bob hund - Konrad

pacino.se

bob hund - Konrad

FLAREFANZINE2

FLARE #2 VÅREN 2000

bob hund

Make Up. Breach. Andres Lokko. Magnus Björklund.

Broder Daniel. The Perishers. Plan B. Per Nordmark.

Text. Isolation Years. Matti Molin. Konspirationsteorier.


LEDARE: ROCK N’ ROLL PÅ PAPPER

D

et finns oändligt många sätt att

försöka beskriva vad vi vill göra

med vår tidning. Och egentligen

vet vi inte var vi ska börja. Det har

hänt att vi har försökt förklara. Vi har

skrivit långa essäer om varför vi tycker om att

fotografera och göra intervjuer. Vi har gjort små

minifanzines som vi gett bort till våra kompisar.

Men vi har nog aldrig hittat kärnan.

Men nu, när vi är klara med det andra numret

av vår papperstidning, så har vi börjat förstå vad

vi håller på med; vi har försökt göra rock n’ roll

på papper. Det kanske låter flummigt, men ge oss

en chans att försöka förklara.

Musik – eller rock n’ roll – är ju något som

måste upplevas på riktigt. Och medan de flesta i

vår omgivning har ägnat en massa ideell övertid

åt att harva i replokalen, släppa sjutumssinglar

och försöka göra sin egen musik så har vi suttit

hemma framför datorn och filat på långa intervjuer

och skissat på olika layoutförslag. Varför

då, kan man fråga sig. Varför sitter vi hemma och

försöker beskriva något som vi egentligen borde

vara där ute och göra själva? Ja, till viss del gör

vi det också. Men vårt fanzine är inte bara teori.

Det är egentligen bara vårt sätt att uttrycka oss.

Fanzinemakande är inte ett sätt att på ett analt

objektivt plan betrakta sin omgivning och reflektera

över den som annan journalistik kan ge sken

av. Det är bara ett mer direkt sätt att få fram sitt

budskap. Att skriva musik är ett väldigt hedervärt

sätt att förmedla något och det är ju det vi hyllar.

Men samtidigt är detta vårat sätt att – genom våra

intervjuer och artiklar om musiken – sprida våra

tankar. Det här är vår kreativa plattform. Vi har

total kontroll.

Fanzinemakande är också en fristående uttrycksform

just därför att den, precis som musik,

och kanske mer, handlar just om inspiration och

självförverkligande. Så på så sätt tycker vi att vi

kan hävda vår rätt att kalla Flare Fanzine för rock

n’ roll i text och bild. Det är vi som ligger bakom

allt i denna tidning. Kom ihåg det.

Förövrigt är detta nummer hundra gånger

bättre än det förra. Men det märker ni snart. Detta

nummer är ett steg längre, en utveckling åt alla

håll. Vi träffade Ian Svenonius på Umeå Open i

våras och skrev vår första internationella artikel.

Sen åkte vi till Stockholm under sommaren,

sprang upp på Popredaktionen och haffade

Andres två dagar innan vi träffade bob hund

Medborgarplatsen en solig förmiddag. Men vi

har självklart inte glömt Umeå och Norrland. När

Breach var i stan dansade vi ihjäl oss och hann

ställa dem mot väggen i logen efteråt. Och så har

vi försökt gå till botten med varför den gamle

Refusedbasisten, och tillika Coboltsångaren,

Magnus Björklund faktiskt skriver musik. Sen så

börjar vi tidningen med att försöka få er att förstå

varför man måste älska ett Umeåband som heter

The Perishers. Med mera.

Det blev rätt mycket den här gången. Vi har

jobbat hårt för att få omslaget rätt, alla texter utan

felstavningar och alla bilder så stora och fina som

möjligt. Och vi kan inte säga när vi kommer tillbaks

med ett nytt nummer. Men så fort vi börjar

brinna igen så kommer vi finnas där. Vi kommer

fota på konserterna, ringa ner våra favoritmänniskor,

lyssna och försöka förstå.

Men tills dess; bli hänförd!

Redaktionen: Samuel & Konrad

New York: Av Samuel


Inne.

FLARE#2:

TEXTFANZINE2:

the perishers 4

per nordmark 6

plan b 8

isolation years 10

ian svenonius 12

broder daniel 22

bob hund 26

breach 34

female anchore of sade 42

andres lokko 44

text 54

magnus björklund 56

krönikor 66

konspirationsteorier 68

SKRIBENTER: Konrad Olsson. Samuel Grönlund. Marcus Bylund. FOTOGRAFER: Samuel Grönlund. Konrad Olsson. Matti Molin.

TEXTREDIGERING: Thomas Hedlund. FORM/LAY OUT: Konrad Olsson. Samuel Grönlund. TRYCK: NRA. ©: Flare Fanzine 2000.

KONTAKT: Flare Fanzine. Törnskatev. 24. 906 51 Umeå. 090 77 90 57. E-MAIL: red@flare.nu. HEMSIDA: http://www.flare.nu.

FLARE2 – 3


The Perishers

– PRIORITERAR MUSIKEN

The Perishers: Anders Jansson, Ola

Klüft, Pehr Åström, Martin Gustavsson.

Sittande: Robert Axelsson och

Thomas Hedlund.

4 – FLARE2

»And I’ve had romance

I’ve had time in the sun

For a while I thought I was the lucky one.«

J A G VET ATT KVOTEN för olyckliga män med

gitarrer har fyllts tusenfalt vid det här laget.

Och The Perishers är knappast ett band som

sticker ut ur mängden med sin opretentiösa och

lugna rock. Men trots detta kan jag bara bäva då

sångaren Ola Klüfts röst får min ryggrad att göra

kullerbyttor och mina lungor att stanna när han

sjunger ovanstående rader. Kanske är det för att

det var längesedan man hörde något så bra, rent

musikaliskt, i Umeå. Eller så är det bara Olas

övertygande röst. Någonstans handlar det i alla

fall om en grundläggande passion för musiken.

The Perishers verkar lida brist på känsla för

image. Men det beror nog mest på att de valt att

hänge sig helt och hållet åt musiken.

Och även om de inte kan nämna särskilt

originella influenser (Leonard Cohen och Bob

Dylan) så märks det att de jobbar mer än andra på

låtarna. Det är inte bara sångarens lägereldslåtar

som man satt komp till.

– Jag skriver ju alla låtar från början med bara

sång och gitarr. Så ursprunget finns ju där, sen

har de ju bara vuxit i replokalen. Men jag tycker

det är ganska viktigt att det där smala finns kvar,

säger Ola när jag träffar han och trummisen

Thomas Hedlund för en kort intervju.

– Vi är ju ett band där medlemmarna lyssnar

på så olika musik. Och det är nog anledningen

till att vi inte låter så oerhört sparsmakat ändå.

Tillsammans gör vi det till vad det är, vilket är

ganska vanlig rockmusik, fortsätter Thomas

som även sköter stockarna i hardcore-kvintetten

Plastic Pride.

Bandet har under hösten färdigställt sin andra

demo, ett fantastiskt bevis på att det verkligen

kommer intressant musik från Umeå. Deras


lågmälda och känslosamma rock innehåller mer

kvalitet än man kan hitta hos de flesta band i

Umeå idag. Själva är de rätt nöjda.

– På den här demon har vi hittat vår stil,

berättar Thomas. Det går en röd tråd genom

alla låtar. Förut har det varit rätt splittrat rent

genremässigt, men nu känns det som att vi vet hur

vi vill låta.

Deras demo har också lett till en intervju i P3s

Musikjournalen Pop. Tidigare har bandet blivit

korade till månadens demoband i samma kanal.

Men det är något de tar med ro.

– Jag vet inte om det kommer att leda till så

mycket, men man hoppas ju alltid att det är någon

som kommer att lyssna, säger Ola. Thomas håller

med:

– Det är ju bara en sån där självförtroendekick

som gör att det blir roligare att spela.

Trots att det är Ola som skriver grunderna till

all musik i bandet så är det inte bara han som står

för textförfattandet. Han och Thomas har bland

annat skrivit en del texter tillsammans, något som

är rätt ovanligt i såna här sammanhang. I regel är

det ju bara en person som presenterar sina känslor

i texterna. Thomas berättar hur det gick till:

– När jag och Ola skrev tillsammans gick det

till så att Ola presenterade ett scenario där en

person var olyckligt kär, ett tillstånd de allra flesta

har någon relation till. Så att hitta den känslan var

inte särskilt svårt. Man får kompromissa och det

handlar mer om språktekniska variationer och att

få rätt antal stavelser på rätt plats.

– Vi hade en slags textform från början som

vi jobbade utifrån, säger Ola. Och när låtarna

växer fram så har jag alltid en ganska bestämd

uppfattning om hur jag vill att sången ska gå och

hur melodin ska låta. Det är när man sen ska sätta

ord till de musikaliska idéerna som har jag haft

ganska mycket problem, och det är då man får ta

lite hjälp.

Det musikklimat som råder i Umeå är inget

bandet är nöjda med. Det finns få riktigt aktiva

spelställen och den musikboom som hardcore-

och popscenen förde med sig för några år sedan

har avtagit. Kvar är bara en hycklande elit som

har svårt för att släppa in nya förmågor.

– När vi hade en spelning på Hamnmagasinet

så stod vissa personer ur Umeås HC-crew

och bara skakade på huvudet för att vi i ett

mellansnack nämnde Håkan Milds upprättelse i

fotbollslandslaget, berättar Thomas. Det är trist

att det ska behöva vara så. Att folk som går på

konsert bryr sig så förbannat mycket om vad folk

säger mellan låtarna istället för att bry sig om vad

låtarna i sig handlar om och hur musiken låter.

Man skulle vilja be om en liten kraftansträngning

hos folk att ge musiken en chans istället för

att stirra sig blind på fel saker. Det är rätt

anmärkningsvärt att Umeå har en musikscen där

musiken alltför ofta kommer i sista hand.

– Vi är ju inget band som försöker förändra

världen, säger Ola. Det handlar som bara om

våra små liv här i Umeå. Det är inget att skaka på

huvudet över!

När intervjun är slut ursäktar jag mig för att

jag inte förberett mig så noggrant. Då säger Ola:

»Det finns inte så mycket att fråga om. Vi är inte

särskilt intressanta.« Och även om det ligger en

rätt ironisk underton i uttalandet så finner man

där en stor del av vad The Perishers handlar om.

De är inte uttalat politiska och de har ingen tydlig

image. Musiken ligger alltid i fokus och bandet

tycker nästan att det är jobbigt att behöva tänka på

saker som skivomslag, hur man klär sig på scen

och vad man säger i mellansnacken. Men de inser

att det kanske är någonting att satsa på om man

vill nå lite längre. Få folks uppmärksamhet. För

de vill ju egentligen bara att folk ska ge musiken

en chans.

FOTNOT: The Perishers har efter denna intervju

blivit två medlemmar fattigare då Robert och

Anders lämnat bandet.

Text: Konrad Olsson

Foto: Samuel Grönlund

»Det är rätt anmärkningsvärt

att Umeå har en musikscen där

musiken alltför ofta kommer i

sista hand.«

SKIVA #1:

Monster

»Gone Gone Gone/A Bash Dem«

CD Burning Heart

Det är något speciellt med

stockholmsband. Det är något som

inte stämmer. Enligt den givna

svenska independentmallen så

funkar det liksom inte att komma

från storstaden. Man ska helst ha

varit uppvuxen med bitande kyla

i Luleå, med gatuvåld i Eskilstuna

eller med tristessen i Borlänge för

att kreativiteten ska verka trovärdig.

Först då är det okej för ett band att

bege sig till huvudstaden, vilket de

flesta också gör. Just därför är det

så kul att Monster kommer just från

Stockholm eftersom det till viss del

tar död på myten om geografiskt

bunden skapandekraft. Nu har

bandet släppt sin andra fullängdsplatta

och till skillnad från debuten

»Rockers Delight« – som var

party-plattan nummer ett med sitt

jävlaranamma och intet sinande ös

– så har bandet nu utvecklat sin mer

lugna sida. Plattan är mer tillbakalutad

och bandet har bytt ut de förut

så påtagliga Clashreferenserna mot

en mer soulig inriktning. Och det

funkar utmärkt. Sångaren Anders

röst är mer trovärdig än tidigare

och den passar väl ihop med det

nya låtmaterialet. Den drivande

blås-sektionen fungerar som en

utmärkt kontrast till de fortfarande

så känslosamma texterna. Sen är det

ju oundvikligt att inte nämna den

fantastiska explosionen i bandets

tolkning av Lauryn Hills »Exfactor«.

Toppklass!

Text: Konrad Olsson

FLARE2 FLARE2 – 5


Per Nordmark

– TRUMMISARNAS ÅTERKOMST

D E T VAR FÖRST NÄR Per Nordmark hamnade

utanför den experimentellt sett rätt stela

rockgruppen Fireside, som han vanligtvis spelar

i, som hans talang började sätta avtryck. Han är

en av de få svenska trumtalanger som förstått att

det inte är många och krångliga fills som gör en

bra musiker. Men han är också den trummis som

har fått oförskämt dålig uppmärksamhet och vi

tycker det är dags att hypa killen för sina bravader

bakom setet.

När det pratas om Fireside talas det oftast

om Kristoffer Åströms känslor, om den hårda

uppväxten i Luleå och om Pelle Gunnerfeldts

produktioner. Men det snackas aldrig om Pers

trummor. Folk verkar inte riktigt ha förstått vad

en trumslagare gör för ett band. Hur viktigt det

kan vara.

När Kristofer Åström valde att använda Per

som trummis i kompbandet Hidden Truck på sitt

soloalbum »Go, Went, Gone« så var det just det

som räddade plattan från att bara bli ännu en Red

House Painters-pastish. Per har hittat en enkelhet

i sitt spelande som gör att detaljerna i spelandet

framhävs och ljudbilden blir fetare. Inte rörigare.

Och när Per dök upp som en av de tre

trummisar Breach använde sig av på sin senaste

»Venom« så visade det sig igen att hans känsla

för musik passar in i flera sammanhang. Vi kunde

inte annat än jubla. Hans i grunden väldigt rena

spelstil tillsammans med den råa, distade och

extremt skitiga känslan var en av de faktorer som

gjorde Breach till Sveriges fetaste rockband.

Vi ringde upp killen för att fråga var han

hämtar sin inspiration ifrån. Han svarade glatt på

sitt breda Luleå-mål.

6 – FLARE2

Per rockar fett!!!


»Premier Genista med 24 tums-kagge.

De gör sig jävligt bra i ett stort rum.«

Du har ju utvecklat ett rätt fett trumljud. Har

du jobbat länge med det?

– Nej, det har fallit sig ganska naturligt. När vi

spelade in Hidden Truck-skivan använde vi oss

av en studio som heter Bauhaus i Göteborg som

är jättestor, närmare tvåhundra kvadratmeter. Vi

tänkte att det skulle passa bra med ett akustiskt

stort ljud. Och med de trummor jag använder så

blir det ett bra ljud. Men det var ingenting som vi

planerade.

Vad använder du för trummor?

– Premier Genista med 24 tums-kagge. De

gör sig jävligt bra i ett stort rum. Men till nästa

Breach-skiva som vi kommer spela in så kommer

vi nog experimentera mer. Kanske använda

jättesmå trummor med en mycket mindre ljudbild

på vissa låtar. Medan vi på andra låtar kanske har

en större ljudbild.

Hidden Trucks trumljud är väldigt dynamiskt

medan med Breachs är mer skitigt. Jobbar du

mycket på att anpassa ljudet?

– Ja, det gör man men det är också någonting

som faller sig naturligt. Det är ingenting som

man riktigt går och tänker på. Samtidigt som

det är kul att pröva olika ljud. Det beror ju på

hur man ställer mickarna och sånt. Och med

Breach så spelar jag ju med Tomas Turunen

och vi prövade olika grejer. Ibland satte vi två

mickar på trummorna och ibland använde vi bara

avståndsmickar.

Hur är det att spela mot en annan trummis

som du gör i Breach?

– Det otroligt roligt. Det är roligt på ett annat

sätt om man jämför med Hidden Truck och

Fireside eftersom man är två stycken som spelar

kaos. Haha! Det är skoj som fan.

Det finns ju många bra trummisar inom de

svenska och norrländska banden. Känner

du någon slags samhörighet med övriga

trummisar?

– Man känner ju så många av de svenska

banden, och alla influeras ju av alla kan jag tänka

mig, vilket bara är positivt. Och jag stjäl ju så

mycket jag kan från alla som jag tycker spelar

bra. Jag har till exempel snott otroligt mycket från

Rapeman men det är ju ingen som lägger märke

till det ändå. Man snappar ju upp det man tycker

är bra. Det är ju så med alla influenser.

Du spelar väldigt rakt och enkelt.

– Ja, jag försöker hålla det så enkelt som

möjligt men ändå göra allt med en slags finess.

Tycker att trummisar uppmärksammas

tillräckligt? I Fireside är det ju sällan du som

får göra intervjuer till exempel.

– Det har varit ett val. De andra ha velat göra

det och jag är inte så förtjust i att göra intervjuer.

Nu på senare tid har jag börjat göra lite mer bara

för att de andra ska få lite mindre att göra. Men

jag trivs att ha det så. Det är inget jag lider av.

Under hösten kommer Hidden Truck att släppa

nytt material och både Breach och Fireside ska

repa in nya skivor. Och nu hoppas vi bara på att

Kristofer Åström oftare använder sig av trummor

i sina låtar, att Breach fortsätter rocka lika fett

som förut och att nästa Firesideplatta kommer bli

Pers platta. Den platta där trummorna kommer

sättas mer i fokus och göra Fireside till ett

intressant rockband igen.

Text: Konrad Olsson

Foto: Samuel Grönlund

SKIVA #2:

Bonnie ›Prince‹ Billy

»I See a Darkness«

CD Domino Records

Den här skivan har snurrat i

spelaren ett bra tag nu och jag har

länge trott att det var mörkaste och

kusligaste album jag någonsin hört.

Och visst, skivan är knappast någon

glädjespridare direkt, men efter ett

tag så började jag känna på mig

att jag inte riktigt fått hela bilden

klar för mig. Det är amerikanen

Will Oldham som lurar bakom

pseudonymen och musiken präglas

av enkla melodier och sparsamma

arrangemang som förmedlar en

slags rå instängdhet. I konventionell

mening är nog musiken väldigt

kantig och oslipad, men i mina öron

bedårande vacker. På sina ställen

är det lite skevt, otight och i otakt

och Oldhams röst är långt ifrån

tonsäker eller fri från kråkor och

märkliga krusiduller. Men det är just

i sprickorna som det blir intressant.

Att rösten halkar på tonerna stör

aldrig eftersom det inte verkar

finnas någon ambition att vara

storslagen och episk. Det är de små

detaljerna som gör helheten. Och

efter många lyssningar så börjar

man faktiskt ana en positiv ådra i

all melankoli. En slags hoppfullhet.

Skivan lämnar oss tvärt i det sista

spåret med orden »It don’t rain

anymore / I go outdoors / we’re its

fun to be / And I know you love me

/ I know you do«. Oldham slutar

därmed skivan med en oväntad

positiv sinnesstämning och melodin

siktar uppåt och utåt snarare än inåt

till mörkare vrår. Jag ser ett ljus.

Text: Konrad Olsson

FLARE2 FLARE2 – 7


Tre sjättedelar av Plan-B på

Apberget i Umeå: Mikael,

Olov & Tobias. Övriga

medlemmar är: Benedicte

Stendal Hansen, Sven

Björklund och Mattias

Plan B–

8 – FLARE2

PUNKTEATER

F Ö R DEN SOM RÖR SIG i trakterna kring Umeå

är namnet Apberget inte längre synonymt med

den samlingsplats som finns på Rådhustorget

i centrum. När teatergruppen Plan B, med

regissören Olov Wretling i spetsen, hade premiär

för sin första teateruppsättning Apberget förra

hösten fick ordet teater en helt ny innebörd. Borta

var associationerna till svartklädda pantomimesteter

och överpretentiösa poeter. Plan B hade

skapat ett nytt grepp och valde att sätta upp

Apberget i en lokal som var mer förknippad med

stans hardcoreband än vanlig teater. De spred

flygblad istället för att annonsera i tidningen och

de valde att etablera sig inom Umeås punkscen

snarare än i teaterkretsarna.

Apberget handlar om replokalsbandet Hybris

som sitter på just Rådhustorget och drömmer

om genombrott. Och temat på teatern är nog en

av anledningarna till varför Plan B fick en helt

ny publik att börja se teater. När vi träffar dem

förklarar de att detta med publiken var meningen

från första början.

– Det är mycket Olofs förtjänst. Han skrev

manuset och vi råkade alla vara i Umeå vid

den tiden. Sen sa Olof »Nu kör vi. Jag gillar

egentligen inte teater men nu kör vi«. Vi sket

ganska mycket i vad folk skulle tycka. Att folk

skulle tycka att vi gjorde mäktiga saker var inget

mål i sig. Det handlade egentligen mest om att vi

skulle göra någonting tillsammans efter alla dessa

år som vi snackat om det, säger Tobias Morin, en

av skådespelarna. Mikael Wranell fortsätter:

– Precis sista veckan innan Apberget skulle

öppna sa ju Olof det att »Det spelar ingen roll, vi

har ändå vunnit«. Det är liksom hans catchphrase

idag. Vi hade ju för fan byggt Apberget i naturlig

storlek, vi kunde våra repliker och vi hade jävligt

roligt. Sen vore det ju självklart ännu roligare

om det skulle komma några och se oss, men det

spelade liksom ingen roll.

I somras fick Plan B möjligheten att filmatisera

Apberget via ett projekt på SVT med syftet att

skapa mer regional film. Olov satte sig genast ner

för att omarbeta manuset och sommarjobbet fick

bli att spela in TV-film. Filmen har under hösten

visats på SVT och premiärvisningen ägde rum

på Filmfestivalen i Umeå i september. Och de


pratar lyriskt om hur de spelade in slutscenen på

Skellefteåfestivalen; scenen där bandet verkligen

slår igenom och får spela inför en jättepublik. I

själva verket var det mainstream-hardcorebandet

Loks publik som de mimade inför.

– Vi skulle ju spela playback innan Lok och

man tänkte ju att skulle gå fel på alla sätt och vis,

säger Tobias. Men så gick Olov in på scenen och

presenterade oss och han lyckades få hela Loks

publik att skrika »HYBRIS! HYBRIS!« i takt.

Det var helt fantastiskt. Det var så roligt att se att

det var just Loks publik som var den bästa.

– Det läskiga är att det kunde varit tvärtom. Vi

hade en chans att göra slutbilderna i hela filmen.

Hade det regnat eller hade vi spelat innan Uno

Svenningsson så hade det gått åt helvete, minns

Olov.

Plan B’s koppling till Umeås musikscen är

kanske inte direkt synlig. Men det märks att det

är därifrån de kommer. Och att sätta upp teatrar

blev ett sätt för dem att tillföra någonting själva.

Tobias förklarar att Umeås musikscen betytt

mycket för dem:

– Det har dels varit ett sätt att få betalt men

också ett sätt att betala igen till de människor

som hållit på med musik i den här stan. Som man

själv har stått längst fram på konserterna och

stöttat. Det är också en del av svaret till varför

»Vi har sett att man kan

använda teatern som medium

och scenen till något annat än

att spela musik.«

det gick så bra. Det Olof har skrivit är ju på sätt

och vis om våra kompisar, fast lite skruvat. Okej

att musiklivet i Umeå står lite stilla just nu men

vi har jävligt mycket att tacka den här staden för

sedan fem år tillbaka i tiden.

– Grejen med att tillhöra en musikscen, att man

är ung och skapar, behöver inte nödvändigtvis

betyda att man bara spelar med i ett band, säger

Mikael. Spelar man teater betraktas det som

jävligt tungt och då ska det vara riktat till de

som är trettio år äldre. Men vi har sett att man

kan använda teatern som medium och scenen till

något annat än att spela musik. Att man är lite

punk.

Och att deras teatrar har gått hem åtminstone i

Umeå är svårt att förneka. Olov berättar om den

gången då bekräftelsen blev som mest påtaglig:

– En kompis till oss cyklade förbi någon gång

innan en föreställning och sa »Fan, jag har inga

pengar men jag vill ju se det där«. Vi sa att de

var lugnt och att vi skulle fixa det åt honom. Och

han sa bara »Det är king med punkteater«. Det

var så skönt att höra att folk kan se på oss på det

sättet, ungefär som ett band. Att det inte är så stor

skillnad.

Text: Konrad Olsson

Foto: Samuel Grönlund

SKIVA #3:

Kent

»Hagnesta Hill«

CD RCA/Victor

Det här är ett kluvet kapitel. Första

gången jag blev besatt av Kent

var när jag var femton år och inte

visste något annat soundtrack

till mitt ångestfyllda liv än deras

skivor »Kent« och »Verkligen«.

Jag var såld. Avlutande spåret på

»Verkligen« var »Vi kan väl vänta

tills imorgon« och det var länge den

naknaste, ärligaste och vackraste låt

jag någonsin hört. (Idag vet jag inte,

skivan har blivit så pass repig och

sliten att jag inte längre kan lyssna

på den.) Men efter ett tag hände

något, jag började tycka att Kent

faktiskt var rätt töntiga. De hade

ganska fula Adidas-skor på sig,

de betedde sig som ogenomtänkta

hockeykillar i intervjuer och min

tonårsångest-period var över. Sen

kom »Isola« 1997 och jag föll för

dem igen. Djupt ner i mitt forna

Kent-beroende. Helt plötsligt

såg jag inte längre Jocke Bergs

skinnbrallor, jag uppfattade aldrig

att de gjorde fåniga engelska

versioner av alla låtar och att de

redan hunnit bli ett arenarockband.

Allt jag hörde var musiken, låtarna

och Jocke Bergs sköra röst. Nu är

fjärde plattan »Hagnesta Hill« här

och ännu än gång står jag tryckt mot

skivaffärens skyltfönster samma

dag den släpps. Så kommer det

nog alltid att vara. Kent tänder

en gnista inom mig som för alltid

kommer påminna mig om de där

olyckliga känslorna allra längst inne

i min stilla rådande tonårssjäl. Hur

musiken låter? Som Kent, såklart.

Text: Konrad Olsson

FLARE2 FLARE2 – 9


FLARE2: DEMO

Isolation

DEMO #1:

Years

10 – FLARE2

F Ö R FYRA ÅR SEDAN fanns det ett

band som hette Oddments. En trio som

ursprungligen härstammade från det

lilla samhälle utanför Umeå som heter

Sävar. Bandet bestod av sångaren och

basisten Jacob Nyström, trummisen

Daniel Berglund och gitarristen Jacob

Moström. Oddments gjorde ett par

spelningar i och utanför Umeå och

spelade bara in en demo. En demo

som jag spelade sönder och samman

under en period för cirka fyra år sedan.

Mycket på grund av Jacob Nyströms

fantastiska röst. Oddments hade ett

knippe låtar som inte bara var en samling

halvexperimentella psykproduktioner

(innan Oddments fanns ett band som

hette The Mark Three med ungefär

samma medlemmar som spelade just sån

musik, men det är en annan historia) utan

som verkligen visade på att det kunde

bli något stort. Ett och annat skivbolag

var intresserade men Oddments hann

aldrig bli någonting. Bandet splittrades

när Jacob Nyström flyttade till Göteborg

och Daniel började i samma veva spela

trummor i Abhinanda. Ända sen dess har

jag väntat på att de skulle starta ett nytt

band med Jacob Nyström på sång.

Och nu, äntligen, håller jag en

tolvspårs-demo i handen med ett band

som är en förlängning av vad Oddments

var för fyra år sedan. Isolation Years.

Och på fyra år har mycket hänt.

Abhinanda har splittrats och Daniel

har fortsättningsvis spelat stand-intrummor

för Umeås största popband

Komeda. Jacob Moström har haft

diverse musikaliska projekt såsom Lucy

Fair och Jacob Nyström har flyttat hem

från Göteborg. Under den period som

förflutit sedan Oddments lades ner så


har också de band och det kompisgäng

som har sitt ursprung i Sävar börjat agera

under samlingsnamnet Sävarscenen.

Band som sjuttiotalsrockarna Krev

och skaterockbandet Stacy har båda

två släppt skivor på det inhemska

skivbolaget Kryppedalen Recordings.

Abhinanda innehöll mot slutet tre

medlemmar som härstammade från

Sävar och därmed utgjorde Sävarscenen

också den mer slamsiga falangen av

Umeås hardcorescen.

Men Isolation Years, med Jacob

Nyström på sång och gitarr, bröderna

Daniel och Anton Berglund på trummor

respektive bas och Jacob Moström på

gitarr, är det första allvarliga projekt

som kommit ur denna lilla subkultur på

länge. Och det märks att de menar allvar.

Demon spelades in i Jacob Nyströms

föräldrahem i Sävar under två veckor i

somras. Tolv låtar som sedan mixades

på Second Home i Umeå vilket innebär

att ljudkvaliteten ligger på en fullvärdig

skivinspelnings-nivå. Det är tolv låtar

som fullkomligt osar av en vilja att

göra något seriöst. Den vilja som jag

misstänker har legat och pyrt ända sedan

Oddments lade ner. Musiken präglas

av medlemmarnas envisa lyssnade på

band som Soundtrack of Our Lives och

Bear Quartet samtidigt som en del låtar

skulle kunna vara ryckta direkt ur en

gammal John Wayne-film. De kalla och

tomma ljuden av prärie varvas med den

feta ljudbilden från de flummiga gamla

sextiotalsband som en gång fick Ebbot

att starta Union Carbide Productions.

Och framför allt; Jacob sjunger bättre än

någonsin.

Denna tolvspårsdemo kommer

sannerligen inte att ligga orörd på

skivbolagens skrivbord. Men om det nu

skulle visa sig att Isolation Years skulle

gå samma tråkiga öde till mötes som

Oddments kommer jag bara gråta ännu

mer den här gången. Mycket tyder dock

på att det inte kommer att bli så. Utöver

dessa tolv låtar så har bandet drygt tjugo

låtar till att spela in. Bandet har även

hunnit bli månadens demoband i P3

och independentbolaget Chalksounds,

som drivs av Magnus Öberg och Johan

Sellman från Kevlar, har nyligen släppt

en vinylsingel med ett urval av de

fantastiska låtarna från Isolation Years

demo. Och bor du i Umeå så har du

stor chans att se bandet live eftersom de

spelar så ofta det bara går.

Det här är alltså bara en början. Håll

utkik efter Isolation Years i framtiden.

Text + Foto: Konrad Olsson

DEMO #2:

Alpha

NÄR GARBAGE PAILKIDS splittrades

någon gång i början på nittiotalet

och de tidiga åren av Umeås

Hardcorescen ebbade ut, så

fortsatte sångaren Marcus Bylund

att sjunga med i ett Oi-band vid

namn Bullshit. När de kastade in

handuken sommaren -95 och efter

att Marcus flyttat till Stockholm

så har inte mycket hänt. Förutom

obskyra projekt som Satans

Motorcycle Gang har det varit

rätt tyst om våran kolumnist och

medarbetare. Men för ett tag sedan

damp en förträfflig trespårsdemo

ner på redaktionen. Marcus Bylund

har återvänt i form av det nya

rockprojektet Alpha. Ljudkvaliteten

är inte den bästa men det märks

att han har rösten kvar. Det hela är

resultatet av ett par års låtsnickrande

hemma i lyan. »Jag har aldrig slutat

skriva musik, men när jag kom till

Stockholm försvann närheten till

musiken. Nu har jag dock blivit

kreativ igen. Varför? Jag har saknat

musiken alltför länge, dags att göra

något. Dessutom vill jag se vilket

mottagande min musik får.« säger

Marcus över e-mail samtidigt som

han planerar framtida inspelningar.

Med på trummor hittar vi David

Sandström, som numera härjar i

musikkollektivet Text. Och inför

kommande inspelningar kommer

förmodligen Jon Brännström, även

han medlem i Text, att spela bas.

Text: Konrad Olsson

FLARE2 FLARE2 – 11


Ian

12 – FLARE2

I vår följetong om passionerade män har turen nu kommit

till en läspande amerikansk man i röd lackjacka.

Text: Konrad Olsson Foto: Samuel Grönlund

I

an Svenonius, sångare i Make Up, är oemotståndligt

karismatisk. Han är stilig, fräck och har ett sannerligen

originellt utseende. Att se honom ta över ett rum är

imponerande. När han går dansar han fram. När han pratar

kräver han ens uppmärksamhet. Något som i hans fall blir

överflödigt.

Ian är den första amerikanska artist som jag nånsin intervjuat.

Tanken på att han skulle kunna vara en arrogant kvasirockstjärna,

lagom intresserad av Umeå och dess invånare, känns inte avlägsen.

Men jag träffar honom är han, tvärtemot vad jag trott, förvånansvärt

trevlig. Han hälsar artigt och ger intryck av att vara ärligt intresserad

av att få sitta ner prata med en simpel fanzinemakare.

De som sett Make Up live vet att Ian fullständigt trollbinder

publiken genom att tala till och klättra på den. Utanför scenen är

han nästan likadan. När jag intervjuar honom talar han till mig. Det

känns inte som han sitter och rabblar rutinartade svar till en ansiktslös

journalist. Han verkar istället uppriktigt intresserad, pratar mycket fast

han är märkbart trött och ställer frågor tillbaka. Och Ians personlighet

passar mycket bra ihop med Make Ups idéer om att förföra sin publik

när de spelar.

– Det vi vill göra är att förvandla rum från att vara rock n’ rollens

pantomim till någonting som är omfattande och församlingslikt. Och

som därmed utmanar essensen i det vi tycker är spännande; musik,

säger Ian.

Musik alltså. Och vilken musik sen!

Make Up har sina rötter i amerikansk garagerock och via vissa


FLARE2 – 13


14 – FLARE2


»Vi skriver egentligen inte manifest längre.

Vi pratar bara om de saker som är relevanta

i rummet. Det skiftar från kväll till kväll.«

inslag av soul och funk skapar de något jag aldrig hört förut. Själva

kallar de det gospel och det beror nog mest på hur de, med ett

konstant »call and response« mellan Ian och publiken, bygger upp

sina liveframträdanden. Fast mest av handlar det om energi. En energi

som gör sig bäst i deras minst sagt livfulla liveframträdanden. Make

Up ska upplevas live. Så är det bara. Och jag vet att det är en klyscha.

En klyscha som använts för att beskriva många band, inte minst detta

nummers omslagspojkar bob hund. Och jag kan nog inte förklara det

i text. Men att verkligen ha Ians fotsula på huvudet samtidigt som

han fullkomligt skriker ut sina spontana men effektiva texter är något

man inte glömmer. Och en sak är säker, jag skulle aldrig ha skrivit

den här artikeln om det inte vore för att jag fått snacka med dem och

sett dem spela och live.

Make Up skapades ur spillrorna av den Washingtonbaserade

kvintetten Nation of Ulysses där Ian, nuvarande gitarristen James

Canty och trummisen Steve Gamboa spelade. Nation of Ulysses var

ett extremt uttalat politiskt band med målet att »sabba samhället och

genom direkta aktioner förstöra dess institutioner och människorna

som jobbar för dem«. Efter uppbrottet kom basisten Michelle Mae

in i bilden och Make Up bildades 1995. Borta var den uttalade

agitationen och istället gav bandet utrymme för det beryktade »Gospel

Yeh Yeh«-soundet.

– Vårt manifest är inte längre uttalat på samma sätt som i vårt

förra band Nation of Ulysses, säger Ian. Nation of Ulysses var en

mer litterär grupp med en agenda som var skriven för att musiken

var så pass högljudd. Men nu är det mycket lugnare och det enda vi

kunde ta med oss från Nation of Ulysses var de formella aspekterna av

liveframträdandet. Vi gjorde musiken lite tystare och mer sångbaserad.

Och så har vi tagit in hymnerna. Lämpliga delar från gospelmusiken

som liksom flyger rakt i ansiktet på hela den individuella rocken. Så

nu skriver vi egentligen inte manifest längre. Vi pratar bara om de

saker som är relevanta i rummet. Det skiftar från kväll till kväll.

Vad jag förstår är ni emot den stereotypa bilden av rock n’ roll

som ett manligt individuellt fenomen?

– Ja, men jag är egentligen inte emot det. Det har bara blivit

exponerat tusen gånger av varenda rockgrupp. Det är så standard för

rockband att bli individualistiska. Men det är egentligen helt okej, all

min favoritmusik är ju faktiskt sådan. Samtidigt är inte det något som

mitt band nödvändigtvis vill utforska. Vi vill istället utforska gospeln,

men det är bara formellt. Vi låter ju som ett rock n’ roll-band.

Så hur skiljer sig gospeln från rocken?

– Gospeln använder sig av hela rummet. Den ger kraft åt hela

rummet och det är en inkluderande konst. Den tillåter alla att uttrycka

sig själva. The call and response. Gruppen är så expansiv, en hel kör.

Det handlar egentligen inte om kreativ konst heller, det handlar om

att ta en standardlåt och fylla den med liv.

Kollektivt?

– Precis, kollektivet.

Hur får sexualitet sitt uttryck i musiken?

– Musik är ju uppenbarligen väldigt sexigt och sexualiserat. För

mig ska hela konsertupplevelsen vara en orgiastisk upplevelse. Om

artisten har någon respekt för publiken så ska han avstå från sex under

FLARE2 – 15


16 – FLARE2

»Om artisten har någon respekt för pub-

liken ska han avstå från sex under turnén,

så att han kan projicera sexualiteten mot

publiken.«


FLARE2 – 17


turnén, så att han kan projicera sexualiteten mot publiken. På så sätt

kan det vara en expansiv sexuell känsla. Det vore själviskt att gå och

ha sex utanför detta. Där har du ännu en kollektiv tanke.

– Filmgruppen Dogma, med Lars von Trier och de andra, har

ett manifest som säger att de som gör filmerna inte får ha sex med

varandra under filmproduktionen. Det är ju förmodligen bara något

blygt och fegt skitsnack men jag känner ungefär på samma sätt för

en rockgrupp. Den sexuella fokuseringen ska vara i hela rummet.

Jag sparar mig själv för publiken. Jag är jungfrubruden som sparar

sig till bröllopsnatten.

Du är på ett uppdrag.

– Precis, jag är jungfrubruden och spelningen är bröllopsnatten.

Och du vet väl vad som händer på bröllopsnatten? Det är ju en idé

med Dogmagruppen också, att all sex på duken ska vara äkta.

När Ian talar om ett kollektiv så känns det efter ett tag lite

konstigt. Inte för att det inte verkar vara en vettig idé, utan för att

när man ser dem live är det Ian man ser. Det är han som dansar på

publikens huvuden. Det är han som ber publiken att skrika »YEAH!!«

minst trettiofem gånger per spelning. Det är han som gör bandets

intervjuer. Han är bandets ansikte utåt, vilket inte känns särskilt

kollektivistiskt.

Jag frågar honom om det efter spelningen Make Up gör på

Umeå Open. Om hans roll som frontfigur i bandet. Som den starke

individen.

– Jag är bara ett munstycke. Jag har en liten radio i örat. Jag får

meddelanden hela tiden, säger han och ett tag känns det som om

han babblar bort min tes. Men han erkänner att man har olika roller

i bandet och att hans roll, som sångare utan att vara »fastbunden vid

ett instrument«, går ut på att ge publiken det de förtjänar. Och han

förklarar att det finns en viss skillnad mellan vad man vill göra och

vad man verkligen åstadkommer.

FÖRSTA GÅNGEN JAG såg Make Up var våren 1998. De var här och

gjorde ett fåtal spelningar runtom i Sverige och jag tror det var Dennis

som tagit dem till Umeå. Grejen med detta band - som spelade på en

helt vanlig och simpel punkspelning - var just att de blåste sönder

allas förväntningar på hur ett band skulle agera. Visserligen hade

efterdyningarna av hardcore-scenen gett upphov till en del softare

emoband som liksom skulle agera ersättare när hardcore blev så

utslitet och tråkigt att ingen knappt ville röra i det med tång. Men

när Make Up kom var det något helt annat. Något verkligt nytt som

kom in. Och det är nu när de kommer för andra gången som vi träffar

dem. Nu är det också rätt intressant att se att ett amerikanskt band

kommer till Sverige och får fotfäste i punkscenen innan media hinner

uppmärksamma dem. För bandet har numera figurerat i alla de större

tidningarna och att man fick sin del av kakan först känns väldigt bra.

Och nu, när vi träffar dem på riktigt, mår vi ännu bättre.

Ian är en posör. Det är alldeles uppenbart. När jag och Samuel

samlar ihop resten av bandet för en fotosession ställer sig de andra

- lätt uttråkade men högst artigt – framför kameran för att plåtas.

Ian däremot sätter genast igång med att testa olika poser och sätter

sig omedelbart in i rollen som fotomodell. När vi sedan fortsätter

18 – FLARE2


Steve Gamboa, Michelle Mae, Ian Svenonious och James Canty.

FLARE2 – 19


20 – FLARE2


med att ta några bilder enbart på honom säger han att han förstår att

fotomodellyrket faktiskt måste vara riktigt hårt arbete och han blir

uppenbart bekymrad över att han snart har slut på poser.

– Vad sägs om att jag ser tänkande ut? frågar han och lägger hakan

i sin läderhandske.

Och det är precis samma Ian som jag intervjuar. Kokett svarar han

på mina frågor med sin lätt feminina röst. Han talar precis som sin

rastlösa kroppshållning. Han dansar när han talar. Inte bokstavligen

utan han dansar på orden. Han är van vid intervjuer och likt en notorisk

ravedansare pratar han i rasande fart. Han brer ur sina resonemang och

ibland tappar han tråden och blir tvungen att hitta rytmen igen.

Tror du på konspirationsteorier?

– Det beror på. Vad är en konspiration? Hur definierar man en

konspirationsteori? En konspirationsteori är ju typiskt definierad som

någonting som inte finns med i en vanlig historiebok. Visst, självklart

tror jag på dem. Det har ju bevisats om och om igen i historien. Under

efterkrigstiden skapade Amerika konstformer som skulle propagera

för den amerikanska kapitalistiska idén och mot socialrealismen.

Exempel på en sådan konstform är abstrakt expressionism, som

var en målarskola som startades i slutet på fyrtiotalet. Det handlade

bara om form och var mot innehåll. Den såg politiskt innehåll som

något som inte skulle ha utrymme inom konsten. Det var en uttänkt

målarskola, som flögs runt om i världen och propagerade mot

Sovjetunionen. Så när de skapade dessa konstformer så såg de till att

de var individualistiska till skillnad från kommunismen. Vi utmanar

det med vår grupp.

MED EN TRANSVESTITS röst sitter Ian sedan och talar om hur CIA lagt

sig i den amerikanska konsten och om den europeiska imperialismen.

Hans politiska teorier har en lätt touch av saga över sig. Man vet inte

om han verkligen läst sig till det han talar om eller om han sitter och

hittar på allt på plats. Det känns lite underligt att höra en man med

röd lackjacka och läspande feminin röst sitta och tala internationell

politik. Men han är så underhållande och hängiven att man inte kan

slita sig.

– Anledningen till att Frankrike är vårt lilla världsmuseum med

deras vingårdar är för att de får alla sina pengar från oljeföretagen

i Afrika. Det finns en massa hyckleri, det är egentligen bara den

vita västvärlden som leder. De leder för att de utnyttjar den tredje

världen.

Så efter all antikapitalism och konspirationsteori som Ian hostar

ur sig under min intervju frågar jag slutligen var han själv står. Vad

han anser sig själv som? Socialist, eller?

– Jag vet inte. Jag är bara en musiker. Jag är inte ens det, jag är

en luffare, svarar han lätt nonchalant.

Musiker eller luffare. Sångare eller posör. Frontman eller

FLARE2 – 21


PUNKSPELNING#1: BRODER DANIEL

22 – FLARE2

Henrik Berggren på Umeå Open i mars 1999.


FOTO: SAMUEL GRÖNLUND / TEXT: KONRAD OLSSON

Broder Daniel

R O S K I L D E F E S T I V A L E N 1998. På den gigantiska

campingen kravlar en rödögd festivalbesökare ut

ur ett av tälten. Han har svarta manchesterbyxor,

skrövlig svart kavaj och svart hår (över öronen).

De rödsprängda ögonen omringas av smutsig

utsmetad kajal och på det bleka ansiktet sitter

några av silverstjärnorna kvar. Resten av dem

badar förmodligen i en spya några meter därifrån.

Han är hög, bakfull och verkar inte riktigt veta

vart han är. Han tittar sig omkring medan han gör

sitt bästa för att ta sig loss från det rasade tältet

som det står »happy people never fantasize«

sprayat över. Han nästan kvider fram en kort

mening: »Broder Daniel... jag måste lyssna

på Broder Daniel«. Kanske har hans flickvän

stuckit med en annan, kanske missade han Pulps

spelning, kanske har han bara druckit för många

öl och rökt lite för mycket gräs. Hur som helst är

Broder Daniel det första han tänker på när han

vaknar upp hur sin festivaldvala. Han vill inte ha

en till cigarett, inte vatten eller sällskap. Han vill

lyssna på Broder Daniel.

Jag vet inte riktigt om det var så här det gick

FLARE2 – 23


PUNKSPELNING#1: BRODER DANIEL

till, ni vet ju själva hur ens uppfattningsförmåga

är på röriga festivaler där man alltid har en grön

flaska i handen. Men det är så här jag minns det.

Och då spelar det ingen roll hur mycket som är

efterkonstruerat, för det är trots allt ett väldigt

bra exempel på den inverkan Broder Daniel

haft på pop-Sverige. De kanske inte säljer så

mycket skivor, de är hatade av en ansenlig mängd

musiklyssnare, men för dem som verkligen tagit

åt sig det de gör så betyder de ofantligt mycket.

För att inte säga allt. Broder Daniel har med

väldigt enkla medel skapat ett koncept som all

kritik till trots har hållit tre skivor igenom och

fått en armé av popfans att klä sig efter den givna

uniformen. Och det med en musik som utstrålar

allt annat än musikalisk talang.

Larm. Larm kombinerat med sångaren Henrik

Berggrens enkla men träffsäkra texter. Det är

ungefär vad musiken går ut på. Plus en massa

olycklig kärlek förstås och en genomgående

vi-mot-dom-känsla. Och stundtals är det också

24 – FLARE2

rörande vackert. Henrik har den ovanliga

förmågan att i tre eller fyra ord kunna uttrycka en

känsla gemensam för alla som någonsin känt sig

svikna, övergivna eller utanför.

Bilderna här intill är från bandets spelning

på Umeå Open i mars 1999 och det var tänkt

att vi skulle göra en intervju med bandet. Men

efter många turer lyckades deras pressansvarig

strula bort oss hederliga fanzinemakare; intervjun

uteblev och stämningen inför spelningen sänktes.

Om det var det som fick mig att tycka att bandet

för kvällen saknade glöd låter jag vara osagt. Jag

har insett att det inte är upp till mig att avgöra;

min hängivenhet sträcker sig ändå bara till deras

känsla och träffsäkerhet på skiva. Det är alla de

som stod längst fram – med sina pocketkameror

i högsta hugg och sjöng med i texterna – som

vet om det var bra eller inte. Det är ju trots allt

de som kommer att kravla sig ur sina kommande

depressioner med Broder Daniel dånande i

öronen.


FOTO: SAMUEL GRÖNLUND / TEXT: KONRAD OLSSON

FLARE2 – 25


26 – FLARE2


ob

möte med

hundFLARE2

– 27


F–

28 – FLARE2

Spelad glädje. Efter tio år i replokalen har bob hund

fortfarande inte tröttnat på musiken. Vi tar reda på varför.

Text + Foto: Konrad Olsson

ör mig är processen en så pass stor del av konsten. Det är

det som är konsten. Det handlar inte bara om en snygg skiva

som låter bra utan det är processen bakom. Jag ser skapandet

av skivan och turnébokandet som en konst.

Det är ännu inte bob hund som pratar: det är Ian MacKaye som

berättar hur han ser på sitt arbete med sitt band Fugazi i en intervju

i Punk Planet #31 i somras. I intervjun – som för övrigt är en av de

bästa som någonsin publicerats i tidningsform – pratar han om hur

många verkar har glömt vad benämningen »Do It Yourself« egentligen

innebär. Det handlar om arbete, det handlar om att leva med sitt band

och det handlar om att hela tiden vara medveten om vad man gör.

När jag förberedde min intervju med bob hund så kom jag hela

tiden att tänka på Fugazi. Bandets kompromisslösa tillvägagångssätt

när det gäller att nå ut med sin musik är på många plan nära besläktat

med bob hund. För mig har bob hund alltid varit bandet som vetat

exakt vad det velat och sedan gjort det. Redan tidigt satte de upp

krav på vad de skulle och inte skulle ställa upp på när det gällde

musiken, intervjuerna och spelningarna. Bandet har alltid ingett en

ovanlig känsla för kontroll. När de för ett par år sedan började lägga

upp repningarna schematiskt, som ett vanligt jobb (nio till fem), var

det en naturlig utveckling för medlemmarna i bandet, som alla har

passerat trettiostrecket och där vissa till och med har barn. Fugazis

Ian MacKaye, som själv är trettiosju, inser också vikten av att se sitt

band som ett arbete. Som en självklar del av sitt liv. »Jag vaknar upp

varje dag till det här bandet. Jag tänker på musik varje dag«, berättar

han i intervjun.

bob hund består av sex musiker: Thomas Öberg på sång, Mats

Hellqvist på bas, Jonas Jonasson på keyboards, Johnny Essing och

Conny Nimmersjö på gitarrer och Mats Andersson på trummor.

Men egentligen finns det tre medlemmar till. Tillsammans med

managern (»chefen«) Marcus Törncrantz, formgivaren Martin Kann

och ljudteknikern Daniel Zqaty består bandet idag av nio personer

som aktivt är delaktiga i allt som har med bandet att göra. Törncrantz

jobbar till och med heltid med bandet.

Och det är också till honom som jag mailar mina första brev

angående intervjun. Det är sommar, jag har ett tillfälligt jobb i

Stockholm och när det börjar bli klart att jag kommer få träffa en

medlem ur bob hund har jag överhuvudtaget aldrig ifrågasatt motivet

till intervjun. Varför vill jag träffa bob hund? Det är svårt. Bandet har ju

alltid funnits där som ett självklart motsträvigt inslag i svenskt popliv.

Jag har alltid beundrat bandet för deras kompromisslösa hållning till

musiken, sin aviga ljudbild och – självklart – Thomas Öbergs finurliga

och mångbottnade texter. Bandet har blivit en självklarhet på senaste

tiden. Både hos mig själv, hos landets ovanligt enade kritikerkår och

hos bandets musiker-kollegor. »bob hund är Sveriges bästa liveband!«.

»Thomas Öberg är Sveriges bästa textförfattare!«. Påståendena är inte

längre bara åsikter utan självklarheter.

Och visst, det ligger mycket i dessa popkulturella klyschor. En

klyscha har ju blivit en klyscha av en anledning, och personligen är

det just bob hunds livespelningar som haft störst inverkan på mig.

Jag har sett bob hund live ett par gånger. Inte mer än jag sett något

annat svenskt band, men med bob hund har det varit annorlunda.

De har alltid vunnit på knock-out. Alltid har jag gått svettig därifrån

och alltid har jag sjungit med i texterna (av någon anledning sjunger

man också alltid med på skånska). Ingen konsert kan skiljas från

den andra. Ingen har varit sämre, snarare har alla varit bäst. Medan

skivorna alltid passerat min skivspelare automatiskt så har bandets

liveframträdanden hållit min övertygelse vid liv. Många av bandets

låtar får helt plötsligt nytt liv. Nya musikaliska landskap öppnar sig

samtidigt som det blir alldeles uppenbart att bob hund i grunden är

ett av Sveriges bästa rockband. Röj, ös, kalabalik, istället för musik;

förvirring. Kalla det vad ni vill men med ens blir det också klart att

de klarar av att rocka skiten ur vilka svenska nykomlingar som helst.

Och det har knappast avtagit med åren, de blir bättre och bättre på

att särskilja liveframträdandet från skivorna och det börjar nästan

kännas som om skivorna bara är en nödvändighet för att kunna se

dem live.

Så när idén om att intervjua bandet började närma sig verklighet så

hade jag faktiskt inte lyssnat på bandets skivor på ett tag. Visserligen

alltid köpt dem, men efter att ha sett bandet live på Roskildefestivalen

någon månad tidigare är det solklart att bandets rätta plats är på

scenen.


FLARE2 – 29


Med den insikten, ett A4 med frågor och en intervjubandspelare

i bagaget så står jag där på Medborgarplatsen i Stockholm, en solig

augustieftermiddag mitt under Vattenfestivalen, väntandes på att

basisten Mats Hellqvist ska komma upp ur tunnelbanan vid Björns

trädgård. Jag hade ingen möjlighet att påverka vem jag skulle få

intervjua eftersom de har ett rullande schema. Det enda jag fått veta

är att det möjligtvis kan följa med en till medlem, beroende på vem

som har tid. Och mycket riktigt: upp för rulltrappan kommer Mats

och keyboardisten Jonas Jonasson. De är lite sena men trots allt

väldigt glada.

Mats är lång, har protes i ena benet och är stockholmare. Medan vi

sätter oss avsides på en av uteserveringarna så börjar han berätta Medborgarplatsens

historia. Om hur den, från att ha varit en handelsplats,

förvandlats till en parkeringsplats någon gång på sextio- eller

sjuttiotalet och på senare år bara blivit en plats för en massa ölhak.

Samtidigt köper Jonas två öl. Han är kortare, har kortbyxor och ser

ut som en familjefar som tagit paus mitt i husvagnssemestern. Hans

mobiltelefon ringer också flera gånger under intervjun och det är hans

dotter som vill att han ska komma hem. Jag vet inte om det bekräftar

min beskrivning, men nära är det.

bob hund har just kommit tillbaks från något som deras manager

kallar »semester«. Ännu ett steg i bandets schematiska syn på

repningarna.

– Man behöver inte kalla det semester. Ledigt kanske låter bättre,

30 – FLARE2

»En förutsättning är ju att vi utsätter

oss för lite nya grejer och lite fara. De

lär ju inte bygga en ännu större scen

på Hultsfred åt bob hund nästa år. Vi

bygger på utmaningen.«

JONAS

men man kan inte hålla på med det här 365 dagar om året. Då skulle

man tröttna, säger Mats efter att ha tagit en första klunk på ölen.

– I takt med att vi får mer och mer att göra så blir det extremt

viktigt att planera dagar då man inte gör saker. Annars bränner man

ut sig totalt och då blir det ingen bra musik, fortsätter Jonas.

Så är de där igen, kontroll. Redan efter första frågan bekräftas

min teori om bandet och jag börjar återigen tänka på Fugazi. Mats

och Jonas har inte hört Fugazi men de förstår ändå vad jag menar

när jag ger en snabb resumé av vad Ian sa i Punk Planet-intervjun.

Om processen.

JONAS: Ja, om det ska vara på riktigt så måste det vara en del av

ens verkliga liv. Hur vi fungerar i bandet har ju förändrats med våra

andra förutsättningar. Som att man skaffar familj till exempel. När

vi just hade startat, och diskuterade hur vi skulle gå till väga på olika

sätt, kommenterade Eva Wilke på vårt skivbolag Silence och sa att »Ni

vill alltså bygga huset från grunden?«. Jag tycker det var bra. Men jag

vet inte om vi blir klara någon gång. Det är ju det som är en process;

någonting som sker hela tiden. Det finns liksom inget slutdatum.

MATS: Men vi har ju aldrig haft någon strategi heller. Om man

handlar efter hjärtat och gör det man vill göra så blir det på ett speciellt

sätt. Hade vi varit andra människor så kanske vi hade byggt upp vår

karriär så som de flesta gör. För oss har det blivit så här och det är

kemin mellan oss som gjort det. Det är inget uträknat, det är knappt

så att vi reflekterat över det.


»Man kan säga så här: i en av våra

första låtar hade vi ett break där

Conny steppade och Thomas höll

fram micken mot golvet. Så vi visste

nog inte vad vi höll på med.«

MATS

bob hund startades väl efter tio års harvande i massa olika

band som inte riktigt kom någon vart?

JONAS: Det vi hade gemensamt när vi träffades var att alla i princip

hade lagt ner sina planer på att livnära sig på musiken. Jag minns

att när jag började spela musik så tyckte jag att det skulle vara rätt

fräckt att jobba i ett dansband. För att man skulle få syssla med det

på heltid. Idag är det lättare för rockband att bli kända men då jag

och Thomas Öberg började knappa på våra syntar 1982 fanns inte

den möjligheten.

MATS: När jag lärde känna Jonas och Thomas för elva år sedan så

var ju musikklimatet i Sverige fruktansvärt. Alla gick omkring och

pratade om att rocken var död. Det är ju bara att gå tillbaks och kolla

på vad som låg på listorna och se vilka liveakter det fanns i den här

staden så förstår man varför vi var så fruktansvärt desillusionerade.

Så när vi började var vi överens om att det här skulle bli det sista

bandet man drog igång, och det fick bära eller brista.

JONAS: Vi hade ju inga ambitioner på att nå ut egentligen. Vi var

bara bra kompisar som var ute och drack öl tillsammans. Det var ett

perfekt sätt att starta ett band: vi gjorde det vi ville. När vi spelade

en tidig spelning på Fatburen här på Söder var det tre personer i

publiken, varav en var ljudtekniker och de andra två gick därifrån.

Men vi spelade hela setet och det var en bra spelning. Vi spelade

det vi gillade och om publiken skulle försvinna skulle det vara skit

samma. För publiken hade ju alltid försvunnit, tyckte vi. Men nu

blev det inte så och det gav mig en sådan härlig syn på människor.

Man behövde faktiskt inte paketera allting så snyggt, för folk hajjade

alldeles utmärkt.

Visste ni redan då hur musiken skulle låta?

MATS: Man kan säga så här: i en av våra första låtar hade vi ett break

där Conny steppade och Thomas höll fram micken mot golvet. Så vi

visste nog inte vad vi höll på med. Men det var det som var så häftigt.

Man hade verkligen känslan av att vad som helst kunde hända, inte

minst live. Det tog kanske ett år innan det började komma mycket

folk på konserterna och sedan bara kokade det. Man kände verkligen

att folk var utsvultna på bra och fantasifulla spelningar.

Ser ni någon skillnad på skivinspelningar och livegig?

JONAS: Kompositionen är ju jätteviktig. På skiva är det tio låtar

som ska fungera tillsammans och det är inte alls säkert att det är

samma låtar som fungerar ihop live. Det är olika forum och det är

viktigt att ta det på allvar. Det måste låta som bäst hela tiden och då

kan man inte stå och försöka låta som på skiva. Det kan vara saker

som att om en låt slutar i en tonart så börjar man nästa med en annan

för att skapa stämning.

MATS: Sen spelar inte det någon roll om det är en b-sida på en

singel som kommer där, för om den passar bra så blir det den låten.

Och då finns det folk som blir jättebesvikna. »Varför spelar de inte

Düsseldorf istället!«.

I och med singeln »Nu är det väl revolution på gång?« så har ni

FLARE2 – 31


32 – FLARE2

»Nästan alla våra texter handlar om att det ska startas

en reaktion. Att folk ska börja tänka själva.«

fått en lätt stämpel av att vara ett politiskt band.

MATS: Ja, men vi gjorde ju en singel som egentligen handlade om

antipolitik. Den låten handlar mer om att inte ta steget. Vi sätter ingen

politisk stämpel på oss eftersom vi då bara skulle vända oss till en viss

typ av människor och skita i resten. Och vi kan inte göra det heller

för alla medlemmar i bandet tycker inte samma sak.

JONAS: Det är likadant med texterna. Min tolkning av en bob hundtext

är ju inte samma som Mats till exempel. Och det är ju det som

är intressant. Nästan alla våra texter handlar om att det ska startas en

reaktion. Att folk ska börja tänka själva. Det är spännande och vår

musik har samma ambitioner. Det kan komma en melodi som inte

ska komma där egentligen. Och en del pallar inte med det och tycker

bara det är konstigt medan andra tycker det är fantastiskt.

MATS: Därmed är det inte sagt att vi som personer inte är politiskt

intresserade. Det är en annan sak, och i intervjuer så kan man prata

för sig själv. Det har vi aldrig sagt något om, det är upp till var och

en. Men jag kan aldrig svara för hela bandet.

Erat arbetssätt är väl ändå ganska politiskt? Hur ni väljer

spelningar och intervjuer och sånt.

MATS: Ja, vi kan nog spela på punkklubbar i Alvesta. Fast vi spelar

också på Hultsfreds största scen.

Men ni gör ändå det urvalet. Vissa band kanske bara skulle ta

de spelningar de blev tilldelade av sin manager.

JONAS: Men ska man då dela in sig i ett fack. Vad är vi liksom?

Vi har ju inte velat dela in oss musikaliskt heller. Man skulle kunna

säga att vi spelar rock, men det är ju en väldigt bred sak. Och den

som tycker att Metallica är rock skulle kanske inte ens hålla med

oss. Det är inte intressant. Det är heller inte intressant att döma de

som inte spelar på punkklubbar. Skulle de vara moderater då eller?

Man möter ju människor hela tiden och det intressanta är ju att möta

den enskilda individen. Alla har ju någonting att berätta om man

inte tvingar in dem i ett fack, vilket man gör rätt ofta: »Du är så här

därför att du har gjort det.« Blir man det mår man ganska dåligt som

människa tror jag.

Ni är ju alla över trettio nu och ni fortsätter ändå spela och

brinna för musiken. Var kommer all inspiration ifrån?

JONAS: Jag känner inte till något annat sätt att förhålla sig till det.

Jag vet inte hur det skulle se ut om man skulle sluta spela bara för att

man fyllde trettio eller nåt sånt. Det verkar så konstigt.

MATS: Jag är ju trettifem och i tjugoåringars ögon så är man ju i

stort sett döende. Men jag känner mig inte speciellt gammal på det

sättet. Så länge man har roliga idéer så funkar det.

JONAS: Det är hela tiden en resa där vi vill göra ny musik och testa

nya grejer. Och vi har ju bara hunnit avverka en bråkdel av vägen. Det

är ju så många idéer som vi inte hunnit testa ännu, och så länge man

har den moroten så finns det ju ingen anledning att sluta.

Ni har ju nått väldigt långt nu, förmodligen mycket längre

än ni någonsin anat. Hur länge kommer det att hålla? Vad

kommer att hända?

JONAS: Vi har skojat lite med oss själva. Bergman Rock är ju

i princip startat nu, och det är ett nytt band där man förändrar

förutsättningarna. Vi kommer att sjunga på engelska till exempel.

Vilket är bra, det är som att byta lägenhet, inte för att man behöver

ett till rum utan för att man ser saker på ett annat sätt. Och det är ju

i första hand inget kommersiellt val. Vi har ännu inget skivkontrakt

och det finns ingen plan på att vi ska tjäna massa pengar. Själva leken

är att utsätta sig själv för ytterligare en utmaning.

MATS: Det blir nästan som när vi spelade i början. Man kastar sig

ut utan att riktigt veta vad man håller på med. Det är lite det man

vill ha en gång till. Man vill ha en nystart där det kan kännas så där

häftigt igen. Där inte alla roller är givna. För efter åtta år så har man

en viss roll, vare sig man vill det eller ej. Det är ofrånkomligt, annars

skulle man sitta på mentalsjukhus om man bytte roller så ofta. Vi vill

testa en gång till och se om man kan få det att lyfta. Man skulle ju

kunna göra det enkelt för sig och översätta alla bob hund-låtar till

engelska, vilket vi också fått erbjudanden från skivbolag om att göra.

Men det går inte.

Så Bergman Rock fungerar som en ventil så att ni inte behöver

oroa er för att bob hund är på nergående?

MATS: Nej, det vet man ju inte. Vi behöver i alla fall göra det här.

Sen kanske bob hund kommer att finnas i tjugofem år till, eller aldrig

mer spelar, det vet man ju inte.

JONAS: En förutsättning är ju att vi utsätter oss för lite nya grejer

och lite fara. De lär ju inte bygga en ännu större scen på Hultsfred åt

bob hund nästa år. Vi bygger på utmaningen. Folk ska inte behöva gå

och se oss och se en halvdan version av hur det var förra året. Det är

absolut uteslutet. Det är vi alla rörande överens om i bandet.

Så vad kommer att hända nu då?

MATS: Vi har en del andra sidoprojekt och sen ska vi börja göra låtar

till Bergman Rock. Vi har några klara och några som hänger i luften.


Vi har hundratals kassetter med massor av bra idéer, så det kommer

vi att jobba med. Sen ska vi förhoppningsvis spela in en skiva. Jag

tror att det kommer bli jättebra, men vad det leder till kan du fråga

servitrisen där borta, hon vet lika mycket som vi.

JONAS: Vi är precis lika spända på hur det kommer att låta som

någon annan. Vi är inne i en fas där vi kan göra precis vad vi vill.

MATS: Och tar pengarna slut så gör de det, och då får man väl börja

jobba igen. När man har nått upp till en viss nivå där det rullar in

pengar så är det lätt att bara göra ett album till och åka på en till slutsåld

succéturné och få det hela att rulla ett tag till. Jag tror att många band

går i den fällan där de har svårt att lämna den ekonomiska tryggheten.

När vi lämnar bob hund så tar pengarna ganska snart slut.

JONAS: Och om det går dåligt för Bergman Rock så kommer man

att hitta mig på Hotell Malmen som barpianist där jag gör cocktailversioner

av alla bob hund-låtar.

MATS: Och jag kommer stå stupfull bredvid och önska låtar.

Haha.

S Å B Ö R J A R D E S K Ä M T A I G E N. Från allvar till skratt. Från att ha talat

i en timme om kontroll över sin musik till att ställa sig framför min

kamera, skämta och skratta. Nästan som musiken de skapar.

Efter vår lilla fotosession så bestämmer sig de båda för att stanna

kvar och ta en till öl. Vi tar adjö och jag går iväg över Medborgarplatsen.

Jag sicksackar mellan Vattenfestivalbesökare, går förbi Hotell

Malmen i hörnet Folkungagatan-Götgatan och tänker på det Jonas

Jonasson sa till mig alldeles nyss. Tänk om det inte funkar? Tänk om

planerna för Bergman Rock går i stöpet, om bob hund aldrig spelar

mer igen? Vad händer då?

Innan jag hunnit fram till Falafel-kungen så har jag slagit ifrån

mig tanken. bob hund har hållit på i nästan tio år med att bygga huset

från grunden.

FLARE2 – 33


34 – FLARE2


Breach!

FLARE2 – 35


36 – FLARE2

Straight outta Turna. Sveriges enda rockband

Breach blottade sig för oss efter en svettig spelning.

Text + Foto: Samuel Grönlund


Anders Ekström. Gitarr.

Niklas Quintana. Gitarr.

Magnus Höggren.

FLARE2 – 37


D

et handlar om intensitet, styrka,

aggressivitet och rock n´roll. Om

att gå på spelning utan att någonsin

sluta häpnas över hur mäktigt och

överrumplande det är, trots att man

har hört bandet flera hundra gånger. Världens

fetaste rock n´rollband - BREACH.

Deras intention är att rocka. Men att de

öser så bra som de gör kan de inte ens själva

förklara. Jag träffade Breach i samband med

deras spelning i Umeå i somras. En av de

fetaste rockkonserter jag någonsin sett.

– När man går upp på scenen är man inte

sig själv längre. Man lämnar kroppen, man

blir en annan person rent själsligt, säger

sångaren Tomas Hallbom efter spelningen.

Att tro att Breach bara försöker skapa

tumult är nog att göra det lätt för sig. Man vill

gärna tro att Breach kastar sig upp på scenen,

skriker och slår på gitarrerna och sedan går

ned. Men riktigt så enkelt är det inte. Breach

är bara hårda, utan att själva egentligen veta

varför, och utan att försöka vara hårda. Hur

som helst gör detta band helt klart rätt för sig

när de går upp på scenen och får alla gamla

avdankade hardcoreklenoder att börja dansa

och sjunga med.

Att beskriva Breach är svårt. Man skulle

kunna säga att det är en fysisk ansträngning

att gå på en spelning med Breach, men det är

ändå inte en tillräckligt bra beskrivning.

Det faktum att de spelat in sin skiva i

replokalen och lagt den mesta sången i en

bastu någonstans uppe i Norrland, har två

trummisar på turnén, får igång människor

som sällan dansar, och sist men inte minst går

hem hos i princip hela den svenska hardcorepubliken,

är kanske en bit på vägen mot en

förklaring till deras överlägsenhet.

Medlemmarna påpekar gång på gång att

Breach är ett band, en helhet och ingenting

annat. Att bandet har bytt medlemmar är inget

konstigt, bara en naturlig utveckling mot att

bli ännu bättre, ännu fetare, ännu tightare.

Att personerna i ett band ska fungera ihop

är en självklarhet, annars brukar samspelet

på scenen bli lidande, och samspelet inom

Breach är ju något som verkligen fungerar

bättre nu än någonsin. Deras musik som aldrig

sviktar, aldrig blir mesig, aldrig blir topplistemusik,

är inte den värd att hyllas?

Men samtidigt när vi sitter där och pratar

38 – FLARE2

om hur fett allting är, kan jag skönja en viss

osäkerhet inför deras egen musik. Anders

säger att »...rent kvalitetsmässigt är ju hård

musik sämst«. Tomas fyller i med att de »har

tagit ett stort steg bort från metalgenren«

och att »den hårda kommersiella metalen«

aldrig tilltalat dem. Men det spelar egentligen

ingen roll, det bara bekräftar hur hårda de

egentligen är.

Vart kommer allt det hårda ifrån?

TOMAS: Turna! En statsdel uppe i Luleå

där granarna är barrlösa året om. Nej, jag vet

faktiskt inte.

Var kommer all energi ifrån då?

TOMAS: Vi spelar ju en väldigt energisk

musik. Men vi har aldrig bestämt att vi

ska utsöndra en massa energi, det kommer

naturligt. Jag tror att de som tänker ut i förväg

att de ska spela hård musik, typ de svenska

metalmoshbanden, nog misslyckas mest. Det

får inte bli utstuderat. För oss handlar det ju

inte heller om att utleva våra aggressioner. Vi

är väldigt snälla och trevliga människor och

har inte så många problem. Så det är en svår

fråga, jag vet inte var det kommer ifrån. För

det är en sån otrolig känsla när man står där

på scenen. Jag tror inte man är sig själv när

man spelar. Man har nog en slags tvillingsjäl

som man brottas med.

Hur skriver ni låtarna? Tillsammans i

replokalen eller?

ANDERS: Sällan tillsammans. Men det är

inte så konstigt, man har idéer som kommer

när man är hemma eller någon annanstans.

Sen sätts det ihop.

TOMAS: På nya plattan är det Anders och

Niklas som stått för det mesta av låtmaterialet.

Jag bor långt ifrån dem så jag är inte med och

repar. Jag får en kassett någon gång då och då

och försöker skriva texter till det. Till nittio

procent så är det jag som skriver texterna,

men Anders har även hjälpt mig lite till nya

skivan.

Det känns som om texterna många

gånger blir undanskymda, på er hemsida

och i intervjuer. Det känns som om ni

inte riktigt vill framhäva era texter.

TOMAS: Jag förstår precis vad du menar.

Ibland blir texterna så otroligt personliga

att jag nästan gömmer dem för mig själv.

Jag skriver inga politiska texter. De är mer

vardagliga. Det är en viss stämning när man

skriver texter. Man kan inte göra det på


»När man går upp på scenen är man

inte sig själv längre. Man lämnar

kroppen, man blir en annan person

rent själsligt.«

Tomas Hallbom. Sång.

»Vad sägs om en Take That-pose?«

FLARE2 – 39


eställning som allt annat. Så ibland när jag

skrivit dem så förstår jag nästan inte själv vad

jag menar, det är sinnesstämningen som får

ner raderna på pappret. Och då får folk tolka

det som de själva vill.

Ni verkar inte gå ut med vem som har

gjort vad på skivan och så. Ni skriver inte

ut vem som skrivit texterna till exempel.

TOMAS: Vi vill gå ut med vårat band och

inte några speciella punkter inom musiken.

Vi vill inte lyfta fram Anders gitarrspel eller

något annat. Vi är ett band som gör saker

tillsammans. Så det är helt onödigt att placera

ut vem som gjort vad.

Ni byggde en studio i replokalen och

spelade in skivan där. Hur kommer det

sig?

ANDERS: Det började med att vi ville spela

in alla låtar på band så vi kunde lyssna på

dem och gå igenom dem. Så vi började spela

in själva och det blev så jävla bra att vi var

tvungna att köra på det. Sen är det bara så

otroligt bekvämt att kunna göra allt själv.

TOMAS: När vi spelat in tidigare skivor

så har vi alltid haft en tidspress på oss som

påverkat musiken negativt. Vi har varit

tvungna att kompromissa och inte kunnat få

ut hundraprocentigt material. Det var det som

var så skönt nu, vi kunde skynda långsamt.

Sången på flera av låtarna spelade vi in i en

bastu hemma i Anders föräldrars villa. Det är

knappast en stressad tillvaro.

Vad tycker ni är utmärkande för det nya

albumet?

NIKLAS: Bättre låtmaterial än förut. Om

man ser till uppbyggnaden så är det rena rocklåtar.

Det är bara vers-refräng-stick-refräng.

TOMAS: Jag tycker vi kör en jävligt rak

rock n’ roll-stil.

Tomas Hallbom pratar med otvivelaktig

självsäkerhet om bandet. Det märks att de

jobbat hårt för att nå dit de kommit. Och

Tomas är väldigt nöjd med hur utvecklingen

i bandet har artat sig.

– Jag måste säga att det känns bra att få

spela med så oerhört kompetenta musiker. Vi

är ett originellt jävla band.

FOTNOT: Läs mer om Breachs trummisar Per

Nordmark och Tomas Turunen på sidan 6.

40 – FLARE2


»Jag tycker vi kör en jävligt rak rock n’ roll-stil.«

FLARE2 – 41


PUNKSPELNING#2: THE FEMALE ANCHORE OF SADE

42 – FLARE2


FOTO: SAMUEL GRÖNLUND

FLARE2 – 43


Lokko

Samtal med en

trettiotvåårig kollega.

44 – FLARE2

Text + Foto: Konrad Olsson

J

ag vet att många förmodligen inte

alls förstår varför jag valt att intervjua

Andres Lokko till det här numret av

Flare. Vissa tycker kanske att man bör

uppmärksamma ett tiotal fanzineprofiler

istället, andra kommer kanske att gapa om

popsnobbism och elitism. Ett faktum kommer

dock att kvarstå:

Andres Lokko är Sveriges mest inflytelserika

musikjournalist och har så varit under det senaste

decenniet. Utan konkurrens.

Hans tidning Pop lyckades under dess sju år

långa levnadsperiod skapa en helt egen liten värld

baserad på redaktionens egen smak. Formen, intervjuerna,

humorn och artisterna var helt och hållet

sprungna ur tidningens vilja att få folk upptäcka ny

musik och gräva sig längre bak i musik-historien.

Därför är också Pop nittiotalets största och bästa

svenska fanzine.

Jag träffar Andres en eftermiddag i augusti

och han är befriande trevlig och oerhört tillmötesgående.

– Att göra intervjuer är lite jobbigt för det tar ju

en del tid. Men så länge man tackar nej till Vecko

Revyn så är det inga problem, säger han när jag

träffar honom uppe på Pop- och Bibel-redaktionen

i Stockholm.

Vi sätter oss ner på ett mediokert lunchcafé

ett par hundra meter därifrån. Jag fipplar med

min bandspelare och han köper kaffe till oss

båda. Redan efter han sagt de första meningarna

inser jag hur mycket jag faktiskt kan om den

här människan, vilket kanske inte är så konstigt.

Men ändå mötet blir något problematiskt. Jag

har läst honom sedan fem år tillbaka och äger

vartenda nummer av Pop. Från det första till

det sista. Och att möta en människa i till så pass

stor utsträckning präglat ens syn på musik och

journalistik är lätt knäckande och, jag vet inte

varför, men det tar emot att erkänna det. Kanske

vill jag inte avslöja mig själv för mycket. Det ska

ju helst verka som om Flare kommer helt från oss

själva. Det är ju alltid lite pinsamt att avslöja sina

inspirations-källor. Men sanningen är ju att jag är

väldigt inspirerad av Pop och Lokko. Det kanske

är uppenbart, vad vet jag? Men egentligen spelar

det ingen roll då min beundran resulterat i en helt

ny tidning. Jag har aldrig tillhört den skara Popläsare

som slaviskt låtit tidningens musiksmak

styra mitt musiklyssnande.

När intervjun är över går vi ut på Sveavägen

för att ta några bilder. Att intervjua är koncentrationskrävande

nog och att efter det fota under

tidspress blir en nära nog omöjlig uppgift. Jag

skjuter en hel rulle film på fem minuter, i hopp

om att någon bild blir bra. Efter att vi skiljts åt

och gått åt olika håll slår det mig att jag glömde

tacka för kaffet.

Helvete!

Jag glömde tacka för kaffet.


»Rocken är död. Det känns så ibland.«

FLARE2 – 45


INTERVJU: 12 AUGUSTI 1999

SVEAVÄGEN, STOCKHOLM.

Du kom nyss hem från New York. Vad

gjorde du där?

– Jag träffade Barry White. Han mådde inte

så bra. Han orkar knappt stå upp, kedjeröker

och verkar vara i väldigt dåligt skick, men det

var roligt ändå. Sen lurade jag till mig några

lediga dagar. Jag gick på bio och såg en massa

filmer som jag förmodligen kommer att skriva

om. Köpte en massa skivor, köpte en massa

böcker och hängde på en massa hak. Saker

som jag förmodligen kommer att ha nytta av

på något sätt.

Tänker du ofta att »det här kommer jag

ha nytta av« när du konsumerar musik

och film?

– Ja, ibland är det så. Det är ju knepigt

att ha ett sånt jobb där man skriver om saker

som man verkligen är intresserad av. Då

tänker man inte ens så, för det mesta så ser

eller lyssnar man på någonting för att man

är intresserad. Och sen skriver man om det.

Åtminstone har jag hamnat i en sån sits där

jag kan göra så. Det ju faktiskt vanligare

att man blir tilldelad en uppgift av en chefredaktör:

»Här är en bok, den ska du läsa och

recensera.« Men nu har jag hamnat i någon

konstig sits där jag slipper det.

En stor del av ditt arbete går ju ut på

att ringa in din verklighet i dina texter.

Känns det som att du får ha någonting

kvar för dig själv?

– Jättebra fråga. För det känns ju som att

allting tas ifrån en när man ger någonting

mycket plats och gör det stort. Ibland blir det

46 – FLARE2

jag skriver till och med lite uppmärksammat,

och då känns det som att man inte har

kvar det. Så visst, det finns saker som man

nästan undvikit att skriva om. För det är

extremt självutlämnande att skriva om musik.

Åtminstone om man verkligen bryr sig om

musiken. Och jag tror säkert att kvällstidningarna

är fulla av människor som inte

förstår vad jag pratar om när jag säger så.

Men för de som verkligen bryr sig och tycker

att musik är bland det viktigaste som finns i

livet så är det ett väldigt krävande jobb. Man

är tvungen att ge en så pass stor bit av sig själv

för att få sagt det man vill säga, och då blir

det kanske ingenting kvar. Nu har ju jag ett

problem; Kevin Rowlands nya skiva kommer

om en och en halv månad.

Vad händer då?

– Hela anledningen till att jag en gång i

tiden började skriva om musik var att jag en

vacker dag skulle komma få tag på Kevin

Rowlands nyaste skiva innan någon annan.

Och jag skulle komma att slippa läsa om den

i utländska tidningar och vara förbannad över

att det finns människor som har den före mig.

Nu har jag fått den och jag har liksom uppnått

allt jag velat. När jag nyss hade fått den i

brevlådan, innan jag ens hade lyssnat på den,

så kändes det som att jag var färdig, vilket är

lite förvirrande.

Jag tänkte på en grej angående det. Du

har ju träffat många av dina hjältar vid

det här laget; Springsteen, Morrissey,

Primal Scream, Rowland osv. Tömmer

man inte alla förväntningar om man

träffar sina idoler? Är det samma sak att

lyssna på dem efteråt?

– Man blir lite märkligt blasé. Kanske

mindre med hjältar än med stora artister

som man tycker är ganska bra. Inte när man

intervjuar Prince eller Springsteen. Det förtar

ingenting eftersom det är en sån annorlunda

grej. Men däremot alla såna där halvstora

band som till exempel St. Etienne, Charlatans,

Primal Scream, Chemical Brothers och så

vidare. Det är folk som jag har umgåtts med

i väldigt många år medan jag bott i England

och just det blir en jävligt konstig grej. För

det är ju de banden jag tycker om liksom,

jag tycker de är skitbra. De är nog de enda

vita popband jag tycker är riktigt bra. Jag

kan inte sätta fingret på det. Men att däremot

intervjua jättestora artister är oftast under så

pass märkliga omständigheter.

Du kan inte direkt hänga med Bruce

Springsteen.

– Nej, vilket är väldigt korkat. Skulle han

haft en europeisk presschef så skulle man

ju få göra det. För då skulle den veta att det

blir en så ohyggligt mycket bättre artikel.

Amerikanskt pressfolk vill att deras artister

ska framställas som Greta Garbo. Det ska

verkligen vara oåtkomliga jättestjärnor. Den

där gamla åttiotalsvinkeln går liksom inte.

Sen träffade du Brett Andersson när han

var som bäst.

– Ja, när Suede precis hade släppt sin första

singel. Då var de ju fantastiska.


De är rätt ointressanta idag.

– Ja, jag bryr mig inte en sekund. Jag tycker

Suede gör musik för barn. Brett Andersson har

skrivit samma text som riktar sig till samma

femtonåriga tjejer på fyra plattor nu. Du vet:

»Oh, we’re the beautiful outsiders, we’re

so young, we’re so beautiful«. Man tänker

liksom att Brett är åtta år äldre än när han

startade. Hur lyckas han skriva samma texter

hela tiden? I vanliga fall tycker man att folk

borde åldras med sitt band. Om man älskar

Suede så borde man ju få lite mer, så att man

innan varje skiva blev lite nyfiken: »Brett

har blivit ett år äldre, vad har hänt nu?«. Att

det blir en utveckling. Men den är ju helt

obefintlig i Suede.

Du skrev ju en väldigt hypande artikel

om Suede, då i början på 1993. Känns det

aldrig som att du kan ångra att du skrivit

upp ett band om det senare visar sig att

det går åt skogen för dem? Du skrev ju

verkligen att de var nittiotalets bästa

popband...

– Och det var de. Just då. Men just den

grejen är väldigt svensk. Kanske inte frågan

du ställer men den åsikten, vilken man får höra

rätt ofta: »Du hade fel! Ångrar du dig inte?«.

Och jag tänker bara; Nej! Jag skulle mycket

väl kunna tänka mig - seriöst - att imorgon

gå ut och köpa alla Radiohead-skivor, och

lyssna bara på dem i ett halvår för att det

skulle kännas som en helt naturlig grej att gå

in för. För om du har ett väldigt professionellt

förhållande till popmusik – eller till en annan

FLARE2 – 47


människa eller vad som helst – så är det så att

man ena veckan kan tycka att det här är det

här är det bästa i hela världen och nästa vecka

hata det. Svenskar är nästan Per Bjurmanska

med den här attityden att du ska föra fram en

åsikt och den åsikten ska du ha tills du dör.

Det är så, du får inte ändra dig. Varför ska det

vara så? Så jag tycker absolut inte att det finns

någon fara med att ändra sig. Att kräva av en

rockskribent att den ska sitta och berätta några

tidlösa sanningar kanske är att kräva lite väl

mycket? Även om jag tycker att jag har en del

tidlösa sanningar att komma med.

Som till exempel?

– Att svart amerikansk soul-musik är, och

kommer alltid att vara, sanningen. Det blir inte

bättre än så. När man väl har hittat in dit och

förstått det så är det bara “WOW!”. Nej, man

ska aldrig ångra något. Skriv vad du tycker!

Follow your heart liksom. Det går inte att ha

fel. Däremot kan man vara en idiot. Eller så

kan andra tycka att man är en idiot, men det

får man ta.

48 – FLARE2

»Man kommer till en punkt där man börjar ac-

ceptera att folk faktiskt har läst det jag skrivit

och läst det ganska ordentligt. Det är i och för

sig bara bra. Det är ju bättre att de läser mig än

någon annan idiot.«

Men om du säger så, framstår inte

er recensionsavdelning som rätt

ointressant?

– Nej, det tycker jag inte. Man får ändå se

det som någonting relativt. Det finns säkert

skivor som får tio av tio i Pop och som alltid

kommer att vara fantastiska. Men sen finns

det andra skivor som bara är här och nu som

ändå är fantastiska. En skiva som Daft Punks

»Homework« kanske bara är precis allt just nu

men fan vet jag om den är det om sju månader.

Och det tycker jag inte man ska bry sig om,

för då sitter man där och skriver enbart om

John Lee Hooker-boxar för det är ett säkert

kort. Och det blir ju inte roligt.

Musiken måste väl hela tiden ha

någon slags känslomässig förankring i

personen?

– Ja, och även i nuet. Jag avskydde

verkligen Springsteen på Stadion, måste jag

tyvärr säga. Och jag såg Thåström härom

veckan på Kalas. Jag blir lite illa berörd av

både de grejerna. Inte så mycket för varför

publiken är där eller vad de gör på scenen,

utan för att det finns en massa rockjournalister

– mina kollegor från de stora tidningerna

– som är rörande överens om att det de vill se

och höra är gamla grejer med dessa artister.

Ingen går ju och ser Springsteen och hoppas

på att han spelar två, tre fantastiska nya låtar.

Ingen tänker så om Thåström heller utan alla

hoppas på att han spelar en Ebba Grön-låt.

Jag vill inte ha såna idoler som jag hoppas ska

spela gamla godingar när jag ser dem live. Fan

vad vidrigt. Jag gillar egentligen bara gamla

artister som, när jag går och ser dem, spelar

nya låtar som jag inte hört. Artister som är i

livet och fortfarande har någonting att komma

med. Istället för att gå och se någon spela

trettio år gamla låtar som man tycker är bra för

att de låter nästan exakt som på skivan. Men

de som betalar femhundra spänn som publik

för att se Springsteen kan jag tycka är okej.

De kanske ska få sin »Born To Run«. Men

som kritiker av det hela så är det för jävligt.

Rocken är död. Det känns så ibland.


Du kallar dig själv för socialist?

– Ja, men det är ju egentligen bara en

politisk övertygelse.

Du tar inte fram det särskilt ofta i dina

texter.

– Nej, det gör jag inte, det händer ibland.

Jag står politiskt sett ganska långt ut till

vänster, och jag tycker att allting handlar om

någon slags rättvisa. Men samtidigt så är jag

inte så jävla insatt eller kunnig att jag skulle

skriva folk på näsan. Men att du ställer frågan

visar ju att jag uppenbarligen nått fram till

någon. Och om det sen har en effekt så det

får någon läsare att tänka till politiskt så har

man ju lyckats.

Jag kommer ju från Umeå vilken är en

väldigt politiskt inriktad stad som du

kanske vet. Och jag är van vid att man

ska skrika mer och slå tillbaka mer och

jag kan känna att du tar ett lite för kort

steg.

– Jag gillar folk som gör det. Men jag

tycker inte att jag har tillräckligt mycket

på fötterna; jag är så mycket bättre på att

skriva om musik. Så därför har jag nog låtit

bli att ta steget fullt ut. Men det är någon

slags kombination. En ambivalent grej.

Jag gillar folk som Dennis Lyxzén, Kevin

Rowland i tidiga Dexy’s, Paul Weller och

Billy Bragg. »Smash the system« liksom.

Jag är ju uppvuxen med sånt, jag tycker det

är fantastiskt och jävligt cool. Samtidigt som

jag tycker att det är väldigt tilltalande när det

finns där men du låter läsaren, eller lyssnaren,

bilda sig en egen uppfattning och läsa mellan

raderna. Att du vaggar in mottagarna i någon

slags falsk trygghet att det bara handlar om

söta popmelodier. Jag gillar sånt. Att det inte

är skrivet på näsan. Men jag tror jag har varit

tillräckligt politisk för att Mats Svegfors

på Svenska Dagbladet skulle bli galen och

vilja sparka mig flera gånger när jag skrev

där i fyra år. För att han tyckte att han närt

en kommunist vid sin barm. Och det räcker

ganska långt i min lilla värld.

Är du feminist då?

– Jag har ingen aning. Men säger man att

man har socialistiska värderingar så är det

klart att man är feminist. I och med att allting

handlar om rättvisa och syskonskap. Så ja, det

är klart jag är.

Men du skulle inte kunna tänka dig att

skriva om det i en bok som Fittstim till

exempel?

– Fittstim har jag faktiskt aldrig läst. Jag

har bara läst om den. Men det vore ganska

märkligt om en trettiotvåårig man plötsligt

börjar skriva om sånt.

Men det är rätt intressant. För Fittstimm

kändes ungefär som när du pratar om

socialism. Att man egentligen skriver

om popmusik och i förbigående nämner

politiken.

– Men det var nog meningen. Att se det

stora i det lilla, det vardagliga. Man ska inte

vara rädd för att föra fram en åsikt även om

man gör det i ett trivialt sammanhang. Det

kan dessutom bli väldigt effektivt. Det är ju

enklare att ta till sig. Det finns ju förmodligen

FLARE2 – 49


50 – FLARE2

»Nej, man ska aldrig ångra något.

Skriv vad du tycker! Follow your

heart liksom. Det går inte att ha fel.«


en anledning till att vi sitter här och pratar

och att du inte pratar med en ledarskribent på

Aftonbladet. Skulle vi alla vara lika politiskt

engagerade som vi borde skulle det vara de

politiskt insatta som man lyfte fram. Det

finns en jävla massa unga, seriösa och undersökande

journalister som bara skriver om

politik. De är tio år yngre än vad jag är och

de är svinbra. Men de för också en anonym

tillvaro för att det inte finns någon »glamour«

omkring det hela. Det låter som något trivialt

men det är väldigt sant. Det är tyvärr inte så

spännande och därför ställer man ofta de

kraven på människor med en tydligare profil.

Och skriver man om musik så får man det.

För det är så få som gör det och det är något

som engagerar många unga människor. Men

att använda den plattformen för att smyga in

några åsikter som är politiska så är det, om inte

en revolution, i alla fall en evolution.

Du har gjort en ny tidning?

– Ja, Bibel.

Är du nöjd?

– Jag är nöjd för att den fyller en funktion.

För det inte funnits en sådan tidning i Sverige

någonsin med den ambitionsnivån. En tidning

som ger utrymme för svenska designers och

fotografer att göra precis som de vill, att få

uttrycka sig själva. En sådan plattform har

inte existerat. Sen är det också en ganska

seriös kulturtidning även om den gränsar till

populärkuluren. Det är inte så många tidningar

där du får läsa riktigt jävla långa intervjuer

med Bret Easton Ellis. Det känns också som

en tidning som var förvirrad till en början

eftersom vi inte hade någon aning hur den

skulle vara. Nu har den hittat hem. Jag tror att

man som läsare idag hajjar Bibel på ett helt

annat sätt. Jag gillar den.

Den känns inte lika helgjuten som Pop.

– Nej, och det kan den ju inte vara heller

eftersom den inte handlar om en enda sak.

Pops ganska unika styrka, och samtidigt dess

svaghet, är att de som verkligen är intresserade

älskar den. Men den får en massa människor

- som inte orkar ta sig in i den världen - att

känna sig utanför. I och med att den tar

ämnena så fruktansvärt seriöst och på så

stort allvar. Du får liksom trettiofem sidor om

Merle Haggard och då är det en del människor

som liksom »Ja, äntligen! Trettifem sidor om

Merle Haggard. Fyfan va coolt! Klipp ut och

spara. Toppen!«. Medan andra människor inte

tycker att vi är kloka i huvudet. »Att de orkar«,

liksom. Varför skriver vi inte två sidor om

Merle Haggard och sen om nåt stort popband

som Blur? Men vi vill göra den stora Merle

Haggard-artikeln och man hittar folk som vill

läsa det och det är dem man vill skriva för.

Men slentrian-musiklyssnaren som liksom

köper en platta i månaden men inte är besatt

har kanske ingen nytta av Pop.

»Det finns just nu massor med skribenter

som skryter med sin egen okunnighet och

försöker vinna billiga poäng genom att spela

ödmjuka när de egentligen bara är lata. (...)

Men sedan när har bristande kunskap varit

något att sträva efter för en journalist? Jag

har väldigt svårt att se någonting negativt

med att ha en enorm skivsamling och lika

stora referensramar.«

– Martin Gelin,

Nöjesguidens augustinummer.

– En kille som heter Martin Gelin skrev en

krönika om förakt mot kunskap i senaste

Nöjesguiden. Jag tyckte den var väldigt bra,

för det finns ett sådant gäng med Jonna Bergh

i spetsen, och jag vet inte riktigt varför. Hon

satt på ett seminarium vid Umeå Open och

dissade Pop för att den sköt över huvudet på

folk. Det var det värsta jag har hört! Det är

ju inte dem vi skriver för, de är ju dumma i

huvet skulle man kunna hävda, eftersom de

inte vet någonting. Vi skriver Pop för de som

vet något om musik. Vi skriver den för folk

som verkligen är passionerade och bryr sig.

Och att dissa en tidning och möta den med ett

förakt för att dess redaktion vet för mycket,

är pålästa och försöker få folk att upptäcka

saker de inte känner till, istället för att skriva

om Kiss en gång till, så är ju det att förakta

kunskap. Det är ju ett vidrigt jävla samhälle

där normen är att du inte ska veta någonting.

Att kunskap är fult. Du ska liksom bara ha

lite småpejl på Vengaboys eller nåt sånt.

Man blir jävligt uppgiven. Man har verkligen

spenderat hela sitt liv med försöka ge lite mer

än vad kvälls- och dagspressen gör, och så

möts man med såna reaktioner. Då blir man

ju jätteledsen. Det ju ungefär som att säga till

folk »Hoppa av plugget i nian! Vad fan ska

du utbilda dig för? Folk kommer ändå inte att

hajja vad du snackar om när du läst 250 poäng

statskunskap«. Det är samma slags asvidriga

reaktion. Men det är ju så media ser ut.

– Det finns dock underbara undantag. Små

tidningar som gör sin grej, och som måste

jobba med annat för att kunna försörja sig

själva. Pop är en sådan tidning. Vi sitter ju

inte på heltid och latar oss och tänker att vi

ska göra stora Gregory Isaac-artikeln. Man

är tvungen att jobba med annat och sitta uppe

hela nätterna och skriva de där artiklarna

för att kunna betala hyran. Vi är ju inte en

massa feta gubbar som sitter och nöjer oss

över att folk inte känner till det vi gör. Det

finns ju ingen snobbism i det. Det är snarare

tvärtom. Vi försöker gräva fram nya grejer

som verkligen är bra. Vi har ju lyssnat på all

smörja också, men vi kom fram till att det här

var bättre. Vi kan det här. Folk får ta det som

det är, men vi vet vad vi pratar om. Orkar ni

inte läsa det så ska ni fan respektera det, tycker

jag. Men det är uppenbarligen fult. Men... äh...

fan, man blir lite ledsen. Det är synd.

Du har råkat ut för många läsare som tar

det du skriver på väldigt stort allvar. Det

har du ju dessutom fått kritik för.

– Ja, det är lite farligt. Bara de kan skilja

på när det är allvar och när det är humor.

Jag märker ju inte av det förutom att jag får

konstiga pressklipp från lokaltidningar som

har krönikörer och skribenter som har åsikter

som är väldigt snarlika mina. Det är ju sånt

som man till en början slår ifrån sig och bara

tycker är kul att det finns folk som gillar bra

grejer och verkar ha humor. Men man kommer

till en punkt där man börjar acceptera att

folk faktiskt har läst det jag skrivit och läst

det ganska ordentligt. Det är i och för sig

bara bra. Det är ju bättre att de läser mig än

någon annan idiot. Det är ju mina åsikter så

det är ju klart att jag uppskattar det, det vore

ju konstigt annars.

Folk blev väldigt arga när du skrev en

artikel som »Låt inte de jävlarna ta dig!«.

– Den blev folk väldigt förbannade över

och jag förstår inte varför. Men det får man ta.

Jag skulle ju bara förklara vad jag tyckte och

det kändes väldigt bra. Jag behövde skriva den

för jag tyckte det var så jävla trist just då. Sen

vet jag att det var ohyggligt många som blev

förbannade. Folk sa upp sina prenumerationer

FLARE2 – 51


i protest och tog det väldigt personligt. Det är

väl bra att folk bryr sig så mycket att de blir

riktigt förbannade. Samtidigt är det klart att

jag får folk att ändra uppfattning och börja

lyssna på grejer de inte hade lyssnat på annars.

Bara folk läser är ju jag glad. Men det får inte

gå till några extremer där jag poserar för att

få folk att läsa grejer. Jag tycker inte att det är

något självändamål i att vara kontroversiell.

Jag var bara tvungen att säga det där och så

var det inget mer med det.

Du pratar ofta om att du skriver utifrån

ett subjektivt perspektiv. Tror du att det

finns en objektivitet i motsats till det?

– Nej, det finns det ju inte. Däremot är

det ju mycket snobbigare att påstå att man är

objektiv, eftersom det skulle innebära att man

kan allt. Det är att göra sig själv till gud. Så

det är klart att man inte kan, allt är ju präglat

av dina egna åsikter. Du väljer ju att skriva

om en viss skiva. Eller så har du en redaktör

som ber dig skriva om den, men redaktören

har ju också en baktanke i varför han vill att

just du ska skriva om just den skivan. All

kritik är ju subjektiv; annars går det ju inte.

Det är möjligt att man kritiskt kan bedöma en

bil eller nåt, efter färdigställda normer. Och

jag kan ju i och för sig hävda att det finns

normer för hur bra musik låter. Men de är

också till för att omkullkastas för att det hela

ska bli intressant.

Men om man inte kan vara objektiv så

finns det ju ingen subjektivitet heller.

– Nej, det kan man nog hävda. Om vi

håller oss till musik så pratar vi om ett sätt

att uttrycka sig. Ett uttryck som är väldigt

känsloladdat och att objektivt sitta och

analysera känslor är en omöjlighet. Att prata

om livet, döden, kärleken, saknaden eller vad

som helst och göra det efter en norm-mall,

det vore ju som att använda någon slags

Richterskala. Att mäta känslouttryck på en

skiva efter centimetrar, det går ju inte. Det är

möjligt att man kan använda objektiviteten

i andra sammanhang, men allt är färgat av

personen som skriver. Annars är ju ord ganska

meningslösa om det inte finns ett mänskligt

hjärta bakom.

Pophumorn, var kommer den ifrån?

Dessa små bildtexter och sånt.

– Den kommer väl ursprungligen från min

och Lasse Sundhs (Pops förre formgivare)

52 – FLARE2

sjuka hjärnor. Den är ju väldigt inspirerad av

löjliga engelska poptidningar som till exempel

Smash Hits. Är det någon som skapade den

meta-homorn och upprepningshumorn som

finns i bildtexterna och i de slamsiga pysselsidorna

i Pop, så är det ju åtminstone sprunget

därifrån. Man måste ju driva med det man

älskar. För det är ju roligt. Det är också samma

drivkraft som Killinggänget hade i början.

När det gäller skrivandet så har inte du

samma punkbakrund som till exempel

Jan Gradvall som gjorde fanzines redan i

tonåren. Du började skriva rätt sent.

– Jag var väldigt gammal, typ tjugotvå

år, vilket känns skönt. Men det är nog inte så

jävla punk. Jag trodde aldrig att jag skulle få

skriva och jag hade ingen dröm om det när

jag var liten. Mina föräldrar är flyktingar från

Estland och kom hit under kriget. Det fanns

ju ett lätt krav från min familj att man skulle

utbilda sig och skaffa ett vanligt jobb, vilken

jag också försökte men det var skittråkigt.

Och så bara kom möjligheten att börja skriva.

Jag började skriva på allvar 1988-89, och då

fanns det en slags medial explosion där det

helt plötsligt fanns plats för väldigt många

människor. Var du ung och visste någonting

om musik så fick du skriva. Det var väldigt

mycket hip-hop, house, techno och hela den

här Manchester-grejen som jag verkligen

befann mig mitt i. Vilket bara var väldigt

bra timing. Min Jörvars Gosskör (Gradvalls

fanzine) var att jag fick göra tidningen Ultra

som var ett renodlat fanzine. Det var bara det

att det fanns pengar från någon märkligt stort

företag som inte hade någon aning var det var

de höll på med.

Du är ju DJ också.

– Hobby-DJ kan man nog säga. Ett tag

gjorde jag det ju för att jag tyckte det var så

fruktansvärt kul att bara åka ut och supa och

parta och hamna i konstiga städer som jag

aldrig varit i och bara spela mina favoritskivor.

Sen så blir man antingen för gammal eller så

får man för mycket att göra för att hinna med.

DJ-grejen har ju alltid varit ett alternativt sätt

att kunna stå på scen, för någon som inte är

så exhibitionistisk lagd. Jag klarar inte av

att stå på scen, det är det värsta jag vet, jag

mår jättedåligt av det. Och jag tror att många

journalister är misslyckade DJs, absolut inte

misslyckade musiker. Man vill ju att folk ska

upptäcka bra musik. Och att stå och spela

plattor för trehundra fulla och glada personer

– som kommer fram och undrar »Wow, vad

är det här« eller som bara känner att det är

bra fast de aldrig hört musiken förut – är ju

ett utmärkt led i missionsarbetet.

Du har ju aldrig varit musiker själv. Har

du fått känna på rock n’ roll-livet lite

grann i och med detta?

– Ja, definitivt. Det är ganska krävande

eftersom det inte är roligt att vara DJ och

nykter. Det är väldigt roligt att spela skivor

och dricka sprit och hamna på märkliga

efterfester till klockan halv nio på morgonen.

Just nu känns det lite inaktuellt för jag tror

inte jag pallar.

Du klassas ju som en kändis...

– Mm, jag tror att det finns en stor

majoritet i det här landet som inte har en

aning om vem jag är. Men den minoritet som

är intresserad av popmusik har nog en oerhörd

pejl på vem jag är.

...och teoretiskt sett så skulle du kunna

vara en Peter Birro som sitter i alla TVprogram

och syns överallt.

– Ja, det är klart att jag har möjlighet att

sitta i varenda TV-soffa och ta plats, men jag

vill inte det. Jag har svårt att ha respekt för

folk som hela tiden måste synas i TV och

som inte kan tacka nej till någonting. Det är

ett slags bekräftelsebehov som jag tycker att

man ska få ner i sina texter istället. Istället för

att man som skribent ska sitta i TV och skrika

»Älska mig, titta på mig!«. Då har man ju valt

fel jobb om man har en sån otrolig vilja att

bara bli bekräftad hela dagarna.

Till sist en fråga som Pop själv ställt: Hur

mycket kan du tänka dig att offra för

musiken?

– Vänsterarmen och en testikel. Det kanske

är ett ganska bra svar, jag har ingen aning. I

vissa fall känns det som att man skulle offra

sitt liv för musiken. Det gör verkligen det. Det

finns någon gammat låt som går »Rock n’ roll,

I gave you the best years of my life«. Och det

får man säkert sota för senare.


FOTNOT: Både Pop och Bibel har efter denna

intervju hunnit läggas ner av Bonniers Special-

tidningsförlag. Osis. Pops sista nummer kom i

december 1999. Bibels sista kommer i mars.

FLARE2 – 53


PUNKSPELNING#3: TEXT

54 – FLARE2

TEXT.

– UTAN DANS KOMMER rocken aldrig att betyda

någonting! skrek David Sandström till mig

under en av de galna kvällarna i våras uppe på

Hamrinberget i Umeå. David hade spenderat sina

sista slantar på att köpa ett partytält och med hjälp

av en portabel generator förde man ström till

ett gäng högtalare och ett par turntables. Umeås

ungdomar dansade hela natten. Som arrangör

för dansfesten stod det då relativt nyskapade

musikkollektivet Text.

Jag har under året som gått försökt greppa vad

fenomenet Text är för något. Jag försökt skriva

stora ord och långa texter men insett att det bara

skulle bli en sån där patetisk skriva-upp-ett-bandsom-man-inte-vet-någonting-om-artikel

liknande

den Sunship-text som figurerade i förra numret av

Flare. Insikten om att Text inte kan definieras har

på något sätt blivit deras programförklaring när

de under ett antal obskyra spelningar i Stockholm

och Umeå experimenterat fram något som få

skulle vilja kalla musik. Inte ens medlemmarna


TEXT/FOTO: KONRAD OLSSON

själva kan sätta fingret på vad de gör, än mindre

vittna om att det är bra.

De personer som oftast agerar under namnet

Text är David Sandström, Kristoffer Steen och

Jon Brändström från det gamla Refused samt

Fredrik Bäckström, sångare i Sunship. Men

förutom denna skara så har tjugotalet personer

till funnits med i bilden. Den gamle Ashramtrummisen

Jens Åker sitter oftast bakom

trummorna och folk från Scared, Mindjive, K-pist

och ett antal andra människor har då och då gjort

inhopp på Texts inspelningar och tillställningar.

Medlemsmässigt är de således också

svårdefinierade så när som på den förstnämnda

stommen. Och det hela blir inte lättare av att en

del av konceptet går ut på att vem som helst ska

kunna agera under namnet Text. Dansare, filmare

och självklart musiker.

En av deras mer lyckade och intressanta

spelningar var på Kulturhuset i Stockholm i

augusti. Bandet bestod då av Jens på trummor,

David på bas, Fredrik på saxofon och hans yngre

bror David på klarinett. Dessutom stod Jon

bakom mixerbordet och la effekter på de olika

instrumenten. Hela spelningen var en enda lång

improvisationssession som rörde sig i gränslandet

mellan jazz, dub och stulna Breach-riff. Låter det

rörigt? Det är möjligt, men för mig var det bara ett

bevis på att punken ännu inte är slagit an sin sista

ton då denna - för många helt ofattbara - samling

av människor lyckades skicka rysningar längs

ryggraden under den dryga timme de spelade.

Så vad grundar sig då min fascination för

kollektivet? Jo, det fanns en gång en grupp som

hette Refused som spelade in en av de absolut

bästa och mest innovativa punk/hardcore-skivor

som någonsin släppts på denna planet: »The

Shape of Punk to Come«. Och precis innan

Refused lade ner någon gång under hösten 1998

så hade bandet spelat in en skiva tillsammans med

Fredrik som då följde med på bandets turnéer.

Efter att hardcorebandet till slut gått i graven

någonstans i Atlanta, USA, och Dennis rappt

startat The (International) Noise Conspiracy, så

hade resten av bandet plötsligt en hel skiva som

de inte visste vad de skulle göra av. Detta var

grunden för det som senare skulle komma att

kallas Text. Skivan är i skrivande stund ännu inte

släppt men kommer nog att finnas ute när du läser

detta.

Jag vet inte, kanske kommer allt Text gör bara

vara konstiga experiment och kanske kommer

bandet aldrig att nå de musikaliska höjder som

Refused nådde mot slutet. Men vetskapen om att

det är den musikaliska stommen från Refused

som fortsatt med Text gör att jag kommer vänta

på uppföljaren till »The Shape of Punk to Come«

ända tills någon lyckas övertyga mig om att det

är kört.

Och det lär ta ett tag.

Text på Kultulturhuset i Stockholm, augusti 1999. Från

vänster: Jens Åker, David Bäckström, David Sandström

och Fredrik Bäckström.

FLARE2 – 55


56 – FLARE2


Magnus Björk

Magnus Björklund tröttnade på att stå i bakrunden i Refused och började

skriva låtar till egna bandet Cobolt istället. Vi lyssnar och försöker förstå.

Text: Konrad Olsson Foto: Samuel Grönlund

»Say my name once more

make love to me on the floor

and I give all I’ve got in this battle

baby we’ll make it«

Raderna kommer från Diminuendo,

det sista spåret på Umeåbandet

Cobolts andra skiva »Spirit On

Parole«. Diminuendo betyder

»musikstycke som avtar i styrka«.

En term som annars används i

sammanhang där musiken finns nedtecknad

med noter och instrumenten heter fiol eller

cello. Cobolt använder sig av gitarrer, men

ändå känns titeln väldigt passande. Mycket för

att det är det avslutande spåret där musiken

nästan bok-stavligen avtar i styrka. Den

fadas inte ut med hjälp av ett reglage på ett

mixerbord utan Cobolt lyckas verkligen spela

på ett så pass återhållsamt och sparsmakat

sätt att Diminuendo blir den låt där musiken,

och med den hela skivan, tonas ner och

försvinner. Den perfekta avslutningen på en

fantastisk skiva.

Men Diminuendo kan också betyda att

någonting annat avtar i styrka. Ordboken ger

ingen definition på vad det skulle vara men

när sångaren och textförfattaren Magnus

Björklund sjunger ovanstående rader så

förstår man att det är ett förhållande som

håller på att spricka. En relation vars storhet

och styrka finns att hämta i en svunnen tid,

men där huvudpersonen förgäves försöker

hålla ihop förhållandet så att det inte rinner

honom ur händerna. Han vill inte att musiken

ska försvinna och fadas ut.

När Magnus själv förklarar sin text säger

han att det inte riktigt handlar om att något

håller på att ta slut. Istället pratar han om en

annan slags separationsångest.

– Det är en separationsångest som man tar

ut i förskott. För även om man befinner sig i

det där lyckliga ögonblicket så finns där oftast

tvivel, säger han eftertänksamt.

Första gången jag träffar Magnus är det

höst. En väldigt passande årstid att fördjupa

sig i hans arbete med sitt band Cobolt och

Magnus textförfattande. Idén att intervjua

honom fick jag redan i våras och jag försökte

faktiskt få tag på honom någon gång i somras.

Men då befann han sig på ett sommarställe i

Dorotea utan telefon.

– Det är en böjelse, förklarar han senare.

FLARE2 – 57


lund; ett porträtt

På sommaren brukar jag försvinna bort från

staden, tappa kontakten med alla vänner och

bekanta och åka till Dorotea för att bygga på

mitt hus. Jag har väl ett behov att vara för

mig själv ibland.

Och det kanske var bäst så. Sommaren

hade nog varit fel tidpunkt för detta. Jag

lyssnade överhuvudtaget inte på Cobolt under

den ljusa delen av året. Men när hösten har

kommit så känner jag att deras musik börjar

fylla en funktion igen, som tröst mot det

monotona och nedstämda sinnestillstånd som

infinner sig när nätterna är längre än dagarna

och kylan börjar krypa in under jackan.

Jag var väldigt förväntansfull inför mitt

möte med Magnus. Jag har haft att göra med

både Johannes Berglund och Andreas Nilsson

– två andra medlemmar i Cobolt – men det

kändes som om jag inte kunde få hela bilden

av bandet om jag inte träffade Magnus.

Men när jag innan intervjun frågar hur

det känns att bli intervjuad blir svaret rätt

passivt. Han förklarar att han inte alls brukar

trivas med den situationen och att hans svar

ofta är korta.

– Man pratar ju på ett visst sätt och sen ska

det presenteras i text. Och då tycker jag alltid

att det ser dumt ut. Då får man verkligen läsa

och analysera sina ofullständiga meningar där

man aldrig kommer fram till något.

Inte en särskilt bra start. Men det visar

sig senare att det inte alls blir till nackdel för

intervjun. Tvärtom. För trots, eller kanske

tack vare, att han är eftertänksam och svarar

långsamt så blir heller inget av det som

kommer ur honom ogenomtänkt.

MAGNUS ÄR TJUGOFEM ÅR, håller för närvarande

58 – FLARE2

på att plugga sitt femte år på Universitetet och

har föga planer på att skaffa ett yrke.

– Jag vet inte. Jag har alltid haft svårt att

tänka mig själv i den situationen. Att skaffa

ett jobb. Jag tycker det ligger en förlust i den

tanken på något sätt. Det är därför man har

så svårt att acceptera den. Det känns som att

det är något man gör när det andra inte har

gått som man velat. Då blir man vuxen och

skaffar sig ett jobb.

Och samtidigt som han tillbringar största

delen av sin tid med att samla poäng på

Campus spelar han i Cobolt och det är där

som han syns mest. Det är där han får utlopp

för en del av sina drömmar.

Cobolts musik är melankolisk. Den nästan

dryper av sorger och problem och Magnus

roll som textförfattare i denna kvartett har

gett honom ett rykte om att vara den där

svår-modiga killen. Poettypen med för mycket

ångest för sitt eget bästa. Men träffar man

honom så får man inte alls det intrycket.

– Jag är ingen dyster person. Just nu

är jag bara lite dyster för min flickvän har

åkt till Dublin. Men det är bra. Då får man

riktiga emo-vibbar så man kan skriva låtar,

ler Magnus och har med det citatet dels

krossat sin egen myt men också visat att han

har distans till sitt arbete med musiken. För

oavsett hur han är som person så är det trots

allt i Cobolt som han är som mest offentlig.

– Jo, man har ju valt att lyfta fram vissa

sidor hos sig själv i Cobolt. Men det är inte

så att Cobolt är mig och mina känslor rakt

av, utan man gör ju någon slags vinkling.

Man försöker ju variera sina texter och skriva

om olika delar av livet. Många tror nog att

texterna är mycket viktigare än de är bara för


»På sommaren brukar jag försvinna bort från staden,

tappa kontakten med alla vänner och bekanta och åka till

Dorotea för att bygga på mitt hus.«

att musiken låter som den gör.

Så han är nog inte så dyster, han är bara

väldigt ambitiös i sitt arbete, och det är

någonting som är väldigt tydligt. Han talar

om sina skivor som ofärdiga hafsverk och

känner en tydlig frustration över att det inte

finns tid eller pengar att uppfylla det han vill.

Men vid sidan om - eller snarare inför - sitt

arbete med musiken tar han också sitt privatliv

väldigt seriöst.

– Under »Spirit on Parole«-skivan var jag

inne i en period av väldigt intensiv tvåsamhet.

Jag har ju levt ihop med en kvinna i snart

fem år och jag tar det förhållandet på väldigt

stort allvar. Det betyder enormt mycket för

mig. Och när man tar någonting på allvar så

tvingas man konfrontera både de bra och de

dåliga sidorna. På »Spirit on Parole« så tycker

jag att det syns rätt tydligt att det nästan bara

är två personer i alla texter. Det är en nästan

klaustrofobisk känsla ibland. Det blir väldigt

intimt. Det är bara i några låtar som det släpps

in andra personer.

MAGNUS MUSIKALISKA KARRIÄR tog fart när han

i början på nittiotalet blev basist i Refused.

Hardcorebandet som just då hamnade uppe

i en mediahype som handlade mer om medlemmarnas

kostvanor än om deras musik.

Magnus fick stå i skuggan av de övriga

medlemmarnas politiska idéer och han kände

sig lagom delaktig i bandet som sådant.

– Jag var bara nyfiken och tyckte det var

roligt att spela musik. Jag såg en musikalisk

utmaning när det gällde Refused. Men det var

mycket som följde med också och det blev

problematiskt på många sätt för mig. Just det

där grupptänkandet som jag inte alltid kände

mig så delaktig i. Men det var fascinerande

tyckte jag. Ett tag. Sen kunde man som den

där biten.

Magnus ler lite nostalgiskt när han tänker

tillbaka på tiden med »det stora svenska

hardcorebandet«. Jag frågar honom om det

präglat honom på något sätt.

– Jag har väl lärt mig någonting om

ideologier, om grupper och om individualitet.

Så det har det nog gjort. Men jag tyckte det

var bra att de splittrades för allt var som ett

sjunkande skepp. Och medlemmarna mår

betydligt bättre av att få göra det som passar

dem bäst. Utan att de måste dras med någon

gammal mall.

Så efter några år med hardcorebandet

hoppade Magnus av. Han började inse

vilka begränsningar det innebar att stå i

bakgrunden.

– Det var ju inte min musik, det var ju inte

mina texter och ingenting där var ju direkt

mitt, där var man ju en basist.

Och det var ungefär här någonstans som

Cobolt började ta form. Magnus började

märka att han kunde skriva egna låtar och

tillsammans med Refuseds roadie Andreas

Nilsson började han smida planer på att starta

ett eget band.

– Jag matade Andreas med en massa skivor

som jag tyckte var bra. Och han verkade

vara någon slags naturbegåvning; han hade

nämligen aldrig spelat trummor förut. Men

han snappade ändå upp vad det var jag var

intresserad av.

Och efter att ha harvat i replokalen i något

år dök Cobolt till slut upp i Umeås musikliv

någon gång under hösten 1996. Bandet gjorde

sig känt för att vara det långsammaste i världen

FLARE2 – 59


60 – FLARE2

»Jag tyckte det var bra att Refused splittrades för allt

var som ett sjunkande skepp. Medlemmarna mår bety-

dligt bättre av att få göra det som passar dem bäst. Utan

att de måste dras med någon gammal mall.«


och den något missvisande termen Slo-Fi fick

bli benämningen på den musikgenre som

bandets musik påstods tillhöra. Bandet bestod

då av Magnus på sång och gitarr, Andreas på

trummor och Kristoffer Larsson på bas. Det

blev en smärre hype. Ryktet spred sig om det

nya hoppet, de blev omskrivna i tidningen Pop

och de signades till det inhemska skivbolaget

Ampersand. Debutskivan »Eleven Storey Soul

Departure« spelades in snabbt. Kanske lite

för snabbt kan man tycka så här i efterhand.

Skivan är ofokuserad, det är lite för många

och för skramliga gitarrer och produktionen

känns hafsig. Varken musiken eller texterna

når fram till lyssnaren. Magnus ser tillbaka på

den skivan med mer erfarna ögon.

– Den första skivan känns nog lite omogen.

Men man lär sig ju hela tiden i processen så

det var säkert bra att vi gjorde den. Jag var ju

oerfaren. Jag hade ju spelat in med andra band

ett par gånger men det var ändå mycket med

inspelningsprocessen man inte kunde.

Kort efter att skivan spelats in så fick

bandet tillskott i form av en ny gitarrist vid

namn Johannes Berglund. Något som kom att

bli ett lyft för bandet. Johannes musikaliska

kunskaper, studioerfarenhet och gitarrtalang

kom väl till pass samtidigt som resten av

bandet också utvecklades.

– Låtskrivandet gick ju framåt även för

mig, kvaliteten höjdes och vi spelade bättre

ihop. Men allt blev bättre när Johannes

började. Så andra skivan fanns det faktiskt

anledning att spela in.

På andra skivan gick också allt det där

som man hoppats på när det gällde Cobolt

i uppfyllelse. Det blev en fulländning där

svängarna togs ut både musikaliskt och textmässigt.

»Spirit on Parole« är den enda skiva

som Magnus pratar om som »nästan färdig«.

Den är också fortfarande Cobolts senaste

fullängdsskiva. Det har hittills inte funnits

pengar till att spela in en ny. Och om man

ser till rådande försäljningssiffror så ser det

inte ut som att det kommer att ramla in mer.

Skivbolaget Ampersand har problem med

ekonomin och bandet har visserligen spelat in

en EP i replokalen men Magnus skulle gärna

spela in en ny skiva.

– Fick man den tid och de resurser som

krävs för att göra det ordentligt så skulle jag

vilja spela in en ny skiva. För jag tror faktiskt

att det skulle kunna bli jävligt bra. Jag har

massor med låtar som bara ligger och väntar.

Vi har ju spelat in små demos och vissa låtar

har ju hamnat på vinylsinglar och samlingsskivor.

Men det är ändå låtar som jag tycker

är öppna för att jobba vidare på.

HAN TRIVS MED sin musik. Det märks. Han trivs

med att spela in skivor och han trivs med att

låta sig synas i sina texter. Magnus är också

Cobolts kreativa hjärna, den »konstnärliga

ledaren« i bandet, som gitarristen Johannes

utryckte det.

– Ja, det är ju jag som gör det mesta, säger

Magnus. Det kan jag ju inte förneka. Men

samtidigt skulle jag inte ha gjort det utan de

andra. Kanske skulle jag kunna göra det nu.

Men jag vill inte ta på mig någon ära. Det

kanske är jag som har idéerna men det är alla

som förverkligar dem.

Magnus texter i Cobolt är, trots att de är

väldigt introverta och självcentrerade, väldigt

närvarande. Man kommer direkt in i situationen

när man hör honom sjunga. Det kan

mycket väl bero på att de på senare tid har

valt att framhäva sången mer i produktionen.

Trots att han har en väldigt monoton och

inte särkilt varierad röst så lyckas han ändå

gestalta sina texter väl. Han framhäver snarare

än briljerar.

Och som textförfattare är han rätt erfaren.

Även om han aldrig skrivit texter till musik

innan Cobolt så började han skriva tidigt.

– Jag har alltid försökt skriva texter. Man

har ju haft någon slags rockdröm sedan man

var liten, men det tog ett tag innan jag kunde

skriva texter som var mina. Från början

försökte man skriva som andra texter var. Man

bara använde en massa ord och så tyckte man

att det lät tufft. Men man nådde ju aldrig fram

till sig själv i texterna.

– Jag tycker fortfarande att det är svårt att

skriva texter till låtar. Jag skriver ju saker på

sidan av som inte är kopplat till musik och

det är betydligt enklare. Musiken blir ju som

en ram och texten måste ju passa in där. Det

är visserligen kul men man får kompromissa.

Kreativiteten blir liksom begränsad. Man kan

inte bara skriva rakt på alla gånger.

Ibland måste han till och med kompromissa

så mycket att han snabbt skriver en text

innan en spelning för att han inte hunnit.

– Ibland har en låt hunnit längre på

musiksidan än på textsidan. Och vid en

spelning så kan det ju hända att man ändå vill

spela låten fast texten inte är helt färdig.

Så det behöver inte alltid vara på blodigt

allvar? Inte alltid så helhjärtat?

– Ja, det är både och det där. Det måste ju

vara rätt i någon bemärkelse. Texten är enormt

viktig för mig. Men spelar man i rockband så

måste man ju ha lite självdistans också. Det

måste vara bra texter men det behöver inte

alltid vara blodigt allvar. Och de behöver inte

vara självbiografiska men oftast är de det i

någon bemärkelse. Men det är inte alltid jag

märker det själv förrän efteråt.

FLARE2 – 61


Och att det här med självbiografi är

någonting som han tummar på märks. Det

finns låtar där Magnus målar upp scenarior

som känns väldigt avlägset det Umeå som

han befinner sig i. Ett exempel är låten »The

Atlantic Ocean Takes Her Back«. Där berättas

det om en flicka som försvunnit på havets

botten och livräddaren får övertyga jaget om

att hon är borta.

Men Magnus ser inga problem med att

skriva på det här sättet.

– Man måste ju skilja på vad som står i

texten och vad det egentligen betyder. För det

är ju metaforer allting. Och det är någonting

som jag brukar använda mig av när jag

skriver. Så den scenen som jag målar upp

– med Atlanten och någon som försvunnit på

botten – den har ju inte jag upplevt. Det texten

egent-ligen handlar om är ju en brist på kommunikation

mellan två människor.

Och just Magnus metaforer är någonting

som han fått kritik för. När tidningen Pop

skrev en recension på »Sprit on Parole« så

angrep recensenten just texterna för att vara

för amerikaniserade och inte förankrade i

Magnus verklighet.

– Den kritiken tycker jag är helt obefogad,

säger Magnus. Jag vet inte om han känner till

begreppet metaforer. Han tyckte nog att jag

skulle skriva om något svenskt eller norrländskt

eller om något som handlade om mig.

Men jag tror att han säkert hade förstått om

han bara hade försökt. Istället för att bara hitta

något att kritisera.

Hur tar du kritik?

– Jag är nog ganska känslig för det.

Förutom i de fall där jag är helt övertygad

om att jag inte kunde ha gjort bättre. Då

tycker jag bara att det är kritikern som är

helt oförstående. Jag är ganska känslig för

dålig kritik.

Du har fått ganska mycket kritik för din

röst.

– Den är ju oskolad och på sätt och vis så är

det nog det jag lägger ner minst tid på. Oftast

är det låtarrangerandet som tar en enorm tid

och sen kommer textskrivandet. Efter det

kopplar man ihop de båda och så finns det

någon slags melodi. Att jag sen kanske inte

har världens bästa sångröst kan jag inte göra

så mycket åt. Visst kan man utveckla sin röst

mycket men jag är inte så intresserad av att

62 – FLARE2

ha något enormt register. Orden är mycket

viktigare.

Ni turnerar väldigt lite.

– Jag vet, vi har bara gjort några små

svängar. Men det är nyttigt att åka ut och

spela. Man kan lätt avgöra vilka låtar som man

tycker är värda någonting och vilka som man

borde göra om. Det är som en reningsprocess.

Men man förstör ju samtidigt låtarna när

man får reda på att de inte var så bra som

man trodde.

– Det finns saker som jag tycker är lite

dystert med att åka ut och spela. När jag gör

något på skiva har jag så stor kontroll över

det hela. Då kan man ändra tills man känner

sig nöjd. När man spelar live kan det bli

hur som helst. Dessutom handlar det ju om

publikrespons och jag har väl aldrig känt av

det riktigt. Aldrig så som man skulle vilja.

På vilket sätt vill du ha mer respons?

Mer applåder?

– Nej, men man vill ju bara att det man

gör ska betyda någonting.

Men ska det betyda något för andra eller

är det bara för din egotripp?

– I grunden så bryr man ju sig om vad

lyssnarna tycker för det är ju där bekräftelsen

ligger, men det är ju på grund av egotrippen

förstås. Om de tycker att det är skit så får jag

ju inte ut något av det. Men det är ju inget

som man tar med i den kreativa processen.

Så på så vis struntar jag i vad folk ska tycka

om det jag gör. Men om man spelar live är det

betydligt roligare om folk gillar det. Det är väl

vad själva framträdandet bygger på.

Publiken är väl en nödvändighet för

bandets existens?

– Jo, men det funderar inte jag på när jag

skriver. Jag vill bli nöjd själv. Men man är ju

beroende av publiken också. Jag är inte så

stark att jag skulle fortsätta spela en låt om

publiken buade ut mig varje gång jag spelade

den, bara för att jag var nöjd själv.

Samtalet börjar lida mot sitt slut och

kaffekopparna är sedan länge urdruckna. Trots

att jag lyckas få ut mycket av min intervju

så vill jag egentligen bara veta mer. Och det

finns nog mycket han skulle kunna berätta

mer om. Han nuddar hela tiden vid ämnen

som man skulle kunna fördjupa sig i mer. Han

talar sig god för fransmännens sätt att skildra

existentialism i sina filmer och han talar länge


»Det är väl så med all kreativitet,

oavsett om man bor i Umeå eller

någon annanstans, att man vill att

det ska finnas något mer. En mer

spännande tillvaro.«

FLARE2 – 63


om sina texter, om sin perfektionism och om

problemet med att ha en deadline.

Han är väldigt ambitiös även när det gäller

intervjun och han tycker att det är en utmärkt

idé när jag föreslår att vi bör träffas igen så

att jag kan ställa fler frågor.

SÅ EN DRYG månad senare träffas vi igen.

Det har nu hunnit bli vinter, Magnus har

varit i Dublin och träffat sin flickvän och

anled-ningen till att vi träffas igen är för att

följa upp med fler frågor och för att Samuel

ska fotografera. Stämningen är nu mycket

mer avslappnad, Magnus känns mindre

avigt inställd till intervjusituationen och han

berät-tar att han nyligen köpt en ny skiva

som han pratar lyriskt om. Det är Eminems

»Slim Shady« och min bild av honom som en

64 – FLARE2

insnöad Red House Painters-fanatiker börjar

spricka mer och mer.

– Den var faktiskt väldigt inspirerande.

Det är lite mycket bajs- och knullhumor men

rent textmässigt var den väldigt underhållande

och bra, säger han.

Samtalet tar vid där det förra slutade och

jag ställer frågan som jag av någon anledning

helt glömde ställa förra gången:

Varför?

Jag vill veta bakgrunden till varför han

skriver de texter han gör och varför han

sysslar med musik; syftet och funktionen med

hans arbete. Kanske vill jag veta för mycket?

Kanske går det inte att svara på, men Magnus

försöker:

– Det kanske finns något långt och

komplext svar på varför egentligen man håller

på med kreativa saker. Jag vet inte vad det

beror på men det kanske är del av en större

kreativitet som jag har. Och just musik är ett

medium som jag tycker har så stor potential.

Du menar att din kreativitet är en del

av ditt övriga liv och inte bara tar sig

uttryck i ditt arbete med Cobolt?

– Det är väl så med all kreativitet, oavsett

om man bor i Umeå eller någon annanstans,

att man vill att det ska finnas något mer. Man

vill skapa en mer spännande tillvaro.

Får du utlopp för all din kreativitet i

Cobolt?

– Nej det får jag inte. Ibland kan det kännas

som man inte kan arbeta fritt i Cobolt eftersom

man håller på inom rytmens ramar. När man

skriver fritt kan man ju bara ösa ur sig. Man

behöver inte har något förbehåll. Skriver man

texter till Cobolt så måste man tänka att den

där frasen faktiskt inte passar till det där riffet

eller så. Då får man yxa till meningen. Sen

ska det ju finnas någon slags kärnfullhet. Så

det är ingen fri kreativitet egentligen, den är

lite kontrollerad. Men man får väl utvecklas

så man kan använda musiken på ett sånt sätt

också.

Du når åtminstone ut mer med musik än

om du sitter hemma på loftet och skriver.

– Jo, det är ju den där bekräftelsebiten

igen. När man suttit på loftet ett tag så vet

man inte vad det är man håller på med. Man

måste liksom som ta med sig det ut och kasta


det över några människor och se vad som

händer.

Vilken funktion tror du musiken fyller

för andra? Eller tänker du ens på det?

– Jag vet inte. Jag vill att folk ska uppleva

samma saker som jag gör när jag lyssnar

på min favoritmusik. Sen är det väl upp till

lyssnaren att tolka musiken. Jag har inget

behov av att lyssnaren ska förstå mig och vad

jag menar med det jag gör. De får gärna skapa

sig en helt egen bild av vad de anser att det

handlar om. Men huvudsaken är ju att det ger

någonting. Det är väl syftet. Att det inte bara

är platta ord som ska låta snyggt.

Du verkar väldigt kräsen när det gäller

inspelningarna. Kommer du ändå

fortsätta skriva musik även om det skulle

visa sig att du aldrig fick spela in en skiva

igen?

– Det är ju så jag tror att det kommer att

vara. Jag tror förstås inte att jag kommer få

några pengar. Så det spelar ingen roll. Vi

håller på att spela in en demo nu på en sunkig

bandspelare. Jag bara gör låtar och sen måste

jag spela in dem. Ibland blir man lite less och

tycker att det vore roligare om man fick lite

pengar så det faktiskt ledde någonstans. Men

det är kul i alla fall. Det är ett behov.

Vad skulle få dig att sluta?

– Det är en sak att säga att Cobolt skulle

lägga ner; det skulle jag kunna göra nu och sen

fråga killarna om de skulle vilja spela samma

instrument på vårt nya projekt. Men att lägga

av helt och ställa gitarren på hyllan, det skulle

vara när jag känner att jag inte kan imponera

på mig själv längre. Eller att jag känner att jag

har hört allt jag gör förut. När jag inte kan göra

det intressant längre, då lägger jag av.

VI FÅR NOG hoppas att det aldrig händer, då

skulle en stor talang gå förlorad. Samtidigt får

vi hoppas att Cobolt lyckas släppa fler skivor.

För om inte bandet själva eller ett skivbolag

lyckas släppa ytterligare en Cobolt-skiva så

är talangen likafullt förlorad för oss lyssnare.

Men de fortsätter i alla fall skriva. Bandet

kommer fortsätta spela in låtar i replokalen

och tids nog kommer den universala rättvisan

tvinga ut en ännu en fantastisk Cobolt-platta.

Om inte så vet jag inte vad jag gör. Då kanske

»Jag har inget behov av att

lyssnaren ska förstå mig och vad jag

menar med det jag gör. De får gärna

skapa sig en helt egen bild av vad

de anser att det handlar om.«

den här artikeln är helt onödig?

När intervjun är slut tar Samuel några

bilder och vi sitter alla tre och snackar en

timme med bandspelaren avslagen. Innan vi

skiljs åt tackar jag för en trevlig pratstund

och Magnus beklagar sig över att vi pratat så

mycket om honom och så lite om mig.

När jag tio minuter senare sitter på bussen

hem med Cobolt i lurarna kommer raderna

från Diminuendo tillbaka till mig igen. Jag

tänker att där finns den första definitionen jag

hade av Magnus: som den ärrade poeten.

Nu vet jag bättre.

»Baby we’ll make it«

FLARE2 – 65


BILDKRÖNIKA: MATTI MOLIN

66 – FLARE2


KOLUMN: MARKUS BYLUND

En inblick i skivbolagsbranschen del 1

JAG HAR SPENDERAT de senaste tre veckorna på min arbetsplats med

att beta av den aldrig sinande strömmen av demos. De brukar som

regel först hamna i den berömda demohögen när de kommer in.

Nu har den dock reducerats till att innefatta ett fåtal demos, som

jag skall lyssna igenom flera gånger.

Jag skulle tro att det under en normal vecka kommer in mellan

4-6 demos till ett skivbolag. De gamla hederliga kassetterna

har numera i allt större utsträckning ersatts med CD´s. De flesta

demos som kommer in är naturligtvis från privatpersoner, men

även musikförlag skickar. Musikförlagens förhoppning är att

de artister, vars musik de har förlagt hos sig, skall signas av ett

skivbolag. Men att en artist redan ligger på ett förlag innebär inte

»Det har gått så långt att skivbolagen kan köpa en

hit. Detta sägs naturligtvis aldrig rakt ut, utan döljs

bakom reklamkampanjer.«

automatiskt att skivbolagen blir intresserade. Det finns många

bra osignade artister som inte har ett förlag i ryggen. Det har icke

desto mindre redan skett en utgallring hos förlagen i och med att

deras A&R ansvariga väljer att satsa på dessa band. Trots detta

anser jag att den enda egentliga skillnaden är att förlagsbanden har

bättre producerade demos. Intressant musik är ju inte beroende av

ljudkvalitet.

Redan under min första demoorgie – jag brukar kalla det så

– slogs jag av hur många unga duktiga musiker det finns i Sverige.

I samma ögonblick slogs jag dessvärre också av den akuta bristen

på grupper som är fantasifulla och uttrycksfulla. Det är inte särskilt

upplyftande att slänga på en femspårsdemo med ett hyggligt

och medryckande förstaspår, men som efterföljs av fyra spår där

bandet försöker återskapa det första spåret. Ibland är de resterande

låtarna helt enkelt urusla. Detta är dock priset man får betala.

Frågar någon mig vad som är den värsta musik jag kan

Marcus Bylund jobbar på V2 Records i Stockholm. I förra

numret av Flare skrev han den åtta sidor långa UÅHC-specialen

tillsammans med Markus Hammarberg. Hans band Alpha är

aktuella med en ny trespårsdemo.

föreställa mig, så är det givna svaret Pineforest Crunch. Det som

verkligen har sänkt mig vissa dagar är när jag lyssnat igenom tre

demos som tycks bestå av Pineforest Crunch-covers. Att göra

sådan musik går till på följande sätt: välj ut de tre vanligaste

ackorden, sjung en melodi som saknar toner och utstråla ingenting.

Suck! Ibland är ljudet av tystnaden verkligen att föredra. För

övrigt är Pineforest Crunch i skrivande stund utan skivkontrakt.

För några månader sedan fick jag på allvar upp ögonen för ett

tråkigt fenomen. Det var i kölvattnet av Petters stora framgångar.

Strax därefter ramlade det in ett antal demos där man försökte rida

på Pettervågen. Jag tänkte: »Jaha, då sitter jag här igen och lyssnar

på ›Vinden har vänt‹, fast med en annan och betydligt sämre

artist.« Droppen var när jag lyssnade på en demo och i introt

hörde saker som: »Yo, Yo, det här är fett, det här är på riktigt!«,

framföras med utländsk brytning. När jag läste det medföljande

brevet kunde jag snabbt konstatera att männen bakom denna

demo var två svenska medelklassungdomar. Jag kunde inte annat

än skratta åt det hela och tänkte för mig själv: »Ja, det här är på

riktigt...verkligen dåligt!«

Den här typen av efterapande tycker jag är beklaglig. Det känns

onekligen som om många artister idag skriver musik som de tror

att skivbolagen är ute efter, inte den musik som de själva vill spela.

Om artister skriver skräddarsydd musik för att de faktiskt vill spela

sådant, kan jag inte annat än tycka synd om dem. Där tar musiken

som konstform slut och någonting annat tar vid.

Jag anser att den kommersiella radion har stor skuld i detta.

Det finns en oerhörd feghet bland Sveriges kommersiella

radiostationer. Deras avgränsningar blir allt snävare. De vågar inte

annat än att spela dansorienterad musik eller det som ligger högt

på topplistorna. Men detta är inte hela sanningen. Det har gått så

långt att skivbolagen kan köpa en hit, eller åtminstone betala för

att få en låt spelad oftare. Detta sägs naturligtvis aldrig rakt ut,

utan döljs bakom reklamkampanjer: »om vi kör reklamspottar på

er radiostation för 50 000, så måste ni lyfta upp den här låten till

B-rotation«.

Ja, det här är tyvärr ett exempel på hur skivbolagsbranschen

ser ut. Jag tycker det är sorgligt att kvalitativ pop- och rockmusik

hamnar i skymundan av meningslös eurotechno. Det är framför

allt skivbolagens och de kommersiella radiostationernas fel,

tillsammans med MTV förstås.

Jag avskyr att behöva säga det, men jag blir mer och mer cynisk

för varje dag som går.

FLARE2 – 67


konspirations-

teorier

DEL 2: Peter Wahlbeck

Peter Wahlbeck på Hamnmagasinet

i Umeå, januari 1999. Samma

kväll som förra intervjun gjordes.

68 – FLARE2

Sist vi pratade sa du att du blivit missförstådd

för uttalanden i förra intervjun vi gjorde. Hur

kommer det sig?

– Jag sa något om att det finns förmögna

judiska affärsmän som styr världen idag. Och

så fort man nämner ordet jude blir folk livrädda

och tror att man är nazist, precis som att man är

rasist om man säger neger. Men faktum kvarstår:

mänskligheten lever under en ekonomisk fascism.

Om det sen är judar, rasister, amerikaner eller

européer som styr den spelar ingen roll. Men vi

ser idag att bolagen bara blir större och större

och makten flyttas från händelsernas centrum och

bakom det finns en ekonomisk maffia. Och ser

man vad det är för människor som styr de stora

bankerna så är de av judisk härkomst. Men det har

ingen speciell betydelse. Det pågår ju oerhörda

ekonomiska spel där många människor offras. Jag

tror inte det är något som skadar de ekonomiska

intressena att man offrar några miljoner polska

judar. För det var ju mestadels de som dödades

under andra världskriget. De rika tyska judarna,

som hade stort inflytande, hade ju redan flytt från

Tyskland och befann sig i säkert bo både i USA

och i Sverige. Jag vill ju inte på något sätt säga

att det var rätt att dessa människor dog. Jag tycker

självklart att det som hänt under förintelsen är

fruktansvärt.

– Det jag hävdar är ju att hela Andra

Världskriget var ett enda stort planerat illdåd från

onda ekonomiska krafter. Efter kriget så låg ju

Europa i ruiner, vilket gjorde att man kunde låna

ut pengar för att bygga upp efter kriget och sen

tjäna pengar på räntor. Det är ju det allt handlar

om. Att skapa konflikter, få en reaktion och sen

komma med lösningen. Det är precis det som

händer i Afrika idag; man underbygger konflikter

för att på det sättet kunna styra utvecklingen åt

det håll man vill. Det är de stora multinationella


Klockan ett på natten, dagen innan nyårsafton, ringer Peter Wahlbeck hem till

oss och vill göra en uppföljare till den intervju om konspirationsteorier som

fanns i förra numret av Flare. Saker och ting måste redas ut. Anledningen,

säger han, är att Sveriges kommunister har börjat tro att han är nationalso-

cialist efter att ha påstått att världen styrs av onda judar. Vi gav honom ett

uppslag i det här numret också för en ärlig chans att få förklara sig.

Intervju: Konrad Olsson Foto: Samuel Grönlund

företagen som tjänar på att det är kaos i till

exempel Angola. Det sker mitt framför näsan på

folket i Angola och det sker mitt framför näsan

på oss här i Sverige. Vi äger ju inte heller våra

naturrikedomar. Vi har ju också sålt ut och det

är privata människor som tjänar på Sveriges

naturrikedomar. Tänk vad vi i Sverige skulle

kunna tjäna till statskassan om vi ägde våra

naturrikedomar.

– I och med staten Israels byggande så har man

en garanterad vapenkund. Om man undergräver

konflikter så tjänar ju vapenhandlarna. Då

kan man sälja vapen och tjäna pengar. Det jag

vill säga är att det pågår ett spel, en utrotning

av människan. Människan målas in i en

återvändsgränd som hon inte är anpassad till.

Iran och Irak är ju också exempel på hur man

undergräver ett krig, sen stöttar man dem och

så skapas det en konflikt. Och det är ju de stora

världsbankerna som tjänar på det. Om det sen

är judar eller tyskar som styr spelar ingen roll.

Alltihopa är en enda stor bluff.

– Men det är väldigt känsligt att kritisera

saker som förintelsen eftersom man blir kallad

för nazist. Men tittar man på det från ett annat

perspektiv så ser bilden annorlunda ut. Jag vill

ju påstå att nazisterna var marionetter för en

ekonomisk plan som ledde till den ekonomiska

fascism som vi har idag.

Så du pratar inte om »Den stora judiska

konspirationen« som nazisterna motiverade sin

utrotning med? Allt detta om att judar skulle

vara snåla och så.

– Det har ingenting med det att göra. Det är

ju bara massa löjliga fördomar, jag vill lägga

debatten på en mycket högre nivå. Jag vill säga

att man tjänar på att offra människor. Hela

världen ska ju alltid påminnas om förintelsen.

Vi ska ständigt ha dåligt samvete för det som

hände och vi ska ständigt påminnas om att det

aldrig får hända igen. På det sättet menar jag

att man avleder uppmärksamheten från vad

som egentligen hände. Det talas aldrig om att

det var de stora världsbankerna i Amerika som

lånade ut väldiga belopp till Hitler. Det var ju

mängder av amerikanska storföretag, som ägdes

av bankerna, som tjänade på kriget. Både under

kriget, innan kriget men framför allt efter kriget.

Det är fruktansvärt mycket pengar. Människor

är lurade och bedragna. Och vi får aldrig ge dem

den riktiga sanningen eftersom de om bedragit oss

äger medierna också. De äger tidningarna, de äger

TV-bolagen och alltihopa. Det är ju det som är

svaret på din fråga, varför det blivit missförstånd

efter första intervjun. Det är så perfekt att ha

förintelsen som ett slags slagträ för att aldrig

diskutera vad som egentligen hände. Vilka var

det som sponsrade nazisterna? Vilka var det som

tjänade i slutändan på ett andra världskrig?

Du pratar mycket om »De som styr«, de som

ligger bakom konspirationen. Vilka är det?

– Jag vet att det låtar vagt när man säger

»De som styr«. Men det är ju också så att man

inte riktigt vet. Man kan ju bara konstatera att

vi lever i ett pyramidsystem där den ene bara

lyder vad den andre sagt. I slutändan har vi

polisen och militären som verkställer maktens

beslut. Politikerna sitter ju marknadens knä, och

marknaden sitter i någon annans knä. Det går ju

till exempel att spekulera mot ett lands valuta,

och knäcka ett litet lands valuta. Det hände i

Indonesien för ett halvår sedan.

– När det dras igång sådana här ekonomiska

karuseller, en ekonomisk dödsdans, så måste

man ha ett krig till sist. Det måste bli ett krig

för att nollställa hela budgeten och ekonomin.

Hela aktiekarusellen som vi ser idag, där det

flyttas pengar till höger och vänster som inte

finns, där man spekulerar i en massa siffror på

en dataskärm, kommer ju inte att hålla. Till sist

måste man gå tillbaka till Gå, som när man spelar

Monopol. Det kommer bli ett storkrig så man kan

börja om från början. Därför är det viktigt för

de som styr världen idag, de onda kapitalisterna,

att man underbygger krig. Imperialismen är

ju kapitalismens sista stadie, eftersom man

börjar profitera på andra länder utanför sitt eget.

Alltihopa är ju som en stor ballong som håller på

att spricka.

Vilka kommer ta över då?

– Det är ju det som är så svårt att sia om.

Men man får inte glömma bort den andliga

kraften. Man kan inte bara prata om vänster-

och högerpolitik, utan man måste prata om

människans andliga uppvaknande. Man måste tro

på att humanisten i människan har växt till sig så

mycket att det finns en vilja att leva i fred och i

gemenskap där man delar på saker och ting.

–Jag kanske låter väldigt negativ om man ser

det kortsiktigt, men tittar man långsiktigt sett

så är jag väldigt positiv. Den här planeten är ju

egentligen ett paradis. Det finns ett dolt paradis,

men det är bara en massa folk som hela tiden

sätter käppar i hjulet. Det är kanske inget de

gör medvetet, utan det är någon slags egoistisk

drift. En slags självbevarelsedrift som kommer

från att vi fortfarande är djur. Vi är inte speciellt

utvecklade människor ännu, men vi kommer

bli. Sakta men säkert så kommer världen bli ett

paradis.

FLARE2 – 69


70 – FLARE2

Respekt.

»Don’t fear

»Don’t think about tomorrow

»‘cause I have seen that day

»and we don’t need it«

»EMIL ÖDLING, WARD J 1998

FOLK: Thomas Hedlund för all ovärderlig hjälp med texterna. David Sandström för inspiration. Gunnar Johansson.

Matti Molin. Marcus Bylund. Sofia Silver. Markus Hammarberg. Agaton Ström. Janne på NRA. Ola på Magneto.

Ralf på Hallå!. Jan Jämte. Sävarscenen. Umeå HC. Frantic och Eclipse. Alla intervjuade och medverkande.

TIDNINGAR: Pop. Promenade. Matchbox. Spread the Message Västerbottens Kuriren (Knasse). De-generation. Elle.

Pose. Elva. Spinsign. Naiv. Bomben. Truckfighter. Punk Planet. Benno.


Samuels New York-porträtt från september 1999.


WWW.FLARE.NU

More magazines by this user
Similar magazines