bob hund - Konrad

FLAREFANZINE2 

FLARE #2 VÅREN 2000 

bob hund 

Make Up. Breach. Andres Lokko. Magnus Björklund. 

Broder Daniel. The Perishers. Plan B. Per Nordmark. 

Text. Isolation Years. Matti Molin. Konspirationsteorier.

LEDARE: ROCK N’ ROLL PÅ PAPPER 

D 

et finns oändligt många sätt att 

försöka beskriva vad vi vill göra 

med vår tidning. Och egentligen 

vet vi inte var vi ska börja. Det har 

hänt att vi har försökt förklara. Vi har 

skrivit långa essäer om varför vi tycker om att 

fotografera och göra intervjuer. Vi har gjort små 

minifanzines som vi gett bort till våra kompisar. 

Men vi har nog aldrig hittat kärnan. 

Men nu, när vi är klara med det andra numret 

av vår papperstidning, så har vi börjat förstå vad 

vi håller på med; vi har försökt göra rock n’ roll 

på papper. Det kanske låter flummigt, men ge oss 

en chans att försöka förklara. 

Musik – eller rock n’ roll – är ju något som 

måste upplevas på riktigt. Och medan de flesta i 

vår omgivning har ägnat en massa ideell övertid 

åt att harva i replokalen, släppa sjutumssinglar 

och försöka göra sin egen musik så har vi suttit 

hemma framför datorn och filat på långa intervjuer 

och skissat på olika layoutförslag. Varför 

då, kan man fråga sig. Varför sitter vi hemma och 

försöker beskriva något som vi egentligen borde 

vara där ute och göra själva? Ja, till viss del gör 

vi det också. Men vårt fanzine är inte bara teori. 

Det är egentligen bara vårt sätt att uttrycka oss. 

Fanzinemakande är inte ett sätt att på ett analt 

objektivt plan betrakta sin omgivning och reflektera 

över den som annan journalistik kan ge sken 

av. Det är bara ett mer direkt sätt att få fram sitt 

budskap. Att skriva musik är ett väldigt hedervärt 

sätt att förmedla något och det är ju det vi hyllar. 

Men samtidigt är detta vårat sätt att – genom våra 

intervjuer och artiklar om musiken – sprida våra 

tankar. Det här är vår kreativa plattform. Vi har 

total kontroll. 

Fanzinemakande är också en fristående uttrycksform 

just därför att den, precis som musik, 

och kanske mer, handlar just om inspiration och 

självförverkligande. Så på så sätt tycker vi att vi 

kan hävda vår rätt att kalla Flare Fanzine för rock 

n’ roll i text och bild. Det är vi som ligger bakom 

allt i denna tidning. Kom ihåg det. 

Förövrigt är detta nummer hundra gånger 

bättre än det förra. Men det märker ni snart. Detta 

nummer är ett steg längre, en utveckling åt alla 

håll. Vi träffade Ian Svenonius på Umeå Open i 

våras och skrev vår första internationella artikel. 

Sen åkte vi till Stockholm under sommaren, 

sprang upp på Popredaktionen och haffade 

Andres två dagar innan vi träffade bob hund på 

Medborgarplatsen en solig förmiddag. Men vi 

har självklart inte glömt Umeå och Norrland. När 

Breach var i stan dansade vi ihjäl oss och hann 

ställa dem mot väggen i logen efteråt. Och så har 

vi försökt gå till botten med varför den gamle 

Refusedbasisten, och tillika Coboltsångaren, 

Magnus Björklund faktiskt skriver musik. Sen så 

börjar vi tidningen med att försöka få er att förstå 

varför man måste älska ett Umeåband som heter 

The Perishers. Med mera. 

Det blev rätt mycket den här gången. Vi har 

jobbat hårt för att få omslaget rätt, alla texter utan 

felstavningar och alla bilder så stora och fina som 

möjligt. Och vi kan inte säga när vi kommer tillbaks 

med ett nytt nummer. Men så fort vi börjar 

brinna igen så kommer vi finnas där. Vi kommer 

fota på konserterna, ringa ner våra favoritmänniskor, 

lyssna och försöka förstå. 

Men tills dess; bli hänförd! 

Redaktionen: Samuel & Konrad 

New York: Av Samuel

Inne. 

FLARE#2: 

TEXTFANZINE2: 

the perishers 4 

per nordmark 6 

plan b 8 

isolation years 10 

ian svenonius 12 

broder daniel 22 

bob hund 26 

breach 34 

female anchore of sade 42 

andres lokko 44 

text 54 

magnus björklund 56 

krönikor 66 

konspirationsteorier 68 

SKRIBENTER: Konrad Olsson. Samuel Grönlund. Marcus Bylund. FOTOGRAFER: Samuel Grönlund. Konrad Olsson. Matti Molin. 

TEXTREDIGERING: Thomas Hedlund. FORM/LAY OUT: Konrad Olsson. Samuel Grönlund. TRYCK: NRA. ©: Flare Fanzine 2000. 

KONTAKT: Flare Fanzine. Törnskatev. 24. 906 51 Umeå. 090 77 90 57. E-MAIL: red@flare.nu. HEMSIDA: http://www.flare.nu. 

FLARE2 – 3

The Perishers 

– PRIORITERAR MUSIKEN 

The Perishers: Anders Jansson, Ola 

Klüft, Pehr Åström, Martin Gustavsson. 

Sittande: Robert Axelsson och 

Thomas Hedlund. 

4 – FLARE2 

»And I’ve had romance 

I’ve had time in the sun 

For a while I thought I was the lucky one.« 

J A G VET ATT KVOTEN för olyckliga män med 

gitarrer har fyllts tusenfalt vid det här laget. 

Och The Perishers är knappast ett band som 

sticker ut ur mängden med sin opretentiösa och 

lugna rock. Men trots detta kan jag bara bäva då 

sångaren Ola Klüfts röst får min ryggrad att göra 

kullerbyttor och mina lungor att stanna när han 

sjunger ovanstående rader. Kanske är det för att 

det var längesedan man hörde något så bra, rent 

musikaliskt, i Umeå. Eller så är det bara Olas 

övertygande röst. Någonstans handlar det i alla 

fall om en grundläggande passion för musiken. 

The Perishers verkar lida brist på känsla för 

image. Men det beror nog mest på att de valt att 

hänge sig helt och hållet åt musiken. 

Och även om de inte kan nämna särskilt 

originella influenser (Leonard Cohen och Bob 

Dylan) så märks det att de jobbar mer än andra på 

låtarna. Det är inte bara sångarens lägereldslåtar 

som man satt komp till. 

– Jag skriver ju alla låtar från början med bara 

sång och gitarr. Så ursprunget finns ju där, sen 

har de ju bara vuxit i replokalen. Men jag tycker 

det är ganska viktigt att det där smala finns kvar, 

säger Ola när jag träffar han och trummisen 

Thomas Hedlund för en kort intervju. 

– Vi är ju ett band där medlemmarna lyssnar 

på så olika musik. Och det är nog anledningen 

till att vi inte låter så oerhört sparsmakat ändå. 

Tillsammans gör vi det till vad det är, vilket är 

ganska vanlig rockmusik, fortsätter Thomas 

som även sköter stockarna i hardcore-kvintetten 

Plastic Pride. 

Bandet har under hösten färdigställt sin andra 

demo, ett fantastiskt bevis på att det verkligen 

kommer intressant musik från Umeå. Deras

lågmälda och känslosamma rock innehåller mer 

kvalitet än man kan hitta hos de flesta band i 

Umeå idag. Själva är de rätt nöjda. 

– På den här demon har vi hittat vår stil, 

berättar Thomas. Det går en röd tråd genom 

alla låtar. Förut har det varit rätt splittrat rent 

genremässigt, men nu känns det som att vi vet hur 

vi vill låta. 

Deras demo har också lett till en intervju i P3s 

Musikjournalen Pop. Tidigare har bandet blivit 

korade till månadens demoband i samma kanal. 

Men det är något de tar med ro. 

– Jag vet inte om det kommer att leda till så 

mycket, men man hoppas ju alltid att det är någon 

som kommer att lyssna, säger Ola. Thomas håller 

med: 

– Det är ju bara en sån där självförtroendekick 

som gör att det blir roligare att spela. 

Trots att det är Ola som skriver grunderna till 

all musik i bandet så är det inte bara han som står 

för textförfattandet. Han och Thomas har bland 

annat skrivit en del texter tillsammans, något som 

är rätt ovanligt i såna här sammanhang. I regel är 

det ju bara en person som presenterar sina känslor 

i texterna. Thomas berättar hur det gick till: 

– När jag och Ola skrev tillsammans gick det 

till så att Ola presenterade ett scenario där en 

person var olyckligt kär, ett tillstånd de allra flesta 

har någon relation till. Så att hitta den känslan var 

inte särskilt svårt. Man får kompromissa och det 

handlar mer om språktekniska variationer och att 

få rätt antal stavelser på rätt plats. 

– Vi hade en slags textform från början som 

vi jobbade utifrån, säger Ola. Och när låtarna 

växer fram så har jag alltid en ganska bestämd 

uppfattning om hur jag vill att sången ska gå och 

hur melodin ska låta. Det är när man sen ska sätta 

ord till de musikaliska idéerna som har jag haft 

ganska mycket problem, och det är då man får ta 

lite hjälp. 

Det musikklimat som råder i Umeå är inget 

bandet är nöjda med. Det finns få riktigt aktiva 

spelställen och den musikboom som hardcore- 

och popscenen förde med sig för några år sedan 

har avtagit. Kvar är bara en hycklande elit som 

har svårt för att släppa in nya förmågor. 

– När vi hade en spelning på Hamnmagasinet 

så stod vissa personer ur Umeås HC-crew 

och bara skakade på huvudet för att vi i ett 

mellansnack nämnde Håkan Milds upprättelse i 

fotbollslandslaget, berättar Thomas. Det är trist 

att det ska behöva vara så. Att folk som går på 

konsert bryr sig så förbannat mycket om vad folk 

säger mellan låtarna istället för att bry sig om vad 

låtarna i sig handlar om och hur musiken låter. 

Man skulle vilja be om en liten kraftansträngning 

hos folk att ge musiken en chans istället för 

att stirra sig blind på fel saker. Det är rätt 

anmärkningsvärt att Umeå har en musikscen där 

musiken alltför ofta kommer i sista hand. 

– Vi är ju inget band som försöker förändra 

världen, säger Ola. Det handlar som bara om 

våra små liv här i Umeå. Det är inget att skaka på 

huvudet över! 

När intervjun är slut ursäktar jag mig för att 

jag inte förberett mig så noggrant. Då säger Ola: 

»Det finns inte så mycket att fråga om. Vi är inte 

särskilt intressanta.« Och även om det ligger en 

rätt ironisk underton i uttalandet så finner man 

där en stor del av vad The Perishers handlar om. 

De är inte uttalat politiska och de har ingen tydlig 

image. Musiken ligger alltid i fokus och bandet 

tycker nästan att det är jobbigt att behöva tänka på 

saker som skivomslag, hur man klär sig på scen 

och vad man säger i mellansnacken. Men de inser 

att det kanske är någonting att satsa på om man 

vill nå lite längre. Få folks uppmärksamhet. För 

de vill ju egentligen bara att folk ska ge musiken 

en chans. 

FOTNOT: The Perishers har efter denna intervju 

blivit två medlemmar fattigare då Robert och 

Anders lämnat bandet. 

Text: Konrad Olsson 

Foto: Samuel Grönlund 

»Det är rätt anmärkningsvärt 

att Umeå har en musikscen där 

musiken alltför ofta kommer i 

sista hand.« 

SKIVA #1: 

Monster 

»Gone Gone Gone/A Bash Dem« 

CD Burning Heart 

Det är något speciellt med 

stockholmsband. Det är något som 

inte stämmer. Enligt den givna 

svenska independentmallen så 

funkar det liksom inte att komma 

från storstaden. Man ska helst ha 

varit uppvuxen med bitande kyla 

i Luleå, med gatuvåld i Eskilstuna 

eller med tristessen i Borlänge för 

att kreativiteten ska verka trovärdig. 

Först då är det okej för ett band att 

bege sig till huvudstaden, vilket de 

flesta också gör. Just därför är det 

så kul att Monster kommer just från 

Stockholm eftersom det till viss del 

tar död på myten om geografiskt 

bunden skapandekraft. Nu har 

bandet släppt sin andra fullängdsplatta 

och till skillnad från debuten 

»Rockers Delight« – som var 

party-plattan nummer ett med sitt 

jävlaranamma och intet sinande ös 

– så har bandet nu utvecklat sin mer 

lugna sida. Plattan är mer tillbakalutad 

och bandet har bytt ut de förut 

så påtagliga Clashreferenserna mot 

en mer soulig inriktning. Och det 

funkar utmärkt. Sångaren Anders 

röst är mer trovärdig än tidigare 

och den passar väl ihop med det 

nya låtmaterialet. Den drivande 

blås-sektionen fungerar som en 

utmärkt kontrast till de fortfarande 

så känslosamma texterna. Sen är det 

ju oundvikligt att inte nämna den 

fantastiska explosionen i bandets 

tolkning av Lauryn Hills »Exfactor«. 

Toppklass! 


FLARE2 FLARE2 – 5

Per Nordmark 

– TRUMMISARNAS ÅTERKOMST 

D E T VAR FÖRST NÄR Per Nordmark hamnade 

utanför den experimentellt sett rätt stela 

rockgruppen Fireside, som han vanligtvis spelar 

i, som hans talang började sätta avtryck. Han är 

en av de få svenska trumtalanger som förstått att 

det inte är många och krångliga fills som gör en 

bra musiker. Men han är också den trummis som 

har fått oförskämt dålig uppmärksamhet och vi 

tycker det är dags att hypa killen för sina bravader 

bakom setet. 

När det pratas om Fireside talas det oftast 

om Kristoffer Åströms känslor, om den hårda 

uppväxten i Luleå och om Pelle Gunnerfeldts 

produktioner. Men det snackas aldrig om Pers 

trummor. Folk verkar inte riktigt ha förstått vad 

en trumslagare gör för ett band. Hur viktigt det 

kan vara. 

När Kristofer Åström valde att använda Per 

som trummis i kompbandet Hidden Truck på sitt 

soloalbum »Go, Went, Gone« så var det just det 

som räddade plattan från att bara bli ännu en Red 

House Painters-pastish. Per har hittat en enkelhet 

i sitt spelande som gör att detaljerna i spelandet 

framhävs och ljudbilden blir fetare. Inte rörigare. 

Och när Per dök upp som en av de tre 

trummisar Breach använde sig av på sin senaste 

»Venom« så visade det sig igen att hans känsla 

för musik passar in i flera sammanhang. Vi kunde 

inte annat än jubla. Hans i grunden väldigt rena 

spelstil tillsammans med den råa, distade och 

extremt skitiga känslan var en av de faktorer som 

gjorde Breach till Sveriges fetaste rockband. 

Vi ringde upp killen för att fråga var han 

hämtar sin inspiration ifrån. Han svarade glatt på 

sitt breda Luleå-mål. 

6 – FLARE2 

Per rockar fett!!!

»Premier Genista med 24 tums-kagge. 

De gör sig jävligt bra i ett stort rum.« 

Du har ju utvecklat ett rätt fett trumljud. Har 

du jobbat länge med det? 

– Nej, det har fallit sig ganska naturligt. När vi 

spelade in Hidden Truck-skivan använde vi oss 

av en studio som heter Bauhaus i Göteborg som 

är jättestor, närmare tvåhundra kvadratmeter. Vi 

tänkte att det skulle passa bra med ett akustiskt 

stort ljud. Och med de trummor jag använder så 

blir det ett bra ljud. Men det var ingenting som vi 

planerade. 

Vad använder du för trummor? 

– Premier Genista med 24 tums-kagge. De 

gör sig jävligt bra i ett stort rum. Men till nästa 

Breach-skiva som vi kommer spela in så kommer 

vi nog experimentera mer. Kanske använda 

jättesmå trummor med en mycket mindre ljudbild 

på vissa låtar. Medan vi på andra låtar kanske har 

en större ljudbild. 

Hidden Trucks trumljud är väldigt dynamiskt 

medan med Breachs är mer skitigt. Jobbar du 

mycket på att anpassa ljudet? 

– Ja, det gör man men det är också någonting 

som faller sig naturligt. Det är ingenting som 

man riktigt går och tänker på. Samtidigt som 

det är kul att pröva olika ljud. Det beror ju på 

hur man ställer mickarna och sånt. Och med 

Breach så spelar jag ju med Tomas Turunen 

och vi prövade olika grejer. Ibland satte vi två 

mickar på trummorna och ibland använde vi bara 

avståndsmickar. 

Hur är det att spela mot en annan trummis 

som du gör i Breach? 

– Det otroligt roligt. Det är roligt på ett annat 

sätt om man jämför med Hidden Truck och 

Fireside eftersom man är två stycken som spelar 

kaos. Haha! Det är skoj som fan. 

Det finns ju många bra trummisar inom de 

svenska och norrländska banden. Känner 

du någon slags samhörighet med övriga 

trummisar? 

– Man känner ju så många av de svenska 

banden, och alla influeras ju av alla kan jag tänka 

mig, vilket bara är positivt. Och jag stjäl ju så 

mycket jag kan från alla som jag tycker spelar 

bra. Jag har till exempel snott otroligt mycket från 

Rapeman men det är ju ingen som lägger märke 

till det ändå. Man snappar ju upp det man tycker 

är bra. Det är ju så med alla influenser. 

Du spelar väldigt rakt och enkelt. 

– Ja, jag försöker hålla det så enkelt som 

möjligt men ändå göra allt med en slags finess. 

Tycker att trummisar uppmärksammas 

tillräckligt? I Fireside är det ju sällan du som 

får göra intervjuer till exempel. 

– Det har varit ett val. De andra ha velat göra 

det och jag är inte så förtjust i att göra intervjuer. 

Nu på senare tid har jag börjat göra lite mer bara 

för att de andra ska få lite mindre att göra. Men 

jag trivs att ha det så. Det är inget jag lider av. 

Under hösten kommer Hidden Truck att släppa 

nytt material och både Breach och Fireside ska 

repa in nya skivor. Och nu hoppas vi bara på att 

Kristofer Åström oftare använder sig av trummor 

i sina låtar, att Breach fortsätter rocka lika fett 

som förut och att nästa Firesideplatta kommer bli 

Pers platta. Den platta där trummorna kommer 

sättas mer i fokus och göra Fireside till ett 

intressant rockband igen. 



SKIVA #2: 

Bonnie ›Prince‹ Billy 

»I See a Darkness« 

CD Domino Records 

Den här skivan har snurrat i 

spelaren ett bra tag nu och jag har 

länge trott att det var mörkaste och 

kusligaste album jag någonsin hört. 

Och visst, skivan är knappast någon 

glädjespridare direkt, men efter ett 

tag så började jag känna på mig 

att jag inte riktigt fått hela bilden 

klar för mig. Det är amerikanen 

Will Oldham som lurar bakom 

pseudonymen och musiken präglas 

av enkla melodier och sparsamma 

arrangemang som förmedlar en 

slags rå instängdhet. I konventionell 

mening är nog musiken väldigt 

kantig och oslipad, men i mina öron 

bedårande vacker. På sina ställen 

är det lite skevt, otight och i otakt 

och Oldhams röst är långt ifrån 

tonsäker eller fri från kråkor och 

märkliga krusiduller. Men det är just 

i sprickorna som det blir intressant. 

Att rösten halkar på tonerna stör 

aldrig eftersom det inte verkar 

finnas någon ambition att vara 

storslagen och episk. Det är de små 

detaljerna som gör helheten. Och 

efter många lyssningar så börjar 

man faktiskt ana en positiv ådra i 

all melankoli. En slags hoppfullhet. 

Skivan lämnar oss tvärt i det sista 

spåret med orden »It don’t rain 

anymore / I go outdoors / we’re its 

fun to be / And I know you love me 

/ I know you do«. Oldham slutar 

därmed skivan med en oväntad 

positiv sinnesstämning och melodin 

siktar uppåt och utåt snarare än inåt 

till mörkare vrår. Jag ser ett ljus. 


FLARE2 FLARE2 – 7

Tre sjättedelar av Plan-B på 

Apberget i Umeå: Mikael, 

Olov & Tobias. Övriga 

medlemmar är: Benedicte 

Stendal Hansen, Sven 

Björklund och Mattias 

Plan B– 

8 – FLARE2 

PUNKTEATER 

F Ö R DEN SOM RÖR SIG i trakterna kring Umeå 

är namnet Apberget inte längre synonymt med 

den samlingsplats som finns på Rådhustorget 

i centrum. När teatergruppen Plan B, med 

regissören Olov Wretling i spetsen, hade premiär 

för sin första teateruppsättning Apberget förra 

hösten fick ordet teater en helt ny innebörd. Borta 

var associationerna till svartklädda pantomimesteter 

och överpretentiösa poeter. Plan B hade 

skapat ett nytt grepp och valde att sätta upp 

Apberget i en lokal som var mer förknippad med 

stans hardcoreband än vanlig teater. De spred 

flygblad istället för att annonsera i tidningen och 

de valde att etablera sig inom Umeås punkscen 

snarare än i teaterkretsarna. 

Apberget handlar om replokalsbandet Hybris 

som sitter på just Rådhustorget och drömmer 

om genombrott. Och temat på teatern är nog en 

av anledningarna till varför Plan B fick en helt 

ny publik att börja se teater. När vi träffar dem 

förklarar de att detta med publiken var meningen 

från första början. 

– Det är mycket Olofs förtjänst. Han skrev 

manuset och vi råkade alla vara i Umeå vid 

den tiden. Sen sa Olof »Nu kör vi. Jag gillar 

egentligen inte teater men nu kör vi«. Vi sket 

ganska mycket i vad folk skulle tycka. Att folk 

skulle tycka att vi gjorde mäktiga saker var inget 

mål i sig. Det handlade egentligen mest om att vi 

skulle göra någonting tillsammans efter alla dessa 

år som vi snackat om det, säger Tobias Morin, en 

av skådespelarna. Mikael Wranell fortsätter: 

– Precis sista veckan innan Apberget skulle 

öppna sa ju Olof det att »Det spelar ingen roll, vi 

har ändå vunnit«. Det är liksom hans catchphrase 

idag. Vi hade ju för fan byggt Apberget i naturlig 

storlek, vi kunde våra repliker och vi hade jävligt 

roligt. Sen vore det ju självklart ännu roligare 

om det skulle komma några och se oss, men det 

spelade liksom ingen roll. 

I somras fick Plan B möjligheten att filmatisera 

Apberget via ett projekt på SVT med syftet att 

skapa mer regional film. Olov satte sig genast ner 

för att omarbeta manuset och sommarjobbet fick 

bli att spela in TV-film. Filmen har under hösten 

visats på SVT och premiärvisningen ägde rum 

på Filmfestivalen i Umeå i september. Och de

pratar lyriskt om hur de spelade in slutscenen på 

Skellefteåfestivalen; scenen där bandet verkligen 

slår igenom och får spela inför en jättepublik. I 

själva verket var det mainstream-hardcorebandet 

Loks publik som de mimade inför. 

– Vi skulle ju spela playback innan Lok och 

man tänkte ju att skulle gå fel på alla sätt och vis, 

säger Tobias. Men så gick Olov in på scenen och 

presenterade oss och han lyckades få hela Loks 

publik att skrika »HYBRIS! HYBRIS!« i takt. 

Det var helt fantastiskt. Det var så roligt att se att 

det var just Loks publik som var den bästa. 

– Det läskiga är att det kunde varit tvärtom. Vi 

hade en chans att göra slutbilderna i hela filmen. 

Hade det regnat eller hade vi spelat innan Uno 

Svenningsson så hade det gått åt helvete, minns 

Olov. 

Plan B’s koppling till Umeås musikscen är 

kanske inte direkt synlig. Men det märks att det 

är därifrån de kommer. Och att sätta upp teatrar 

blev ett sätt för dem att tillföra någonting själva. 

Tobias förklarar att Umeås musikscen betytt 

mycket för dem: 

– Det har dels varit ett sätt att få betalt men 

också ett sätt att betala igen till de människor 

som hållit på med musik i den här stan. Som man 

själv har stått längst fram på konserterna och 

stöttat. Det är också en del av svaret till varför 

»Vi har sett att man kan 

använda teatern som medium 

och scenen till något annat än 

att spela musik.« 

det gick så bra. Det Olof har skrivit är ju på sätt 

och vis om våra kompisar, fast lite skruvat. Okej 

att musiklivet i Umeå står lite stilla just nu men 

vi har jävligt mycket att tacka den här staden för 

sedan fem år tillbaka i tiden. 

– Grejen med att tillhöra en musikscen, att man 

är ung och skapar, behöver inte nödvändigtvis 

betyda att man bara spelar med i ett band, säger 

Mikael. Spelar man teater betraktas det som 

jävligt tungt och då ska det vara riktat till de 

som är trettio år äldre. Men vi har sett att man 

kan använda teatern som medium och scenen till 

något annat än att spela musik. Att man är lite 

punk. 

Och att deras teatrar har gått hem åtminstone i 

Umeå är svårt att förneka. Olov berättar om den 

gången då bekräftelsen blev som mest påtaglig: 

– En kompis till oss cyklade förbi någon gång 

innan en föreställning och sa »Fan, jag har inga 

pengar men jag vill ju se det där«. Vi sa att de 

var lugnt och att vi skulle fixa det åt honom. Och 

han sa bara »Det är king med punkteater«. Det 

var så skönt att höra att folk kan se på oss på det 

sättet, ungefär som ett band. Att det inte är så stor 

skillnad. 



SKIVA #3: 

Kent 

»Hagnesta Hill« 

CD RCA/Victor 

Det här är ett kluvet kapitel. Första 

gången jag blev besatt av Kent 

var när jag var femton år och inte 

visste något annat soundtrack 

till mitt ångestfyllda liv än deras 

skivor »Kent« och »Verkligen«. 

Jag var såld. Avlutande spåret på 

»Verkligen« var »Vi kan väl vänta 

tills imorgon« och det var länge den 

naknaste, ärligaste och vackraste låt 

jag någonsin hört. (Idag vet jag inte, 

skivan har blivit så pass repig och 

sliten att jag inte längre kan lyssna 

på den.) Men efter ett tag hände 

något, jag började tycka att Kent 

faktiskt var rätt töntiga. De hade 

ganska fula Adidas-skor på sig, 

de betedde sig som ogenomtänkta 

hockeykillar i intervjuer och min 

tonårsångest-period var över. Sen 

kom »Isola« 1997 och jag föll för 

dem igen. Djupt ner i mitt forna 

Kent-beroende. Helt plötsligt 

såg jag inte längre Jocke Bergs 

skinnbrallor, jag uppfattade aldrig 

att de gjorde fåniga engelska 

versioner av alla låtar och att de 

redan hunnit bli ett arenarockband. 

Allt jag hörde var musiken, låtarna 

och Jocke Bergs sköra röst. Nu är 

fjärde plattan »Hagnesta Hill« här 

och ännu än gång står jag tryckt mot 

skivaffärens skyltfönster samma 

dag den släpps. Så kommer det 

nog alltid att vara. Kent tänder 

en gnista inom mig som för alltid 

kommer påminna mig om de där 

olyckliga känslorna allra längst inne 

i min stilla rådande tonårssjäl. Hur 

musiken låter? Som Kent, såklart. 


FLARE2 FLARE2 – 9

FLARE2: DEMO 

Isolation 

DEMO #1: 

Years 

10 – FLARE2 

F Ö R FYRA ÅR SEDAN fanns det ett 

band som hette Oddments. En trio som 

ursprungligen härstammade från det 

lilla samhälle utanför Umeå som heter 

Sävar. Bandet bestod av sångaren och 

basisten Jacob Nyström, trummisen 

Daniel Berglund och gitarristen Jacob 

Moström. Oddments gjorde ett par 

spelningar i och utanför Umeå och 

spelade bara in en demo. En demo 

som jag spelade sönder och samman 

under en period för cirka fyra år sedan. 

Mycket på grund av Jacob Nyströms 

fantastiska röst. Oddments hade ett 

knippe låtar som inte bara var en samling 

halvexperimentella psykproduktioner 

(innan Oddments fanns ett band som 

hette The Mark Three med ungefär 

samma medlemmar som spelade just sån 

musik, men det är en annan historia) utan 

som verkligen visade på att det kunde 

bli något stort. Ett och annat skivbolag 

var intresserade men Oddments hann 

aldrig bli någonting. Bandet splittrades 

när Jacob Nyström flyttade till Göteborg 

och Daniel började i samma veva spela 

trummor i Abhinanda. Ända sen dess har 

jag väntat på att de skulle starta ett nytt 

band med Jacob Nyström på sång. 

Och nu, äntligen, håller jag en 

tolvspårs-demo i handen med ett band 

som är en förlängning av vad Oddments 

var för fyra år sedan. Isolation Years. 

Och på fyra år har mycket hänt. 

Abhinanda har splittrats och Daniel 

har fortsättningsvis spelat stand-intrummor 

för Umeås största popband 

Komeda. Jacob Moström har haft 

diverse musikaliska projekt såsom Lucy 

Fair och Jacob Nyström har flyttat hem 

från Göteborg. Under den period som 

förflutit sedan Oddments lades ner så

har också de band och det kompisgäng 

som har sitt ursprung i Sävar börjat agera 

under samlingsnamnet Sävarscenen. 

Band som sjuttiotalsrockarna Krev 

och skaterockbandet Stacy har båda 

två släppt skivor på det inhemska 

skivbolaget Kryppedalen Recordings. 

Abhinanda innehöll mot slutet tre 

medlemmar som härstammade från 

Sävar och därmed utgjorde Sävarscenen 

också den mer slamsiga falangen av 

Umeås hardcorescen. 

Men Isolation Years, med Jacob 

Nyström på sång och gitarr, bröderna 

Daniel och Anton Berglund på trummor 

respektive bas och Jacob Moström på 

gitarr, är det första allvarliga projekt 

som kommit ur denna lilla subkultur på 

länge. Och det märks att de menar allvar. 

Demon spelades in i Jacob Nyströms 

föräldrahem i Sävar under två veckor i 

somras. Tolv låtar som sedan mixades 

på Second Home i Umeå vilket innebär 

att ljudkvaliteten ligger på en fullvärdig 

skivinspelnings-nivå. Det är tolv låtar 

som fullkomligt osar av en vilja att 

göra något seriöst. Den vilja som jag 

misstänker har legat och pyrt ända sedan 

Oddments lade ner. Musiken präglas 

av medlemmarnas envisa lyssnade på 

band som Soundtrack of Our Lives och 

Bear Quartet samtidigt som en del låtar 

skulle kunna vara ryckta direkt ur en 

gammal John Wayne-film. De kalla och 

tomma ljuden av prärie varvas med den 

feta ljudbilden från de flummiga gamla 

sextiotalsband som en gång fick Ebbot 

att starta Union Carbide Productions. 

Och framför allt; Jacob sjunger bättre än 

någonsin. 

Denna tolvspårsdemo kommer 

sannerligen inte att ligga orörd på 

skivbolagens skrivbord. Men om det nu 

skulle visa sig att Isolation Years skulle 

gå samma tråkiga öde till mötes som 

Oddments kommer jag bara gråta ännu 

mer den här gången. Mycket tyder dock 

på att det inte kommer att bli så. Utöver 

dessa tolv låtar så har bandet drygt tjugo 

låtar till att spela in. Bandet har även 

hunnit bli månadens demoband i P3 

och independentbolaget Chalksounds, 

som drivs av Magnus Öberg och Johan 

Sellman från Kevlar, har nyligen släppt 

en vinylsingel med ett urval av de 

fantastiska låtarna från Isolation Years 

demo. Och bor du i Umeå så har du 

stor chans att se bandet live eftersom de 

spelar så ofta det bara går. 

Det här är alltså bara en början. Håll 

utkik efter Isolation Years i framtiden. 

Text + Foto: Konrad Olsson 

DEMO #2: 

Alpha 

NÄR GARBAGE PAILKIDS splittrades 

någon gång i början på nittiotalet 

och de tidiga åren av Umeås 

Hardcorescen ebbade ut, så 

fortsatte sångaren Marcus Bylund 

att sjunga med i ett Oi-band vid 

namn Bullshit. När de kastade in 

handuken sommaren -95 och efter 

att Marcus flyttat till Stockholm 

så har inte mycket hänt. Förutom 

obskyra projekt som Satans 

Motorcycle Gang har det varit 

rätt tyst om våran kolumnist och 

medarbetare. Men för ett tag sedan 

damp en förträfflig trespårsdemo 

ner på redaktionen. Marcus Bylund 

har återvänt i form av det nya 

rockprojektet Alpha. Ljudkvaliteten 

är inte den bästa men det märks 

att han har rösten kvar. Det hela är 

resultatet av ett par års låtsnickrande 

hemma i lyan. »Jag har aldrig slutat 

skriva musik, men när jag kom till 

Stockholm försvann närheten till 

musiken. Nu har jag dock blivit 

kreativ igen. Varför? Jag har saknat 

musiken alltför länge, dags att göra 

något. Dessutom vill jag se vilket 

mottagande min musik får.« säger 

Marcus över e-mail samtidigt som 

han planerar framtida inspelningar. 

Med på trummor hittar vi David 

Sandström, som numera härjar i 

musikkollektivet Text. Och inför 

kommande inspelningar kommer 

förmodligen Jon Brännström, även 

han medlem i Text, att spela bas. 


FLARE2 FLARE2 – 11

Ian 

12 – FLARE2 

I vår följetong om passionerade män har turen nu kommit 

till en läspande amerikansk man i röd lackjacka. 

Text: Konrad Olsson Foto: Samuel Grönlund 

I 

an Svenonius, sångare i Make Up, är oemotståndligt 

karismatisk. Han är stilig, fräck och har ett sannerligen 

originellt utseende. Att se honom ta över ett rum är 

imponerande. När han går dansar han fram. När han pratar 

kräver han ens uppmärksamhet. Något som i hans fall blir 

överflödigt. 

Ian är den första amerikanska artist som jag nånsin intervjuat. 

Tanken på att han skulle kunna vara en arrogant kvasirockstjärna, 

lagom intresserad av Umeå och dess invånare, känns inte avlägsen. 

Men jag träffar honom är han, tvärtemot vad jag trott, förvånansvärt 

trevlig. Han hälsar artigt och ger intryck av att vara ärligt intresserad 

av att få sitta ner prata med en simpel fanzinemakare. 

De som sett Make Up live vet att Ian fullständigt trollbinder 

publiken genom att tala till och klättra på den. Utanför scenen är 

han nästan likadan. När jag intervjuar honom talar han till mig. Det 

känns inte som han sitter och rabblar rutinartade svar till en ansiktslös 

journalist. Han verkar istället uppriktigt intresserad, pratar mycket fast 

han är märkbart trött och ställer frågor tillbaka. Och Ians personlighet 

passar mycket bra ihop med Make Ups idéer om att förföra sin publik 

när de spelar. 

– Det vi vill göra är att förvandla rum från att vara rock n’ rollens 

pantomim till någonting som är omfattande och församlingslikt. Och 

som därmed utmanar essensen i det vi tycker är spännande; musik, 

säger Ian. 

Musik alltså. Och vilken musik sen! 

Make Up har sina rötter i amerikansk garagerock och via vissa

FLARE2 – 13

14 – FLARE2

»Vi skriver egentligen inte manifest längre. 

Vi pratar bara om de saker som är relevanta 

i rummet. Det skiftar från kväll till kväll.« 

inslag av soul och funk skapar de något jag aldrig hört förut. Själva 

kallar de det gospel och det beror nog mest på hur de, med ett 

konstant »call and response« mellan Ian och publiken, bygger upp 

sina liveframträdanden. Fast mest av handlar det om energi. En energi 

som gör sig bäst i deras minst sagt livfulla liveframträdanden. Make 

Up ska upplevas live. Så är det bara. Och jag vet att det är en klyscha. 

En klyscha som använts för att beskriva många band, inte minst detta 

nummers omslagspojkar bob hund. Och jag kan nog inte förklara det 

i text. Men att verkligen ha Ians fotsula på huvudet samtidigt som 

han fullkomligt skriker ut sina spontana men effektiva texter är något 

man inte glömmer. Och en sak är säker, jag skulle aldrig ha skrivit 

den här artikeln om det inte vore för att jag fått snacka med dem och 

sett dem spela och live. 

Make Up skapades ur spillrorna av den Washingtonbaserade 

kvintetten Nation of Ulysses där Ian, nuvarande gitarristen James 

Canty och trummisen Steve Gamboa spelade. Nation of Ulysses var 

ett extremt uttalat politiskt band med målet att »sabba samhället och 

genom direkta aktioner förstöra dess institutioner och människorna 

som jobbar för dem«. Efter uppbrottet kom basisten Michelle Mae 

in i bilden och Make Up bildades 1995. Borta var den uttalade 

agitationen och istället gav bandet utrymme för det beryktade »Gospel 

Yeh Yeh«-soundet. 

– Vårt manifest är inte längre uttalat på samma sätt som i vårt 

förra band Nation of Ulysses, säger Ian. Nation of Ulysses var en 

mer litterär grupp med en agenda som var skriven för att musiken 

var så pass högljudd. Men nu är det mycket lugnare och det enda vi 

kunde ta med oss från Nation of Ulysses var de formella aspekterna av 

liveframträdandet. Vi gjorde musiken lite tystare och mer sångbaserad. 

Och så har vi tagit in hymnerna. Lämpliga delar från gospelmusiken 

som liksom flyger rakt i ansiktet på hela den individuella rocken. Så 

nu skriver vi egentligen inte manifest längre. Vi pratar bara om de 

saker som är relevanta i rummet. Det skiftar från kväll till kväll. 

Vad jag förstår är ni emot den stereotypa bilden av rock n’ roll 

som ett manligt individuellt fenomen? 

– Ja, men jag är egentligen inte emot det. Det har bara blivit 

exponerat tusen gånger av varenda rockgrupp. Det är så standard för 

rockband att bli individualistiska. Men det är egentligen helt okej, all 

min favoritmusik är ju faktiskt sådan. Samtidigt är inte det något som 

mitt band nödvändigtvis vill utforska. Vi vill istället utforska gospeln, 

men det är bara formellt. Vi låter ju som ett rock n’ roll-band. 

Så hur skiljer sig gospeln från rocken? 

– Gospeln använder sig av hela rummet. Den ger kraft åt hela 

rummet och det är en inkluderande konst. Den tillåter alla att uttrycka 

sig själva. The call and response. Gruppen är så expansiv, en hel kör. 

Det handlar egentligen inte om kreativ konst heller, det handlar om 

att ta en standardlåt och fylla den med liv. 

Kollektivt? 

– Precis, kollektivet. 

Hur får sexualitet sitt uttryck i musiken? 

– Musik är ju uppenbarligen väldigt sexigt och sexualiserat. För 

mig ska hela konsertupplevelsen vara en orgiastisk upplevelse. Om 

artisten har någon respekt för publiken så ska han avstå från sex under 

FLARE2 – 15

16 – FLARE2 

»Om artisten har någon respekt för pub- 

liken ska han avstå från sex under turnén, 

så att han kan projicera sexualiteten mot 

publiken.«

FLARE2 – 17

turnén, så att han kan projicera sexualiteten mot publiken. På så sätt 

kan det vara en expansiv sexuell känsla. Det vore själviskt att gå och 

ha sex utanför detta. Där har du ännu en kollektiv tanke. 

– Filmgruppen Dogma, med Lars von Trier och de andra, har 

ett manifest som säger att de som gör filmerna inte får ha sex med 

varandra under filmproduktionen. Det är ju förmodligen bara något 

blygt och fegt skitsnack men jag känner ungefär på samma sätt för 

en rockgrupp. Den sexuella fokuseringen ska vara i hela rummet. 

Jag sparar mig själv för publiken. Jag är jungfrubruden som sparar 

sig till bröllopsnatten. 

Du är på ett uppdrag. 

– Precis, jag är jungfrubruden och spelningen är bröllopsnatten. 

Och du vet väl vad som händer på bröllopsnatten? Det är ju en idé 

med Dogmagruppen också, att all sex på duken ska vara äkta. 

När Ian talar om ett kollektiv så känns det efter ett tag lite 

konstigt. Inte för att det inte verkar vara en vettig idé, utan för att 

när man ser dem live är det Ian man ser. Det är han som dansar på 

publikens huvuden. Det är han som ber publiken att skrika »YEAH!!« 

minst trettiofem gånger per spelning. Det är han som gör bandets 

intervjuer. Han är bandets ansikte utåt, vilket inte känns särskilt 

kollektivistiskt. 

Jag frågar honom om det efter spelningen Make Up gör på 

Umeå Open. Om hans roll som frontfigur i bandet. Som den starke 

individen. 

– Jag är bara ett munstycke. Jag har en liten radio i örat. Jag får 

meddelanden hela tiden, säger han och ett tag känns det som om 

han babblar bort min tes. Men han erkänner att man har olika roller 

i bandet och att hans roll, som sångare utan att vara »fastbunden vid 

ett instrument«, går ut på att ge publiken det de förtjänar. Och han 

förklarar att det finns en viss skillnad mellan vad man vill göra och 

vad man verkligen åstadkommer. 

FÖRSTA GÅNGEN JAG såg Make Up var våren 1998. De var här och 

gjorde ett fåtal spelningar runtom i Sverige och jag tror det var Dennis 

som tagit dem till Umeå. Grejen med detta band - som spelade på en 

helt vanlig och simpel punkspelning - var just att de blåste sönder 

allas förväntningar på hur ett band skulle agera. Visserligen hade 

efterdyningarna av hardcore-scenen gett upphov till en del softare 

emoband som liksom skulle agera ersättare när hardcore blev så 

utslitet och tråkigt att ingen knappt ville röra i det med tång. Men 

när Make Up kom var det något helt annat. Något verkligt nytt som 

kom in. Och det är nu när de kommer för andra gången som vi träffar 

dem. Nu är det också rätt intressant att se att ett amerikanskt band 

kommer till Sverige och får fotfäste i punkscenen innan media hinner 

uppmärksamma dem. För bandet har numera figurerat i alla de större 

tidningarna och att man fick sin del av kakan först känns väldigt bra. 

Och nu, när vi träffar dem på riktigt, mår vi ännu bättre. 

Ian är en posör. Det är alldeles uppenbart. När jag och Samuel 

samlar ihop resten av bandet för en fotosession ställer sig de andra 

- lätt uttråkade men högst artigt – framför kameran för att plåtas. 

Ian däremot sätter genast igång med att testa olika poser och sätter 

sig omedelbart in i rollen som fotomodell. När vi sedan fortsätter 

18 – FLARE2

Steve Gamboa, Michelle Mae, Ian Svenonious och James Canty. 

FLARE2 – 19

20 – FLARE2

med att ta några bilder enbart på honom säger han att han förstår att 

fotomodellyrket faktiskt måste vara riktigt hårt arbete och han blir 

uppenbart bekymrad över att han snart har slut på poser. 

– Vad sägs om att jag ser tänkande ut? frågar han och lägger hakan 

i sin läderhandske. 

Och det är precis samma Ian som jag intervjuar. Kokett svarar han 

på mina frågor med sin lätt feminina röst. Han talar precis som sin 

rastlösa kroppshållning. Han dansar när han talar. Inte bokstavligen 

utan han dansar på orden. Han är van vid intervjuer och likt en notorisk 

ravedansare pratar han i rasande fart. Han brer ur sina resonemang och 

ibland tappar han tråden och blir tvungen att hitta rytmen igen. 

Tror du på konspirationsteorier? 

– Det beror på. Vad är en konspiration? Hur definierar man en 

konspirationsteori? En konspirationsteori är ju typiskt definierad som 

någonting som inte finns med i en vanlig historiebok. Visst, självklart 

tror jag på dem. Det har ju bevisats om och om igen i historien. Under 

efterkrigstiden skapade Amerika konstformer som skulle propagera 

för den amerikanska kapitalistiska idén och mot socialrealismen. 

Exempel på en sådan konstform är abstrakt expressionism, som 

var en målarskola som startades i slutet på fyrtiotalet. Det handlade 

bara om form och var mot innehåll. Den såg politiskt innehåll som 

något som inte skulle ha utrymme inom konsten. Det var en uttänkt 

målarskola, som flögs runt om i världen och propagerade mot 

Sovjetunionen. Så när de skapade dessa konstformer så såg de till att 

de var individualistiska till skillnad från kommunismen. Vi utmanar 

det med vår grupp. 

MED EN TRANSVESTITS röst sitter Ian sedan och talar om hur CIA lagt 

sig i den amerikanska konsten och om den europeiska imperialismen. 

Hans politiska teorier har en lätt touch av saga över sig. Man vet inte 

om han verkligen läst sig till det han talar om eller om han sitter och 

hittar på allt på plats. Det känns lite underligt att höra en man med 

röd lackjacka och läspande feminin röst sitta och tala internationell 

politik. Men han är så underhållande och hängiven att man inte kan 

slita sig. 

– Anledningen till att Frankrike är vårt lilla världsmuseum med 

deras vingårdar är för att de får alla sina pengar från oljeföretagen 

i Afrika. Det finns en massa hyckleri, det är egentligen bara den 

vita västvärlden som leder. De leder för att de utnyttjar den tredje 

världen. 

Så efter all antikapitalism och konspirationsteori som Ian hostar 

ur sig under min intervju frågar jag slutligen var han själv står. Vad 

han anser sig själv som? Socialist, eller? 

– Jag vet inte. Jag är bara en musiker. Jag är inte ens det, jag är 

en luffare, svarar han lätt nonchalant. 

Musiker eller luffare. Sångare eller posör. Frontman eller 

FLARE2 – 21

PUNKSPELNING#1: BRODER DANIEL 

22 – FLARE2 

Henrik Berggren på Umeå Open i mars 1999.

FOTO: SAMUEL GRÖNLUND / TEXT: KONRAD OLSSON 

Broder Daniel 

R O S K I L D E F E S T I V A L E N 1998. På den gigantiska 

campingen kravlar en rödögd festivalbesökare ut 

ur ett av tälten. Han har svarta manchesterbyxor, 

skrövlig svart kavaj och svart hår (över öronen). 

De rödsprängda ögonen omringas av smutsig 

utsmetad kajal och på det bleka ansiktet sitter 

några av silverstjärnorna kvar. Resten av dem 

badar förmodligen i en spya några meter därifrån. 

Han är hög, bakfull och verkar inte riktigt veta 

vart han är. Han tittar sig omkring medan han gör 

sitt bästa för att ta sig loss från det rasade tältet 

som det står »happy people never fantasize« 

sprayat över. Han nästan kvider fram en kort 

mening: »Broder Daniel... jag måste lyssna 

på Broder Daniel«. Kanske har hans flickvän 

stuckit med en annan, kanske missade han Pulps 

spelning, kanske har han bara druckit för många 

öl och rökt lite för mycket gräs. Hur som helst är 

Broder Daniel det första han tänker på när han 

vaknar upp hur sin festivaldvala. Han vill inte ha 

en till cigarett, inte vatten eller sällskap. Han vill 

lyssna på Broder Daniel. 

Jag vet inte riktigt om det var så här det gick 

FLARE2 – 23

PUNKSPELNING#1: BRODER DANIEL 

till, ni vet ju själva hur ens uppfattningsförmåga 

är på röriga festivaler där man alltid har en grön 

flaska i handen. Men det är så här jag minns det. 

Och då spelar det ingen roll hur mycket som är 

efterkonstruerat, för det är trots allt ett väldigt 

bra exempel på den inverkan Broder Daniel 

haft på pop-Sverige. De kanske inte säljer så 

mycket skivor, de är hatade av en ansenlig mängd 

musiklyssnare, men för dem som verkligen tagit 

åt sig det de gör så betyder de ofantligt mycket. 

För att inte säga allt. Broder Daniel har med 

väldigt enkla medel skapat ett koncept som all 

kritik till trots har hållit tre skivor igenom och 

fått en armé av popfans att klä sig efter den givna 

uniformen. Och det med en musik som utstrålar 

allt annat än musikalisk talang. 

Larm. Larm kombinerat med sångaren Henrik 

Berggrens enkla men träffsäkra texter. Det är 

ungefär vad musiken går ut på. Plus en massa 

olycklig kärlek förstås och en genomgående 

vi-mot-dom-känsla. Och stundtals är det också 

24 – FLARE2 

rörande vackert. Henrik har den ovanliga 

förmågan att i tre eller fyra ord kunna uttrycka en 

känsla gemensam för alla som någonsin känt sig 

svikna, övergivna eller utanför. 

Bilderna här intill är från bandets spelning 

på Umeå Open i mars 1999 och det var tänkt 

att vi skulle göra en intervju med bandet. Men 

efter många turer lyckades deras pressansvarig 

strula bort oss hederliga fanzinemakare; intervjun 

uteblev och stämningen inför spelningen sänktes. 

Om det var det som fick mig att tycka att bandet 

för kvällen saknade glöd låter jag vara osagt. Jag 

har insett att det inte är upp till mig att avgöra; 

min hängivenhet sträcker sig ändå bara till deras 

känsla och träffsäkerhet på skiva. Det är alla de 

som stod längst fram – med sina pocketkameror 

i högsta hugg och sjöng med i texterna – som 

vet om det var bra eller inte. Det är ju trots allt 

de som kommer att kravla sig ur sina kommande 

depressioner med Broder Daniel dånande i 

öronen.

FOTO: SAMUEL GRÖNLUND / TEXT: KONRAD OLSSON 

FLARE2 – 25

26 – FLARE2

ob 

möte med 

hundFLARE2 

– 27

F– 

28 – FLARE2 

Spelad glädje. Efter tio år i replokalen har bob hund 

fortfarande inte tröttnat på musiken. Vi tar reda på varför. 


ör mig är processen en så pass stor del av konsten. Det är 

det som är konsten. Det handlar inte bara om en snygg skiva 

som låter bra utan det är processen bakom. Jag ser skapandet 

av skivan och turnébokandet som en konst. 

Det är ännu inte bob hund som pratar: det är Ian MacKaye som 

berättar hur han ser på sitt arbete med sitt band Fugazi i en intervju 

i Punk Planet #31 i somras. I intervjun – som för övrigt är en av de 

bästa som någonsin publicerats i tidningsform – pratar han om hur 

många verkar har glömt vad benämningen »Do It Yourself« egentligen 

innebär. Det handlar om arbete, det handlar om att leva med sitt band 

och det handlar om att hela tiden vara medveten om vad man gör. 

När jag förberedde min intervju med bob hund så kom jag hela 

tiden att tänka på Fugazi. Bandets kompromisslösa tillvägagångssätt 

när det gäller att nå ut med sin musik är på många plan nära besläktat 

med bob hund. För mig har bob hund alltid varit bandet som vetat 

exakt vad det velat och sedan gjort det. Redan tidigt satte de upp 

krav på vad de skulle och inte skulle ställa upp på när det gällde 

musiken, intervjuerna och spelningarna. Bandet har alltid ingett en 

ovanlig känsla för kontroll. När de för ett par år sedan började lägga 

upp repningarna schematiskt, som ett vanligt jobb (nio till fem), var 

det en naturlig utveckling för medlemmarna i bandet, som alla har 

passerat trettiostrecket och där vissa till och med har barn. Fugazis 

Ian MacKaye, som själv är trettiosju, inser också vikten av att se sitt 

band som ett arbete. Som en självklar del av sitt liv. »Jag vaknar upp 

varje dag till det här bandet. Jag tänker på musik varje dag«, berättar 

han i intervjun. 

bob hund består av sex musiker: Thomas Öberg på sång, Mats 

Hellqvist på bas, Jonas Jonasson på keyboards, Johnny Essing och 

Conny Nimmersjö på gitarrer och Mats Andersson på trummor. 

Men egentligen finns det tre medlemmar till. Tillsammans med 

managern (»chefen«) Marcus Törncrantz, formgivaren Martin Kann 

och ljudteknikern Daniel Zqaty består bandet idag av nio personer 

som aktivt är delaktiga i allt som har med bandet att göra. Törncrantz 

jobbar till och med heltid med bandet. 

Och det är också till honom som jag mailar mina första brev 

angående intervjun. Det är sommar, jag har ett tillfälligt jobb i 

Stockholm och när det börjar bli klart att jag kommer få träffa en 

medlem ur bob hund har jag överhuvudtaget aldrig ifrågasatt motivet 

till intervjun. Varför vill jag träffa bob hund? Det är svårt. Bandet har ju 

alltid funnits där som ett självklart motsträvigt inslag i svenskt popliv. 

Jag har alltid beundrat bandet för deras kompromisslösa hållning till 

musiken, sin aviga ljudbild och – självklart – Thomas Öbergs finurliga 

och mångbottnade texter. Bandet har blivit en självklarhet på senaste 

tiden. Både hos mig själv, hos landets ovanligt enade kritikerkår och 

hos bandets musiker-kollegor. »bob hund är Sveriges bästa liveband!«. 

»Thomas Öberg är Sveriges bästa textförfattare!«. Påståendena är inte 

längre bara åsikter utan självklarheter. 

Och visst, det ligger mycket i dessa popkulturella klyschor. En 

klyscha har ju blivit en klyscha av en anledning, och personligen är 

det just bob hunds livespelningar som haft störst inverkan på mig. 

Jag har sett bob hund live ett par gånger. Inte mer än jag sett något 

annat svenskt band, men med bob hund har det varit annorlunda. 

De har alltid vunnit på knock-out. Alltid har jag gått svettig därifrån 

och alltid har jag sjungit med i texterna (av någon anledning sjunger 

man också alltid med på skånska). Ingen konsert kan skiljas från 

den andra. Ingen har varit sämre, snarare har alla varit bäst. Medan 

skivorna alltid passerat min skivspelare automatiskt så har bandets 

liveframträdanden hållit min övertygelse vid liv. Många av bandets 

låtar får helt plötsligt nytt liv. Nya musikaliska landskap öppnar sig 

samtidigt som det blir alldeles uppenbart att bob hund i grunden är 

ett av Sveriges bästa rockband. Röj, ös, kalabalik, istället för musik; 

förvirring. Kalla det vad ni vill men med ens blir det också klart att 

de klarar av att rocka skiten ur vilka svenska nykomlingar som helst. 

Och det har knappast avtagit med åren, de blir bättre och bättre på 

att särskilja liveframträdandet från skivorna och det börjar nästan 

kännas som om skivorna bara är en nödvändighet för att kunna se 

dem live. 

Så när idén om att intervjua bandet började närma sig verklighet så 

hade jag faktiskt inte lyssnat på bandets skivor på ett tag. Visserligen 

alltid köpt dem, men efter att ha sett bandet live på Roskildefestivalen 

någon månad tidigare är det solklart att bandets rätta plats är på 

scenen.

FLARE2 – 29

Med den insikten, ett A4 med frågor och en intervjubandspelare 

i bagaget så står jag där på Medborgarplatsen i Stockholm, en solig 

augustieftermiddag mitt under Vattenfestivalen, väntandes på att 

basisten Mats Hellqvist ska komma upp ur tunnelbanan vid Björns 

trädgård. Jag hade ingen möjlighet att påverka vem jag skulle få 

intervjua eftersom de har ett rullande schema. Det enda jag fått veta 

är att det möjligtvis kan följa med en till medlem, beroende på vem 

som har tid. Och mycket riktigt: upp för rulltrappan kommer Mats 

och keyboardisten Jonas Jonasson. De är lite sena men trots allt 

väldigt glada. 

Mats är lång, har protes i ena benet och är stockholmare. Medan vi 

sätter oss avsides på en av uteserveringarna så börjar han berätta Medborgarplatsens 

historia. Om hur den, från att ha varit en handelsplats, 

förvandlats till en parkeringsplats någon gång på sextio- eller 

sjuttiotalet och på senare år bara blivit en plats för en massa ölhak. 

Samtidigt köper Jonas två öl. Han är kortare, har kortbyxor och ser 

ut som en familjefar som tagit paus mitt i husvagnssemestern. Hans 

mobiltelefon ringer också flera gånger under intervjun och det är hans 

dotter som vill att han ska komma hem. Jag vet inte om det bekräftar 

min beskrivning, men nära är det. 

bob hund har just kommit tillbaks från något som deras manager 

kallar »semester«. Ännu ett steg i bandets schematiska syn på 

repningarna. 

– Man behöver inte kalla det semester. Ledigt kanske låter bättre, 

30 – FLARE2 

»En förutsättning är ju att vi utsätter 

oss för lite nya grejer och lite fara. De 

lär ju inte bygga en ännu större scen 

på Hultsfred åt bob hund nästa år. Vi 

bygger på utmaningen.« 

JONAS 

men man kan inte hålla på med det här 365 dagar om året. Då skulle 

man tröttna, säger Mats efter att ha tagit en första klunk på ölen. 

– I takt med att vi får mer och mer att göra så blir det extremt 

viktigt att planera dagar då man inte gör saker. Annars bränner man 

ut sig totalt och då blir det ingen bra musik, fortsätter Jonas. 

Så är de där igen, kontroll. Redan efter första frågan bekräftas 

min teori om bandet och jag börjar återigen tänka på Fugazi. Mats 

och Jonas har inte hört Fugazi men de förstår ändå vad jag menar 

när jag ger en snabb resumé av vad Ian sa i Punk Planet-intervjun. 

Om processen. 

JONAS: Ja, om det ska vara på riktigt så måste det vara en del av 

ens verkliga liv. Hur vi fungerar i bandet har ju förändrats med våra 

andra förutsättningar. Som att man skaffar familj till exempel. När 

vi just hade startat, och diskuterade hur vi skulle gå till väga på olika 

sätt, kommenterade Eva Wilke på vårt skivbolag Silence och sa att »Ni 

vill alltså bygga huset från grunden?«. Jag tycker det var bra. Men jag 

vet inte om vi blir klara någon gång. Det är ju det som är en process; 

någonting som sker hela tiden. Det finns liksom inget slutdatum. 

MATS: Men vi har ju aldrig haft någon strategi heller. Om man 

handlar efter hjärtat och gör det man vill göra så blir det på ett speciellt 

sätt. Hade vi varit andra människor så kanske vi hade byggt upp vår 

karriär så som de flesta gör. För oss har det blivit så här och det är 

kemin mellan oss som gjort det. Det är inget uträknat, det är knappt 

så att vi reflekterat över det.

»Man kan säga så här: i en av våra 

första låtar hade vi ett break där 

Conny steppade och Thomas höll 

fram micken mot golvet. Så vi visste 

nog inte vad vi höll på med.« 

MATS 

bob hund startades väl efter tio års harvande i massa olika 

band som inte riktigt kom någon vart? 

JONAS: Det vi hade gemensamt när vi träffades var att alla i princip 

hade lagt ner sina planer på att livnära sig på musiken. Jag minns 

att när jag började spela musik så tyckte jag att det skulle vara rätt 

fräckt att jobba i ett dansband. För att man skulle få syssla med det 

på heltid. Idag är det lättare för rockband att bli kända men då jag 

och Thomas Öberg började knappa på våra syntar 1982 fanns inte 

den möjligheten. 

MATS: När jag lärde känna Jonas och Thomas för elva år sedan så 

var ju musikklimatet i Sverige fruktansvärt. Alla gick omkring och 

pratade om att rocken var död. Det är ju bara att gå tillbaks och kolla 

på vad som låg på listorna och se vilka liveakter det fanns i den här 

staden så förstår man varför vi var så fruktansvärt desillusionerade. 

Så när vi började var vi överens om att det här skulle bli det sista 

bandet man drog igång, och det fick bära eller brista. 

JONAS: Vi hade ju inga ambitioner på att nå ut egentligen. Vi var 

bara bra kompisar som var ute och drack öl tillsammans. Det var ett 

perfekt sätt att starta ett band: vi gjorde det vi ville. När vi spelade 

en tidig spelning på Fatburen här på Söder var det tre personer i 

publiken, varav en var ljudtekniker och de andra två gick därifrån. 

Men vi spelade hela setet och det var en bra spelning. Vi spelade 

det vi gillade och om publiken skulle försvinna skulle det vara skit 

samma. För publiken hade ju alltid försvunnit, tyckte vi. Men nu 

blev det inte så och det gav mig en sådan härlig syn på människor. 

Man behövde faktiskt inte paketera allting så snyggt, för folk hajjade 

alldeles utmärkt. 

Visste ni redan då hur musiken skulle låta? 

MATS: Man kan säga så här: i en av våra första låtar hade vi ett break 

där Conny steppade och Thomas höll fram micken mot golvet. Så vi 

visste nog inte vad vi höll på med. Men det var det som var så häftigt. 

Man hade verkligen känslan av att vad som helst kunde hända, inte 

minst live. Det tog kanske ett år innan det började komma mycket 

folk på konserterna och sedan bara kokade det. Man kände verkligen 

att folk var utsvultna på bra och fantasifulla spelningar. 

Ser ni någon skillnad på skivinspelningar och livegig? 

JONAS: Kompositionen är ju jätteviktig. På skiva är det tio låtar 

som ska fungera tillsammans och det är inte alls säkert att det är 

samma låtar som fungerar ihop live. Det är olika forum och det är 

viktigt att ta det på allvar. Det måste låta som bäst hela tiden och då 

kan man inte stå och försöka låta som på skiva. Det kan vara saker 

som att om en låt slutar i en tonart så börjar man nästa med en annan 

för att skapa stämning. 

MATS: Sen spelar inte det någon roll om det är en b-sida på en 

singel som kommer där, för om den passar bra så blir det den låten. 

Och då finns det folk som blir jättebesvikna. »Varför spelar de inte 

Düsseldorf istället!«. 

I och med singeln »Nu är det väl revolution på gång?« så har ni 

FLARE2 – 31

32 – FLARE2 

»Nästan alla våra texter handlar om att det ska startas 

en reaktion. Att folk ska börja tänka själva.« 

fått en lätt stämpel av att vara ett politiskt band. 

MATS: Ja, men vi gjorde ju en singel som egentligen handlade om 

antipolitik. Den låten handlar mer om att inte ta steget. Vi sätter ingen 

politisk stämpel på oss eftersom vi då bara skulle vända oss till en viss 

typ av människor och skita i resten. Och vi kan inte göra det heller 

för alla medlemmar i bandet tycker inte samma sak. 

JONAS: Det är likadant med texterna. Min tolkning av en bob hundtext 

är ju inte samma som Mats till exempel. Och det är ju det som 

är intressant. Nästan alla våra texter handlar om att det ska startas en 

reaktion. Att folk ska börja tänka själva. Det är spännande och vår 

musik har samma ambitioner. Det kan komma en melodi som inte 

ska komma där egentligen. Och en del pallar inte med det och tycker 

bara det är konstigt medan andra tycker det är fantastiskt. 

MATS: Därmed är det inte sagt att vi som personer inte är politiskt 

intresserade. Det är en annan sak, och i intervjuer så kan man prata 

för sig själv. Det har vi aldrig sagt något om, det är upp till var och 

en. Men jag kan aldrig svara för hela bandet. 

Erat arbetssätt är väl ändå ganska politiskt? Hur ni väljer 

spelningar och intervjuer och sånt. 

MATS: Ja, vi kan nog spela på punkklubbar i Alvesta. Fast vi spelar 

också på Hultsfreds största scen. 

Men ni gör ändå det urvalet. Vissa band kanske bara skulle ta 

de spelningar de blev tilldelade av sin manager. 

JONAS: Men ska man då dela in sig i ett fack. Vad är vi liksom? 

Vi har ju inte velat dela in oss musikaliskt heller. Man skulle kunna 

säga att vi spelar rock, men det är ju en väldigt bred sak. Och den 

som tycker att Metallica är rock skulle kanske inte ens hålla med 

oss. Det är inte intressant. Det är heller inte intressant att döma de 

som inte spelar på punkklubbar. Skulle de vara moderater då eller? 

Man möter ju människor hela tiden och det intressanta är ju att möta 

den enskilda individen. Alla har ju någonting att berätta om man 

inte tvingar in dem i ett fack, vilket man gör rätt ofta: »Du är så här 

därför att du har gjort det.« Blir man det mår man ganska dåligt som 

människa tror jag. 

Ni är ju alla över trettio nu och ni fortsätter ändå spela och 

brinna för musiken. Var kommer all inspiration ifrån? 

JONAS: Jag känner inte till något annat sätt att förhålla sig till det. 

Jag vet inte hur det skulle se ut om man skulle sluta spela bara för att 

man fyllde trettio eller nåt sånt. Det verkar så konstigt. 

MATS: Jag är ju trettifem och i tjugoåringars ögon så är man ju i 

stort sett döende. Men jag känner mig inte speciellt gammal på det 

sättet. Så länge man har roliga idéer så funkar det. 

JONAS: Det är hela tiden en resa där vi vill göra ny musik och testa 

nya grejer. Och vi har ju bara hunnit avverka en bråkdel av vägen. Det 

är ju så många idéer som vi inte hunnit testa ännu, och så länge man 

har den moroten så finns det ju ingen anledning att sluta. 

Ni har ju nått väldigt långt nu, förmodligen mycket längre 

än ni någonsin anat. Hur länge kommer det att hålla? Vad 

kommer att hända? 

JONAS: Vi har skojat lite med oss själva. Bergman Rock är ju 

i princip startat nu, och det är ett nytt band där man förändrar 

förutsättningarna. Vi kommer att sjunga på engelska till exempel. 

Vilket är bra, det är som att byta lägenhet, inte för att man behöver 

ett till rum utan för att man ser saker på ett annat sätt. Och det är ju 

i första hand inget kommersiellt val. Vi har ännu inget skivkontrakt 

och det finns ingen plan på att vi ska tjäna massa pengar. Själva leken 

är att utsätta sig själv för ytterligare en utmaning. 

MATS: Det blir nästan som när vi spelade i början. Man kastar sig 

ut utan att riktigt veta vad man håller på med. Det är lite det man 

vill ha en gång till. Man vill ha en nystart där det kan kännas så där 

häftigt igen. Där inte alla roller är givna. För efter åtta år så har man 

en viss roll, vare sig man vill det eller ej. Det är ofrånkomligt, annars 

skulle man sitta på mentalsjukhus om man bytte roller så ofta. Vi vill 

testa en gång till och se om man kan få det att lyfta. Man skulle ju 

kunna göra det enkelt för sig och översätta alla bob hund-låtar till 

engelska, vilket vi också fått erbjudanden från skivbolag om att göra. 

Men det går inte. 

Så Bergman Rock fungerar som en ventil så att ni inte behöver 

oroa er för att bob hund är på nergående? 

MATS: Nej, det vet man ju inte. Vi behöver i alla fall göra det här. 

Sen kanske bob hund kommer att finnas i tjugofem år till, eller aldrig 

mer spelar, det vet man ju inte. 

JONAS: En förutsättning är ju att vi utsätter oss för lite nya grejer 

och lite fara. De lär ju inte bygga en ännu större scen på Hultsfred åt 

bob hund nästa år. Vi bygger på utmaningen. Folk ska inte behöva gå 

och se oss och se en halvdan version av hur det var förra året. Det är 

absolut uteslutet. Det är vi alla rörande överens om i bandet. 

Så vad kommer att hända nu då? 

MATS: Vi har en del andra sidoprojekt och sen ska vi börja göra låtar 

till Bergman Rock. Vi har några klara och några som hänger i luften.

Vi har hundratals kassetter med massor av bra idéer, så det kommer 

vi att jobba med. Sen ska vi förhoppningsvis spela in en skiva. Jag 

tror att det kommer bli jättebra, men vad det leder till kan du fråga 

servitrisen där borta, hon vet lika mycket som vi. 

JONAS: Vi är precis lika spända på hur det kommer att låta som 

någon annan. Vi är inne i en fas där vi kan göra precis vad vi vill. 

MATS: Och tar pengarna slut så gör de det, och då får man väl börja 

jobba igen. När man har nått upp till en viss nivå där det rullar in 

pengar så är det lätt att bara göra ett album till och åka på en till slutsåld 

succéturné och få det hela att rulla ett tag till. Jag tror att många band 

går i den fällan där de har svårt att lämna den ekonomiska tryggheten. 

När vi lämnar bob hund så tar pengarna ganska snart slut. 

JONAS: Och om det går dåligt för Bergman Rock så kommer man 

att hitta mig på Hotell Malmen som barpianist där jag gör cocktailversioner 

av alla bob hund-låtar. 

MATS: Och jag kommer stå stupfull bredvid och önska låtar. 

Haha. 

S Å B Ö R J A R D E S K Ä M T A I G E N. Från allvar till skratt. Från att ha talat 

i en timme om kontroll över sin musik till att ställa sig framför min 

kamera, skämta och skratta. Nästan som musiken de skapar. 

Efter vår lilla fotosession så bestämmer sig de båda för att stanna 

kvar och ta en till öl. Vi tar adjö och jag går iväg över Medborgarplatsen. 

Jag sicksackar mellan Vattenfestivalbesökare, går förbi Hotell 

Malmen i hörnet Folkungagatan-Götgatan och tänker på det Jonas 

Jonasson sa till mig alldeles nyss. Tänk om det inte funkar? Tänk om 

planerna för Bergman Rock går i stöpet, om bob hund aldrig spelar 

mer igen? Vad händer då? 

Innan jag hunnit fram till Falafel-kungen så har jag slagit ifrån 

mig tanken. bob hund har hållit på i nästan tio år med att bygga huset 

från grunden. 

FLARE2 – 33

34 – FLARE2

Breach! 

FLARE2 – 35

36 – FLARE2 

Straight outta Turna. Sveriges enda rockband 

Breach blottade sig för oss efter en svettig spelning. 

Text + Foto: Samuel Grönlund

Anders Ekström. Gitarr. 

Niklas Quintana. Gitarr. 

Magnus Höggren. 

FLARE2 – 37

D 

et handlar om intensitet, styrka, 

aggressivitet och rock n´roll. Om 

att gå på spelning utan att någonsin 

sluta häpnas över hur mäktigt och 

överrumplande det är, trots att man 

har hört bandet flera hundra gånger. Världens 

fetaste rock n´rollband - BREACH. 

Deras intention är att rocka. Men att de 

öser så bra som de gör kan de inte ens själva 

förklara. Jag träffade Breach i samband med 

deras spelning i Umeå i somras. En av de 

fetaste rockkonserter jag någonsin sett. 

– När man går upp på scenen är man inte 

sig själv längre. Man lämnar kroppen, man 

blir en annan person rent själsligt, säger 

sångaren Tomas Hallbom efter spelningen. 

Att tro att Breach bara försöker skapa 

tumult är nog att göra det lätt för sig. Man vill 

gärna tro att Breach kastar sig upp på scenen, 

skriker och slår på gitarrerna och sedan går 

ned. Men riktigt så enkelt är det inte. Breach 

är bara hårda, utan att själva egentligen veta 

varför, och utan att försöka vara hårda. Hur 

som helst gör detta band helt klart rätt för sig 

när de går upp på scenen och får alla gamla 

avdankade hardcoreklenoder att börja dansa 

och sjunga med. 

Att beskriva Breach är svårt. Man skulle 

kunna säga att det är en fysisk ansträngning 

att gå på en spelning med Breach, men det är 

ändå inte en tillräckligt bra beskrivning. 

Det faktum att de spelat in sin skiva i 

replokalen och lagt den mesta sången i en 

bastu någonstans uppe i Norrland, har två 

trummisar på turnén, får igång människor 

som sällan dansar, och sist men inte minst går 

hem hos i princip hela den svenska hardcorepubliken, 

är kanske en bit på vägen mot en 

förklaring till deras överlägsenhet. 

Medlemmarna påpekar gång på gång att 

Breach är ett band, en helhet och ingenting 

annat. Att bandet har bytt medlemmar är inget 

konstigt, bara en naturlig utveckling mot att 

bli ännu bättre, ännu fetare, ännu tightare. 

Att personerna i ett band ska fungera ihop 

är en självklarhet, annars brukar samspelet 

på scenen bli lidande, och samspelet inom 

Breach är ju något som verkligen fungerar 

bättre nu än någonsin. Deras musik som aldrig 

sviktar, aldrig blir mesig, aldrig blir topplistemusik, 

är inte den värd att hyllas? 

Men samtidigt när vi sitter där och pratar 

38 – FLARE2 

om hur fett allting är, kan jag skönja en viss 

osäkerhet inför deras egen musik. Anders 

säger att »...rent kvalitetsmässigt är ju hård 

musik sämst«. Tomas fyller i med att de »har 

tagit ett stort steg bort från metalgenren« 

och att »den hårda kommersiella metalen« 

aldrig tilltalat dem. Men det spelar egentligen 

ingen roll, det bara bekräftar hur hårda de 

egentligen är. 

Vart kommer allt det hårda ifrån? 

TOMAS: Turna! En statsdel uppe i Luleå 

där granarna är barrlösa året om. Nej, jag vet 

faktiskt inte. 

Var kommer all energi ifrån då? 

TOMAS: Vi spelar ju en väldigt energisk 

musik. Men vi har aldrig bestämt att vi 

ska utsöndra en massa energi, det kommer 

naturligt. Jag tror att de som tänker ut i förväg 

att de ska spela hård musik, typ de svenska 

metalmoshbanden, nog misslyckas mest. Det 

får inte bli utstuderat. För oss handlar det ju 

inte heller om att utleva våra aggressioner. Vi 

är väldigt snälla och trevliga människor och 

har inte så många problem. Så det är en svår 

fråga, jag vet inte var det kommer ifrån. För 

det är en sån otrolig känsla när man står där 

på scenen. Jag tror inte man är sig själv när 

man spelar. Man har nog en slags tvillingsjäl 

som man brottas med. 

Hur skriver ni låtarna? Tillsammans i 

replokalen eller? 

ANDERS: Sällan tillsammans. Men det är 

inte så konstigt, man har idéer som kommer 

när man är hemma eller någon annanstans. 

Sen sätts det ihop. 

TOMAS: På nya plattan är det Anders och 

Niklas som stått för det mesta av låtmaterialet. 

Jag bor långt ifrån dem så jag är inte med och 

repar. Jag får en kassett någon gång då och då 

och försöker skriva texter till det. Till nittio 

procent så är det jag som skriver texterna, 

men Anders har även hjälpt mig lite till nya 

skivan. 

Det känns som om texterna många 

gånger blir undanskymda, på er hemsida 

och i intervjuer. Det känns som om ni 

inte riktigt vill framhäva era texter. 

TOMAS: Jag förstår precis vad du menar. 

Ibland blir texterna så otroligt personliga 

att jag nästan gömmer dem för mig själv. 

Jag skriver inga politiska texter. De är mer 

vardagliga. Det är en viss stämning när man 

skriver texter. Man kan inte göra det på

»När man går upp på scenen är man 

inte sig själv längre. Man lämnar 

kroppen, man blir en annan person 

rent själsligt.« 

Tomas Hallbom. Sång. 

»Vad sägs om en Take That-pose?« 

FLARE2 – 39

eställning som allt annat. Så ibland när jag 

skrivit dem så förstår jag nästan inte själv vad 

jag menar, det är sinnesstämningen som får 

ner raderna på pappret. Och då får folk tolka 

det som de själva vill. 

Ni verkar inte gå ut med vem som har 

gjort vad på skivan och så. Ni skriver inte 

ut vem som skrivit texterna till exempel. 

TOMAS: Vi vill gå ut med vårat band och 

inte några speciella punkter inom musiken. 

Vi vill inte lyfta fram Anders gitarrspel eller 

något annat. Vi är ett band som gör saker 

tillsammans. Så det är helt onödigt att placera 

ut vem som gjort vad. 

Ni byggde en studio i replokalen och 

spelade in skivan där. Hur kommer det 

sig? 

ANDERS: Det började med att vi ville spela 

in alla låtar på band så vi kunde lyssna på 

dem och gå igenom dem. Så vi började spela 

in själva och det blev så jävla bra att vi var 

tvungna att köra på det. Sen är det bara så 

otroligt bekvämt att kunna göra allt själv. 

TOMAS: När vi spelat in tidigare skivor 

så har vi alltid haft en tidspress på oss som 

påverkat musiken negativt. Vi har varit 

tvungna att kompromissa och inte kunnat få 

ut hundraprocentigt material. Det var det som 

var så skönt nu, vi kunde skynda långsamt. 

Sången på flera av låtarna spelade vi in i en 

bastu hemma i Anders föräldrars villa. Det är 

knappast en stressad tillvaro. 

Vad tycker ni är utmärkande för det nya 

albumet? 

NIKLAS: Bättre låtmaterial än förut. Om 

man ser till uppbyggnaden så är det rena rocklåtar. 

Det är bara vers-refräng-stick-refräng. 

TOMAS: Jag tycker vi kör en jävligt rak 

rock n’ roll-stil. 

Tomas Hallbom pratar med otvivelaktig 

självsäkerhet om bandet. Det märks att de 

jobbat hårt för att nå dit de kommit. Och 

Tomas är väldigt nöjd med hur utvecklingen 

i bandet har artat sig. 

– Jag måste säga att det känns bra att få 

spela med så oerhört kompetenta musiker. Vi 

är ett originellt jävla band. 

FOTNOT: Läs mer om Breachs trummisar Per 

Nordmark och Tomas Turunen på sidan 6. 

40 – FLARE2

»Jag tycker vi kör en jävligt rak rock n’ roll-stil.« 

FLARE2 – 41

PUNKSPELNING#2: THE FEMALE ANCHORE OF SADE 

42 – FLARE2

FOTO: SAMUEL GRÖNLUND 

FLARE2 – 43

Lokko 

Samtal med en 

trettiotvåårig kollega. 

44 – FLARE2 


J 

ag vet att många förmodligen inte 

alls förstår varför jag valt att intervjua 

Andres Lokko till det här numret av 

Flare. Vissa tycker kanske att man bör 

uppmärksamma ett tiotal fanzineprofiler 

istället, andra kommer kanske att gapa om 

popsnobbism och elitism. Ett faktum kommer 

dock att kvarstå: 

Andres Lokko är Sveriges mest inflytelserika 

musikjournalist och har så varit under det senaste 

decenniet. Utan konkurrens. 

Hans tidning Pop lyckades under dess sju år 

långa levnadsperiod skapa en helt egen liten värld 

baserad på redaktionens egen smak. Formen, intervjuerna, 

humorn och artisterna var helt och hållet 

sprungna ur tidningens vilja att få folk upptäcka ny 

musik och gräva sig längre bak i musik-historien. 

Därför är också Pop nittiotalets största och bästa 

svenska fanzine. 

Jag träffar Andres en eftermiddag i augusti 

och han är befriande trevlig och oerhört tillmötesgående. 

– Att göra intervjuer är lite jobbigt för det tar ju 

en del tid. Men så länge man tackar nej till Vecko 

Revyn så är det inga problem, säger han när jag 

träffar honom uppe på Pop- och Bibel-redaktionen 

i Stockholm. 

Vi sätter oss ner på ett mediokert lunchcafé 

ett par hundra meter därifrån. Jag fipplar med 

min bandspelare och han köper kaffe till oss 

båda. Redan efter han sagt de första meningarna 

inser jag hur mycket jag faktiskt kan om den 

här människan, vilket kanske inte är så konstigt. 

Men ändå mötet blir något problematiskt. Jag 

har läst honom sedan fem år tillbaka och äger 

vartenda nummer av Pop. Från det första till 

det sista. Och att möta en människa i till så pass 

stor utsträckning präglat ens syn på musik och 

journalistik är lätt knäckande och, jag vet inte 

varför, men det tar emot att erkänna det. Kanske 

vill jag inte avslöja mig själv för mycket. Det ska 

ju helst verka som om Flare kommer helt från oss 

själva. Det är ju alltid lite pinsamt att avslöja sina 

inspirations-källor. Men sanningen är ju att jag är 

väldigt inspirerad av Pop och Lokko. Det kanske 

är uppenbart, vad vet jag? Men egentligen spelar 

det ingen roll då min beundran resulterat i en helt 

ny tidning. Jag har aldrig tillhört den skara Popläsare 

som slaviskt låtit tidningens musiksmak 

styra mitt musiklyssnande. 

När intervjun är över går vi ut på Sveavägen 

för att ta några bilder. Att intervjua är koncentrationskrävande 

nog och att efter det fota under 

tidspress blir en nära nog omöjlig uppgift. Jag 

skjuter en hel rulle film på fem minuter, i hopp 

om att någon bild blir bra. Efter att vi skiljts åt 

och gått åt olika håll slår det mig att jag glömde 

tacka för kaffet. 

Helvete! 

Jag glömde tacka för kaffet.

»Rocken är död. Det känns så ibland.« 

FLARE2 – 45

INTERVJU: 12 AUGUSTI 1999 

SVEAVÄGEN, STOCKHOLM. 

Du kom nyss hem från New York. Vad 

gjorde du där? 

– Jag träffade Barry White. Han mådde inte 

så bra. Han orkar knappt stå upp, kedjeröker 

och verkar vara i väldigt dåligt skick, men det 

var roligt ändå. Sen lurade jag till mig några 

lediga dagar. Jag gick på bio och såg en massa 

filmer som jag förmodligen kommer att skriva 

om. Köpte en massa skivor, köpte en massa 

böcker och hängde på en massa hak. Saker 

som jag förmodligen kommer att ha nytta av 

på något sätt. 

Tänker du ofta att »det här kommer jag 

ha nytta av« när du konsumerar musik 

och film? 

– Ja, ibland är det så. Det är ju knepigt 

att ha ett sånt jobb där man skriver om saker 

som man verkligen är intresserad av. Då 

tänker man inte ens så, för det mesta så ser 

eller lyssnar man på någonting för att man 

är intresserad. Och sen skriver man om det. 

Åtminstone har jag hamnat i en sån sits där 

jag kan göra så. Det ju faktiskt vanligare 

att man blir tilldelad en uppgift av en chefredaktör: 

»Här är en bok, den ska du läsa och 

recensera.« Men nu har jag hamnat i någon 

konstig sits där jag slipper det. 

En stor del av ditt arbete går ju ut på 

att ringa in din verklighet i dina texter. 

Känns det som att du får ha någonting 

kvar för dig själv? 

– Jättebra fråga. För det känns ju som att 

allting tas ifrån en när man ger någonting 

mycket plats och gör det stort. Ibland blir det 

46 – FLARE2 

jag skriver till och med lite uppmärksammat, 

och då känns det som att man inte har 

kvar det. Så visst, det finns saker som man 

nästan undvikit att skriva om. För det är 

extremt självutlämnande att skriva om musik. 

Åtminstone om man verkligen bryr sig om 

musiken. Och jag tror säkert att kvällstidningarna 

är fulla av människor som inte 

förstår vad jag pratar om när jag säger så. 

Men för de som verkligen bryr sig och tycker 

att musik är bland det viktigaste som finns i 

livet så är det ett väldigt krävande jobb. Man 

är tvungen att ge en så pass stor bit av sig själv 

för att få sagt det man vill säga, och då blir 

det kanske ingenting kvar. Nu har ju jag ett 

problem; Kevin Rowlands nya skiva kommer 

om en och en halv månad. 

Vad händer då? 

– Hela anledningen till att jag en gång i 

tiden började skriva om musik var att jag en 

vacker dag skulle komma få tag på Kevin 

Rowlands nyaste skiva innan någon annan. 

Och jag skulle komma att slippa läsa om den 

i utländska tidningar och vara förbannad över 

att det finns människor som har den före mig. 

Nu har jag fått den och jag har liksom uppnått 

allt jag velat. När jag nyss hade fått den i 

brevlådan, innan jag ens hade lyssnat på den, 

så kändes det som att jag var färdig, vilket är 

lite förvirrande. 

Jag tänkte på en grej angående det. Du 

har ju träffat många av dina hjältar vid 

det här laget; Springsteen, Morrissey, 

Primal Scream, Rowland osv. Tömmer 

man inte alla förväntningar om man 

träffar sina idoler? Är det samma sak att 

lyssna på dem efteråt? 

– Man blir lite märkligt blasé. Kanske 

mindre med hjältar än med stora artister 

som man tycker är ganska bra. Inte när man 

intervjuar Prince eller Springsteen. Det förtar 

ingenting eftersom det är en sån annorlunda 

grej. Men däremot alla såna där halvstora 

band som till exempel St. Etienne, Charlatans, 

Primal Scream, Chemical Brothers och så 

vidare. Det är folk som jag har umgåtts med 

i väldigt många år medan jag bott i England 

och just det blir en jävligt konstig grej. För 

det är ju de banden jag tycker om liksom, 

jag tycker de är skitbra. De är nog de enda 

vita popband jag tycker är riktigt bra. Jag 

kan inte sätta fingret på det. Men att däremot 

intervjua jättestora artister är oftast under så 

pass märkliga omständigheter. 

Du kan inte direkt hänga med Bruce 

Springsteen. 

– Nej, vilket är väldigt korkat. Skulle han 

haft en europeisk presschef så skulle man 

ju få göra det. För då skulle den veta att det 

blir en så ohyggligt mycket bättre artikel. 

Amerikanskt pressfolk vill att deras artister 

ska framställas som Greta Garbo. Det ska 

verkligen vara oåtkomliga jättestjärnor. Den 

där gamla åttiotalsvinkeln går liksom inte. 

Sen träffade du Brett Andersson när han 

var som bäst. 

– Ja, när Suede precis hade släppt sin första 

singel. Då var de ju fantastiska.

De är rätt ointressanta idag. 

– Ja, jag bryr mig inte en sekund. Jag tycker 

Suede gör musik för barn. Brett Andersson har 

skrivit samma text som riktar sig till samma 

femtonåriga tjejer på fyra plattor nu. Du vet: 

»Oh, we’re the beautiful outsiders, we’re 

so young, we’re so beautiful«. Man tänker 

liksom att Brett är åtta år äldre än när han 

startade. Hur lyckas han skriva samma texter 

hela tiden? I vanliga fall tycker man att folk 

borde åldras med sitt band. Om man älskar 

Suede så borde man ju få lite mer, så att man 

innan varje skiva blev lite nyfiken: »Brett 

har blivit ett år äldre, vad har hänt nu?«. Att 

det blir en utveckling. Men den är ju helt 

obefintlig i Suede. 

Du skrev ju en väldigt hypande artikel 

om Suede, då i början på 1993. Känns det 

aldrig som att du kan ångra att du skrivit 

upp ett band om det senare visar sig att 

det går åt skogen för dem? Du skrev ju 

verkligen att de var nittiotalets bästa 

popband... 

– Och det var de. Just då. Men just den 

grejen är väldigt svensk. Kanske inte frågan 

du ställer men den åsikten, vilken man får höra 

rätt ofta: »Du hade fel! Ångrar du dig inte?«. 

Och jag tänker bara; Nej! Jag skulle mycket 

väl kunna tänka mig - seriöst - att imorgon 

gå ut och köpa alla Radiohead-skivor, och 

lyssna bara på dem i ett halvår för att det 

skulle kännas som en helt naturlig grej att gå 

in för. För om du har ett väldigt professionellt 

förhållande till popmusik – eller till en annan 

FLARE2 – 47

människa eller vad som helst – så är det så att 

man ena veckan kan tycka att det här är det 

här är det bästa i hela världen och nästa vecka 

hata det. Svenskar är nästan Per Bjurmanska 

med den här attityden att du ska föra fram en 

åsikt och den åsikten ska du ha tills du dör. 

Det är så, du får inte ändra dig. Varför ska det 

vara så? Så jag tycker absolut inte att det finns 

någon fara med att ändra sig. Att kräva av en 

rockskribent att den ska sitta och berätta några 

tidlösa sanningar kanske är att kräva lite väl 

mycket? Även om jag tycker att jag har en del 

tidlösa sanningar att komma med. 

Som till exempel? 

– Att svart amerikansk soul-musik är, och 

kommer alltid att vara, sanningen. Det blir inte 

bättre än så. När man väl har hittat in dit och 

förstått det så är det bara “WOW!”. Nej, man 

ska aldrig ångra något. Skriv vad du tycker! 

Follow your heart liksom. Det går inte att ha 

fel. Däremot kan man vara en idiot. Eller så 

kan andra tycka att man är en idiot, men det 

får man ta. 

48 – FLARE2 

»Man kommer till en punkt där man börjar ac- 

ceptera att folk faktiskt har läst det jag skrivit 

och läst det ganska ordentligt. Det är i och för 

sig bara bra. Det är ju bättre att de läser mig än 

någon annan idiot.« 

Men om du säger så, framstår inte 

er recensionsavdelning som rätt 

ointressant? 

– Nej, det tycker jag inte. Man får ändå se 

det som någonting relativt. Det finns säkert 

skivor som får tio av tio i Pop och som alltid 

kommer att vara fantastiska. Men sen finns 

det andra skivor som bara är här och nu som 

ändå är fantastiska. En skiva som Daft Punks 

»Homework« kanske bara är precis allt just nu 

men fan vet jag om den är det om sju månader. 

Och det tycker jag inte man ska bry sig om, 

för då sitter man där och skriver enbart om 

John Lee Hooker-boxar för det är ett säkert 

kort. Och det blir ju inte roligt. 

Musiken måste väl hela tiden ha 

någon slags känslomässig förankring i 

personen? 

– Ja, och även i nuet. Jag avskydde 

verkligen Springsteen på Stadion, måste jag 

tyvärr säga. Och jag såg Thåström härom 

veckan på Kalas. Jag blir lite illa berörd av 

både de grejerna. Inte så mycket för varför 

publiken är där eller vad de gör på scenen, 

utan för att det finns en massa rockjournalister 

– mina kollegor från de stora tidningerna 

– som är rörande överens om att det de vill se 

och höra är gamla grejer med dessa artister. 

Ingen går ju och ser Springsteen och hoppas 

på att han spelar två, tre fantastiska nya låtar. 

Ingen tänker så om Thåström heller utan alla 

hoppas på att han spelar en Ebba Grön-låt. 

Jag vill inte ha såna idoler som jag hoppas ska 

spela gamla godingar när jag ser dem live. Fan 

vad vidrigt. Jag gillar egentligen bara gamla 

artister som, när jag går och ser dem, spelar 

nya låtar som jag inte hört. Artister som är i 

livet och fortfarande har någonting att komma 

med. Istället för att gå och se någon spela 

trettio år gamla låtar som man tycker är bra för 

att de låter nästan exakt som på skivan. Men 

de som betalar femhundra spänn som publik 

för att se Springsteen kan jag tycka är okej. 

De kanske ska få sin »Born To Run«. Men 

som kritiker av det hela så är det för jävligt. 

Rocken är död. Det känns så ibland.

Du kallar dig själv för socialist? 

– Ja, men det är ju egentligen bara en 

politisk övertygelse. 

Du tar inte fram det särskilt ofta i dina 

texter. 

– Nej, det gör jag inte, det händer ibland. 

Jag står politiskt sett ganska långt ut till 

vänster, och jag tycker att allting handlar om 

någon slags rättvisa. Men samtidigt så är jag 

inte så jävla insatt eller kunnig att jag skulle 

skriva folk på näsan. Men att du ställer frågan 

visar ju att jag uppenbarligen nått fram till 

någon. Och om det sen har en effekt så det 

får någon läsare att tänka till politiskt så har 

man ju lyckats. 

Jag kommer ju från Umeå vilken är en 

väldigt politiskt inriktad stad som du 

kanske vet. Och jag är van vid att man 

ska skrika mer och slå tillbaka mer och 

jag kan känna att du tar ett lite för kort 

steg. 

– Jag gillar folk som gör det. Men jag 

tycker inte att jag har tillräckligt mycket 

på fötterna; jag är så mycket bättre på att 

skriva om musik. Så därför har jag nog låtit 

bli att ta steget fullt ut. Men det är någon 

slags kombination. En ambivalent grej. 

Jag gillar folk som Dennis Lyxzén, Kevin 

Rowland i tidiga Dexy’s, Paul Weller och 

Billy Bragg. »Smash the system« liksom. 

Jag är ju uppvuxen med sånt, jag tycker det 

är fantastiskt och jävligt cool. Samtidigt som 

jag tycker att det är väldigt tilltalande när det 

finns där men du låter läsaren, eller lyssnaren, 

bilda sig en egen uppfattning och läsa mellan 

raderna. Att du vaggar in mottagarna i någon 

slags falsk trygghet att det bara handlar om 

söta popmelodier. Jag gillar sånt. Att det inte 

är skrivet på näsan. Men jag tror jag har varit 

tillräckligt politisk för att Mats Svegfors 

på Svenska Dagbladet skulle bli galen och 

vilja sparka mig flera gånger när jag skrev 

där i fyra år. För att han tyckte att han närt 

en kommunist vid sin barm. Och det räcker 

ganska långt i min lilla värld. 

Är du feminist då? 

– Jag har ingen aning. Men säger man att 

man har socialistiska värderingar så är det 

klart att man är feminist. I och med att allting 

handlar om rättvisa och syskonskap. Så ja, det 

är klart jag är. 

Men du skulle inte kunna tänka dig att 

skriva om det i en bok som Fittstim till 

exempel? 

– Fittstim har jag faktiskt aldrig läst. Jag 

har bara läst om den. Men det vore ganska 

märkligt om en trettiotvåårig man plötsligt 

börjar skriva om sånt. 

Men det är rätt intressant. För Fittstimm 

kändes ungefär som när du pratar om 

socialism. Att man egentligen skriver 

om popmusik och i förbigående nämner 

politiken. 

– Men det var nog meningen. Att se det 

stora i det lilla, det vardagliga. Man ska inte 

vara rädd för att föra fram en åsikt även om 

man gör det i ett trivialt sammanhang. Det 

kan dessutom bli väldigt effektivt. Det är ju 

enklare att ta till sig. Det finns ju förmodligen 

FLARE2 – 49

50 – FLARE2 

»Nej, man ska aldrig ångra något. 

Skriv vad du tycker! Follow your 

heart liksom. Det går inte att ha fel.«

en anledning till att vi sitter här och pratar 

och att du inte pratar med en ledarskribent på 

Aftonbladet. Skulle vi alla vara lika politiskt 

engagerade som vi borde skulle det vara de 

politiskt insatta som man lyfte fram. Det 

finns en jävla massa unga, seriösa och undersökande 

journalister som bara skriver om 

politik. De är tio år yngre än vad jag är och 

de är svinbra. Men de för också en anonym 

tillvaro för att det inte finns någon »glamour« 

omkring det hela. Det låter som något trivialt 

men det är väldigt sant. Det är tyvärr inte så 

spännande och därför ställer man ofta de 

kraven på människor med en tydligare profil. 

Och skriver man om musik så får man det. 

För det är så få som gör det och det är något 

som engagerar många unga människor. Men 

att använda den plattformen för att smyga in 

några åsikter som är politiska så är det, om inte 

en revolution, i alla fall en evolution. 

Du har gjort en ny tidning? 

– Ja, Bibel. 

Är du nöjd? 

– Jag är nöjd för att den fyller en funktion. 

För det inte funnits en sådan tidning i Sverige 

någonsin med den ambitionsnivån. En tidning 

som ger utrymme för svenska designers och 

fotografer att göra precis som de vill, att få 

uttrycka sig själva. En sådan plattform har 

inte existerat. Sen är det också en ganska 

seriös kulturtidning även om den gränsar till 

populärkuluren. Det är inte så många tidningar 

där du får läsa riktigt jävla långa intervjuer 

med Bret Easton Ellis. Det känns också som 

en tidning som var förvirrad till en början 

eftersom vi inte hade någon aning hur den 

skulle vara. Nu har den hittat hem. Jag tror att 

man som läsare idag hajjar Bibel på ett helt 

annat sätt. Jag gillar den. 

Den känns inte lika helgjuten som Pop. 

– Nej, och det kan den ju inte vara heller 

eftersom den inte handlar om en enda sak. 

Pops ganska unika styrka, och samtidigt dess 

svaghet, är att de som verkligen är intresserade 

älskar den. Men den får en massa människor 

- som inte orkar ta sig in i den världen - att 

känna sig utanför. I och med att den tar 

ämnena så fruktansvärt seriöst och på så 

stort allvar. Du får liksom trettiofem sidor om 

Merle Haggard och då är det en del människor 

som liksom »Ja, äntligen! Trettifem sidor om 

Merle Haggard. Fyfan va coolt! Klipp ut och 

spara. Toppen!«. Medan andra människor inte 

tycker att vi är kloka i huvudet. »Att de orkar«, 

liksom. Varför skriver vi inte två sidor om 

Merle Haggard och sen om nåt stort popband 

som Blur? Men vi vill göra den stora Merle 

Haggard-artikeln och man hittar folk som vill 

läsa det och det är dem man vill skriva för. 

Men slentrian-musiklyssnaren som liksom 

köper en platta i månaden men inte är besatt 

har kanske ingen nytta av Pop. 

»Det finns just nu massor med skribenter 

som skryter med sin egen okunnighet och 

försöker vinna billiga poäng genom att spela 

ödmjuka när de egentligen bara är lata. (...) 

Men sedan när har bristande kunskap varit 

något att sträva efter för en journalist? Jag 

har väldigt svårt att se någonting negativt 

med att ha en enorm skivsamling och lika 

stora referensramar.« 

– Martin Gelin, 

Nöjesguidens augustinummer. 

– En kille som heter Martin Gelin skrev en 

krönika om förakt mot kunskap i senaste 

Nöjesguiden. Jag tyckte den var väldigt bra, 

för det finns ett sådant gäng med Jonna Bergh 

i spetsen, och jag vet inte riktigt varför. Hon 

satt på ett seminarium vid Umeå Open och 

dissade Pop för att den sköt över huvudet på 

folk. Det var det värsta jag har hört! Det är 

ju inte dem vi skriver för, de är ju dumma i 

huvet skulle man kunna hävda, eftersom de 

inte vet någonting. Vi skriver Pop för de som 

vet något om musik. Vi skriver den för folk 

som verkligen är passionerade och bryr sig. 

Och att dissa en tidning och möta den med ett 

förakt för att dess redaktion vet för mycket, 

är pålästa och försöker få folk att upptäcka 

saker de inte känner till, istället för att skriva 

om Kiss en gång till, så är ju det att förakta 

kunskap. Det är ju ett vidrigt jävla samhälle 

där normen är att du inte ska veta någonting. 

Att kunskap är fult. Du ska liksom bara ha 

lite småpejl på Vengaboys eller nåt sånt. 

Man blir jävligt uppgiven. Man har verkligen 

spenderat hela sitt liv med försöka ge lite mer 

än vad kvälls- och dagspressen gör, och så 

möts man med såna reaktioner. Då blir man 

ju jätteledsen. Det ju ungefär som att säga till 

folk »Hoppa av plugget i nian! Vad fan ska 

du utbilda dig för? Folk kommer ändå inte att 

hajja vad du snackar om när du läst 250 poäng 

statskunskap«. Det är samma slags asvidriga 

reaktion. Men det är ju så media ser ut. 

– Det finns dock underbara undantag. Små 

tidningar som gör sin grej, och som måste 

jobba med annat för att kunna försörja sig 

själva. Pop är en sådan tidning. Vi sitter ju 

inte på heltid och latar oss och tänker att vi 

ska göra stora Gregory Isaac-artikeln. Man 

är tvungen att jobba med annat och sitta uppe 

hela nätterna och skriva de där artiklarna 

för att kunna betala hyran. Vi är ju inte en 

massa feta gubbar som sitter och nöjer oss 

över att folk inte känner till det vi gör. Det 

finns ju ingen snobbism i det. Det är snarare 

tvärtom. Vi försöker gräva fram nya grejer 

som verkligen är bra. Vi har ju lyssnat på all 

smörja också, men vi kom fram till att det här 

var bättre. Vi kan det här. Folk får ta det som 

det är, men vi vet vad vi pratar om. Orkar ni 

inte läsa det så ska ni fan respektera det, tycker 

jag. Men det är uppenbarligen fult. Men... äh... 

fan, man blir lite ledsen. Det är synd. 

Du har råkat ut för många läsare som tar 

det du skriver på väldigt stort allvar. Det 

har du ju dessutom fått kritik för. 

– Ja, det är lite farligt. Bara de kan skilja 

på när det är allvar och när det är humor. 

Jag märker ju inte av det förutom att jag får 

konstiga pressklipp från lokaltidningar som 

har krönikörer och skribenter som har åsikter 

som är väldigt snarlika mina. Det är ju sånt 

som man till en början slår ifrån sig och bara 

tycker är kul att det finns folk som gillar bra 

grejer och verkar ha humor. Men man kommer 

till en punkt där man börjar acceptera att 

folk faktiskt har läst det jag skrivit och läst 

det ganska ordentligt. Det är i och för sig 

bara bra. Det är ju bättre att de läser mig än 

någon annan idiot. Det är ju mina åsikter så 

det är ju klart att jag uppskattar det, det vore 

ju konstigt annars. 

Folk blev väldigt arga när du skrev en 

artikel som »Låt inte de jävlarna ta dig!«. 

– Den blev folk väldigt förbannade över 

och jag förstår inte varför. Men det får man ta. 

Jag skulle ju bara förklara vad jag tyckte och 

det kändes väldigt bra. Jag behövde skriva den 

för jag tyckte det var så jävla trist just då. Sen 

vet jag att det var ohyggligt många som blev 

förbannade. Folk sa upp sina prenumerationer 

FLARE2 – 51

i protest och tog det väldigt personligt. Det är 

väl bra att folk bryr sig så mycket att de blir 

riktigt förbannade. Samtidigt är det klart att 

jag får folk att ändra uppfattning och börja 

lyssna på grejer de inte hade lyssnat på annars. 

Bara folk läser är ju jag glad. Men det får inte 

gå till några extremer där jag poserar för att 

få folk att läsa grejer. Jag tycker inte att det är 

något självändamål i att vara kontroversiell. 

Jag var bara tvungen att säga det där och så 

var det inget mer med det. 

Du pratar ofta om att du skriver utifrån 

ett subjektivt perspektiv. Tror du att det 

finns en objektivitet i motsats till det? 

– Nej, det finns det ju inte. Däremot är 

det ju mycket snobbigare att påstå att man är 

objektiv, eftersom det skulle innebära att man 

kan allt. Det är att göra sig själv till gud. Så 

det är klart att man inte kan, allt är ju präglat 

av dina egna åsikter. Du väljer ju att skriva 

om en viss skiva. Eller så har du en redaktör 

som ber dig skriva om den, men redaktören 

har ju också en baktanke i varför han vill att 

just du ska skriva om just den skivan. All 

kritik är ju subjektiv; annars går det ju inte. 

Det är möjligt att man kritiskt kan bedöma en 

bil eller nåt, efter färdigställda normer. Och 

jag kan ju i och för sig hävda att det finns 

normer för hur bra musik låter. Men de är 

också till för att omkullkastas för att det hela 

ska bli intressant. 

Men om man inte kan vara objektiv så 

finns det ju ingen subjektivitet heller. 

– Nej, det kan man nog hävda. Om vi 

håller oss till musik så pratar vi om ett sätt 

att uttrycka sig. Ett uttryck som är väldigt 

känsloladdat och att objektivt sitta och 

analysera känslor är en omöjlighet. Att prata 

om livet, döden, kärleken, saknaden eller vad 

som helst och göra det efter en norm-mall, 

det vore ju som att använda någon slags 

Richterskala. Att mäta känslouttryck på en 

skiva efter centimetrar, det går ju inte. Det är 

möjligt att man kan använda objektiviteten 

i andra sammanhang, men allt är färgat av 

personen som skriver. Annars är ju ord ganska 

meningslösa om det inte finns ett mänskligt 

hjärta bakom. 

Pophumorn, var kommer den ifrån? 

Dessa små bildtexter och sånt. 

– Den kommer väl ursprungligen från min 

och Lasse Sundhs (Pops förre formgivare) 

52 – FLARE2 

sjuka hjärnor. Den är ju väldigt inspirerad av 

löjliga engelska poptidningar som till exempel 

Smash Hits. Är det någon som skapade den 

meta-homorn och upprepningshumorn som 

finns i bildtexterna och i de slamsiga pysselsidorna 

i Pop, så är det ju åtminstone sprunget 

därifrån. Man måste ju driva med det man 

älskar. För det är ju roligt. Det är också samma 

drivkraft som Killinggänget hade i början. 

När det gäller skrivandet så har inte du 

samma punkbakrund som till exempel 

Jan Gradvall som gjorde fanzines redan i 

tonåren. Du började skriva rätt sent. 

– Jag var väldigt gammal, typ tjugotvå 

år, vilket känns skönt. Men det är nog inte så 

jävla punk. Jag trodde aldrig att jag skulle få 

skriva och jag hade ingen dröm om det när 

jag var liten. Mina föräldrar är flyktingar från 

Estland och kom hit under kriget. Det fanns 

ju ett lätt krav från min familj att man skulle 

utbilda sig och skaffa ett vanligt jobb, vilken 

jag också försökte men det var skittråkigt. 

Och så bara kom möjligheten att börja skriva. 

Jag började skriva på allvar 1988-89, och då 

fanns det en slags medial explosion där det 

helt plötsligt fanns plats för väldigt många 

människor. Var du ung och visste någonting 

om musik så fick du skriva. Det var väldigt 

mycket hip-hop, house, techno och hela den 

här Manchester-grejen som jag verkligen 

befann mig mitt i. Vilket bara var väldigt 

bra timing. Min Jörvars Gosskör (Gradvalls 

fanzine) var att jag fick göra tidningen Ultra 

som var ett renodlat fanzine. Det var bara det 

att det fanns pengar från någon märkligt stort 

företag som inte hade någon aning var det var 

de höll på med. 

Du är ju DJ också. 

– Hobby-DJ kan man nog säga. Ett tag 

gjorde jag det ju för att jag tyckte det var så 

fruktansvärt kul att bara åka ut och supa och 

parta och hamna i konstiga städer som jag 

aldrig varit i och bara spela mina favoritskivor. 

Sen så blir man antingen för gammal eller så 

får man för mycket att göra för att hinna med. 

DJ-grejen har ju alltid varit ett alternativt sätt 

att kunna stå på scen, för någon som inte är 

så exhibitionistisk lagd. Jag klarar inte av 

att stå på scen, det är det värsta jag vet, jag 

mår jättedåligt av det. Och jag tror att många 

journalister är misslyckade DJs, absolut inte 

misslyckade musiker. Man vill ju att folk ska 

upptäcka bra musik. Och att stå och spela 

plattor för trehundra fulla och glada personer 

– som kommer fram och undrar »Wow, vad 

är det här« eller som bara känner att det är 

bra fast de aldrig hört musiken förut – är ju 

ett utmärkt led i missionsarbetet. 

Du har ju aldrig varit musiker själv. Har 

du fått känna på rock n’ roll-livet lite 

grann i och med detta? 

– Ja, definitivt. Det är ganska krävande 

eftersom det inte är roligt att vara DJ och 

nykter. Det är väldigt roligt att spela skivor 

och dricka sprit och hamna på märkliga 

efterfester till klockan halv nio på morgonen. 

Just nu känns det lite inaktuellt för jag tror 

inte jag pallar. 

Du klassas ju som en kändis... 

– Mm, jag tror att det finns en stor 

majoritet i det här landet som inte har en 

aning om vem jag är. Men den minoritet som 

är intresserad av popmusik har nog en oerhörd 

pejl på vem jag är. 

...och teoretiskt sett så skulle du kunna 

vara en Peter Birro som sitter i alla TVprogram 

och syns överallt. 

– Ja, det är klart att jag har möjlighet att 

sitta i varenda TV-soffa och ta plats, men jag 

vill inte det. Jag har svårt att ha respekt för 

folk som hela tiden måste synas i TV och 

som inte kan tacka nej till någonting. Det är 

ett slags bekräftelsebehov som jag tycker att 

man ska få ner i sina texter istället. Istället för 

att man som skribent ska sitta i TV och skrika 

»Älska mig, titta på mig!«. Då har man ju valt 

fel jobb om man har en sån otrolig vilja att 

bara bli bekräftad hela dagarna. 

Till sist en fråga som Pop själv ställt: Hur 

mycket kan du tänka dig att offra för 

musiken? 

– Vänsterarmen och en testikel. Det kanske 

är ett ganska bra svar, jag har ingen aning. I 

vissa fall känns det som att man skulle offra 

sitt liv för musiken. Det gör verkligen det. Det 

finns någon gammat låt som går »Rock n’ roll, 

I gave you the best years of my life«. Och det 

får man säkert sota för senare.

FOTNOT: Både Pop och Bibel har efter denna 

intervju hunnit läggas ner av Bonniers Special- 

tidningsförlag. Osis. Pops sista nummer kom i 

december 1999. Bibels sista kommer i mars. 

FLARE2 – 53

PUNKSPELNING#3: TEXT 

54 – FLARE2 

TEXT. 

– UTAN DANS KOMMER rocken aldrig att betyda 

någonting! skrek David Sandström till mig 

under en av de galna kvällarna i våras uppe på 

Hamrinberget i Umeå. David hade spenderat sina 

sista slantar på att köpa ett partytält och med hjälp 

av en portabel generator förde man ström till 

ett gäng högtalare och ett par turntables. Umeås 

ungdomar dansade hela natten. Som arrangör 

för dansfesten stod det då relativt nyskapade 

musikkollektivet Text. 

Jag har under året som gått försökt greppa vad 

fenomenet Text är för något. Jag försökt skriva 

stora ord och långa texter men insett att det bara 

skulle bli en sån där patetisk skriva-upp-ett-bandsom-man-inte-vet-någonting-om-artikel 

liknande 

den Sunship-text som figurerade i förra numret av 

Flare. Insikten om att Text inte kan definieras har 

på något sätt blivit deras programförklaring när 

de under ett antal obskyra spelningar i Stockholm 

och Umeå experimenterat fram något som få 

skulle vilja kalla musik. Inte ens medlemmarna

TEXT/FOTO: KONRAD OLSSON 

själva kan sätta fingret på vad de gör, än mindre 

vittna om att det är bra. 

De personer som oftast agerar under namnet 

Text är David Sandström, Kristoffer Steen och 

Jon Brändström från det gamla Refused samt 

Fredrik Bäckström, sångare i Sunship. Men 

förutom denna skara så har tjugotalet personer 

till funnits med i bilden. Den gamle Ashramtrummisen 

Jens Åker sitter oftast bakom 

trummorna och folk från Scared, Mindjive, K-pist 

och ett antal andra människor har då och då gjort 

inhopp på Texts inspelningar och tillställningar. 

Medlemsmässigt är de således också 

svårdefinierade så när som på den förstnämnda 

stommen. Och det hela blir inte lättare av att en 

del av konceptet går ut på att vem som helst ska 

kunna agera under namnet Text. Dansare, filmare 

och självklart musiker. 

En av deras mer lyckade och intressanta 

spelningar var på Kulturhuset i Stockholm i 

augusti. Bandet bestod då av Jens på trummor, 

David på bas, Fredrik på saxofon och hans yngre 

bror David på klarinett. Dessutom stod Jon 

bakom mixerbordet och la effekter på de olika 

instrumenten. Hela spelningen var en enda lång 

improvisationssession som rörde sig i gränslandet 

mellan jazz, dub och stulna Breach-riff. Låter det 

rörigt? Det är möjligt, men för mig var det bara ett 

bevis på att punken ännu inte är slagit an sin sista 

ton då denna - för många helt ofattbara - samling 

av människor lyckades skicka rysningar längs 

ryggraden under den dryga timme de spelade. 

Så vad grundar sig då min fascination för 

kollektivet? Jo, det fanns en gång en grupp som 

hette Refused som spelade in en av de absolut 

bästa och mest innovativa punk/hardcore-skivor 

som någonsin släppts på denna planet: »The 

Shape of Punk to Come«. Och precis innan 

Refused lade ner någon gång under hösten 1998 

så hade bandet spelat in en skiva tillsammans med 

Fredrik som då följde med på bandets turnéer. 

Efter att hardcorebandet till slut gått i graven 

någonstans i Atlanta, USA, och Dennis rappt 

startat The (International) Noise Conspiracy, så 

hade resten av bandet plötsligt en hel skiva som 

de inte visste vad de skulle göra av. Detta var 

grunden för det som senare skulle komma att 

kallas Text. Skivan är i skrivande stund ännu inte 

släppt men kommer nog att finnas ute när du läser 

detta. 

Jag vet inte, kanske kommer allt Text gör bara 

vara konstiga experiment och kanske kommer 

bandet aldrig att nå de musikaliska höjder som 

Refused nådde mot slutet. Men vetskapen om att 

det är den musikaliska stommen från Refused 

som fortsatt med Text gör att jag kommer vänta 

på uppföljaren till »The Shape of Punk to Come« 

ända tills någon lyckas övertyga mig om att det 

är kört. 

Och det lär ta ett tag. 

Text på Kultulturhuset i Stockholm, augusti 1999. Från 

vänster: Jens Åker, David Bäckström, David Sandström 

och Fredrik Bäckström. 

FLARE2 – 55

56 – FLARE2

Magnus Björk 

Magnus Björklund tröttnade på att stå i bakrunden i Refused och började 

skriva låtar till egna bandet Cobolt istället. Vi lyssnar och försöker förstå. 

Text: Konrad Olsson Foto: Samuel Grönlund 

»Say my name once more 

make love to me on the floor 

and I give all I’ve got in this battle 

baby we’ll make it« 

Raderna kommer från Diminuendo, 

det sista spåret på Umeåbandet 

Cobolts andra skiva »Spirit On 

Parole«. Diminuendo betyder 

»musikstycke som avtar i styrka«. 

En term som annars används i 

sammanhang där musiken finns nedtecknad 

med noter och instrumenten heter fiol eller 

cello. Cobolt använder sig av gitarrer, men 

ändå känns titeln väldigt passande. Mycket för 

att det är det avslutande spåret där musiken 

nästan bok-stavligen avtar i styrka. Den 

fadas inte ut med hjälp av ett reglage på ett 

mixerbord utan Cobolt lyckas verkligen spela 

på ett så pass återhållsamt och sparsmakat 

sätt att Diminuendo blir den låt där musiken, 

och med den hela skivan, tonas ner och 

försvinner. Den perfekta avslutningen på en 

fantastisk skiva. 

Men Diminuendo kan också betyda att 

någonting annat avtar i styrka. Ordboken ger 

ingen definition på vad det skulle vara men 

när sångaren och textförfattaren Magnus 

Björklund sjunger ovanstående rader så 

förstår man att det är ett förhållande som 

håller på att spricka. En relation vars storhet 

och styrka finns att hämta i en svunnen tid, 

men där huvudpersonen förgäves försöker 

hålla ihop förhållandet så att det inte rinner 

honom ur händerna. Han vill inte att musiken 

ska försvinna och fadas ut. 

När Magnus själv förklarar sin text säger 

han att det inte riktigt handlar om att något 

håller på att ta slut. Istället pratar han om en 

annan slags separationsångest. 

– Det är en separationsångest som man tar 

ut i förskott. För även om man befinner sig i 

det där lyckliga ögonblicket så finns där oftast 

tvivel, säger han eftertänksamt. 

Första gången jag träffar Magnus är det 

höst. En väldigt passande årstid att fördjupa 

sig i hans arbete med sitt band Cobolt och 

Magnus textförfattande. Idén att intervjua 

honom fick jag redan i våras och jag försökte 

faktiskt få tag på honom någon gång i somras. 

Men då befann han sig på ett sommarställe i 

Dorotea utan telefon. 

– Det är en böjelse, förklarar han senare. 

FLARE2 – 57

lund; ett porträtt 

På sommaren brukar jag försvinna bort från 

staden, tappa kontakten med alla vänner och 

bekanta och åka till Dorotea för att bygga på 

mitt hus. Jag har väl ett behov att vara för 

mig själv ibland. 

Och det kanske var bäst så. Sommaren 

hade nog varit fel tidpunkt för detta. Jag 

lyssnade överhuvudtaget inte på Cobolt under 

den ljusa delen av året. Men när hösten har 

kommit så känner jag att deras musik börjar 

fylla en funktion igen, som tröst mot det 

monotona och nedstämda sinnestillstånd som 

infinner sig när nätterna är längre än dagarna 

och kylan börjar krypa in under jackan. 

Jag var väldigt förväntansfull inför mitt 

möte med Magnus. Jag har haft att göra med 

både Johannes Berglund och Andreas Nilsson 

– två andra medlemmar i Cobolt – men det 

kändes som om jag inte kunde få hela bilden 

av bandet om jag inte träffade Magnus. 

Men när jag innan intervjun frågar hur 

det känns att bli intervjuad blir svaret rätt 

passivt. Han förklarar att han inte alls brukar 

trivas med den situationen och att hans svar 

ofta är korta. 

– Man pratar ju på ett visst sätt och sen ska 

det presenteras i text. Och då tycker jag alltid 

att det ser dumt ut. Då får man verkligen läsa 

och analysera sina ofullständiga meningar där 

man aldrig kommer fram till något. 

Inte en särskilt bra start. Men det visar 

sig senare att det inte alls blir till nackdel för 

intervjun. Tvärtom. För trots, eller kanske 

tack vare, att han är eftertänksam och svarar 

långsamt så blir heller inget av det som 

kommer ur honom ogenomtänkt. 

MAGNUS ÄR TJUGOFEM ÅR, håller för närvarande 

58 – FLARE2 

på att plugga sitt femte år på Universitetet och 

har föga planer på att skaffa ett yrke. 

– Jag vet inte. Jag har alltid haft svårt att 

tänka mig själv i den situationen. Att skaffa 

ett jobb. Jag tycker det ligger en förlust i den 

tanken på något sätt. Det är därför man har 

så svårt att acceptera den. Det känns som att 

det är något man gör när det andra inte har 

gått som man velat. Då blir man vuxen och 

skaffar sig ett jobb. 

Och samtidigt som han tillbringar största 

delen av sin tid med att samla poäng på 

Campus spelar han i Cobolt och det är där 

som han syns mest. Det är där han får utlopp 

för en del av sina drömmar. 

Cobolts musik är melankolisk. Den nästan 

dryper av sorger och problem och Magnus 

roll som textförfattare i denna kvartett har 

gett honom ett rykte om att vara den där 

svår-modiga killen. Poettypen med för mycket 

ångest för sitt eget bästa. Men träffar man 

honom så får man inte alls det intrycket. 

– Jag är ingen dyster person. Just nu 

är jag bara lite dyster för min flickvän har 

åkt till Dublin. Men det är bra. Då får man 

riktiga emo-vibbar så man kan skriva låtar, 

ler Magnus och har med det citatet dels 

krossat sin egen myt men också visat att han 

har distans till sitt arbete med musiken. För 

oavsett hur han är som person så är det trots 

allt i Cobolt som han är som mest offentlig. 

– Jo, man har ju valt att lyfta fram vissa 

sidor hos sig själv i Cobolt. Men det är inte 

så att Cobolt är mig och mina känslor rakt 

av, utan man gör ju någon slags vinkling. 

Man försöker ju variera sina texter och skriva 

om olika delar av livet. Många tror nog att 

texterna är mycket viktigare än de är bara för

»På sommaren brukar jag försvinna bort från staden, 

tappa kontakten med alla vänner och bekanta och åka till 

Dorotea för att bygga på mitt hus.« 

att musiken låter som den gör. 

Så han är nog inte så dyster, han är bara 

väldigt ambitiös i sitt arbete, och det är 

någonting som är väldigt tydligt. Han talar 

om sina skivor som ofärdiga hafsverk och 

känner en tydlig frustration över att det inte 

finns tid eller pengar att uppfylla det han vill. 

Men vid sidan om - eller snarare inför - sitt 

arbete med musiken tar han också sitt privatliv 

väldigt seriöst. 

– Under »Spirit on Parole«-skivan var jag 

inne i en period av väldigt intensiv tvåsamhet. 

Jag har ju levt ihop med en kvinna i snart 

fem år och jag tar det förhållandet på väldigt 

stort allvar. Det betyder enormt mycket för 

mig. Och när man tar någonting på allvar så 

tvingas man konfrontera både de bra och de 

dåliga sidorna. På »Spirit on Parole« så tycker 

jag att det syns rätt tydligt att det nästan bara 

är två personer i alla texter. Det är en nästan 

klaustrofobisk känsla ibland. Det blir väldigt 

intimt. Det är bara i några låtar som det släpps 

in andra personer. 

MAGNUS MUSIKALISKA KARRIÄR tog fart när han 

i början på nittiotalet blev basist i Refused. 

Hardcorebandet som just då hamnade uppe 

i en mediahype som handlade mer om medlemmarnas 

kostvanor än om deras musik. 

Magnus fick stå i skuggan av de övriga 

medlemmarnas politiska idéer och han kände 

sig lagom delaktig i bandet som sådant. 

– Jag var bara nyfiken och tyckte det var 

roligt att spela musik. Jag såg en musikalisk 

utmaning när det gällde Refused. Men det var 

mycket som följde med också och det blev 

problematiskt på många sätt för mig. Just det 

där grupptänkandet som jag inte alltid kände 

mig så delaktig i. Men det var fascinerande 

tyckte jag. Ett tag. Sen kunde man som den 

där biten. 

Magnus ler lite nostalgiskt när han tänker 

tillbaka på tiden med »det stora svenska 

hardcorebandet«. Jag frågar honom om det 

präglat honom på något sätt. 

– Jag har väl lärt mig någonting om 

ideologier, om grupper och om individualitet. 

Så det har det nog gjort. Men jag tyckte det 

var bra att de splittrades för allt var som ett 

sjunkande skepp. Och medlemmarna mår 

betydligt bättre av att få göra det som passar 

dem bäst. Utan att de måste dras med någon 

gammal mall. 

Så efter några år med hardcorebandet 

hoppade Magnus av. Han började inse 

vilka begränsningar det innebar att stå i 

bakgrunden. 

– Det var ju inte min musik, det var ju inte 

mina texter och ingenting där var ju direkt 

mitt, där var man ju en basist. 

Och det var ungefär här någonstans som 

Cobolt började ta form. Magnus började 

märka att han kunde skriva egna låtar och 

tillsammans med Refuseds roadie Andreas 

Nilsson började han smida planer på att starta 

ett eget band. 

– Jag matade Andreas med en massa skivor 

som jag tyckte var bra. Och han verkade 

vara någon slags naturbegåvning; han hade 

nämligen aldrig spelat trummor förut. Men 

han snappade ändå upp vad det var jag var 

intresserad av. 

Och efter att ha harvat i replokalen i något 

år dök Cobolt till slut upp i Umeås musikliv 

någon gång under hösten 1996. Bandet gjorde 

sig känt för att vara det långsammaste i världen 

FLARE2 – 59

60 – FLARE2 

»Jag tyckte det var bra att Refused splittrades för allt 

var som ett sjunkande skepp. Medlemmarna mår bety- 

dligt bättre av att få göra det som passar dem bäst. Utan 

att de måste dras med någon gammal mall.«

och den något missvisande termen Slo-Fi fick 

bli benämningen på den musikgenre som 

bandets musik påstods tillhöra. Bandet bestod 

då av Magnus på sång och gitarr, Andreas på 

trummor och Kristoffer Larsson på bas. Det 

blev en smärre hype. Ryktet spred sig om det 

nya hoppet, de blev omskrivna i tidningen Pop 

och de signades till det inhemska skivbolaget 

Ampersand. Debutskivan »Eleven Storey Soul 

Departure« spelades in snabbt. Kanske lite 

för snabbt kan man tycka så här i efterhand. 

Skivan är ofokuserad, det är lite för många 

och för skramliga gitarrer och produktionen 

känns hafsig. Varken musiken eller texterna 

når fram till lyssnaren. Magnus ser tillbaka på 

den skivan med mer erfarna ögon. 

– Den första skivan känns nog lite omogen. 

Men man lär sig ju hela tiden i processen så 

det var säkert bra att vi gjorde den. Jag var ju 

oerfaren. Jag hade ju spelat in med andra band 

ett par gånger men det var ändå mycket med 

inspelningsprocessen man inte kunde. 

Kort efter att skivan spelats in så fick 

bandet tillskott i form av en ny gitarrist vid 

namn Johannes Berglund. Något som kom att 

bli ett lyft för bandet. Johannes musikaliska 

kunskaper, studioerfarenhet och gitarrtalang 

kom väl till pass samtidigt som resten av 

bandet också utvecklades. 

– Låtskrivandet gick ju framåt även för 

mig, kvaliteten höjdes och vi spelade bättre 

ihop. Men allt blev bättre när Johannes 

började. Så andra skivan fanns det faktiskt 

anledning att spela in. 

På andra skivan gick också allt det där 

som man hoppats på när det gällde Cobolt 

i uppfyllelse. Det blev en fulländning där 

svängarna togs ut både musikaliskt och textmässigt. 

»Spirit on Parole« är den enda skiva 

som Magnus pratar om som »nästan färdig«. 

Den är också fortfarande Cobolts senaste 

fullängdsskiva. Det har hittills inte funnits 

pengar till att spela in en ny. Och om man 

ser till rådande försäljningssiffror så ser det 

inte ut som att det kommer att ramla in mer. 

Skivbolaget Ampersand har problem med 

ekonomin och bandet har visserligen spelat in 

en EP i replokalen men Magnus skulle gärna 

spela in en ny skiva. 

– Fick man den tid och de resurser som 

krävs för att göra det ordentligt så skulle jag 

vilja spela in en ny skiva. För jag tror faktiskt 

att det skulle kunna bli jävligt bra. Jag har 

massor med låtar som bara ligger och väntar. 

Vi har ju spelat in små demos och vissa låtar 

har ju hamnat på vinylsinglar och samlingsskivor. 

Men det är ändå låtar som jag tycker 

är öppna för att jobba vidare på. 

HAN TRIVS MED sin musik. Det märks. Han trivs 

med att spela in skivor och han trivs med att 

låta sig synas i sina texter. Magnus är också 

Cobolts kreativa hjärna, den »konstnärliga 

ledaren« i bandet, som gitarristen Johannes 

utryckte det. 

– Ja, det är ju jag som gör det mesta, säger 

Magnus. Det kan jag ju inte förneka. Men 

samtidigt skulle jag inte ha gjort det utan de 

andra. Kanske skulle jag kunna göra det nu. 

Men jag vill inte ta på mig någon ära. Det 

kanske är jag som har idéerna men det är alla 

som förverkligar dem. 

Magnus texter i Cobolt är, trots att de är 

väldigt introverta och självcentrerade, väldigt 

närvarande. Man kommer direkt in i situationen 

när man hör honom sjunga. Det kan 

mycket väl bero på att de på senare tid har 

valt att framhäva sången mer i produktionen. 

Trots att han har en väldigt monoton och 

inte särkilt varierad röst så lyckas han ändå 

gestalta sina texter väl. Han framhäver snarare 

än briljerar. 

Och som textförfattare är han rätt erfaren. 

Även om han aldrig skrivit texter till musik 

innan Cobolt så började han skriva tidigt. 

– Jag har alltid försökt skriva texter. Man 

har ju haft någon slags rockdröm sedan man 

var liten, men det tog ett tag innan jag kunde 

skriva texter som var mina. Från början 

försökte man skriva som andra texter var. Man 

bara använde en massa ord och så tyckte man 

att det lät tufft. Men man nådde ju aldrig fram 

till sig själv i texterna. 

– Jag tycker fortfarande att det är svårt att 

skriva texter till låtar. Jag skriver ju saker på 

sidan av som inte är kopplat till musik och 

det är betydligt enklare. Musiken blir ju som 

en ram och texten måste ju passa in där. Det 

är visserligen kul men man får kompromissa. 

Kreativiteten blir liksom begränsad. Man kan 

inte bara skriva rakt på alla gånger. 

Ibland måste han till och med kompromissa 

så mycket att han snabbt skriver en text 

innan en spelning för att han inte hunnit. 

– Ibland har en låt hunnit längre på 

musiksidan än på textsidan. Och vid en 

spelning så kan det ju hända att man ändå vill 

spela låten fast texten inte är helt färdig. 

Så det behöver inte alltid vara på blodigt 

allvar? Inte alltid så helhjärtat? 

– Ja, det är både och det där. Det måste ju 

vara rätt i någon bemärkelse. Texten är enormt 

viktig för mig. Men spelar man i rockband så 

måste man ju ha lite självdistans också. Det 

måste vara bra texter men det behöver inte 

alltid vara blodigt allvar. Och de behöver inte 

vara självbiografiska men oftast är de det i 

någon bemärkelse. Men det är inte alltid jag 

märker det själv förrän efteråt. 

FLARE2 – 61

Och att det här med självbiografi är 

någonting som han tummar på märks. Det 

finns låtar där Magnus målar upp scenarior 

som känns väldigt avlägset det Umeå som 

han befinner sig i. Ett exempel är låten »The 

Atlantic Ocean Takes Her Back«. Där berättas 

det om en flicka som försvunnit på havets 

botten och livräddaren får övertyga jaget om 

att hon är borta. 

Men Magnus ser inga problem med att 

skriva på det här sättet. 

– Man måste ju skilja på vad som står i 

texten och vad det egentligen betyder. För det 

är ju metaforer allting. Och det är någonting 

som jag brukar använda mig av när jag 

skriver. Så den scenen som jag målar upp 

– med Atlanten och någon som försvunnit på 

botten – den har ju inte jag upplevt. Det texten 

egent-ligen handlar om är ju en brist på kommunikation 

mellan två människor. 

Och just Magnus metaforer är någonting 

som han fått kritik för. När tidningen Pop 

skrev en recension på »Sprit on Parole« så 

angrep recensenten just texterna för att vara 

för amerikaniserade och inte förankrade i 

Magnus verklighet. 

– Den kritiken tycker jag är helt obefogad, 

säger Magnus. Jag vet inte om han känner till 

begreppet metaforer. Han tyckte nog att jag 

skulle skriva om något svenskt eller norrländskt 

eller om något som handlade om mig. 

Men jag tror att han säkert hade förstått om 

han bara hade försökt. Istället för att bara hitta 

något att kritisera. 

Hur tar du kritik? 

– Jag är nog ganska känslig för det. 

Förutom i de fall där jag är helt övertygad 

om att jag inte kunde ha gjort bättre. Då 

tycker jag bara att det är kritikern som är 

helt oförstående. Jag är ganska känslig för 

dålig kritik. 

Du har fått ganska mycket kritik för din 

röst. 

– Den är ju oskolad och på sätt och vis så är 

det nog det jag lägger ner minst tid på. Oftast 

är det låtarrangerandet som tar en enorm tid 

och sen kommer textskrivandet. Efter det 

kopplar man ihop de båda och så finns det 

någon slags melodi. Att jag sen kanske inte 

har världens bästa sångröst kan jag inte göra 

så mycket åt. Visst kan man utveckla sin röst 

mycket men jag är inte så intresserad av att 

62 – FLARE2 

ha något enormt register. Orden är mycket 

viktigare. 

Ni turnerar väldigt lite. 

– Jag vet, vi har bara gjort några små 

svängar. Men det är nyttigt att åka ut och 

spela. Man kan lätt avgöra vilka låtar som man 

tycker är värda någonting och vilka som man 

borde göra om. Det är som en reningsprocess. 

Men man förstör ju samtidigt låtarna när 

man får reda på att de inte var så bra som 

man trodde. 

– Det finns saker som jag tycker är lite 

dystert med att åka ut och spela. När jag gör 

något på skiva har jag så stor kontroll över 

det hela. Då kan man ändra tills man känner 

sig nöjd. När man spelar live kan det bli 

hur som helst. Dessutom handlar det ju om 

publikrespons och jag har väl aldrig känt av 

det riktigt. Aldrig så som man skulle vilja. 

På vilket sätt vill du ha mer respons? 

Mer applåder? 

– Nej, men man vill ju bara att det man 

gör ska betyda någonting. 

Men ska det betyda något för andra eller 

är det bara för din egotripp? 

– I grunden så bryr man ju sig om vad 

lyssnarna tycker för det är ju där bekräftelsen 

ligger, men det är ju på grund av egotrippen 

förstås. Om de tycker att det är skit så får jag 

ju inte ut något av det. Men det är ju inget 

som man tar med i den kreativa processen. 

Så på så vis struntar jag i vad folk ska tycka 

om det jag gör. Men om man spelar live är det 

betydligt roligare om folk gillar det. Det är väl 

vad själva framträdandet bygger på. 

Publiken är väl en nödvändighet för 

bandets existens? 

– Jo, men det funderar inte jag på när jag 

skriver. Jag vill bli nöjd själv. Men man är ju 

beroende av publiken också. Jag är inte så 

stark att jag skulle fortsätta spela en låt om 

publiken buade ut mig varje gång jag spelade 

den, bara för att jag var nöjd själv. 

Samtalet börjar lida mot sitt slut och 

kaffekopparna är sedan länge urdruckna. Trots 

att jag lyckas få ut mycket av min intervju 

så vill jag egentligen bara veta mer. Och det 

finns nog mycket han skulle kunna berätta 

mer om. Han nuddar hela tiden vid ämnen 

som man skulle kunna fördjupa sig i mer. Han 

talar sig god för fransmännens sätt att skildra 

existentialism i sina filmer och han talar länge

»Det är väl så med all kreativitet, 

oavsett om man bor i Umeå eller 

någon annanstans, att man vill att 

det ska finnas något mer. En mer 

spännande tillvaro.« 

FLARE2 – 63

om sina texter, om sin perfektionism och om 

problemet med att ha en deadline. 

Han är väldigt ambitiös även när det gäller 

intervjun och han tycker att det är en utmärkt 

idé när jag föreslår att vi bör träffas igen så 

att jag kan ställa fler frågor. 

SÅ EN DRYG månad senare träffas vi igen. 

Det har nu hunnit bli vinter, Magnus har 

varit i Dublin och träffat sin flickvän och 

anled-ningen till att vi träffas igen är för att 

följa upp med fler frågor och för att Samuel 

ska fotografera. Stämningen är nu mycket 

mer avslappnad, Magnus känns mindre 

avigt inställd till intervjusituationen och han 

berät-tar att han nyligen köpt en ny skiva 

som han pratar lyriskt om. Det är Eminems 

»Slim Shady« och min bild av honom som en 

64 – FLARE2 

insnöad Red House Painters-fanatiker börjar 

spricka mer och mer. 

– Den var faktiskt väldigt inspirerande. 

Det är lite mycket bajs- och knullhumor men 

rent textmässigt var den väldigt underhållande 

och bra, säger han. 

Samtalet tar vid där det förra slutade och 

jag ställer frågan som jag av någon anledning 

helt glömde ställa förra gången: 

Varför? 

Jag vill veta bakgrunden till varför han 

skriver de texter han gör och varför han 

sysslar med musik; syftet och funktionen med 

hans arbete. Kanske vill jag veta för mycket? 

Kanske går det inte att svara på, men Magnus 

försöker: 

– Det kanske finns något långt och 

komplext svar på varför egentligen man håller 

på med kreativa saker. Jag vet inte vad det 

beror på men det kanske är del av en större 

kreativitet som jag har. Och just musik är ett 

medium som jag tycker har så stor potential. 

Du menar att din kreativitet är en del 

av ditt övriga liv och inte bara tar sig 

uttryck i ditt arbete med Cobolt? 

– Det är väl så med all kreativitet, oavsett 

om man bor i Umeå eller någon annanstans, 

att man vill att det ska finnas något mer. Man 

vill skapa en mer spännande tillvaro. 

Får du utlopp för all din kreativitet i 

Cobolt? 

– Nej det får jag inte. Ibland kan det kännas 

som man inte kan arbeta fritt i Cobolt eftersom 

man håller på inom rytmens ramar. När man 

skriver fritt kan man ju bara ösa ur sig. Man 

behöver inte har något förbehåll. Skriver man 

texter till Cobolt så måste man tänka att den 

där frasen faktiskt inte passar till det där riffet 

eller så. Då får man yxa till meningen. Sen 

ska det ju finnas någon slags kärnfullhet. Så 

det är ingen fri kreativitet egentligen, den är 

lite kontrollerad. Men man får väl utvecklas 

så man kan använda musiken på ett sånt sätt 

också. 

Du når åtminstone ut mer med musik än 

om du sitter hemma på loftet och skriver. 

– Jo, det är ju den där bekräftelsebiten 

igen. När man suttit på loftet ett tag så vet 

man inte vad det är man håller på med. Man 

måste liksom som ta med sig det ut och kasta

det över några människor och se vad som 

händer. 

Vilken funktion tror du musiken fyller 

för andra? Eller tänker du ens på det? 

– Jag vet inte. Jag vill att folk ska uppleva 

samma saker som jag gör när jag lyssnar 

på min favoritmusik. Sen är det väl upp till 

lyssnaren att tolka musiken. Jag har inget 

behov av att lyssnaren ska förstå mig och vad 

jag menar med det jag gör. De får gärna skapa 

sig en helt egen bild av vad de anser att det 

handlar om. Men huvudsaken är ju att det ger 

någonting. Det är väl syftet. Att det inte bara 

är platta ord som ska låta snyggt. 

Du verkar väldigt kräsen när det gäller 

inspelningarna. Kommer du ändå 

fortsätta skriva musik även om det skulle 

visa sig att du aldrig fick spela in en skiva 

igen? 

– Det är ju så jag tror att det kommer att 

vara. Jag tror förstås inte att jag kommer få 

några pengar. Så det spelar ingen roll. Vi 

håller på att spela in en demo nu på en sunkig 

bandspelare. Jag bara gör låtar och sen måste 

jag spela in dem. Ibland blir man lite less och 

tycker att det vore roligare om man fick lite 

pengar så det faktiskt ledde någonstans. Men 

det är kul i alla fall. Det är ett behov. 

Vad skulle få dig att sluta? 

– Det är en sak att säga att Cobolt skulle 

lägga ner; det skulle jag kunna göra nu och sen 

fråga killarna om de skulle vilja spela samma 

instrument på vårt nya projekt. Men att lägga 

av helt och ställa gitarren på hyllan, det skulle 

vara när jag känner att jag inte kan imponera 

på mig själv längre. Eller att jag känner att jag 

har hört allt jag gör förut. När jag inte kan göra 

det intressant längre, då lägger jag av. 

VI FÅR NOG hoppas att det aldrig händer, då 

skulle en stor talang gå förlorad. Samtidigt får 

vi hoppas att Cobolt lyckas släppa fler skivor. 

För om inte bandet själva eller ett skivbolag 

lyckas släppa ytterligare en Cobolt-skiva så 

är talangen likafullt förlorad för oss lyssnare. 

Men de fortsätter i alla fall skriva. Bandet 

kommer fortsätta spela in låtar i replokalen 

och tids nog kommer den universala rättvisan 

tvinga ut en ännu en fantastisk Cobolt-platta. 

Om inte så vet jag inte vad jag gör. Då kanske 

»Jag har inget behov av att 

lyssnaren ska förstå mig och vad jag 

menar med det jag gör. De får gärna 

skapa sig en helt egen bild av vad 

de anser att det handlar om.« 

den här artikeln är helt onödig? 

När intervjun är slut tar Samuel några 

bilder och vi sitter alla tre och snackar en 

timme med bandspelaren avslagen. Innan vi 

skiljs åt tackar jag för en trevlig pratstund 

och Magnus beklagar sig över att vi pratat så 

mycket om honom och så lite om mig. 

När jag tio minuter senare sitter på bussen 

hem med Cobolt i lurarna kommer raderna 

från Diminuendo tillbaka till mig igen. Jag 

tänker att där finns den första definitionen jag 

hade av Magnus: som den ärrade poeten. 

Nu vet jag bättre. 

»Baby we’ll make it« 

FLARE2 – 65

BILDKRÖNIKA: MATTI MOLIN 

66 – FLARE2

KOLUMN: MARKUS BYLUND 

En inblick i skivbolagsbranschen del 1 

JAG HAR SPENDERAT de senaste tre veckorna på min arbetsplats med 

att beta av den aldrig sinande strömmen av demos. De brukar som 

regel först hamna i den berömda demohögen när de kommer in. 

Nu har den dock reducerats till att innefatta ett fåtal demos, som 

jag skall lyssna igenom flera gånger. 

Jag skulle tro att det under en normal vecka kommer in mellan 

4-6 demos till ett skivbolag. De gamla hederliga kassetterna 

har numera i allt större utsträckning ersatts med CD´s. De flesta 

demos som kommer in är naturligtvis från privatpersoner, men 

även musikförlag skickar. Musikförlagens förhoppning är att 

de artister, vars musik de har förlagt hos sig, skall signas av ett 

skivbolag. Men att en artist redan ligger på ett förlag innebär inte 

»Det har gått så långt att skivbolagen kan köpa en 

hit. Detta sägs naturligtvis aldrig rakt ut, utan döljs 

bakom reklamkampanjer.« 

automatiskt att skivbolagen blir intresserade. Det finns många 

bra osignade artister som inte har ett förlag i ryggen. Det har icke 

desto mindre redan skett en utgallring hos förlagen i och med att 

deras A&R ansvariga väljer att satsa på dessa band. Trots detta 

anser jag att den enda egentliga skillnaden är att förlagsbanden har 

bättre producerade demos. Intressant musik är ju inte beroende av 

ljudkvalitet. 

Redan under min första demoorgie – jag brukar kalla det så 

– slogs jag av hur många unga duktiga musiker det finns i Sverige. 

I samma ögonblick slogs jag dessvärre också av den akuta bristen 

på grupper som är fantasifulla och uttrycksfulla. Det är inte särskilt 

upplyftande att slänga på en femspårsdemo med ett hyggligt 

och medryckande förstaspår, men som efterföljs av fyra spår där 

bandet försöker återskapa det första spåret. Ibland är de resterande 

låtarna helt enkelt urusla. Detta är dock priset man får betala. 

Frågar någon mig vad som är den värsta musik jag kan 

Marcus Bylund jobbar på V2 Records i Stockholm. I förra 

numret av Flare skrev han den åtta sidor långa UÅHC-specialen 

tillsammans med Markus Hammarberg. Hans band Alpha är 

aktuella med en ny trespårsdemo. 

föreställa mig, så är det givna svaret Pineforest Crunch. Det som 

verkligen har sänkt mig vissa dagar är när jag lyssnat igenom tre 

demos som tycks bestå av Pineforest Crunch-covers. Att göra 

sådan musik går till på följande sätt: välj ut de tre vanligaste 

ackorden, sjung en melodi som saknar toner och utstråla ingenting. 

Suck! Ibland är ljudet av tystnaden verkligen att föredra. För 

övrigt är Pineforest Crunch i skrivande stund utan skivkontrakt. 

För några månader sedan fick jag på allvar upp ögonen för ett 

tråkigt fenomen. Det var i kölvattnet av Petters stora framgångar. 

Strax därefter ramlade det in ett antal demos där man försökte rida 

på Pettervågen. Jag tänkte: »Jaha, då sitter jag här igen och lyssnar 

på ›Vinden har vänt‹, fast med en annan och betydligt sämre 

artist.« Droppen var när jag lyssnade på en demo och i introt 

hörde saker som: »Yo, Yo, det här är fett, det här är på riktigt!«, 

framföras med utländsk brytning. När jag läste det medföljande 

brevet kunde jag snabbt konstatera att männen bakom denna 

demo var två svenska medelklassungdomar. Jag kunde inte annat 

än skratta åt det hela och tänkte för mig själv: »Ja, det här är på 

riktigt...verkligen dåligt!« 

Den här typen av efterapande tycker jag är beklaglig. Det känns 

onekligen som om många artister idag skriver musik som de tror 

att skivbolagen är ute efter, inte den musik som de själva vill spela. 

Om artister skriver skräddarsydd musik för att de faktiskt vill spela 

sådant, kan jag inte annat än tycka synd om dem. Där tar musiken 

som konstform slut och någonting annat tar vid. 

Jag anser att den kommersiella radion har stor skuld i detta. 

Det finns en oerhörd feghet bland Sveriges kommersiella 

radiostationer. Deras avgränsningar blir allt snävare. De vågar inte 

annat än att spela dansorienterad musik eller det som ligger högt 

på topplistorna. Men detta är inte hela sanningen. Det har gått så 

långt att skivbolagen kan köpa en hit, eller åtminstone betala för 

att få en låt spelad oftare. Detta sägs naturligtvis aldrig rakt ut, 

utan döljs bakom reklamkampanjer: »om vi kör reklamspottar på 

er radiostation för 50 000, så måste ni lyfta upp den här låten till 

B-rotation«. 

Ja, det här är tyvärr ett exempel på hur skivbolagsbranschen 

ser ut. Jag tycker det är sorgligt att kvalitativ pop- och rockmusik 

hamnar i skymundan av meningslös eurotechno. Det är framför 

allt skivbolagens och de kommersiella radiostationernas fel, 

tillsammans med MTV förstås. 

Jag avskyr att behöva säga det, men jag blir mer och mer cynisk 

för varje dag som går. 

FLARE2 – 67

konspirations- 

teorier 

DEL 2: Peter Wahlbeck 

Peter Wahlbeck på Hamnmagasinet 

i Umeå, januari 1999. Samma 

kväll som förra intervjun gjordes. 

68 – FLARE2 

Sist vi pratade sa du att du blivit missförstådd 

för uttalanden i förra intervjun vi gjorde. Hur 

kommer det sig? 

– Jag sa något om att det finns förmögna 

judiska affärsmän som styr världen idag. Och 

så fort man nämner ordet jude blir folk livrädda 

och tror att man är nazist, precis som att man är 

rasist om man säger neger. Men faktum kvarstår: 

mänskligheten lever under en ekonomisk fascism. 

Om det sen är judar, rasister, amerikaner eller 

européer som styr den spelar ingen roll. Men vi 

ser idag att bolagen bara blir större och större 

och makten flyttas från händelsernas centrum och 

bakom det finns en ekonomisk maffia. Och ser 

man vad det är för människor som styr de stora 

bankerna så är de av judisk härkomst. Men det har 

ingen speciell betydelse. Det pågår ju oerhörda 

ekonomiska spel där många människor offras. Jag 

tror inte det är något som skadar de ekonomiska 

intressena att man offrar några miljoner polska 

judar. För det var ju mestadels de som dödades 

under andra världskriget. De rika tyska judarna, 

som hade stort inflytande, hade ju redan flytt från 

Tyskland och befann sig i säkert bo både i USA 

och i Sverige. Jag vill ju inte på något sätt säga 

att det var rätt att dessa människor dog. Jag tycker 

självklart att det som hänt under förintelsen är 

fruktansvärt. 

– Det jag hävdar är ju att hela Andra 

Världskriget var ett enda stort planerat illdåd från 

onda ekonomiska krafter. Efter kriget så låg ju 

Europa i ruiner, vilket gjorde att man kunde låna 

ut pengar för att bygga upp efter kriget och sen 

tjäna pengar på räntor. Det är ju det allt handlar 

om. Att skapa konflikter, få en reaktion och sen 

komma med lösningen. Det är precis det som 

händer i Afrika idag; man underbygger konflikter 

för att på det sättet kunna styra utvecklingen åt 

det håll man vill. Det är de stora multinationella

Klockan ett på natten, dagen innan nyårsafton, ringer Peter Wahlbeck hem till 

oss och vill göra en uppföljare till den intervju om konspirationsteorier som 

fanns i förra numret av Flare. Saker och ting måste redas ut. Anledningen, 

säger han, är att Sveriges kommunister har börjat tro att han är nationalso- 

cialist efter att ha påstått att världen styrs av onda judar. Vi gav honom ett 

uppslag i det här numret också för en ärlig chans att få förklara sig. 

Intervju: Konrad Olsson Foto: Samuel Grönlund 

företagen som tjänar på att det är kaos i till 

exempel Angola. Det sker mitt framför näsan på 

folket i Angola och det sker mitt framför näsan 

på oss här i Sverige. Vi äger ju inte heller våra 

naturrikedomar. Vi har ju också sålt ut och det 

är privata människor som tjänar på Sveriges 

naturrikedomar. Tänk vad vi i Sverige skulle 

kunna tjäna till statskassan om vi ägde våra 

naturrikedomar. 

– I och med staten Israels byggande så har man 

en garanterad vapenkund. Om man undergräver 

konflikter så tjänar ju vapenhandlarna. Då 

kan man sälja vapen och tjäna pengar. Det jag 

vill säga är att det pågår ett spel, en utrotning 

av människan. Människan målas in i en 

återvändsgränd som hon inte är anpassad till. 

Iran och Irak är ju också exempel på hur man 

undergräver ett krig, sen stöttar man dem och 

så skapas det en konflikt. Och det är ju de stora 

världsbankerna som tjänar på det. Om det sen 

är judar eller tyskar som styr spelar ingen roll. 

Alltihopa är en enda stor bluff. 

– Men det är väldigt känsligt att kritisera 

saker som förintelsen eftersom man blir kallad 

för nazist. Men tittar man på det från ett annat 

perspektiv så ser bilden annorlunda ut. Jag vill 

ju påstå att nazisterna var marionetter för en 

ekonomisk plan som ledde till den ekonomiska 

fascism som vi har idag. 

Så du pratar inte om »Den stora judiska 

konspirationen« som nazisterna motiverade sin 

utrotning med? Allt detta om att judar skulle 

vara snåla och så. 

– Det har ingenting med det att göra. Det är 

ju bara massa löjliga fördomar, jag vill lägga 

debatten på en mycket högre nivå. Jag vill säga 

att man tjänar på att offra människor. Hela 

världen ska ju alltid påminnas om förintelsen. 

Vi ska ständigt ha dåligt samvete för det som 

hände och vi ska ständigt påminnas om att det 

aldrig får hända igen. På det sättet menar jag 

att man avleder uppmärksamheten från vad 

som egentligen hände. Det talas aldrig om att 

det var de stora världsbankerna i Amerika som 

lånade ut väldiga belopp till Hitler. Det var ju 

mängder av amerikanska storföretag, som ägdes 

av bankerna, som tjänade på kriget. Både under 

kriget, innan kriget men framför allt efter kriget. 

Det är fruktansvärt mycket pengar. Människor 

är lurade och bedragna. Och vi får aldrig ge dem 

den riktiga sanningen eftersom de om bedragit oss 

äger medierna också. De äger tidningarna, de äger 

TV-bolagen och alltihopa. Det är ju det som är 

svaret på din fråga, varför det blivit missförstånd 

efter första intervjun. Det är så perfekt att ha 

förintelsen som ett slags slagträ för att aldrig 

diskutera vad som egentligen hände. Vilka var 

det som sponsrade nazisterna? Vilka var det som 

tjänade i slutändan på ett andra världskrig? 

Du pratar mycket om »De som styr«, de som 

ligger bakom konspirationen. Vilka är det? 

– Jag vet att det låtar vagt när man säger 

»De som styr«. Men det är ju också så att man 

inte riktigt vet. Man kan ju bara konstatera att 

vi lever i ett pyramidsystem där den ene bara 

lyder vad den andre sagt. I slutändan har vi 

polisen och militären som verkställer maktens 

beslut. Politikerna sitter ju marknadens knä, och 

marknaden sitter i någon annans knä. Det går ju 

till exempel att spekulera mot ett lands valuta, 

och knäcka ett litet lands valuta. Det hände i 

Indonesien för ett halvår sedan. 

– När det dras igång sådana här ekonomiska 

karuseller, en ekonomisk dödsdans, så måste 

man ha ett krig till sist. Det måste bli ett krig 

för att nollställa hela budgeten och ekonomin. 

Hela aktiekarusellen som vi ser idag, där det 

flyttas pengar till höger och vänster som inte 

finns, där man spekulerar i en massa siffror på 

en dataskärm, kommer ju inte att hålla. Till sist 

måste man gå tillbaka till Gå, som när man spelar 

Monopol. Det kommer bli ett storkrig så man kan 

börja om från början. Därför är det viktigt för 

de som styr världen idag, de onda kapitalisterna, 

att man underbygger krig. Imperialismen är 

ju kapitalismens sista stadie, eftersom man 

börjar profitera på andra länder utanför sitt eget. 

Alltihopa är ju som en stor ballong som håller på 

att spricka. 

Vilka kommer ta över då? 

– Det är ju det som är så svårt att sia om. 

Men man får inte glömma bort den andliga 

kraften. Man kan inte bara prata om vänster- 

och högerpolitik, utan man måste prata om 

människans andliga uppvaknande. Man måste tro 

på att humanisten i människan har växt till sig så 

mycket att det finns en vilja att leva i fred och i 

gemenskap där man delar på saker och ting. 

–Jag kanske låter väldigt negativ om man ser 

det kortsiktigt, men tittar man långsiktigt sett 

så är jag väldigt positiv. Den här planeten är ju 

egentligen ett paradis. Det finns ett dolt paradis, 

men det är bara en massa folk som hela tiden 

sätter käppar i hjulet. Det är kanske inget de 

gör medvetet, utan det är någon slags egoistisk 

drift. En slags självbevarelsedrift som kommer 

från att vi fortfarande är djur. Vi är inte speciellt 

utvecklade människor ännu, men vi kommer 

bli. Sakta men säkert så kommer världen bli ett 

paradis. 

FLARE2 – 69

70 – FLARE2 

Respekt. 

»Don’t fear 

»Don’t think about tomorrow 

»‘cause I have seen that day 

»and we don’t need it« 

»EMIL ÖDLING, WARD J 1998 

FOLK: Thomas Hedlund för all ovärderlig hjälp med texterna. David Sandström för inspiration. Gunnar Johansson. 

Matti Molin. Marcus Bylund. Sofia Silver. Markus Hammarberg. Agaton Ström. Janne på NRA. Ola på Magneto. 

Ralf på Hallå!. Jan Jämte. Sävarscenen. Umeå HC. Frantic och Eclipse. Alla intervjuade och medverkande. 

TIDNINGAR: Pop. Promenade. Matchbox. Spread the Message Västerbottens Kuriren (Knasse). De-generation. Elle. 

Pose. Elva. Spinsign. Naiv. Bomben. Truckfighter. Punk Planet. Benno.

Samuels New York-porträtt från september 1999.

WWW.FLARE.NU

bob hund - Konrad

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?