frågande, tveksamma. ”Vi är här och tar hand 

om moderflickan.” Det sista sa hon som till sig själv, mumlande 

och med ansiktet vänt mot dörröppningen. 

”Mår ni bra, jag såg blodet…” 

”Blodet?” 

Hilda reste sig och kände en spark så hård att hon nästan 

ramlade omkull. Sedan gick hon före ut i rummet där systrarnas 

soffa stod. Hon lyfte försiktigt på täcket men därunder var 

det rent, samma täcken och filtar som tidigare, men nu rena. 

Var det hon själv som höll på att bli tokig? 

”Jag såg…” sa hon och blev förvånad över att hon numera 

52

pratade med ofullständiga meningar, det var inte likt henne. 

Det var som om systrarnas blickar gjorde henne osäker. Deras 

ögon glodde misstänksamt på henne. 

”Vad pratar hon om?” 

”Nej, jag…” Hilda tystnade. I smyg tittade hon på systrarna, 

försökte se om något var annorlunda med dem. De var fortfarande 

lika stora som tidigare, magarna fanns kvar, kanske hade 

barnen därinne överlevt. Systrarna hade blåmärken på sina 

händer såg hon när hon betraktade dem mer ingående, Märta 

på sin högra hand och Lia på sin vänstra. ”Jag är nog bara lite 

trött”, sa hon. De ryckte på axlarna och Hilda andades ut när 

de vände sin uppmärksamhet åt ett annat håll. 

Senare på eftermiddagen kom Märta in till Hilda och sa: 

”Kom så går vi ut till ladugården, Rosa mår inte bra.” 

Rosa?, tänkte Hilda, hade de en ko? 

Kvinnan gick före till en liten lada som låg inbäddad i ris 

och buskar. Hilda hade inte lagt märke till den tidigare. Det 

luktade starkt av djururin och lortig halm. En röd ko stod och 

idisslade i ett hörn. Några kalvar syntes inte till. 

”Vi försökte mjölka henne i morse men det kom bara vatten. 

Är hon van att mjölka?” 

”Jodå, nog kan jag det.” 

”Kanske kan hon få igång kons mjölk. Kom.” Märta tog Hildas 

hand och ledde henne fram till kon. Hon ställde henne så 

nära att Hildas mage nuddade kons mage och Hilda strök med 

handen över kons rygg. Hon hade förväntat sig värme från djuret, 

men kon var alldeles kall, som om hon vore död. 

”Hon är sjuk”, sa Hilda och kände på mulen. Lika kall som 

kroppen och torr istället för fuktig. 

”Prova att mjölka henne”, sa Märta och drog fram en pall. 

Spenarna var svala och det som kom ut i spannen var bara en 

genomskinlig vätska. 

”Ni måste ta hit någon som kan titta på kon”, sa Hilda och 

reste sig. 

”Det går inte.” Märta vände hastigt ryggen mot Hilda. 

53

”Varför?” 

Märta svarade inte. Hilda betraktade kon igen, försökte 

möta dess blick, men ögonen var grumliga. Hon klappade den 

på ryggen, och undrade hur hon skulle kunna hjälpa den. Hon 

hade varit med om att djuren hemma på gården blivit sjuka 

förut, kor som sinade för att de var stressade eller kor vars juver 

blivit infekterade. Men då hade de haft feber, varit varma. 

Denna ko var alldeles för kall. 

”Något är fel och jag kan inte hjälpa. Men det finns väl en 

veterinär i trakten?” 

Märta vände sig mot Hilda och i ögonen rörde sig något – 

något skrämt. Hon blev svart i synen och röt till. 

”Tig!” 

Hilda hoppade till. Utfallet hade kommit så plötsligt och 

oväntat. Märta gick före ut ur ladugården, det ryckte i hennes 

nacke, ett nervöst ryckande som hon inte tycktes kunna 

kontrollera. Hilda följde tigande efter. Hon förstod inte denna 

ilska, hon ville bara hjälpa kon. 

”Vi måste plocka brännbart. Veden kommer inte att räcka 

i vinter. Det är krigets fel.” Märtas röst var fortfarande ilsken. 

Innanför dörren fanns en vedkorg och Märta pekade på den. 

Hilda tog lydigt upp korgen. Först trodde hon att hon skulle ut 

själv och plocka, men Märta följde efter. 

De gick tysta genom en kall skog, snön hade lagt sig över 

träd och buskar och det gjorde det svårare att hitta brännbart. 

Märta grävde fram kottar och lade i korgen och Hilda tittade 

frågande på henne. 

”Man får ta det man hittar.” 

Hilda insåg att det var ett nytt liv hon måste anpassa sig till, 

borta var tryggheten i ett välbärgat hem där hon inte hade behövt 

tänka på hur de skulle få värme i huset. 

”Äger ni inte skogen?” frågade Hilda och förvånades över 

att just ved skulle vara ett problem med alla dessa granar och 

tallar. 

”Jo, men vi kan inte hugga.” 

”Kan ni inte ta hjälp?” 

54

Märta stannade tvärt så hennes ansikte var alldeles nära Hildas. 

”Sluta ställa dumma frågor, dumma flicka. Hon får bo hos 

oss, så visa lite tacksamhet.” Det högg till i Hilda av förvåning. 

Hon såg rakt in i Märtas ljusa ögon och någonting därinne darrade. 

De fortsatte att gå och Hilda höll ett krampaktigt tag i 

korgen. Varför bar inte Märta själv en korg? Men Hilda frågade 

inget mer, hon vågade inte ställa frågor som kvinnan verkade 

uppfatta som kritik. 

De plockade allt de kunde hitta som var någorlunda torrt, 

kvistar, kottar, ris. 

”Om vi plockar varje dag kommer ska vi nog klara oss.” 

Hilda såg på de sorgliga kvistarna och kottarna. De skulle 

brinna upp så fort, om de nu ens brann, så genomfrusna de 

var. Om inte kvinnorna ville hugga kanske hon själv kunde 

göra det? Hon skulle föreslå det senare, när Märta var lugnare. 

Kanske Lia inte skulle bli lika arg. 

På kvällen hördes musik från systrarnas rum, dova röster som 

sjöng en munter melodi. 

”Vi har så mycket att säga varandra, men det blir ingenting, 

ingenting sagt.” I soffan satt Lia och Märta bredvid varandra 

och gungade i takt till musiken och i deras ögon syntes ett bitterljuvt 

uttryck, blickarna långt borta. De tycktes inte märka 

att Hilda kommit in. Ur en gammal dammig resegrammofon 

kom en kvinnoröst som sedan byttes ut mot en mansröst. ”Men 

om i blindo i kärlek vi vandra kan också stumma vi gå på vår 

jord. Vi ha så mycket att säga varandra, men allt det där blir 

nog sagt utan ord.” När sången tog slut reste de sig och gick 

fram till grammofonen och Lia lyfte nålen under Märtas överinseende 

och flyttade den tillbaka några hack så att sången 

återigen började. De stod kvar vid grammofonen och vaggade 

i takt stående med blickarna in i väggen. Hilda såg deras stora 

ryggar gunga fram och tillbaka och hon ryste till. Då vände 

Märta huvudet och såg på henne. Hilda började backa när hon 

såg rädslan i den andra kvinnans ögon. Den skrämde henne. 

55

”Hon ska inte smyga på oss!” sa Märta och lyfte oförsiktigt 

bort nålen från skivan så att det raspade högt. Ögonen var kalla 

och samtidigt förvirrade, som om hon ryckts upp ur en sömngångarsömn. 

”Fö-förlåt”, sa Hilda och backade mot väggen. Denna ständiga 

rädsla och förvirring, hon förstod inte vad det var som 

försiggick i stugan egentligen. Den tryckte sig på henne som 

en svart, våt och kall filt. 

Hungern rev i Hilda. Sillen och potatisen verkade ha tagit slut. 

Kanske hade de ett förråd någonstans, om inte måste hon söka 

sig vidare någon annanstans. I köket fann hon några skorpor 

i en liten korg. Hon tog en skorpa och skulle just gå in i kammaren 

för att inte störa systrarna när hon hörde Märtas röst. 

”Följ mig till jordkällaren.” 

De gick ut i snön och måste skotta sig fram till källaren. 

Väl därinne fanns mer sill, saltad fisk, potatis, rovor, margarin 

och Hilda andades lättat ut när hon insåg att maten skulle 

räcka hela vintern för alla tre. Eller fyra, påminde hon sig. Hon 

plockade ner maten i en korg medan Märta tittade på. Hilda 

förvånades över att hon inte hjälpte till. Det kändes inte rätt 

att ta av deras mat, det var som om de var gäster i hennes hus 

istället för tvärtom. 

”Jag skulle kunna låsa in henne här”, sa Märta och log. ”För 

att hon snokar.” Hilda såg förfärat upp. Det där leendet tydde 

på att hon narrades, men Hilda kunde ändå inte slappna av. 

Hon såg sig runt i den kalla mörka hålan och föreställde sig 

hur det skulle vara att sitta på jordgolvet utan minsta gnutta 

ljus. Hilda fick inte fram ett ord, det stockade sig i halsen. Men 

Märta höll upp dörren för henne och hon andades ut i den 

friska luften. 

”Hon får inte slösa med veden”, sa Märta när de gick tillbaka. 

”Den ska räcka länge nu när snön kom så tidigt.” 

”Jag ber om förlåtelse, det var inte meningen. Det var bara så 

kallt när ni var borta.” 

”Vi är inte borta”, svarade Märta. 

56

Kapitel 9 

Dagarna i stugan flöt så sakta på och Hilda började känna sig 

allt mer bekväm med att bo hos systrarna. En undran hade börjat 

smyga sig på henne. Även om det var många månader kvar 

till födseln kunde hon inte låta bli att fundera över hur det 

skulle gå till. Hon mindes med fasa den kalla natt då hennes lillebror 

föddes och hur modern kämpat för sitt liv men förlorat. 

De hade haft en barnmorska, en liten kvinna med starka nypor 

som hade räddat livet på pojken. Hilda fick aldrig veta vad som 

gått snett, barnmorskan var tyst om det och fadern talade aldrig 

om sådana saker. Om natten hade Hilda hört honom vråla 

ut sin sorg. 

Det borde finnas en barnmorska i byn, men eftersom systrarna 

verkade hålla sig för sig själva oroade detta henne. 

Kvällen hon ställde frågan var en lugn, vilsam afton med 

brasan sprakande och hennes kropp var i ro. Lia och Märta satt 

som så ofta, tillsammans i soffan och tittade in i elden. Ibland 

berättade Lia historier om människor som blivit tillfångatagna 

av skogsflickor och mörkervarelser och även om det var längesedan 

Hilda slutade tro på sådant hade hon svårt för mörkret 

och ville inte gärna se ut genom fönstret på kvällar och nätter. 

Hon inbillade sig att bleka ansikten skulle dyka upp där och 

skrämma livet ur henne. Den här kvällen var båda tysta och 

Hilda drog kort efter andan för att förbereda sig på frågan. 

”När det blir dags, finns det någon som kan bistå vid födseln?” 

Orden var ute och de svävade i luften, men de hade lämnat 

henne så allt hon kunde göra var att vänta. Det sprakade 

till inne i öppna spisen och först var det alldeles tyst från soffan. 

Sedan hördes Märtas röst: 

57

”Han reder sig.” Hilda vände sig om och såg henne stänga 

munnen med en knipning. 

”Jag förstår inte”, svarade Hilda och tittade på Lia, som hon 

upplevde som något vänligare. Då startade ett mörkt skratt 

djupt nere i Hildas mage, först lät det bara som knorranden, 

sedan hördes ett tydligt skratt mullra inuti hennes kropp, ett 

ljud som långsamt steg från den nedre delen av magen, upp 

genom magsäck och bröst för att sedan leta sig ut ur hennes 

mun och hon hade aldrig hört någon skratta så och hon visste 

inte att hon kunde framkalla sådana avgrundsljud. Hon kunde 

inte stoppa skrattet, även om hon visste att det kom från henne 

själv hade hon ingen makt över det. Hon tittade hjälplöst mot 

systrarna och de log mot henne på ett nöjt, hemligt sätt. Hildas 

kropp stelnade och halsen värkte av skrattet som inte var hennes. 

När det äntligen ebbade ut kände hon sig mörbultad i hela 

kroppen och barnet simmade rastlöst runt. 

”Jag vill inte ha den där!” skrek hon och började gå runt, 

runt i rummet, rädslan vässade sina klor mot allt hårt i hennes 

kropp: naglar, tänder, pannben. Hon slog handen växelvis mot 

det onda i magen, växelvis mot pannan där skräcken bodde. 

Systrarna reste sig utan att Hilda märkte det och omringade 

henne, höll fast hennes händer så hon inte kunde röra dem, 

lyfte upp henne från golvet och vände henne upp och ner. Allt 

blod rann ner i huvudet och det började brusa och svartna för 

ögonen. 

”Med blod ska han väcka dig, ditt blod ska bli hans, din 

kropp hans kärl, för den som fulländad är”, sjöng de medan de 

höll henne fast i sitt grepp. Världen omkring henne började 

snurra så fort att hon måste blunda och det kändes som om alla 

inälvor skakades runt och bytte plats. 

Efteråt låg Hilda stilla av en förlamande rädsla, medan det 

som bodde i henne rörde sig livligare än någonsin. Systrarna 

hade knutit fast hennes händer i varandra så att hon inte kunde 

röra dem. Som om hon var farlig för sin omgivning eller för 

sig själv. 

Hon var kall om fötterna, täcket räckte inte ända ner och 

58

hon kände de vassa hyvelspånen tränga igenom madrassen så 

att det skavde i ryggen. Vem var det som hade skrattat förut? 

Vem var det som parasiterade på henne? Hilda var törstig och 

hon insåg att hon inte hade druckit vatten på hela dagen, men 

hon förmådde inte tala längre. Det var som om skräcken gjort 

henne stum. 

Hon hörde hur de travade runt i rummet, med viskande 

röster tycktes de lägga upp någon form av strategi för hur de 

skulle hantera henne. Hon hörde spridda ord här och där som 

”skydda honom”, ”inte glömma” och ”besvärlig”. Hon tänkte 

på kon som var fånge som hon och tårarna började rinna, mer 

av sorg över kon än över sin egen situation. Hon provade att 

be till en Gud hon inte trodde på, som hennes far försökt lära 

henne, men det hjälpte inte, bönen gjorde henne bara vemodig. 

”Hjälp!” ville hon skrika, men ljuden kunde inte färdas 

ur hennes mun och även om de kunde det hade det varit meningslöst. 

Till slut somnade Hilda av utmattning, men vaknade av att 

Märta satt i hennes säng och mumlade. Märta verkade inte 

märka att Hilda vaknat så hon låtsades fortsätta sova och lyssnade 

till kvinnans ord. 

”Förlåt för vår svaghet. Det var inte så här det var tänkt att 

bli.” Till en början trodde Hilda att det var henne Märta talade 

till, att hon bad om förlåtelse. Men sedan stämde inte orden: 

”Det är jag som ska bli din mor, inte moderflickan. Kom ihåg 

det.” 

Så reste hon sig och gick ut ur rummet. Hon måste ha blivit 

galen, de var galna båda två, tänkte Hilda, och här låg hon, helt 

skyddslös med fara för sitt liv. Imorgon skulle hon fly. 

59

Johanna

September 1940 

Kapitel 10 

Johanna drömde om en trehövdad man, dess ansikten kände 

hon igen som Hermans, som han såg ut på den tiden de var nya 

tillsammans, när det varma leendet fortfarande fanns kvar. Så 

var det Georgs huvud och hans blick var riktad rakt in i hennes, 

det fanns inget annat som lockade hans fokus bort ifrån 

henne. Det tredje huvudet tillhörde en man utan ansiktsdrag. 

Svart, vågigt och glansigt hår, och något mörkgrönt som lyste 

där ögonen skulle sitta, men resten av honom gick inte att urskilja. 

Den trehövdade tog henne i sina armar, hårt och hetsigt och 

hon kände inte igen våldsamheten. Hon var nära dem alla tre, 

men fick bara välja en. När hon lutade sig fram för att besegla 

Hermans läppar med en lojal kyss, trycktes armarna hårdare 

om henne, började riva henne som i vrede, tills de släppte efter 

att hon kysst sin make. Händerna tog tag i Herman hals och 

tryckte hårt. Det sista hon såg var Hermans livlösa ögon. 

Morgonen därpå påmindes Johanna återigen om drömmen när 

Herman knöt sin slips. Det var söndag och han hade lovat följa 

med henne till gudstjänsten i kyrkan. Hans grova händer rörde 

sig klumpigt vid halsen, hon betraktade den håriga halsgropen 

och hans rörelser blev allt mer hetsiga. 

”Förbannade slips”, han slet i den och hon kände igen den 

som sin fars, den mörkblå han brukade använda när hon var 

liten och han skulle vara fin. Det var den bästa han hade haft. 

Nu var den trådig och blek, vilket inte blev bättre av Hermans 

vårdslösa hanterande av den. 

Johanna fick en stark förnimmelse av att fadern fanns i rummet 

63

att han såg på henne med rynkade ögonbryn. Att det var han 

som gjorde att slipsen trilskades. Det var då hon mindes drömmen, 

hur händerna hade tryckt livet ur Herman. Men inte fadern, 

nej, han skulle aldrig önska livet ur någon. 

Johanna gick fram, tog tag i Hermans händer och stillade 

dem. Kände hans ilska som en vibrerande energi som strålade 

ut från honom och rakt in i henne. Hon måste behålla sitt lugn. 

Johanna tog tag i slipsen, knöt den så att det blev en hyfsat 

snygg knut och så smekte hon Herman över kinden, något hon 

inte gjort på mycket länge. Han slappnade av en aning och 

när hon såg på hans kraftfulla hals och breda bröst kändes det 

omöjligt att tänka att han skulle kunna dö. 

Johanna höll Vera i famnen medan Herman spände för Andersson. 

Hermans rörelser var fortfarande hetsiga, som om han 

reds av feber. Johanna undvek hans blick, ville inte se ilskan 

i hans ögon. Hon tänkte vara tyst och lugn tills de kom fram. 

När de satte sig på kuskbocken var Herman röd i ansiktet 

och skjortan hade mörknat av svett. Hon ville lägga en lugnande 

hand på hans arm, men vågade inte. Andersson travade 

i sakta mak längs vägen, Vera somnade i Johannas famn och 

Herman stillade sig till slut. 

Vid krönet för Rusens gård såg Johanna Jonsflickorna, de 

gick längs dikesrenen och plockade liljekonvaljer. Deras huvuden 

trycktes samman när vagnen med Johanna och Herman 

passerade och de dolde sina ansikten. Ett svagt nynnande hördes 

medan de långsamt plockade de vita blommorna till små 

vackra buketter. Johanna kände lättnad över att de verkade 

välmående och friska, efter att hon sett dem med den okände 

mannen hade hon undrat hur det var med dem. Hon tryckte 

Vera tätare intill sig, slappnade av och log. Livet var inte så 

illa ändå, tänkte hon, hon hade sin familj och sitt hem och en 

ordnad tillvaro. Denna söndag skulle hon åka till kyrkan och 

höra en vacker predikan, sjunga lite samman med de andra och 

be. Den bästa stunden brukade vara efteråt, då de alltid drack 

kaffe med vänner och smälte den andliga upplevelse de delat. 

Till och med Herman brukade vara på gott humör efteråt när 

64

han fått träffa de andra karlarna och språka. Men själva gudstjänsten 

tyckte han inte om, det hade hon hört honom säga 

alltför många gånger. 

Johanna fick en plötslig ingivelse, varför kunde inte Jonsflickorna 

åka med? De hade plats i vagnen och flickorna behövde 

nog någon som tog hand om dem nu när deras släktingar 

var döda. Johanna visste själv hur det kändes. Hon vände sig 

om och ropade på flickorna som hade plockat klart och gick 

med händerna i varandras och med blickarna stint riktade 

framåt, men utan att titta på Johanna. Klänningarna var ljust 

gula och de bar sitt mörka hår uppsatt i lösa knutar. De hade 

varit vackra om de inte var så okontaktbara, tänkte Johanna. 

”Vill ni åka med till kyrkan?” ropade Johanna och kände hur 

Herman stelnade till. Flickorna tvärstannade, vände resolut på 

klacken och gick sedan tysta åt motsatt håll. 

”Vad trodde du?” sa Herman och flinade. ”Att du skulle kunna 

omvända de där? Satans barn, det är vad de är.” 

En besvikelse samlades i Johannas halsgrop, egentligen visste 

hon inte varför, men hon kände sig misslyckad. Den sorglösa 

känslan som nyss funnits där hade med ens ersatts av en stickande 

oro. Oron följde henne sedan hela vägen ända till kyrkan. 

Det var i Silvbergs kyrka de gift sig, hon och Herman. När 

hon tänkte på det, hur de gått ner för altargången med nervositet 

i kroppen, hur buketten i hennes händer hade blivit 

alldeles fuktig av handsvetten och hur hon sett på sin stilige 

man smög hon in en hand i hans armhåla, som hon brukat göra 

förr. Han stelnade till och ryckte i tömmarna. Snabbt drog hon 

tillbaka sin hand. Den luktade av hans svett, en doft hon tidigare 

älskat. Nu kändes lukten främmande och hon torkade av 

handen mot klänningen och vände istället blicken mot kyrkan 

i slutet av allén. Älskade han henne inte längre? Älskade hon 

inte honom? 

Framme på kyrkbacken mötte de Helga och Emil och de tre 

sönerna som surmulet gick efter. Helgas blick lyste upp under 

baskermössan när hon såg sin väninna och hon räckte Johanna 

sin arm. Helga bar alltid det senaste modet och Johanna kunde 

65

inte låta bli att känna en smula avund över den moderna mössan. 

Helgas hår som stack fram under baskern var shinglat 

och blänkte i dagsljuset. 

”Kära Johanna”, sa hon och Johanna kände sig genast tillfreds 

igen. 

Hon satt i kyrkbänken med psalmboken i knät, det var trångt 

mellan Herman och Helga. Hennes blick vandrade iväg längs 

bänkraderna, sökande efter ett huvud, en kropp, som inte stod 

att finna. När hon upptäckte vad det var hon höll på med, bannade 

hon sig själv och förflyttade blicken ner i psalmen igen 

och tog i med än högre röst. Herman sjöng aldrig, han satt med 

armarna i kors och såg ut att vilja vara någon annanstans. Helga 

sjöng med ljus och gäll röst i Johannas öra. 

Så steg kyrkoherde Dalborg upp i predikstolen och Johanna 

beredde sig på att svepas med i hans predikan. Melker Dalborg 

var en tunn man, en orolig själ och så olik sin föregångare som 

en människa kan bli. Föregångaren, Magnevill, var stor och 

bullrig, rösten kraftfull men budskapet hade Johanna aldrig 

tyckt om. Han talade alldeles för mycket om helvetet och om 

människans synd. Dalborg, däremot, predikade om ljuset, om 

möjligheter att göra gott. Sofia hade berättat att på hennes moders 

begravning hade den förre prästen Magnevill lagt till en 

psalm de inte hade kommit överens om, den otäckaste psalm 

han kunde finna. Johanna mindes inte hela versen, men några 

av orden hade satt sig djupt: ”där masken gnager som ej dör, 

där elden ej skall släckas, ack Herre våra hjärtan rör, att de i tid 

må väckas.” Hon rös till i sin tunna klänning och var glad över 

att det var Dalborg som stod däruppe och inte Magnevill. 

”En sådan här vacker dag gör gott i människans själ”, sa Dalborg 

och pekade mot de stora fönster som släppte in ljuset. ”En 

dag då man kan gå ut i skog och mark och betrakta Guds rika 

natur. Det är då vi förstår vidden av vår skapares gärning.” Orden 

gick rakt in i Johanna, gjorde hennes kropp glad. Så såg 

hon det vackraste ansiktet inför sin inre blick och han var där 

igen, Georg, utan att hon medvetet framkallat bilden av honom. 

66

Gud hade även skapat denna gode och vackre man, men varför 

kunde hon inte hålla sig till den hon hade nära? Det ljusa blev 

till mörker inom henne och hon undrade om Gud kunde se 

hennes otrogna tankar och vad som skulle ske när han upptäckte 

det. 

”När Gud skapade Adam och Eva, man och kvinna, kom den 

onde och ville testa Guds skapelse. Ormen frestade Eva som 

inte kunde stå emot och människan drabbades av syndafallet.” 

Johanna tyckte att det kändes som om Dalborg såg rakt på 

henne när han talade och det slog henne att hon var Eva och 

att hon hade frestats av den onde. Han hade sänt Georg för att 

testa hennes trohet. En kall kyla ilade i hennes kropp. Gud 

kunde se hennes tankar genom kyrkoherdens ögon. Sedan sansade 

hon sig, hon hade faktiskt inte låtit sig frestas, det enda 

hon gjort var att tala med honom och nu när hon visste att det 

var en prövning var det bara för henne att göra så som var rätt. 

Efteråt stod prästen utanför kyrkan och tog gästerna i hand. 

Det var bara ett par bland de församlade som hon inte kände 

igen, en man med stora händer och en liten kvinna med vitt 

hår. 

De närmade sig och sökte ögonkontakt med Johanna. 

”Mindor”, mannen räckte frimodigt fram en hand som Johanna 

tog och hans handslag var kraftigt och hetsigt. Herman 

hälsade också och mumlade någonting. Johanna visste att han 

hade svårt för främlingar. Det fanns något överspelat hos mannen, 

men han var trevlig och frågade om Johanna och Herman 

och om deras dotter. 

”Jag och min fru Manda är nyinflyttade i huset intill Reens, 

dem vi köpte av sa att vi skulle hänvisa till det, då skulle alla 

veta vad vi menade.” Kvinnan intill såg förväntansfull ut. 

”Ja, jo, det är sant, det har stått tomt ett tag. Dödsbo”, svarade 

Johanna. Hon kände på Herman att det ryckte i honom, som 

om han ville gå därifrån. 

”Jag har sett att det finns ett underbart bönehus i byn, används 

det?” 

”Ja, det är väl någon auktion där då och då, annars är det väl 

67

missionarna som har gudstjänster där. Vi är inte så aktiva. De 

har mycket för ungdomar och barn också.” 

”Barn har vi inte, men det låter bra. Vem är det man ska 

prata med för att få använda huset för samlingar? Jag tänkte 

mig någon slags samtalsgrupp.” 

”Hör med Hedman. Men han är noga med vem han släpper 

in, det har varit en del bråk med pingstvännerna som har lånat 

lokalen några gånger.” 

”Har de varit oense alltså? Kristet folk?”, frågade Manda. 

”Ja, jag vet inte så mycket om det, men det sas att det kunde 

bli en aggressiv stämning när de kom ihop sig.” 

”Vi är då så fredliga så det ska nog inte vara några problem. 

Hedman, det är han som har affären?” 

”Ja, uppe i backen.” 

”Trevlig kyrka det här”, sa Mindor och Johanna log tillbaka. 

Det var något bekant med mannens rörelser, men hon kunde 

inte sätta fingret på det. Och det skar sig när han pratade om 

kyrkan. Det fanns något oroväckande över hans ögon, de var 

stela och bar ingen spegel. Som om han vore utan själ. 

Johanna var trött av alla tankar och känslor som härjat runt 

i hennes kropp. Hon ville helst sätta sig i vagnen och fara hem, 

luta sitt huvud mot Hermans axel och slumra till Anderssons 

lunk. Men de stannade kvar på kaffet, det bjöds på söta drömmar 

och kaffe gjort på cikoriarot. Herman talade och bullrade 

med de andra karlarna och Johanna och Vera fick plats mellan 

kvinnorna vid ett av borden i gräset. 

Prästfrun Linnea gick omkring mellan borden och språkade 

med gästerna. Hon bar en vit klänning som fick henne att se 

mycket ung ut och hennes ljusa hår var kort och lockigt, det 

hade rullat upp sig kring öronen. Hon var vacker och Johanna 

såg hur männens blickar drogs ditåt, så även Hermans. Det 

sved till inom henne när hon lade märke till det. Linnea var 

yngre än Johanna, och de hade ännu inga barn. Kyrkoherde 

Dalborg kom fram och tog sin fru om midjan, hon sa något och 

alla kring borden närmast skrattade. 

”Tänk att han har hittat en så vacker hustru”, sa Helga, som 

68

även hon betraktade prästparet i deras idyll. ”Det kunde man 

då aldrig tro. Själv ser han inte mycket ut för världen.” Johanna 

svarade inte, log bara så att Helga skulle bli nöjd. Ville inte 

vara den som satte sig till doms över andras liv. ”Men det nya 

paret verkar trevliga, Mindor och Manda. De hälsade så artigt 

på oss”, fortsatte Helga och rörde vid sitt shinglade hår. ”Det 

var en ordentlig och ståtlig karl.” 

”Ja, kanske det”, svarade Johanna. Att Helga var karltokig 

visste hon sedan tidigare, även om hon hade svårt att tänka sig 

Helga göra slag i saken och vara med en annan man. Emil höll 

henne alldeles för hårt. 

Johanna tyckte om de här förtroliga samtalen i gräset när 

de kunde skvallra och alla var avslappnade efter allvaret inne 

i kyrkan. Även Herman såg ut att trivas där han satt med Emil 

och Anton, spottade snus och språkade. Sommaren började 

gå mot sitt slut, men det var fortfarande varmt och grönskan 

fanns kvar, även om den inte var helt ny. 

Hon betraktade det nya paret på håll, Mindor och Manda 

rörde sig vant mellan borden och de tycktes redan känna de 

flesta. Hon avundades människor som alltid tycktes smälta in 

och säga rätt saker. Själv höll hon sig mest till dem hon kände, 

där hon var trygg och visste vem hon var. Med nya människor 

kunde hon ibland tappa bort sig själv. 

När de senare åkte hemåt hade Johanna alltför mycket som 

snurrade i sig att hon inte kunde slappna av och slumra som 

hon tänkt. Även Vera var orolig, kanske kände hon av moderns 

sinnesstämning för hon gnällde och trilskades hela vägen hem. 

”Jag undrar jag, vad det där var för hittefågel”, sa Herman. 

Hittefågel var ett uttryck Herman brukade använda, Johanna 

hade aldrig riktigt förstått innebörden, bara att det var någon 

man inte var säker på. Det hade sitt ursprung i en händelse, 

men hon mindes den inte. 

”Vem menar du?” 

”Den där Mindor, en riktig luring.” 

”Jag tyckte han verkade bekant på något sätt.” 

69

”Jag har då aldrig sett till karln.” 

Johanna önskade att hon hade fått sig en stunds närhet till 

den man hon levde med, en öm kram eller handtryckning bara 

för att få känna sig levande. Men Herman var stel och oåtkomlig 

och hon mindes hur han ryckt till tidigare när hon försökt 

närma sig honom. 

På natten vaknade Johanna av att någon flämtade och hennes 

kropp riste i ljuvliga vågor som hon inte känt på länge. Förfärat 

insåg hon att det var hon själv som framkallat flämtningarna 

och att kroppen rörde sig efter vågornas svall. Herman snarkade 

intill henne och rörde sig i sängen, han sov lyckligtvis 

och hade inte märkt någonting. Johanna stelnade till och försökte 

minnas vad som hänt i drömmen. Något starkt som höll 

fast och kittlade henne så att hon darrade av njutning, kalla 

spår av något i hennes mun. Hon såg ett par gröna ögon stirra 

på henne i mörkret och hon kunde inte avgöra om det var på 

riktigt eller bara en synvilla. Flera gånger blundade hon så att 

det skulle försvinna. 

”Det var väl inte på riktigt?” viskade hon till mörkret, men 

fick inget svar. Sedan drabbade skammen henne med full kraft. 

Som när hon som ung flicka av en händelse råkat röra sig själv 

mellan benen och tyckte om känslan. Då som nu blev hon illamående 

och kroppen spänd som en fiolsträng. Hon stirrade upp 

i taket, såg månens sken bleka väggar och tak, leta sig in i deras 

rum och det var som om något eller någon vaktade henne. Inte 

konstigt att folk förr i tiden blev sinnessjuka av religionsgrubbel, 

tänkte hon. Gud såg allt och vad skulle han tycka om vad 

han just sett? Johanna tänkte på ormen i paradiset och hur det 

kändes som om en orm just hade krälat i hennes mun. Var det 

bara prövningar eller hade hon släppt in något i sitt liv? Gläntat 

på en dörr till fördärvet genom att åtrå en annan man? 

70

Hilda

November-December 1940 

Kapitel 11 

När morgonen kom hade de bundit henne ännu hårdare. Över 

benen låg korslagda rep lindade flera varv så att hon inte kunde 

röra dem och även händerna var bundna. Hon tittade sig 

vilt omkring i rummet och mådde illa. 

”Ge henne vatten”, hörde hon Märtas röst och så kom Lia in 

med en vichyvattensflaska. Hon hjälpte Hilda upp i sittande 

ställning och det värkte till i hennes ländrygg. När Hilda vred 

på huvudet högg det till och tog stopp. Munnen klibbade och 

läpparna var såriga. Hon drack girigt ur flaskan. Sedan kom 

Märta in med varm, mosad vattnig potatis och salt fisk. Lia matade 

Hilda som om hon vore ett litet barn. Lia log och det fanns 

längtan i hennes blick. 

”Om sol och om guld och om våren, om silver och vinter och 

dig…” Hon hade en klar sångröst och Hilda hade nog tyckt om 

den om det inte var så att hon låg fjättrad i en säng, om det inte 

var så att hon var så rädd för Lias uppenbarelse. Häxor, tänkte 

hon för sig själv och aningen slog henne i magen. När hon fått i 

sig så pass mycket mat hon kunde skakade hon på huvudet när 

ytterligare en sked trycktes mot hennes läppar. 

”Det är viktigt att hon äter”, sa de i kör, ”det är viktigt för 

den lille. Den lille, den lille som ska bli stor.” Lia pressade skeden 

mot Hildas mun tills hon öppnade den och tvingade i sig 

ännu en tugga som aldrig tycktes ta slut. 

”Hon ska vara duktig så ska allt gå bra.” Och så började Lia 

nynna igen, samma melodi. Hilda räknade till ytterligare tio 

vämjeliga tuggor mat innan Lia tycktes nöjd och istället gav 

henne flaskan med vatten. Det salta i maten hade gjort Hildas 

mun sträv och hon tycktes aldrig få nog med vätska. 

73

Med en lortig trasa tvättade sedan Lia hennes mun. Det luktade 

mögel och Hilda var nära att kräkas upp maten, men lyckades 

stoppa sig själv. Hon ville inte att allt skulle börja om igen, 

matningen och den blöta fisken. 

”Nu ska Hilda sova och vara snäll, annars kan hända att Hilda 

får smäll”, sjöng Lia och blåste ut ljuset. 

Hilda var åter ensam i rummet. Dagen hade börjat, men det 

var fortfarande dunkelt och mulet, som alltid i november. Om 

någon ändå kom förbi stugan och hittade henne där! Hennes 

fars vrede syntes långt mycket bättre än dessa systrars galenskap. 

Ska jag dö nu? tänkte hon. 

Utanför stugan blåste vinden elakt och de viskande ljuden 

kom allt närmare. Deras röster var tunna och ljusa, viskande, 

fnittrande som småflickor. Det var inte systrarnas röster, det 

var röster från små barn. Hilda låg så stilla att hon kunde höra 

vad de sa. 

”Nu börjar det.” 

”Inte riktigt än.” 

”Men snart nog.” 

”Och så olyckan.” 

”Ja, och Odjuret.” 

”Och Döden.” 

Så fnittrade de igen innan ljudet försvann. 

Dagarna passerade långsamt. Ibland lät de henne gå på dass, 

men de vaktade henne noga och hon måste gå ut i bara nattsärken 

med fötterna nakna i den trettiogradiga kylan, så att hon 

inte skulle kunna rymma. Magen buktade onormalt stor. 

Det var något märkligt med systrarnas hud, något som var 

onormalt. Huden var alldeles genomskinlig och när de tog i 

Hilda var deras händer torra och starka, men hon kände ingen 

värme från deras kroppar. 

Det blev en kall vinter, brädorna i stugan bar tunna islager 

om morgnarna, Hilda var oftast tvungen att uträtta sina behov 

inomhus, i slaskhinken eller pottan, som de sedan gick ut och 

74

tömde. En tung vintersömn lade sig över bygden och Hilda 

gick in i någon sorts dvala, allt blev henne likgiltigt, hon kunde 

ändå inte göra något åt sin situation. De tog hand om henne 

och så länge hon inte ”betedde sig”, som Märta sa, var de goda 

mot henne. Sängen blev trängre för varje dag, hennes mage 

växte snabbare, men själv tycktes hon magra. I sin dvala försvann 

hon ibland in i en varm, välsignad värld där alla sinnen 

kopplade av. Hon fantiserade om en liten pojke som var hennes 

och som kallade henne mor. Han var lite rödlätt, sprang 

på osäkra ben och sjöng barnsliga sånger. Hon höll om hans 

vackra kinder och sjöng med i en melodi hon aldrig hört förut. 

Ibland såg hon honom leka med en snurra på golvet, det var en 

sådan i trä med vita och röda ränder som när man satte snurr 

på den blandade sina färger så att det blev alldeles vitt. När den 

snurrade skrattade han gott och hon såg fascinationen i hans 

blick och stoltheten över att det var hans händer som hade fått 

leksaken att röra sig så snabbt. 

Han hoppade runt full av liv och hon tittade hänfört på honom 

och hennes glädje växte sig stor. Han liknade hennes lillebror, 

men var ändå sin egen lilla person. Hon ville bara stanna 

kvar där i dunklet med honom, höra hans namn för hon visste 

ännu inte vad han hette, men varje gång rycktes hon obarmhärtigt 

tillbaka till den hårda, kalla sängen med dova ljud som 

hotade att göra henne sinnessjuk. Och hon kände närvaron av 

något, men det var inte alls som i drömmen. 

Ju längre graviditeten framskred, desto mer anade hon att 

det var något ont som bodde i henne. Det var som om hon 

kunde känna ondskan stråla ut ur kroppen med sitt centrum i 

magen. Det var inte bara känslan av en varelse så olik det goda 

fantasibarnet, utan även det faktum att magen växte onaturligt 

snabbt och buktade ut på konstiga sätt. Den var inte rund 

längre, snarare knölig. 

Hon önskade att hon kunnat separera magen från sig själv, 

hon ville bara bli av med denna kraft, men hon var i symbios 

med den. Nu hörde hon inte bara barnviskningarna, när magen 

blivit så stor att hon knappt orkade resa sig ur sängen utan 

75

hjälp, hörde hon en dov stämma som talade till henne. Även 

om hon höll för öronen hörde hon vad den sa, eftersom den talade 

inuti hennes kropp. Det enda hon kunde göra för att överrösta 

ljudet var att nynna svagt för sig själv, högt nog för att 

inte höra rösten, samtidigt så pass lågt att inte systrarna hörde. 

Hon nynnade den melodi hennes fantasibarn i drömmen, det 

goda barnet lärde henne i dvalan, det gjorde henne lugnare. 

Kanske kunde hon med sin goda kraft påverka det som växte, 

ge det kärlek för att läka det onda. 

Men rädslan lurade där bakom, rädslan för att höra något av 

hans ord. Han tyckte inte om när hon nynnade, då sparkade 

han henne på revbenen, men hon tog hellre smärtan än att 

höra vad han sa. 

En morgon hördes knackningar på dörren. Hilda trodde först 

att det var i hennes fantasi eller att det var de viskande barnen 

som busade, men snart förstod hon att det var på riktigt, det 

stod någon vid dörren och knackade försynt. Hon ville resa 

sig ur sängen och springa sin räddare till mötes, men hon hade 

svårt att få sin tunga kropp ur sängen tillräckligt snabbt. Det 

ryckte i handtaget, men dörren verkade vara låst och ingen 

öppnade den. Hilda tog i med alla krafter och drog sig upp till 

sittande, armarna vek sig nästan av belastningen och det krampade 

i magen. Nästa steg var att ta sig upp till stående och hon 

insåg att hon inte längre var fastbunden, de måste ha lossat 

hennes bojor under natten. Måtte inte människan försvinna, 

måtte inte systrarna hinna före, tänkte hon. Det fanns en kant i 

lopen som hon måste bemästra och den rev henne i knävecken 

och det kändes som om en sticka fastnade när hon pustande 

försökte resa sig upprätt. På tredje försöket lyckades hon. Benen 

svajade, som pinnar mot hennes stora bål. 

Hon vred om nyckeln två varv. Något skakade i henne. Minuterna 

tickade högt från en klocka inne i rummet, hon kunde 

nästan känna sekunderna slå inom sig. Det var tyst i resten av 

stugan och hon kände en ilande förhoppning om att hon äntligen 

skulle bli fri. Vem det än var som stod därute skulle den 

76

kunna hjälpa henne på ett eller annat sätt. 

Men det som stod där gjorde henne kall i bröstet. Det var 

en ung flicka med axlarna spända mot vinden, hon bar en ränsel 

som såg ut att kunna sluka henne när som helst och något 

buktade ut under den bruna kappan. Ögonen var skrämda och 

samtidigt bar de något slags naivt lugn. Hennes kjol var alldeles 

blöt och hakan darrade. Av köld? Det dröjde en stund innan 

Hilda såg hennes ansiktsdrag framträda, och när de gjorde det 

var det sig själv hon såg. Den som stod utanför dörren var hon 

själv för några veckor sedan, när magen fortfarande bara var en 

rund bula och inte den groteska klump den var nu. Hon såg in 

i sina egna, lika förvånade ögon och hon mötte sig själv så som 

hon varit när hon först kom till stugan. De stirrade på varandra 

en lång stund, och det kalla i henne förlamade hela kroppen 

och hon sjönk ner i ett mörkt hål. 

När Hilda kämpat sig upp till ytan igen insåg hon att hon 

fortfarande låg fastbunden i sängen, hon hade inte rört sig en 

centimeter och det hade aldrig funnits några knackningar på 

någon dörr. Aldrig hade hon varit med om en dröm som känts 

så verklig tidigare, med så klara sinnesintryck. Overklighetskänslan 

stormade i henne, spände i bröstet och hon hade svårt 

att stilla sin andning. Hon försökte känna efter om det satt en 

sticka i knävecket, men det verkade inte så. Om hon nu hade 

så verkliga drömmar, hur skulle hon då veta när något hände 

på riktigt? 

När Hilda lugnat ner sig en aning försökte hon tänka nyktert 

på situationen. Drömmen kunde trots allt ge ett visst hopp, det 

kunde komma någon och knacka på och hon måste utarbeta en 

plan för hur hon skulle göra om tillfället dök upp. Hon måste få 

tillbaka sin röst, för det var trots allt det enda verktyg hon hade 

när hennes kropp var fastlåst. 

Hon började nynna, provade några olika melodier och försökte 

ta i så mycket hon kunde. Det skulle inte hjälpa att bara 

nynna om någon var i närheten, men när hon provade att tala 

fick orden inte nog med kraft att ta sig ut ur hennes mun. Det 

var som om de måste klättra över en mur som var alldeles för 

77

hög. Hon fick bara till läten, som ”mmm” och ”aaa”. Om hon 

fick till aaa-ljudet tillräckligt högt och ljust borde det kunna 

väcka uppmärksamhet. Hon vågade inte prova med detsamma, 

var alltför rädd för åtgärder från Märta. Det var Märta som 

bestämde vilka straff hon skulle få om hon betedde sig. Lia var 

bara en hjälpande hand. 

Hon undrade varför det inte hade kommit någon tidigare. 

Även om tiden hade luckrats upp och hon inte visste exakt hur 

länge hon befunnit sig där, måste det ändå röra sig om några 

veckor. Hade de inga vänner? Släktingar? Och varför kunde de 

inte ta hjälp av någon med skogen? Frågorna snurrade i hennes 

huvud, runt, runt utan att få något vettigt svar. Hon såg dem 

framför sig när de vandrade tillsammans i byn och människor 

viskade bakom deras ryggar, kanske ansågs de som byfånar eller 

kufar. Hon undrade vad det pratades om och varför de hade 

blivit så ensamma. 

”Kanske finner vi varsin man”, hörde hon Lias röst nära örat 

men när hon tittade upp var det ingen där. Rösten var bara en 

del av en dröm, så hon blundade igen och såg en blommande 

sommardag med damm på vägen och cyklar och ivriga klänningar 

som virvlade fram i vinden. Märta svarade inte för hon 

ville inte ha någon man, hon trivdes bra med att vardagen var 

stillsam och ville inte att något skulle förändras. 

När de kom fram var karlarna redan fulla och Lia suckade 

besviket, men tog ändå Märta i handen och drog iväg med 

henne till dansbanan. De stod utanför och väntade, hade inte 

pengar till inträdet. Men senare, när mannen med biljettlådan 

gick för att få sig en sup, smet de in utan att bli upptäckta. 

De dansade med varandra och de andra flickorna viskade 

och pekade samtidigt som de drack ur sina Pommacflaskor. 

Systrarna brydde sig inte om att man skrattade åt dem, de var 

ystra och glada av sommarens grönska och nöjda över att ha 

varandra. De var aldrig ensamma, som andra flickor som saknade 

en tvilling, kan vara. 

Men så kom en man upp på dansbanan och han trängde 

igenom systrarnas enhet och med ens var de tre däruppe som 

78

dansade, han hanterade dem skickligt med varsin hand och till 

en början var Märta misstänksam, men allt eftersom orkestern 

spelade och han gav henne lika många långa ögonkast som han 

gav till Lia, slappnade hon av och tillät sig att bländas av denne 

man, denne riktige man som de aldrig tidigare hade sett i trakten 

och som inte visste något om dem, som inte visste att man 

skulle peka och viska bakom deras ryggar istället för att tala 

direkt till dem. 

”Sluta snoka!” Hilda rycktes bryskt tillbaka till nuet och 

verkligheten av en hård knackning på pannan. Märta stod 

böjd över henne och det brann i hennes annars tomma ögon. 

Hilda ville att de rätta orden skulle komma ur henne, någon 

slags förklaring att hon inte alls snokade, det hade bara varit 

en dröm. Men orden var fastlåsta i hennes inre och hon kunde 

bara ligga stilla och hoppas att Märta inte skulle hitta på en ny 

bestraffning. 

Märta försvann ut och Hilda spände alla sinnen för att höra 

om hon skulle komma tillbaka, men det blev tyst och långsamt 

kunde hon slappna av. Hon ansträngde sig för att tänka på andra 

saker, även om hon fann det omöjligt att de skulle veta vad 

hon tänkte på. Hon hörde hur ytterdörren öppnades och sedan 

dova, obekanta ljud utanför, sedan ovanför. Någon rumsterade 

runt på vinden. Vad planerade de nu? Ovissheten bildade en 

oroshärd i Hildas bröst och hon fick återigen svårt att andas 

normalt. Det brann till i hennes tinningar när hon föreställde 

sig ett nytt straff. 

Med ens var de tillbaka och med starka armar bar de henne 

i repen över golvet, medan hon ilsket kämpade för att komma 

loss, ut ur stugan och när de kom till gaveln knöt de upp hennes 

rep så att hon kunde klättra upp för den stege som ledde 

till en vind högt ovanför. De puttade på henne och höll henne 

hårt i armarna så att hon inte skulle kunna rymma. Hilda hade 

svårt att få sin tunga kroppshydda upp för stegen och hon spejade 

ut mot skogen för att se om det fanns några människor i 

närheten. 

De tryckte och drog henne upp för stegen och världen 

79

omkring dem var stilla, som om de var de sista överlevande. 

Det var tyst ute, hela naturen hade gått i vila och gömt sig 

under snön. Det sved om Hildas händer och bara fötter av den 

gnistrande snön mot huden. När de väl kommit upp fick de gå 

in en och en, för öppningen var liten och trång. Det fanns inget 

ljus, inga fönster, inga fotogenlampor, endast smala springor i 

väggarna som släppte in bleka strimmor av ljus. Murstocken 

delade av vinden i två rum och i det inre manade de henne att 

sätta sig ner. Hilda famlade i mörkret efter en säng eller madrass, 

men det enda som fanns var en gammal trasmatta. Hon 

satte sig mödosamt ner. Sedan kände hon hur seniga fingrar 

var framme och band repen runt hennes händer. De lät fötterna 

vara denna gång, kanske anade de att hon aldrig skulle 

lyckas ta sig ner för stegen själv. 

”Nu ska de dansa för dig”, sa systrarna unisont. Och så gick 

de. 

Tillvaron var gråare på vinden, det fanns inte en möbel eller 

ett prydnadsföremål, det enda som fanns var den dammiga 

mattan hon satt på. Det värkte i hennes rygg och bultade i magen. 

Hon kände att det snart var dags för han i magen att prata, 

så hon började nynna igen, något högre denna gång eftersom 

hon var ensam. 

Då kröp det ut barn ur väggarna, och hon såg dem först bara 

som konturer i dunklet, men när hennes ögon vant sig vid det 

gråa ljuset såg hon ögon, munnar och tänder. De tillhörde små, 

små barn, bebisar i olika utvecklingsstadier, en del var ofullgångna 

foster och en del var ett par, tre år. De lämnade kalla 

avtryck på hennes hud och hon ville skrika, men det enda som 

kom ut var ett hest kraxande. 

Det sparkade till i livmodern och gastarna reagerade vid varje 

spark och vände sina små döda ögon mot hennes mage. 

”Vill hon skada er?”, viskade en med overklig bebisröst. 

”Som de gjorde mot oss?” Till sin fasa hörde hon ett jakande 

svar som mullrade från magen och ut ur hennes mun utan att 

hon kunde stoppa det. 

”Nej!” skrek barngastarna och började dansa runt henne. 

80

Hon ville blunda, ville inte se, men den största av dem höll upp 

hennes ögon så hon tvingades se deras dödsdans. 

”De små, de små de kallar oss, 

Vi som inte fick vara med 

Med vatten och eld de dränkte oss 

Nu ställer vi oss på led 

Och visar oss för er.” 

Rösterna var så tunna och orden otydliga, men hon förstod 

alltför väl budskapet. De fortsatte dansa runt henne, nöp henne 

i kinderna, i magen, i benen och varje gång kände hon respektive 

moders stora smärta när hon dödade sitt barn. En varning, 

tänkte hon, detta är en varning. 

Efter en stund drog de sig ut mot väggarna igen och Hilda 

frös till. Hon tog sig bort mot murstocken, som var varm av 

systrarnas eldande och lutade sig mot den. Hon skakade en 

lång stund av chock och rädsla och hoppades att barnen aldrig 

mer skulle komma fram igen. Det måste ha varit dem hon hört 

tidigare när hon låg nere i rummet. Farmodern hade berättat 

om de döda barnens andar, som bodde under husen, men 

hon hade aldrig trott på dessa spökhistorier. Hon hade bara sett 

historierna som underhållning, möjligen som skrämsel. Hon 

försökte minnas vad hon mer berättat om dem, men chocken 

hade fått hennes hjärna att förlora sina tankar. Hon ville vakna 

upp, tänk om allt bara hade varit fantasier, om hon kunde vakna 

upp i sin egen säng utan stor mage och utan några tankar på 

att fly hemmet. För första gången sedan hon var liten knäppte 

hon händerna och bad en bön. 

”Gud som haver barnen kär 

Se till mig som liten är 

Vart jag mig i världen vänder 

Står min lycka i Guds händer 

Lyckan kommer, lyckan går 

Du förbliver Fader vår 

Amen.” 

Skakningarna i kroppen lugnade ner sig en aning och hon 

vågade sluta sina ögonlock. Efter en stund sov hon. 

81

Då kom drömmarna tillbaka och hon ville stoppa bilderna som 

kom, men det var omöjligt. Lia och Märta som dansade med 

den okände mannen, svärtan i hans blick och hans hårda händer 

om deras armar. Han log ett leende som de svalde som agn 

och Hilda ville säga åt dem att gå därifrån, att lämna mannen 

för han var så vacker att det smärtade och han ville bara ont. 

Han höll om deras midjor så att det glödde om dem, det sprakade 

i flickornas ögon och Hilda visste att det inte var bra. De 

vandrade iväg tillsammans, bort från dansbanan och de glömde 

alla blickar i ryggen. Det rörde dem inte längre. De gick ut 

i en skog som grönskade och där gömde de sig intill varandra, 

på mossa, under granen med myror, harsyra och barr in på 

skinnet. 

Lia fick börja, mannen tog henne under armen, lade henne 

i mossan, som löstes upp och blev till en tjärn där Lia flöt på 

ytan medan mannen tog sig in i hennes innersta med sin mörka 

mandom. Samtidigt stod Märta en bit bort med huvudet bortvänt 

och höll för öronen. Det ljud som kom ifrån tjärnen var 

isande hett, älskande skrik som blandades i en symfoni av njutning. 

När de var klara stapplade Lia upp med ett sömndrucket, 

fridfullt ansikte. Hon log ett stilla leende och gick bort till 

Märta, viskade ”din tur”, sedan föll hon ihop på marken och 

somnade. Samma procedur upprepades med Märta, men denna 

gång förvandlades mossan till en bäck som porlade ikapp med 

älskogsskriken. 

Scenerna var så motbjudande att Hilda tvingade sig själv att 

vakna. Obehaget av att ha sett systrarna nakna hade klistrat sig 

fast, och det hjälpte inte hur många gånger hon rös till eller 

skakade på kroppen, så fanns det där. 

82

December 1940 

Kapitel 12 

Hilda visste aldrig vilken tid det var på dygnet när hon var 

instängd på vinden. Det fanns inga ljud som gav henne någon 

vägledning. Ibland var det lite mindre mörkt längs väggarna 

och då visste hon att det åtminstone var dag. De dansande barnen 

höll sig undan, men hon bävade för att de skulle dyka upp 

igen. Deras sång hade lagrat sig i huvudet och hon blev rädd 

varje gång hon tänkte på den, tänkte på orden så då nynnade 

hon sin glädjesång för att jaga det onda på flykten. 

”Mor säger att hon såg syner i drömmen igen”, en liten barngast 

var tillbaka och Hilda ryckte till när den klämde om hennes 

arm. Mor? ”Det som inte är hennes, är inte för hennes 

ögon. Därför ska hon plikta med sitt nyfikna hår!” Med en rakkniv 

i ena handen och en sax i den andra stod Märta med ens 

framför henne. Hilda kände hur kvinnan tog tag i och klippte 

hennes långa mörka hår, som den lilla gasten hjälpte till att 

hålla. Små hårstrån kilade in sig i näsan på henne och stora sjok 

föll av mot golvet. När hon drog med handen över magen hade 

en stor hög av hår samlats där och små händer inuti sträckte 

sig efter håret, utan att kunna nå det. Det vassa bladet rafsade 

över Hildas huvud och det sista av håret försvann. Kylan bet 

sig ännu hårdare om henne när det var borta. 

Varför? ville hon fråga, men allt inom henne var stumt. Hon 

insåg att mer och mer av hennes frihet försvann, hon blev allt 

svagare, hade inte tillräckligt med kläder för att gå utomhus, 

magen gjorde henne allt mer klumpig och hon hade svårt att 

skilja på dröm, fantasi och verklighet. Kanske var gastarna bara 

hallucinationer? Hennes rakade huvud var åtminstone inte det. 

Hon misstänkte att systrarna ville ha hennes barn, men de ville 

83

inte ha henne. De skyddade henne så att hon skulle föda ett 

barn till dem, men vad skulle hända när barnet var ute? Märta 

rörde med handen över Hildas huvud, sedan tog hon tag i hennes 

haka och riktade sin blick in i hennes. 

”Hon ska inte titta på oss, förstår hon det?” Rösten gick upp i 

falsett i slutet. Hilda nickade och det krampade i hennes nacke. 

”Har hon inte mål i mun? Hon kunde ju tala i början när hon 

kom. När hon talade om kon och lade sig i. Men nu talar hon 

inte längre, nu tittar hon bara. Hon ska tala, inte titta, inte 

fråga. Svara när vi pratar med henne.” 

”Aaa”, svarade Hilda och försökte få ut ett ”ja”, men då började 

hon stamma på j:et. I dunklet såg hon Märta le. 

”Är hon rädd? Inte behöver hon vara rädd. Vi tar ju hand om 

henne. Eller hur?” Hilda nickade igen. 

”N-n-ni…” Hon började om. ”N-ni ä-ä-är go-go-goda momot 

mi-mig.” Hennes kraft tog slut och det snurrade i huvudet. 

”Om hon är snäll kan hon få komma ner från vinden.” Hilda 

visste att det var bättre att befinna sig på marken, där hade hon 

större chans att rymma. Men hon var tvungen att undvika att 

drömma mer, så hon måste hålla sig vaken det närmaste dygnet. 

Hon svalde hårt och försökte säga något, men det blev 

bara ett kvävt hummande. Så lämnades hon ensam igen bland 

skuggorna. 

De första timmarna kunde hon hålla sig vaken, bara skräcken 

och tankarna som snurrade gjorde att hon höll sig från att 

somna. Hon flyttade sig en bit ifrån murstocken, eftersom dess 

värme gjorde henne sömnig. Hon satte sig med ryggen mot 

en av långväggarna istället och började nynna för sig själv när 

kroppen blev alltför avslappnad. 

Hon riktade sina tankar mot en annan tid och plats, innan 

kriget, innan allt blev svart och hon fortfarande var ett barn. 

Hennes bror som föddes när Hilda var femton och hur hon 

höll i honom, så sköra både han och hon när hon bar honom i 

magra armar. Hon fick vara hans barnflicka när hon var ledig 

från skolan och hon fick vara med om alla nya upplevelser i 

hans liv, när han överraskade dem båda genom att plötsligt 

84

säga hennes namn, hur han svettades av rädsla första gången 

de gick iväg själva utan fadern. Hon mindes hans kluckande 

barnskratt när hon tokade sig för honom. Han fattades henne 

så hårt och obarmhärtigt där hon satt på det hårda vindsgolvet 

och det väckte en kamp inom henne, hon måste ta sig ut härifrån. 

Någon dag måste hon få tillbaka sin lillebror, vad som än 

hände med henne. Hon skulle göra upp en plan för hur hon 

skulle ta sig ut. Betrakta systrarnas dagliga rutiner för att se 

vilken tid på dygnet det skulle vara möjligt att rymma. Välja 

en dag när vintern blivit mildare. Veta vilket håll hon skulle 

gå för att komma rätt. 

Det blev en lång natt, tankarna på att fly och att hon inte 

fick drömma höll henne vaken. Hon gick upp och gick över 

vindsgolvet varje gång hon var nära att nicka till och då vaknade 

barnen i väggarna och vandrade på led bakom henne. Hon 

ville inte titta på dem, anade bara deras små steg och arga nypor 

som när som helst kunde klämma till. De bar en sådan stor 

ilska och ångest över att ha förlorat sina liv och hon hade svårt 

att stänga ute deras energi från sin egen kropp. De borrade sig 

in under Hildas hud och ville synas, ville ha någon att ta ut sin 

ilska på. Hon längtade därifrån, ville ut ur detta mörker med 

svarta barntankar. Hon försökte tänka på det vackra barnet i 

hennes drömmar, hur han lekte med snurran och föreställde 

sig honom där framför henne medan hon gick fram och tillbaka. 

Han tyckte så mycket om den där leksaken och skrattade 

varje gång han fick ordentlig fart på den. 

Hilda hade vandrat i en evighet när systrarna äntligen kom 

och släppte ut henne. Ljuset utifrån smärtade i ögon och huvud, 

men det var en välkommen smärta. Hon kisade mot det 

starka, men efter en stund öppnade hon ögonen så mycket att 

ljuset kunde stråla in i hennes kropp och skrämma en del av 

mörkret på flykten. I ljuset trivdes inte de döda barnen. 

”Hon har varit duktig, moderflickan”, sa Märta och smackade 

belåtet. Hilda log så mycket rädslan tillät för att de skulle tro 

att hon inte var ond på dem. De måste tro att hon hade fogat 

sig om hon någonsin skulle slippa härifrån. Att de inte kunde 

85

höra hennes tankar var hennes räddning. 

Väl nere ledde de in henne i finrummet och hon lät sig ledas, 

slappnade av i kroppen så att de inte skulle känna hennes 

egentliga motstånd. De knöt upp repen som lämnat tjocka 

märken kring handlederna. Hilda smekte försiktigt över dem 

för att lindra. Lia kom med en salva som hon fick smörja in och 

i sitt stilla sinne undrade Hilda över denna plötsliga vänlighet. 

Återigen satt de vid brasans sken, som om tiden på vinden 

aldrig hade funnits. Lia började berätta om barnen som dött i 

stugan. 

”Det var Magdalena med korgen. Hon gick alltid på byn med 

en korg vid sin arm och talade till den. Först gömde hon möss 

däri, men de tuggade i sig hennes korg så hon fick byta. Sedan 

gick hon med korgen full av garn och stickor och hon stickade 

små tröjor allt medan magen växte i lönndom. En dag hade 

korgen ett lock och ingen visste vad som fanns däri. Men det 

sas att det var det barn som hon fött och sedan dödat och att 

hon låtsades att det levde och talade till det som om det kunde 

höra henne.” 

Ett litet dött ansikte dök upp inne i eldskenet och gjorde 

sig påmint. Hilda huttrade till och tänkte att det enda som var 

levande i stugan var den brinnande elden. Även om den bar 

döda barns ansikten. 

”Sedan ska det komma en olycka till bygden och fem män 

ska dö och tio barn ska bli faderlösa och inget ska bli som det 

någonsin varit.” Det var Märta som talade och hennes röst var 

monoton. ”Och vi vet för vi har fått veta.” Hilda nickade, som 

om hon var en del av deras pakt och hon försökte anstränga sig 

för att inte se rädd ut. 

”Berätta för oss om skogsflickorna”, sa Märta och Lia log med 

förväntansfulla ögon. 

”Det kan jag göra. Det är de glömda flickorna, de som aldrig 

fick någon man.” 

”Som vi”, sa Märta och sorgen blinkade till i hennes ögon. 

”Nej, inte som vi. De här flickorna bor bland granarna i hålor 

och grottor och de gråter ständigt av längtan. Ty när väl en 

86

man kommer förbi som de kan snärja dödar de honom utan 

mening. De vet icke vad de gör fel, de vet inte att deras mat 

inte kan stilla hungern hos människorna eller att vattnet inte 

kan släcka deras törst. Och de är hårda i kroppen, så hårda att 

männen får sår på sina mandomar och rivmärken över hela 

kroppen. Deras största sorg är att de aldrig kan behålla en man 

för de gör dem alltid illa.” Lia tystnade och sedan skrattade hon 

till: ”Stackars, stackars.” 

Hilda såg något skadeglatt i kvinnans blick och undrade hur 

deras egen berättelse slutade, den som startade på dansbanan 

med den främmande mannen. Om hon slapp härifrån kunde 

hon kanske drömma klart för att få veta. Eller var det så att 

drömmarna bara kom när systrarna var i närheten? 

”Hon må tro att vi har varit med om och sett mycket och i 

dessa tider, mer än någonsin.” Hilda nickade återigen och försökte 

göra sina ögon nyfikna. Rädslan fick inte sippra ut. 

”Allt vi inte trodde fanns har vi sett. Inte bara som syner, 

utan också på riktigt. Det står många i väggarna i detta nu och 

väntar på att få komma fram. Den här stugan har burit många 

rädslor och tankar och hårda ord har yttrats här, smärtor har 

stegrats här och fötter har trampat tungt på dessa golv. Vi kan 

se dem alla om vi blundar tillräckligt hårt. Hon ska prova så ska 

hon se.” Hilda stirrade på henne och då stängde Märta hennes 

ögonlock och väste: 

”Blunda, sa jag!” 

Först såg hon bara mörkret bakom sina ögonlock, men efter 

en stund var det som om något lade ett filter över det som 

skedde och det som hänt förr i tiden och hon såg rummet som 

det såg ut för länge sedan. Möblerna var annorlunda och ljuset 

starkare, det grönskade utanför fönstret. 

Det var något sorgset som låg över rummet, och i dess mitt 

stod en säng med en pojke som inte längre var en pojke för 

livet hade runnit ur honom. På ögonen låg ärgade femöringar 

och under hakan hade han en psalmbok för att stötta upp. Runt 

sängen stod två tvillingflickor i fyraårsåldern, en man och två 

kvinnor. 

87

Den ena kvinnans ögon var uppspärrade och hon blinkade inte, 

som om hon inte hade några ögonlock. Händerna rörde sig upp 

och ner över kroppen, flög över ansiktet, rev i huden och så 

började hon skrika så att de små flickorna höll för öronen. Den 

andra kvinnan slog till henne över kinden så att hon tystnade. 

”Sansa dig Carla”, sa hon, ”du skrämmer livet ur flickorna.” 

Kvinnan som hette Carla hade lugnat ner sig, händerna stillat 

sig och hon blinkade för första gången på flera minuter. 

Flickorna såg från den ena till den andra som för att få stöd, 

men ingen av de vuxna såg åt dem. I en enda rörelse sträckte 

flickorna ut och tog varandras händer i ett krampaktigt grepp. 

”Mor?” sa de. ”Vad händer nu?” 

Kvinnan som inte hette Carla grinade stort och hon vände 

ryggen åt dem när hon sa: 

”Ni får stanna här och ta hand om morbror och moster. Ni 

får bli deras nya barn nu när Daniel är död. Allt är ordnat.” Så 

gick hon och ingen sorg syntes i hennes ansikte, bara lättnad. 

”Vad är det hon ser?” frågade Märta och det gjorde Hilda förvånad. 

Visste hon inte? Hon bävade för att berätta, samtidigt 

bävade hon för att vara tyst. Rädslan för att göra fel hur hon än 

betedde sig gjorde att hon hackande började stamma. 

”D-d-det är en som är död.” 

”Vem?” Frågan kom som en väsning. 

”Daniel. Er bror.” Lia och Märta tittade tomt på henne. Allt 

i stugan stannade upp. Hilda slöt ögonen hårt och väntade på 

straffet. Det dröjde en lång stund innan Märta åter tog till orda. 

”Det var inte vår bror, det var vår kusin. Honom minns vi 

knappt. Och moster Carla grät och morbror Anton var arg. Det 

hörde vi om kvällarna. Morbror hade inte bett om att få ta 

hand om sin systers oäktingar. Flickor dög inte annat än till 

att sy, sa han. Men det vågade han aldrig säga när mor var här. 

Morbror var rädd för mor.” Orden tycktes komma så enkelt ur 

Märtas mun, så sorglöst. 

Lia och Märta satt tätt ihop i soffan och gungade som de 

hade gjort till musiken. 

88

De gungade, vajade fram och tillbaka åt sidorna och de tänkte. 

Det syntes i deras ögon. Hilda hoppades att de skulle nöja sig 

och var glad över att hon inte väckt deras vrede, snarare var 

det en förundran som intagit dem. Kanske var detta nyckeln, 

tänkte Hilda, att få dem i detta tillstånd så att de nästan glömde 

bort att hon fanns. Om det inte hade varit afton hade hon kunnat 

smita ut nu när deras sinnen var så uppfyllda av glömda 

minnen. 

Hildas mage smärtade till och hon fick ett trängande behov 

av att kasta vatten. 

Det skvalade i slaskhinken som hon var tvungen att använda, 

satte hon sig på pottan kom hon inte upp igen. Det värkte i 

hennes ben när de hukade sig för kroppens tyngd. 

När hon gick ut för att tömma var det natt och stjärnorna 

strålade i avlägsna klungor på himlen. Allt verkade fridfullt 

och stilla och kylan hade mattats av något, även om det fortfarande 

var kallgrader. Det var länge sedan hon tittade upp mot 

stjärnhimlen och den gjorde henne trygg. Hon fick en förvissning 

om att allt skulle gå bra, att systrarna blivit mildare och 

att hon skulle ta sig igenom sina prövningar. Värre saker hade 

hänt, tänkte hon och gick in i värmen igen. 

Hilda lyckades hålla sig från att drömma om dem de kommande 

nätterna, och för första gången sedan hon rymde fick 

hon någon slags ro i kroppen. Så fort orostankarna ställde sig 

på led sköt hon bort dem innan de hunnit infektera hennes 

hjärna. Om hon bara svävade, lät allt ske så skulle det bli bra. 

Det var när hon gjorde motstånd som det gick illa. 

89

Kapitel 13 

Det blev jul och Hilda hörde hur det gick folk ute på vägen, 

men Märta var genast där och hindrade henne från att kliva 

upp ur sängen. Att tända ljus, som var brukligt på julaftons 

morgon var det inte tal om. Hon förstod inte systrarnas ovilja 

att visa sig ute bland folk, kände de sig aldrig ensamma? 

”De går sin vanliga julrunda med stoj och sång”, viskade 

Märta, samtidigt som hon höll för Hildas mun. 

Hon kunde höra avlägsen sång därute, det var Staffansvisan 

som sjöngs och det skar hårt i hennes hjärttrakt av den sorglösa 

visan och att Staffan vattnade sina fålar fem. Så enkelt det 

tycktes för de upprymda rösterna att fritt gå runt och sjunga. 

Hon ville vara en av dem, men Märta höll så hårt i hennes armar 

och över hennes mun att hon inte hade en chans. 

De sedvanliga grankvistarna ställdes på bordet i Hildas rum 

varje morgon, oavsett hur kallt det var ute. Nya, färska kvistar 

varje dag. Till julen pratade de om att de saknade en gran, 

men istället för att hugga en tog de in fler grankvistar, i vilka 

de hängde hemgjort pynt: kristyränglar, smällkarameller och 

årsgamla polkagrisstänger. Polkagrisarna var gråa till färgen 

och såriga. Änglabilderna på kristyren hade antagit en kuslig 

skepnad, de var bleka och hade inte längre några ögon. Hilda 

ryste till när hon betraktade dem och ville helst inte ha dem i 

sitt rum. 

De grillade äpplen i öppna spisen som de gav Hilda, äpplen 

som nästan var genomruttna efter att ha legat sedan hösten. 

Hon vågade inte annat än att ta emot dem och försökte tugga 

så att så lite som möjligt nuddade tungan. De sotiga partierna 

dolde en del av den ruttna smaken. 

90

På julaftons kväll satt de vid brasan och Hilda hoppades innerligt 

att sångpatrullen från tidigare under dagen skulle 

komma förbi och se att det eldades inne i stugan och komma 

och knacka på. Hon var inte längre rädd för att ansikten skulle 

dyka upp i fönstren, nu bad hon till Gud att de skulle göra det. 

Mörkret fanns inte därute längre, det fanns inne i stugan, alldeles 

för tätt inpå. 

”Nu har hon varit duktig, moderflickan, och därför vill vi ge 

henne en julklapp.” Hilda såg upp från brasan och mötte ögon 

lika stela som kristyränglarnas. ”Vi har gjort det själva”, sa Lia 

och gick och plockade fram en korg ur gömmorna. Ur korgen 

tog hon fram ett buckligt paket, inslaget i smörpapper och med 

ett brunt snöre runt. Hon lade tyngden i Hildas knä och Hilda 

fick en stark impuls att slänga den ifrån sig. Men systrarna såg 

uppfordrande på henne, så hon samlade sig och började knyta 

upp snöret. Det som kom fram när hon lyfte bort smörpapperet 

var en gråaktig, oregelbunden klump gjord av trasor, hår, 

avklippta naglar och levrat blod och kräkningarna hotade att 

komma upp ur Hildas hals. 

”Den är till hennes beskydd, till hennes och barnets beskydd. 

Allt organiskt kommer från Hilda, sådant vi samlat sedan hon 

kom hit. Samlat och tagit till vara. Den ska skydda henne och 

barnet från henne själv. Alla onda tankar och handlingar som 

strålar ut från henne ska samlas där och kapslas in så att hon 

bara gör gott mot honom. Han ska få en likadan när han kommer 

ut.” Hilda tittade på klumpen i knät och hennes ben började 

skaka. Hon ansträngde sig till sitt yttersta för att inte visa 

hur hon skälvde av vämjelse. De måste ha klippt hennes naglar 

när hon sov, håret hade de redan stulit från henne och de hade 

samlat blod från henne, hur? Så mindes hon ett sår hon fått 

när hon skar sig i tummen och hur Märta snabbt var där med 

smutsiga trasor. Och hur de brukade torka ur slaskhinken efter 

att de tömt den. Hon hade fått en klump av sina egna kroppsrester. 

Hur hade hon hamnat på denna helvetets plats av alla 

ställen? 

Systrarna såg nöjda ut med sin gåva och de sa åt Hilda att ha 

91

den i sängen, då skyddade den som bäst. Hildas tidigare tankar 

om att systrarna blivit mildare och att hon skulle klara av sin 

vistelse här försvann snabbt som vinden. Om hon inte kom 

härifrån snart skulle hon bli galen och hamna på Säters hospital. 

Kanske hörde hon redan nu hemma där? 

”Låt mig lägga den i din säng”, sa Lia och tog upp paketet. 

Hilda var glad att slippa se det, men bävade inför den stund 

hon skulle gå och lägga sig bredvid den i sängen. 

”Har hon ingen julgåva till oss?” frågade Märta när Lia var 

tillbaka. 

”N-n-nej. Ha-ha-har inte sk-skaffat någon.” 

”Då får hon ge oss ett löfte. Att vi får hans första tänder och 

hans första hår.” Hilda nickade i fasa. 

”Och så får vi namnge han”, sa Märta och Lia log ett sammansvuret 

leende tillbaka. 

”Han ska heta Ernst Valdemar.” 

När hon kröp ner denna julaftons kväll intill det otäcka knytet 

tänkte Hilda på julafton för ett år sedan. På fadern som muntert 

väckte dem på morgonen, stod där i köket med håret rufsigt 

och ett snett leende, det var så sällan han log sedan modern 

gick bort, men på julafton var han alltid glad. 

Det fanns en frid i huset på julaftonen och det var nästan 

så att Hilda började tro på julevangeliet som far alltid läste till 

frukost. Med högtidlig röst som fick henne och lillebror att bli 

fnittriga läste han om skattskrivningen och stjärnan och det 

lindade barnet. Det lindade barnet, den förstfödde fick Hilda 

tillbaka ett ögonblick i sin nya verklighet men hon pressade 

tankarna bort från det och tillbaka till förra julen. 

Hon och brodern dolde sitt fnitter i munnar med gröt, hade 

fadern kommit på dem med att skratta hade hans vrede vaknat. 

Det var bara broderns ögon som sa Hilda att han var lika full 

av skratt som hon. 

Den varma gröten med sträv kanel, en lyx som de bara unnade 

sig på själva julafton, lade sig i deras magar som ett varmt, 

skyddande moln. 

92

Fadern gick ut efter frukost för att hugga gran och Hilda diskade 

tillsammans med Asta, som även hon var på gott humör 

denna julaftons morgon. Hon skulle vara ledig en vecka och 

Hilda skulle hjälpa fadern med hushållsarbetet. De sjöng julsånger 

tillsammans medan de diskade och brodern sprang runt 

och lekte och försökte fånga deras uppmärksamhet. Han tyckte 

alltid att julaftonsförmiddagarna var så långsamma, själv 

tyckte Hilda det var skönt att tiden gick sakta, hela kroppen 

blev lugn. 

Asta lagade maten, men förberedelserna hade börjat långt tidigare, 

den slaktade grisen låg i saltlake och gäddan hade legat 

i lut sedan Anna-dagen. 

Hilda och brodern fick gå ut och hämta in ved, det skulle gå 

åt mycket ved under juldagarna och Asta tyckte att det vore 

synd och skam att behöva gå ut under själva julfirandet. 

Hon saknade alltid sin mor under de där stunderna och sorgen 

var stor över att brodern aldrig hade fått träffa henne. 

När fadern kom tillbaka med granen hängde de nygjorda 

smällkarameller med sockerbitar i, glänsande röda polkagriskrokar 

och de sköra julkulorna som inte fick tappas i golvet för 

allt i världen. Och så svenska flaggor som Hilda tyckte skar sig 

mot allt det röda och gröna. Det doftade från granen och stack 

i fingrarna, doften som numera gjorde henne mer obehaglig till 

mods än lugn. 

När maten var färdig och framdukad torkade Asta av händerna 

på förklädet och hastade hem till sitt. 

”God jul”, hälsade de till henne innan hon stängde dörren. 

Så var de ensamma, den lilla familjen och de åt den goda maten 

under stillsam tystnad. 

Det skrek i Hildas mage av hunger när hon mindes det överdådiga 

julbordet, det nybakade brödet som Asta gjort, den salta 

sillen, köttbullarna, skinkan och gröten. Kosten hos systrarna 

var så ensidig att hon var rädd att hon skulle få skörbjugg. 

Hilda nynnade glädjesången för sig själv, blundade bort den 

mörka stugan, andades med öppen mun så att lukten från knytet 

och den lortiga sängen inte skulle kännas. 

93

Det var länge sedan någon hade gjort rent i rummet, Hilda hade 

aldrig sett systrarna sopa eller damma, själv orkade hon inte 

och hade heller inte sett några städredskap. Någon gång hade 

det varit fint, hon tyckte sig se spår av det och när hon såg med 

den inre synen fick hon nya bilder serverade. Hon betraktade 

rummet från samma ställe hon befann sig på, men det såg åter 

annorlunda ut. Det var försommar och en kvinna stod vid bordet 

och arrangerade lila syrenblommor i en vas, på samma sätt 

som Lia och Märta gjorde varje morgon med grankvistarna. In 

kom två flickor i femtonårsåldern och dragen var henne alltför 

välbekanta. Ansiktena var mindre, näsorna inte så långa, läpparna 

inte lika stora. De hade armarna om varandra och gick 

synkroniserat, som om de vore siamesiska tvillingar. 

Kvinnan vände sig om när flickorna kom in, men hon tycktes 

inte se dem, blicken var glasartad och smet förbi, landade 

istället på gardinen i fönstret som i denna värld var alldeles 

ny, vit med stolta spetsar. Kvinnan smekte över gardinen och 

mumlade någonting. På kinden hade hon ett svart tumavtryck, 

som av sot. Sedan började hon riva och klia sig nervöst över 

kroppen, och Hilda kände igen henne som Carla från den tidigare 

synen. Flickorna satte sig på varsin stol vid bordet, doftade 

på syrenerna och började sedan vagga tillsammans, fram 

och tillbaka. Deras ansikten var stängda, blickarna lika glasartade 

som kvinnans. Deras naglar lortiga, svarta ränder löpte 

under dem. Händerna var bleka, nästan vita och de höll varandra 

hårt i händerna. 

Så hördes en kraftig hostning i hallen och både systrarna och 

kvinnan ryckte till. Det kom något elakt in i rummet, tillsammans 

med hostningen, en smutsig kolare som osade färsk milrök 

och systrarnas ryggar böjdes i en enda rörelse. 

”Odugliga jäntor!” röt mannen. ”Vad ska jag med er till när 

ni inte ens kan hugga ved? Springa runt som fåniga nippertippor. 

Om bara Daniel hade fått leva.” 

”Förlåt”, sa flickorna i kör. 

”Det är en olycka”, mumlade kvinnan och flickornas ryggar 

böjdes än mer. 

94

”Ni gör mig olycklig”, sa mannen och gick ut ur stugan. 

Kvinnan fortsatte sitt pysslande, utan att titta åt flickorna. 

Hilda öppnade ögonen och det mörka rummet var tillbaka. 

Tårar lurade i ögonen och det gjorde ont när hon tänkte på 

tvillingarnas unga ledsna kroppar. Trots allt de gjort mot henne 

kunde hon inte låta bli att känna sympati för dem. Det var något 

med familjen som inte var som det borde vara och det rev 

djupa sår i flickornas sinnen. Hilda betraktade den slitna gardinen 

i fönstret som en gång varit vit och undrade vart mannen 

och kvinnan tagit vägen, för inte hade de varit särskilt gamla 

i hennes syner. Kanske ett fyrtiotal år. Men slitna och tärda. 

Innan hon somnade tänkte hon intensivt på allt i sitt liv förutom 

systrarna, så att hon inte skulle drömma drömmar där 

hon snokade i deras kärleksdans. 

95

Kapitel 14 

På juldags morgon hörde Hilda julottesång utåt vägen och 

avlägsna bjällror som klingade. Hon smög mödosamt upp ur 

sängen och spanade ut genom fönstret, men hon kunde inte se 

människorna. Det var svart ute, men ljudet gjorde henne trygg, 

det vittnade om att det pågick ett liv utanför dessa väggar. Livet 

hade inte stannat, åtminstone inte i resten av världen. 

För första gången i sitt liv saknade Hilda att åka på julotta, 

tidigare hade det bara varit en pina att gå upp mitt i en kall 

och mörk natt, men nu längtade hon dit så mycket att det gjorde 

ont. Att sitta inklämd mellan far och lillebror med hans 

hand i sin och med en fäll över axlarna mot kylan. Halvsova 

sig igenom prästens predikan för att sedan piggna till under 

psalmsången. Hon hade alltid älskat att sjunga och psalmerna 

hade hon förknippat med trygghet. En slags besvärjelse mot 

det onda. På en kyrkbänk, sjungandes en psalm kunde inget 

komma åt henne. 

Sången klingade av och med ens kände hon sig väldigt ensam. 

Hon sjönk ner i sängen och lät tårarna rinna. Hulkningarna 

dolde hon i kudden. Det var skönt att gråta och hon lät det 

komma, det var så många känslor som strömmade ur henne: 

rädsla, sorg, vanmakt. Det var en befrielse att låta allt lätta. 

Hon fick en frist, en egen privat stund såhär på juldagens morgon, 

även om hon aldrig, aldrig var ensam. Tingesten i magen 

låg alltid på lur och lyssnade. Hon drog sig numera för att lägga 

händerna på magen, det kändes inte som att det var hennes 

egen mage längre, den tillhörde någon annan. Hon drömde 

drömmar om att hon lossade magen, tog bort den som ett klädesplagg 

från kroppen, lämnade den i den lortiga sängen och 

96

flydde därifrån. När hon vaknade efter en sådan dröm var hon 

alltid rädd att Lia eller Märta skulle bli arga, men det verkade 

inte som att de ännu hade hört dessa drömmar. Hon lade täcket 

över nedre delen av kroppen och bålen så att det precis täckte 

magen. Det dolde den delen som inte var hon och hennes riktiga 

jag fanns över ytan. Efter en stund blev det alltför kallt, så 

då tog hon filten och lade den över bröstet, ända upp till hakan. 

I mörkret låg hon sedan länge och funderade. Bedömde sina 

flyktmöjligheter. Antecknade några ord mentalt: dagtid, tidsfrist, 

människor i närheten. Nattetid fanns det ingen möjlighet 

på grund av mörkret och kylan, dagtid var systrarna alltid nära 

och vakna. Och om de märkte att hon var på väg att rymma 

kunde hon bara föreställa sig vad straffet skulle bli. 

Hon måste ha tid och de måste vara borta. Fanns det dessutom 

människor i närheten kunde de hjälpa. 

De var inte noga med mörkläggningen här, inte som i Hildas 

hem. När novembermörkret lägrade hemmet var Hildas far 

alltid noga med att sätta upp svarta tyger för alla fönster innan 

de fick tända några ljus. Då fanns det alltid en oro i faderns rörelser 

och hon tyckte inte om det, men efteråt verkade fadern 

alltid lugnare och de tände ljus och fotogenlampan och satt och 

läste och kände sig trygga. Det var som om de vore osynliga 

och nästan inte fanns för den yttre världen. 

En gång såg Hilda norska soldater trava genom byn och deras 

ansikten bar samma oro i sig som faderns när han täckte för 

fönstren. Det var som om kriget närmade sig, kom krypande 

på vassa armbågar vid dessa tillfällen, annars kunde hon oftast 

hålla det ifrån sig. 

En stark hopplöshet rev i Hildas inre, hoten var så många, 

även om hon skulle slippa ur systrarnas klor, bli av med det 

växande, så fanns det stora hotet därute och väntade. 

Över huvud taget tycktes systrarna inte vara medvetna om 

att det härjade ett krig ute i världen, de hade inte nämnt det 

med ett ord och de verkade inte äga någon radio, bara resegrammofonen 

som gick om kvällarna. 

97

De närmaste dagarna kom en fruktansvärd kyla och borrade 

sig in genom väggar, golv och tak. Det började med att Hilda 

blev kall om händer och näsa, sedan måste hon dra på sig 

kappa, mössa och alla kläder hon hade. Märta kunde sy så hon 

hade hjälpt Hilda att sprätta kjolen och sy in ett sprund, samt 

förlängt den framtill allt eftersom magen växte. Underbyxorna 

kunde hon behålla som de var, resten av hennes kropp 

ökade inte i storlek som hon sett hända med andra kvinnor. 

En del fick enorma bakdelar, som om barnet satt sig baktill på 

dem. Kappan kunde hon inte knäppa och tröjorna fick de också 

sprätta upp och sy om. Det blev en stor trekant i ett strävt svart 

tyg frampå magen och Hilda tänkte att det svarta var en passande 

färg för det som växte därinnanför. 

Hilda gick ut i köket för att lägga på mer ved på brasan, som 

brann med en svag glöd. Systrarna satt på varsin stol och tittade 

på henne. Hon generades av deras blickar, de såg så ingående 

på henne att hon inte visste vartåt hon skulle titta. Efter att 

hennes egen självmedvetenhet dämpats något lade hon märke 

till att Lia och Märta inte hade klätt sig i flera lager som hon 

själv; de hade fortfarande bara kjol och blus, byxor och skjorta. 

Deras läppar var bleka som vanligt. Hilda hade aldrig sett dem 

frysa när hon tänkte efter, vilket var märkligt denna kalla vinter. 

Speciellt nu när termometern måste vara nere på trettio 

minusgrader. En annan sak var att deras magar inte hade förändrats 

sedan de kom tillbaka efter att ha varit borta, de var 

lika stora som då Hilda kommit till stugan. 

Till synes oberörda av allt satt de där med sina stora ögon 

och tittade sig omkring. 

”Jag ska sjunga för barnet”, sa Lia och ut kom en kvillrande 

melodi med en text som Hilda aldrig hört förut. 

”Uppå en ängsmark vandrade en kvinna, 

Som blommor plockade och sjöng de orden: 

’Den som mitt namn vill känna, 

Han må veta jag Lia är, 

Och mina sköna händer 

98

Jag flitigt rör 

För att en krans mig binda.’” 

Medan hon sjöng plockade hennes händer osynliga blommor, 

som hon band till en dold krans. Sedan gick hon fram till Hilda 

och satte den inbillade kransen på hennes huvud. Mot sin 

stubbade skalle kunde Hilda förnimma hur något sattes där, 

som om kransen verkligen existerade. En lätt tyngd med kalla 

blad och en doft av liljekonvalj. Hilda tänkte att hade hennes 

far varit där hade han talat om häxkonster, hon kunde riktigt 

se hans vredgade ögon framför sig. Inom sig undrade hon vad 

av allt detta som hände i den verkliga världen och vad hon 

kunde tänkas inbilla sig. Fanns systrarna alls? Hon vågade inte 

chansa. Istället lade hon ytterligare ett vedträ på den brasa som 

värmde hennes fångsthåla. 

För värmens skull hade hon helst velat bosätta sig framför 

brasan, men hon ville inte ha kvinnornas blick på sig. Även om 

de alltid fanns närvarande var det ändå där, i deras eget kök, 

som närvaron var som starkast. Inne i kammaren kunde hon 

vissa stunder ändå låtsas vara ensam. 

Sedan övergick sången till den andra, den de alltid spelade 

på grammofonen. 

”Vi har så mycket att säga varandra 

Men det blir ingenting, ingenting sagt 

Och dock har Amor hos oss som hos andra 

I hjärtat någonting, någonting lagt 

Men om i blindo i kärlek vi vandra 

Kan också stumma vi gå på vår jord 

Vi har så mycket att säga varandra 

Men allt det där blir nog sagt utan ord.” 

Märta visslade melodin efteråt och sedan ställde de sig upp 

och dansade med varandra. Märta med byxorna förde Lia med 

kjol runt på golvet i en sorts dans och en stark overklighetskänsla 

grep tag i Hilda. Hon kunde inte låta bli att stirra på de 

99

dansande, svängande stora kropparna, deras toviga hår rörde 

sig, som om de levde ett eget liv och Hilda kände med handen 

över sin egen nacke och saknade sitt hår. De dansade sig andfådda 

i den kalla stugan och ur Hildas mun kom rök, men ur 

deras – ingenting. Svängande höfter hos Lia, stela armrörelser 

hos Märta som om de intagit roller av att vara man och kvinna. 

Hon borde ha försökt rymma då, i det ögonblick som hon inte 

fanns för dem, men hennes tankar tog sig aldrig åt det hållet, 

vilket hon ångrade bittert efteråt. Hon var som i trans och 

kunde inte sluta titta. 

Efter en stund dök det upp ytterligare en människa, en lång 

man med mörkt hår och Hilda visste att han inte var verklig, 

han var bara en syn, men ändå kunde hon känna den manliga 

doften av honom. Det luktade vasst och starkt, inte otäckt, mer 

som bitter medicin och doften var henne bekant. Han trängde 

sig emellan systrarna och tog dem under varsin arm och orden 

han sa mullrade. 

”Dansa med mig tills solen går ner.” Han såg på Hilda när 

han uttalade orden och även dessa kände hon igen. Hon hade 

hört dem nattetid, under sommarens ljusaste dag och orden 

hade en större betydelse än vad som syntes vara. Hennes egen 

mara stod framför henne, den hon lyckats glömma bort, som 

hon inte tillskrivit någon betydelse tidigare, men som nu pekade 

mot hennes mage och det var något som svarade därinne, 

något som pekade tillbaka med ett starkt, vasst finger. Allt som 

var vasst och gjorde ont härstammade från honom. 

Hilda stängde ögonen, blundade bort allt som var och när 

hon tittade igen fanns bara systrarna kvar, med ryggarna mot 

varandra stod de på golvet och blundade. Om hon slöt ögonen 

igen och åter tittade, skulle en ny scen komma? Men inget nytt 

hände när hon gjorde det. Då märkte hon att hon frös, trots 

eldens flammor och alla klädesplagg låg kylan som ett envist 

täcke över hennes lemmar och fick henne att darra av köld. 

Eller var det rädslan som darrade i henne? 

När Hilda såg in i elden sträckte en arm sig ut, ville gripa 

tag. Allt var storm inuti, eldens sprakande ökade i styrka, det 

100

fräste och spottade från träet, systrarna nynnade så starkt att 

det skrek i hennes öron och darrningarna i kroppen blev än 

kraftigare. Till slut försvann hennes medvetande, hon sprängde 

in i en annan värld där kroppen inte vägde och andetagen 

inte kändes. Systrarnas minnen tog över och visade vad som 

hänt efter deras kärleksdans. 

De skiljdes från mannen, gick hem och blandade kärleksdrycker 

med sitt eget månatliga blod, var för sig utan den andras 

vetskap. Lia blandade blodet med myrten och Märta med 

belladonna. Lia på natten när Märta sov och Märta gömde sina 

göromål inne på dass. I varsin vichyvattenflaska med patentkork 

hällde de svagdricka, blod och örter. Lia gömde sin i en 

gammal sockerlåda i jordkällaren, Märta hade sin gömd i ett 

tygstycke i skåpet inne på dass. Men Lia var den som hann 

först, en natt när Märta sov smög hon ut, tog moderns cykel 

med ballongdäck och med flaskan på pakethållaren begav hon 

sig bort till dansbanan där de sista tonerna klingade ut och de 

sista paren dröjde sig kvar. I utkanten stod en ensam man, som 

om han väntat på henne hela kvällen. 

”Var har du syster din?” frågade han och såg mot tomrummet 

bredvid henne. 

”Hon blev sjuk.” 

”Inget farligt hoppas jag?” 

”Äsch, hon har varit ute och slarvat. Träffat karlar och supit”, 

svarade hon utan att tänka efter. ”Men jag är här, jag har 

inte varit med någon annan, jag finns bara till för dig”, skyndade 

hon sig att säga men han såg ändå inte nöjd ut. ”Kom, vi 

går in här”, sa hon och tog tag i hans hand. Han gick långsamt, 

alltför långsamt och när han stannade upp och tittade på henne 

med en otydbar blick, fann hon sig snabbt och tog upp vichyvattenflaskan 

med den grumliga drycken. 

”Här, du måste vara törstig efter allt dansande”, sa hon och 

log blygt. Han tog den, korkade upp den, korken lade sig tillrätta 

i mossan och så drack han, stora klunkar och hon tittade 

förväntansfullt på. När han svept hela flaskan log han ett rött 

leende och sa: 

101

”Med blod ska du väckas.” 

Hon såg frågande på honom. Korken blev bortglömd på 

marken. 

Han lade armen om henne och de gick längre in i skogen. 

Det var som om han hade glömt allt tidigare prat om Märta 

och han kysste Lia mellan brösten, klädde av henne alla kläder. 

Sedan tog han henne i mossan, medan hon stod på alla 

fyra och han vrålade och skrek som om Djävulen bosatt sig i 

honom. Efteråt låg Lia kvar en lång stund, höll sig om magen 

och jämrade sig. Han smög iväg inåt skogen och sökte efter den 

andra systern. Märta hade smugit efter, höll krampaktigt i sin 

egen vattenflaska med blodblandning, betraktade älskogsscenen 

i bakgrunden, fastfrusen i marken. När akten var slut kom 

hon loss, vände om och sprang längre in i skogen för att de inte 

skulle få syn på henne. Men mannen visste redan att hon var 

där och snabbt var han framme, tog hennes flaska och drack 

och sedan var även Märta hans. 

Mer kunde inte Hilda se, innan mörkret tog henne i sin 

hand. 

När världen klarnade igen visste hon först inte vad det var 

för tid, hur gammal hon var, var hon befann sig och mörkret 

låg runt henne. Men snart gjorde den stora magen sig påmind, 

den mullrade och molade. Så kände hon repen om sina armar 

och ben. Och så lukten, den fuktiga vindslukten och hon visste 

att hon ännu en gång var fast på systrarnas tak. 

Hennes underbyxor var våta och det luktade avföring. Hon 

äcklades av sin egen kropp. Ju mer hon vaknade till liv, desto 

mer kände hon hur det värkte i olika delar av kroppen. Efter 

att sinnena kommit tillbaka ett efter ett, dök hopplösheten upp 

som en grävande kniv i hennes bröst. Den karvade bort det 

lilla sista hopp hon hade kvar om att någonsin slippa därifrån. 

Det fanns ingen gråt kvar i Hilda, bara fasa. Och så skrek 

hon, när alla tankar på att vara till lags försvunnit, de kunde 

inte göra värre mot henne nu. Hon skrek av smärta, ångest och 

äckel, lät sin röst bära de känslor som systrarna skapat hos henne, 

och hoppades innerligt att någon därute skulle höra hennes 

102

illvrål. Hon ropade på hjälp, hoppades att ljudet skulle leta sig 

ut mellan springorna på vinden, nå en god människas öron. 

Hon skrek tills hon var alldeles utmattad och sedan väntade 

hon. Halsen brände och krafterna var nästan helt slut. Systrarna 

var genast där, utan att hon hört dörren öppnas, på var sin 

sida dök deras luktlösa andedräkter upp. Och så slog de henne 

på kinderna, Lia på hennes högra och Märta på den vänstra, 

och de hyschade väsande åt henne. 

”Hon ska hålla mun, moderflickan.” 

”Hon ska vara tacksam, moderflickan.” 

”Annars ska vi hänga henne i taket!” 

”Eller slänga henne i kylan.” 

”Eller gräva ner henne under jord.” 

”Eller stegla henne.” 

De pausade och varje ord skapade brännmärken i Hildas 

hud, värre än örfilarna. Skulle hon möta sin död nu? 

”Men nej, tänk på Ernst Valdemar, han bor i henne och han 

ska bli vår.” 

”Ja, hon ska få leva ett tag till, tills han har kommit och hon 

kan gå.” 

”Ska vi släppa henne fri?” 

”Det får vi se.” 

Orden gav Hilda hopp, mitt i skräcken, ännu hade hon en 

frist eftersom de ville ha hennes barn. Vad henne anbelangade 

fick de gärna ta det. I början ville hon det inte, men nu efter att 

hon hört den onda rösten och känt de hårda nyporna, kände 

hon bara att det som levde i henne var ont. Lika ont som Lia 

och Märta, så han skulle få det bra hos dem. Och sedan skulle 

hon vara fri, både från barnet och från dem. All skräck hon 

känt drog sakta bort. Bara parasiten i henne kom ut så skulle 

allt vara över. Om lite mer än två månader. Hon måste bara 

härda ut till dess, göra exakt vad systrarna ville och hålla sitt 

sinne lugnt. Hon tog fram sin lillebrors ansikte inför sin inre 

syn och han gav henne styrka och mod. Hans kraft skulle hjälpa 

henne härifrån, göra henne levande igen. 

”Förlåt, kära Lia och Märta, förlåt att jag har varit så omöjlig, 

103

jag inser det nu. Säg vad jag ska göra så att allt blir bra igen.” 

Hon förvånades över att rösten var tillbaka, stamningen var 

borta och rösten klar, även om det fortfarande rev i hennes 

hals. Systrarna började gå runt henne, stirrade på henne och 

verkade tveksamma. 

”Vadan denna omvändelse? Satt hon inte och skrek alldeles 

nyss? Och snokar, det gör hon ideligen fast vi sagt åt henne!” 

”Jag är bara rädd för förlossningen.” 

Lia mjuknade och smekte Hilda över kinden med en kall 

hand. 

”Vi tar ju hand om henne, det har vi ju sagt.” Då kom Hildas 

gråt, stilla tog den sig ut ur ögonen och rann sakta ner för 

kinderna. 

”Hon ska följa med oss ner, lägga sig på sängen.” 

Hilda nickade och försökte le. Saknade sin mor så att det 

gjorde ont. 

Väl nere somnade hon och sömnen var hård, men hon 

drömde ingenting. 

104

Johanna

Mars 1941 

Kapitel 15 

Dagen då katastrofen inträffade var en mulen marsdag och 

Johanna hade drömt tiden innan, en mara som vägrade släppa 

taget så att hon vaknade skrikande varje natt och väckte 

Vera. Sofia pratade om nattskräck, men Johanna avfärdade det 

hela, Sofia hade alltid märkliga teorier för sig. Det var en man 

i drömmen som böjde sig över henne i sömnen, svarta lockar 

som kittlade henne på kinden, lockar som verkade ha ett eget 

liv. Hans ansikte var höljt i dunkel. Ur honom kom en lukt av 

ruttna blommor, som blomvatten som stått för länge. Bakom 

hans öra satt en näckros, en gul svulstig blomma och stjälken 

försvann in någonstans i hans tjocka hår, som om den växte 

på honom. Varje gång han närmade sig måste hon skrika så 

att inte den ruttna lukten fortplantade sig i hennes mun. Hon 

måste spotta ut honom, stänga ute honom från sitt liv. 

När budet kom var hon i färd med att skura golvet, passade på 

medan Vera sov i sin vagga. Såpvattnet frätte hennes fingrar 

och hon hade flera röda sprickor i händerna som sved varje 

gång hon doppade skurborsten i spannen. Vårens ljus hade avslöjat 

ett lortigt golv och det var dags att göra något åt saken. 

Hon vandrade iväg i tankarna för att glömma de svidande händerna 

och utan att hon visste hur det gick till var han i hennes 

tankar igen, Georg, hans ord, hans smidiga kropp, deras 

senaste möte. Hon sa sig att det inte gjorde något, inte om det 

bara var tankar, så länge det bara var Georgs osynliga ande som 

svävade i rummet, över henne, under henne, hade hon inte 

gjort något ont. Det var när man satte tankarna i praktiken, 

som det kunde gå illa. 

107

Som för Bagg-Emma. Hon blev utestängd i byn, gick och ställde 

sig under isen, hoppade resolut ner i en vak och gick i botten 

med huvudet mot istäcket. Stod så tills hon drunknade i det 

frusna vattnet och man fann henne i den hukande ställningen. 

Johanna hade många gånger undrat hur det skulle kännas att 

frysa ihjäl under isen, om man upplevde själva dödsögonblicket 

eller om man var förbi då. Senare skulle hon ställa sig frågan 

hur det kändes att störta ner i ett gruvhål och om det trots allt 

var hennes förbjudna, färgglada tankar på Georg som gjorde att 

Herman dog. 

Dödsbudet kom ur en tunn mun som rörde sig med fel ord 

och som sa att nu har Herman blivit död. Hon hade aldrig tyckt 

om det uttrycket, blivit död lät som om det skett något som var 

meningen. Någonstans i hennes bröst levde en annan känsla 

en stund, en liten lättnad över att hon var fri, en liten tanke 

på Georg, en förbjuden tanke som hon pressade sönder med 

tänderna. 

”Hur gick det till?” frågade hon den tunna munnen. 

”Vet inte så noga, det var något med berghunden, den var 

visst inte av någon bra kvalitet.” 

”Var är han nu?” 

”De har inte fått upp dem än.” Rösten från den talande munnen 

var lägre nu, nästan viskande. 

Hon såg Hermans bröstkorg i sitt minne, en ung stark kropp 

som vilade i ängsgräset och det var innan Vera, innan deras 

livstrossar flätats samman. Gräset som luktade torrt sprakade 

under hennes fingrar. De inkräktade på Reens ägor, dolde sina 

kroppar i högt midsommargräs. Hon lade en smörblomma på 

hans läppar och bad honom gissa vad det var. Hans tänder 

tryckte mot underläppen där blomman låg, han bet sönder den 

och fortsatte bita sig så blodet flydde från hans bett och gjorde 

läppen vit. Sedan sprack den och det röda vände håll och letade 

sig ut i det nygjorda såret. De gula blombladen blandade 

sig med hans blod och Johanna såg att det ryckte i hans ansikte. 

”Varför gör du så?” frågade hon. 

”Jag kommer att lämna jorden en dag.” Hon log och torkade 

108

ort hans blod med sin blusärm. En ljusröd fläck bildades på 

ärmen. 

”Jag också, det är inget att oroa sig över.” 

”Jo, för det blir tidigt.” 

”Tok”, svarade hon, men minnet sög sig in i henne på samma 

sätt som den röda fläcken på blusen. Hon önskade att hon hade 

frågat hur han kunde veta, för nu hade det verkligen hänt. 

Efteråt stod hon med budet i sina händer. 

”Vad gör jag nu? Kan någon vara snäll och berätta det för 

mig?” sa hon till luften framför sig men det fanns ingen som 

kunde fånga upp frågan. 

Senare på kvällen hade Sofia nåtts av budet och kom skyndande 

till Johannas stuga. När Johanna såg den äldre kvinnans 

ansikte började hon skaka. 

”Hur är det Johanna?” Sofia satte sig bredvid på en pall och 

sökte med blicken i Johannas ansikte. 

”Det är Vera, hon är ledsen och jag vet inte varför.” 

”Du är i chock, kära du. Kom, jag tar Vera så får du lägga dig 

och vila.” 

”Nej, jag vill ha Vera hos mig.” 

Sofia lade en filt över Johannas axlar. Först då upptäckte hon 

att hon frös. 

Sofia satt sedan hos henne hela kvällen, tog hand om Veras 

blöjbyten och gav dem mat och dricka. 

”Här, du behöver en sup nu”, sa hon och ställde fram en ordentligt 

tilltagen mugg med fjolårsgammalt vinbärsbrännvin. 

Johanna var inte mycket för sprit i vanliga fall, men nu brände 

det skönt inuti bröstet och även om det inte tröstade, lugnade 

det henne en aning och hon slutade skaka. 

”Kära barn”, sa Sofia och äntligen kunde Johanna gråta. 

Morgonen därpå gav hon sig ut tidigt ner till sjön, den som ofta 

gav henne tröst. Ljuset var blankt över ytan, isen sjöng, på väg 

att spricka. Johanna spanade mot Kampö, tänkte på synen med 

109

Georg, hur tankarna hade straffat henne. Det sög till i magen 

när hon klev ut över isen, hörde hur den jämrade sig under 

hennes tyngd. Hon stod där stilla en stund, med hjärtat bankande 

i vågor, med sitt inre så turbulent att det nästan svartnade 

för ögonen. Hon hade gått över den vassa skaren för att 

komma dit, efter att sömnen aldrig infunnit sig. Budet hade 

fått hennes hjärta att slå som en smedshammare. Hon behövde 

luft, behövde vidder, behövde betrakta världen för att se om 

den fortfarande existerade. 

Johanna tog några försiktiga steg över isen, såg framför sig 

hur hon öppnade en vak och liksom Bagg-Emma sjönk ner under 

vattnet med kroppen. Men hennes vilja att leva var stark, 

trots budet och hon hade Vera att leva för. Att dö under isen 

var inte för henne. Så hon gick tillbaka, backade bort från det 

vita och en djup suck riste i hennes kropp. 

Hon såg hans blödande läppar framför sig, de började alltid 

blöda när han blev upprörd, huden var så tunn och han bet sig 

omedvetet för att lindra sin ilska. Hon undrade om hans läppar 

hade blött en sista gång innan han dog. 

Det sved i hennes kinder av den kalla luften men svedan 

i magen var större. Hon tog upp en sten som begravts i isen, 

luktade på den, fyllde sina näsborrar med den fuktiga lukten. 

Sedan kysste hon ovansidan och kastade stenen mot sjön. 

”Adjö Herman”, sa hon med fast stämma, starka ord i den 

tidiga morgonen. Något glimmade till på himlen, snabbt och 

flyktigt, nästan som ett leende. 

”Nu börjar det”, hörde hon en röst viska i örat, Hermans andedräkt 

mot sin kind. Rösten var verklig men samtidigt inte. 

”Vad är det som börjar?” frågade hon högt. Men Herman var 

tyst, hon kände en lätt smekning på handen och så var ögonblicket 

över. 

När Johanna kom tillbaka till huset hade Sofia vaknat och 

satt med Vera i knät och gav henne välling. Sofia såg på när 

Johanna klev in genom dörren och sparkade bort snön från 

skorna. Johanna skämdes när hon tänkte på att detta bara var 

andra gången Sofia var inne i deras hus, hon hade tidigare 

110

dragit sig för att gå över tröskeln, inte velat störa. Sorgen över 

Herman lättade en aning när hon tänkte på det, att det var för 

hans skull Sofia aldrig kommit in, Johannas vän utestängd från 

hennes eget hem. Nu var hon där lika självklart som om hon 

alltid bott där. 

”Vad skulle jag göra utan dig, Sofia?” sa hon med vek röst. 

Sofia nickade bara, reste sig och höll fram Vera. 

”Jo, jo, du skulle nog reda dig. Men nu måste jag få ta min 

morgonpipa”, sa hon och Johanna log för sig själv. Hon tog 

emot Vera, lade henne intill sig och barnet rapade efter vällingen. 

Sedan såg hon in i sin dotters ögon och tänkte att det 

var för väl att hon var så pass liten att hon inte skulle minnas 

förlusten av sin far. Samtidigt skulle det bli en sorg för henne. 

”Din far älskade dig, det är det enda du behöver komma 

ihåg”, viskade hon. 

Andra natten efter Hermans dödsbud kändes sängen fruktansvärt 

tom. Johanna gick upp, tog Vera ur vaggan och lade henne 

i sängen, men hon var för liten, den kropp som skulle ligga 

där skulle vara stor och manlig och vara hennes beskydd. Så 

hon lade tillbaka Vera i vaggan. Hermans kläder låg över stolen, 

slarvigt slängda med lortiga knän och svettiga undertröjor. 

Strumpor som skavts sönder i hårda skor. Oljefläckar efter 

smörjningen av maskinerna i gruvan. 

Hon tog plaggen, lade dem i sängen, undertröja och skjorta, 

sedan byxor och strumpor. De luktade fortfarande manssvett 

och arbete. Om hon ansträngde sig kunde hon även känna 

en svag doft av hans raklödder från skjortkragen. Det var då 

hon mindes vad hon hade drömt, hur Herman hade dött och 

bilderna av hur hon knöt slipsen på honom, hennes fars slips 

framför spegeln i en tid som var för länge sedan. Gråten gick 

inte att stoppa, den vällde fram som ett vattenfall, sprutade ur 

henne och andningen blev så ansträngd att hon var rädd att 

helt tappa luften. Hon hörde hur Sofia gick utanför, men hon 

kom inte in, utan lät Johanna vara ensam med sin sorg. 

111

Några dagar senare knackade Mindor och hans fru Manda på 

dörren, i händerna höll kvinnan en ugnsform med kålpudding 

i. Johanna mådde illa av lukten, men tog emot den och tackade. 

De klev in efter henne i stugan och slog sig ner. 

”Vi är så ledsna över er förlust”, sa Mindor och först nu hörde 

Johanna att han hade en härjedalsdialekt, kanske var det 

därför de hade blivit så avogt inställda, hon och Herman när de 

först mötte honom. Hittefågeln. Hon ville tro det, ville tänka 

att det var en inbillad avoghet och ville ta emot deras godhet 

med öppna armar. 

”Tack”, sa hon och kände att det var skönt att sitta ner, Sofia 

bar Vera på armen och dukade samtidigt bordet med tallrikar 

och glas. Johanna hade ingen kraft i sina lemmar, så hon var 

tacksam över den äldre kvinnans hjälp. 

Johanna skar sin kålpudding i små bitar, tog en på prov i 

munnen men den smakade ingenting och halsen ville inte 

svälja. 

Mindors fru var liten och späd, hade vitt hår, trots att hon 

inte kunde vara mer än drygt 40 och ögonen var röda. Johanna 

hade aldrig sett något liknande och den röda blicken förvånade 

henne. Men rösten var vän och len. Mindor lade ofta sin hand 

på hustruns axel och då tittade hon upp på honom och log med 

hela ansiktet. 

”Ska det vara något starkt till maten?” sa Sofia och tog fram 

flaskan som fanns i skafferiet. 

”Nej, oh, nej, vi dricker inte. Vi är blåbandister!” sa Manda 

och rösten hade med ens blivit skarpare. 

”Jaså, jaha”, sa Sofia och plockade genast undan flaskan. Johanna 

var glad över att det varit Sofia som bjudit och inte hon 

själv, men skämdes för tanken. 

”Spriten, det är den som för ondska med sig till byn”, sa 

Manda och smackade med munnen. ”Och här tycks den vara 

allenarådande.” Johanna var inte säker på om hon syftade på 

spriten eller ondskan, men sa ingenting. Kanske hade hon rätt. 

”Åjo, den har nog hjälpt många därtill”, sa Sofia. 

”Nu ska vi inte resonera mer om ett så otäckt ämne”, sa Mindor. 

112

”Men visst har det hänt mycket hemskheter i trakten den 

senaste tiden. Och ryktena går, om att något har kommit hit. 

De sa att Sofia kanske vet något om en födsel?” Han betraktade 

Sofia ingående, som om han skulle få ett svar i hennes ögon. 

Sofia, som satt sig för att äta, blev vit i ansiktet. 

”Det var länge sedan jag arbetade som barnmorska. Jag är för 

gammal nu.” 

”Hur det nu än är med det, vill vi bjuda in er till ett möte, där 

vi och alla familjer som mist någon i olyckan samlas. Vi tror att 

det är viktigt att samlas och prata i den stora sorg vi befinner 

oss i och finna styrka att gå vidare”, sa Manda. 

Det lättade i Johannas bröst vid hennes ord, det fanns kvinnor 

i närheten som genomgick precis samma sak som hon och 

tanken på att få träffa dem gjorde att det ljusnade litegrann 

mitt i sorgen. 

”Det låter trevligt”, sa Johanna. Sofia sa inget. 

”Det blir i all enkelhet, medmänniskor emellan”, sa Mindor. 

”Lite kaffe och kakor bjuder vi på, jag ska baka”, sa Manda 

och hennes ögon lyste. 

”Ja, kaffe kan verkligen värma en frusen själ, bättre än spriten”, 

sa Mindor. 

Vera började gråta och Johanna sträckte sig efter henne, nu 

orkade hon och Sofia räckte varsamt över barnet. Dotterns huvud 

doftade sött och gott och kinderna och halsen var varma. 

Hade flickan feber? 

Efter en stund vid bröstet lugnade hon ner sig och ännu en 

stund senare somnade hon. Det värmde så gott i Johanna att 

hon hade sitt barn och samtalet med Mindor och Manda hade 

muntrat upp henne. Det nattsvarta kunde delas med andra och 

få det att lysa, om än svagt. 

Tillsammans blev de starkare, tänkte hon och var tacksam över 

att det fanns människor som orkade bry sig och ta hand om andra, 

trots att de inte kände varandra. 

”Tack så hjärtligt för att ni kom”, sa Johanna och ville säga 

mycket mer, men vågade inte riktigt. Hon ville inte bli för stor i 

orden. 

113

”Onsdag afton, klockan arton då. I missionshuset”, sa Mindor 

innan de gick. 

Johanna såg efter dem, den högreste mannen och hans lilla 

vita, nästan genomskinliga fru. Två välgörare. Men Sofia var 

inte lika positiv. 

”Hon var det nog inget ont i, men han, han dolde något bakom 

de där rättrogna ögonen.” 

”Tror du?” sa Johanna och ville inte kliva ur sin tillfälliga 

lättnad i sorgen. Sofia måste ha sett hennes besvikelse, för hon 

la en hand på Johannas och sa: 

”Men gå dit till samlingen, det gör dig nog gott att träffa de 

andra som drabbats. Alla hade väl hustru och barn såvitt jag 

förstått. Sedan kan du väl hålla dig ifrån den där Mindor, det 

skulle jag råda dig till.” 

Hon tänkte en stund på Sofias ord, kvinnan brukade ha rätt. 

Men vad det där med födseln handlade om undrade hon över. 

”Det kan jag berätta om sedan, inte nu”, sa Sofia. ”Du ska inte 

ha mer på dina axlar.” 

Johanna suckade och oron gnagde i henne. Så fick hon en 

ingivelse. 

”Sofia, vill du flytta hit till mig ett tag? Tills allt har blivit 

lugnare.” Johanna önskade vid Gud att hon skulle säga ja, att ha 

Sofia i närheten var det närmaste trygghet hon kunde komma. 

”Jo, visst kan jag det. Hade tänkte föreslå det själv.” 

”Ta hand om hemmet och Vera kan jag göra, det ska du inte 

känna att du måste. Men ditt sällskap är viktigt, din närvaro.” 

”Bara de inte börjar prata på byn, man vet aldrig vad de kan 

få för sig.” 

”Låt dem tala då, det är det sista jag bryr mig om.” 

Johanna lade sig på utdragssoffan ovanpå täcket och blundade. 

Allt hade skett med sådan hastighet omkring henne. Det hade 

varit så lugnt tidigare om åren, det hade funnits tid för eftertanke 

mellan skeendena. Vad var det som höll på att hända? 

Var det krigets fel? Höll världen på att närma sig sin undergång? 

114

Så kom hon att tänka på Georg. Hon såg hans ljumma leende 

framför sig och skulden slog henne med full kraft. Tankarna 

på Georg och sedan Hermans död, nog hade de ett samband? 

Samtidigt växte en tanke inom henne, en tanke hon inte ville 

kännas vid. En tanke på att hon nu var fri, att hon inte längre 

hade något äktenskap som stod i vägen för att tala med och 

träffa Georg. Så onda mina tankar är, tänkte hon och huvudet 

började värka. Det var möjligt att hon hade drivit sin man i 

döden! 

Under natten sov hon en orolig sömn och drömmarna var 

livliga. Jonsflickorna stod vid ett stup med händerna i varandras, 

men hon såg bara deras ryggar. Nedanför stupet låg Noran, 

mörk och hotfull och den hade ändrat form och inget var 

som det såg ut i verkligheten. På andra sidan sjön härjade en 

stor skogsbrand och människor kom springande, slängde sig i 

vattnet men blev kvar där, drogs ner till det okända under ytan. 

Någon tog hennes hand, men hon kunde inte se ansiktet på 

den, om det var Herman eller Georg eller någon annan. Handen 

som höll i hennes var våt och kall. Den förändrades medan 

de stod där och när hon ännu en gång såg ner var det en svart 

klohand och när hon lyfte blicken såg hon ansiktet; det var ett 

odjurs ansikte, som hämtat från de målningar av Djävulen hon 

sett i kyrkan. Han grinade illa och det skar i hennes huvud som 

om någon högg med en kniv. Då vände sig Jonsflickorna om 

och deras ansikten var förvridna när de skrattade och Djävulen 

tog Johanna i sin famn. Då rycktes hon ur drömmen. 

Med skräcken fortfarande ren och skär låg hon i mörkret 

och stirrade på det välkända lilla rummet. Hon sträckte sig efter 

Herman för att få tröst, men ingen Herman fanns där, bara 

ett tomrum. Hon klev upp, tog Vera som sov tryggt och ovetande 

om Johannas drömmar och la henne i sängen intill sig. 

Med ens kändes det något bättre, hennes varma lilla kropp gav 

Johanna bra tröst. 

”Kära lilla Vera”, viskade hon, ”nu är det bara du och jag.” 

Vera gnydde till i sömnen och mardrömmens faror kändes genast 

mer avlägsna. 

115

Mars 1941 

Kapitel 16 

De satt på hårda stolar och det var unket kallt i Folkets hus. 

De tunna masonitväggarna, en nymodighet som nyss satts upp, 

hade svårt att hålla den råa kylan ute. Johanna hade Vera i 

famnen och Sofia satt intill. Några stolar bort såg Johanna de 

andra kvinnorna som förlorat sina män. Hon visste vilka de 

var, men i deras ögon, och ansikten fanns inga tydliga tecken 

på vad de varit med om. Kanske syns det inte heller på mig, 

tänkte Johanna. 

”Kära vänner”, det var Hedman som talade och hans röst vibrerade 

i de församlades kroppar. ”Jag vill först och främst beklaga 

det som hänt och mina tankar finns hos er alla som mist 

en nära i olyckan.” 

En kvinna längre bort snyftade till och Johanna såg hur hennes 

pojke, drygt 12 år gammal, ställde sig upp och tröstade sin 

mor. De var kvinnor hon bara kände till namnet och utseendet, 

hon hade aldrig talat med dem. 

”Jag hoppas att vi alla i byarna nu hjälps åt att ta hand om de 

familjer som drabbats. Det är män från Bråfall och Norbo, men 

jag önskar att även ni som bor i Ulfshyttan och Grängshammar 

med omnejd tänker på era medmänniskor. Så vill jag även 

meddela att man tillsatt en utredning för att ta reda på vad som 

hände och hur detta kan undvikas i framtiden. Vi vet redan en 

del, men det kommer två inspektörer från Gävle och Falun hit 

som ska undersöka det ytterligare.” 

”Ska det vara nödvändigt?”, viskade Sofia. ”Vad är det för 

märkvärdigt de kan som inte våra karlar begriper?” Johanna 

nickade bara tyst åt henne men sa inget. Själv tyckte hon att 

det kändes bra att det kom folk utifrån. De skulle inte tysta ner 

116

det hela. 

”Vad är det vi vet med säkerhet?” frågade en man. 

”Valter, vill du berätta, du som blev vittne till olyckan?” 

En blek man från främsta raden ställde sig upp och gick 

fram. Alla lutade sig framåt för att höra vad han hade att säga. 

”Klockan var ungefär fyra, då vi skulle bege oss upp för att 

äta. Jag hade redan börjat klättra på stegen, då jag hörde gruvfogde 

Ramberg, som jämte de fyra andra åkte i malmhunden, 

ropa till mig: 

’Kom, får du åka.’ 

’Nej, jag tar stegen, det är ju så kort väg’, svarade jag, tyckte 

det såg farligt ut med så många i trallan. Karl blev också med 

mig på stegen och då skrek Ramberg efter oss: 

’Är ni rädda?’ 

’Nej’, ropade jag, det är ju inte så lång bit att gå. När jag stod 

på sista steglängden hörde jag någon ropa: 

’Ring Håll!’ Malmhunden hade spårat ur och de ville stoppa 

den. Jag hissade mig ner i schaktet, men kunde ingenting se för 

röken från skjutningarna i gruvan. Då hörde jag Öman skrika: 

’Du behöver inte ringa, för jag har själv ringt Håll.’ I samma 

stund hörde jag någon säga: ’Nu bär det iväg för mig.’ Allt blev 

så konstigt, så jag visste inte hur jag kom upp till backen igen 

och jag måste uppbjuda alla mina krafter för att komma mig för 

att ropa på hjälp. Tre karlar kom springande. En av dem klättrade 

ned till första stegbotten och hissade ned en lina utefter 

stegen. Han ropade flera gånger, men fick inte något svar. De 

båda andra, som fortsatt ännu ett stycke, fann de förolyckade 

liggande på en avsats i berget intill en utskjutande bergspets, 

som vi under den senaste tiden varit i färd med att spränga 

bort. Av de fem männen var fyra svårt massakrerade, medan 

Herman ännu var vid sans, men svårt skadad. 

Gruvfogde Felix Karlsson, förman vid Hästhagbergsgruvan, 

tillkallades och det var under hans ledning som gruvkarlarna 

lyckades föra upp offren. Den skadade Herman, som avled strax 

efteråt, bars på bår de tre steglängderna upp, medan de övriga 

hissades upp med linor.” 

117

Mannen tystnade och kroppen sjönk ihop därframme. Han 

vände inte blicken mot församlingen, såg bara ner på sin mössa 

som han höll i händerna, som om det var han som var orsaken 

till katastrofen. 

Herman levde! tänkte Johanna, då hade han hunnit förstå 

vad som hände. Stackars, arme Herman. Hon hade funnit en 

tröst i det faktum att de störtade ner och dog utan att hinna 

följa med i tanken. Hon ville inte veta mer. Resolut reste hon 

sig från stolen, banade väg genom ben och stolar tills hon kom 

ut i luften. Varför hade han måst beskriva det så utförligt? 

Mars-solen sken på Johanna med sin bleka låga. Snart skulle 

naturen väckas till vår, men inget kunde uppväcka de människor 

som gått bort. Varför väcktes bara växter till liv på denna 

jord? Andningen blev kvävd och illamåendet pockade på. 

Hon kände en hand på sin arm, det var knappt en beröring 

men den fanns där. Mindors fru Manda mötte Johannas blick 

med sina rödaktiga ögon bakom tjocka glas. De fick ögonen att 

se ännu större ut. Hade hon haft glasögon förra gången de träffades? 

Kanske mindes Johanna fel. 

”Det är svårt”, sa Manda, ”men Gud bär er i er sorg.” Johanna 

nickade men insåg att hon inte hade känt något stöd från sin 

Gud sedan olyckan skett. I Mandas ögon kunde hon läsa något 

frågande, som om hon ville ha ett svar på något. Kvinnans arm 

var blek och vit. 

”Jag förlorade många innan jag fann Mindor och Gud”, sa 

hon och handen låg fortfarande kvar, lätt som en fjäder på Johannas 

arm. 

”Det var för mitt syndiga leverne, jag umgicks med karlar 

och kom i olycka flera gånger om. Barnen togs ifrån mig, de 

dog eller adopterades bort och jag som sökt närhet på ett lättvindigt 

sätt blev lika lättvindigt alldeles ensam. Nu är jag för 

gammal för att få barn, men jag har Mindor och en gudstro. 

Min bror är borta och min far och mor är döda. Så jag har nog 

haft min beskärda del.” Johanna nickade bara, visste inte vad 

hon skulle säga. 

”Gud välsigne dig och din lilla dotter!” Hon höll fram 

118

händerna som om hon ville bära Vera och Johanna räckte tveksamt 

över henne. Hon brukade inte låta främlingar hålla sitt 

barn, men Manda kunde väl inte räknas som främling längre? 

Mandas ögon lyste om möjligt ännu rödare när hon fick tag i 

flickan och vyssjade henne i sina armar. 

Vera såg upp på Manda och började jollra när kvinnan talade 

till henne och med ens kände Johanna det som om hon var den 

utomstående som betraktade en mor med sitt barn. Ju längre 

stund Manda höll i Vera, desto längre bort tycktes Johanna 

befinna sig och snart var det som en avgrund mellan dem. Då 

tvingade hon sig ur stilleståndet, sträckte ut sina armar och bad 

om att få tillbaka flickan. Det blänkte till i Mandas ögon, innan 

hon sakta räckte över Vera, som genast började skrika. Johanna 

vyssjade henne sakta och Manda tittade på dem och ett litet, 

knappt märkbart leende lurade i hennes ena mungipa. 

”Du har väl mjölk åt henne?” sa Manda menande och instinktivt 

vände Johanna sig bort och sa adjö över axeln. Hon 

höll Vera hårt intill sig när hon började gå hemåt och undrade 

för sig själv var Sofia hade tagit vägen. Men hon ville inte 

vända sig om och riskera att möta de där ögonen igen. Där hon 

gick kände hon det som om någon satt på hennes rygg, följde 

med i hennes rörelser och blickar och hon skyndade på stegen 

för att bli av med obehaget. 

Snön var knastrig under fötterna, snart skulle den vara borta 

och det bruna gräset stack fram här och där. Vera började bli 

tung nu, och hon saknade Sofia. 

Väl hemma gav hon Vera bröstet och andades lättat ut när 

barnet åt som vanligt. Ett tag hade hon oroat sig för att Mandas 

ord hade någon betydelse, kanske kunde hon se att Johannas 

mjölk med ens sinat. Men Vera åt och hon blev lugn i kroppen. 

När Sofia kom in i stugan hade de somnat båda två. 

I sömnen mötte Johanna Herman, den dagen då han störtade. 

Hon gick runt därnere under marken, som en spöklik 

gruvfru och lockade på männen som arbetade. Hon sjöng ljuva 

toner som ekade mot bergets kropp och som fortplantade sig 

till en hundrahövdad kör. 

119

Deras sång störde männens arbete, de stannade upp och lyssnade, 

hyschade på varandra och ur bergets djup klev Herman 

fram och han fångade upp sången i sina händer. 

”Du och jag, vi var bra samman, Johanna”, sa han och hans 

röst var vemodig. ”Att jag aldrig sa det medan jag levde. Kan du 

förlåta mig det? Orden har aldrig kommit lätt för mig.” 

Johanna såg i marken och förmådde inte ta hans händer. 

”Är du ond på mig, Johanna? För att jag lämnade er?” 

”Nej”, viskade hon och hennes röst hade ingen klang, hon 

ville säga att hon var ond på sig själv som burit orena tankar, 

men kunde inte bekänna något så fult i denna vackra stund. 

”Det är mörkt härnere på botten av berget, men än mörkare 

för de män som dog före mig. Jag fick lite ljus med mig innan 

jag dog.” Han tystnade och såg på Johanna och ansiktet var 

svart av smuts. Hon ville bära honom med sig upp igen men 

hennes sovande jag hade ingen styrka. ”Jag ser er ändå, följer 

dig och jäntans dagar. Gott att Sofia tar hand om er, kanske 

hade jag fel om henne. Men lita inte på någon, tänk på vad jag 

alltid sagt, det kan dölja sig ulvar var som helst.” 

Johanna log svagt, hon mindes hans ord och hans förutbestämda 

åsikter. Själv föredrog hon att tro människor om gott 

till dess de avslöjade motsatsen, Herman hade varit tvärtom. 

”Ta inte på dig någon skuld, Johanna, det fanns inget du 

kunde göra.” Så försvann Herman, blektes bort till ett ingenting 

och Johanna stod ensam i den mörka gruvan. 

120

April 1941 

Kapitel 17 

”Jag måste söka mig ett arbete. Känner ni till om det finns 

något ledigt?” frågade Johanna de andra kvinnorna vid bordet 

efter en av Mindors samlingar. 

”Allaredan? Ska du inte vänta tills Vera är lite större?” sa 

Svea. Sin storlek till trots blev hon slagen hemma av sin fyllhund 

till karl, alla visste om det men ingen pratade om det. 

”Jag har hört att en del kvinnor har tagit jobb på SSAB, eftersom 

deras män försvarar gränsen. Du kanske skulle prova där?” 

”Jag behöver något i närheten dit jag kan ta Vera med mig”, 

sa Johanna. 

”Det blir väl inte mycket gjort med en unge på halsen”, sa 

Svea. 

Då bröt Manda in. 

”Johanna kan hjälpa mig med församlingsarbetet. Vi ska 

starta en frikyrkoförsamling här, jag och Mindor, vi har talat 

om det länge nu och vi har funnit att denna plats är den rätta. 

Egentligen hade vi tänkt vänta med att berätta tills allt är klart, 

men nu kunde jag inte hålla mig. Vi kommer att behöva hjälp 

med att starta upp barnverksamhet bland annat. Och Johanna 

är ju bra med barn. Det blir en lön förstås, inga enorma summor 

men tillräckligt att klara sig på. Vad säger Johanna?” 

”Måste du inte prata med Mindor först?” 

”Jo, det ska jag naturligtvis göra. Men vi har diskuterat det 

länge, som sagt och jag har haft dig i åtanke ett tag nu. Och 

de andra fruarna som förlorat sina män, förstås.” Hon nickade 

bort mot borden där de andra änkorna satt. 

”Det låter väl bra, Johanna”, sa Rosa, som tidigare hade talat 

om SSAB, ”då slipper du den hemska fabriken och får ta hand 

121

om barnen.” 

Svea knep med munnen och Johanna såg att det rörde sig av 

funderingar inne i hennes huvud. 

Ute i kapprummet hörde Johanna henne viska med Rosa: 

”Var får de pengar ifrån som har råd att anställa bara sådär?” 

”Jag har hört att han har pengar, han Mindor. Ett arv eller 

något sådant”, svarade Rosa. 

”Hm!” sa Svea. ”Det var värst.” 

”Det låter bra tycker jag”, sa Johanna till Sofia när hon kom 

hem och berättat om nyheten. ”Ett arbete i närheten och Vera 

kan följa med.” 

”Jo, du måste försörja dig såklart.” Sofias röst var låg och hon 

såg inte upp när hon plockade fram tallrikar till kvällsvällingen. 

”Så vad är det som är fel?” 

”Du vet att jag inte är mycket för den där Mindor. Hur var 

samlingen förresten?” 

”Väldigt vacker”, svarade Johanna, ”han bad en stilla bön 

över oss och vi fick knäböja på en sorts bänk. Sedan sjöng 

Manda en sång. Och så fikade vi.” Hon var glad över att kunna 

komma med glada nyheter och blev lite irriterad över Sofias 

negativa inställning. 

”Förlåt mig, Johanna, att jag är så tvär. Jag kanske har fel om 

honom.” 

”Det gör inget, jag tror att det kan vara bra för byarna. Inget 

ont som inte för något gott med sig.” 

”Du har rätt”, sa Sofia och log. ”Tänk om alla hade din tillförsikt. 

Den ska du vara rädd om.” 

122

Hilda

Mars 1941 

Kapitel 18 

Framåt mitten av mars började vintern trappa ner och kylan 

var inte lika bister. Märta höll sin hand på Hildas mage och 

sa att nu var det bara några veckor kvar. Lyckligtvis hade hon 

inte drömt mer om systrarna och därför heller inte behövt tillbringa 

fler timmar uppe på den rysliga vinden. De var goda 

mot henne och hon aktade sig noga för att tänka tillbaka på 

hur det varit; nu såg hon bara framåt, tog en dag i taget och lät 

sig i sakta mak ledas mot den kommande förlossningen. 

Dag och natt flöt in i varandra som i dvala. Magskinnet spände 

som på en trumma, och ibland var hon rädd att det skulle 

spricka, hon upptäckte bristningar i huden som hon mindes att 

hennes mor haft när hon väntat lillebror. Det rörde sig inuti 

dygnet runt, men det var länge sedan hon hört dess röst. Det 

tycktes henne som om allt bara varit en mardröm. Systrarna 

tittade till henne hela tiden, som när man väntar på att en 

hund ska få valpar. De var mer uppsluppna än någonsin, och 

ibland hörde hon dem fnissa om kvällarna. Det var så längesedan 

hon skrattade att det värkte i musklerna när hon provade 

att le för sig själv. Det bar emot och det var nästan som om hon 

glömt hur man gjorde. 

En långsam eftermiddag ryckte det i dörren. Ljudet var så främmande 

och osannolikt i Hildas öron att hon först inte hörde 

vad det var. Systrarna låste alltid så dörren förblev stängd. Hon 

nöp sig själv i armen ifall det var så att hon drömde igen, som 

den gången hon såg sig själv i dörröppningen, men det gjorde 

ont i armen så det som skedde måste vara på riktigt. 

Ryckningarna var inte hårdhänta, men personen lät ändå 

125

estämd, som om han varit säker på att komma in. Ute i rummet 

hördes inga ljud som tydde på att systrarna skulle ha reagerat, 

hur mycket hon än lystrade. 

Ryckningarna upphörde, istället kom någon fram till fönstret. 

Där Hilda låg nedbäddad var hon osynlig för betraktare. 

Hon fick se en tunnhårig man sätta upp sina händer mot fönstret. 

Ett magert ansikte tittade förvånat in och runt i rummet. 

Till en början låg hon som fastfrusen och hoppades att mannen 

skulle stå stilla så länge som det krävdes av henne att komma 

upp och ge sig tillkänna. Just då möttes deras blickar och Hildas 

förlamning släppte. Han stirrade med stora oförstående 

ögon och hon reste sig långsamt i halvsittande och det enda 

ljud som kom över hennes läppar var: 

”Hä-hä-hä…” Efteråt visste hon inte vad hon egentligen 

hade velat säga, det blev en blandning av en hälsningsfras och 

ett ”Hjälp”. Hon förstod inte uttrycket i mannens ögon, ren 

skär skräck som växte tills hela ögat tycktes vara en enda stor 

pupill. Det var nästan så att hon skrämdes av hans rädsla. Såg 

hon så anskrämlig ut? Han ryggade bakåt och så var han borta. 

Hildas enda kontakt med verkligheten och så var han försvunnen 

på mindre än en minut. Om hon ändå hade hunnit kliva 

upp, öppna fönstret i hemlighet och låtit honom rädda henne! 

”Vad gastar hon om?” 

”Var det någon vid dörren?” Systrarnas ljudlösa steg och så 

var de inne hos henne. 

Hilda kunde inte släppa mannens blick, hans rädsla hade 

borrat sig fast i henne och hur hon än tänkte och funderade 

kunde hon inte förstå vad han blivit så rädd för. En gravid 

kvinna i en stuga? Och vem var han? En släkting? Vän? En 

främmande? Hon undrade om det var gastarna han hade sett 

som skrämt honom, om de små trädde fram bakom henne, om 

han hört deras röster? 

Hilda kände ett starkt behov av att stänga om sig, men 

det fanns ingen dörr till rummet, bara ett skynke att dra för. 

Hon tänkte på Döden och på hur befriande det skulle vara att 

låta honom komma till henne, befria henne från orostankar, 

126

smärta och sorg och bara sjunka in i en mörk, djup och varm 

dödskram. När dessa tankar dök upp brukade den lille inne i 

magen slå henne, han ville inte dö, tycktes han säga, om hon 

dog så skulle även han dö. 

”Stilla dig”, viskade hon, ”jag ska låta dig leva.” Då blev det 

lugnare i magen, men som straff knep han med vassa naglar så 

det sved inuti henne. Måtte han komma ut snart, tänkte hon. 

127

Mars 1941 

Kapitel 19 

Den dagen Hilda födde ett odjur var en svart dag. Värkarna 

hade rivit i hennes kropp i flera dygn, magen hade krumbuktat 

sig och hon hade sett hans rörelser som ormar som krälade 

innanför den spända maghuden. 

Det började mitt i natten. Hilda hörde hur han jämrade sig 

inuti hennes kropp och det högg till i livmodern, en smärta 

hon aldrig tidigare upplevt, inte trott var möjlig. Värken fortplantade 

sig med ljusets hastighet i hennes kropp och fick 

magsäcken att trycka upp den lilla kvällsmat hon hade kvar 

i magen. Maginnehållet hamnade på golvet och var grönsvart 

och hon måste blunda bort det för att inte kasta upp igen. Hela 

hennes kropp riste av sparkarna i magen och hon skrek, av 

smärta, skräck och vanmakt. Ett vackert, ljust och gott barn 

skulle aldrig kännas så här. Systrarna fanns runt henne, inte 

av omtanke för henne, utan för sin iver över att barnet skulle 

komma ut. 

Hon kände systrarnas kalla händer mot sitt ansikte, mot magen, 

de tog av henne underkläderna. 

”Det är dags”, sa en av dem och en ny värk fick hennes 

kropp att skaka. Det var som en tiodubbel månadsvärk och 

Hilda skrek så att det måste ha hörts vida omkring stugan. Hon 

kände hur något rörde sig inuti, pressade sig nedåt genom den 

trånga passagen och slet sönder henne inifrån. Systrarnas ögon 

lyste när hennes mage vred sig i plågor, de väntade och väntade 

på ett barn som de hade sett ut som sitt. De vandrade runt 

i rummet, nynnade sånger som Hilda hörde spridda ord ifrån. 

”Med sol och med eld och om våren…” 

”I blod ska du vakna, du välskapta pojk.” 

128

Med ens upphörde värken och det som fanns i magen stillnade, 

liksom systrarna. Hela stugan stod stilla i flera minuter 

och ingen rörde sig. Hilda skulle precis dra ett lättat andetag 

när en värk värre än någon av de tidigare satte igång och hon 

trodde den skulle slita henne mitt itu. Hon pressade allt vad 

hon kunde, nu måste det som levde där komma ut, dras ur 

henne. Systrarna var genast framme med starka nypor och hon 

kände hur händer bände upp hennes underliv, medan andra 

händer tog emot det som trycktes ur henne. Det blev alldeles 

tyst i stugan, återigen denna tystnad men nu utan någon förväntan 

i luften, snarare förfäran. 

”Vad är det här? Vad har du gjort?” skrek Märta och slängde 

ifrån sig ett svart, hårigt och blodigt paket i sängen. 

”Det här är inte Ernst Valdemar”, sa Lia med sträng röst. 

”Han som skulle komma i deras ställe”, sa Märta. 

”De som dog i våra magar”, sa Lia. 

”Allt skulle bli så bra igen”, sa Märta. ”Se nu vad du har gjort, 

dumma, dumma moderflicka!” Hilda hörde deras röster som i 

en dimma, kände hur blodet rann i strida strömmar och hur 

hela världen suddades ut. 

Det var inget barn som kom ur hennes kropp. Det hade Hilda 

anat sedan hon först upptäckte sin graviditet och hon hade 

vetat det länge, men innan hade det funnits ett hopp om att det 

kanske var hennes drömbarn ändå, det goda ljusa barnet som 

bodde i henne, han som lekte med den färgglada snurran. Trots 

att systrarna tycktes veta allt, var deras reaktion när han kom 

ut ett tydligt tecken på att deras beräkningar varit felaktiga. 

Det kom inte ut någon Ernst Valdemar som de kunde ta hand 

om och låta växa upp. Deras ilska var monumental. De förbannade 

henne, odjuret, varandra. 

Det som kom ut ur henne hade hår växande över hela sin 

varelse, tänderna stack ut som spjut ur hans felställda käke, 

ögonen var röda och han morrade och nöp med svarta, vassa 

klor. Han hade en svans som såg ut som hos en råtta och tårna 

bar långa, förvridna svarta klor. Inte konstigt att hon hade haft 

ont i magen. 

129

Hilda var så svårt chockad efter all smärta, allt blod och åsynen 

av varelsen att hon bara skakade. Systrarna skrek ut sin 

vrede och gav henne ögonblicksbilder av sina förväntningar 

som krossats. Och så intill henne i sängen, fortfarande sammanknuten 

med en groteskt stor navelsträng, den morrande 

varelsen som låg och knep med sina klor. Han kunde inte förflytta 

sig och hon såg till att inte vidröra honom. 

När blodet började välla ur henne i vågor var det som om hon 

vaknade upp ur sin dvala och det röda sände starka varningar 

i hennes kropp och hon skrek att de måste stoppa blodet och 

hon tittade återigen på det otäcka som låg i sängen och skrek 

att de måste ta bort det. Döda det, döda henne, de fick göra vad 

de ville. Hon kände en våt trasa tryckas mot sitt sargade underliv, 

en mugg vatten sattes till munnen och sedan försvann hon 

från denna värld och hon bad till Gud att hon skulle dö. 

Han trasade sönder henne inifrån när han tog sig ut. I hennes 

medvetslösa tillstånd såg hon bilder som inte gick att stoppa, 

bilder över födelsen. Hon såg allt från ett inifrån-perspektiv, 

hur svart blod brann i livmodern, hans mörka stämma som var 

så omänsklig mässade under utfärden. Hur han rev och slet sig 

ut i ilska, hur hela hennes kropp blev trasig och värkande. Hur 

vasst, stickande hår från hans kropp vandrade i en smärtsam 

bana genom hennes inre. 

I drömmen kunde hon inte blunda bort hans utseende och 

allt var förstärkt, som om allt det otäcka hade växt, blivit än 

mer groteskt. Ögonen var onda och hon ville inte att han såg 

på henne. Samtidigt – denna hjälplöshet mitt i alltihop, en ond 

varelse utan kraft eller förmåga att agera eftersom han var nyfödd. 

Det fanns något skrämmande med den motsägelsen. 

Sedan kom systrarna skriande i luften, med sina huvuden 

och ansikten intakta, men där kropparna var förvandlade till 

fåglar, svarta fjädrar på enorma vingar, mörka kroppar och 

så det hesa skrattet som tillsammans med ord hon aldrig hört 

ekade i hennes öron: 

130

”Där reda bo Harpyerna, de leda, 

Som från strofaderna Trojaner drevo 

Med dåligt förebud om bitter framtid. 

Med breda vingar, mänskohals och anlet, 

Med klor på tårna, baken stor och fjädrad, 

De ge sitt tjut från underliga träden.” 

Men de var inte ensamma, efter dem kom en likadan varelse, 

en gammal fågelkvinna med ett skelettartat ansikte och röda 

ögon. Hon skrek inte som de andra, hennes röst var död, hennes 

ande gammal. De andra skrattade åt henne, skrattade åt sin 

mor som inte längre hade någon makt över deras känslor och 

de gottade sig i hennes oförmåga att tala. 

Någon bar Hilda medan hon var borta och i hennes fasansfulla 

mardrömmar kände hon kalla armar under sig, hur hon 

släpades och hennes kropp var lealös och hade ingen egen vilja. 

Kylan brände, men hon kunde inte lokalisera den. Hårdhänta 

fingrar över hennes kropp, kalla vindpustar och ljus. Skarpt, 

inträngande ljus mot hennes stängda ögonlock. Och sedan – 

tystnad, stillhet. Och efter det – väsandet som väckte henne 

till liv i takt med att kylan kröp närmare. Det började i fötterna, 

sedan kröp skakningarna uppåt i kroppen, och hon darrade 

av köld och matthet. När hon äntligen fick upp ögonen 

som var sammanklistrade av gegga, såg hon att hon befann sig 

utomhus. Stugan syntes inte längre till och systrarna var borta. 

Det var skog runtomkring henne och en väg några meter bort. 

Ljuset från himlen var blekt, men inte lika blekt som det varit 

i november när hon varit på flykt. 

Hon satte sig långsamt upp. Det smärtade i underlivet och i 

magen kändes det som om allt därinne var trasigt. Runt henne 

fanns blodspår i snön men nu ville hon inte dö längre. När 

huvudet klarnat fanns det bara ett fokus – att överleva. Hon 

orkade inte resa sig, utan hasade sakta mot vägen, där någon 

borde få syn på henne. Det var då hon upptäckte att hon inte 

var ensam. Ett blodigt trasbylte och hon undrade om han var 

död, för inget ljud kom ifrån det. Men när hon rörde sig bort 

131

från det, började det att hasa efter. Hade han redan lärt sig att 

förflytta sig? Så såg hon ner och upptäckte att den onaturligt 

tjocka navelsträngen fortfarande höll dem samman. Han fick 

fortfarande näring från henne. 

”Jag vill inte”, sa hon högt. 

Törsten rev i henne, så hon tog en näve snö och åt. Med en 

raskhet hon aldrig sett var varelsen över henne och hon skrek 

till när den grävde sig in under kläderna och bet tag i hennes 

bröst. Han sög girigt och hon såg skräckslaget på när han drack 

stora klunkar och de mörka ögonen var lystna. 

Hilda var så svag att hon inte ens orkade slita honom från 

bröstet och hon sjönk ihop i snön igen och kände hur den 

smälte runtomkring och hur vätan trängde in i huden. 

Ett brummande ljud hördes någonstans långt borta och en 

lukt hon kände igen men inte kunde placera närmade sig. Hon 

orkade inte lyfta ögonlocken men hörde tydligt hur ljudet kom 

närmare och sedan hur det stannade. Så tveksamma steg, som 

med ens ökade i takt. 

”Men kära barn!” Armar som återigen lyfte henne, varelsen 

som hängde sig kvar med trasorna över sig. Hon landade i ett 

hårt säte och lyckades öppna ögonen en liten aning. Oroliga 

ögon såg på henne. Hon slocknade återigen som ett skrämt ljus. 

132

Kapitel 20 

När Hilda vaknade var hon ensam och ren. Ren för första gången 

på månader och det var den mest himmelska känsla hon 

någonsin upplevt. Och hon var ensam, var fanns han? Magen 

var tom och det var en ny känsla, men den värkte fortfarande, 

underlivet brände av smärta och hon kände sig febrig, men 

hon var varm och omhändertagen. Var befann hon sig? Hon 

såg sig runt i rummet. Vita spetsgardiner för fönstren, rena och 

vita till skillnad från stugans smutsiga. Lakanet stärkt med L.D. 

broderat i vitt, sängen den största hon någonsin legat i och 

på bordet intill stod ett emaljerat handfat och en vattenkanna. 

Hon hörde dova ljud och knakningar någonstans i huset, annars 

var det tyst. Den svarta skräcken smög sig på mitt i allt det 

vita, fina och hon mådde så illa att hon var tvungen att kasta 

upp i det vackra handfatet. Efteråt darrade hon och gråt utan 

tårar krampade i henne. Det bultade inuti magen och huvudet 

värkte av feber. Hjälp! ville hon skrika men rösten hade återigen 

försvunnit. 

En stilla knackning på dörren hördes och in kom en ung 

kvinna med ljusa lockar och vitt förkläde. 

”God morgon”, sa hon utan att vänta på svar och gick försiktigt 

fram till Hildas säng. Hon satte sig på en pall så att hon 

hamnade i ögonhöjd och höll ett par meters avstånd. ”Jag heter 

Linnea och är prästfru, det var min man Melker som fann er på 

vägen. Fröken har sovit nära ett dygn sedan ni kom hit och det 

var nog vad ni behövde. Vill ni säga ert namn?” 

Hildas huvud var långsamt och det tog en stund innan hon 

hade uppfattat frågan. När hon väl förstått blev paniken inom 

henne stor, så stor att det inte gick att pressa fram ett enda ljud. 

133

Linnea tittade på henne och väntade. När hon inte svarade på 

en lång stund fortsatte Linnea att tala. 

”Det är ingen brådska med det, ta den tid fröken behöver. 

Eller är hon fru?” Hilda skakade långsamt på huvudet och var 

glad över att åtminstone kunna svara, även om det inte var 

med ord. 

”Då förstår hon vad jag säger, det är bra, då får vi tala med ja- 

och nejfrågor tills vidare.” Linnea log ett gott leende och Hilda 

slappnade av inombords. Tänk om hon ändå hade hamnat här 

först istället för hos systrarna. 

”Min man tog hand om det dödfödda barnet, och vi ska se 

till att hon får vara med på begravningen när hon blivit starkare. 

Jag beklagar djupt.” Barnet? Dödfött? Hilda såg det hasande 

knytet framför sig, hörde den mörka skrämmande rösten. 

Hade hon bara inbillat sig alltihop? Höll hon på att bli 

galen på riktigt? Eller var det bara Linnea som inte visste om 

vad det egentligen var hon hade fött? Tankarna slog kullerbyttor 

i henne och på sätt och vis var hon glad över att hon inte 

kunde tala. 

”Vi måste göra en undersökning, en doktor är på väg hit. 

Har hon ont i magen?” Hilda nickade. ”I de undre regionerna?” 

Hilda nickade återigen. ”Blöder hon mycket?” Hilda lyfte på 

täcket och under henne var blod, en stor skrämmande blodfläck 

som sträckte ut sig under kroppen på båda sidor. Hon 

skämdes, åh så hon skämdes och skakade på huvudet samtidigt 

som hon stängde om det skrämmande. 

”Det var bra. Om hon vill mig något är det bara att ringa i 

klockan som står invid sängen så kommer jag. Jag ska se till att 

hon får hit penna och papper så hon kan meddela sig. Tänk nu 

inte på något särskilt, utan försök vila sig frisk.” Hilda såg på 

den goda ängeln och försökte pressa fram ett tacksamt leende. 

Hon visste inte om den andra kvinnan uppfattade det, men 

Linnea log tillbaka, tog med sig det nedspydda fatet och lämnade 

Hilda ensam. 

Det var blött under kroppen, och den rena känslan hon tidigare 

känt var nu förstörd. 

134

Hon vågade inte röra sig av rädsla för att hon skulle blöda ännu 

mer. 

När hon blundade var allt rött. Insidan på ögonlocken brann 

men smärtan lättade när hon inte tittade. Hon försökte fokusera 

på att flytta sinnet utanför kroppen, utanför det som gjorde 

ont och i tanken vandrade hon vägen tillbaka till sitt hem i 

Dalkarlsnäs. Såg lillebror leka ute på vägen och hur han spärrade 

upp ögonen när hon kom och sprang henne till mötes. Hur 

lent hans hår kändes mot hennes händer och hans kluckande 

skratt i örat. Hon tänkte på hur de dansade fram efter vägen 

och hennes kropp var lätt, utan läckande blod och hon kunde 

röra sig fritt som förr. De sprang ner till vattnet, dagen var ljus 

och leende och det mörka i skogarna och i Hildas minne var 

långt, långt borta. Fadern kanske skulle skälla på henne, men 

även han var ute i periferin; i Hildas dagdrömmar var det bara 

hon och brodern. 

Så gick dagdrömmarna över i något ondare, febern grumlade 

Hildas hjärna så att skrämmande bilder framträdde istället för 

de ljusa som hon ville ha där. Ljuden utifrån började svaja i 

öronen och blanda sig med drömbilderna, någon som ropade 

ute, vars ljud blev till svajande ord utan mening. Ett inre ljud 

startade i Hildas öron, ett slags sjungande waowaowaowao och 

händerna kändes stora som dasslock med spetsiga, smala fingrar. 

Lillebror i drömmen hoppade ner i vattnet och drogs iväg av 

ett vidunder med långa armar, bloddroppar smyckade vattenytan 

och hon tänkte att det inte fick vara lillebrors blod, men 

att det ändå inte spelade någon roll nu när vidundret fått tag 

i honom. Hon sträckte sig efter för att ta tillbaka honom, hon 

blodade ner sina händer och armar och det luktade sött och 

unket som gammalt månadsblod. Men hur hon än sträckte sig 

efter honom kom hon inte närmare och brodern försvann med 

sina ögon vidöppna och med huden så blek. 

”John!” skrek hon men rösten bar inte, den luckrades upp 

och det smärtade i halsen så att hon började hosta kraftigt. Något 

varmt och slemmigt for i samma stund ur hennes kropp 

135

och Hilda hejdade hostningarna, försökte lindra klådan och 

smärtan genom att istället harkla sig. Genom vattenytan såg 

hon ett groteskt leende ansikte som rörde sig böljande i takt 

med vattnets rörelser. Det fanns någon där under ytan som betraktade 

henne, men det var inte vidundret, det var borta nu. 

Det var inte ett fult ansikte, snarare tvärtom men dess förvridna 

drag gjorde det motbjudande. I drömmen blödde hon som i 

verkligheten och det röda blandade sig med vattnet och rörde 

sig mot det leende ansiktets mun. Det ville ha hennes blod. 

”John”, viskade hon återigen och med ens var ansiktet i vattnet 

borta. 

Drömmen övergick till att hon flög över jorden, som om hon 

var utan kropp och bara ande, utan vingar eller kraft flög hon 

över svarta vatten, mörka skogar och djupa tjärnar. Ovanifrån 

var det som om jorden saknade sina människor, de syntes inte, 

var gömda i hus och gårdar som knappt kunde urskiljas från 

ovan. Jag är på väg bort, tänkte hon, jag är på väg att lämna. 

Men så såg hon en liten gestalt gå på vägen och vinka med sin 

lilla hand och med ens ville hon ner igen, stanna på jorden för 

att en gång kunna återse sin bror. Hon sträckte ut den hand 

hon alldeles nyss trott sig sakna och han tog emot den genom 

luften och hon for ner till honom och tog honom i sin famn. 

”Lillebror”, viskade hon, ”älskade lillebror.” 

136

Kapitel 21 

Hilda vaknade ur sina feberdrömmar av att Linnea kom in i 

rummet, hörde hur hon tände i kaminen och hur värmen snart 

spred sig. Hon blundade, ville inte att Linnea skulle veta att 

hon var vaken och behöva möta den oroliga blicken. Fönstret 

knakade när den vänliga vädrade ut luften och kylan utifrån 

började en kamp med värmen från kaminen. 

Det var dags för bäckenet och Hilda förstod först inte vad 

Linnea menade. Hon kom till sängen med ett märkligt föremål 

i stål och bad henne lyfta på täcket. Hilda frös när täcket lämnade 

huden bar och Linnea lyfte varsamt upp hennes ben och 

Hilda fick ta i med alla sina krafter för att lyfta underkroppen 

så pass att bäckenet kom på plats under henne. 

”Det är inte för kallt?” frågade Linnea oroligt när stålet mötte 

Hildas hud. Hon skakade på huvudet. 

”Ni har blött igenom” sa Linnea odramatiskt. ”Vi ska ta och 

byta bomullen så snart hon är färdig.” 

Det stack som knivar när Hilda kissade och hon tänkte att 

det kanske var bättre att hon kissade i sängen när hon ändå 

bara blödde igenom allt. 

Linnea rörde inte en min när hon tog ut det blodiga varma 

bäckenet, utan bar det bara försiktigt till en slaskhink och hällde 

ut det. Sedan gick hon ut ur rummet och kom snart tillbaka 

med några slitna lakan, stora sjok med bomull och en trasa. 

Hon hjälpte Hilda att lägga sig på sidan så att hon kunde ta bort 

de nedsölade sängkläderna, torka av vaxduken som skyddade 

madrassen och lägga dit rena lakan och bomull som täckte 

området där Hilda skulle ligga. Sedan hämtade Linnea vatten 

och tvättade Hilda försiktigt i underlivet och Hilda försökte 

137

förtvivlat tänka på andra saker för att skrämma skammen på 

flykten. 

”Så, nu är ni ren och kan lägga er igen”, sa Linnea när det 

var klart. Hilda tänkte att hon snart skulle vara lika blodig igen 

men att hon just för tillfället var alldeles ren och det var en 

skön känsla. 

Linnea samlade ihop de lortiga lakanen och bomullen och 

bar ut slaskhinken. När hon kom tillbaka lade hon en fotmadrass 

under Hildas rygg för att stötta upp. Hon log ett moderligt 

leende mot Hilda, som vände bort blicken. Det var förnedrande 

även om kvinnan var snäll. Och även om hon inte 

längre var hos de hemska systrarna dröjde deras handlingar 

och blickar fortfarande kvar i henne. Som om de satt sig i huvudet 

och vägrade att flytta på sig. 

”Fröken ska få lite buljong, blir det bra?” sa Linnea och Hilda 

rös när hon tänkte på hur hon blivit matad av systrarna, också 

då försvarslös och svag, liggandes till sängs. Hon tvingade sig 

att nicka men tanken gjorde henne illamående. 

När prästfrun kom in igen sa hon: 

”Doktorn har precis anlänt, han kommer att undersöka er 

efter att ni har fått i er lite att äta.” 

Buljongen som Linnea kom med smakade godare än vad Hilda 

förväntat sig, kanske berodde det på att hon fick riktig mat, 

ren och färsk mat. Det smakade kött och var varmt och lent i 

gommen. 

Med magen varm och kroppen ren gjorde sig Hilda beredd 

att träffa doktorn. 

Det var en äldre man med vitt hår och skägg som kom in i 

rummet. Han höll en svart och sliten läkarväska mot bröstet 

och hade hårda, klampande skor. Det svindlade i Hilda av febern 

och rädslan inför att visa upp sin nakna kropp för en vilt 

främmande man. Även om det var en doktor. 

Han tvättade händerna noggrant i emaljfatet som Linnea 

ställt fram och kom sedan fram till sängen. 

”Hur mås det här då?” sa han och lade en tung hand på Hildas 

knä. 

138

”Hon talar inte”, sa Linnea, ”hon har förlorat sitt barn och är 

i någon form av chock.” 

”Jaså”, sa doktorn och tog bort handen. ”Jag beklagar. Vill 

hon hjälpa mig?” sa han riktat mot Linnea. De lyfte täcket och 

doktorn lyfte Hildas ben så att han kom åt att se ordentligt. 

Hilda vände huvudet åt sidan och blundade. Det här är nästan 

värre än hos systrarna, tänkte hon för sig själv. Systrarna var 

onda och förstörda, Linnea och doktorn var goda människor, 

ändå utsatte de henne för det här. Samtidigt visste hon att det 

var nödvändigt, hon ville inte dö som sin mor. 

”Vilket slagfält”, utbrast doktorn med dundrande röst, ”värre 

än någonting jag någonsin sett. Hur stort var barnet?” Rösten 

gjorde ont i Hilda, den mullrade i öronen, svajade av febern 

och det värkte i hennes bröst av skam. 

”Jag vet inte”, sa Linnea med tunn röst. ”Min make tog hand 

om det. Det var dödfött.” Linnea tryckte Hildas hand. 

”Jo, ni sa det.” 

Han grävde i Hilda och det smärtade för varje beröring, det 

var som om han högg henne med flera svärd rakt igenom kroppen. 

Han reste sig och tvättade återigen händerna i handfatet. 

”Se till att byta hennes sängkläder och bindor två till tre 

gånger per dag, beroende på hur mycket avslag som kommer. 

Vad jag kan se är avslaget normalt men ni måste kontakta 

mig igen om hon skulle få mycket kraftiga blödningar.” Hilda 

tänkte att blödningarna hon haft varit kraftiga, men Linnea sa 

ingenting om det och Hilda var stum. Visst borde väl Linnea 

säga till om det varit för mycket? ”Se till att hon dricker och 

får i sig näring och hon måste ligga till sängs minst fjorton dagar. 

Kanske längre om det skulle behövas. Det har varit en svår 

förlossning. Var ni med?” sa han till Linnea. 

”Nej, min make hittade henne efteråt på vägen.” 

Doktorn tittade på henne ett ögonblick och frågor syntes 

bakom ögonen. Han frågade inget mer, gick fram till Hilda och 

kände på hennes panna. 

139

”Det är normalt med lite feber efter en sådan här ansträngning, 

men skulle den stiga så kontaktar ni mig. Hon har järnbrist, 

så ge henne järnrik föda såsom kavring, rödbetor, kål, 

morötter, lever och bär.” 

Linnea nickade och tackade doktorn med en nigning. 

”Ni ser ut att ta väl hand om henne, det är bra”, sa han och 

Linnea log svagt. 

”Jag är utbildad sjuksköterska”, sa hon och slog ner blicken 

som om hon kände att hon var skrytsam. 

”Bra, då kommer flickan att klara sig.” 

Ordet slagfält ekade i Hilda flera dagar efter doktorns besök. 

140

Johanna

Maj 1941 

Kapitel 22 

Den största chocken efter olyckan började lägga sig och maj 

kom med nya lockelser och ett löfte om en varmare årstid. Sorgen 

efter Herman fanns kvar som en molande värk i Johanna, 

men dagarna blev lättare att bära och skrattet letade sig fram 

mellan de mörka perioderna. Vera fyllde ett år och hon firades 

med söta bullar och varm lingonsaft ute i trädgården som 

strålade sig i solens glans. Johanna pekade upp mot himlen 

och viskade till Vera att däruppe vinkade hennes pappa och 

morföräldrar från sitt moln i Guds rike och även om Vera inte 

förstod tittade hon uppåt och skrattade sitt ljuvliga barnskratt. 

”Tack käre Herman, för att du gav mig Vera”, sa Johanna och 

blundade. 

Det knastrade på gruset och Georg stod på vägen och hade 

mössan i hand. När Johanna såg upp bockade han servilt och 

hennes hjärta började banka så hårt att det bultade i öronen. 

”God dag, Georg”, sa Sofia och gick honom till mötes. ”Ska 

det vara dopp utan kaffe? Saft har vi i alla fall.” 

”Ja tack”, sa han, ”om inte Johanna misstycker?” 

”N-nej, visst inte”, sa hon och reste sig och hälsade. 

”Jag beklagar sorgen”, sa Georg och tog hennes hand. Den 

var slät och mjuk. 

”Tack”, svarade Johanna och kände hur halsen hettade. Kunde 

han se hur hennes hjärta slog genom blusen? Och vad skulle 

Sofia tänka om hennes uppförande? Han slog sig ner på en stol 

och strök Vera över kinden. 

”Gratulerar på bemärkelsedagen”, sa han och bockade mot 

henne. 

Det stack till i Johannas bröst och hon var tvungen att le. 

143

Sofia skrattade och ställde fram ännu ett glas på bordet. 

Georg satt på stolen bredvid Johannas och hon kunde känna 

hans ande så nära inpå att det värkte till i henne. Hon hade 

inte sett honom sedan vintern och det gamla kom tillbaka med 

full kraft. 

”Vad jobbar Georg med nu då?” sa Sofia på sitt rättframma 

sätt. Johanna ville tysta henne men var själv nyfiken på svaret 

och skulle inte våga ställa frågan. 

”Jag har fått jobb nere på affären, Hedmans ni vet. Det är ett 

trevligt jobb, får träffa folk och plocka med varor. Han är bra 

han, Hedman.” 

”Får du något betalt då?” sa Sofia och Johanna stelnade till. 

Vilken fråga! 

”Nja, det är väl så man överlever. Men jag jobbar inte full tid 

så jag får tid över att skriva.” 

”Jaså, du ska bli författare du. Jo, jo.” Hon skrattade men Georg 

såg allvarlig ut. Johanna ville släta över, säga att han skulle 

komma att bli en stor författare och diktare en dag, men orden 

kom inte fram. Hon skämdes, åh så hon skämdes över Sofias 

tonfall. Men Georg fann sig: 

”Ja, det är inte många som tror på en här i byarna inte. Men 

det bryr jag mig inte om. Lyssnar man för mycket på folks åsikter 

tappar man sig själv.” 

Johanna log och Sofia skrattade igen, den här gången det 

snälla skrattet. 

”Du är en modig karl du, Georg. Det är bra, låt inte en gammal 

käring sätta sig på dig.” 

Då kunde Johanna inte hålla sig längre, hon började skratta 

och de andra stämde in. All spänning fick sitt utlopp och hon 

skämdes inte längre för Sofia. Till och med Vera skrattade och 

lade sitt huvud på sned. 

”Värst vad muntert det var här då!” Svea dök upp med en 

blomma i hand och log ett leende som inte nådde ända fram. 

”Är det herrsällskapet som bjuder på denna munterhet?” sa 

hon menande och tittade på Johanna. 

”Tack Svea”, sa Johanna och reste sig och tog emot blomman. 

144

”Varsågod och sitt så ska du få saft.” 

”Hur går det med församlingsarbetet?” frågade Svea och plirade 

bakom sina runda glasögon. 

”Jodå”, svarade Johanna, ”jag har varit där och pratat med 

dem och om deras planer för verksamheten. Men vi har inte 

kommit igång ordentligt ännu.” 

”Jaså, jaha. Hur verkar han som arbetsgivare då?” 

”Han verkar ordentlig och bra”, svarade Johanna och hoppades 

att Svea skulle nöja sig med det svaret. 

”Hörde ni att Karl Emil Larsson hamnat på Säter?” fortsatte 

hon och de andras tystnad och frysta rörelser såg ut att göra 

henne nöjd. Det lyste i hennes ögon när hon berättade: 

”Han förirrade sig tydligen till Jonsgården uppe i skogen i 

vintras och såg att det lyste där. Han såg dem, Jonsflickorna 

och så en tredje flicka som var fastbunden i en säng. Trots att 

det var månader efter att de dränkt sig.” 

”Jag har hört flera som sett dem”, sa Georg och Johanna 

ryckte till. Svea viftade bort hans ord. 

”Men i alla fall, Karl Emil kom hem och berättade om vad 

han sett men ingen trodde honom. Så han gick dit en gång till 

eftersom han hade svårt att tro på det själv och då såg han något 

fruktansvärt.” Svea tystnade och tog en bulle och mumsade 

nöjt. Hon såg sig om på de andra, men ingen sa något. 

”Tänk på deras arma själar, Svea, innan du gottar dig för 

mycket”, bröt Sofia av. 

”En varelse med svarta ögon och vassa klor stirrade på honom 

inifrån stugan. Och någon skrek, som om Djävulen tagit 

henne. Något var det som skrämde honom så pass att han inte 

hann mer än att berätta om det förrän han segnade ihop på 

golvet och började darra. Sedan dess har han bara blivit sämre 

och sämre så nu vårdas han på Säters hospital.” 

”Vilket elände”, sa Sofia, ”men man ska inte lyssna för mycket 

på galet folk. Han såg väl i syner, det var väl en del av sjukdomen.” 

”Jo, men om det är sant? Och fler hade sett dem, Jonsflickorna, 

Georg?” Svea vände sig hoppfullt till den ende mannen i 

145

sällskapet. 

”Det är kanske bara rykten”, svarade han. 

Johanna ville lyssna på Georg, tro på hans ord om att det 

bara var löst skvaller. Det blev med ens kyligare i luften och 

molnen tycktes bli fler och mörkna. 

”Nu blir det regn snart”, sa Sofia och reste sig och började 

plocka av från bordet. 

”Ska vi ta en promenad?” frågade Georg Johanna, vars första 

tanke var nej, men då Sofia nickade bifall fanns det ingen 

anledning att inte följa med. Johanna kände hur Svea såg efter 

dem när de gick vägen ner mot sjön. 

De gick sakta och Johannas kjol, som blivit för stor efter att 

sorgen och amningen tärt på hennes kropp, halkade hela tiden 

ner så hon fick hålla fast den med ena handen. 

Det dammade om deras fötter där de gick, men hon kunde 

inte slappna av, hon kände det som om det fanns något svart 

på ryggen, som då hon hade känslan av att någon hängt sig fast 

där. När de vek av på stigen ner till sjön kändes det lite bättre. 

”Kan du simma?” frågade Georg och tog hennes hand. Det 

brände till och Johanna ryckte snabbt åt sig handen. 

”Jo då, mor lärde mig när jag var liten.” 

”Då kanske du kan lära mig någon gång?” 

”Jag vet inte. Är nog ingen bra lärare.” 

Hon ville få jorden att sluta snurra, ville kasta sig sorglöst i 

Georgs famn, men hon visste att det inte gick. Det skulle inte 

vara passande, inte så nära inpå. 

”Det var sant det jag sa om Jonsflickorna. Jag har själv sett 

dem. Men jag ville inte spä på Sveas lystnad.” 

”Hur kan det vara möjligt?” 

”Jag såg dem på dansen i början på maj, de stod vid skogsbrynet 

och höll varandra i händerna. Och det såg ut som om 

de spanade efter någon. Hela kvällen på samma plats. Ingen 

vågade gå dit, det sägs att det för otur med sig att tala med spöken. 

Man kan bli tokig.” 

”Jag såg dem innan de dog”, svarade hon, ”precis här där vi 

står nu stod jag och såg hur de försvann in i skogen med en 

146

mörk, främmande man.” 

”Jo, det minns jag, det var stor uppståndelse då förra sommaren 

när de syntes på dansbanan. Det är mycket som har blivit 

svart i vår by”, sa Georg och i hans ögon speglades sjön som två 

mörka fläckar. 

”Hu, säg inte så”, bad Johanna. 

”Ibland har jag dessa dagar, dessa melankoliska stunder då 

jag inte finner ljus någonstans. Ibland tror jag att jag håller på 

att bli galen.” Han plockade upp en sten från marken, bollade 

den i händerna en liten stund. Några måsar varnade för att 

komma nära, deras skrin lät nästan mänskliga. ”Jag har sett så 

mycket otäckt, skarpa syner i vaket tillstånd om saker som är 

på väg att hända i trakten.” Johanna såg på honom och försökte 

dölja sin förfäran inför hans ord. Det mest skrämmande var att 

hon kände igen sig. 

”Men tror du inte det är över nu”, försökte hon, ”det börjar 

bli sommar och ljust och hur mycket ondska kan drabba en 

bygd? Någon sorts balans måste det väl finnas.” 

”Jag vill tro det, Johanna”, sa han och i ögonen glittrade sjöspeglarna 

och munnen var stor och log. Han var så vacker att 

hon måste se bort. ”Vi ska inte gräva för djupt under mossan.” 

Hon såg frågande på honom. 

”Det är ett uttryck min mor brukar använda, man vet aldrig 

vad man kan hitta därunder, så det är bäst att låta det vara.” 

147

Juni 1941 

Kapitel 23 

Det vardagliga livet tog sig efter Hermans död andra vägar, 

Johanna fick anlita en karl som kunde fälla träd nu när inte 

Herman fanns. Själv sågade hon och högg till vedklabbar, det 

tog längre tid än då Herman utfört arbetet, men hon fann det 

tillfredsställande och hon kände hur musklerna blev starkare 

för varje dag. Jag reder mig, tänkte hon stolt när hon staplade 

den nyhuggna och väldoftande veden intill bodväggen. 

Hon sålde hästen Andersson till Hedman och för pengarna 

hade hon råd att anlita hjälp med trädhuggning och fick en stor 

kredit i Hedmans affär som skulle räcka flera månader framöver. 

Hon hade även kvar en hel del ransoneringskort, de som 

Herman lämnat efter sig kunde hon inte använda, även om 

Hedman försäkrade att det nog inte var så noga med det. 

Johanna bar in vatten, bar ut slask, hällde askan från spisen 

över trädgårdslandet där potatisen var satt, skurade golv 

och tvättade kläder i regntunnan ute på gården. Sofia tog hand 

om Vera och hjälpte till så gott hon kunde med de praktiska 

sysslorna, lagade mat och överraskade Johanna med att komma 

hem med femtiotalet abborrar som hon vittjat vid djupvålarna 

i Noran som hon och byns karlar lagt ut under vintern. Johanna 

började förstå hur Sofia hade klarat livhanken och hon 

var flink med att ta reda på fisken, röka och salta den medan 

Johanna fascinerat såg på. 

Sofia såg till att Johanna fick skratta då och då när hon berättade 

sina skrönor om gammalt folk i bygden och deras bravader. 

”Berätta en skröna för mig Sofia, något spännande”, sa Johanna 

en kväll när de stod och rensade fisk som Sofia dragit 

148

upp tidigare under dagen ute vid djupvålarna. Det var flera 

tjocka abborrar som skulle bli god till potatisen. I sjön behövdes 

inga ransoneringskort. 

”Jag har berättat så mycket så snart får jag väl börja om från 

början. Eller hitta på.” Hon log snett med det tandfattiga leendet. 

”Börja om du, Sofia, jag tycker bara om att höra dig tala.” 

”Ja, det skulle väl vara hur man trodde man kunde få trollen 

och det onda att lämna huset. Täpp-Ture, han fick för sig att 

pinka i skon och slänga den över axeln innan han flyttade in i 

huset, det skulle jaga bort det onda. Och så trollade han bort 

vägglössen genom att lägga två brödbitar ihop med sju vägglöss 

emellan. Sedan gick han till en korsväg och lade det där. 

Vägglöss kunde man också bli av med genom att lägga en lus i 

en likkista.” 

Johanna log till en början men snart tänkte hon på Herman 

och hur han låg under marken i sin enkla kista. Hon såg det 

kantiga ansiktet framför sig och undrade i vilket stadie av förruttnelse 

det var i nu. Tanken fick henne att rysa. Sofia tystnade 

när hon märkte Johannas reaktion och rösten blev dovare 

då hon sa: 

”Det jag ska tala om för dig nu är inte en skröna, även om 

man skulle vilja tro det.” Hon tystnade och händerna som for 

över fisken stannade upp. ”Det har fötts ett odjur i trakten, för 

några månader sedan. En ung flicka ligger uppe hos kyrkoherden 

och han bad mig om hjälp. Det är ohyggligt.” 

”Ett odjur? Hur då odjur?” 

”Som något ur en mara. Den värsta du kan tänka dig. Det 

måste ha varit fruktansvärt för flickan att bära och sedan föda 

det där. En svart kropp full av ondska. Den där Karl Emil Johansson 

såg inte i syner inte, det var på riktigt.” 

Sofia ryste till och Johanna fann att allt kändes kallare, inte 

bara i stugan, även utanför som om något kröp närmare och 

tog sig igenom varje mur av trygghet som någonsin funnits. Nu 

fanns inget av det kvar. 

”Varför har du inte sagt något?” 

149

”Jag ville inte göra dig upprörd, det var så nära inpå katastrofen. 

Minns du att Mindor och Manda talade om en födsel som 

jag visste något om? Du undrade då men jag tyckte det var fel 

tillfälle. Ville att du skulle bli starkare först.” 

Johanna rös i hela kroppen, när skulle eländet ta slut? Nu när 

hon äntligen hade fått tillbaka lite av det ljusa i livet. 

”Kan du tänka dig att prästen kom för min hjälp”, sa Sofia. 

”Han som avskytt mig så. Han sa att han fått svårt med sin tro 

efter att ha sett det där. Den där… varelsen. Och det kan jag 

förstå, kanske tänkte han att det var satans son som fötts.” 

”Vad ska ni göra med… det?” 

”Jag vet inte. Vad gör man? Han har låst in det i någon slags 

bur men han är för from för att ha ihjäl den. Om han nu vet 

hur man gör. Flickan får väl bestämma, den är ju hennes.” 

Johannas hals snördes åt och ett vagt illamående steg upp 

inom henne. 

”Kan vi inte tala om något annat?” 

”Förlåt, Johanna, jag trodde du ville veta.” 

”Jo, men nu är det nog.” 

Det var möte i Missionshuset och Johanna gick dit ensam. Gårdagens 

samtal med Sofia om ett odjur kändes avlägset då hon 

klev in i salen med välbekanta ansikten. Det var en liten sal 

med ett podium längst fram, brunmålade kyrkbänkar i rader 

och sparsamt med tavlor och utsmyckningar. En stor bild av 

Kristus med välsignelsetecknet var det enda som prydde väggen. 

Johanna tyckte att det doftade speciellt i missionshuset, 

en blandning av arbetarkroppar, svett, kaffe och förväntan. 

Många hade slagit sig ner på de hårda bänkarna för att lyssna 

till Mindor. Johanna såg till sin förvåning att flera av dem 

som ofta talat negativt om kyrkan och kyrkligheten satt med 

spända sinnen och det gjorde henne glad eftersom det visade 

att människor kan förändras. 

Framme vid orgeln satt redan Manda, beredd att spela de 

psalmer som hade valts ut. Hennes blick vilade över församlingen 

och ett litet leende skymtade på läpparna. 

150

Mindor kom in från köksingången, ställde sig nedanför podiet 

och surrandet av röster tystnade. Han var klädd i en fin kavaj 

över skjorta och väst, som stramade en aning över magen. Rösten 

var behaglig och lugn. 

”Kära vänner och medmänniskor. Gud har sänt mig till denna 

bygd av en anledning. Han vill göra mig till ett språkrör 

och han har mycket han vill förmedla. Livet har inte varit lätt 

alla gånger för er, det har flera av byborna vittnat om, ingen 

nämnd, ingen glömd. Jag känner stor sympati för dem av er 

som drabbats av stor sorg och bedrövelser. Och jag vill hjälpa 

er.” Han började gå bland dem i bänkarna. 

”Jag vill hjälpa er att finna ett sätt att leva som gör er trygga 

och lyckliga och som gör att byarna häromkring får frid och 

glädje. Min förhoppning är att inom ett år kommer denna plats 

inte vara olik den Guds himmel, det paradis som vi alla en gång 

vill komma till.” Johanna kände lättnad i kroppen av hans ord, 

och märkte att de andra i salen sträckte på sig, det var som 

om det gick ett ljus genom lokalen och lyste upp deras dystra 

hjärtan. 

”Vill ni säga något, säg det rätt ut! Vill ni applådera, gör det! 

Härinne är inget förbjudet, härinne ska ni känna er som hemma 

och slappna av. Det finns ingen skillnad mellan en predikant 

och hans församling, vi är alla jämlikar.” 

Surrandet i bänkarna upptogs trevande, de betraktade varandra, 

visste inte vad de skulle tro eller vad de andra tänkte. 

”Det låter underbart!” sa en kvinna högt. 

”Även Gud är vår jämlike, och han är med oss i detta rum”, 

fortsatte Mindor, ”men han är också den som kan hjälpa oss 

att skapa detta paradis på jorden och därför är det viktigt att 

vi rättar oss efter hans vilja. Är vi beredda att göra det?” Han 

såg ut över bänkraderna. Folk tittade sig blygt omkring, men 

så började någon med att säga ja och snart följde de andra efter. 

Även Johanna sa ja, högt och tydligt, flera gånger om. Hur 

kunde hon annat? Det han sa lät så enkelt och självklart. 

Manda började spela och församlingen sjöng: 

151

”Vad dig än möter käre vän, 

Här på din vandrings stig 

O säg det då till Frälsaren 

Nog vill han hjälpa dig. 

Och det skall ske att vem som helst 

Som Herrens nåd begär 

Skall från all synd och nöd bli frälst 

Och vara där han är. 

Om du av vänner misskänd är 

Om världen hånfullt ler 

Din Frälsare är likväl när 

Och lyssnar när du ber. 

Och har du varit barn en tid 

Åt Gud i himmelen 

Men nu förlorat Jesu frid 

O kom, kom hem igen. 

Om du har synd och brott i mängd 

Om du är hård och kall 

Om nådens dörr ock synes stängd 

Så bed i alla fall 

Och om du ej kan bedja så 

Fullkomligt som du vill 

Så kan du bedja barnsligt då 

Din Fader lyssnar till.” 

Johanna såg sig runt på människorna som hon aldrig hade hört 

sjunga, hur deras munnar gapade stort över orden och hur deras 

ögon glittrade. De kände igen sig, det fanns ord och rum för 

alla där, även för den som var hård och kall och den som hade 

svårt för att be. Texten blev så tydlig för henne, aldrig hade 

hon verkligen lyssnat till en text och tagit till sig dess budskap 

på riktigt. Det var en renande känsla som rensade upp oro och 

152

vånda inuti. Sedan bad Mindor högt därframme och de knäppte 

sina händer hårt och tog in hans röst, djupt ner i sina hjärtan. 

Efteråt var stämningen uppsluppen, det brann i folks ögon 

och alla var glada och skrattade högt och lätt. 

”Han talar så enkelt.” 

”Han förstår oss.” 

”Tänk att en så god man har kommit hit!” 

Men det fanns även dem vars lovord lyste med sin frånvaro, 

de som hållit sig i de bakre raderna och vars ögon inte hade 

samma glans. De sa inget, men lämnade salen i tystnad och 

Johanna visste att hon aldrig skulle se dem där igen. 

För första gången såg hon med nya ögon på dem som var 

där, hon såg inte längre deras yrken, rykten som florerade eller 

människors sjukdom eller fattigdom. Här var alla samma sort 

och jämlikar och det gav henne tröst. Hon gick med en frimodighet 

i sina steg, fram till kvinnor hon aldrig förr talat till, 

det kändes ovant men bra. Och de svarade henne med öppna 

leenden. 

Rosa var där, men inte Svea och hennes man. Inte heller 

Georg syntes till. Helga var där och i hennes ögon såg Johanna 

samma värkande, men något blekta sorg över en störtad make. 

Hennes man Emil hade följt Herman ner i djupet och lämnat 

fru och barn efter sig. Ingenting behövde sägas om det, men 

i Helgas blick mötte Johanna en ny förtrolighet. De slog följe 

från samlingen, gick längs vägen med en uppväckt iver i sina 

kroppar. 

”Han var underbar”, sa Helga och Johanna insåg att det var 

hennes röst som hade hörts under samlingen. 

”Att du vågade, så modigt av dig att säga din mening”, sa 

Johanna. 

”Ja, det kändes så rätt, precis som han sa att vi skulle känna 

oss som hemma. Det var som om all blygsel släppte. Jag som 

alltid varit så tyst av mig. Emil skulle se mig nu, han som alltid 

sa att jag var så försagd.” Hon fnissade, nästan ungflicksaktigt 

och lite maniskt, men Johanna förstod, vid Gud så hon förstod. 

”Jag tror det här är vändningen, jag känner det på mig. Det 

153

kommer att bli bättre för oss nu, Helga.” 

”Betyder det här att vi är frälsta nu då?” sa Helga. ”Jag hade 

i alla fall aldrig fått gå på samlingen om Emil funnits i livet.” 

Nej, så var det nog och Johanna visste inom sig att inte heller 

Herman hade tyckt om det. Frihet, tänkte hon, var det det de 

hade fått, hon och Helga, frihet och sorg? Men så skämdes hon 

över sina tankar och över Helgas också. 

”Prata inte sådär, man ska tala väl om de döda.” 

”Jo, men det är sant”, sa Helga dovt och såg ner i marken. 

”Förlåt om jag lät dömande, det var inte meningen. Följ med 

hem till mig så bjuder jag på ett glas saft. Såvida inte barnen 

väntar?” 

”De är stora nog att ta hand om sig själva, jag följer gärna 

med.” 

När de kom in i stugan hade något förändrats. Sofia satt vid 

bordet och såg inte upp när de kom in, fnittrande och rosiga. 

Johannas leende stelnade genast när hon såg Sofias min. 

”Vera!” sa hon och rusade in i kammaren. Men Vera satt 

glatt i sin hage och lekte med några träklossar. Hon gick ut till 

Sofia igen. 

”Hur är det?” frågade hon. 

Helga backade ut ur stugan och ursäktade sig att hon måste 

gå. 

När dörren gått igen bakom henne satte sig Johanna på stolen 

intill Sofia och tog hennes ådriga händer i sina. 

”Sofia?” 

”Det är kyrkoherdens fru, Linnea. Hon har hittats död, lemlästad 

i skogen utanför prästbostaden. Och buren, där de förvarade 

det där… odjuret är tom.” 

”Men det är ju vansinne.” Hela Johannas kropp sjönk ihop 

och skräcken började krypa som spindlar uppför hennes rygg, 

placerade sig där till en enda stor kropp. Borta var tryggheten i 

missionshuset och instinktivt kände hon att hon måste skydda 

Vera. Hon hämtade sin dotter och placerade henne i sin famn, 

mellan sig själv och Sofia. 

154

”Vad ska vi göra?” sa hon. 

”Kyrkoherden är utom sig och flickan som bor där måste tas 

om hand. Kanske kan hon flytta hit?” 

”Och riskera att dra hit odjuret? Aldrig i livet”, sa Johanna. 

”Det spelar nog ingen roll, vill han hitta oss så hittar han nog 

oss ändå.” 

Johanna var tyst, höll i Vera så hårt att hon började gnälla. 

”Jag förstår inte. Vad är det som har drivit något så ohyggligt 

till trakten?” frågade hon. 

”Förr sa man att om en kvinna blev riden av en manlig mara 

kunde hon bli havande och om det överlevde blev det ett odjur.” 

”En mara?” sa Johanna och tänkte på sina egna drömmar. 

Hon mindes drömmen med näckrosmannen som hemsökte 

henne dagarna innan Hermans död. Hon vågade inte berätta 

om dem för Sofia, var rädd att möta ett par bekymrade ögon. 

Sofia skulle ändå aldrig berätta sanningen för henne. 

”Tror du att det är en sådan mara som drabbat flickan?” 

”Det är det enda svar jag kan finna”, sa Sofia. ”Vill du följa 

med mig och hälsa på henne? På något vis vill jag gärna hjälpa 

till.” 

”Ja, naturligtvis, arma flicka.” 

155

Kapitel 24 

Johanna hade aldrig besökt prästgården i Silvberg, hade bara 

sett den från utsidan. En tung gulrappad byggnad ovanför kyrkan 

och vattnet. Lugnet rådde över huset, ingen kunde ana att 

något fruktansvärt just hade skett där. De blev mottagna av en 

liten kvinna som visade dem in i salen där kyrkoherden kom 

dem till mötes. Hans ögon stirrade stint, kroppen var stel och 

rösten knappt hörbar. Han svepte över dem med blicken, tog i 

hand snabbt och flyktigt och satte sig sedan tungt, som om det 

varit för mycket att komma fram och hälsa. Hela tiden irrade 

blicken omkring och hans ena ben skakade. 

”Jag såg bara att hon hade ett bylte först”, förklarade han, 

”och jag utgick ifrån att det var ett barn. Och nu…” 

Ett skrapande ljud hördes och prästen ryggade till. 

”Dora?” 

”Det är bara jag”, svarade kvinnan i dörren och prästens axlar 

sjönk igen. 

”Jag bara väntar på att råttan ska ta sig in i mina rum, jag är 

så förskräckligt rädd. Kan Sofia hjälpa mig? Flickan är svag och 

hon vägrar tala. Jag vet inte var hon kommer ifrån och jag kan 

inte sköta henne.” 

”Råttan?” sa Sofia. 

”Den där… djävulen. Jag kallar honom råttan, han är inte 

värd mer än en sådan.” 

”Nog kan jag hjälpa han”, sa Sofia, ”men vi vill gärna träffa 

flickan för att bilda oss en uppfattning. Hon kan komma och 

bo hos mig om Johanna här kan avvara mitt sällskap ett tag. Jag 

bor där sedan katastrofen.” 

156

Johanna såg på Sofia och kände sig med ens usel. Sofia höll nästan 

på att dela sig i två för hennes och flickans skull. 

”Flickan kan bo hos mig”, sa hon, ”jag har större än Sofia och 

vi kan ta hand om henne tillsammans.” Hon mötte Sofias ögon, 

och hon log med dem. 

”Det vore ytterst vänligt av er! Hon har inte gjort annat än 

sovit de senaste två månaderna, hon har ingen feber längre 

men är väldigt matt.” Han tystnade och händerna rörde sig 

ryckigt upp över ansiktet. Kyrkoherden var sig långtifrån lik. 

Johanna tänkte på den fridfulle man som stått i predikstolen 

så många gånger och med en lugnande stämma predikat Guds 

ord. Nu var det en blek, tunn och nervös man som satt framför 

dem, en spillra av den han en gång varit. ”Hur den har fått mat 

och livnärt sig, det kan jag inte förstå, jag låste om buren och 

tänkte att han skulle självdö. Den senaste månaden har ingen 

fått närma sig ladan och nu är den uppbruten och tom och Linnea…” 

Hans röst bröts och ett snyftande, jämrande läte kom 

ur hans hals. 

”Såja, kyrkoherden”, sa Sofia och lade en hand på hans rygg. 

”Vi tar över nu.” Han såg upp och nickade, andningen hackade 

medan han sa: 

”Kom får ni träffa henne.” 

I sängen låg en späd, avmagrad flicka och Johanna kom att 

tänka på en visa hon hört om en bröstsjuk flicka på ett lasarett. 

Det var svårt att säga hur gammal flickan kunde vara, alltifrån 

fjorton år men inte långt över tjugo. Hur kunde denna väna, 

vackra flicka ha burit och fött ett odjur? Kanske var prästen galen? 

Men visst hade Sofia sagt att hon sett den, eller hade hon? 

”Jag vet inte ens vad hon heter”, sa prästen. ”Hon säger inget. 

Jag tror att Linnea fick någon sorts kontakt med henne, men…” 

Han tystnade och hela rummet drogs ihop kring hans sorg. 

Sofia gick fram till sängen och tog flickans hand. 

”Hon är alldeles kall”, sa hon, ”det är nog skräcken som tagit 

henne. Han kan vara svår att bli av med.” Johanna tänkte 

att det lät som om Sofia talade om ett väsen, en levande varelse. 

”Vad heter fröken?” sa hon men flickan svarade inte, bara 

157

tittade på henne med misstänksamhet i blicken. 

”Har någon doktor varit här?” 

”Ja, han har haft henne under uppsikt men han har inte hittat 

några större fel, förutom att hon är i chock. Men hon orkar 

inget själv, Linnea har, Linnea hjälpte henne med det mesta. 

Dora har nog med att ta hand om huset och laga mat, så jag 

vore så evinnerligt tacksam om ni ville…” 

”Självklart”, sa Sofia, ”hon följer med oss. Det blir bra för 

henne med en promenad. Vet du om hon läkt efter födseln?” 

”Det sa läkaren inget speciellt om, så jag antar att hon gjort 

det.” Hans röst dog bort och en rodnad spred sig på halsen. 

När de kom hem lade Johanna Vera i vaggan och sedan bäddade 

hon och Sofia åt flickan i kökssoffan, där de kunde ha uppsikt 

över henne. Flickan satt på en av köksstolarna och medan 

de bäddade började hon försiktigt nynna med en skrovlig röst: 

”Vi ha så mycket att säga varandra, men det blir ingenting, 

ingenting sagt.” 

De stannade upp och såg på varandra, sedan på flickan. Johanna 

sjönk ner på knä intill henne. 

”Du sjunger?” sa hon trevande. ”Du kanske kan sjunga ditt 

namn?” Men flickan bara fortsatte sjunga och gick över till ett 

ordlöst nynnande. 

”Tror du det betyder något, Sofia, just den sången?” 

”Det vet jag inte. Nu kan hon lägga sig här och vila.” 

”Jag heter Hilda”, sa flickan och Johanna och Sofia ryckte 

till. 

”Hilda”, sa Johanna, ”vilket vackert namn.” Hon såg på Johanna 

och i ögonen fanns ett nytt mörker, som om hon plötsligt 

blivit påmind om vad som hänt. 

”Det är inte mitt, säg det till far, det var inte mitt.” 

”Ta och lägg dig och tänk inte mer på det där”, sa Sofia och 

klappade på den nybäddade soffan. 

När Hilda somnat satte sig Johanna och Sofia ute och diskuterade 

den nya situationen. Himlen var oroväckande mörk i 

väster och Johanna anade att ett ordentligt oväder var på väg. 

158

Det hade varit kvavt och klibbigt hela dagen och hon var trött 

av allt som hänt. Huvudet värkte som det brukade göra innan 

ett oväder, som om hennes kropp kände på sig, visste före hon 

själv visste. 

”Hon är fortfarande i chock, men hon börjar förstå nu”, sa 

Sofia, ”jag såg det i hennes ögon. Jag hoppas att hon inte var 

medveten om vad som hände med Linnea. Vi måste ta det försiktigt 

med henne, inte ställa för mycket frågor, låta henne vila 

mycket. Jag var med om många fall där kvinnorna blev melankoliska 

och inte kunde ta hand om sina barn efter födseln. Och 

så det där, till råga på allt, vad det nu är.” 

”Har du sett den alls?” frågade Johanna. 

”Jag såg en skymt, ja. Inte mer, men det räckte.” 

”Vi får ha uppsikt över varandra, ingen ska gå själv någonstans. 

Kanske borde vi hålla oss inomhus med låst dörr”, sa 

Johanna och spanade ut mot vägen. Var som helst och när som 

helst skulle den kunna dyka upp och skräcken grep tag samtidigt 

som de mörka molnen närmade sig. ”Om inte ens kyrkoherdens 

fru går säker, vem gör då det?” sa Johanna och önskade 

inom sig att allt bara var ett missförstånd, att de sett fel, att Linnea 

fortfarande levde. Men tankens kraft är ibland alltför svag. 

Mindor och Manda hade kallat till möte i Missionshuset. Sofia 

stannade med Hilda och Johanna låste om dem ordentligt och 

såg till att alla fönster var stängda, innan hon lämnade hemmet 

med Vera tätt tryckt intill sig. Egentligen ville hon inte 

gå själv, men tänkte att hon kunde ta sällskap på hemvägen. 

Kanske kunde de diskutera fram en lösning på mötet där de 

hjälptes åt att skydda varandra i byn. 

Hon gick med snabba steg och tittade sig hela tiden över 

axeln. Ovädersmolnen var nära nu, när som helst kunde det 

börja regna. Hon kände en längtan efter en manlig arm kring 

sin axel, någon som kunde gå med henne längs vägen och göra 

henne starkare. Sofia var ett bra sällskap, men det kunde inte 

jämföras med en mans närvaro. Hon hade inte sett till Georg 

på flera dagar, ibland var han som uppslukad av jorden, andra 

159

perioder tycktes han ständigt finnas i hennes närhet. 

Johanna kände de första stänken och åskan mullrade längre 

bort, hon räknade sekunderna mellan blixt och muller och fick 

det till tre kilometer därifrån. Kanske slog blixten just nu ner i 

Ulfshyttan, tänkte hon. Hon skyndade på stegen, tryckte Vera 

ännu tätare till sig och hann precis innanför dörren på missionshuset 

innan skyfallet anlände. 

Det var fullt av folk inne i lokalen och de såg oroliga ut, ögon 

irrade och sorlet var upprört. Johanna blickade runt i lokalen 

efter Helga och såg henne i andra änden av salen där hon stod 

och talade med några kvinnor. Johanna gick igenom hopen, 

hälsade kort på några bekanta innan hon nådde dem. 

”Johanna! Så trevligt att se dig. Här är Greta och Sara, mina 

närmaste grannar.” De hälsade och såg avvaktande på Johanna. 

Vera hade vaknat och såg sig runtomkring med stora ögon. Det 

var fullsatt på de bänkar som stod utplacerade, så Johanna stod 

kvar vid väggen med de andra och väntade. 

”Det är mer folk än i kyrkan!” sa någon och ett unisont skratt 

lättade upp stämningen. Den sjönk dock igen när Mindor dök 

upp och meddelade orsaken till dagens möte. 

”Djävulen har kommit till byn.” Det blev med ens tyst, endast 

skrämda andetag som drogs in hördes. Mindor såg sliten 

och tärd ut, som om han sovit dåligt och blicken var härjad. 

Johanna vågade inte titta på någon, var rädd att de skulle se i 

hennes ögon att hon redan visste. ”Och han har antagit fysisk 

gestalt.” Nu började folk titta på varandra – vad var det han 

pratade om? 

”Kyrkoherdens fru, Linnea har brutalt dödats på sin egen 

gård av ett odjur som på något vis har tagit sig dit. Flera vittnen 

såg det fruktansvärda, men de vill inte träda fram så jag har fått 

förtroendet att föra deras talan. Det var en varelse, längre än 

en fullvuxen man, med svarta klor, ett huvud som satt bak och 

fram på kroppen, huden hårig och svampig. Ett av vittnena 

såg också att han saknade tummar. En sorts svans ska också ha 

skådats.” 

Informationen tycktes ha svårt att sjunka in hos de församlade, 

160

ingen sa något och det var som om man väntade på att Mindor 

skulle ta tillbaka det han sagt, allt kanske bara var ett horribelt 

skämt. Men Mindor fortsatte. 

”Vi sörjer det som hänt kyrkoherdens familj, men samtidigt 

måste vi ta oss i akt och skydda oss. Det finns ett odjur, en 

djävul som går lös därute och vem som helst kan drabbas nästa 

gång. ” 

”Det låter ju inte klokt”, viskade Helga till Johanna, ”kan det 

verkligen vara sant?” 

Mindor vände sig mot dem. 

”Har Helga något hon vill säga?” sa han. 

”Det låter otroligt… har de verkligen sett rätt? Ett odjur?” 

Det började mumlas i salen och flera instämde: de måste ha 

sett i syner. 

”Vi vill gärna tro det”, sa Mindor och suckade. ”När sådana 

här saker händer har vi svårt att tro det, trots att det framträder 

så tydligt inför våra ögon. Trodde ni på olyckan i gruvan när 

ni först hörde om den? Kunde ni tänka er att en sådan otäck 

olycka skulle drabba era små byar och rycka bort flera familjefäder?” 

Det skakades på huvuden, allt som skett den senaste 

tiden var ofattbart. 

”Det är Djävulen som opererar och endast Gud kan skydda 

oss. För den som tror och lyder finns räddning. För den som 

väcks i tid.” 

”Det är lögn alltsammans!” sa en hög röst och alla vände 

blickarna ditåt. ”Hör ni inte hur han står här och försöker lura 

oss? Det finns inget odjur, det var väl en varg som rev henne!” 

Det blev tyst en stund i salen, alla väntade på att Mindor 

skulle svara, men han förblev tyst. Hade han givit upp? Blivit 

avslöjad som lögnare? Då började mannen som yttrat sig att 

skaka i hela kroppen, tills han föll ihop i en hög på golvet och 

andades stötvis. 

”Gud ger och Gud tar”, sa Mindor och såg medlidsamt på 

mannen på golvet. En kvinna skyndade fram och hjälpte honom 

upp. Han såg sig yrvaket omkring, sedan gick han fram till 

podiet där Mindor stod. Alla höll andan. Skulle det bli bråk? 

161

Men mannen klev upp och gav Mindor en stor kram. 

”Förlåt mig”, sa han, ”förlåt att jag smädade Guds talesman.” 

Så vände han sig om mot de församlade. 

”Jag såg Gud”, sa han, ”och Mindor här har rätt. Allt ont som 

sker är Guds straff för att vi inte är lydiga och gudfruktiga nog. 

Tack för att jag fick se sanningen.” Så klev han ner igen och 

Mindor tog åter till orda. 

”Låt oss bedja.” 

”Vad var det som hände med mannen?” sa Helga till Johanna 

när de gick därifrån. 

”Jag vet inte, men jag vill inte vara med om det. Guds vrede, 

hu!” 

Helga nickade. 

”Inte jag heller.” 

De gick tysta en stund, på något vis kände Johanna sig tryggare 

med att fler nu visste, att någon som Mindor hade tagit tag 

i det. Ovädret hade dragit förbi och lämnat marken uppfläkt av 

hårda vattendroppar. Små drivor av hagel låg i samlingar längs 

vägen. Det var byns angelägenhet nu, de var inte längre några 

få människor som skulle behöva bära det på sina axlar och se 

sig skrämt om vid minsta ljud. 

”Ändå har jag svårt att tro på det hela”, sa Helga. ”Djävulen, 

i fysisk form.” 

”Sofia har sett den”, sa Johanna, ”och hon som födde det bor 

hos oss.” 

Helga stannade upp och tittade med stora ögon på henne. 

”Hos er? Är ni från vettet? Det är Sofias idé kan jag tänka. Du 

vet väl om att det sas förr att hon hade kontakt med den onde?” 

Johanna suckade. 

”Folk säger så mycket”, sa Johanna. ”Men hon som fött det, 

Hilda, hon är bara en ung flicka. Svag och fortfarande i någon 

slags chock.” 

Helga tystnade och tycktes begrunda det hon hört. 

”Men om det gömmer sig i skogarna, vad ska vi göra? Hur 

ska vi kunna skydda oss?” 

162

”Vi måste se till att aldrig gå någonstans ensamma. Låsa om 

oss ordentligt. Hålla noga uppsikt över barnen.” 

”Skogen är så nära vårt hus, tänk om den kommer och tar 

något av barnen på tomten?” 

”Om vi har tur har den tagit sig vidare till andra trakter, den 

kanske är flera mil härifrån vid det här laget. Inget mer har ju 

hänt sedan Linnea…” 

”Tänk om det är som han säger?” sa Helga och rösten var låg. 

”Vad?” 

”Att ondskan har kommit hit för att vi inte har lytt Gud. För 

att vi inte varit gudfruktiga nog?” 

Johanna svalde och tänkte på Georg, på sin besatthet som 

kanske bidragit till att det hemska hänt. Hon kunde inte prata 

om det med någon och skulden och rädslan växte sig till en 

stor, svart klump i hennes bröst. 

163

Kapitel 25 

Kvällen sänkte ett dovt mörker över stugan, trots sommartiden 

var himlen mörk och stugan tycktes sjunka ihop som av en 

tyngd. 

Hilda satt med vid bordet och åt små tuggor av sin kvällsgröt. 

Johanna och Sofia ville inte tvinga henne med frågor, 

utan lät henne själv meddela sig med dem när hon fann att 

det var lämpligt. De småpratade om inget särskilt när plötsligt 

ett ansikte dök upp utanför fönstret. Johanna skrek till, tänkte 

genast på odjuret, men hon lugnade sig igen när hon såg att det 

var Georg. Hjärtat började dock bulta hårt igen, men av andra 

orsaker. Hon skyndade till dörren och ropade på honom. 

”Snälla Georg, vad gör du ute så här dags? Är du inte rädd?” 

”Var det inte det han sa?” 

”Vem?” 

”Gruvfogden, när de andra vägrade åka med i hunden, ’är ni 

rädda?’” Johanna stannade upp i rörelsen, tittade på honom. 

”Förlåt mig Johanna, det var inte meningen att påminna om 

olyckan. Mitt huvud – det associerar och så kommer det ut 

grodor alldeles utan att jag hinner att blinka. Var inte ledsen 

på mig.” Johanna veknade. Georg gick fram till förstubron, och 

stod bara en meter ifrån henne. Han andades andfått, som om 

han sprungit. Skjortan var felknäppt, en knapp längst ner var 

ensam och tyget hängde ner. 

”Vill du ha kaffe?” sa Johanna och Georg nickade glatt. 

”Vad gör Georg ute den här tiden på dygnet?” frågade Sofia 

medan Johanna värmde på pannan. 

”Jo, förstår Sofia, jag har varit nere på sjön och fiskat.” 

”Jaså, fick han något då?” 

164

”Ja, nej, det kan jag inte säga, men jag såg en konstig sak och 

jag var tvungen att skynda till någon jag känner för att berätta.” 

”Jaså.” Sofia lät inte det minsta intresserad. ”Vad kan det vara 

för något då.” 

”Det var svallvågor på Noran.” 

Johanna mötte Sofias blick och de skrattade, Johanna av lättnad, 

medan Sofias skratt var hånfullt. Johanna slutade med ens 

skratta, hon ville inte stämma in i det hånfulla. Varför kunde 

inte Sofia vara lika god mot Georg som hon var mot henne? 

”Svallvågor? Jaha, vad var det som svallade?” 

”Ni tror mig inte? Nej, det kan jag förstå, det är knappt att 

jag tror på det själv.” Han blev tyst och tog en sörplande klunk 

ur sin kopp. 

”Det var som om något rörde sig i djupet och som skapade 

vågor? Mitt i sjön?” sa nu Hilda och de andra stirrade på henne. 

”Ja! Ser ni, här är en som tror på mig. Ekan gungade så jag 

trodde hon skulle slå runt”, sa Georg, ”men inte såg jag något 

därnere, vattnet var alldeles svart.” 

”Jo, jag minns”, sa Hilda, ”men jag vet inte om det var en 

dröm.” 

”Hon drömmer sanndrömmar?” sa Georg. 

Men Hilda svarade inte, blicken var stängd igen och Johanna 

visste att hon inte skulle prata igen på ett bra tag. 

”Det bor något därnere i djupet”, sa Georg, ”sanna mina ord.” 

”Tala inte högt om det”, sa Sofia, ”då får du misstankar mot 

dig.” 

”Ja, då får de väl misstänka mig då. Är det han Mindor hon 

menar?” Johanna ryckte till när hon hörde misstron i hans uttal 

av namnet. 

”Det finns många onda tungor på byn som inte skulle dra sig 

att…” Sofia tystnade. Det var olikt henne, mitt i en mening. 

Johanna anade att hon inte ville tala för mycket, ville inte bli 

en av dem som for med skvaller. 

”Nej, jag ska väl inte störa mer jag, tack för kaffet”, sa Georg 

och Johanna ville hålla honom kvar, få honom att tala mer om 

det mystiska i Norans djup, för hon hade själv känt det, även 

165

om hon inte sett något med egna ögon. Hon följde honom till 

dörren. 

”Jag tror dig”, sa hon tyst så inte de andra skulle höra. Han 

vände blicken mot henne, förde upp en hand, smekte hennes 

kind och sa: 

”Tack Johanna.” Hans hud brände vid hennes, och även 

om gesten snarare var farbroderlig än romantisk och även om 

orden var enkla, rös hon när han sa hennes namn. Han hade 

nuddat vid hennes innersta på ett sätt ingen gjort, bara genom 

en enkel gest. Var det så förbjudet, tänkte hon, att hysa dessa 

känslor för en man? 

166

Juni 1941 

Kapitel 26 

”Jag har sett Georg Karlsson besöka dig ett antal gånger”, sa 

Manda när hon och Johanna stod i missionshusets köksdel och 

förberedde kaffet före gudstjänsten. 

”Jaså?” sa Johanna och undrade förtvivlat hur hon kunde ha 

sett det. De bodde flera hus bort. 

”Har ni varit bekanta länge?” Manda skar en sockerkaka i 

små, prydliga bitar, snabbt flög hennes hand med kniven över 

ugnsformen. 

”Nej, ett tag, det är väl som med alla på byn, man är väl bekant 

med de flesta som bor i närheten.” Hennes röst var vekare 

än vanligt och hon kände sig som en liten flicka. Manda lutade 

sig fram och sa: 

”Jag vill bara varna dig om att det pratas. De säger att ni sågs 

samman långt före Hermans olycka. Och du vet hur folk är. De 

drar slutsatser. Speciellt i dessa dagar när det finns så mycket 

ondska omkring oss. Man undrar var den kommer ifrån, vad 

det är för synder som Gud vill straffa oss för och många har 

blivit väldigt försiktiga.” 

Johanna blev kall inombords och det susade i öronen. Det 

var alltså inte bara hon som haft dessa skrämmande tankar, 

skvallret gick på byn om henne och Georg. 

”Han är bara en bekant, inget annat”, sa Johanna bestämt. 

”Gud ser och Gud ger och Gud tar. Kom ihåg det Johanna.” 

Johanna nickade till svar, men darrade så mycket på händerna 

när hon höll i det fina porslinet att hon var rädd att tappa 

det. 

”Här, ta en bit och provsmaka”, sa Manda och hennes röst 

var ljus och varm igen när hon höll fram en ljuvligt doftande 

167

sockerkaksbit. Som om det gömde sig två personer i hennes 

kropp, tänkte Johanna. Hon mötte de glada ögonen som sprudlade 

av liv, det var bara det röda i dem som hade skrämt henne 

tidigare. Men i ljuset såg de inte längre röda ut, det var som om 

himlen speglade sig i dem och hennes blick var klarblå. 

”Tack”, sa Johanna, ”så god den är.” 

”Mitt eget recept, men säg inget till tanterna, då kommer 

de försöka dra det ur mig.” Hennes vita lockar hoppade när 

hon vände sig om och gick ut för att duka borden. Johanna 

andades ut i ett enda långt andetag. Men orosormen rörde sig 

i bröstet när hon försökte tränga bort Georg ur tankarna. Den 

fanns kvar och växte sig ännu större när Mindor tog till orda 

ute i salen. 

”I en svunnen tid talade man om de sju dödssynderna. Och 

jag tror att vi är mogna att plocka fram dem igen, även om det 

har fallit i glömska hos många. Vi får naturligtvis inte glömma 

Guds tio bud, men för många av oss är dessa bud så självklara 

och så inrotade att vi inte ens reflekterar över dem. Men hur är 

det med dödssynderna? Varför har de fallit i glömska hos den 

moderna människan? Jo, för att vi kommer allt längre bort från 

Gud och den lära, det samhälle som är det rätta. Därför har 

Gud blivit vred eftersom vi struntar i att rätta oss. Dessa dödssynder 

leder enligt läran till evig fördömelse om man inte ber 

Gud om förlåtelse. Och som jag ser det har det redan börjat. 

Gud finns här, ser och dömer och om vi inte är försiktiga kan 

det gå som för Linnea.” 

”Det där var sådant man trodde på under den mörka medeltiden 

när vi var katoliker.” En av skolans lärare hade ställt sig 

upp. 

”Kan hända. Men vad är det som säger att de hade fel? Vågar 

vi verkligen prova? Är det inte bättre att be om förlåtelse om 

vi har begått dessa synder innan det är försent och vi blir måltavla 

för den Djävul som härjar i bygden? Alla känner sin egen 

synd och tillsammans kan vi söka förlåtelse i stilla bön. Då går 

vi skyddade ur detta hus. Kom ihåg att ni inte kan gömma er 

inför Guds blick.” 

168

”Jag såg Linnea ligga och lata sig på blanka förmiddagen”, 

sa en kvinna från de främre raderna. ”Tror Mindor att det var 

därför hon miste livet?” 

”Det kan jag inte svara på, jag är inte Gud, men det är inte 

omöjligt. Vi kan tänka oss att det är de som har syndat alltför 

länge utan att bli väckta som blir tagna av Djävulen. Han hämtar 

hem dem som det redan är försent för. Det är därför viktigt 

att vi slår akt på våra tankar och känslor och inte låter oss dra 

iväg med dem. Och om vi gör det, kan vi komma hit, till denna 

plats och söka Guds förlåtelse. Tänk också på de medmänniskor 

som inte är med oss här, de som blundar för sanningen. 

Vad ska ske med deras stackars själar? Vi måste alla hjälpas åt 

att rädda dem, väcka dem ur deras blindhet innan det är försent.” 

Johanna tänkte på Sofia, Hilda och Georg, ingen av dem var 

där och hans ord skrämde. Hur det än var – vågade hon chansa 

på att det inte var sanning det han sa? Hon hade inget att förlora 

på att gå på dessa möten och be om förlåtelse för sin synd. 

Det var det bästa skydd som erbjöds för stunden, för den varelse 

som rasade runt i skogarna. Hon strök Vera över huvudet 

och tänkte att det var tur att hon var så liten, hon skulle inte 

kunna begå några synder med sin lilla barnkropp. 

Johanna hade sällskap av Helga på hemvägen. De sa inte 

mycket, båda hade nog av sina egna funderingar. Det syntes i 

hela Helgas kropp att hon var fundersam – hon gick sakta och 

tittade ner i backen med en spänd rynka mellan ögonbrynen. 

”Vad har jag gjort för synd?” sa hon med en olycklig röst. 

”Hur ska jag kunna be om förlåtelse för något jag inte vet vad 

det är?” Hennes röst gick upp i falsett. Ögonen var vilda när de 

såg på Johanna. 

”Stilla dig, Helga”, sa Johanna, ”kan du inte be Gud om förlåtelse 

bara, det kan väl inte vara så noga.” 

”Men då är det ju inte på riktigt. Och tänk om…” Hon slutade 

plötsligt att tala och stirrade rakt framför sig. Johanna följde 

blicken och längre bort på vägen, i backen som ledde upp mot 

slutet av byn gick en märklig skepnad. 

169

Det såg ut som en stor man, eller två män som satt fast i varandra. 

Johannas kropp blev kall och det började brusa i hennes 

öron. 

”Helga, fort!” sa hon och drog med sig väninnan ner mot 

dammen. De halkade på det våta gräset, vätte sina kängor och 

rev sig på snåren. Sedan hukade de i en buske, hand i hand, 

samtidigt som de stirrade mot vägen. 

”Var det…?” viskade Helga, men Johanna hyschade henne. 

Släpande steg hördes längs vägen och Johanna ville blunda, 

ville inte se, men faran skulle vara så mycket större om hon 

stängde av ett av sina sinnen, så hon tvingade sig att titta. 

När skepnaden kom närmare blev hon lättad; det var bara 

Hedman som kom gående. Hon var just på väg att skratta till 

och kliva fram ur gömstället när hon såg att det var något med 

honom som inte stämde. Något hängde på ryggen. När han 

passerade dem såg hon vad det var. En stor, svart tyngd, som 

ett spöke av en man hängde sig fast på Hedmans rygg, tyngde 

hans steg med sina egna fötter. Som jag kände det, tänkte Johanna, 

något tungt som hängde på ryggen. 

Helga tog Johannas hand och de klev ut ur buskarna efter att 

Hedman passerat. Det var inte ett odjur som hade hängt sig fast 

på Hedman, det visste Johanna och hon trodde att även Helga 

hade sett det och känt samma sak. Det var sorgen. 

”Visst har ett av barnen fått lungsot?” sa Johanna. 

Helga nickade. Det var tyst en stund. Sedan fortsatte Helga: 

”Det var gladare förr, visst var det? När ungdomen levde i 

våra kroppar, innan man visste hur många hemskheter som 

kan drabba en människa.” 

”Jo, man var naivare då”, sa Johanna och tänkte att det var 

hon kanske fortfarande. 

”Jag drömmer så otäckt om nätterna”, sa Helga, ”det är en 

man som... nej, jag kan inte säga det.” Hon höll för munnen 

och stirrade skrämt på Johanna. 

”Vi drömmer alla mardrömmar.” 

”Men det är inte bara det. På morgonen när jag vaknar… 

170

Det är alldeles vått i sängen. Och något som känns som slem. 

Hela sängen är full av det. Jag törs inte gå till tvättstugan med 

det. Tror du att det har att göra med Guds straff?” 

Ibland tyckte Johanna att Helga var som ett barn, ett frågvist 

och osäkert barn. 

”Det låter märkligt. Men jag har svårt att tro att det har med 

Gud att göra. Vill du så kan jag be Sofia sitta hos dig en natt?” 

”Sofia? Nej, det vill jag då rakt inte. Jag är inte förhäxad.” 

Helgas röst var inte längre vek och rädd, nu lät hon bestämd. 

”Jag förstår. Vågar inte berätta för Sofia om mina mardrömmar. 

Är rädd att hon ska få reda på något om mig som jag själv 

inte vet. Och det är ibland bättre att inte veta. Man ska inte 

gräva i mossan för mycket, eller hur det är man säger.” 

Hela Johannas inre blev svagt när hon kom att tänka på Georgs 

talesätt, att inte gräva i mossan. 

”Drömmer du också mardrömmar?” 

”Jag gjorde, tiden innan Herman dog.” Det gjorde ont i henne 

att säga orden, men förr eller senare visste hon att hon måste 

lära sig att använda dem. Och faktiskt lättade det en aning när 

hon yttrat det. Det var vad som hade hänt och hon kunde inte 

blunda för det. 

”Det var en man med en näckros som växte ur håret, som 

hemsökte mig. Men nu är han borta och det är jag glad över.” 

”Så vi drömmer om karlar båda två”, konstaterade Helga och 

de skrattade till. 

”Ja, det finns inga andra i ens liv så vad ska man göra”, sa 

Johanna och ville skoja men skämtet föll platt till marken. De 

tystnade. Johanna tänkte på Mandas varning om att bli sedd 

med Georg och hon visste att hon inte ens kunde anförtro sig 

till Helga i det avseendet. 

”Det är tungt att ta hand om allt själv hemma”, sa Helga, 

”min bror hjälper till så gott han kan men han har ju sitt. Jag 

tänkte mig som fri, min karl bestämde ju allt när han levde och 

jag hade bara att foga mig efter honom. Men jag är inte fri, allt 

är så mycket svårare nu och jag vet inte hur länge jag ska klara 

mig själv. Ett år ska väl gå, men sedan måste jag tänka på att 

171

hitta en man.” Hon fingrade på det tunna sorgbandet som satt 

runt hennes arm. 

”Hitta en man”, sa Johanna, ”hur gör man det i de här bygderna? 

De flesta karlar är ju gifta. Eller så är de tokiga.” 

”Eller så heter de Georg”, sa Helga och log ett hemligt leende. 

”Georg?” sa Johanna och det brände till i hennes bröst. 

”Georg Karlsson.” Johanna ville i den stunden ruska om Helga, 

säga att han var hennes. Men hon svalde och fortsatte gå. 

Kroppen kändes med ens väldigt trött. Han var inte någons och 

definitivt inte hennes. Hon tänkte på den drömbild hon målat 

upp på Kampö när han kysste henne. Det sved lika starkt som 

ett minne, men det var bara fantasier, hon visste ju det. Kanske 

hade Helga och han haft det på riktigt. I så fall var även Helgas 

makes död Guds straff. 

”Tänk om det…” började Johanna, men så avbröt hon sig. De 

skulle bara bli ovänner om hon sa vad hon tänkte. 

”Ja?” sa Helga. 

”Tänk att nu skulle det vara gott med riktigt kaffe istället för 

det där rågkaffet de bjöd på. Jag tror Sofia har sparat lite. Följ 

med hem så bjuder jag dig.” 

”Nej, jag måste hem till gården. Men tack ändå. Du är en god 

vän Johanna.” Hon log och tog Johannas hand. Sedan fortsatte 

hon åt sitt håll. Johanna såg efter henne, såg ryggen på den 

kvinna som åtrådde samme man som hon. 

172

Kapitel 27 

”Hur var mötet?” frågade Sofia när Johanna kom in. 

”Jodå”, svarade hon. Synd och Guds straff, Sofia skulle aldrig 

förstå. Eller var det Johanna som inte förstod? Litade hon för 

mycket på Mindor och Manda? Hon tryckte bort tankarna, det 

fanns viktigare saker att tänka på. 

Sofia såg trött ut. Hon hade tagit hand om både stugan, gården 

och Hilda varje gång Johanna hade varit på möte eller arbetat. 

Hon kände skuld inne i sig, det var inte rätt att Sofia 

skulle jobba när hon var gammal. 

”Sofia, blir det tungt åt dig?” 

”Nej, inte alls. Tänk inte på det. Jag är van att arbeta. Och det 

var på mitt ansvar vi tog hit flickan.” 

”Har hon berättat något mer?” 

”Nej, hon talar inte mycket. Sitter mest och nynnar. Jag föreslog 

en promenad men då såg hon skräckslagen ut. Georg var 

här och frågade efter dig förresten.” 

”Georg?” Det drog i henne och hon ville dras med i känslan, 

men det gick inte. Inte nu. ”Kommer han igen, säg att jag inte 

vill tala med honom. Det pratas på byn.” 

Sofia tittade på henne med en allvarsam min. 

”Det är inte vad du vill, det ser jag men jag ska göra som du 

säger.” 

”Tack.” 

Johanna ammade Vera och passade henne medan hon lekte 

med några kottar i gräset. Flickan hade inte börjat gå ännu, 

men kröp och tog sig fram genom att hasa sig sittande. Det såg 

lustigt ut, men det fungerade och hon hade blivit riktigt snabb 

173

på att ta sig fram på det sättet. 

Johanna hade börjat se Herman i flickan, de tunna läpparna 

som så lätt brast och ögonens styrka. Hennes kluckande skratt 

som ofta hördes. Som Herman, innan hans arbete tog musten 

ur honom. Johanna tänkte att han fick vila nu. 

Hilda åt tillsammans med dem alla måltider och började 

se rundare ut i ansiktet. Första gången Johanna hörde henne 

skratta var en enorm befrielse. Hon hade börjat intressera sig 

för Vera, det var som om hon såg henne för första gången och 

hon hade god hand med barnet. Vera satt i Hildas knä och när 

Hilda sjöng för henne började hon skratta så hon kiknade. Det 

smittade av sig och de fick höra Hildas skratt. Johanna tyckte 

att det klingade vackert. 

”Så du har det i dig, det är gott!” sa Sofia. 

”Hos systrarna vågade jag knappt prata”, sa Hilda och Johanna 

och Sofia utbytte en blick. 

”Systrarna?” 

”Jo, jag bodde hos dem i november i fjol till i mars. De låste 

in mig som ett djur och jag…” Rösten försvann. 

”Vilka systrar?” Sofias röst var onödigt hård tyckte Johanna. 

Hon ville tysta henne, men när hon drog efter andan viftade 

Sofia med handen mot henne som för att tysta. 

”Lia och Märta, de är tvillingar, bor i en stuga i utkanten av 

byn. Känner ni dem?” 

Johanna stirrade på henne. November till mars? Då låg de i 

jorden. 

”Är du säker på att du minns rätt? Kan det inte ha varit tidigare?” 

”Hurså? Jag är säker, jag födde ju det… där hos dem, innan 

de kastade ut oss.” 

”Men kära barn, Lia och Märta dog i november, de dränkte 

sig. Hand i hand. Johanna var på deras begravning.” Det blev 

tyst i stugan, tiden stannade, till och med flugorna tycktes 

stanna upp och lyssna, vänta på fortsättningen. Johanna såg 

kistorna framför sig, hörde psalmtonerna klinga någonstans i 

bakhuvudet. 

174

”Nej”, sa Hilda, ”tvillingarna levde, de talade till mig, de 

band mig.” Hon reste sig häftigt från stolen, gick runt i stugan, 

sneglade mot dörren men verkade vara rädd för att närma sig 

den. Hon hade knappt varit ute sedan hon kom, bara vid några 

enstaka tillfällen då de suttit i trädgården. 

De åt upp under tystnad, tankarna yrde och for runt inom 

Johanna. Hur var det möjligt, hur passade det ihop? Hon tog 

med sig disken och gick ut till diskbänken vid gaveln på stugan. 

Hon tyckte om att stå där sena kvällar och lyssna till kvällsljuden. 

Hon hällde upp vatten i baljan, sköljde tallrikarna och 

tvättade dem med såpa. Mumlande ljud hördes inifrån stugan 

och hon kände sig trygg med att Sofia fanns där som en sköld 

mot världen och allt det hemska. Som en mor. 

Johanna klarade inte av att tänka på det Hilda sagt, hon fann 

ingen lösning som verkade trovärdig så tankarna for istället 

vidare och landade åter hos Georg. Om hon blundade kunde 

hon föreställa sig att han kom visslande ute på vägen, hur han 

smygande tog sig fram och hur han lade sina armar om hennes 

väntande kropp. Hur han borrade in sitt ansikte i hennes 

hår. Så kom hon på sig själv, öppnade ögonen och stirrade ner 

i diskvattnet. 

”Käre gode Gud förlåt mig”, sa hon högt, som en besvärjelse. 

Hon kunde komma undan människornas blickar men aldrig, 

aldrig Guds blick. Det var så hon hade sagt, Manda med sin 

lilla barnsliga mun. 

”Lyssna inte på henne, vad är det som säger att hon har rätt?” 

Det var som om Sofia pratade inuti hennes huvud, Sofia, tryggheten. 

”Sofia har kontakt med den onde, det vet alla”, ljöd Helgas 

röst i Johannas huvud. Vad är det som händer med mig, håller 

jag på att bli galen? Hon sköljde av det sista och ställde porslinet 

på bänken för att torka. Natten var ljum och disken kunde 

stå kvar till imorgon. Av någon anledning dröjde hon sig kvar 

utomhus, hon ville inte gå in riktigt än, hon behövde vara för 

sig själv och tänka. 

Hon gick ut på vägen, betraktade stugan med dess varma 

175

ljus, nu på sommaren hade de inga mörkläggningsgardiner och 

hon tyckte det var skönt att slippa dem. Om hon inte lyssnade 

på radion kunde hon låtsas som om kriget inte fanns. 

Ibland ville hon stänga av sitt huvud som om det vore en 

radio. Bara stänga av och lyssna till tystnaden. Hon plockade 

en smörblomma, smekte med fingret över dess gula blad. Så 

många ansikten som fanns när hon blundade, så många olika 

känslor som högg och ryckte i henne. Älskar, älskar inte… De 

gula, tunna bladen singlade ner på vägen och hon trampade 

på dem där hon gick. Hennes fötter ledde henne vidare, trots 

att hon egentligen inte borde, men det var som om de gick av 

sig själva. Hon drogs mot Noran, ville se hennes mörka, svala 

vatten. Känna det mot sin kropp. Kanske fanns Georg nere vid 

sjön, tänkte hon och skyndade på stegen. 

Men vid Norans strand var det tomt, endast insekter surrade 

kring vattenytan och en lom sjöng långt borta. Hon klädde av 

sig, det var längesedan hon badade och vattnet var så lockande. 

När hon klev i huttrade hon till lite, men vattnet var lent mot 

hennes nakna kropp. Det smekte henne som om det vore en 

älskare. Hon sjönk i med hela kroppen, tog några simtag och 

spottade ut vatten som hamnat i munnen. Det luktade natt och 

jord. Hon simmade längre ut, ville ta sig ut till Halhälla, en stor 

sten mitt i sjön där hon hade legat och solat många gånger förr 

om åren. 

När hon nästan var framme kände hon hur något slöt sig 

om hennes fot och drog. En isande skräck spred sig i Johannas 

kropp och hon började desperat plaska med armarna och 

försöka slita sig loss. Det som höll henne fast kändes kallt och 

svampigt men hade samtidigt en styrka som gjorde det svårt att 

göra sig fri. Det kom bubblor upp till ytan, tillsammans med 

gröna tjocka näckrosblad. Hon gjorde en kraftansträngning 

och sparkade under vattnet, det svampiga tappade taget och 

hon skyndade sig att simma till hällen där hon satte sig med 

armarna tätt om benen. Bubblorna sprack kring bladen som 

simmade på ytan. Men det verkade stilla sig där under, vad det 

nu var som rörde sig. 

176

Hon satt fastfrusen på hällen i flera minuter, tills det började 

värka i baken och fötterna domnade. Då rörde hon försiktigt, 

prövande på lederna. För varje rörelse höll hon andan, som 

för att inte störa det som fanns nere i djupet. Hur länge skulle 

hon kunna sitta där? Kläderna låg på stranden, annars var hon 

spritt språngande naken. Vattnet vågade hon inte hoppa ner i 

igen, även om det verkade lugnare nu. Lommen hördes närmare 

och hon ryckte till av dess hesa skri. Knotten bet henne i 

ansiktet. Varför hade hon inte sagt till Sofia att hon skulle ut? 

Och hur hade hon tänkt när hon gick ut ensam mitt i natten? 

Det var som om något styrt henne, lockat henne. 

Då såg hon skepnader på stranden, två av dem var på väg 

mot en brygga, en tredje hukade vid en av ekorna. Hon borde 

ropa, men tordes inte. Hon väntade på att han vid ekan skulle 

bli ensam, men han tycktes vara på väg bort. När hon just 

skulle till att skrika hörde hon en välbekant röst från stranden. 

”Hallå där!” De andra vände sig mot ljudet, sedan mot henne. 

Hon såg inte vilka de var, ett ungt par med mörka ansikten 

så här i natten. Visst var det Georgs rop hon hade hört? Hon 

såg hur han plockade upp något från marken, sedan sköt han 

ut ekan från stranden och hoppade i så att det plaskade till vid 

vasskanten. 

Hon visste inte hur hon skulle skyla sig, satte sig med benen 

vikta åt sidan och händerna över sina bröst. Såg hur ekan 

närmade sig och en gestalt med mörk skjortrygg kom roende 

med uppkavlade ärmar och då och då vände på huvudet för att 

beräkna riktningen. När han kom närmare blev bakåtblickarna 

allt snabbare och färre och hon anade att han tyckte det var 

lika genant som hon. Men visst var det Georg som satt i båten. 

Han lyckades landa med aktern mot hällen så att hon kunde 

plocka upp sina kläder och han hade ryggen vänd mot henne 

när han sa: 

”Vad gör hon ute mitt på Noran så här sent?” Det lurade 

ett skratt i rösten, inget elakt, bara ett glädjeskratt som gjorde 

henne varm inombords och fick henne att också vilja skratta 

mitt i skräcken och obehaget. 

177

Hon klädde sig så hastigt att kjolen hamnade bak och fram och 

hon skämdes så för sina underkläder som han hade sett och 

tagit i. Sedan hoppade hon klumpigt i ekan och han vände sig 

om och log mot henne. Ögonen var varma och retsamma på 

samma gång och det började rycka i hennes mun av fnitter. 

”Nu tror ungdomarna att jag har plockat upp en sjöjungfru”, 

sa Georg och nickade mot bryggan där paret satt. Johanna fnissade 

som en skolflicka och kunde inte sluta. 

”Ja, det var inte långt ifrån att jag förvandlades”, sa hon sedan. 

”Något tog tag i mig djupt där nere.” 

”Jomen, det är någon därnere, sanna mina ord.” 

Just som han yttrade orden verkade han tappa greppet om 

åran, den halkade ur och försvann snabbt ner under ytan. 

”Vad i…” sa Georg och ställde sig halvt upp i ekan. Johannas 

skrattlust försvann och rädslan kom tillbaka. ”Han tog den”, sa 

Georg. 

Båten krängde till och något dunkade i botten, som om någon 

låg därunder och försökte välta den med sina fötter. 

”Håll i dig, hårt”, sa Georg och Johanna tog tag om båtkanterna 

och höll så hårt hon kunde. Båten krängde och gungade 

mer och mer och den andra åran föll också i vattnet. Det var 

fortfarande långt till land. 

”Hjälp!” ropade hon. Vatten tog sig in i ekan, krälade över 

kanterna, vätte deras kläder och hon visste att om detta skulle 

pågå länge till skulle de sjunka. Georg tog öskaret och började 

desperat ösa ur ekan samtidigt som dubbelt så mycket vatten 

rann över kanten och ner i båten. Johanna ville hjälpa, men 

visste inte hur och skämdes för sin dumdristighet, att ge sig ut 

på sjön mitt i natten. Vad var det som hade tagit åt henne? 

Det svallade av vågor från den krängande båten och hon tyckte 

sig se simmande jungfrur i vågorna, och det kluckade som om de 

skrattade gäckande och inbjudande. 

Med ens stillade sig vattnet och båten och det som var därunder 

verkade vara borta. Georg såg på Johanna så det värkte i henne. 

Sedan fortsatte han ösa och snart var det så pass lite vatten kvar 

att de nog skulle klara sig flytande till stranden. Årorna flöt upp 

178

som av ett mirakel och Georg hakade fast dem. 

”Jag kan ro”, sa Johanna och skyndade sig fram och satte sig 

vid årorna innan han hann protestera. Men han flyttade inte 

på sig, så de hamnade nära varandra med varsin åra på varsin 

sida. 

”Johanna ville inte veta av mig, sa Sofia till mig. Är det sant?” 

sa Georg och tittade ut över vattnet som nu var kav lugnt. Som 

om aktiviteten under ytan aldrig hade ägt rum. 

”Det är bara det…” sa Johanna och svalde luft. ”Det pratas 

om oss.” 

”Jaså? Vad sägs det då?” 

”Att vi har setts samman. Och sorgeåret är inte förbi.” Hon 

kände hur hennes hals blev varm. 

”Jaha”, sa han. Det blev tyst och Johanna kunde känna sin 

puls dunka genom det tunna blöta tyget. Hon stirrade på hans 

byxben som hade mörka, tjocka fläckar av tjära från ekan. 

”Men om det inte vore för det, skulle hon vilja vara samman 

med mig då?” sa han och vände huvudet mot henne så att hon 

kunde känna hans varma andedräkt. Det tycktes som om även 

han hade ansträngd andning och det flammade i hans hud. 

”Ja”, viskade hon så tyst att hon knappt hörde det själv. Hon 

var tvungen att hålla sig för bröstet och andas djupt för att inte 

helt tappa luften. Det var som om kroppen glömde att den behövde 

andas. 

”Jag med”, sa han och log. Hon skrattade till av nervositet 

och glädje över hans ord, men så såg hon Manda framför sig 

och det blev mörkt i hennes inre. 

”Väntar du på mig?” sa hon. Det kändes som om hon räknade 

till hundra andetag innan han svarade. 

”Mitt hjärta vill inte vänta och inte heller min kropp, men 

om det krävs gör jag det.” 

”Det är inte ens ett år till dess.” 

Under tystnad rodde de tillsammans med varsin åra i land. 

Ungdomarna hade gått hem och det lugnade henne, kanske 

hann de aldrig se vilka de var. De stod en stund stilla och såg 

ut över Noran. 

179

”Vad tror du att det var?” sa Johanna. 

”Jag tror att självaste Näcken bor där i sjön, och nog var det 

Ägirs döttrar som kom oss till undsättning. Men så är jag bara 

en tokig en med stor fantasi”, han blinkade åt henne. 

Hon visste inte vilka Ägirs döttrar var, men ville inte verka 

obildad, så hon nickade bara. 

Ett skärande skrik färdades genom skogen och den här 

gången var det ingen lom. De tittade förskräckt på varandra. 

Skräcken gjorde Johannas ben stela och hon kunde inte röra 

sig. 

”Natten är för farlig, jag måste gå hem”, sa hon och ryckte 

sin kropp ur förlamningen. 

”Jag följer dig hem”, sa Georg. 

”Men vem ska följa dig?” 

”Det ordnar sig”, svarade han och de började gå hemåt. Johanna 

såg sig omkring, lyssnade efter ljud, farorna var plötsligt 

så många och stora och hon visste inte vad som var värst: 

att någon skulle se dem tillsammans, att Näcken hade försökt 

suga ner henne i djupet eller att det lurade en djävulsvarelse 

i skogarna. Som om det var värre att möta Mandas blick efter 

att hon hört om henne och Georg än att stå öga mot öga med 

självaste Djävulen. 

”Du borde inte gå hem ensam”, sa Johanna när de stod på 

förstubron till stugan. 

”Jag reder mig nog, jag är ju karl.” 

”Är du inte rädd?” 

”Nej, rädslan försvann när jag förstod att jag bara är en kropp, 

min själ är större än en människas rädsla.” 

”Så du talar!” sa Johanna och skrattade till, men tystnade när 

han såg allvarligt på henne. 

Dörren till stugan slogs upp och en yrvaken Sofia uppenbarade 

sig i dörröppningen. 

”Vad gör ni ute så här mitt i natten?” 

”Hörde du skriket?” 

”Gå och lägg dig nu Johanna, ska jag jaga bort karlen?” Hon 

blinkade. 

180

”Adjö mina damer och ha en god natt”, sa Georg och vände 

på klacken. 

Var försiktig, ville Johanna säga men orden kom inte ut. 

”Så det är till att ha nattliga möten med karlar? Var det inte 

Georg du inte ville träffa?” 

”Snälla Sofia, retas inte med mig.” 

När Johanna kröp ner i sängen susade öronen av intryck och 

ljud. Så mycket som var satt i gungning i kroppen på en och 

samma gång. Huvudet värkte av spänning och trötthet, men 

ögonen stirrade i mörkret, öronen lyssnade efter ljud. Hjärtat 

bankade för Georg. Det var nio månader tills sorgeåret var 

över. Nio långa månader. Men så tänkte hon på Herman, att 

det var för hans skull och då blev det lite lättare. Hon hörde 

orden inom sig, de ord som någon sades ha yttrat när hunden 

spårade ur i gruvan och hon visste att det var Hermans ord: 

”Nu bär det iväg för mig.” Det var ord hon hade hört honom 

säga flera gånger tidigare, när inget alls hade hänt men då han 

trodde att han svävade i fara. När tyskarna gick in i Norge var 

senaste gången hon hört honom säga det. Det var över ett år 

sedan, men orden ringde tydligt i hennes öron. 

Den tiden kändes så avlägsen nu, då de hade suttit kring radion 

och lyssnat, kriget som kröp närmare inpå men som fortfarande 

var så pass avlägset att de kunde stänga av radion när 

de inte ville låtsas om att det pågick. Det vardagliga livet flöt 

trots allt på som vanligt och hade så gjort sedan kriget startat. 

181

Kapitel 28 

Johanna vaknade tidigt, trots sin nattliga utflykt kände hon sig 

pigg och hon klev upp innan någon annan vaknat. Vera sov i 

sin vagga, Sofia snarkade vidare i kammaren och Hilda låg stilla 

med hårt hopknipna ögon. Hon tycktes inte röra sig alls under 

sömnen, kroppen låg stel och rak som hos en död och det enda 

som skvallrade om att hon levde var den stötvisa andningen. 

Johanna smög ifrån de sovande, svepte en sjal över axlarna 

och satte sig på förstubron och andades in den svala morgonluften. 

Det var fullt av droppar i daggkåporna i gräset och hon 

fick ett plötsligt infall att plocka dem och göra te av dem nu när 

det var så ont om kaffe. 

Gräset mötte hennes bara fötter och det svalkade skönt mot 

fotsulorna. Hon plockade de vackra daggkåporna och la dem 

tillsammans i kjolfållen. Det var något oskyldigt över de veka 

bladen. Hon drog in doften av kåporna, de luktade nytt och 

rent. Hon hade gjort te av dem då hon bar Vera i magen, Sofia 

hade sagt att te gjort på daggkåpa kunde lindra födslovärkar 

och hon ville tro på det, men då värkarna kommit hade hon 

knappt fått i sig någonting. Kanske hjälper det mot brist på kärlek, 

tänkte hon medan hon plockade. 

Efter morgonmaten tog hon Vera med sig och gick till Missionshuset. 

Det såg ut att bli en varm och solig junidag och 

det skulle förberedas inför midsommar. Hela byn var inbjuden, 

vilket innebar att Johanna och de andra kvinnorna skulle 

komma att spendera många timmar i köket. Hon såg fram emot 

det, och tänkte att Mindor och Manda var generösa som stod 

för all mat. 

182

När hon kom fram var det full aktivitet i köket, Selma, Helga, 

Ebba och Manda var redan igång, koncentrerat rörde sig deras 

händer med porslin, bunkar och bak. Instinktivt ville Johanna 

vända och skynda därifrån utan att hon riktigt visste varför. 

Men hon hann inte, Manda fick syn på henne. 

”Hur mår lillflickan?” sa hon och log mot Vera. 

”Jo, bra”, mumlade Johanna. 

”Du kan hjälpa Helga med pajerna”, sa hon. ”Vera kanske 

kan leka på golvet. Moderflickan Stina är här med sitt barn, de 

kanske kan leka tillsammans.” 

”Moderflicka?” Johanna hade aldrig hört ordet och det hade 

en kuslig klang över sig. 

”Ja, en ung flicka som blivit mor. Hon är bara arton år.” 

”Vi kanske kan turas om att passa barnen”, sa Johanna prövande 

till Stina. Flickan log och satte ner sitt barn på golvet, 

sedan höll hon fram händerna mot Vera. Johanna räckte över 

henne och Vera förblev lugn. Johanna sneglade mot Stina och 

barnen samtidigt som hon började blanda pajdeg, men det verkade 

gå bra, Stina hade bra hand med dem. 

”Är hon också stum?” viskade Johanna till Helga. 

”Nej, det tror jag inte. Stina?” sa Helga och tittade bakåt. 

”Visst talar du?” 

”Ja”, sa Stina blygt. 

”Vem är det som är stum?” sa Helga onödigt högt. Johanna 

kände hur Manda stelnade till bakom henne. 

”Nej, det var någon Sofia pratade om bara.” 

”Hyser ni in någon?” hördes Mandas skarpa stämma. Hur 

kunde hon veta? 

”Nej”, sa Johanna och tvingade sig själv att inte säga något 

mer. 

”Men den där flickan som bor hos er? För det gör hon väl?” 

sa Helga och tittade på henne med en menande blick. 

”Det är bara tillfälligt.” Johanna väntade på en kommentar 

från Manda, men det kom ingen. Hon ångrade att hon berättat 

för Helga och kunde bara lita till hennes goda vilja att hon 

inte avslöjade allt hon visste. Johannas axlar var spända som 

183

fiolsträngar där hon stod och blandade mjölet och margarinet i 

bunken med en träslev. 

”Stina och lilla Alice bor hos oss sedan ett par månader tillbaka”, 

sa Manda med dämpad röst när hon och Johanna senare 

stod ensamma vid bänken. ”Fadern var gift och hon hade ingenstans 

att ta vägen. Ibland måste man hjälpa andra även om 

man får offra något. Inte sant?” 

”Jo, visst”, sa Johanna och kände sig på ett sätt hedrad av 

kvinnans vilja att anförtro sig. Det var något med Manda som 

gjorde att hon ville göra henne nöjd och glad och något som 

gjorde att hon ville befinna sig i kvinnans närhet och bli omtyckt, 

trots att hon samtidigt var lite rädd för henne. Johanna 

betraktade Manda från sidan och undrade vad det var för speciell 

dragningskraft hon hade, alla runtomkring tycktes vilja 

vara henne till lags. Kanske var det det där leendet, det moderliga 

varma leendet som kom fram ibland och som gjorde att 

Johanna kände sig speciellt och utvald. 

”Men det är inget besvär alls med lilla Alice, jag och Mindor 

älskar henne som om hon är vår egen dotter. Ja, ibland tror jag 

nästan mer än Stina själv. Men det får du inte säga att jag har 

sagt.” Hon blinkade till Johanna. ”Det kan inte vara lätt att vara 

så ung och få barn, hon är inte riktigt mogen. Det är konstigt 

med naturen, tycker du inte det Johanna? Att man kan bli med 

barn så tidigt. Naturen kunde gott vänta tills man är runt fyrtio, 

som jag. Då man har levt och lärt sig. Med mig är det försent.” 

Manda höll så hårt i brödspaden att hennes fingrar vitnade, till 

en lakansblek färg. Johanna tyckte med ens synd om kvinnan. 

Att bli barnlös, det hade Johanna varit rädd för många gånger 

innan Vera föddes och missfallen hade avlöst varandra. 

”Tur att det finns andra barn att ta hand om”, sa Manda med 

lite gladare röst. ”De finns ju överallt.” 

Några timmar senare var Johanna varm och hade börjat slappna 

av, bakandet hade gjort henne gott och Stina hade tagit 

hand om barnen hela tiden, Johanna hade bara behövt amma 

Vera en gång. Manda kom fram och lade en hand på Johannas 

184

arm och trots att kvinnan var kortare än Johanna, kändes hon 

större. 

”Kom så går vi till Mindor”, sa hon. 

Mindor satt i ett rum på övervåningen, som om han ägde 

stället och Johanna gick efter Manda och det knöt sig i magen 

på henne. När de kom in satt han vid skrivbordet och skrev 

och då han såg dem lyste han upp och kom fram och tog i hand. 

”Johanna, så trevligt”, sa han, ”sätt dig!” Manda ställde sig 

intill sin make och lade sin hand på hans axel. Men det var 

Mindor som talade. Från hans kropp kom en däven lukt, kanske 

hade han inte tvättat sig på länge. 

”Vi är mycket nöjda med dig och det jobb du lägger ned hos 

oss. Därför vill vi ge dig en liten bonus, eftersom du har skött 

dig så bra.” Manda log sitt varma leende. ”Jag har förstått att du 

och Sofia tar hand om människor som har det svårt och det är 

en sann kristen gärning. Därför kommer du att få en extra lön 

den här månaden, samt att vi kommer att visa församlingen 

vikten av kristna handlingar så som era. Vi vore mycket glada 

om både Sofia och flickan som bor hos er skulle vilja komma på 

nästa möte. Kan det ordnas, tror Johanna?” 

”Ja, jo”, sa Johanna och undrade för sig själv hur stor bonusen 

skulle vara, det vore välbehövligt, men att få Sofia att komma 

på ett möte? Och hur skulle hon förklara vem Hilda var utan 

att de skulle bli lynchade allihop? Djävulens mor. 

”Det låter bra”, sa Mindor och drog ut en skrivbordslåda och 

plockade fram ett kuvert som han räckte Manda. Manda tog 

det och gick fram till Johanna med det. 

”Tack”, sa Johanna men vågade inte öppna kuvertet så länge 

de såg på henne. 

”Muta”, sa Sofia när Johanna kom hem och lade fram deras 

önskan. De hade öppnat kuvertet och däri låg en check på tvåhundra 

kronor. Hilda satt vid bordet och såg på dem med stora 

ögon. 

”Jag följer med”, sa hon, ”vi kan säga att jag är en avlägsen 

släkting till Sofia, vi behöver inte låtsas om någonting. Hur ska 

185

de kunna se att det var jag som födde…” 

”Sofia, snälla följ med du också. Om inte så för min skull”, sa 

Johanna. 

Sofias ögon veknade och det svarta molnet bakom henne tonade 

bort och försvann. 

”Jag följer med för din skull”, sa hon. ”Men om de frågar saker 

om dig Hilda, säg så lite som möjligt. Och hur är det med 

kyrkoherde Dalborg? Kommer han till mötena?” 

”Nej, jag har aldrig sett honom där”, sa Johanna. Hon reste 

sig och lade kuvertet med checken i sekretären och andades ut. 

Hon hade lyckats med något till synes omöjligt, och det stärkte 

henne. 

Hilda hade knappt varit utanför dörren och våndan syntes i 

hennes ansikte när det var dags att bege sig iväg. Händerna 

snodde sig om varandra och ögonen var som vanligt vidöppna. 

Till och med när hon sov hade hon ögonen öppna och hon 

var alltid spänd. Johanna kände att hon ville göra något för att 

Hilda skulle bli lugn och avslappnad, men hon visste inget sätt. 

Sofia hade sagt att hon bara behövde tid. Men flickan var viljestark 

och hon gick med dem till Missionshuset utan att yppa 

ett ord. De satte sig längst fram i lokalen och det var mer folk 

än vanligt. Det var som om det samlades fler för varje möte, 

som om detta var den enda trygga plats de hade. 

När Mindor och Manda kom in i lokalen dämpades talet och 

Johanna kände hur Hildas arm blev spänd och hur hon drog 

efter luft. Johanna vände på huvudet och tittade på henne och 

hennes blick var stint fästad mot paret som stod därframme. 

Ansiktet blekare än någonsin. 

Johanna ryckte till när Mindors röst hördes. 

”Får jag välkomna fram Johanna, Sofia och Hilda.” Johanna 

såg på Hilda och skräcken lyste genom ögonen. Åh, så hon 

tyckte synd om henne, att hon skulle behöva bli uttittad på 

detta vis. Men Hilda tog hennes hand och de gick fram. 

”Det är första gången vi ser Hilda och Sofia här, men jag hoppas 

inte att det blir den sista. Ni är så välkomna i vår gemenskap. 

186

Jag har förstått att Johanna och Sofia har tagit hand om Hilda 

som kommer från svåra förhållanden? Vill ni berätta lite om 

det?” 

Johanna ångrade att de hade gått dit, ångrade att hon hade 

tagit emot pengarna och det knöt sig i halsen och hon fick inte 

fram ett ord. 

”Hilda är föräldralös och hon är mitt kusinbarn.” Sofia fick 

det att låta enkelt och ärligt. Kanske behövdes det inte sägas 

mer? tänkte Johanna. Kanske skulle de nöja sig? 

”Det är en stor kristen gärning ni gör genom denna insats, ni 

lånar ut ert hem och ger en medmänniska mat på bordet, som 

annars skulle ha svårt att klara sig. Jag har förstått att Hilda 

varit sjuk också?” Det gick ett sus bland de församlade, som om 

de tyckte synd om flickan. Hilda nickade bara och Johanna såg 

hur hon svalde. Hennes hand blev isande kall. 

187

Hilda

Kapitel 29 

Johannas hand kändes kladdig och varm och Hilda ville ta sig 

loss, men hon stod kvar och såg den vithåriga kvinnan i ögonen. 

Det var något bekant med Manda, och även om hon aldrig 

hade träffat henne visste hon att de där ögonen var onda. Ondskan 

lyste igenom det vita skinnet, men det tycktes bara vara 

Hilda som såg. Hur kunde de låta henne hållas? Hilda sneglade 

mot Sofia och jo, Sofia såg, men Sofia visste inte. Och vad visste 

hon själv egentligen? Även Mindor var vagt bekant, något med 

håret som blänkte i ljuset. 

”Jag mår inte så bra”, sa Hilda men det verkade inte som om 

någon hörde. Hon slet sig loss från Johannas varma hand och 

rusade genom bänkarna, mot dörren som slogs upp med ett 

brak. Hon skulle aldrig ha lämnat stugan, varför hade de tagit 

med henne dit? Johanna och Sofia kom ut på trappan och skyndade 

fram till henne. 

”Förlåt kära Hilda”, sa Johanna, ”jag borde ha förstått att du 

inte var beredd att stå inför en massa människor.” 

Människor? Hade det varit en massa människor där inne? 

Dem hade hon knappt lagt märke till, det enda hon sett var 

den otäcka kvinnan och hennes karl. Men det var bättre att 

Johanna trodde att hon fått scenskräck än någonting hon inte 

skulle kunna förklara. Sofia kom lunkande fram och tog henne 

under armen. 

”Nu går vi hem”, sa hon. 

Ända sedan Hilda hade fått talförmågan tillbaka hade hon 

funderat på att säga var hon kom ifrån och att resa tillbaka till 

sitt hem. Men det var gruvsamt, hon hade varit borta så länge 

och hur skulle hon kunna förklara varför hon hade rymt, var 

191

hon hade varit och vad som hade hänt? Hon tänkte på Sofias 

och Johannas reaktion när hon berättat om tvillingarna, hur de 

hade stirrat på henne som om hon vore vansinnig. Då trodde 

hon att de skulle skicka henne raka vägen till hospitalet. Hon 

var glad för varje dag hon fick tillbringa i deras trygga stuga. 

Hon hade börjat minnas tiden innan, den sommaren då hon 

blev havande med odjuret. Minnena kom tillbaka ett efter ett, 

långsamt och smärtande. Hon, som trott sig veta att hon aldrig 

hade varit med en man, fick starka minnesbilder av vatten, 

hårda händer, en ormliknande manslem och vassa tänder. Ett 

efter ett hade sinnena påmint henne om skeenden som hon 

hade trängt undan. Hon framkallade dem för sig själv nattetid, 

bara för att komma vidare, visste att hon aldrig skulle få ro 

innan hon gått igenom det i tankarna. Hon viskade det för sig 

själv om nätterna, som en saga som handlade om någon annan. 

Som Hilda mindes det var det midsommarnatt och hon bar en 

tunn klänning med spetsar. Dagen hade hon tillbringat tillsammans 

med sin far och bror, de hade varit i kyrkan och så 

hade de ätit matjessill i trädgården. Hildas kusin Anna var på 

besök och nattetid smög de sig ut ur huset och Anna drog med 

henne ner till sjön. Hildas hår var klätt i en blomsterkrans, 

midsommarblomstren hängde tunga och mörkt lila i pannan, 

hundkexen doftade sött. 

”Kom, så badar vi!” ropade Anna och klädde av sig. I sommarnatten 

såg hon gråaktig ut, men de blonda lockarna lyste 

och ögonen glittrade. Hilda sprang efter, vattnet lockade med 

sin stillhet och hon tog av sig skor och strumpor, klänning, 

underbyxor, underkjol och linne. Sedan följde hon Anna ner 

i det kalla vattnet. Anna simmade iväg och plaskade och tjöt 

som en siren. 

”Kom och ta mig, ni söner av vatten!” ylade hon och Hilda 

skrattade åt Annas tokerier. Anna doppade huvudet och ropade 

åt Hilda att simma ut till henne. Hilda kände sig fortfarande 

lite osäker i vattnet, det var så nyss hon lärt sig simma. 

Men det var skönt och vattnet bar henne framåt, utan att hon 

192

ehövde anstränga sig. Kroppen slappnade av och hon njöt 

av frihetskänslan. Ett grönt sken, som om ett norrsken stigit 

ned från himlen och dansade omkring henne, uppenbarade sig 

och hon skrattade till och ville säga det till Anna, men hon 

kunde inte slita blicken från det gröna skenet. Så kände hon 

hur starka armar höll henne bakifrån, tänkte att det måste vara 

Anna, men Anna var inte så stark och armarna var stora och 

muskulösa. Hon försökte vrida på huvudet, men nacken var 

alldeles stel. Något hårt tryckte mot ryggen, letade sig nedåt 

och så fanns där något kallt och hårt i hennes underliv. Det 

var upphetsande och skrämmande på samma gång. Han vände 

henne mot sig i vattnet men han hade inget ansikte. Hon flämtade 

till när han böjde sig fram och kysste henne på munnen. 

En tunga gled in mellan hennes läppar och sedan tänder, vassa 

tänder som bet henne i läpparna så att hon kände hur hon börjar 

blöda. 

Blodet sipprade ner i vattnet och då skrattade mannen och 

greppet om henne hårdnade. 

”Med blod ska din livmoder väckas”, sa han. Hilda ville 

skrika, men fick ingen luft, lungorna var sammanpressade. 

Det trolska norrskenet yrde runt hennes huvud, snabbare och 

snabbare och han var inne i henne, stötte med hela sin kraft. 

Det var som en orm som slingrade sig inuti, som om den rörde 

sig runt i hela kroppen och det tycktes aldrig ta slut. Hilda försökte 

klösa sig loss, men hans grepp om henne var stenhårt och 

vad hon än gjorde blev hon inte fri. Inte förrän han var färdig 

med sitt och ormen gled ur henne och norrskenet försvann 

ner i djupet tillsammans med mannen. Det sista hon såg var en 

näckros som flöt upp till ytan på samma ställe som den mörke 

mannen försvann. Hon flämtade av chock och försökte trycka 

ut det som han lämnat i hennes kropp. Sedan tittade hon sig 

omkring. Anna? Hon syntes ingenstans. 

”Anna?” rösten gick upp i falsett och ljudet ekade ut över 

sjön. Hur hade det gröna skenet kunnat förblinda henne så? 

Skakande gick hon upp ur vattnet, kände hur något kladdigt 

rann nedför benet. En grönaktig, slemmig vätska gled sakta 

193

ned och hon skyndade sig att tvätta bort den med sjövattnet. 

I en hast klädde hon sig. Annas kläder låg inte kvar i mossan. 

”Anna!” ropade hon igen, men natten var stum. Med skräcken 

i hasorna skyndade hon hemåt, hon frös så hon skakade. 

När hon kom tillbaka till huset var det stilla och tyst, på 

trappan satt Anna och stirrade tomt framför sig. 

”Vattnets söner”, hon hade kallat på dem och de hade kommit. 

194

Kapitel 30 

Nattens minnen värkte i Hilda morgonen därpå, sorgen och 

skräcken gjorde henne kall. Hur hade hon kunnat glömma? 

Och det onda som tagit henne förklarade hur ett odjur hade 

kunnat slå rot i hennes kropp. 

”Är det svårt?” 

Hilda ryckte till av rösten, skräckslaget stirrade hon och var 

beredd att möta Lias eller Märtas blick i morgonljuset. Men det 

var bara Johanna och hon såg vänligt på henne. ”Jag hörde du 

ropade i natt?” 

”Ropade?” 

”Du skrek i sömnen. Ord jag inte förstod.” 

”Jag minns inte”, svarade Hilda tvärt, ville inte dela med sig 

av sina tankar och minnen. Johanna rörde sig försiktigt och 

långsamt, tittade prövande på Hilda. Hon satte sig vid bordet, 

flätade händerna om varandra, harklade sig lite. 

”Manda tror att det är bra för oss att gå på deras möten och 

be till Gud. Hon säger att det kan skydda oss mot ondskan.” 

”Hon har röda ögon”, svarade Hilda. Orden bara kom. ”Jag 

har aldrig sett någon med röda ögon. Inte ens tvillingarna.” 

Johanna såg på henne med en blick som om hon sagt något 

obegripligt. Såg inte Johanna samma sak som hon själv? 

”Jag är rädd”, sa Johanna, ”det känns som om jag står på tur.” 

Hilda förvånades över hennes rättframhet, hon hade inte 

verkat vara en person som visade känslor på utsidan. 

”Varför?” undrade Hilda och sköt sina egna bekymmer åt 

sidan. 

”Min man togs ifrån mig.” 

”Då har du drabbats nog.” 

195

”Jo, men det är mitt eget fel. Och jag kan inte sluta, inte 

stoppa det.” 

”Sluta med vad?” 

”Min synd. Mer kan jag inte säga. Men Manda säger att…” 

”Det är Manda som är ond.” Hildas röst blev bara en svag 

viskning. 

”Vad säger du flicka? Hur kan du tro något sådant?” 

”Jag bara vet”, sa Hilda och såg ner på sina händer. Det fanns 

fortfarande spår av de rep som varit virade runt hennes handleder 

och hon tänkte på vad som var ont och var det onda kom 

ifrån. Tvillingarna kunde inte ha fötts onda, kanske blev det 

de efter döden. Det var först nu hon började förstå och se, alla 

tecken som tydde på en sak, att Lia och Märta inte varit vid 

liv när hon bodde hos dem. Att de aldrig hade ätit mat. Att de 

aldrig hade frusit, trots kylan och deras tunna kläder. Att deras 

hud varit genomskinlig och deras kroppar kalla. Att de inte 

hade kunnat hämta hjälp med vedhuggningen eftersom alla 

visste att de var döda. Och så kon, den kalla kokroppen med de 

döda ögonen och vattnet som kommit ut ur juvret. Kon hade 

inte varit sjuk, den hade inte varit levande. 

”Tvillingarna…” började hon. 

Johanna ryckte till och reste sig. 

”Tvillingarna är döda”, sa hon med lugn röst, men Hilda hörde 

att hon höll tillbaka en ilska, som om hon var trött på att 

Hilda inte förstod. 

”Jag vet det nu”, sa Hilda och reste sig och lämnade köket. 

Det fanns inget mer hon kunde säga, inga fler ord som kunde 

förklara. 

196

Kapitel 31 

Hon hörde deras röster säga att det var morgon och Hilda blundade 

när de pratade. Vissa morgnar var hon tillbaka hos systrarna, 

hörde dem stöka runt och mumla med sina dova röster. 

Då knep hon ihop ögonen extra hårt och försökte ligga platt 

och osynlig i kökssoffan. En fruktansvärd smärta kom över 

henne när hon insåg att det hemska som förut bott i henne nu 

var lös och hade dödat den goda Linnea. Hon mådde illa när 

hon tänkte att det var hennes fel och hon undrade när Sofia 

och Johanna också skulle börja tänka så och ange henne för 

Manda. Manda som sa sig stå för den goda kristendomen hade 

röda ögon och var lika ond som det odjur Hilda burit inom sig. 

Lika ondsint som den vattnets son som överfallit henne och 

skapat monstret med hjälp av hennes kropp. 

Hilda öppnade försiktigt ögonen och såg Johanna plocka 

oroligt med lakan och handdukar i linneskåpet. Hon slappnade 

av igen när kvinnan lämnade rummet, men blev återigen 

spänd när Johanna återvände med en vas blommor i händerna: 

smörblommor, midsommarblomster och hundkex. Hon ställde 

vasen på bordet och Hilda ville kräkas. Hade hon inte lagt band 

på sig hade den nog åkt i golvet med en smäll. 

”Visst är de vackra?” sa Johanna och såg belåten ut. Hilda 

svarade inte, det enda hon kunde tänka på var Lias och Märtas 

återkommande vana att komma in med en vas grankvistar 

varje morgon. 

”Det är för likt”, sa Hilda ansträngt och klev upp ur soffan. 

Hon måste göra något, något naturligt som inte påminde om 

tiden hos systrarna. Johanna såg frågande på henne. Ibland 

tänkte Hilda att Johanna var för snäll, för inkännande. 

197

Hon trivdes bättre i Sofias sällskap, Sofia var mer rakt på sak. 

Men hon kunde inte uppträda hur som helst mot Johanna som 

var vänlig nog att ta hand om henne, när det dessutom var Hildas 

fel att odjuret var lös. 

Hilda klädde sig, skämdes över sin oformliga mage som fortfarande 

inte återhämtat sig efter födseln. Den var uttänjd och 

hängde och hade konstiga gropar i sig. Hon dolde den så gott 

det gick i sina stora utsydda klänningar och försökte undvika 

att tänka på att systrarna tagit i plaggen. 

”Jo, Hilda, det sades visserligen på byn att systrarna blivit 

sedda efter döden, men att de kunde bo kvar, ta hand om ett 

hem på det där viset. Jag har aldrig hört talas om gastar som varit 

så verkliga.” Det var Sofias röst som talade, hon hade kommit 

in i stugan och såg eftertänksam ut. 

”Det var inga gastar”, sa Hilda och tänkte att de inte heller 

var levande. De var något annat, något hon inte hade ord för. 

”Det fanns gastar uppe på vinden”, sa Hilda, ”men de var annorlunda. 

Barn som saknade ro.” 

”Jo, jo, dem känner jag allt till. Sådana har jag i min gamla 

stuga. De kan vara elaka och hämndlystna men om man lyssnar 

på dem kan man också få veta saker.” 

Det lättade inombords när Hilda hörde Sofias ord. 

”Finns det några här?” frågade hon. 

Sofia skakade på huvudet. 

”Nej, detta är ett välsignat hus, här har inte skett några hemska 

saker.” 

Hilda tänkte att hon var trygg här, inom detta hus väggar 

och att hon aldrig ville bege sig ut igen. 

”Tror Sofia han letar efter mig?” frågade hon men Sofia svarade 

inte. 

”Hon har öppnat sig nu”, hörde Hilda Sofia säga till Johanna 

genom väggen. ”Det är gott.” Johanna svarade något som Hilda 

inte kunde uppfatta, rösten var lägre än Sofias skarpa stämma. 

Förmodligen var den äldre kvinnan lomhörd. 

”Kanske kan hon vara en bra barnpiga till Vera medan du jobbar? 

198

Jag är inte snabb i benen och Vera börjar bli svår att passa.” 

Det hördes ett mummel igen och Hilda tänkte och hoppades 

att Johanna skulle säga nej. 

”Ja, men då så”, hörde hon Sofias röst igen och så slutade de 

tala. Hilda väntade på att Johanna skulle komma med frågan, 

men inget hände. 

Hilda tog vasen med blommor från bordet och ställde på ett 

litet sidobord för att slippa ha den nära. Hon kände att hon 

ville hjälpa till med hushållssysslorna, men hennes lemmar var 

tunga som bly och hon kände sig nedtyngd och platt. Det var 

knappt hon kunde göra sig frukost. Hon gick ändå ut i köket 

och såg på när Sofia skalade potatis. Hilda mindes tiden när 

hennes mor levde och de brukade sitta utomhus och tvätta nypotatis 

med borstar. 

”Ska jag göra något?” sa Hilda. 

”Gå ut till hönsen och hämta ägg”, svarade Sofia utan att vända 

sig om. Hilda nickade stumt, ville ogärna gå ut men kunde 

inte neka. Hon tog Sofias träskor och en korg och skyndade sig 

över gårdstunet bort till hönshuset. Det var varmt och luktade. 

Ingen verkade ha rengjort på ett tag och hon kände sympati 

för hönorna som trampade runt i sin egen avföring. Kanske 

kunde hon försöka städa upp lite. Redskapen fanns i boden intill 

och hon började med att skotta ut lortig halm med hjälp av 

en spade. Hönorna kacklade och stirrade på henne, men hon 

fortsatte och även om det var tungt att andas in den kvalmiga 

luften kändes det bra att utföra ett arbete. 

Efter någon timme var det rent och fint i hönshuset, Hilda 

torkade av händerna på förklädet och såg sig nöjt omkring. Hönorna 

hade lugnat ner sig och gick och pickade i godan ro. Hon 

sträckte in handen och plockade äggen, fick ihop ett tiotal som 

hon gick in till Sofia med. 

”Vad tid det tog”, sa Sofia när Hilda kom in. 

”Jo, jag städade åt dem”, sa hon och ställde korgen på bänken. 

Något kom över henne och hon ville bara gråta. Hon satte 

sig på en pall och det värkte i halsen. 

”Det var bra”, sa Sofia och så vände hon på huvudet och såg 

199

på Hilda. ”Men kära vän, du är alldeles blek.” De varma orden, 

som påminde om Hildas mors omsorg gjorde att tårarna började 

rinna och hon kände hur ansiktet förvreds, hakan trycktes 

ihop och hon dolde sitt fula grin bakom händerna. Sofia sjönk 

ner på knä framför Hilda, hennes ansikte fårat och håret grått 

under hucklet. Hon tog Hildas händer och såg på henne. 

”Berätta för Sofia nu om hur allt hände. Från början till slut, 

så ska vi se vad jag kan hjälpa dig med. Min mor var en klok 

gumma och hon har berättat mycket för mig om de väsen som 

finns i dessa trakter. Jag har inte sagt det här till någon av dem 

som kallar sig kristna, men odjuret jag såg, som du födde, det 

var ingen Djävul. Sanna mina ord. Det var ett väsen från gammal 

tid och om du berättar kanske jag kan få hela bilden klar 

för mig.” 

Hilda såg häpet på Sofia. Hade hon vetat saker utan att tala 

om det? Varför hade hon tvingat henne leva i denna ovisshet? 

Hur skulle hon kunna berätta om det som hänt? Tänk om 

Sofia lurade henne till att tala för att sedan skicka iväg henne. 

Men å andra sidan borde det i så fall skett för länge sedan. Så 

Hilda berättade, stammande och tveksamt, ibland fick hon tala 

högre så att Sofia skulle höra, hon berättade om natten då hon 

blev tagen av vattnets son, om hur hennes månadsblödning 

försvann, om hur strängt religiös hennes far var och hur han 

kallade flickor som blivit gravida som ogifta för slynor. Om hur 

hon flydde hemmet den där mörka natten i november och hur 

hon sedan blev omhändertagen av systrarna. Sofia såg ut att 

lyssna särskilt noga när Hilda berättade om vattnets son och 

hon ställde flera frågor: 

”Vilken natt, var det midsommarnatt? Hur såg mannen ut? 

Fanns det näckrosor i vattnet?” 

När Hilda var klar såg Sofia tankfull ut. 

”Min mor brukade berätta liknande historier. Det berättades 

om en piga, som en kväll gick ut för att träffa fästmannen, men 

denna kom ej till mötesplatsen. Hon gick åter mot hemmet, 

men plötsligt stod en skepnad framför henne och ville följa 

med henne hem, vilket han också fick. 

200

Hon berättade dagen efter om det nattliga sällskapet och att det 

var vattmannen med sin bockfot, som varit hennes sällskap. 

Kväll efter kväll gick hon ut, ty hon påstod att han vinkade 

mot henne, men han hade inga tummar, ingen annan kunde se 

något hur mycket hon än utvisade stället där varelsen stod. En 

tid fortgick så och slutet blev att hon blev sinnesförvirrad och 

att det var umgänget med vattmannen som var orsaken visste 

alla. 

Det fanns även flickor i byn vilka varje månad födde ofullgångna 

foster med vattmannen. I en by västerut påstås det att 

en flicka fött tretton ofullgångna foster med vattmannen. De 

begravdes alla i Noran, varifrån varje natt hördes sånger sjungas 

av späda barnröster. Det sas även att en flicka som drömde 

om att Näcken tog henne kunde bli havande med ett odjur. 

Men detta var alltså ingen dröm?” 

”Nej.” 

201

Johanna

Kapitel 32 

Det var under samlingen samma dag som Hilda städade hönshuset 

och Sofia talade om vattmannen som Johanna fick veta 

allt vad Manda kände till om de händelser som pågick omkring 

dem. Med den vassa blicken tycktes hon se igenom allas fasader 

och Johanna kände sig naken där hon satt på främsta raden 

med Vera intill sig. Vera kunde inte längre skydda henne, 

Mandas ord var riktade rakt mot Johanna, hon kände det i hela 

kroppen och hennes röda blick naglade fast Johanna medan 

hon talade. Det var ett stycke som beskrev helvetet, varifrån 

det kom hade Johanna glömt. Men Manda verkade kunna det 

utantill, för hon behövde bara se ner i texten en enda gång. 

”Vidare syns ett odjur, förskräckligare än alla de andra, sittande 

på ett tillfruset sumpigt ställe och försett med fötter, 

vingar och en lång smal snabel af järn, som beständigt utspyr 

eld. Detta djur sväljer alla de själar, som komma i dess närhet, 

förtär dem i sitt inre och gifver dem sedan ifrån sig i form av 

träck. Denna själsträck nedfaller på den tillfrusna sumpmarken 

hvarvid hvarje själ på nytt återtager sin gestalt, men därpå 

omedelbart, man likaväl som kvinna, blir hafvande. Hafvandeskapet 

har sitt naturliga förlopp och under tiden stå själarna på 

isen, medan deras inälfvor sönderslitas af det växande fostret. 

När tiden är inne, föda såväl män som kvinnor otäcka odjur 

med hufvuden af glödande järn, spetsiga snablar och en med 

taggar försedd svans. Dessa bestar uttränga ur alla delar af deras 

kroppar och sönderslita vid framkomsten kött och inälfvor och 

slå sig sedan ned bakom dem, ilsket rifvande, bitande och vrålande. 

Detta straff drabbar de vällustiga, framför allt dem, som 

inträda i Guds tjänst och sedermera ej förmå tygla sitt kött.” 

205

Församlingen skälvde vid orden och den tystnad som följde 

tydde på att man smälte det man nyss hört, såg dessa fasansfulla 

scener framför sig. Johanna tänkte att hon visste, Manda 

visste att det var hon och Sofia som tagit hand om Hilda och 

att det var Hilda som hade fött det hemska, det som ingen av 

dem ville tala om. 

Efter samlingen tog Manda en uppskakad Johanna åt sidan. 

”Kära Johanna, du vet att nu måste du välja. Att du inte har 

kommit till oss tidigare är obegripligt, för du vet väl att den 

flicka du och den där Sofia inhyser är något ont? Helvetet har 

kommit ner på jorden och skapat odjur ur till synes oskyldiga 

flickors sköten.” När hon sa orden ”sköten”, grinade kvinnan 

illa. ”Jag hoppas att du förstår allvaret i det här? Du och lilla 

Vera, vad ni har svävat i fara på grund av den där kvinnans 

skull. Men gråt inte, kära barn, du och Vera får flytta in hos oss 

och ingenting har hänt eller hur? Det är inte försent. Vi ställer 

iordning en av sängarna till er så kan ni komma redan i afton.” 

Johanna såg på Manda och slets mellan de olika världarna. 

Sofia och Hilda, två goda vänner eller var de hantlangare till 

Djävulen? Hade de förvänt synen på henne så att hon bara såg 

det hon ville se? Var de en del av prövningen där även Georg 

ingick? Och så Manda och Mindor och församlingen, där hon 

visserligen känt sig välkommen, men ändå på något vis var en 

främling. Hon kunde aldrig bestämma sig för om Mandas ögon 

var snälla eller elaka. Men odjuret fanns därute fortfarande och 

Linnea var död. Om det var Satans odjur skulle hon vara tryggare 

med kristna människor än med hedniska. 

”Jag tar gärna en plats hos er”, sa Johanna, ”men jag behöver 

hämta kläder och saker till Vera och så vill jag förklara för 

Sofia.” 

Manda såg nöjd ut. 

”Var försiktig bara, låt dem inte lura dig.” 

”Jag lovar”, svarade Johanna och benen darrade när hon 

ställde sig upp. 

206

Hela vägen hem försökte Johanna fundera ut vad hon skulle 

säga till Sofia. Hon visste att Manda tyckte att hon skulle slänga 

ut dem, det var ändå hennes hus och Sofia hade sitt eget. Men 

hon hade inte hjärta att göra det. De fick bo kvar och hon fick 

hitta på en förklaring som rörde hennes arbete i församlingen. 

Förklaringen lät alltför tunn, hon visste att Sofia skulle se igenom 

den med en gång. Rörande Hilda hade nog Manda rätt, 

tänkte Johanna, en flicka kunde inte vara utan synd om hon 

hade fött något som odjuret och synden kunde definitivt inte 

vara liten. 

När hon kom hem till stugan och mötte Hilda försökte hon 

se igenom ögonen på flickan vad det var för orätt hon begått. 

Hon försökte se bortom den väna fasaden och undrade vad för 

ohyggligheter som dolde sig där bakom. Hilda sträckte ut händerna 

som för att ta Vera, men Johanna tänkte aldrig mer låta 

henne hålla i barnet. Hon såg förvåningen i Hildas ögon men 

vände huvudet mot Sofia istället. 

”Kan vi talas vid?” 

De slog sig ned på förstubron, den som Herman hade byggt 

för åratal sedan, nu var den missfärgad av regn men fortfarande 

hel och stabil. Spikarna var oregelbundet formade och 

Johanna fokuserade blicken på en av dem medan hon talade. 

Snabbt, innan hon började tvivla på sina egna ord. Manda hade 

sagt att hon måste bli mer beslutsam, hon var alltför velig och 

vände kappan efter vinden. 

”Jag behöver flytta till Mindor och Manda för att bättre kunna 

utföra mitt arbete hos dem. Det är bara tillfälligt och du 

och Hilda kan bo kvar här till dess att… Jag kommer att flytta 

redan idag och är här för att hämta Veras saker och lite kläder.” 

Hon stirrade på spiken, tyckte nästan att den rörde sig, eller så 

var det bara hennes ögon som spelade henne ett spratt. 

”Men kära barn, varför? Är det Manda som har övertalat dig? 

Den kvinnan säger sig vara kristen men innanför den masken 

finns inget rättfärdigt.” 

”Hur kan du säga så? Mindor och Manda har hjälpt mig 

många gånger och man lyssnar på dem.” 

207

”Vi tror naturligtvis på olika saker”, sa Sofia, lugnare än Johanna 

trodde hon skulle vara. ”Men jag vill inte att du ska flytta 

ut ur ditt eget hus, jag och Hilda kan hitta någon annanstans 

att bo.” 

”Det kommer inte på fråga, ni bor kvar, åtminstone du Sofia, 

och giv akt på flickan så att hon inte förvänt synen på dig.” 

”Ho, ho, ho, skulle den rara flickan vända synen på en gammal 

trollkunnig käring, jo, jo. Det hör du själv hur dumt det 

låter.” 

Johanna ville le, skratta med Sofia och slappna av, men hon 

kunde inte. Istället reste hon sig och gick in för att packa. Hon 

kunde känna Sofias besvikelse bakom ryggen, den stramade i 

bröstet och hon bannade sig själv för att hon var så svag och lät 

sig påverkas. Hur skulle hon någonsin kunna handla så att ingen 

blev besviken på henne? Och om hon hade fel? Om Manda 

hade fel och Sofia rätt? Borde inte Sofia försöka övertala henne 

ytterligare om hon nu visste allt? 

När Johanna vände sig om stod Sofia där, tyst och stilla och 

med ett drag kring munnen hon kände igen som stolthet. Nej, 

hon skulle inte komma att truga. 

”Jag tar flickan med mig hem till mitt”, sa hon och vände på 

klacken. Det var inte vad Johanna hade velat, men det var å 

andra sidan väntat. Hon hörde Mandas ord inom sig, att hon 

måste vara beslutsam och stå fast vid det. Hon kunde inte börja 

vackla nu. 

”Du gör som du vill”, sa Johanna, ”men för min del får ni gärna 

bo kvar.” Orden lämnade hennes mun och föll tunga mot 

golvet. Sofia var inte kvar och hade inte hört, men Johanna 

hade i alla fall stått fast vid sitt beslut. Så hon packade, kippade 

efter luft eftersom andningen lagt sig alldeles för högt upp i 

bröstet, tog Vera i vagnen och lade packningen däri. 

”Adjö”, sa hon till Sofia och Hilda och allt kändes så fel. 

Johanna sköt Vera och vagnen framför sig och det sved i halsen 

och bakom ögonen. Det var inte lång väg att gå till Manda 

och Mindor men hon tänkte att hon måste hitta någon som 

208

kunde ta hand om kon och hönsen om nu Sofia och Hilda gav 

sig av. Att springa mellan skulle inte gå i längden. Tänk om 

Herman såg mig nu, tänkte Johanna, hur hon hastade runt, än 

hit än dit. Så mycket enklare det hade varit att ha en make, att 

veta var hon hörde hemma. 

Bortåt midsommarplatsen såg hon en välkänd gestalt och 

det stack till i henne av nervositet. Georg satt i gräset med sin 

svarta vaxduksbok och verkade djupt försjunken i den. Kanske 

skulle hon bara gå förbi och låtsas som ingenting. Hon riktade 

blicken stint framåt och skyndade på stegen. När hon nästan 

var förbi och kände besvikelsen smyga sig på hörde hon hans: 

”Johanna!” Hon vände på huvudet, försökte se överraskad 

ut, men anade att hon inte lyckats så bra. ”Vart är Johanna på 

väg?” sa han och for med blicken över den fullpackade vagnen. 

”Jag ska flytta hemifrån”, sa Johanna och måste le åt det absurda 

i situationen. Han frågade inte närmare vad hon menade 

och det gjorde henne lättad. 

Georg klev upp ur gräset med ett vigt skutt och kom fram. 

Han stod nära och såg henne rakt i ögonen med glitter och 

glädje i blicken. 

”Så roligt att se Johanna, det var länge sedan.” 

”Ja”, sa hon och med ens kändes allt mycket lättare. Flytten, 

Sofia, Hilda, Mindor och Manda, katastrofen, odjuret, allt 

rann av henne och de tidigare lurpassande tårarna svaldes ner 

i halsen och försvann. Vera var ovanligt lugn och låg och snusade 

i vagnen. Johanna hade ingen tid att passa och hon fick en 

ingivelse. 

”Kan vi gå hem till dig och tala? Jag behöver inte vara framme 

förrän senare och jag vill inte stå härute och tala så folk 

börjar prata.” Hon visste inte var hon fick modet ifrån, kanske 

var det Georgs uppmuntrande blick. 

Georgs stuga låg ensligt vid kanten av Noran och Johanna 

var glad över att kunna ställa vagnen på förstubron utan att 

vara rädd att någon skulle se den. 

”Johanna får ursäkta mitt ungkarlsboende, det är inte så 

vackert som Johannas hem. Får jag säga du?” 

209

”Jag trodde redan vi gjorde det”, sa Johanna. 

Stugan hade bara ett kök, någon kammare fanns inte, men 

det var trevligt och rent och det stod till och med en bukett 

med midsommarblomster på bordet. En och annan smörblomma 

kikade också fram. 

”Har du plockat?” frågade hon och hade svårt att tro det. 

Herman skulle aldrig ha kommit på tanken att göra något sådant. 

”Äsch, det där, ja lite midsommar vill man väl ha in i skruttstugan, 

lite fägring när det kommer fagert flickbesök”, sa han 

och blinkade. Johanna kände hur hon blev röd om halsen. 

Flicka? Jo, jag tackar jag, tänkte hon och log inombords. 

Han hade ett litet fönster som vette ut mot sjön. 

”Ljuset är så vackert över Noran så här års”, sa Johanna och 

önskade att det vore kväll, att de firade midsommarnatten tillsammans 

och att det inte fanns några hinder i vägen. 

”Jo, men det rör sig under ytan”, sa Georg och Johanna tänkte 

på den där natten han funnit henne ute på Halhälla och hon 

höll på att dras ner under det svarta vattnet. Hon anade att han 

tänkte på samma sak för hans ögon var oroliga när han mötte 

hennes blick. 

”Du gör väl inga nattliga utflykter längre?” sa han och rösten 

lät blyg. Som om han hade oroat sig för henne men inte riktigt 

vågade erkänna det. 

”Nej. Men har jag känt en dragning till vatten allt sedan dess. 

Som om någon vill ha mig ner dit.” Hon tystnade och var nära 

att sätta handen för munnen, var kom allt detta tal ifrån? ”Så 

jag säger!” 

”För mig behöver du inte censurera ditt tal, jag vet allt för 

väl vad som göms i naturen.” Johanna såg på Georg, såg på hans 

tunna handleder, hans sneda leende och veka mun. Och hon 

insåg att hon inte alls kände honom, hon visste inte vem han 

var eller var han kom ifrån, visste inget om hans liv. Tänk om 

här dolde sig samma faror som lurade under vattnet? Det var 

en befängd tanke, hon visste det, men alla händelser den senaste 

tiden hade gjort henne misstänksam och nojig. 

210

”Hur kan du veta?” frågade hon och kände hur hon automatiskt 

backade mot dörren. 

”Jag har ögon att se med, öron till att höra och så något de 

kallar ett sjätte sinne.” 

Manda skulle dåna om hon visste att Johanna talade med 

Georg på det här viset. Tanken gjorde Johanna full i skratt och 

hon tänkte att en eftermiddag, en enda kort eftermiddag kunde 

hon väl få slappna av i Georgs sällskap, där ingen kunde se 

dem och ingen kunde döma. Sedan skulle hon bli ordentlig 

igen. Av någon anledning kände hon inte som om Gud kunde 

se henne här. Hon var dold för andras ögon och det var bara 

tillfälligt, bara för några timmar. Hennes axlar slappnade av så 

att det smärtade, men på ett behagligt sätt. Vera sov och det 

var alldeles tyst. 

”Du är vacker Johanna, det har jag alltid tyckt”, sa Georg och 

tog hennes hand. Han såg på hennes ansikte och hon blev glad 

men samtidigt generad. Tänk att hon inte mindes hur länge 

han hade bott här i trakten, det var som om han bara fanns och 

alltid hade funnits. Hon tänkte på de där dagarna då Herman 

levde och Georg hade kommit till henne i gräset. 

”Tok”, sa hon och såg ner på hans hand. Sakta och försiktigt 

lade han hennes hand intill sin egen kind, den var sträv och 

het och det började bulta på märkliga ställen i hennes kropp. 

Så tog hon några steg närmare så att hon automatiskt omslöts 

av hans famn. 

”Jag har längtat så länge efter att få famna dig”, sa han mot 

hennes nacke. Hon ryste av välbehag och kroppen började leva 

sitt eget liv. Om Georgs rörelser varit försiktiga, var hennes nu 

hetsiga, flammande, hon rörde vid hans bröst, drog i skjortan, 

ville känna hans bara hud under sina fingrar. Hon brann och 

kunde inte sluta. Han skrattade ett Georg-skratt i hennes öra 

och hon blev alldeles svag i hela kroppen. 

”Kom”, sa han, tog hennes hand och ledde henne till kökssoffan. 

Med några vana rörelser förvandlade han den till en bädd 

och de rasade ner i den, kyssande varandra för första gången. 

Hon kysste honom hårt och hetsigt. Hon tog av sig klänning 

211

och underklänning och linnet och det gjorde nästan ont när 

han mötte hennes hud med sin. Älskogen rände igenom dem 

som hetsig feber och de flämtade sig fram till det ljuvliga, underbara, 

det som hon aldrig fått uppleva med Herman. Efteråt 

var det som om hon undrade vad som hade hänt, som om hon 

inte varit medveten eller som om någon annan styrt hennes 

kropp. Hon vågade inte möta hans ögon, anade förvåningen 

i hans smekningar över hennes rygg. Att hon hade haft något 

så djuriskt i sig hade hon aldrig trott. Vad skulle han tänka om 

henne nu? 

”Jag måste gå”, sa hon fast hon inte ville. Hon ville ligga kvar 

där med honom för alltid, men verkligheten kom ikapp henne, 

Vera skulle tas om hand och Manda och Mindor väntade på 

henne. Hon reste sig hastigt, klädde sig med ryggen mot Georg 

och skämdes över sina gamla slitna underkläder. 

”Johanna”, sa han mot hennes rygg. Hon knäppte blusen, 

kände hur huden kring bröstet och halsen fortfarande var alldeles 

varm. ”Kom igen”, sa han, ”kom tillbaka en annan dag.” 

”Vi får se”, sa Johanna och hörde hur sval hennes röst lät. 

Det varma i kroppen sa något annat. 

Vera låg och kikade när Johanna kom ut på förstubron. När 

hon såg sin mor började hon prata sitt obegripliga språk och 

Johanna log åt hennes underbara ljud. Hon tog vagnen och 

lämnade Georgs stuga. Varje steg smärtade i hennes inre, det 

kändes i hela hennes kropp att hon gjorde fel, att hon förstörde 

något vackert genom att bara gå därifrån. Något som kunde 

bli vackert om det inte vore för den fula, kalla verklighet de 

befann sig i. För vad skulle ske om hon blev kvar hos honom? 

Hon skulle förlora sin heder, sitt arbete, bli utstött och baktalad. 

Den enda som skulle finnas kvar vore Sofia, men om det var 

sant det som Manda sa att Hilda var ondskan i en flickas skepnad, 

ville hon inte heller vara en del av Sofias liv. 

212

Kapitel 33 

När Johanna såg Mandas leende försvann alla tvivel för en 

stund. Det hade blivit så viktigt för Johanna att göra kvinnan 

nöjd, att göra rätt. Och det budskapet såg hon i blicken hos 

Manda; hon hade gjort henne mer än nöjd och det kändes bra. 

Timmarna med Georg försökte hon förtränga, det tillhörde nu 

hennes gamla liv. Så fort hon klev över tröskeln hos Mindor 

och Manda skulle hon vara räddad och allt skulle bli mycket 

enklare. 

”Johanna, hjärtligt välkommen.” Manda gav henne en hastig 

kram, något Johanna inte var van vid och hon stelnade till. Sedan 

tog Manda henne under armen och ville visa henne runt. 

Johanna hade aldrig besökt paret i deras hem. De hade det modernt 

med en ny spis med elektrisk ugn, en ordentlig diskbänk 

i rostfritt stål, till och med ett litet kylskåp och en frys. 

”Vi har planer på att låta installera en vattenklosett också, 

det hade vi när vi bodde i Sveg. Men jag vet inte hur det blir 

med det, Mindor talar om problem med avlopp och sådant men 

det ska nog lösa sig. Kan man bara betala för sig brukar det inte 

vara några problem.” Manda log ett hastigt leende, som hann 

dö på hennes läppar innan Johanna besvarat det. ”Och här har 

vi sovrummet. Du förstår, vi vill vara lite moderna som man 

är inne i städerna. Ett rum för olika ändamål, ett för att sova i, 

ett för att laga mat och äta i, ett vardagsrum, som man kallar 

det, där man umgås, lyssnar på radio, eller arbetar. Det ska vara 

ljust och luftigt och rent.” 

Johanna betraktade de två sängarna i rummet, en vid var 

vägg med en vikvägg emellan. Sov de inte i samma säng? Sängarna 

var omsorgsfullt bäddade med vita, virkade överdrag, 

213

kuddar i brunt och vid varje säng en matta med ett par tofflor, 

ett par nätta i gult siden vid den ena och ett par större, bruna, 

vid den andra. Tofflornas tår pekade mot sängarna och hade 

hälarna vända mot varandra och Johanna undrade för sig själv 

om Mindor och Manda även sov med ryggarna mot varandra, 

om de ens talade om kvällarna eller om tystnad rådde i deras 

moderna sovrum. 

Hon tänkte på hur hon själv och Herman sovit i den trånga 

bädden, med lukter, kroppsliga avdunstningar och blandade 

kroppsvätskor i ett enda virrvarr. Sedan Georgs nakna bröst 

och Johanna flämtade svagt till när hon tänkte på det. 

Vid Mandas gavel hängde ett draperi, Johanna gick fram och 

skulle precis dra undan det för att se vad som fanns bakom 

då Manda sa att det var dags att gå vidare. Johanna ville inte 

snoka så hon släppte tyget, men tyckte sig skymta en liten säng 

bakom. 

De gick vidare i huset och Manda visade Mindors skrivbord 

där han satt och skrev sina predikningar. 

”Vi sitter här och han läser sina ord för mig medan jag virkar 

i soffan. Jag kommer med förslag på ändringar och så rättar 

jag hans skrivna texter, du förstår, Mindor är inte så bra på att 

stava så det får jag hjälpa honom med. I övrigt är han duktig. 

Inte sant?” Frågan kom så oväntat och hennes ögon lyste av 

något, som om frågan var viktig för henne och att hon ville ha 

ett särskilt svar. 

”Ja. Visst”, sa Johanna. 

”Men han vore inget utan mig”, mumlade hon så tyst att 

Johanna undrade om hon verkligen hört rätt. 

Johanna tittade efter det rum där hon och Vera skulle bo, 

men hon såg inga fler sängar än Mindor och Mandas och den 

traditionella kökssoffan var ersatt av vita stolar med röda sitsar. 

”Var ska jag och Vera sova?” frågade Johanna och då skrattade 

Manda till. 

”Ni ska bo i pigkammaren, kom ska du få se.” 

Manda gick före ut på gården, molnen hade mörkat himlen 

och kanske skulle det komma sommarregn. 

214

Intill huset fanns en mindre byggnad som för några år sedan 

varit igenväxt i ett hav av brännässlor, Johanna mindes den 

tidigare vanskötta trädgården som nu var välansad och geometrisk. 

Det lilla huset var bara några kvadratmeter stort och 

när Manda öppnade dörren möttes de av ett litet rum med fyra 

sängar och en stor öppen spis. 

”Vi har nyss sotat skorstenen, de andra flickorna klagade på 

att det rökte in.” 

”Bor det fler flickor här?” undrade Johanna även om hon redan 

visste svaret. 

”Jo, det är ju som sagt en pigkammare”, sa Manda och skrattade 

till igen, ”du får dela rum med Stina, Anna och Greta.” 

Hon böjde sig ned, plockade upp en bok från golvet och lade 

den tillrätta på huvudkudden. ”Slarviga flickor”, sa hon och 

Johanna kände sig som om hon gått tillbaka i tiden, som om 

hon återigen var en ung flicka. ”Sover Vera med dig eller ska 

hon ha en egen säng?” 

”Jag kan hämta hennes vagga från huset”, sa Johanna och 

kände sig olustig till mods. Hon, en vuxen kvinna med ett 

barn, skulle bo i pigkammaren hos ett par när hennes eget hus 

låg bara en promenad bort. Hur hade det blivit så här? Manda 

verkade se hennes förvirring, hon gick fram och lade handen 

på Johannas arm. 

”Du har gjort helt rätt, här är du skyddad från all ondska. 

Och det är bara tillfälligt, när allt det här är över och flickan 

och odjuret är borta kan du flytta hem igen, till ditt.” 

Johanna nickade och sjönk ned på sängen, med ens utpumpad. 

”Vi har kvällsvard och bön klockan åtta inne hos oss. Nu får 

du installera dig så ses vi senare.” Manda stängde dörren och 

Johanna hörde hur gångjärnen gnisslande gick igen. 

215

Hilda

Kapitel 34 

”Vi blir inte kvar här”, sa Sofia, ”jag tänker inte inkräkta på 

någons hem och om du vill får du gärna följa med och bo hos 

mig. Men jag varnar dig, det är inte vackert där.” 

Hilda undrade hur illa det kunde vara och tänkte att om hon 

hade överlevt en hel vinter hos de döda systrarna borde hon 

klara vad som helst. Och det fanns inget alternativ. 

Det som mötte henne när de kom bort till Sofias gamla hus 

var inget hon i de vildaste fantasier kunnat föreställa sig. Att 

någon hade kunnat bo där verkade orimligt och ännu mer 

främmande tycktes henne tanken att detta nu var hennes hem. 

”Det är tre månader sedan jag var här”, sa Sofia och gick in 

före i den håla som skulle föreställa ett hem. Golvet var förstört, 

på flera ställen skymtade jorden, dammig och mörk. En 

gammal järnsäng var det vackraste i rummet, eller snarare det 

minst motbjudande, en svart järnsäng från förra århundradet 

med slingrande järnblommor men som lika gärna hade kunnat 

vara ormar. En nedlegad madrass, ett gammalt hästtäcke och 

två grånade prydnadskuddar fulla av damm låg på sängen. 

”Vi måste städa”, sa Sofia och vinkade åt Hilda att följa henne. 

Tillsammans bar de ut alla sängkläder och ute i luften syntes 

hur dammet yrde från dem och hur grå fet smuts låg över 

allt. Ett tunt dammlager lade sig på Hildas tunga och irriterade. 

”Det räcker nog inte att bara skaka dem, vi måste tvätta”, sa 

Hilda när Sofia med kraft började skaka hästtäcket så att Hilda 

tappade balansen. 

”Vi skakar, sedan lägger vi dem i solen så blir de rena.” 

”De blir inte rena av solen.” 

”Solen dödar bakterierna, det sa man på min tid.” 

219

Hilda skakade på huvudet, suckade åt den gamla vetenskapen. 

”Jag tror ändå det är bäst vi sköljer av dem”, sa Hilda och 

Sofia gav motvilligt med sig. Tillsammans gick de under tystnad 

ner till ån som rann en bit ifrån stugan. Gräset var vått av 

allt regn den senaste tiden och Hilda sjönk ner med fötterna i 

marken så de blev alldeles blöta. 

De sköljde sängkläderna våta och tunga. Medan de bar det 

tunga hästtäcket som dröp av åvatten tänkte Hilda på det tomma 

huset de just lämnat, att det var vansinne att de båda kvinnorna 

var för stolta för att bo kvar men att hon själv inte hade 

någon talan i detta. 

”Hör du Hilda?” sa Sofia. ”Någon klagar.” Hilda ansträngde 

hörseln för att uppfatta det Sofia lyssnade till och långt borta 

hördes ett ihållande jämmer. Det var något välbekant med ljudet, 

det ropade på henne och hon kände igen det från tiden 

odjuret hade levt i hennes mage. Han lät sorgsen och det stack 

till i hennes hjärta. Hon kunde inte låta bli att känna skuld 

varje gång Odjuret fördes på tal. 

”Vem tror du att det är? Vem kan låta så?” sa hon, trots att 

hon visste. 

”Bara en mor kan känna igen sitt barns gråt”, sa Sofia och 

fortsatte gå. Det var ingen idé att dölja något för Sofia och det 

kändes på sätt och vis tryggt. 

Hilda tänkte på det hasande, blodiga byltet, på systrarnas 

förfärade blickar när de såg vad hon fött fram och det vred sig 

i magen. 

”Tror du den är på väg?” sa hon. 

”Om du känner att det är så, så är det nog så.” 

Tanken på att möta Odjuret, se det för första gången som en 

fullvuxen varelse gjorde Hilda tokig av skräck. 

”Såg du den, Sofia? Hur såg han ut?” 

Sofia tittade frågande på henne. 

”Har du inte sett den själv?” 

”Bara när den kom ut, men sedan gömdes han undan.” 

”Dalborg kom till mig en natt i mars med blodiga händer och 

sa att Gud lämnat prästgården”, sa Sofia. ”Jag hade svårt att tro 

220

på honom när han talade om något så ohyggligt, men jag följde 

med honom och i ladugården, instängd i en hönsbur satt en 

svart figur med ledsna ögon och ryckte i gallret. Dalborg stängde 

dörren kvickt så jag hann inte se mycket mer än så och han 

darrade på rösten när han sa att det verkade som om flickan de 

tagit hand om hade fött den där varelsen. Du hade blodiga sår 

som av klor längs låren och dina bröst bar en blandning av blod 

och mjölk. Varelsen hade varit nedblodad och någon sorts fosterhinna 

fanns kvar över ansiktet. Men det största beviset för 

att det var du som fött honom var den navelsträng som sammanband 

er och som ingen ännu hade klippt av. Han berättade 

aldrig något för Linnea, tog hand om det hela själv och sedan 

hämtade han mig för att få någon slags andlig hjälp. Han sa han 

hade förlorat sin tro.” 

Vridningen i Hildas mage utvecklades till ett starkt illamående, 

att det var henne Sofia talade om var svårt att ta till sig, 

det måste handla om någon annan. 

Det klagande lätet hördes återigen, det sjöng över sjön och 

skogarna, en klagosång. 

221

Johanna

Kapitel 35 

Mindor kom inte hem till kvällsvarden och Manda gick nervöst 

runt i köket, fram och tillbaka. Bordet var dukat och Johanna 

och de andra inneboende kvinnorna satt och väntade 

med den varma maten på bordet som kallnade för varje minut 

som gick. 

”Nej, nu äter vi”, sa Manda med glättig röst. 

När maten var uppäten och samtalet tystnat kring bordet, 

reste sig Johanna för att plocka undan. 

”Sitt igen Johanna”, sa Manda, ”vi ska ha kvällsbön.” Johanna 

satte sig igen och betraktade kvinnorna runt bordet. Det fanns 

något kvävande i rummet. De andra knäppte sina händer och 

fällde ner hakorna mot bröstet med slutna ögon. Även Manda 

blundade, men höll sitt huvud höjt. Johanna slöt sina ögon, 

knäppte händerna hårt och gick in i sig själv. 

”Käre far, tack för denna dag i din nåd, att vi är omslutna av 

den och av din barmhärtighet. Vad vore vi utan den? Vad vore 

ett barn utan sin mor, sin far, vad vore en make utan sin maka, 

en människa utan vän? Tack för att Johanna och barnet har 

kommit till oss, ta hand om dem och vägled dem rätt. Ta hand 

om jordens alla barn och deras mödrar och fäder. Vaka över 

denna bygd, denna osedlighetens vagga där du utdelat dina 

straff över dem som syndat.” 

Manda tog en paus och Johanna tänkte att det hon sa inte 

stämde med det tidigare talet om att Djävulen var lös. Om det 

var Djävulen som dödat Linnea, inte kunde det då samtidigt 

vara Guds straff? Hon öppnade ögonen och tittade på Manda. 

Kinderna var vita, som av marmor, ögonen hårt knipna och 

munnen talande. Ryggen var rak och hakan högt och stolt lyft. 

225

Johanna blundade igen, började be med egna ord, men snart 

fortsatte Manda och dränkte Johannas egna tankar. 

Stina hjälpte Johanna att bädda sängen, vek lakanet fint över 

täcket och lade över en av sina kuddar på Johannas sida. Johanna 

log som tack. De andra sa ingenting, det var en förlamande 

tystnad över dem och Johanna letade efter något att säga för att 

slå hål på den. 

Hon bäddade Veras vagga och det slog henne att Alice inte 

var där. 

”Var är din dotter?” sa hon till Stina. Att behöva ställa en 

sådan fråga till en kvinna med ett så litet barn kändes inte normalt. 

Kanske var det som Manda sagt, att Stina var oförmögen 

att ta hand om barnet. 

”Hon sover inne hos Manda i natt”, sa Stina och Johanna 

stirrade på henne. 

”Varför i all sin dar då?” sa hon. 

”Det är lättare för henne att gå upp på nätterna om flickan 

vaknar, hon är mer van än jag”, sa hon och såg ner. ”Varsågod, 

nu är sängen klar.” 

Johanna såg på Stina. Hon verkade så ordentlig och bra, inte 

alls en sådan som lämnade sitt barn vind för våg. Men att inte 

ens orka gå upp på nätterna när flickan behövde henne? Något 

var fel. 

”Du sover i alla fall hos mig”, sa hon tyst till Vera medan hon 

gjorde iordning henne för kvällen. 

Sent under natten hörde Johanna gråt utanför fönstret och 

när hon tittade ut såg hon Manda stå i fönstret och titta in mot 

vaggan där Vera låg. Manda sträckte upp sina armar som om 

hon höll ett barn där, sedan vände hon armarna och grep i luften 

mot fönstret, mot det barn som var Johannas. Vad höll hon 

på med? Gick hon i sömnen? De röda ögonen lyste som facklor 

i mörkret och Johanna rös av synen. 

Vid morgonmaten var Mindor fortfarande borta och när de 

hjälptes åt att ta undan efter måltiden gick Johanna fram och 

lade en hand på Mandas axel. 

226

”Hur mår du?” frågade hon. 

”Det är inget fel på mig.” 

”Jag såg dig i natt”, viskade hon så att de andra inte skulle 

höra. 

Manda stirrade på Johanna, de röda ögonen blänkande av 

misstro. 

”Såg mig i natt?” sa hon och ögonen blinkade inte, det var 

som om de saknade ögonlock. Som om hon inte kunde stänga 

dem. 

”Ja, du stod utanför pigkammaren?” sa Johanna tveksamt, 

kanske hade hon bara drömt det hela. 

”Du ska inte lyssna på Stina, hon far bara med osanning.” 

”Stina?” 

”Ja, var det inte hon som sa det? Hon brukar anklaga mig för 

både det ena och andra. Oss emellan tror jag hon är lite sjuk. 

Hon är inte som hon ska. Jag ska prata med Mindor om det, 

kanske får hon flytta. Idag är det midsommarafton och vi har 

mycket att förbereda. Så det är bäst att vi sätter igång”, sa hon 

och vände Johanna ryggen. Johanna ville fråga fler saker om 

Stina, ville veta på vilket sätt hon var sjuk och varför hon inte 

hade sin dotter hos sig på nätterna, men Mandas kroppspråk 

visade tydligt att det var färdigtalat. 

Luften var kvav i köket, som om de inte vädrat på flera år. 

Johanna kände att det var tungt att andas och öppnade ett av 

fönstren, hakade av hasparna och lät den ljumma sommarluften 

strömma in. Fönsterbågarna knakade till av ansträngningen 

och det lossnade lite vit avflagnad färg från karmen. 

Utanför tycktes det som om världen var ljusare och varmare än 

inomhus. Hon tog några djupa andetag av det friska och ställde 

sig sedan och diskade. Det mumlades bakom hennes rygg, inte 

så att hon trodde att de talade om henne, men de andra flickorna 

var så lågmälda att de knappt märktes. Alla var de yngre 

än henne, runt tjugo och deras ögon var vaksamma. Johanna 

vände sig om och fångade Stinas blick. 

”Hur länge har du bott här Stina?” frågade Johanna. 

Hon kom fram och såg glad ut över frågan. 

227

”Sedan nyåret”, sa hon viskande. Automatiskt sänkte även 

Johanna rösten. 

”Trivs du?” 

”O ja, de är så snälla.” 

”Varför kom du hit?” 

Stina såg rådvill ut. 

”Det blev bäst så.” 

Johanna frågade inte mer, ville inte göra flickan besvärad. 

Stina smög iväg lika försiktigt som hon kommit, likt en 

skugga. 

När det blivit fint i köket satte sig Johanna för att amma Vera 

i vardagsrummet. Hon sjönk ner i en karmstol och lade Vera 

intill bröstet. Vera tittade upp och började gnälla, när Johanna 

försökte ge henne bröstet ville hon inte ha, hon ålade sig och 

trilskades för att slippa. 

”Älskade Vera, är du inte hungrig?” Hon kände på barnets 

panna, men den var sval och ansiktet var som vanligt rosigt. 

Barnets ögon började flacka och ingen del av kroppen var stilla. 

Som en oro, ett obehag som levde i henne. Johanna knäppte 

klänningen och reste sig. Då kom Mandas kropp i hennes synfält, 

hon stod i hallen mot rummet, fastfrusen och stirrade på 

barnet. Johanna skyndade sig förbi utan att säga ett ord, lämnade 

huset och gick ut till pigkammaren istället. Ingen av de 

andra flickorna var där och det gjorde henne lugn. Hon sjönk 

ner på bädden med Vera i knät och nu var hon hungrig och åt 

tills hon somnade i moderns famn. 

Sömnen ville även ta över Johannas ögon och hon slumrade 

till, sövd av Veras lugna andetag. Drömmarna kom tillbaka, 

dem hon inte ville ha. Hon såg Odjuret i sin dröm, först som en 

stilig ung man med mörkblå kostym och håret blankt och bakåtkammat. 

Så förändrades han, ansiktsdragen blev groteska, 

tänderna växte utåt, huden blev svart, hår trängde fram över 

kroppen; kostymen sprack av den växande kroppen. I hennes 

dröm var han ett varulvsväsen, vredgad, skriande och hungrig. 

Han såg henne, för hon var där, med röda ögon och ansiktet 

förvreds ännu en gång och blev till Mandas. Kroppen var 

228

fortfarande monstruös, men huvudet litet, ansiktet blekt. 

”Kom till mig”, hörde Johanna i drömmen men hon ville 

inte närma sig det ohyggliga, så hon backade, sprang tills hon 

inte orkade längre. 

Hastigt vaknade Johanna till och något fattades. Hon hade 

inte sovit särskilt länge, men Vera var borta och det var tomt i 

Johannas famn. Insikten högg henne i magen. Hon for upp ur 

sängen, skyndade ut ur pigkammaren, hörde orden från drömmen, 

Mandas ord ”kom till mig”, och hon visste att det var 

på riktigt, men inte riktat till henne. Hon slog upp dörren till 

huset, letade febrilt efter Manda och Vera, mötte Stina med 

barnet på armen. 

”Har Stina sett Manda och Vera?” 

Stina skakade på huvudet, men något i hennes ögon sa Johanna 

att hon visste. 

”Snälla Stina, var snäll och berätta.” Stina skakade återigen 

på huvudet och fällde ned hakan och blicken, likt under bönestunden 

föregående kväll. 

Johanna letade igenom vardagsrummet, gick upp till övervåningen, 

till Mandas och Mindors sovrum. Sängarna var prydligt 

bäddade men Mindors tofflor var borta. Han har lämnat 

henne, hann Johanna tänka innan hon skyndade vidare. Hon 

drog undan draperiet och där stod en tom barnsäng med tydliga 

märken efter att ett barn legat där. Alice. 

Ingenstans i huset fanns de och paniken forsade igenom 

henne. Hur kunde hon ha varit så naiv att hon inte sett det 

mest uppenbara? Hon satte ingen tilltro till att få med sig de 

andra flickorna att leta, istället tog hon en olåst cykel som stod 

intill husväggen och skyndade sig att cykla bort mot Sofias 

trygga famn. 

”Åh Sofia, att jag misstrodde dig så.” 

Det sjöng över nejderna, ett klagande ljud och det dröjde 

en stund innan hon insåg att det inte var vinden i träden som 

frambringade ljudet, utan något annat, omänskligt. Vera, tänkte 

hon, Gode Gud, låt mig finna Vera! 

229

Johanna slängde cykeln ifrån sig vid Sofias stuga och skyndade 

sig in. Måtte hon vara hemma! En omisskännlig lukt av piprök 

letade sig genom mörkret fram till Johanna. Att hon hade levt 

här! Så kikade Sofias ansikte fram och Johanna hade svårt att få 

fram orden, andningen var ansträngd efter den snabba cykelturen 

och det värkte i bröstet. 

”Det är Vera, Manda har tagit Vera, Vera är borta, snälla 

Sofia hjälp mig!” 

Sofia lade en hand på Johannas axel. 

”Vad säger du flicka?” 

”Manda. Har. Tagit. Vera.” Hon hackade ur sig orden mellan 

snyftningarna. 

”Ack, ack ack… Den onda kvinnan.” Hon såg ut att tänka 

efter ett ögonblick. ”Hedman kan säkert hjälpa, vi får samla oss 

nu. Johanna, du åker före, ta med dig Hilda, ni kan säkert låna 

en till cykel efter vägen. Vart kan hon ha tagit vägen tror du?” 

”Jag vet inte.” Johanna snyftade. 

”Bege er mot Grängshammar, så ser jag till att Hedman sänder 

ut folk mot Ulfshyttan, ut på Miljonvägen och ut i skogarna. 

Ge er iväg med det samma!” 

Hilda hade omärkligt smugit upp bakom dem och hon såg 

förfärat på Johanna. 

Johanna tänkte att hon hellre ville ha med sig Sofia eller en 

karl, men det fanns ingen tid för det så hon gjorde som Sofia 

sa och Hilda fick hoppa upp bakpå cykeln och de gav sig av. 

Vid den första backen blev det för tungt att ha Hilda på, så hon 

gick av. 

”Jag försöker låna en cykel”, sa hon, ”åk före så kommer jag.” 

Johanna trampade uppför backen, det sved i vaderna men hon 

måste framåt. Helga var ute i trädgården och arbetade, men 

Johanna hann bara vinka till henne och hoppades att någon 

annan skulle förklara vad som hänt. Det enda som drev henne 

var tanken på Vera, hennes mjuka kropp som var så skör och 

den enda hon hade som egentligen betydde någonting. Sedan 

försökte hon tänka logiskt, Manda skulle ha begränsade möjligheter 

att ta sig fram fort med ett barn. 

230

Hon kunde inte köra bil så vitt Johanna visste om inte Mindor 

kommit tillbaka och de rymt tillsammans. På cykel kunde 

man inte ta sig med ett litet barn, inte i en hast. Att spänna för 

hästen skulle hon aldrig ha hunnit på den korta stund Johanna 

sovit. Veras vagn hade stått kvar, så den enda möjligheten som 

fanns var att hon gått med Vera i famnen. Johanna kände hur 

hoppet återvände, hon skulle hinna ifatt henne om hon gick 

längs samma väg. 

På Skepparvallen, vid korsningen som delade sig mot Grängshammar 

till vänster och Miljonvägen till höger tvekade hon 

en stund. Tänk om Manda hade tagit Miljonvägen? Visserligen 

skulle de andra söka efter den vägen, men om det dröjde och 

Manda hann vika av inåt skogen eller åt finnmarken till innan 

de kommit ifatt? Men så besinnade hon sig, tog vägen mot 

Grängshammar som hon och Sofia kommit överens om. 

Det knastrade i gruset bakom henne och Hilda slöt upp vid 

hennes sida på en svart herrcykel som var alldeles för stor. 

”Jag fick låna av en kvinna som heter Helga”, sa hon, ”hon 

var så förskräckt och sa hon skulle komma efter hon också.” 

Johanna nickade tacksamt. 

Ju längre de kom mot Grängshammar, desto mer ansträngd 

blev Hildas andning. När Johanna tittade på henne var hon 

alldeles vit i ansiktet. Stackars barn, tänkte hon, hon är skräckslagen 

men yppar inte ett ljud om det. Vägen var ojämn av djupa 

kärrhjulspår och stora stenar stack upp lite här och var. Hilda 

var duktig på att parera dem. 

”Tack för att du följer med”, sa Johanna och försökte le. 

Hilda log svagt tillbaka och drog en darrande suck. 

”Det var den här vägen jag tog när jag hamnade hos systrarna.” 

Johanna mindes när hon och Herman åkt längs vägen med 

Andersson och hon hade ropat på systrarna, undrat om de ville 

åka med. Det var samma ställe som de nu passerade och hon 

kände hur något drog i henne, något som hade med Vera att 

göra. Hon bromsade försiktigt, viskade Hildas namn, som för 

att stoppa henne och stannade cykeln och kände efter. 

231

Inom sig hörde hon ett barnskrik, som samtidigt kom inifrån 

skogen och hon hade svårt att avgöra om det var ett yttre eller 

inre ljud. 

”Det är här de bor”, sa Hilda och pekade inåt skogen. 

Johannas ben darrade, vad skulle hennes nästa steg bli? Var 

det bara inbillning eller var det något som drog henne mot 

Jonsflickornas stuga? Varför i hela friden skulle Manda vara 

där? Hon tvekade en sekund, sedan lade hon cykeln försiktigt 

mot vägrenen. 

”Jag måste dit”, sa hon och Hilda blev än blekare. 

”Jag kan inte”, sa Hilda. 

”Stanna här och vakta”, sa Johanna utan att riktigt veta vad 

hon menade. Hilda såg lättad ut. 

”Kanske kan jag åka och hämta hjälp om Manda och Vera är 

där?” föreslog hon. 

”Ja, det är bättre. Om jag ropar ditt namn, åk och hämta de 

andra. Om jag ropar Veras namn vet du att de inte är där, då är 

det bättre att de andra letar på annat håll.” 

Hilda nickade och Johanna gick inåt skogen, stigen var tydlig 

och nästan upplyst inifrån som om den ville att hon skulle 

beträda den. 

En stuga framträdde bland tallarna, en svart stuga där rök 

ringlade ur skorstenen. 

232

Hilda

Kapitel 36 

Hilda kramade sig själv där hon stod och väntade, hon satte 

händerna i armhålorna som hennes far lärt henne. Nu ömmade 

inte brösten längre, men skräcken i henne var starkare än någonsin. 

Jag gör det här för Johannas skull, tänkte hon, och för 

Veras. 

Vid minsta ljud från skogen ryckte hon till, spände hörselorganen, 

såg sig om och hon kände sig naken där hon stod efter 

vägen, vem som helst kunde dyka upp och systrarna fanns 

i hennes närhet igen. Hur länge kunde ett par döda systrar 

vandra bland dem egentligen? Kunde inte Johanna ropa snart 

så att Hilda visste hur hon skulle göra. Men det var tyst inifrån 

skogen och Hildas hud knottrade sig. 

Så hördes ett ljud, men det var inte någon mänsklig röst, det 

var klagosången från tidigare under dagen och när hon vände 

på huvudet åt dess skarpa ihållande tjut mötte hon sitt Odjur 

för första gången sedan födelsen. Han stod i skogen på motsatt 

sida om systrarnas stuga och han glodde på henne. Allt hon 

hört om hans utseende såg ut att stämma, kroppen var stor, 

svart och hårig; klorna långa och deformerade; hans svans taggig 

och hans groteska händer saknade tummar. Tänderna spretade 

ur munnen som nu hade tystnat. De stod stilla i flera sekunder 

och bara stirrade på varandra. Hilda hade bävat för detta 

tillfälle så många gånger de senaste månaderna, men det hon 

i denna stund kände var inget av det som hon hade trott hon 

skulle känna. Hon blev både varm och kall inuti, som om hon 

betraktade något hon kände hatkärlek till. Det var när varelsen 

tog ett skutt framåt och samtidigt vrålade sitt skärande skri 

som hon vaknade upp ur sin dvala och hon kom snabbt upp på 

235

cykeln och trampade iväg, tillbaka mot Norbo, bort från Johanna 

och tvillingarna, bort från Odjuret som hon hörde rusa 

efter och hon kunde inte se sig om över axeln, då skulle hon 

tappa fart. Hon trampade så hårt på pedalerna att det började 

sticka i benen, huvudet dunkade och det sved i hennes bröst. 

Hon måste ifrån honom, han skulle döda henne och det klagande 

skriet tjöt i hennes öron. Hon hörde hur han kom närmare 

och så kände hon hur något tog tag i cykeln bakifrån och 

hur trögt det gick att trampa. En stinkande varm odör letade 

sig fram till hennes näsborrar, det luktade dött kött, träck och 

rutten munhåla. Hon skrek för att få kraft, trampade ännu hårdare 

och med ens lossnade hans grepp och cykeln flög framåt. 

Fortfarande vågade hon inte vända sig om och till hennes lättnad 

kom en nedförsbacke där hon fick mer fart och vrålet tystnade 

bakom henne. 

Inte förrän hon befann sig vid Helgas hus vågade hon sluta 

trampa och kunde äntligen se bakåt. På bakhjulets stänkskydd 

fanns svarta märken kvar efter stora händer och det satt något 

på pakethållaren. 

Hilda föll ihop på Helgas tomt, flämtande så hon trodde bröstet 

skulle spricka. Det smakade järn i hennes mun och hjärtat 

bankade i öronen. Helga kom rusande mot henne, satte sig intill 

på marken och tog Hildas huvud i sina händer. 

”Vad har hänt, var är Johanna och Vera?” sa hon men Hilda 

flämtade så hårt att hon inte kunde svara på flera minuter. ”Jag 

såg de andra bege sig av och leta. Tänkte det var bra om någon 

fanns kvar här också så jag stannade.” Hon reste sig och kom 

efter en stund tillbaka med en mugg med vatten som Hilda 

drack mellan flämtningarna. Det kalla vattnet gjorde ont att 

svälja men samtidigt försvann lite av blodsmaken. Efter en 

stund kunde hon andas mer normalt. 

”Odjuret, jag såg Odjuret, han höll på att döda mig.” 

”Vad säger hon?” 

”Och Johanna gick in till systrarna men jag vet inte om Vera 

var där. Hon skulle ropa men hon ropade aldrig.” 

”Systrarna?” 

236

”Jonsflickorna, kallas de visst. Jag vet att de är döda, men de 

bor kvar i stugan.” 

Helga tittade misstroget på henne som om hon blivit galen. 

”Johanna är i Jonsflickornas stuga och hon tror att Manda 

och Vera är där.” 

Ett bilhorn hördes från vägen och Hedman dök upp i sin bil 

med Sofia och Georg. 

”Vi har inte sett till dem”, sa Hedman. 

”Kom så åker vi med”, sa Helga, ”Hilda får förklara för jag 

förstår inte vad hon säger.” 

”Kära barn”, sa Sofia när Hilda berättat vad som hänt medan 

de åkte, trygga i bilens famn. 

”Han kommer inte våga sig fram när vi är så många”, sa Hedman. 

Det blev tyst i bilen, något andäktigt var det att färdas i 

ett sådant fordon, samtidigt som luften dallrade av skräck inför 

det främmande, onda. 

När de svängde av på vägen mot Grängshammar blundade 

Hilda och lutade sig mot Sofia, som höll henne om kroppen 

och smekte hennes hår. 

”Snart är det över kära barn”, viskade hon men Hilda tänkte 

att det aldrig skulle vara över, det som hänt hade satt alldeles 

för djupa spår i henne. 

När bilen stannade öppnade Hilda försiktigt ögonen och spanade 

omkring för att se om hon skulle möta de svarta ögonen 

eller det ihållande ropet. Men det var stilla runtom dem. 

”Blir du med?” frågade Sofia och Hilda nickade. Att sitta kvar 

i bilen var inget alternativ och kanske var det bra att möta sin 

rädsla vid systrarnas stuga med trygga människor runtomkring 

sig. De hade ingen makt över henne nu. 

När de gick längs stigen tänkte hon på den dagen i november 

då hon gått här, även då i rädsla men av en annan sort. Så länge 

sedan det kändes. Sofia gick på hennes högra sida och Georg på 

den andra och de höll henne om axlarna så att hon kände sig 

trygg. 

När de kom fram till stugan var det tyst och först tänkte 

237

Hilda att Johanna inte var där längre, kanske var stugan tom 

och hon hade fortsatt sitt letande. Men cykeln låg kvar vid vägen 

och Hilda trodde inte Johanna begett sig rakt ut i skogen. 

Så syntes en rörelse innanför gardinen och ett glädjelöst skratt 

hördes, ett skratt Hilda hört i en syn för länge sedan. 

238

Johanna

Kapitel 37 

Det rörde sig oroligt i Johannas mage när hon gick mot dörren, 

hon tänkte på Karl Emil, hur han kikat in genom fönstret och 

sett både det ena och det andra. 

Dörren var inte låst och hon bävade inför vad hon skulle 

komma att se där innanför. De levande döda, men framförallt 

Manda med Vera i famnen. Hon blundade en sekund och bad 

en snabb bön, sedan öppnade hon dörren och steg in. 

Manda satt i en sliten soffa, just i färd med att ge Vera mat 

från sitt eget bröst. Synen äcklade Johanna, samtidigt som hon 

blev lättad över att se sitt barn och att hon tycktes vara oskadd. 

När Manda fick syn på henne vidgades ögonen. 

”Vad gör du här?” fräste hon. ”Är du här för att ta mitt barn?” 

Ögonen lyste, nu rödare än någonsin. Några döda systrar syntes 

inte till. Kanske hade de bara funnits i Hildas fantasi. 

”Snälla Manda”, lirkade Johanna, ”låt mig hålla Vera en liten 

stund.” 

”Åh nej. Hur hittade du hit?” 

Johanna svarade inte, var rädd för att göra för hastiga rörelser, 

kanske skulle hon göra illa Vera då. 

”Tänk om Mindor såg dig nu, Manda”, försökte Johanna, 

”hur du tagit en annans barn. Och Gud, vad säger Gud om det.” 

”Mindor den bocken. Vad han säger bryr jag mig inte om. 

Vet du Johanna, att jag upptäckte att han låg med en av flickorna, 

kanske hade han legat med dem alla. Tog dem ut i skogen. 

Redde sig en bädd där åt sig och dem. Mig ville han inte ha, jag 

var för gammal sa han. Förbrukad, ofruktsam.” 

”Det var tråkigt”, sa Johanna, ”än Gud då?” 

”Gud?” Det var som om Manda med ens hade glömt sina 

241

predikningar om Guds straff och gudfruktighet men en rädsla 

rörde sig snabbt över hennes ögon. Rädslan gick över i något 

annat och hennes kropp sjönk sakta ihop. ”Det är förbi med 

mig”, sa hon, ”ingen man vill ha en förbrukad kvinna som inte 

kan ge honom barn och några fler barn kommer jag aldrig att 

få. Jag missbrukade min chans för länge sedan och jag hade satt 

min tilltro till er, ni unga mödrar, att få rå om era barn. Men 

det räcker inte för mig att ha dem i närheten, jag måste känna 

att de är mina, att de ser mig som sin mor.” Hon började snyfta, 

en sorts torr gråt och ansiktet förvreds så att hon såg grotesk ut. 

Hennes slappa kropp höll nästan på att tappa Vera, så Johanna 

skyndade fram och passade på att ta sitt barn med skräcken 

bultande bakom tinningarna. 

När Vera äntligen var i hennes armar igen, värkte det av 

lättnad i Johanna. 

Efter snyftningarna hejdade sig Manda, tittade på Johanna 

och barnet och sa: 

”Lia och Märta, lås dörren.” 

Johanna följde Mandas blick mot kammaren där två stora 

flickor klev fram, Jonsflickorna så som de såg ut sist Johanna 

sett dem, med håret i lösa knutar och med frånvarande bleka 

ansikten. Den ena av dem låste dörren, den andra ställde sig 

på vakt vid den. Johanna började förstå hur Hilda kunnat bli 

fånge här. Instinktivt kramade hon hårdare om Vera. 

”Ska vi ta barnet, mor?” sa en av flickorna och Johanna försökte 

tänka snabbt för att hitta en lucka mellan dem, ett sätt att 

prata sig ur denna situation. Hon vände sig mot systrarna, de 

som hindrade hennes flyktväg. 

”Lia och Märta, heter ni så?” sa hon och de nickade. Det 

fanns något slappt över deras uppenbarelser, som om de följde 

Mandas direktiv utan att riktigt förstå varför. 

”Är Manda er mor?” Johanna försökte få frågan att låta så 

tvivlande som möjligt, vilket inte var svårt eftersom hon själv 

inte riktigt hängde med i släktförhållandena. 

Ett tvivel drog förbi över deras ögon, i exakt samma stund 

och Johanna insåg att här hade hon något att ta fasta på. Rikta 

242

uppmärksamheten bort från sig själv, mot Manda. 

”Ta barnet”, hördes Mandas röst från soffan, men systrarna 

hade flyttat sitt fokus mot frågan. 

”Ja, det är moderflickan.” 

Ordet ringde bekant i Johanna. 

”Moderflicka?” 

”Ja, det var så moster kallade mor när vi var små.” 

Det började snurra av tankar i Johannas huvud och hon förstod 

inte hur allt hängde ihop. 

”Ta barnet!” röt Manda och reste sig. Johanna ryggade bakåt. 

Något väcktes till liv i stugan, en stor vrede som växte för varje 

sekund, men den var inte längre riktad mot Johanna. Systrarna 

tog varandras händer, hårt och mötte Manda som såg ut som 

en späd fågelunge bredvid de stora. Johanna drog sig ytterligare 

bakåt och ville se vad som skulle komma att ske. 

”Mor, vår mor du kallade dig tills vi var fyra år. Sedan blev 

vi stora och du blev rastlös i din kropp.” Lia och Märta talade 

unisont, som under en mässa. ”Man sa du en moderflicka var, 

en moderflicka, allt för ung för att förstå, alltför ung för att ta 

om hand och du lämnade oss åt morbror utan att säga adjö. Vår 

far fick vi aldrig se, och vår kusin, ja han blev dö’.” Medan de 

talade gick de närmare och närmare kvinnan som de en gång 

kallat mor och Johanna förstod varför Manda hade kommit hit, 

denna stuga kände hon till, för här hade hon en gång bott. Och 

sedan lämnat sina egna barn. Johanna mindes kvinnans tal om 

sitt syndiga leverne och hur hon fått bortadoptera sina barn. Så 

detta var alltså hennes sörjda barn. 

”Nu ska hon plikta”, sa en av systrarna, ”göra bot för sin 

synd.” 

Den ena systern höll fast Manda medan den andra hämtade rep 

och tillsammans band de henne medan Manda skrek och vrålade. 

”Johanna, snälla Johanna, hjälp mig!” bad Manda och Johanna 

stod handfallen och såg på. Systrarna stannade med ens upp och 

lyssnade. 

”Det är någon bakom huset”, sa den ena och den andra nickade. 

”Ni kommer inte undan med det här”, sa Manda och skrattade till. 

243

Johanna drog sig sakta mot dörren, systrarna stoppade henne 

inte, de brydde sig inte längre om henne, det enda de ville ha 

var sin hämnd. 

När hon kommit så nära dörren hon kunde för att sträcka 

ut handen och låsa upp den, gjorde Johanna det medan hon 

skakade i hela kroppen. Måtte Sofia och de andra vara utanför, 

tänkte hon. När dörren gick upp blev hennes böner besvarade; 

utanför stod Sofia, Georg, Hilda, Helga och Hedman och Johanna 

blev rörd över att de alla kommit till hennes undsättning. 

De såg lättade ut när de fick syn på henne och Vera. 

”Hur var det här då?” sa Hedman med sin myndiga stämma. 

Han klev orädd in i stugan där systrarna tronade över modern 

och höll henne i ett fast grepp. Så ryggade han bakåt när han 

såg vilka de var. Även Helga hördes flämta till. 

”Men käre värld, Lia och Märta!” sa Hedman. 

”Ni lever inte, ni är döda. Ni dränkte er i november i fjol, 

lämna nu denna jord och vila där ni hör hemma”, sa Sofia. 

Lia och Märta stirrade på Sofia, sedan på varandra. De höll 

hårt i varandras händer och skräcken lyste i ögonen för en 

stund, innan den försvann och ersattes av ett lugn. Hela stugan 

blev lugn och systrarna log lättat, lät sig falla bakåt tillsammans 

för att sedan försvinna. Johanna hörde hur Hilda drog en djup 

suck av lättnad och så hörde hon Vera skratta till. Ett underbart 

ljud i den spända situationen. 

”Bra att du är bunden”, sa Hedman, plockade upp Manda 

som om hon vore ett barn och bar ut henne ur stugan. Johanna 

kunde äntligen slappna av. 

”Tur att du är så liten att du inte förstår”, viskade hon i Veras 

öra. 

244

Hilda

Kapitel 38 

Medan Sofia talade såg Hilda i ögonblicksbilder vad som hände 

den där natten i november, när hon var ensam i systrarnas 

stuga. 

Lia och Märta vaknade samtidigt av en värk som skakade 

deras kroppar, red dem i vilt raseri. De ville ut för tidigt, den 

mörke mannens söner, innan de var färdiga. De rev och slet 

i systrarnas innandömen så att de jämrade sig, ur dem rann 

blodet alltför snabbt, alldeles för tidigt. Systrarna flydde ut i 

den kalla natten, hand i hand, sökande efter den man som var 

sönernas far, kanske kunde han hjälpa dem, tala sina barn till 

rätta. De sprang genom skogen i tunna linnen och bara fötter, 

rev upp sår de inte kände, riktade stegen mot Noran där de visste 

att han fanns. Deras andning var tung när de slog sig ner vid 

strandkanten. Blodet från deras livmödrar rann långsamt ut i 

vattnet och så var han där, steg upp från Norans djup med sina 

svarta lockar. Hans blick var sträng när han tittade på Lia och 

Märta, hans händer knöts och käken krampade. 

”Vad har ni gjort?” skrek han så det ekade över vattnet. ”Vad 

har ni gjort med vattnets söner?” Så sträckte han ut handen, 

tog tag i Lias ben och med den andra grävde han runt i henne 

tills han hittade det han letade efter. Ett dött, ofullgånget foster 

med svarta klor och hårigt ansikte. Han tittade med avsmak 

på det, slängde det i sjön och började istället gräva i Märtas 

livmoder. Det som fanns i henne var mindre, men mer likt ett 

människobarn än ett odjur. Inte heller det levde. 

”Som kärl är ni värdelösa, värdelösa. Ditt hade kunnat bli 

något, men du har inte tagit hand om dig”, sa han till Märta. 

Han drog upp dem från marken till stående, de tog varandras 

247

händer och det grät och skrek inuti dem av rädsla. Han tog 

ett bestämt tag i Lias hand och så drog han dem med sig ner i 

djupet. 

När Hilda såg systrarna falla bakåt och gå upp i rök, som om de 

aldrig hade funnits, inträdde en stor frid i henne. På sätt och 

vis hade hon önskat att Manda hade fått dela samma öde som 

hon själv, inlåst på vinden i systrarnas våld, samtidigt var hon 

glad att det var över. 

Hon åkte med i bilen tillbaka tillsammans med Hedman, Sofia, 

Helga och den bundna Manda, medan Johanna och Georg 

gick tillbaka med Vera och cykeln. 

”Aldrig att jag åker i samma bil som den kvinnan”, sa Johanna 

och inte heller kunde de lämna Manda efter vägen. Hon 

skulle tas om hand av fjärdingsmannen. 

Det var tyst i bilen, det enda som hördes var en svag gråt från 

Manda. 

”Var har du Mindor då?” sa Hedman med sträng röst. 

Men Manda svarade inte och gråten fortsatte. 

Vid Johannas stuga bad Hilda och Sofia att få kliva av, det 

fanns inte längre någon anledning att bege sig tillbaka till Sofias 

hem, även om de inte hade talat om det kändes det naturligt 

att de flyttade tillbaka igen. Åtminstone tillfälligt. 

Hedman körde iväg med Manda och Sofia tog Hilda om ryggen. 

”Jo, jo, jag visste väl att det var något fel på henne. En riktig 

hittefågel.” 

På kvällen när alla samlats igen kom Sofia med ett förslag. 

”Ska vi gå ner till Noran och tända ett ljus för Lia och Märta?” 

sa hon och tanken kändes för Hilda till en början motbjudande. 

”Det var ändå där de dog och vi kan göra det som 

en gärning för att hedra deras levande minne, det de var efter 

döden var inte vad de var medan de levde. Så kanske vi kan 

skydda oss bättre från levande döda i framtiden också.” Det 

sista argumentet bet på Hilda, även om hon helst inte ville gå 

248

ner till vattnet. 

”Kan vi inte tända ljus här i stugan istället?” sa Hilda. 

”Jag tror att det finns något mer också”, sa Sofia, ”jag tror att 

någon vill säga adjö. Och det ska ske nu ikväll.” Hon tittade på 

Hilda och ögonen ville säga något som inte munnen kunde. 

Hilda suckade och reste sig. 

”Då gör vi det nu”, sa hon. 

Det fanns något uppsluppet i deras sinnen när de tre kvinnorna 

gick ner till Norans vatten för att tända ljus. Trots allt 

som skett under dagen och den senaste tidens rädslor och 

skräck. Som om det var så som Sofia sa, att det onda var på väg 

att släppa greppet om bygden. 

”Det här lärde jag mig av min mor”, sa Sofia och tände ett 

stearinljus som hon höll över vattenytan så att lågan speglades 

däri. ”Titta noga på lågan i vattnet och följ dess rörelser.” De 

tittade i vattnet, det rödgula ljuset flammade och böljade stilla 

och Hilda kände ingen rädsla längre, inte för sjön, inte för något 

som lurade i skogarna. Sofia viskade ord hon inte kunde 

uppfatta, det lät som en bön och ibland hörde hon Lias och 

Märtas namn och lågan fladdrade till vid namnen. Sedan blev 

den stilla för ett ögonblick och även vattnet stillade sig. Det var 

som om jorden stannade, vindarna slutade blåsa, inga djurläten 

hördes och ett stort lugn lade sig över dem. De satt i lugnet en 

stund och det var som om deras andning upphörde, som om 

allt liv tog en paus. 

Mitt i lugnet hördes så ett vrål och de tre ryckte till, Hilda 

kände igen ljudet och strupen snördes åt, återigen av skräck. 

Skulle det aldrig ta slut? tänkte hon då ursprunget till ljudet 

visade sig. 

Ute på Halhälla mitt i sjön satt Odjuret och det såg ut som om 

han speglade sig i vattnet. För varje gång han såg sig själv vrålade 

han, ett öronpinande, sorgset tjut som om han såg sig själv 

för första gången och inte klarade av sin egen spegelbild. ”Han är 

här”, sa Sofia dovt. Hilda ville blunda, men kunde inte, skräcken 

var för stor så hon höll ögonen vidöppna mot det monster hon på 

sätt och vis skapat. 

249

Han ställde sig upp, såg åter ner i vattnet och vrålet övergick i 

en slags gråt, ett jämmer ur hans förvridna strupe. 

Så dök han ner i vattnet och Hilda flämtade till, skulle han 

komma till dem? Men snart bröts vattenytan igen och han kom 

upp, med en stor sten i händerna. Han lade den på klipphällen 

och de tittade, förstenade på, spända på vad som skulle hända. 

Han var än så länge en bra bit ifrån dem, de skulle hinna 

springa om han kom närmare. Men ännu hade han inte upptäckt 

dem. 

Han dök återigen under ytan och den här gången kom han 

upp med en mjärde med ett grovt rep. Han började trassla med 

repet och mjärden, de svarta klorna bröt ståltrådar och hela 

tiden medan han arbetade jämrade han sig. Kroppens behåring 

var nu blöt av vattnet och det gjorde att han såg mindre ut, 

även om han fortfarande var lika hotfull och skrämmande att 

titta på. Sedan knöt han trådarna och repet runt stenen, noga 

och flera varv så att de verkligen satt och så snörade han fast 

stenen runt sitt ena krokiga ben. En sista tvekan innan han 

slängde ner stenen i vattnet och drogs med under ytan. Några 

bubblor steg upp, sedan blev allt stilla. En lång stund gick medan 

de tre kvinnorna bara satt och såg ut över vattnet, väntade 

på att han skulle dyka upp igen men inget mer hände. 

En klump bildades i Hildas hals när hon insåg att Odjuret 

kände sorg. Att han inte stod ut med sig själv. 

”Så var det med den saken”, sa Sofia och bröt tystnaden. ”Jag 

kände det på mig.” 

Tysta gick de hemåt, inte längre uppsluppna men lättade. Det 

onda var borta. 

När de kom tillbaka till stugan stod Helga och väntade på 

dem. 

”Har ni varit på promenad?” sa hon men väntade inte på 

svar. ”Manda sitter i Falun nu, häktad för barnarov. Henne lär 

vi inte se mer här i trakterna.” 

”Inte odjuret heller”, sa Sofia. 

”På tal om det”, sa Helga , ”det satt en sak på pakethållaren 

250

till Emils gamla cykel, den som Hilda lånade. Inte satt den där 

när jag lånade ut den till henne. Men jag tog med mig den, 

tänkte att hon kanske ville ha den.” 

”Vad var det?” frågade Hilda. 

Helga räckte fram ett knyte, ett lortigt gammalt tyg med något 

hårt i. Kunde Odjuret ha satt den på cykeln? Hilda mindes 

den fruktansvärda julklapp med hennes gamla kroppsrester 

som hon fått av systrarna och bävade för att öppna knytet. Men 

de andra tittade nyfiket på, så till slut tog hon mod till sig och 

vecklade upp tyget. Däri låg något hon så väl kände igen från 

sina drömmar. Det var en liten snurra, gjord i trä med röda och 

blåa band målade runt den. En snurra som man snurrar igång 

på golvet och som barn leker med. Som hennes glädjebarn i 

drömmarna lekte med, det barn hon älskade och höll kärt. Hon 

stirrade på föremålet och den tidigare klumpen i halsen förvandlades 

till tårar. Han hade känt till hennes drömmar, han 

ville bli älskad på samma sätt som hon hade älskat drömbarnet. 

”Tack”, sa hon bakom tårarna, ”tack för att du tog vara på 

den.” 

251

Kapitel 39 

”Jag tror att jag är redo att återvända hem nu, men jag skulle 

gärna vilja ha sällskap”, sa Hilda några dagar senare när de 

satt och åt sin morgonmat. Dagarna hade blivit varmare och 

färgerna klarare sedan allt det hemska försvunnit. Hilda hade 

börjat sakna sin lillebror så att det värkte bakom bröstbenet 

och hon kände sig så pass stark att hon bestämt sig för att det 

var dags. 

”Jag går gärna med dig”, sa Johanna, ”om Sofia är kvar och 

vaktar Vera.” 

”Fattas bara annat”, sa Sofia, ”själv ska jag inte gå så långt 

med mina krumma ben.” 

Det fanns inte mycket att packa, bara några kläder hon fått 

av Johanna som hon propsade på att Hilda skulle ta med och så 

träsnurran som hennes lillebror skulle få. 

”Kom och hälsa på”, sa Sofia och tryckte Hildas hand samtidigt 

som hon rökte sin pipa. En tår syntes i ögonvrån medan 

hon viftade med handen att de skulle bege sig. 

”Rök inte för mycket nära Vera”, sa Johanna och sedan gick 

de. 

Den första biten gick de tysta, det var så mycket som rörde 

sig i Hildas huvud och hon tänkte på hur hon skulle förklara 

för fadern och brodern var hon hade varit och vad som hade 

hänt. Hur förklarade man det oförklarliga? Kanske skulle hon 

inte behöva säga allt, kanske skulle hon kunna utelämna det 

mest otroliga, det som hon fortfarande hade svårt att tro att 

hon över huvud taget varit med om. 

De gick ännu en gång på vägen mot Grängshammar, där 

252

Hilda sett Odjuret, då hon bara sett dess ondska och inget mer. 

Hon smekte träsnurran med fingret, tänkte på hur orättvist liv 

kunde vara. Trots allt som hänt var hon glad över att vara människa. 

När de passerade stigen upp mot Jonsstugan kom hon att 

tänka på julafton då hon fortfarande var inlåst där och hur 

hon hade hört folk ute på vägen, sjungandes julsånger. Så nära 

friheten hon hade varit. Samtidigt, så låst av det som levde i 

henne. 

”Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna”, sjöng 

hon och Johanna såg förvånat på henne. 

”Julsånger, mitt i sommaren”, sa hon frågande. 

”Jag längtar till jul”, sa Hilda och tänkte att denna jul skulle 

bli den lyckligaste i hennes liv. Såvida hon var välkommen tillbaka 

förstås, slog det henne och hon tystnade. 

När de kom fram till Grängshammar och prästgården tänkte 

Hilda på Linnea, hur god hon hade varit och hon undrade hur 

kyrkoherden hade det, om han hade kunnat gå vidare. 

”Vill du besöka honom?” frågade Johanna, men Hilda skakade 

på huvudet. Hon ville inte riva upp ett öppet sår. Att meddela 

honom att Odjuret nu var borta för alltid litade hon till att 

Sofia skulle ta hand om, hon som kände kyrkoherden. 

Det var när de passerat Grängshammar och var på väg hem 

till Dalkarlsnäs som Hilda kände den första stora lättnaden inträda 

i sin kropp. Oavsett vad som skulle hända sedan, oavsett 

hur hon skulle bli mottagen av fadern och brodern, fanns det 

inte längre något som skrämde henne, nu när hon varit med 

om det värsta. Att hon kunnat vara så rädd för sin fars vrede 

syntes henne nu obegripligt när hon visste vilka riktiga faror 

som fanns. 

Dagen var varm och de stannade och drack av den saft som 

Sofia skickat med dem. Så stor skillnad mot då hon gått här 

förra gången och det var mörkt och kallt och hon hade allt det 

hemska framför sig. Nu var stegen lätta, axlarna lätta, livet lätt. 

Även om hon fortfarande hoppade till av knakande grenar från 

skogen och fortfarande såg sig över axeln när hon hörde steg 

253

akom. Det skulle nog aldrig komma att försvinna. 

Till sist passerade de Jönshyttan och Hilda påmindes om den 

man hon tyckte sig ha sett i vattnet, ögonen som följde hennes 

steg. Kanske var det inte inbillning då. I ljuset var hyttan lugn 

och doften från spökmilorna fanns inte längre kvar. 

Snart, snart skulle hon få träffa sin bror. Det bubblade i magen 

av nervositet, hon undrade om han hade växt, om han 

hade lärt sig fler saker och hon hoppades att han inte hade 

varit alltför ledsen över att hon varit borta. Och så fadern. Vad 

skulle han säga? Hade han letat efter henne? 

Hilda återsåg storstenen och tårarna samlades i hennes 

ögonvrår, hon hade inte trott att hon någonsin skulle se sin 

barndoms trakter igen, men nu var den här framför henne, vägen, 

vattnet som skymtade bakom träden och så huset, hennes 

barndomshem. Det stod kvar och såg likadant ut som alltid. 

När hon öppnade dörren knakade den som förut och hon log 

för sig själv. Fadern var alltså sig lik, gångjärnen hade fortfarande 

inte blivit smörjda. 

”Hallå?” ropade Hilda prövande och hennes röst kändes tunn 

och darrade av förväntan och nervositet. Johanna hade stannat 

utanför, ville inte störa Hildas första möte med de sina. 

Springande steg hördes och så kikade ett litet ansikte fram i 

dörren. 

”John!” Hildas bröst fylldes av värme och ömhet och hon 

sträckte ut armarna, föll ner på knä och han rusade fram och 

kramade henne hårt. 

”Storasyster”, sa han mot hennes hår och hon började gråta. 

”Älskade vän, hur har du haft det? Jag är så glad att se dig.” 

John hade växt, blivit lite längre och håret såg mörkare ut. Han 

skulle fylla sju om några månader. ”Vad stor du har blivit”, 

snyftade hon. 

”De är borta nu va?” sa han och hon tittade i hans ögon som 

såg allvarligt på henne. ”På riktigt?” 

”Vilka då?” sa Hilda och försökte greppa vad han menade. 

”De onda, systrarna, moderflickan och Odjuret. Dem jag 

drömt om. De är borta va?” 

254

Hilda såg på sin bror, visste inte vad hon skulle säga. Hur kunde 

han veta? 

”Har du sett dem i dina drömmar?” 

Han nickade. 

”Ja, de är borta, definitivt borta.” 

”Defnit?” 

”Ja, definitivt, för alltid.” 

Johns ansikte öppnade sig, en oro föll av honom och han 

kramade Hilda och skrattade. 

”Bra gjort, storasyster”, sa han och Hilda kramade honom så 

hårt att hon trodde att han skulle gå sönder. 

Då kom Hildas far in i rummet och till en början stod han 

bara stilla och tittade på henne med en barsk min. Hilda sa inget. 

Så kom han fram, tog henne i sin famn och kramade hårt. 

Han vände upp hennes ansikte mot sig och tittade på henne 

igen, som om hon skulle försvinna om han inte gjorde det. 

”Lova att aldrig mer rymma”, sa han. 

”Letade ni efter mig?” frågade Hilda senare, när de satt till 

bords ute i trädgården och Asta hade dukat fram kaffekoppar 

och sockerkaka. John satt bredvid henne, drack sin saft och 

tittade på henne som om han var rädd att hon skulle försvinna 

om han inte vaktade henne. Hon hade presenterat Johanna 

för sin familj och Johanna hade intygat att hon och Sofia tagit 

hand om Hilda, att Hilda fått ett dödfött barn och inte vågade 

komma hem tidigare. Om systrarna, Manda och Mindor och 

Odjuret sa de ingenting. Det fanns ingen anledning. John visste 

och det räckte för Hilda. Men medan de berättade tittade 

brodern misstroget på henne, som om han inte förstod varför 

hon ljög. 

Frågan hängde löst i några ögonblick, sedan sa fadern: 

”Jag litade på att du skulle klara ut ditt problem på egen 

hand. Givetvis blev jag ond till en början, men jag kände hela 

tiden på mig att du skulle återvända, vilket din bror också sa.” 

John nickade bestämt. 

”Jag har saknat er så”, sa Hilda. Hon såg på dem i turordning, 

255

fadern med de mörka mustascherna, håret som hade bleknat 

och vars framtoning syntes henne mildare nu än tidigare. Brodern 

med sina glada ögon och förmågor bakom pannan och så 

Asta, hjälpen som rusade runt mellan dem med röda kinder 

och serverade och stod i. Hon älskade dem alla, var och en på 

sitt sätt. 

När de skulle till att sova på kvällen tog John Hildas hand 

och sa: 

”Vad bra att du är hemma, nu behöver jag inte drömma de 

otäcka drömmarna mer.” 

”Nej, nu ska du bara drömma goda drömmar.” 

Han var tyst en stund, sedan sa han: 

”Men det var inte Odjuret som dödade prästfrun, det var 

hans far, Mindor.” 

256

Johanna

Kapitel 40 

Johanna satte sig på cykeln hon dragit med sig hem till Hilda, 

det gick snabbare så och hon trampade på och lät vinden blåsa 

igenom sitt hår. Den här dagen var hon så nära lycka hon kunde 

komma. Som att träda ut ur ett stort mörker, en lång och 

vidrig vinter, ut i en frisk och varm sommardag med solljus 

över trädtopparna och doften av frisk skog. 

Hon släppte händerna från styret som när hon var barn och 

fnittrade åt sig själv och åt hur hon betedde sig. Hon hade aldrig 

någonsin känt sig så fri. Ikväll skulle hon träffa Georg och 

tala, tala om allt som hänt, om vad som skulle komma att hända 

och hon ville ställa alla de frågor hon inte tidigare vågat fråga 

och hon sparkade i luften åt sorgeåret; även om Herman fanns 

med i tankarna och hon alltid skulle sörja honom så måste hon 

gå vidare. Hon struntade i vad folk sa. Vera levde, Georg levde 

och det fanns ingen anledning till att de inte kunde bli en egen 

familj. 

Vägen och rymden och livet låg framför henne som ett långt 

och vackert äventyr, äntligen kunde det börja igen, det liv som 

hon så länge hade haft på sparlåga. Väntat och längtat efter 

kärlek, efter tröst, efter något bättre. Hon tänkte på Sofia och 

hoppades att inget agg skulle finnas kvar i den äldre kvinnan 

över Johannas svarta misstro mot henne. Tänkte på hur Vera 

skulle växa upp och så småningom bli en stark och vacker 

kvinna. Hon hoppades att Sofia skulle leva så länge att hon fick 

lära känna den vuxna Vera. 

Det grönskade i dikena, färskt regnvatten hade gjort sitt till 

för att få blåklockor och klöver att blomma. Där trängdes även 

smörblommorna med hundkexen och midsommarblomstren. 

259

Det kliade i Johannas fingrar att plocka, hon bromsade den 

gamla cykeln och böjde sig ner över det grönskande blomhavet, 

andades in doften av friska blad och ren jord. Flera av blommorna 

kom upp med rötterna, särskilt hundkexen var svåra 

att plocka och hade starka, tåliga stjälkar. Hon skulle skära av 

dem när hon kom hem, komponera en vacker bukett och byta 

ut den gamla. 

På ett sätt kändes det lite sorgligt att lämna Hilda, även om 

hon varit tveksam till att ha flickan boende hos sig hade hon 

ändå vant sig vid och börjat fatta tycke för henne. Samtidigt 

värmde henne synen av den lilla familjens återförening, att se 

den kärlek som fanns mellan Hilda, brodern och fadern. Snart 

skulle hon själv återförenas med sin familj. 

Johanna stannade vid ett vattendrag och drack sig otörstig; 

värmen tog verkligen, huvudet kändes snurrigt och saften 

hade tagit slut. 

När hon böjde sig ner för att skopa upp vatten i handen kände 

hon hur något högg tag och en rispa uppstod i huden ur 

vilken det sipprade blod ner i vattnet. Vad var det som hade 

stuckit henne? En insekt? Det sved i skinnet och hon undersökte 

handen för att se efter. 

Med ens hördes ett skratt och så en röst som sa: 

”Med blod ska du väckas”, och så drogs hon ner i det rinnande 

vattendraget. 

260

Ett enormt tack 

För det första vill jag tacka min käre farfar John Edman (1911- 

1989) som tog hand och mig och min bror när vi var små, vi 

har tillbringat många sommardagar i byn Norbo där min farfar 

är född och uppväxt. Tack för att du var en så god man, och för 

att du gav oss Norbo, denna mystiska, trolska och smärtsamt 

vackra by. Jag dedicerar denna bok till dig, även om jag vet att 

du hade sagt ”Usch en så otäck bok” om du hade läst den. 

Ett gigantiskt tack även till min farfars systers make Erik 

Reyier som så länge jag kan minnas har berättat om bygden, 

om människorna, som kan varenda liten detalj om vår släkt 

och om alla de människor som befolkade bygden och när. Denne 

nu 94-årige man har ett enormt minne, tycker mycket om 

att berätta och är en ren uppslagsbok. 

Tack till eldsjälen Gunnar Dicander som kan allt om gruvorna 

och gruvarbetet i Silvberg och som tog mig med till just 

det gruvhål där den tragiska olyckan som nämns i boken, inträffade. 

Bakom avspärrningar och med två klumpiga mopsar 

i släptåg tog han mig den farliga vägen upp till gruvhålet. Vi 

besökte även en av sönerna till en av de förolyckade, i en stuga 

mitt ute i skogen där han hade bott hela sitt liv. 

Tack till Bodil Schönberg som delade med sig av minnen 

kring sin egen uppväxt i Dalkarlsnäs i Säter, vars hem står som 

förebild för Hildas barndomshem. 

Tack till Sune Hedström som med stor berättarglädje och 

ett osvikligt minne berättat om sin barndoms uppväxt under 

30-40-talet i Ulfshyttan, främst i sin egen bok ”Hyttpojken” 

som han skrivit under pseudonymen Bror Sunhed. 

261

Tack till Sofia Fritzson och Leffe Delo som lektörsläst och tyckt 

till, ni har varit till ovärderlig hjälp. 

Tack till testläsarna Alice Krysén, Mia Hansén, Therese 

Mårtensson, Veronica Sandström, Anneli Israelsson och Jenny 

Magnusson, som även ni bidragit med många bra synpunkter 

som gjort historien bättre. 

Tack till Anna Henriksson som gjort omslaget och verkligen 

fångat stämningen som jag ville få fram. 

Tack till min mentor Eva som pushat på mig när det har gått 

tungt. 

Tack till min älskade Anders som alltid finns där och stöttar 

och som har ställt upp med matlagning, städning och semlor 

när jag har suttit och redigerat. 

Tack till alla följare på Facebook och Twitter som redan ett 

halvår innan boken kom ut gillade och längtade efter den. 

262

Något om personerna och 

namnen i boken 

Alla namn och karaktärer är inte fiktiva, vissa är en blandning 

och vissa är antingen eller. 

Hilda, Johanna, Sofia, Mindor, Manda, Herman, Lia, Märta, 

Hedman och Helga är alla fiktiva karaktärer. 

Georg är delvis fiktiv, delvis en person som existerat, nämligen 

min farfars bror som dog ung i TBC. Han skrev dikter 

och tyckte om Dan Andersson. ”Vid rosornas tid ska mitt stoft 

grävas ner”, diktade han några år före sin död. 

Kyrkoherde Dalborg fanns i verkligheten, men hans fru hette 

inte Linnea och drabbades inte av något odjur. 

Don-Fia levde i slutet av 1800-talet i Norbo och var en så 

kallad klok gumma. Prästen Magnevill och hon kom inte så 

bra överens och därför lät han spela psalmen 464 ur 1819 års 

psalmbok på hennes begravning: 

Ho satans boning tänker på 

Och de fördömdas pina 

Hans blod av fasa stelna må 

Hans kraft av ångst förtvina 

Där masken gnager som ej dör 

Där elden ej ska släckas 

Ack Herre våra hjärtan rör 


263

gratis pdf hela mars

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template ?