B-Uppsats Psycho vs. Psycho

Jaana Vickhoff V11J1 

B- uppsats vid JMK, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation 

Stockholms Universitet, handledare Peter Erell 

PSYCHO(1960) VS. PSYCHO(1998) 

Det mediala mottagandet av nyinspelningen och 

en jämförande analys 

1




ABSTRACT 

Syftet och frågeställningarna gällande den här B-uppsatsen är att ta reda på vad 

nyinspelningen av Psycho (1998) fick för mottagande hos recensenterna i The New York 

Times (USA), The Guardian och The Times (England). Dessutom att göra en jämförande 

analys av originalfilmen (1960) och nyinspelningen för att se vad det finns för 

betydelsebärande skillnader med fokus på sexualitet och våld, och försöka reda ut vad dessa 

kan ha för grund. Teorier som ligger till grund för analysen är Pierre Bourdieus teori om 

smaken, Madeleine Klebergs teori om en ökad sexualisering i media, Laura Mulveys teori om 

det hon kallar för ”looked- at- ness” och kvinnans passiva roll i film, Gill Rosalinds teori med 

benämningen ”re-sexualisering”, Dana Polans teori om avståndstagande från myten om 

kärlekens frälsande makt, ”oedipal trajectory” samt Sergej Eisensteins montageteori. 

Metoder som använts för att genomföra analysen är en operationalisering av Roland Barthes 

denotation/konnotation och myt, samt Pierce teckenkategorier ikon, index och symbol. 

Det mediala mottagandet, recensionerna, var inte lika kritiska som jag först trodde att de 

skulle vara och en av recensenterna hyllade filmen som ett konstverk. Bourdieus teori om 

smaken och recensenternas position i ”det sociala rummet” kan påverka hur de tycker i och 

med deras önskan att behålla sin status som individer med ett stort kulturellt kapital. 

Filmerna skiljde sig relativt mycket i sina framställningar av sexualitet, även i våldsaspekten 

fanns skillnader, dock i något mindre utsträckning. Framför allt scenerna med 

huvudkaraktärerna Norman Bates och Marions sexualitet i fokus hade ändrats, även en viss 

ökad nakenhet och något ökad brutalitet i våldshandlingarna. Detta kan bland annat bero på 

den ökade sexualiseringen i media och en förskjutning från sexuell objektifiering till sexuell 

subjektifiering. Publiken idag kräver ett annat innehåll i media för att det ska nå den stora 

massan. En av recensenterna skriver att dagens publik möjligtvis inte räds en karaktär som 

Norman Bates längre då betydligt brutalare karaktärer presenterats i modernare filmer. Det 

finns även en möjlighet att publiken idag är vana vid att få innehållet förklarat för sig i större 

utsträckning och att dagens film tenderar att vara mer rakt på sak och innehållet mindre 

komplext. 

2




INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

1. Inledning…………………………………………………………………. 4 

1.1 Syfte 4 

1.2 Frågeställning 4 

2. Material och avgränsning………………………………………………. 5 

2.1 Teoretisk ram 6 

2.2 Metod 8 

3. Resultat och analys……………………………..……………………….. 8 

3.1 Det mediala mottagandet 9 

3.2 Jämförande analys 10 

3.3 Sexualitet och genus 11 

3.4 Våldsskildringar 14 

3.5 Slutsats och diskussion 16 

4. Källförteckning…………………………………………………………. 18 

3




1. Inledning 

Nyinspelningar av filmer är idag inte helt ovanligt och det händer även att det görs på 

filmer med en enorm kultstatus. Detta kan innebära olika saker, den nya versionen kan 

löst bygga på originalet eller vara en mer eller mindre kopia av originalfilmen. 

Jag vill ta reda på vad nyinspelningen av filmen Psycho (1960) fick för mottagande bland 

recensenterna när den hade premiär 1998. Vad recensenterna la fokus på och varför. 

Många filmrecensenter påverkas säkerligen av sina egna förutfattade meningar och det 

finns kanske en viss motvilja inför nyinspelningar, framför allt när det gäller en film som 

Psycho som var banbrytande för sin tid och har en sådan kultstatus idag. 

Jag vill också ta reda på vad det finns för betydelsebärande skillnader mellan originalet 

och nyinspelningen, samt vad det kan finnas för anledning till dessa. Tyngdpunkten ligger 

på de uppenbara skillnaderna som i viss mån kan bidra till att skapa nya meningar i 

filmen, och även vad de ändringar regissören valt att göra kan ha för grund. 

1.2 Syfte 

Syftet är dels att ta reda på vad nyinspelningen av filmen Psycho fick för mottagande 

bland recensenterna, hur det mediala mottagandet var för filmen. Dels att göra en 

jämförelse av de båda filmerna och ta reda på vad det finns för betydelsebärande 

skillnader och vad dessa skillnader kan bero på. 

1.3 Frågeställning 

• Vad fick nyinspelningen för mottagande hos recensenterna i The New York Times 

(USA), The Guardian och The Times (England), och vad kan ligga till grund för 

deras uppfattning? 

4




• Vilka betydelsebärande skillnader finns det mellan originalfilmen (1960) och 

nyinspelningen (1998), när det gäller skildringar av sexualitet och våld, och vad 

kan dessa bero på? 

2. Material och avgränsning 

Nyinspelningen av Psycho (1998) har inget officiellt releasedatum i Sverige, den gick inte 

upp på biograferna här och hade inte heller en officiell DVD-release. Filmen visades 

enligt Svenska Filminstitutet, SFI, på TV första gången i Sverige år 2003, men det är svårt 

att hitta några officiella svenska recensioner av filmen. Därför har jag valt att analysera 

amerikanska och engelska recensioner från de större dagstidningarna som jag fick tag på; 

The New York Times (recensentens namn framgår ej) i USA samt The Guardian 

(recensent: Jonathan Romney) och The Times (recensentens namn framgår ej) i England. 

För att hålla analysarbetet inom en rimlig avgränsning med tanke på den utsatta tiden på 

sex veckor, har fokus lagts på främst två områden. Det första rör sexualiteten, hur mycket 

nyinspelningen skiljer sig från originalet gällande hur sexualitet yttrar sig i filmerna, 

genusaspekten och mängden sex som visas. Det andra gäller våldet. På vilket sätt våldet 

brukas, om det kan anses vara mer eller mindre brutalt, som till exempel exponering av 

blod och tydliga skillnader på hur våldshandlingarna utförs. 

De två filmerna som analyseras är Psycho (1960, Alfred Hitchcock) och Psycho (1998, 

Gus Van Sant). 

Handlingen i korthet: Marion Crane stjäl en stor summa pengar från sin chefs kollega 

Tom Cassidy, för att kunna starta ett nytt liv med sin älskare Sam Loomis. Det stormar 

när hon kör från Phoenix på väg för att träffa Sam. Hon tar in på ett motell som sköts av 

Norman Bates. Marion mördas senare i duschen på sitt rum av en kvinnlig gestalt. En 

detektiv vid namn Milton Arbogast undersöker hennes förvinnande, på uppdrag av 

Marions syster Lila Crane, och även han attackeras och mördas på motellet. Lila och 

Marions älskare Sam Loomis upptar sökandet och spåren leder dem till Normans motell 

5




där de senare lyckas övermanna honom när han attackerar Lila utklädd till sin mor. Det 

framkommer i filmens slutskede att Norman har en psykisk störning och har övertagit sin, 

sedan en längre tid, döda mors identitet. 

2.1 Teoretisk ram 

Vid analysen av recensionerna så läses dem med Pierre Bourdieus teori om smaken i 

åtanke. Vad vi finner attraktivt, vad vi motsätter oss och inte vill bli ihopkopplade med. 

Smaken är en del av det Bourdieu kallar Habitus, den position vi tar i det ”sociala 

rummet”. Det hänger ihop med de val vi gör som får konsekvenser för bland annat vår 

livsstil och att dessa till stor del styrs av sociala faktorer (Gripsrud 2002:103). Bourdieu 

menar att man har olika kapital (ekonomiskt eller kulturellt) i det sociala rummet som 

positionerar en i samhället och ger en person dess status (Gripsrud 2002:100). Vidare i 

Bourdieus resonemang finns det han kallar för ”Den rena smaken” och ”Den barbariska 

smaken” (den folkliga smaken). Här menar Jostein Gripsrud att även kvalificerade 

kulturkännare kan uppskatta verk som placeras i populärkultursfacket som alltså är mer 

folklig i sin framtoning. Ibland hävdar de att de gör just det för att de på grund av sin 

djupa kunskap om ämnet kan upptäcka detaljer och underliggande meningar i verken 

(Gripsrud 2002:123). 

Vid analysen av genusaspekten och sexualiteten i nyinspelningen är Madeleine Klebergs 

teorier intressanta. Hon menar på att sexualiseringen av medierna de senaste åren har ökat 

och att man även kan se en ökning av sexualitet som själva temat i dagens medieutbud 

(Kleberg 2006:20). Vid en jämförelse av filmerna är dessa teorier relevanta för att se om 

så är fallet. 

Vidare är Laura Mulveys teorier väsentliga vid en analys av sexualitet och genusaspekten. 

Hon skriver om det hon kallar för ”looked- at- ness”, i Visual Pleasure and Narrative 

Cinema(1975), och menar att det finns en uppdelning mellan könen där män är aktiva och 

kvinnor är passiva. Med det menar hon att kvinnans roll ligger i att visas upp. Kvinnan är 

nödvändig för filmens narrativ, men det inte är kvinnan i sig själv som är viktig, hon finns 

6




för att hon spelar en roll för hur mannen i filmen agerar och för publikens objektifiering. 

Mulvey menar att film ingående kan forma hur publiken ser på kvinnan. Detta förstärker 

kvinnans roll som passiv, som den patriarkala ordningen förespråkar (Braudy, Cohen 

1999: 837-842). Hennes teorier kan säkerligen appliceras i viss mån på båda filmerna, 

men vid en jämförelse är det snarare intressant att se om dessa teorier förstärks eller 

försvagas i nyinspelningen. 

Ytterligare en teori av relevans gällande sexualitet och genus är Gill Rosalinds teori om 

det hon kallar ”re-sexualisering”. Hon menar att det har skett en förflyttning från sexuell 

objektifiering av kvinnor till en sexuell subjektifiering. Vilket innebär att kvinnor själva 

har makten över sin egen sexualitet, att de väljer att vara sexuella och objektifieras inte 

mot sin vilja (Gill:2003). 

Dana Polan skriver att relationer tycks vara av hopplös natur i skräckfilmer. Han tar upp 

Sam och Lilas relation (i originalfilmen) som ett annat alternativ till hur relationer i 

skräckfilmer kan se ut; att manligt och kvinnligt möts utan att det utvecklas till kärlek. 

Detta ser han som ett avståndstagande från det dominerande paradigmet i klassisk 

amerikansk film och myten om kärlekens frälsande makt, ”oedipal trajectory” 

(Polan:119). Detta är tänkvärt vid en analys av hur Sam och Lilas relation ser ut och hur 

nyinspelningen skiljer sig från originalet i den aspekten. 

Regissören Sergej Eisensteins montageteori handlar om att en film utgörs av en rad 

filmklipp som sätts ihop på ett bestämt sätt efter varandra, och att detta i sin tur medför de 

responser i vårt medvetande som skapas av just dessa ”stimuli” (Gripsrud 2002: 54-55). 

Det finns även experiment, utförda av Lev Kuleshov, som pekar på att om man visar en 

bild och samtidigt visar en annan bild vid sidan av, så tolkas den ursprungliga bilden olika 

beroende på vad bilden på sidan av visar. Detta utvecklade Eisenstein och menade att det 

kunde skapas helt ny mening om man satte ihop två sekvenser som skiljer sig helt från 

varandra (Gripsrud 2002:55). Detta är av stor relevans när man analyserar film eftersom 

att film är just klipp som läggs efter varandra i en bestämd ordning. I nyinspelningen finns 

det även nya sekvenser i våldsscenerna som inte finns med originalet och då är det av 

intresse att ha Eisensteins teori i åtanke. 

7




2.2 Metod 

För att kunna analysera de tecken som skapar betydelse och mening (de koder som består 

av tecken och konventioner gemensamma för en kultur) har jag använt mig av Roland 

Barthes metoder som har stark teoretisk förankring; det han kallar för denotation, 

konnotation och myt. Detta innebär att det finns två ordningar av beteckning där 

denotation (den första ordningen) är den uppenbara betydelsen hos tecknet och 

konnotation (den andra ordningen) innefattar den mänskliga faktorn, hur tecknet uppfattas 

hos en person beroende på dennes egna uppfattningar om tecknet. Myt är den term 

Barthes använder för att avse hur verkligheten avspeglas, exempelvis vad som anses vara 

manligt respektive kvinnligt i en kultur (Fiske 1997: 118-121). 

I analysen ska jag även använda mig av olika kategorier av tecken redogjorda av C. S. 

Pierce, som visar på förhållandet mellan tecknet och det hänvisade objektet. Dessa är 

ikon, index och symbol, där ikon står för att tecknet liknar objektet, till exempel ett 

fotografi. Index har en direkt koppling mellan tecknet och objektet, exempelvis att mörka 

moln indikerar på regn. Till sist symbol där de inom den gemensamma kulturen enats om 

betydelsen av tecknet (Fiske 1997:69). 

Jag ska alltså i min analys tolka tecknens betydelse, med hjälp av dessa begrepp, i de 

scener som skiljer filmerna åt. 

3. Resultat och analys 

Den första delen av analysen hanterar det mediala mottagandet, hur filmen mottogs av 

recensenterna och diskussionen kring det. Den andra, något längre delen, hanterar den 

jämförande analysen och de skillnader som finns mellan de två filmerna. 

8




3.1 Det mediala mottagandet 

Den kortaste av de tre recensionerna av nyinspelningen av Psycho är skriven i The Times 

(9-15 januari, 1999). Mer som en notis och den enda av de tre som är oförbehållet kritisk 

till filmen. Det sägs bland annat att ingen av skådespelarna, framför allt Vince Vaughn 

som Norman Bates, matchar originalets och att det hela känns poänglöst. 

Till skillnad från The Times, kritiserar The Guardian (8 januari 1999) inte filmen, utan 

nämner att idén är ogrundad, däremot inte poänglös. Upprepningen av allt det bekanta 

medför enligt recensenten en känsla av att de repeterar spökens agerande och det finns 

detaljer som inte upptäckts tidigare som ger ny mening. Skrivs bland annat att det är Van 

Sants mest utmärkande film på evigheter, att han har lyckats att gå från ett bekostat 

studioprojekt till att skapa en typ av konceptuell konst. Intressant är hur recensenten kallar 

Van Sants version för konst och Hitchcocks originalversion för ett bekostat studioprojekt, 

när man skulle kunna tro att det är just originalet som många anser vara ett konstverk. 

Recensionen i New York Times (5 december 1998) är inte heller kritisk till filmen, men 

inte heller direkt positiv. Det framkommer bland annat att Anne Heche gör det mesta av 

rollfiguren Marion, men att Vince Vaughn utgör filmens största svaghet. Det tas även upp 

en del av det som skiljer de båda filmerna åt, som det faktum att Norman masturberar 

innan mordet på Marion och de inklipp som gjorts vid mordet på Marion och Arbogast, 

som enligt The Guardian gjorts för att chocka publiken. Mer om detta i den jämförande 

analysen. Det nämns dessutom att filmen är i färg och effekterna av detta, Marion som 

mer säker på sin sexualitet samt att de två manliga huvudkaraktärerna försvagats medan 

kvinnokaraktärerna stärkts. 

De båda längre recensionerna nämner att filmen inte fungerar som en skräckfilm i den 

bemärkelsen att publiken ska bli rädd. The Guardian skriver att det inte handlar om just 

skrämseleffekten, att publiken idag kanske inte blir rädda för en enstöring som Norman 

och skriver att filmen är mer av en demonstration av hur attityder har förändrats mot film, 

våld, sexualitet, galenskap och normalitet. 

9




Det är intressant vid tolkningen av recensionerna att fundera över Pierre Bourdieus teori 

om smaken (Gripsrud 2002:103). Recensenterna kan påverkas att tycka på ett visst sätt för 

att få respekt och acceptans av sin sociala omgivning. Det finns en press som innebär att 

man ska tycka ”rätt” som spelar en stor roll för den miljö man befinner sig i. De som 

recenserar film som yrke kan antas ha ett relativt stort kulturellt kapital, som enligt 

Bourdieu ger en person dess status i samhället (Gripsrud 2002:100), och det vore konstigt 

om de inte ville upprätthålla den status det medför. Att Psycho (1960) har en sådan 

kultstatus kan innebära att det känns mer rättfärdigt att hylla en sådan film, och inte en 

nyare Hollywoodvariant av den. Men de recensioner jag fann av den nya filmen pekar inte 

helt i den riktningen. Framför allt recensionen i The Guardian som lyfter fram Van Sants 

version som ett konstverk. Det Bourdieu kallar för ”Den rena smaken” och ”Den 

barbariska smaken” är i det här resonemanget intressant. Speciellt om man även funderar 

över det som Gripsrud tar upp; nämligen idén om att kultur- och filmkännare öppet kan 

uppskatta ”folkliga” verk just därför att de med hjälp av sin kunskap om ämnet kan förstå 

och tolka verken på ett annat sätt än den allmänna massan (Gripsrud 2002:123). Detta är 

påtagligt när det gäller recensionen som publicerats i The Guardian där nyinspelningen 

hyllas, att det är ”en utforskning av repetition och det kusliga”. Det känns nästintill 

överdrivet, som att recensenten Jonathan Romney vill visa på sin egen kunskap om ämnet 

och att han kan finna, som han säger, hittills obemärkta detaljer som ger en helt ny mening 

till filmen. 

3.2 Jämförande analys 

Nyinspelningen av filmen Psycho är en så kallad ”scen för scen” nyinspelning. Det 

innebär att varje scen i stort sett är identisk med originalet; samma narrativ, nästintill 

identisk konversation, i stort sett samma miljöer (dock modernare), samma namn på 

karaktärerna och så vidare. I det här fallet använde man även samma musik som i 

originalet, skriven av Bernard Herrmann men nyinspelad av Danny Elfman (The New 

York Times 1998-12-05). 

10




Det som gör det intressant att analysera den här typen av nyinspelning är de små 

skillnaderna. Då regissören väljer att ändra vissa inslag kan det förutsättas att denne anser 

att de är av stor betydelse för scenens och filmens meningsskapande funktion. 

3.3 Sexualitet och genus 

Det första jag tänkte fokusera på är ”sexualiseringen” av huvudkaraktären Norman Bates. 

I originalfilmen framgår det att Norman intresserar sig för Marion, men inte nödvändigtvis 

på samma sätt som det framställs i nyinspelningen. I scenen där han smygtittar på Marion 

när hon byter om gör han det i originalet under bara några sekunder och kameran filmar 

endast hans öga i närbild och profil. Efteråt ser han fundersam ut men går beslutsamt mot 

huset. Väl där slår han sig ner vid köksbordet och fingrar på en skål istället för att gå upp 

till sin mor på övervåningen. I den nyinspelade versionen har Van Sant valt att ändra på 

scenen på ett sätt som får Norman att framstå som en betydligt mer sexuell person. När 

han tittar på Marion genom hålet i väggen växlar kameran mellan att filma ögat i närbild 

och att filma hela ansiktet där han står med öppen mun samtidigt som han masturberar. 

Efteråt ser han något skyldig ut. Scenen följer sedan i samma spår som i originalet 

förutom att skålen på köksbordet bytts ut mot ett rött äpple som i det här sammanhanget 

kan ses som en symbol för Edens lustgård och frestelse. När Lila Crane senare letar 

igenom Normans hus hittar hon en porrtidning på pojkrummet. Hon bläddrar i den och 

skakar på huvudet, detta är det vi får se, men dessa avvikelser konnoterar en känsla av 

Norman som mer sexuell och något perverterad. Något som skulle kunna tala emot detta 

är att Van Sant inte låter det klargöras att det skulle finnas två andra saknade flickor i 

området kring motellet, som det gör i originalet. Med den informationen tycks Norman ha 

satt det i system att mörda unga kvinnor, och har därmed kanske en djupare störning än 

den han lider av i nyinspelningen. En möjlighet kan vara att Van Sant vill få det till att det 

var just Marion som triggade igång något inom Norman, och att begå mordet inte är något 

som han i annat fall skulle ha gjort. 

11




Klebergs teori om den ökade sexualiseringen i medierna (Kleberg 2006:20) blir tydlig när 

man jämför de två Psycho filmerna. Inte minst den ökade sexualiseringen av Norman 

Bates, men även andra aspekter som till exempel framställningen av Marion och en något 

ökad nakenhet som beskrivs nedan. Korrigering av vissa scener kan bero på det som 

Kleberg nämner, att sexualiseringen ökat i allt mediautbud och därför måste följa denna 

utveckling för att undvika att filmen inte känns utdaterad och ointressant för den nya 

publiken. Publiken idag är möjligtvis också mer avtrubbad, kan krävas mer än vad som 

krävdes för publiken på 1960-talet för att något ska fånga deras intresse. Det kan också 

bero på att publiken blivit mer passiv i sina egna reflektioner och att skildringarna därför 

tenderar att bli mer rakt på sak. 

I scenen när Norman tjuvtittar på Marion så tar hon i originalfilmen aldrig av sig 

underkläderna medan hon i nyinspelningen tar av sig behån och rör sig närmare kameran. 

När Marion blir knivhuggen i den berömda duschscenen i originalfilmen ser man aldrig 

Marions nakna kropp helt tydligt då vattenångan gör bilden något oklar. När hon sedan 

faller med duschdraperiet i handen så filmas aldrig hela kroppen utan bara ansiktet och 

axeln. I nyinspelningen är det även där en något suddig effekt under själva mordet. Men 

när hon med duschdraperiet faller ner, landar hon över badkarskanten och ligger på alla 

fyra över kanten tydligt exponerad. 

Laura Mulveys teori om det hon kallar ”looked- at- ness” och kvinnans roll som sexuellt 

objekt (Braudy, Cohen 1999: 837-842), kan i en jämförelse mellan de båda filmerna ses 

som stärkt i och med den något ökade exponeringen av Marion. Marions yttre får den 

manliga karaktären att agera på ett visst sätt och fyller en funktion i hur historien 

fortskrider. Däremot motsägs hennes teori något i nyinspelningen då Lila framställs som 

en starkare kvinna än i originalet, mer om det nedan, och att hennes roll i filmen inte fyller 

en direkt funktion för hur de manliga karaktärerna agerar. 

Det finns andra detaljer i nyinspelningen som också pekar mot en ökad sexualisering. I 

första scenen, när Marion och hennes älskare Sam befinner sig på ett hotellrum, hör man i 

nya versionen ett högljutt par ha sex i ett annat rum. Marion skäms i originalet för att de 

träffas i hemlighet på billiga hotell medan hon i nyinspelningen tydligt uttalar att det är 

12




den typen av hotell folk träffas på för att ha sex. Hon visar inga tecken på skuldkänslor, 

tvärtom, hon ler och verkar betydligt mer avslappnad över situationen. Dessa typer av 

tecken på Marions mer självsäkra attityd tar även recensenterna i The Guardian och The 

New York Times upp, kallar den ”nya” Marion för mer egensinnig, flörtig och mer sexuellt 

självsäker. Gill Rosalinds teori om det hon kallar ”re-sexualisering” (Gill:2003) är här av 

relevans. Det faktum att den nya versionen är i färg och originalet är i svartvitt utnyttjar 

Van Sant i sin framställning av Marion. Han låter henne bära starka färger på kläderna och 

orangemålade naglar. I scenen på hotellrummet bär hon orange underkläder till skillnad 

från Hitchcocks Marions jungfruligt vita. Allt detta indikerar på en större (sexuell) 

medvetenhet och självsäkerhet. I scenen som följer är Marion är tillbaka på sitt jobb och 

möter sin chefs affärskollega Mr Cassidy. I båda filmerna sker ett visst flörtande från Mr 

Cassidys sida gentemot Marion, dock så känns det mer oskyldigt i originalet. I nya 

versionen sker det mer öppet, han ögnar Marion uppifrån och ner, ser på henne med öppen 

mun och blinkar med ena ögat. När hon säger att hon mår dåligt och ska spendera helgen i 

sängen, säger Mr Cassidy i nya versionen att det är den enda lekplats som slår Las Vegas 

varpå de båda männen skrattar. Detta förstärker myten om vad som är typiskt manligt och 

kvinnligt, att männen anspelar på sex medan kvinnan ler och är mer passiv, som Laura 

Mulvey anser är en typisk framställning av kvinnor i film. 

Även relationen mellan Marions syster Lila och älskare Sam skiljer sig något från 

originalfilmen. I nyinspelningen överraskar Sam Lila när han ger henne en kyss på kinden. 

Han tittar henne i ögonen och hon ser undrande efter honom när han går. Det behöver inte 

vara en sexuell invit, men är ändå en intressant detalj. Dana Polans teori om att Sam och 

Lilas relation i originalfilmen är ett avståndstagande från klassisk amerikansk film och 

dess myt om kärlek (Polan:119) är värd att uppmärksamma. Det är i och med detta 

”avståndstagande” i originalfilmen som det är intressant att fundera över Sam och Lilas 

relation i nyinspelningen. Med tanke på det Kleberg skriver om den ökade sexualiseringen 

kan det finnas ett större behov hos dagens publik att känna en romantisk spänning mellan 

Sam och Lila, med tanke på deras förväntningar på det dominanta amerikanska 

filmkonceptet. 

13




3.4 Våldsskildringar 

Våldsskildringarna i de båda filmerna skiljer sig på ett uppenbart sätt då originalet är i 

svartvitt och nyinspelningen i färg. Det kan bidra till att vissa scener upplevs mer 

våldsamma och brutala. Duschscenen när Marion blir mördad skiljer sig på flera sätt 

utöver de som är beskrivna ovan. Förutom effekten av att blodet är rött, är det betydligt 

större mängd blod, bland annat på väggen och mer blod som stänker ner i vattnet och 

rinner längs Marions ben. Det är även något mer våldsamt och Van Sant använder 

(moderna) ljudeffekter för att skapa en obehagligare känsla. Första knivhugget ljuder högt 

när det når motstånd i Marions kropp, till skillnad från originalet där det inte har samma 

styrka. I Van Sants version har han låtit skärsåren spela en stor roll i effektskapandet då de 

är väldigt distinkta mot Marions bleka kropp när hon ligger över kanten. När Norman 

upptäcker mordet, som han tror att hans mor begått, blir han i båda versionerna först 

mycket chockad. Men i originalet samlar han sig och städar upp med stor beslutsamhet, 

även om han är besvärad. I nya versionen är Norman mer skärrad, det är svårare att torka 

upp allt blod, han hostar och mår fysiskt illa. Detta kanske för att skapa en starkare känsla 

av hur brutalt och omänskligt utfört dådet var. Kanske också för att förstärka Normans 

svaga sidor och känslighet. 

Mordet på Arbogast är även det mer våldsamt i den nya filmen. I originalet får Arbogast 

ett hugg i bröstet som stänker upp en rännil av blod över ena ögat varpå han faller bakåt i 

trappan. Liggandes på golvet får han motta ytterligare ett hugg och antydan till ett sista 

innan scenen är över. I nyinspelningen får Arbogast två hugg mot huvudet och han mottar 

ytterligare ett hugg innan han faller till golvet. Väl där hörs det tydligt att han får motta 

två hugg till innan scenen bryts. 

Van Sant har även klippt in korta bildsekvenser vid morden på Marion och Arbogast som 

inte finns med i originalet. När Marion mördas syns mörka moln som hopar sig på himlen, 

som ett index på en annalkande storm, och därmed konnoteras en känsla av att det är 

något kraftfullt/stormigt som håller på att hända. När Arbogast mördas har Van Sant 

klippt in två olika bilder varav den första visar en nästintill naken kvinna med ögonbindel, 

liggandes på sidan vänd mot kameran. Nästa visar en ko ståendes på en väg i mörkret, där 

14




kameravinkeln är från bakom vindrutan. Regissören Sergej Eisensteins montageteori är 

av relevans här då den innebär att publikens responser styrs av på vilket sätt en film är 

klippt (Gripsrud 2002: 54-55). Kvinnan med ögonbindel kan konnotera olika saker hos 

publiken, visa Arbogasts privataste tankar, för att skildra fler sidor hos karaktären. Eller 

som en liknelse, kanske ett tecken på underlägsenhet eftersom kvinnan nästintill är naken 

och befinner sig därför i en utsatt position. Hon bär ögonbindel och det antyder att hon är 

blind för omgivningen. Kon på vägen indikerar på något framrusande och olycksbådande, 

som uttrycket ett rådjur i strålkastarljus, skräckslaget och chockat. Van Sant vill skapa en 

annan omedveten (eller medveten) mening till scenen, en effekt som han kanske saknade i 

originalet. De båda inklippen när Arbogast mördas åstadkommer en ökad känsla för 

kaoset som pågår i hans huvud när han chockad attackeras, men också för det allmänna 

kaoset i hela situationen. 

Sista scenen med våldsinslag är när Sam och Lila övermannar Norman nere i källaren. 

Miljön skiljer sig mot den alldagliga källaren i originalet, denna liknar ett konservatorium. 

Modern sitter i en stol framför en bur med ett tjugotal levande fåglar i, vars kvitter skapar 

oreda och en surrealistisk känsla till scenen. När Lila får se moderns döda kropp stärks 

djurlätena samtidigt som det kryper en spindel ur munnen liket. Lila skriker högt och allt 

detta bidrar till en rörig och förvirrad situation. I originalet sker allt snabbare. Lila hittar 

moderns kropp och skriker till innan Norman kommer in. Tätt bakom är Sam som raskt 

övermannar honom på eget bevåg. I nya versionen utmynnar det i ett vildare slagsmål där 

glas krossas, Lila sparkar Norman i huvudet och de lyckas tillsammans övermanna 

Norman som är utklädd till sin mor. Det här visar också på det som recensenten i The New 

York Times skriver, att Van Sant har ”stärkt” kvinnornas karaktärer och ”försvagat” 

männens. Lila är genomgående tuffare och kaxigare i nyinspelningen. När man får möta 

Lila första gången i originalfilmen, frågar hon ut Sam om han vet var Marion befinner sig. 

Hon är upprörd, brister ut i tårar och ber om ursäkt. I nyinspelningen i samma scen kliver 

hon bestämt in genom dörren med knallgula hörlurar på huvudet. Hon stänger inte av utan 

låter hörlurarna hänga runt halsen så man hör musiken i bakgrunden när hon talar med 

Sam. Hon höjer rösten när hon frågar ut honom, som hon sedan ber om ursäkt för, men 

inga tårar eller upprördhet som kan uppfattas som en svaghet. Detta indikerar på just det 

15




som recensenten syftar på, att de båda kvinnliga karaktärerna framstår som starka, 

självsäkra och medvetna på ett sätt som de inte gör i originalet. I framställningen av 

Norman finns det flera tecken på svaghet, som det att han masturberar och den 

medföljande skammen, det röda äpplet som tecken på han gav efter för frestelsen, 

porrtidningen och att han mår fysiskt illa när han städar upp efter mordet. 

3.5 Slutsats och diskussion 

Innan jag läste recensionerna var jag övertygad om att nyinspelningen skulle få dålig 

kritik då originalfilmen har sådan kultstatus. Att recensenterna på grund av sin status som 

filmvetare inte vill förknippas med en annan version än originalet. Men det var ett 

betydligt mer blandat mottagande för den nya versionen. Jag är inne på det som nämns i 

analysen, att de med stort kulturellt kapital har ”råd” att tycka sig veta lite bättre än den 

stora massan. De anser att de kan göra en annan tolkning av filmen, se en annan 

dimension i innehållet än de utan denna kunskap. Att recensenterna tycker på ett speciellt 

sätt har en grund i det som Bourdieu menar, att det kulturella kapital de besitter har 

positionerat dem i samhället, och den positionen spelar en roll i hur de tycker om ting. 

Recensionen i The Guardian känns något pretentiöst men det kan även vara så att 

recensenten som liknar filmen vid ett konstverk helt och fullt står för det han skriver. Den 

andra längre recensionen var mer neutral och recensenten kanske velar mellan Bourdieus 

kulturella kapital och värnandet om detta, men också en önskan att framställa sig som en 

kulturvetare som kan finna en annan mening i filmen och upplysa den allmänna massan 

om detta. 

Man kan tydligt skilja en förändring i hur både sexualitet och våld skildras i 

nyinspelningen. I originalfilmen känns Norman mer komplex och hans sexuella läggning 

och störning blir inte lika tydlig som i Van Sants version. Det känns, som beskrivet ovan, 

att publiken idag inte har samma ork eller önskan att göra egna tolkningar, då de är vana 

vid att få det mesta tydligt förklarat. Att film idag är mer rakt på sak i sina skildringar. Just 

därför kanske Norman öppet måste masturbera och titta i porrtidningar för att de ska förstå 

16




hur han fungerar istället för den mer inneslutna Norman i originalet. En ökad 

sexualisering i media leder till att publikens förväntningar förändras, det finns andra krav 

på innehållet i en film idag än vad det gjorde för 50 år sedan. Det innebär inte att all film 

måste följa ett specifikt mönster, men gör man en film som står utanför det klassiska 

filmkonceptet kan det få konsekvenser för mottagandet, som att filmen kanske når en 

mindre publik. Gills teori om en re-sexualisering blir även den tydlig vid en jämförelse. 

Att Marion är mer självsäker på sin sexualitet och har en flörtigare framtoning indikerar 

stark på detta. Lila är även hon en starkare karaktär i nyinspelningen och förmedlar en 

känsla av att det mesta sker på hennes villkor. I och med detta är Mulveys teorier om 

looked-at-ness något tvetydiga. I Marions fall sker en något ökad exponering och Norman 

agerar på ett sätt just på grund av hennes utseende vilket visar på det Mulvey tar upp i sin 

teori. Men i Lilas fall stärks inte den teorin i nyinspelningen, snarare tvärtom. 

Våldsskildringarna skiljde sig inte i lika stor utsträckning som sexualiteten, även om man 

kan se en viss ökad mängd blod och en något ökad brutalitet i överfallen. Där kan det vara 

som recensenterna skriver, att publiken inte räds en enstöring som Norman längre. Därför 

blir de scener med våldsinnehåll något brutalare i sin framtoning för att skapa större 

obehag och för att möta publikens förväntningar på en film som placeras i 

skräckfilmsfacket. De inklipp Van Sant har gjort vid överfallen kan bero på detta, att han 

tar till ytterligare medel för att skapa en obehagligare, kaosartad känsla i våldet, och skapa 

ny mening, som det Eisenstein tar upp i sin montageteori. 

De ändringar som Gus Van Sant gjort visade sig vara fler än jag trodde. Det är detaljer, 

men de är av stor betydelse för hur innehållet och karaktärerna tolkas. Med större 

utrymme i uppsats och tid vore det intressant att gå mer på djupet och jämföra fler detaljer 

som skiljer de båda filmerna åt. Till exempel om karaktärernas utseende följer dagens 

ideal, hur kameravinklar, musiken och miljöerna har förändrats. Det vore även intressant 

att jämföra fler filmer och nyinspelningar, för att kunna se övergripande mönster, och göra 

en diskursanalys på vad de dominerande ideologierna i samhället ställer för krav på hur 

film ska se ut idag. 

17




4. Källförteckning 

Tryckta källor 

Braudy Leo, Cohen Marshall (1999), Film Theory and Criticism- Introductory Readings, 

sida 833-844; Mulvey Laura, “Visual Pleasure and Narrative Cinema”, New York: Oxford 

University Press 

Fiske John (1997) Kommunikationsteorier. En introduktion. Stockholm: Wahlström & 

Widstrand. 

Gibian Peter (1997), Massculture and everyday life, sida 119-127; Polan Dana, “Eros and 

Syphilization- The contemporary Horror film”, New York & London: Routledge 

Gill Rosalind (2003)”From sexual Objectification to sexual Subjectification: The 

Resexualisation of Women´s Bodies in the Media” i Feminist Media Studies, Vol 3, No 1, 

mars 2003, sida 100-106. 

Gripsrud, Jostein (2002) Mediekultur, mediesamhälle. Göteborg: Daidalos 

Kleberg Madeleine (2006) Genusperspektiv på medie- och kommunikationsvetenskap, 

Stockholm: Högskoleverket 

Elektroniska källor: 

Psycho (1960), regi: Alfred Hitchcock. Produktion: Shamley Productions. 

Psycho (1998), regi: Gus Van Sant. Produktion: Universal Pictures (presents), Imagine 

Entertainment. 

18




19

B-Uppsats Psycho vs. Psycho

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?