Sjökapten Nils Theodor Forssbergs Berättelse® ( 1 av 76 ... - Nilsbob

Sjökapten Nils Theodor Forssbergs Berättelse® ( 7 av 76 )
sig ligga inne var ej värdt för värmens skull. Efter om jag mins rätt kommo vi ändlingen till
Bangkock med 5 a 6 veckors resa. Under resan hade vi ofta tillfälle att se stora och granna
hafsormar. Seglare sågo vi ej men någon gång mindre fartyg lastade med höns i stora burar.
Wärst var att vi hade fått någon sorts holländskt bröd i Batavia hårdt som flinta och fullt av mask
och kryp så vi måste knacka sönder det med hammare och rensa bort ohyran innan man kunde äta
det. Wi höllo ut en längre tid med att äta det samma utan knot men till sist måste vi göra
kompromiss med Kapten att vi skulle få rent godt bröd som vi fått ombord i Capstaden, 1/2 ranson
d.w.s 4 skålpund i veckan och af det andra brödet så mycket vi ville och kunde äta. Smör hade vi ej
haft på flera månader och det sista vi fingo var nog i flytande form. Margarin var ej uppfunnit på
den tiden, och konserver var föga i bruk. Så vi hade föga annat på vår matsedel än salt kött, fläsk,
ärter och gryn, sötsoppa och stockfisk, men det gick nog bra när man hade god matsmältning.
Under oppseglingen till Bangkock, hade vi om jag minnes rätt en lots som var dansk. Danskar hade
goda framsteg der. En Matros, som jag jemt skulle ha både min och hans rortörn till min stora
förtret, han slapp undan för att han var segelmakare förstås, jag fick stå och genomstekas vid ratten
för hans skull. Nu hände sig ej bättre vid oppkryssning genom riveret att samma matros stod till
rors, lotsen och kapten sutto på kanten af hyttaket och pratade, och rorsman stod och lyssnade och
låtit fartyget falla af en par streck från vind. När vi kommo nära stranden och skulle vända tog det
längre tid än beräknat, hvarföre klyfvarbommen strök in genom buskarna, och satte millioner
lysflugor i rörelse, så det lyste som ett eldhaf, och så fastnade fartyget i mudden och förskaffade
oss ett par timmars extra arbete i stället för hvila. Wi kommo ju loss igen när floden kom.
Till sjelfva staden kommo vi ej med fartyget, men lade fast vid en sorts pier der barlasten skulle
lossas, nedanför en flytande stad, d.v.s bambu och små trähus flytande på bambu flottar och
förankrade med tjockare bamburör nedstuckna djupt i dyn på flodens botten.
Det var ganska stor comerse mellan de flytande husen, massvis med canoter som mest hade en sorts
röd lera som tillsammans med en sorts gröna blad och betel nötter utgjorde som vi tyckte damernas
förtjusning att tugga, hvarföre det var på modet kan jag förstå att vara tandlös och rödgredelin i
munnen.
Mycket kläder voro de ej i behof af, öfverdelen af kroppen var mest naken betäckt framtill af de
likt stora skinlappar långt nedhängande brösten på de medelåldriga ca 24 åriga skönheterna. En
kortklippt plätt af hår midt på hufvudet, resten af detsamma renrakat rundt om.
När vi förtöjdt och skulle få någon hvila voro vi omgifna af millijoner moskitos, som tyckte om
kristet blod.
Omöjligt att sofva! Somliga af oss försökte lägga sig märsarna och svepa in sig i seglen, andra
rullade in sig i oljekläder. Eld gjordes i land och man slog sig ned kring den och blossade på tobaks
pipan hela natten, ingenting tycktes hjälpa. Plågoandarna beta igenom hvad som helst.
Barlasten skulle svingas så långt vi kunde innanför brolänken, som det var för hett arbeta om
dagarna, fingo vi arbeta qvällar och tidigt om morgnarna och hvila på dagarna.
Kapt. och Pasageraren roddes en dag oppefter floden, hade en dragoman, ciceron, med sig som
kände till hvad som var värdt se, och båtgastarna omtalade, sedan hvad de sett i en pagod och sedan
hvad som kallades Slottet och det var underbara saker de berättade om stora afgudabilder af renaste
guld och mycket annat märkvärdigt. Detta retade opp vår fantasi och nyfikenhet hvarföre 3 af oss
beslöto oss för en utflykt landvägen nästa Söndag och se märkvärdigheterna.