Läs den fullständiga rapporten här - Projekt Karin

Studieresa till Oslo politidistrikt, 26-27 augusti 2009
Rapport skriven av:
Nina Berg och Pär Stihl, Polisområde Malmö, Brott i nära
relation, Projekt-Karin.
Bakgrund
Bakgrunden till resan var en intervju 1 som Pär Stihl genomförde med Helene
Berg Hatleseth, forskare vid Rättssociologiska Institutionen i Lund. Helene
arbetar för närvarande med en doktorsavhandling med arbetsnamnet: ”Åtal eller
inte”. Avhandlingen fokuserar på barns rättssäkerhet och att hitta
bakomliggande faktorer till att majoriteten av misshandelsärenden mot barn inte
leder till åtal. Helene håller i dagsläget på med del 1 av sin studie och har där
gått igenom 450 svenska förhör och 200 norska förhör gällande misshandel mot
barn i åldern 0-18 år. Helene har noterat skillnader i de förhör som hållits av
svenska och norska förhörsledare. Enligt Helene grundar sig detta i den metodik
som lärs ut på respektive utbildningen. Sammanfattningsvis kan det urskiljas
åtminstone 6 område som skiljer sig åt mellan de olika utbildningsmodellerna
och dess effekter.
Dessa skillnaderna gjorde att vi ville göra en jämförelse mellan den norska och
svenska utbildningsmodellen. Enligt de inriktningsbeslut avseende
utvecklingsdelen i Projekt Karin, beslutades i maj att Nina Berg och Pär Stihl
skulle göra en studieresa till Norge i syfte att studera utformningen av deras
barnförhörsutbildning och deras utvecklade koncept för analys av barnförhör.
Resan genomfördes den 26- 27 augusti 2009. Kontakt togs med Åse Langballe
forskare vid NKVTS - Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress.
Åse Langballe samarbetar med Helen Berg Hatleseth i den aktuella studien.
Åse Langballe har arbetat mycket tillsammans med norsk och svensk polis.
Tillsammans med Kari Trøften Gamst, även hon forskare, har Åse utvecklat den
utbildning som norska barnförhörsledare genomgår vid polishögskolan. Vad
gäller Kari så är hon idag verksam vid ett regionalt center för barn utsatta för
våld och traumatisk stress.
Åse Langballe i sin tur hjälpte oss och förmedlade kontakten till Tone Davik vid
KRIPOS (Kriminalpolitisentralen), OSLO. Tone är polis och en av Norges
främsta barnförhörsledare. Tone är kurs- och ämnessansvarig för den norska
polishögskolans vidareutbildning gällande förhör med barn och ungdomar. Inom
utbildningsdelen samarbetar Tone med Kari Trøften Gamst och Åse Langballe
1 Se vidare bilaga : Intervju med Helen Berg Hatleseth

som bland annat arbetet fram materialet, vilket kommer att beröras senare i
rapporten.
Studiedag 1
Vår första dag tillbringade vi på KRIPOS, där vi träffade och samtalade med
Tone Davik samt Kari Trøften Gamst. Kari ersatte kollegan Åse Langballe som
hade fått förhinder.
KRIPOS, som Tone arbetar vid, är en specialenhet inom polisen och som kan
jämställas med vårt Rikskrim. KRIPOS innehåller ett flertal enheter för olika
professioner inom polisen. Tone, som är specialiserad på barn, tar sig an olika
ärenden där barn skall höras och hon reser över hela Norge för att hålla
barnförhör.
Som ovan nämnts så kunde 6 områden utskiljas i intervjun med Helene Berg
Hatleseth. Dessa områden är;
1. Kontaktetablering
2. Kommunikationsteknik
3. Avslutning
4. Intern feedback
5. Manualstyrt och mekaniskt
6. Längre utbildning
Vid en diskussion med Tone och Kari, kring dessa sex områden, framkom
följande synpunkter och slutsatser;
1. Kontaktetablering
Vid den norska utbildningen betonar man starkt kontaktetableringsfasen
eftersom den är den absoluta förutsättningen att kunna genomföra förhöret.
De försöker att träna barnet i att berätta genom prata om ett område som ligger
nära barnets intressen eller något barnet nyligen har varit med om. För att kunna
hitta barnets intressen så förväntas förhörsledaren kontakta personer i barnets
närmiljö för att få klarhet kring det. Det betonas ytterligare att denna fas är
nyckeln till att barnet skall bli motiverat till att öppna sig och kunna berätta om
det som hänt.
Tone betonade också att om förhörsledaren märker att hon/han inte får den
kontakt med barnet så förväntas förhörsledaren bryta förhöret. Tiden för
kontaktetableringen kan variera stort och enligt Tone kan den pågå upp till 20

minuter. Det kan i enskilda fall även vara nödvändigt att genomföra flera förhör
med ett barn där det första förhöret blir en form av "kontaktetableringsförhör".
Detta kan vara speciellt viktigt då det gäller förhör med de minsta barnen eller
mycket otrygga och traumatiserade barn. Detta är självfallet avhängigt av
barnets ålder. Tone betonar också flexibiliteten i denna fas. Om barnet direkt
börjar berätta om brottet så följer förhörsledaren med i denna del.
Till skillnad mot Sverige så har Norge en lagstiftad del som innebär att
förhörsledaren måste uppmana barnet att tala sanning innan det att förhöret
kommer in på den brottsliga delen. Ytterligare en skillnad är att vid förhör med
barn som fyllt 12 år, så har förhörsledaren en skyldighet att informera barnet om
att det inte behöver medverka vid förhöret – detta gäller dock bara där den
misstänkte är en närstående, förälder, mor- och farföräldrar och liknande. Där
den misstänkte inte finns inom barnets familj så har barn över 12 år vittnesplikt.
Enligt Tone så träffar de inte regelmässigt barnet två gånger utan likt de svenska
förhållandena hålls oftast endast ett förhör med barnet. Tone berättade också att
den norska lagstiftning föreskriver att så få förhör som möjligt skall hållas med
barnet i fråga. Tone säger att där ligger den norska lagstiftningen efter då
forskning pekar åt motsatt håll.
2. Kommunikationsteknik
Sammantaget så kan det sägas att det är mycket likt den modell som används i
Sverige. Vid den norska utbildningen går man igenom de förhörets olika faser
och tränar dessa inför grupp. Den bild som förmedlades i intervjun med Helene
Hatleseth var att utbildningen i Norge var påtagligt längre vilket dock inte
stämde och vilket berörs senare i rapporten.
3. Avslutning
Vad gäller avslutningsfasen så innebär den att förhörsledaren alltid försöker att
säga någonting positivt kring förhöret och försöker att förmedla till barnet att
han/hon tycker det varit trevligt att träffa barnet. Förhörsledaren betonar också
att det har betytt mycket för honom/henne och för utredningen, att barnet har
givit mycket bra information. Förhörsledaren frågar även barnet om det kan
tänka sig att komma tillbaka i syfte att förbereda eventuellt kommande förhör.
Det centrala är att barnet ska gå ifrån förhöret med en positiv känsla.
Denna typ av avslutningsfas skiljer sig dock inte nämnvärt från den
avslutningsfas som lärs ut vid dagens svenska barnförhörsutbildning.

4. Indirekt feedback
I Helene Berg Hatleseth intervju beskrivs den norska indirekta feedbacken som
mycket lovande och väl inarbetad varför vi hade stora förhoppningar kring
denna del. Det visade sig dock inte finnas någon sådan modell eller mall för
feedback. Telefonkontakt togs med Helene Berg Hatleseth efter hemkomsten för
att klara ut begreppen. Hon kunde bekräfta att det inte i dagsläget finns något
uppbyggt system för "indirekt feedback" som beskrivits i intervjun, varken som
inlagd del i utbildningen eller som genomförd modell ute i polisdistrikten. Det
hade av något skäl uppstått missförstånd i frågan men hon betonade att de
däremot arbetar i denna riktning med att utveckla denna modell och har som
målsättning att ta fram en effektiv feedback modell.
5. Manualstyrt
Denna del var inget som vi kunde få ytterligare belyst eftersom att det främst
berör de svenska förhören. I detta sammanhang så väcktes frågor kring var, hur
och när de av Helene analyserade förhören, norska respektive svenska förhören
är hållna. Den norska utbildningsmodellen är relativt ny liksom den svenska. I
Sverige finns idag ca 70 barnförhörsledare som har gått steg 2 utbildningen.
6. Längre utbildning
Enligt uppgift från Helene Berg Hatleseth innefattar den norska utbildningen 30
poäng i förhållande till den svenska som innefattar 10 poäng.
År 2003 förändrades alla norska polisvidareutbildningar till att få högskolestatus
och vad gäller barnförhörsutbildningen så utökades samarbetet med Kari Trøften
Gamst och Åse Langballe så pågått sedan 1993.
Dagens krav till studenter som söker till den norska barnförhörsutbildningen
(Kommunikasjon mellom avhører og barn i dommeravhør) är:
• Minimum 3 års utredningserfarenhet eller fortbildningen ”generell
utredning”
• KREATIV-utbildningen – en generell fortbildning kring förhör
innehållande moment i vittnespsykologi, kommunikationskunskap,
fasuppdelade förhör (PEACE), lagstiftning och etik m.m. – samt förhör
med vuxna.

Dagens "dommeravhørsutdanning" är upplagd på följande sätt:
• Arbetskrav för nybörjare: Skriftlig hemuppgift som skall användas som
utgångspunkt för diskussioner och grupparbete på samling 1.
• Samling I: 2 veckor på PHS, undervisning, grupparbete och handledning
på övningar.
• Mellan samling I og II ska studenterna genomföra ett dommeravhør som
ska skickas in för utvärdering.
• Samling II: 1 vecka på PHS där det huvudsakligen arbetas i grupper med
utvärdering och handledning av de dommaravhør studenterna har
genomfört samt en del teoretisk undervisning.
• Efter samling II skall studenterna genomföra ett nytt förhör som sedan ska
sändas in för genomgång och utvärdering. Dessutom skall de skriva en
projektuppgift som blir värderat som godkänd /icke godkänt.
• Därefter genomför studenterna en muntlig examen där de betygssätts.
Vad gäller den svenska utbildningen så är denna uppdelad i tre steg.
Steg 1 heter : ”Utredningsmetodik med inriktning på brott mot barn och
ungdomar”(15 högskolepoäng). Kursen omfattar 10 veckors heltidsstudier.
Steg 2, ”Intervju- och förhörsmetodik – barn och ungdomar”, omfattar 5 veckors
heltidsstudier (7,5 högskolepoäng). Steg 3, ”Förhörsmetodik – barn och
ungdomar, återkommande fortbildning” är en vidareutbildning med
omfattningen två veckors heltidsstudier varav en veckas eget arbete som utförs
före kursen. I förslag till FAP (Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd)
gällande barnförhörsledare föreskrivs att endast de som med godkänt resultat
har genomgått av Rikspolisstyrelsen beslutad och anordnad central
funktionsinriktad utbildning eller motsvarande, får hålla förhör med barn under
18 år.
”Se min kjole – Oda i dommeravhor”
Vid mötet med Tone Davik och Kari Trøften Gamst så diskuterade vi deras
förhörsmetodik och vi försågs med var sitt utbildningsmaterial – bestående av en
DVD film samt manual – vid namn ”Se min kjole – Oda i dommaravhor”. Detta
material används i den norska barnförhörsledarutbildning och nedan följer en
sammanfattning av materialet och metoden.
Filmen och manualen är ett undervisningsupplägg som främst riktar sig mot
polis och åklagarmyndighet i Norge. Det vänder sig också till andra berörda
parter som kommer i kontakt med barn där man kan misstänka sexuella

övergrepp eller annan bristande omsorgsvikt. Undervisningsmaterialet
presenterar en dialogisk kommunikationsmetod som är baserat på 7 faser.
Metoden är utvecklad av forskarna Kari Trøften Gamst och Åse Langballe och
tar sin utgångspunkt i deras doktorsavhandling ”Barn som vitner”. Materialet
består av en film där man får följa episoder i Odas liv, som senare är grunden till
att Oda blir förhörd av en polisiär barnförhörsledare i ett ” dommeravhør ”
(vilket innebär att domaren är med i medhörningsrummet. Utförligare förklaring
kring detta kommer senare i rapporten). Vid detta förhör presenteras
förhörsmetoden och den skriftliga manualen beskriver genomförandet av
förhöret och en kortfattad teoretisk bakgrund.
De 7 faserna i metoden är:
1. Förberedande fas
2. Kontaktetablering
3. Inledande prosedurer
4. Introduktion till tema
5. Den fria berättelsen
6. ”Sondering”
7. Avslutning
1. I den första förberedande fasen är målet att reducera stress och förvirring hos
barnet. Information skall ges och inhämtas för att kunna uppnå bästa möjliga
förberedelser av barnet, omsorgsperson och de i medhörningsrummet.
Förhörsledaren skall i denna fas, som är innan förhöret äger rum, förbereda sig
och skaffa sig information kring barnet samt genomföra ett förmöte med
domaren som skall sitta med i medhörningsrummet under förhöret.
Teorierna är att en trygg förhörsledare ger ett tryggt barn i förhörssituation.
Goda förberedelser leder också till att personerna i medhörningsrummet känner
sig trygga och avslappnade i situationen. Förhörsledaren måste också försäkra
sig om att förhörsrummet är i ordning och att tekniken fungerar.
2. I den andra fasen är målet att skapa kontakt med barnet och få barnet att
känna sig så tryggt och avslappnat som möjligt.
Förhörsledaren skall skapa kontakt med barnet och skapa sig en bild av barnets
kognitiva och emotionella nivå samt introducera dialogen som
kommunikationsform. Enligt norsk lagstiftning, § 122, skall förhörsledaren
också uppmana barnet till att tala sanning under förhöret.

Fasen anses vara uppnådd när barnet
- uttrycker sig fritt verbalt
- uttrycker sig personligt
- när en dialog har uppstått
3. I den tredje fasen är målet att de grundläggande förutsättningarna för förhöret
skall presenteras. Barnet skall informeras om vad som skall ske, vad som
förväntas och vilken roll barnet har och vilken roll förhörsledaren har. Det är
viktigt att denna information kommer fram till barnet i en dialog form och inte
som en monolog från förhörsledaren. Barnet skall uppmuntras till att reflektera
över informationen som ges för att kontaktetableringsfasen skall upprätthållas.
Barnet uppmanas också till att berätta allt och att inte utelämna några detaljer
eller annat.
4. I den fjärde fasen är målet att öppet och fokuserat introducera det aktuella
ämnet. Det skall göras tydligt och inte vara ledande. Introduceringen skall vara
neutral och förhörsledaren skall betona för barnet att det är en viktig informatör.
5. I den femte fasen är målet att barnet skall uttrycka sig fritt och uttömmande.
Förhörsledaren skall lyssna till barnet och inte vara rädd för pauser.
Förhörsledaren skall inte ställa frågor till barnet under den fria berättelsen då det
finns en risk att barnets tankeprocess bryts.
Den fria berättelsen är uppnådd då barnet bekräftar genom att beskriva
händelserna med egna ord, fritt och spontant, med flera meningar efter varandra.
6. I den sjätte fasen är målet att få fram fullständig, tillfredställande och
detaljerad information samt belysa det barnet har berättat om på bredaste sätt
genom öppna hypoteser.
Förhörsledaren skall hjälpa barnet till att klargöra det som har berättats. Därefter
för förhörsledaren in ämnen/händelser som barnet inte själv har berättat om. Det
handlar om att utreda känsliga och svåra upplevelser som barnet inte själv har
tagit initiativ till att berätta om. Viktigt är dock att barnet på nytt uppmuntras till
fri berättelse kring de nya ämnena/händelserna.
7. I den sjunde och sista fasen är målet att avsluta förhöret på ett konstruktivt
sätt. Förhörsledaren skall sammanfatta informationen som barnet har givit, ge
barnet information om vad som skall hända med ärendet härnäst, följa upp
barnets tankar här och nu, avluta samtalet och tacka samt till sist; prata med
barnet om vad han/hon skall göra efter förhöret.

Studiedag 2
Denna dag inleddes med studiebesök på Oslo Politidistrikt, Vold- og
Sedlighetsseksjonen 2 . Vi träffade Mari och Gunvor som arbetar som
barnförhörsledare respektive koordinator för dommeravhør. Vi fick
inledningsvis en redogörelse för hur deras arbete är upplagt. En stor del av
samtalet uppehölls kring upplägget kring dommeravhør. Vi fick också möjlighet
att närvara vid två dommeravhør i pågående barnmisshandelsärenden för att se
hur det i praktiken fungerade med deras modell.
Dommeravhør 3
En stor skillnad mellan den norska och svenska lagstiftningen kring barnförhör
är att det är betydligt fler personer närvarande i medhörningsrummet vid de
norska än vid de svenska förhören. I Norge kallas barnförhören dommeravhør då
rättens ordförande är närvarande. Domaren är den bestämmande personen kring
förhöret. Enligt tidigare lagstiftning så var det domaren som höll barnförhöret,
vilket inte var helt lyckat, medans lagstiftningen idag säger att domaren kan ta
hjälp av annan särskild lämplig person vilket är en polis med
barnförhörsutbildning. Likt svenska förhållanden är det endast
barnförhörsledaren som finns i rummet under förhörets genomförande.
Ytterligare närvarande personer i medhörningsrummet är Politijurist – som är en
jurist anställd av polisen, Etterforskare – som är den polis som är ansvarig
utredare för utredningen, den misstänktes försvarsadvokat. Barnets parter är
Setteverge/verge 4 och biståndsadvokat – till skillnad mot Sverige så har barnet
två företrädare med olika roller men som tillsammans kan sammanfattas som
särskild företrädare. En verge var tidigare många gånger någon skolpersonal
men då denna roll var obetald samt innebar vissa intressekonflikter så är en
verge idag oftast en betald jurist/advokat. Verge utses först och det är den
personen (men eg barnet) som sedan väljer biståndsadvokaten
Innan det egentliga förhöret påbörjas träffas alla involverade parter, exklusive
barnet, för att genomföra ett förmöte. Under mötet görs en planering och
information kring det som förhöret kommer att beröra. Innan förmötet gör
barnförhörsledaren en disposition kring barnförhöret och vid förmötet diskuterar
samtliga, som skall närvara vid förhöret, igenom denna disposition. Vid detta
möte kan frågor från övriga parter diskuteras och samordnas i den föreslagna
dispositionen. Ytterligare kan tilläggas att förhörsledaren under förhöret, vid
2 Se vidare bilaga: Organisationsskiss, Oslo Politidistrikt, Vold- og Sedlighetsseksjonen
3 Se vidare bilaga: Disposisjon til Dommeravhør.
4 Se vidare bilaga: Verge – setteverge - hjelpeverge

lämplig tidpunkt, tar en paus och diskuterar förhöret med närvarande parter i
syfte att efterhöra om ytterligare områden ska belysas eller ytterligare frågor ska
ställas.
Randi Bones, polisen Oslo
Randi Bones företräder polisen i Oslo kring projektet med Barnahus i Olso.
En rad olika samarbetspartners har varit med i uppbyggnaden av Barnahuset i
Oslo. Barnahus sorterar organisatoriskt under polismästaren i Oslo.
Barnahus i Oslo var på gång att öppnas inom kort men vi fick möjlighet att
besöka enheten. Vi blev förevisade lokaliteterna. Dessa innefattade bland annat
tre barnförhörsrum. Till vart och ett av dessa fanns det uppkopplat direktlinje till
annat rum där samtliga parter som är involverade i ett dommeravhør skall kunna
följa förhöret på bildskärm. Sammantaget gav lokaliteterna ett mycket trevligt
intryck.
Teknik/förhörsutrustning
På Barnahuset i Oslo pågick installation av teknisk utrustning. Det är företaget
Indico Systems som ansvarar för utveckling och drift. Alla förhör kommer att
lagras på hårddisk i likhet med modellen på Projekt Karin i Malmö.
Samlade intryck och slutsatser
Sammantaget så fick vi ett mycket gott bemötande vid vårt besök i Oslo och vi
fick en god inblick i deras rättssystem med en blandning av teori och praktik.
Angående feed-back modellen som togs upp i intervjun så var detta en
besvikelse att dessa uppgifter inte stämde. I diskussion med Tone Davik och
Kari Trøften Gamst så berörde vi de förhör som har använts som
jämförelsematerial i studien. Frågan väcktes vilket år förhören genomförts och
vilken utbildning de svenska och norska förhörsledarna haft. Vi kunde dock inte
i detta läge få någon klarhet i frågan men vi kunde konstatera att det är av vikt
för att kunna klarlägga vari skillnaderna ligger mellan svensk och norsk
barnförhörsutbildning. Det framkom även att Åse Langballe inte fullt ut hade
känt igen sig i de olika slutsatserna som framkom i intervjun med Helene Berg
Hatleseth
Möjligheten vi fick att närvara vid dommeravhør var intressant och givande. Vi
förvånades över det antal personer som var närvarande vid dommeravhør. Det
kunde också konstateras att modellen kräver stora krav på samordning då så

många personer skall närvara. Samtidigt kunde vi se en styrka i det gällande att
så många personer följer förhöret och har möjlighet att bidra till att få ärendet
belyst från många olika synvinklar direkt. Vi fick berättat för oss att Norge har
börjat snegla på Sveriges sätt att hålla förhör där man i många fall hämtar barn
till förhör utan föräldrarnas vetskap.
En praktisk reflektion som Tone Davik gjorde gällande barnförhör var att hon då
hon intervjuade små barn hade ett litet möblemang eftersom vanliga fåtöljer är
för stora för små barn, att de bl. a. sitter obekvämt. Tone vill möta de små
barnen på deras nivå.
Vi fick också veta att man i Norge har en årlig träff för samtliga
barnförhörsledare i Norge. Det ges föreläsningar och möjlighet till diskussioner,
erfarenhetsutbytte och kontaktmöjligheter. Detta kanske vore något för Sverige
att ta efter eller att åtminstone varje myndighet kunde samla sina barnutredare
för en årlig träff. Vi tror att detta skulle kunna ge många positiva effekter.
Avslutningsvis så kan det sägas att det är mer som förenar än skiljer oss åt. De
arbetar med samma grundstrategi kring barnförhör som svensk polis gör
gällande dessa ärenden.