kerstin svea dahlén - Diktonius Text

Absur 

dite 

ter 

kerstin svea dahlén

kerstindahlen©

Absurditeter 

om resor, filosofi, mord och djur – och olycklig kärlek 

av kerstin svea dahlén © 

Produktion och sättning: Diktonius Text 

http://www.diktonius.se 

2

Innehåll 

Om vägen och dess karaktärer 4 

Passageraren 11 

Fahrt ins Blau – Konstresa med och utan guide 18 

Orfie 31 

Dödens vingar, en fågelsaga 42 

Hunden 49 

Hund på Hacker 56 

Nattvandrare, magiker och deras anhang 60 

I sjukhusparken 77 

Om hur vi förvandlas 84 

Skulptur 88 

På Café Korb – en freudiansk fatalitet 93 

3

Om vägen och dess karaktärer 

Om stigen inte hade varit så rak och tydlig, hade jag kanske 

inte tagit den. Den verkade lätt. Lätt och roligt. Det fanns en 

vink om hav och vatten som gjorde mig glad. Jag hade inga 

bekymmer i världen när jag började följa vägen framåt. 

Från början var allting lätt, det var rent av vackert. Botten 

verkade stadig att stå på, och ljuset sipprade ned mellan tången 

som liknade små bläckfiskarmar. Vaggande lugnt, varmt och 

stadigt. Det var länge så, länge njöt jag av vägen, andades in 

de blå vattenbubblorna som fick mig att stiga uppåt som en 

ballong. Ibland studsade jag upp mot vattenytan, ibland 

småskuttade jag utmed botten. Ibland dök jag in emellan 

någon liten sprallig bläckfisks armar. Det var ofta fridfullt 

också. Bekymmerslöst. En tillvaro, både vegeterande och 

livlig. Ibland blåste det upp, förstås, då drevs jag fram och 

åter med en häpnadsväckande hastighet. Jag brukade sluta 

mina ögon och följa med, vänta på att stormen skulle bedarra. 

Ibland kunde det dröja ganska länge, ibland var jag faktiskt 

nära att ge upp, men sedan kom den välsignade stiltjen. Bleke 

skulle jag faktiskt kalla det, och jag kunde ligga stilla och 

4

halvsovande inne i det gråa luftiga diset som följde på 

stormen. 

Det kunde vara ensamt förstås, bara bläckfiskarna och 

viskningar om natten som jag aldrig kunde hitta upphovet till, 

aldrig någonting annat. Men det var ett gott liv. Utan brist. 

Jag hade aldrig väntat mig en sådan plötslig kursändring. 

Vägen förde mig plötsligt långt bort från vattnet; det blev hela 

tiden ljusare, torrare och varmare. Det var inte behagligt. Jag 

försökte vända om först, men det var utsiktslöst. Sedan 

försökte jag hålla mig fast i en tillkämpat konstant ställning, 

men det fanns ingen botten under mig, inga fasta stråk att 

gripa tag i. Det var bara blåst och framåt och varmare. Det var 

extremt torrt. Knustorrt, knastertorrt, torrt som i en öken, men 

utan sand. Det fanns helt enkelt ingenting annat än just torkan 

och så det envisa ljuset. Jag kände att min hud skulle kunna 

komma att ta skada: Jag hade ju inte skyddat den mot ljus, 

bara mot vätan, som jag trodde skulle vara för evigt –, eller i 

alla fall under mitt liv, så långt som det nu kunde bli. Men här 

slungades jag framåt utan horisonter. Vare sig över eller under 

mig. 

Plötsligt dagades en insikt, och nu stod det klart för mig. Jag 

var på väg ut i rymden, förmodligen mot solen, eftersom det 

5

var så varmt och så ljust. Rymden skulle vara mörk och ljum, 

det trodde jag mig ha vetat tidigare. Men här i denna torra, 

sterila, bländande rymd fanns det helt enkelt inget hopp för 

mig. Ingen möjlighet att andas Nu kunde jag ångra att jag följt 

det där fina spåret från början. Fast å andra sidan hade jag 

aldrig sett något alternativ. Jag försökte blunda, jag försökte 

hålla armarna runt om min kropp i en sorts tröstande gest. 

Men det hjälpte inte så mycket på detta tröstlösa ställe. Att 

gråta hjälpte ännu mindre; den extrema torkan sög upp mina 

tårar, så fort de hade börjat smyga sig upp över ögonlockens 

kanter. Jag tänkte att det här blir slutet, men jag visste inte hur 

jag skulle kunna sluta heller. Jag hade inte ens den förmågan. 

Jag förebrådde mig mitt tidigare lättsinniga liv. Hur kunde jag 

bara ha lekt bort så långa stycken av min väg i det sköna blåa 

vattnet? Jag borde ha rustat mig inför förändringar. Det är ett 

råd som jag alltid trott vara sant och riktigt, men jag hade inte 

trott att det gällde mig. Jag behövde inte rusta mig, jag var 

förändring i mig själv. Mitt våta böljande väsen, – 

föränderligt. Men nu upplevde jag hur solid jag egentligen var. 

Kompakt, opak, med en förvånansvärd tyngd. 

Något pockade på min uppmärksamhet. Det var något som 

verkade fastare, mörkare, mycket mera konstant än vad jag 

tidigare sett under denna obehagliga rymdresa. Djärva svarta 

6

linjer, tyckte jag först, ungefär som ett öga. Men det hade en 

enorm centripetalkraft. – Jag visste det! Jag visste det! 

Naturligtvis skulle jag råka ut för ett svart hål. Jag och min 

vanliga otur! Här kunde man verkligen tala om förändringar! 

Det gick rasande fort, men med den mörka centripetaliska 

cirkeln inom synhåll kändes det för ett ögonblick mindre 

farligt, egendomligt nog. Jag antog att jag blivit omtöcknad av 

min utsatta belägenhet, så jag slöt ögonen för att följa med i 

yrselns vågor. Det var ingen bra strategi. Det tycktes som om 

jag råkat in i en tunnel av vrålande mörker, och jag öppnade 

mina ögon igen med stor ansträngning. Ljudet tunnades ut och 

försvann i en sträng av någon sorts okänd metallegering rakt 

in i det svarta hålet. Det blåste kraftigt omkring mig, jag kunde 

egentligen inte förstå, varför jag inte själv redan blivit 

uppslukad av det svarta hålet. Jag började fundera på om den 

svindlande hastighet jag upplevde var rent subjektiv. Kanske 

var det en långsam resa, kanske en stillastående. Jag repade 

mod en smula och sträckte fram bägge händerna mot det 

växande mörka hålet. 

Då såg jag att det inte var ett hål! Det hade en pupill, gigantisk 

och svart, det liknade ett öga. Jag hade haft rätt tidigare. Det 

var alltså ett enda kolossalt öga, men med oförändrad 

centripetal kraft. Ögat kändes mera personligt, mera 

7

tillgängligt än vad det svarta hålet hade gjort. Jag trodde nu att 

jag kanske kunde resonera med det. Jag började formulera 

fraser inne i mitt huvud, något lämpligt att yttra, som till 

exempel en sorts begäran om nåd. Jag kunde inte hitta på 

något annat än ”Ursäkta mig, är detta vägen till …” Vägen till 

vad? Jag hade ingen aning om några geografiska detaljer, inte 

ens om kontinenter i min omgivning. Jag försökte igen: 

”Ursäkta mig, men finns det en kafeteria här?” Detta kändes 

helt idiotiskt, Varför skulle det finnas en kafeteria, när det inte 

ens fanns någon fast materia. Jag hade inte sett ett enda litet 

korn materia, bortsett från min halvt sönderrivna kropp. 

Antimateria fanns det kanske gott om, inne i det svarta hålet. 

Men var det till någon hjälp i min förtvivlade situation? Jag 

kände hur hela min kropp skakade, vibrerade på ett nytt sätt 

som var oerhört smärtsamt. Mina celler var nära att 

disintegreras, när jag plötsligt, helt utan minsta förvarning, 

kastades mot en vägg. En orörlig vägg. Jag satt som 

fastklistrad emot väggen som upptog hela mitt synfält. Den 

verkade fortsätta långt utanför det. Kunde det vara...? Jag kom 

att tänka på Fred Astaires sång: “When an irresistible force 

such as you, meets an immovable object like me... 

Something’s got to give, something’s got to give, something’s 

got to give.” Men vad eller vem skulle ge med sig? Jag kände 

att jag höll på att fastna i en paradox. Jag vred mig åt olika 

8

håll, försökte se om det fanns något föremål, växt eller person 

som kunde bistå mig i mitt hemska paraplektiska öde. 

Då fick jag se ett par bara fötter komma gående mot mig, Jag 

vrängde upp huvudet med en enorm ansträngning för att se 

mera. Ett ansikte med lugn uppsyn, skägget litet spretig och 

oansat. Ganska stora öron. Kunde det vara, – var det verkligen 

– gamle Aristoteles, gamla käre Aristoteles! 

”Gamle vän,” ropad jag högt, och min röst sprack av 

upphetsning och glädje. ”Käre vän, är det du?” 

Han nickade långsamt och riktade sina grå ögon mot mig. 

Hans händer var stora och grova, när han vidrörde yttersta 

spetsen på mitt pekfinger. Vi log mot varandra, jag med 

darrande läppar, hans mera trygga och stabila. Han nickade 

bekräftande åt mig, nästan menande. Jag förstod plötsligt 

sammanhanget. 

”Ja visst, ja visst, du hade rätt, du hade rätt hela tiden.” 

Jag började skratta och gråta av lättnad. Nu var vägen slut. Jag 

skulle inte behöva fortsätta längre! 

”Här är vägen slut, inte sant” ropade jag till Aristoteles, som 

nickade jakande igen på sitt lugna övertygande sätt. 

Det satt en namnskylt på väggen, monterad som om det hade 

funnits en dörr, vilket det ju naturligtvis inte gjorde. Men 

skylten var av titanliknande metall, med knivskarpa hörn, 

9

lankpolerad, försedd med svarta kantiga bokstäver. Skylten 

var rektangulär och satt fast, som hölls den kvar av en stor 

magnet. Där stod 

DEN ORÖRLIGE RÖRAREN 

Reklam undanbedes! 

10

Passageraren 

Jag hade varit på resa under en lång tid. Så länge att tiden 

hade flutit ihop till en enda oavbruten ström. Dagar, nätter 

drog förbi så snabbt som de gatlyktor man passerar i förorterna. 

Ljus, mörker. Ljus, mörker. 

Under den oändliga tid jag suttit i tågkupén, hade jag hunnit 

ömsa skinn flera gånger. Den sista gången helt nyligen. Mina 

kläder började se solkiga ut mot min nyfött glänsande hud. 

Min resklädsel bestod av en grå skräddarsydd dräkt med 

insvängd midja och en blus med vit spetskrage. Jag hade också 

en gång haft en hatt på min resa, men den låg nu nedpackad i 

en rund hattask uppe på hyllan. Grå silkesstrumpor – ett under 

att de hållit så länge. Jag var stolt över min glänsande ben, och 

jag njöt av ljudet som uppstod, när mina lår gneds mot 

varandra. 

Alltemellan passerade någon utanför i korridoren. Jag hann 

ibland uppfatta ett nyfiket ögonkast, ibland såg jag bara 

skymten av en glänsande päls eller några blixtrande vassa 

tänder. Konduktörerna växlade också ständigt. De tycktes inte 

vara i arbete särskilt länge. De blev fort trötta och hopsjunkna 

och togs då av allt att döma ur tjänst. Den siste hade dock varit 

11

med på tåget under längre tid än de övriga. En vacker man 

med gulbruna sneda ögon och mjukt håriga händer. När han 

skrattade, kunde man se, att han hade en smal skär tunga. Det 

tyckte jag om. Jag hoppades alltid, att han skulle stanna till 

och le mot mig, när han passerade för att ropa ut stationerna. 

En gång frågade han mig, om jag inte ville gå och äta lunch i 

restaurangvagnen. Jag kunde bara le beklagande och skaka på 

huvudet. Jag vågade inte lämna min kupé. Jag såg så mycket 

underligt folk därute på perrongerna, speciellt i skymningen. 

Om någon av dem skulle tränga sig in i min kupé och sprida 

sin fräna lukt där, skulle jag finna det mycket obehagligt. 

Då och då hände det uppenbarligen, att någon kastade sig 

framför tåget. Signaler, häftiga inbromsningar, skrik och sedan 

en mjuk stöt som gick genom alla vagnarna. Det blev alltid 

mycket tjattrande och fladdrande inne i tåget efter en sådan 

händelse. Det störde mig mycket. Jag uppskattade framför allt 

en lugn tågresa, som alla andra. Jag tyckte också att det var 

obehagligt att tänka på hur hjulen skar genom varmt kött och 

hur blodet sprutade ut på banvallen. 

Ofta kunde jag längta efter ett glas kall champagne med en 

persikohalva i. Jag undrade om min konduktör skulle kunna 

ordna något sådant från restaurangvagnen. Det var ju ett 

12

elegant tåg jag reste med. Kupén var inredd med rosa speglar 

och plyschklädda bänkar och med små glaslampor formade 

som blomkalkar. Det var bara synd, att det skulle vara så 

dammigt. Jag var ständigt tvungen att resa mig och borsta 

damm från mina axlar. Det låg också en hel del gammal bråte i 

mörkret under bänkarna. Oformliga svarta bylten, som liknade 

lump eller ansamlingar av sopor. Ibland blev jag sittande och 

fixerade ett sådan bylte så länge att det tycktes växa och skifta 

form. Långa stunder glömde jag helt bort att iaktta föremålen, 

men då började de liksom pocka på min uppmärksamhet på ett 

otrevligt sätt. Utan tvivel, sade jag mig, var de där soporna 

något som en tidigare resenär glömt kvar och som sedan 

sparkats in under bänkarna av en slarvig städpersonal. Inte för 

att jag någonsin sett till några städare på tåget, men så måste 

ändå vara fallet. 

Ute var det natt. Det var natt allt oftare numera, hade jag lagt 

märke till. Luften kändes kvav och instängd. Jag skulle gärna 

velat öppna dörren till korridoren, men eftersom jag nyss sett 

en råttgrå gestalt skynda förbi där ute, lät jag det ändå vara. 

Jag längtade efter att min konduktör med den vackra tungan 

skulle gå förbi och ropa ut nästa station. Jag ville ha bevis för 

att resan gick vidare. Mitt skinn hade börjat klia och stramade 

obehagligt runt munnen. Det var väl inte redan dags? Jag reste 

13

mig och ställde mig vid fönstret för att se ut i det kompakta 

mörkret. 

Medan jag så stod vänd mot fönstret och betraktade 

spegelbilden av mitt ansikte med det välkammade håret i sitt 

nät, hörde jag ett ljud bakom mig. Det lät som om något mjukt 

släpades över golvet, men med ett distinkt klickande läte. Det 

var oroande, men inte direkt hotande. Det fanns så mycket i ett 

tåg som kunde ge upphov till ljud. 

Fastän jag försökte koppla bort min omgivning så gott det 

gick blev jag ändå i stigande grad medveten om att något höll 

på att hända inne i min kupé. Det var som om en process satts 

igång i mörkret under bänken. Kanske i ett av de där otrevliga 

svarta byltena. Jag hoppades verkligen, att tågpersonalen var 

pålitlig nog att ha kontrollerat kupéerna omsorgsfullt. Plötsligt 

tyckte jag mig känna en varm lukt av blod i den torra luften. 

Ett av de större byltena hade börjat rotera inne i ett hörn. En 

sky av damm rördes upp och gjorde föremålets konturer 

oskarpa. Jag stod nu vänd från fönstret, tryckt mot det lilla 

bordet. Dess vassa kant skar in i min kropp. Smärtan fick min 

hud att spricka upp på flera ställen. Byltet tycktes hela tiden 

växla form – nu i mycket högre grad än tidigare – och även 

avge ett svagt ljus. Än tycktes det se ut att vara en jättelik kål- 

14

mask, än en hästkastanj av ovanliga mått. Någon gång liknade 

det ett sorts inre organ. Till slut blev jag helt klar över att det 

var ett ägg, som snurrade runt med hög hastighet, och vars 

skal buktade ut på flera ställen. Äggets rörelser fick min kropp 

att dra sig samman i kramper, och jag måste hålla handen för 

munnen för att försöka stoppa mina häftiga kväljningar. 

Kall svett rann ned över min hud. 

Det blev till sist helt stilla i kupén. Ägget – eller hästkastanjen 

– hade äntligen brustit i två halvor. Något levande, 

nästan hudlöst låg stilla i mörkret. Slutna, blinda ögon, mun 

som ett svart hål. Ett litet hopkrupet nyfött väsen med blodstrimmigt 

huvud. Jag kastade mig mot kupédörren för att 

hämta hjälp utifrån. Vem som helst av tågpersonalen skulle 

duga i detta ögonblick, till och med en av de där debila 

osynliga städarna. 

Nu började metamorfoserna på nytt, innan jag hunnit få upp 

dörren till korridoren. Lemmar växte, ögon blänkte till, hår 

föll ut i långa länkar. Till slut stod en ganska småväxt flicka 

framför mig. I rutig klänning med smockbroderier och med 

bruna yllestrumpor. Hon tog upp ett rött äpple ur kjolfickan 

och bet ett halvmånformat bett med de små vita tänderna. 

15

Saften rann nedför hakan. Hon såg på mig. Ögonen var blå 

och mandelformade. 

– Nu är jag framme, sade hon med en liten klingande röst och 

gjorde ett tecken åt konduktören som just gick förbi. De hade 

bytt personal igen. Det var inte min vän och bundsförvant från 

tidigare. 

– Nu stoppar de tåget för mig, sade barnet. 

– De kan inte stoppa tåget, nästan skrek jag. – Tåget stannar 

aldrig för avstigande. Jag har inte ens varit med om att det 

stannat för påstigande. Inte denna vagnen i alla fall! 

Barnet lyfte upp sin väska, en röd barnkoffert av papp, och 

såg beklagande på mig. Hon tog ett nytt bett ur sitt äpple och 

gjorde sig klar att gå ut i korridoren. Det tycktes ha ljusnat ute. 

En grå morgondager sipprade in genom fönstret. 

Bromsarna började skrika, det knakade i vagnarna, och farten 

avtog märkbart. Med ett ryck stannade tåget helt, och barnet 

försvann mot utgången. Är detta slutet för mig, undrade jag 

nu. Min hattask hade ramlat ned från hyllan, och locket hade 

gått av. Hatten rullade ut över golvet. Det fina grå floret med 

de små sammetsmoucherna var trasigt. Min kropp som var 

ovan vid stillastående började falla sönder, bit för bit. Jag låg 

och vred mig på det dammiga golvet som en döende reptil i ett 

16

terrarium, medan barnet gick förbi där ute med sin lilla röda 

pappväska i handen. Det sista jag hörde var ekot av hennes 

korta bestämda steg, som försvann längs perrongen. 

17

Fahrt ins Blau – Konstresa med och 

utan guide 

Välkommen 

– Gyllenglans är mitt namn, säger kvinnan som tar mig 

ceremoniellt i handen. – Jag är er guide, er konferencier. Ni 

har väl lagt av er allt bagage? Det är inte tillåtet att bära med 

sig väskor, paraplyer eller blyertspennor. De är vassa, förstår 

ni? Inte heller matkorgar. Man skall inte dröja sig kvar alltför 

länge. En liten vattenflaska finns vid ingången till varje ny 

avdelning. Den skall ni tömma, det är min rekommendation. 

Törsten kan komma att bli plågsam. Men huvudsaken är ju 

upplevelsen, inte sant. Upplevelsen, säger hon högtidligt och 

reser sig upp på sina höga klackar. Fru Gyllenglans, det 

glömde jag bestämt att säga. Har ni reglementet klar för er? 

Vill ni komma med nu. 

Så öppnas dörren. En fjäril svävar emot mig, jag tror mig nu 

förstå att denna utflykt är en naturupplevelse. Det faller små 

frökapslar runt omkring i luften. Det är sommarsvalt. Jag går 

framåt. Tror jag. Men jag upptäcker att jag går runt i cirklar. 

Samma fjärilsvinge, samma frökapsel. Samma färglager. Jag 

18

orde ha druckit ur vattenflaskan. Den lätta luften gör mig 

vimmelkantig. 

– Hallå, ropar jag, vill ni visa mig hur jag skall gå? 

En högtalare säger med Fru Gyllenglans röst. 

– Tag hela tiden åt vänster och sedan rakt fram, rakt fram, rakt 

fram. 

Uttröttad av så mycket skönhet kastar jag mig in i en vrå. 

Äntligen en smula mörker, äntligen. En gång leder vidare och 

jag faller nedåt, nedåt som Alice, min scarf snor sig om mitt 

huvud och gör mig oseende. Jag har ingen väska, ingen 

legitimation. Hur skall det gå? Landar. Ja, landar! 

Den sista resan ? 

Jag går tungt omkring bland hängande hjärtan, blomblad och 

fågelben. Jag kisar mot solhålet. Var är jag? Jag ser fragment 

av träd, fragment av vatten. Jag sätter mig ned på den 

undanglidande marken och greppar tacksamt vattenflaskan, 

som står där så behändigt. 

Här går den sista resan. Jag läser på skylten, förbluffad. Det 

var jag inte införstådd med! Jag skulle bara se mig om, 

acklimatisera mig, känna på atmosfären. Svirrande fågelvingar 

gör det svårt för mig att tänka. Var befann jag mig tidigare? 

När började jag på den här fotvandringen? Eller var det kanske 

19

en utförslöpa eller en expedition. Äventyrsbanor är ju också 

mycket populärt. Fria hopp och göra upp eld. 

– Finns det någon här? ropar jag. 

Ljudet studsar mot de elastiska skimrande väggarna. Som en 

såpbubbla. Eller en ballong. Kanske är det i alla fall en 

ballongfärd? Jag borde ha varit mera ändamålsenligt klädd. 

Jag börjar finna en viss förtröstan i att detta är den sista resan. 

Jag har gett mig in på den, jag har gjort mitt val – fast jag vet 

inte när och hur – nu gäller det bara att fortsätta. Jag går runt 

och runt om sjön, vadar med mina fötter i de lysande upplösta 

färgerna. Jag börjar sjunga för mig själv. Som om jag gick i 

skogen, tittade på trädtopparna och prövade min ljusaste röst. 

Med händerna på ryggen. Makligt. Jag föreställer mig att det 

finns en stig borta i hörnet, där det violetta viker åt sidan. Jag 

tänker pröva. Jag prövar. Det violetta gör motstånd. 

– Om det här verkligen är den sista resan, borde det gå lätt, 

säger jag högt. 

Guidens röst spelas upp, som en osynlig hissmusik: 

– Fortsätt, fortsätt. Ingen fotografering tillåten. Det finns 

anteckningsblad i korgen vid dörren. 

Väggarna skjuts isär och jag går vidare. Längre inåt. I en ny 

krök. Jag försöker vissla. Jag är inte rädd. 

20

Under vattenytan 

Jag är omgiven av glasväggar. Nu förstår jag. Jag är i 

Akvariet. Det borde jag ju kunnat räkna ut. Jag som alltid 

älskat havet. Här kan jag slappna av. Men jag vill helst vara 

utanför glasväggarna. Jag försöker undvika att gå fel, så att jag 

inte hamnar inne i vattenbehållarna, under vattenytan. Jag ser 

färglysande fiskar simma förbi, De ropar och kallar på sina 

små barn. Men munnarna som stora O. En räka äter upp en 

slagen bläckfisk. 

Detta är ett mardrömshav, inte mitt hav. Men vad kan man 

säga om det? Allting kan inte bli så som man väntat sig. Det 

ingår ju i allt resande, improvisationer. 

– Det här är en improvisation, säger jag högt för att pröva min 

röst. 

Den uppslukas helt av vattnet och bubblar uppåt mot den 

osynliga vattenytan. Trots att jag gått försiktigt fastnar jag i ett 

nät, som ligger på botten. Mina fötter är helt insnärjda. Vem 

har lagt dessa nät på botten? Är det kanske hummertinor? 

Nätet är blått och vävt på ett egendomligt sätt. Det liknar en 

livsväv. Ganska finurligt. Det är faktiskt inte så svårt att andas 

som jag trott. Om man drar in andan genom näsan och andas 

ut genom slutna läppar, så uppnår man nirvana. 

21

– Inte nirvana, säger fru Gyllenglans röst plötsligt som om den 

kom ur en megafon. – Du känner dig bara trött och 

avslappnad. Alldeles avslappnad. Alldeles lugn. 

Hon är uppenbarligen meditationslärare också. Jag andas 

lydigt, men jag blir hela tiden störd av ett regn av småfiskar 

som plöjer fram och tillbaka genom mina ögonlock. Jag 

skakar mig vaken och spränger vattenytan med ett enda 

simtag. Jag prövar att gå åt olika håll, men ingen öppning 

finns. Jag tror att jag kanske går runt i cirklar igen. Med 

händerna framför mig trevar jag mig fram, viker jag runt ett 

hörn. Det plaskar av vatten! På väg! 

Valen! 

På väg! Men skillnaden var inte så stor som jag hade förväntat 

mig. Tydligen ytterligare en tur till havs. Jag kom in i en 

passage som sluttade brant nedåt. Jag kände hur vattnet först 

kittlade min tår, och sedan stod jag på havets botten, tyngdlös 

och till hälften upplöst. Det var en annan botten än den förra 

visserligen, men med samma oroande färgprakt och flytande 

gränser. Jag som var mera lagd åt det systematiska hållet och 

ville ha mina upplevelser i enligt en guidebok, eller i alla fall 

enligt ett tryckt program. Jag hade ju redan vid resans början 

förnekats detta. Ingen guide, ingen dagbok. Improvisationer, 

22

hade jag inte nyss sagt så? Mina försök till att lätta upp min 

stämning lyckade inte, jag satte mig bedrövad och bekymrad 

ned på botten. Jag kunde inte improvisera mera. Jag behövde 

åtminstone en ledtråd. 

– Jag vill ha ledning ropade jag högt. 

Fru Gyllenglans röst hördes mycket avlägsen, jag kunde inte 

riktigt höra vad hon sade. Det ekade från väggarna och detta 

gav ljudet en underlig tudelad klang. 

– Valen är ett vattnets däggdjur, en levande kropp i vatten, 

som ett foster. 

Var det verkligen det hon hade sagt? Det förföll mig inte 

särskilt sannolikt. Men fru Gyllenglans guidning hade ju förut 

visat sig vara pålitlig. Kanske jag borde bli mera 

förtröstansfull. 

– Förtröstansfull och modig sade jag och såg hur mina ord 

bubblade uppåt mot ytan – om det nu fanns någon sådan 

däruppe – och försvinna ur synhåll. 

Nu när jag hade förtröstan och mod, kände jag mig mera viss 

om vad som väntade mig i detta moment av resan. Det skulle 

bli en biologilektion, en sådan där generad, 

liknelsebiologilektion, såsom den jag upplevt i tredje 

förberedande. En bild av ett foster visades blixtsnabbt fram, 

och min fråga: 

23

– Hur kommer det där in i magen och hur kommer det ut, 

besvarades aldrig. 

Men jag ville gärna få tillfälle att studera en val på närmre 

håll. Jag tänkte med oväntad känslosamhet på den moderliga 

valen som följer sin unge genom sju oceaner. Skulle jag rent 

av få bevittna en valafödelse? Denna resa var full av 

överraskningar! Jag ångrade inte alls längre att jag givit mig in 

den, även om det skett på ett ganska så oöverlagt sätt. 

– Största möjliga tystnad, hördes fru Gyllenglans röst – litet 

starkare nu – 

– tag varandras händer.” Vilken absurditet, det fanns ju ingen 

annan här än jag! Jag slöt samman mina egna händer i en sorts 

fastklamrad böneställning. Väntan. Tystnad 

– Det händer inget, sade jag otåligt. 

– Ja, tag varandras händer, hördes den megafonliknande 

rösten. 

Jag tänkte att nu hade jag fått nog, 

– En livmoder är som ett hjärta, hördes en ny röst ur 

högtalaren, se på hur hjärtat vrider sig, se hur det brister! 

Ave Maria ackompanjerade den ljusare stämman, svagt och 

melodiskt. 

– Se hur hjärtat kommer dig till mötes, i en outsinlig 

moderström. 

24

Det var skönt med en variation, med en ny guide. Denna guide 

var sannolikt författare, säkert poet. Jag var ganska förtjust i 

diktuppläsningar till musik. Det var en gammal genre, men 

inte alls förlegad. Så jag tog upp en spontan applåd, som 

vibrerade i vattnets vågor som lysande skum. 

– Bravo ropade jag uppmuntrande. 

Men föreställningen var tydligen redan slut. Ridån gick ned. 

och ordet UTGÅNG tändes. När jag passerade dörren fick jag 

ett papper i handen. 

– Detta är ett bevis på att nn har genomgått valmysteriet med 

bibehållen självkänsla. 

Överst på dokumentet stod den skrivet med sirliga bokstäver 

ordet Certifikat och nedanför visades en rörande bild av en val 

som överräckte ett hjärta – till vem? Var det till mig? Det 

fanns ju ingen annan i publiken, så det måste väl vara fallet. 

Jag kände nu att jag stannat alldeles för länge på samma plats. 

– Med tiden blir alla vackra bilder grå, sade jag mig. Det 

gällde nu att skynda på, att inte bli akterseglad. Förresten hade 

jag blivit trött på all denna väta. 

– Fru Gyllenglans, ropade jag, resan tråkar ut mig, jag vill 

tillbaka och jag få min betalning refunderad! 

Jag hade nog inte betalat någon biljett, inte vad jag kunde 

minnas i alla fall, men här gällde det att vara praktiskt, 

beslutsam, retorisk och orädd för ekonomiska bakslag. 

25

– Ett bakslag kan vändas till en vinst, tänkte jag. 

Plötsligt slog en svart tung dörr igen mitt framför mig med ett 

brak. Luften kändes torr och motbjudande att andas. Skulle jag 

tvingas att stanna kvar här? Då kom jag att tänka på att jag 

glömt att dricka vatten och att detta säkert var orsaken till 

detta sammanbrott. Det svartnade för ögonen och jag sjönk 

ned i en obehaglig medvetslöshet. 

– Glöm inte bort det undermedvetna! var det sista jag hörde, 

innan den unga guidens röst drogs ihop till ett nålstick. Vem 

har hört om undermedvetslöshet, hann jag tänka. Sedan dvala, 

sömn, förintelse? 

Maskerad 

Kanske ändå inte. Jag kände hur jag började dras tillbaka, in i 

livets utmarker, men i alla fall. Jag andades tungt några 

gånger, skakade på mina armar och ben. 

– Ta ett par djupa andetag, rör på fötterna! 

Jag blev lätt irriterad, eftersom det var just det jag gjort. Men 

jag ville inte verka otrevlig. Fru Gyllenglans hade ju trots allt 

förmodligen räddat mig upp till ytan igen. Jag kände att luften 

var torrare här, och jag började känna mig optimistisk igen. 

26

– Nu är det dags för litet Entertainments, hörde jag fru 

Gyllenglans säga, detta brukar vara en lämplig punkt på 

programmet för att fräscha upp sig och förrätta nödvändiga 

behov. 

Så sant. så sant. Men fanns det då i alla fall ett program? 

– Jag har inte fått något program, sade jag med en tillgjord 

barnaröst. Varför lät jag sådär? Min röst brukade vara rådig, 

inget–nonsens här. 

Fru Gyllenglans stod vid min sida. Hon strök med båda 

händerna sin snäva kjol tillrätta över låren och puffade upp 

håret i en blond bikupeform. 

– Det har varit litet väl mycket strapatser ett slag, sade hon, vi 

brukar därför alltid lägga in en muntration här, litet lyx, litet 

flärd. Det är ju inte alltid alla som upplever det så, men vår 

avsikt är att ge förströelse, fast mot en allvarlig bakgrund, 

naturligtvis. 

Det är plågsamt att ta sig fram genom så mycket skönhet. Man 

vet inte var man skall sätta sina fötter, det är som att trampa 

runt i regnbågen. Jag ville så gärna ha litet asfalt att följa, det 

är jag mera van vid. Men visst är det vackert, man blir törstig 

av denna skönhet, man vill dricka den, dricka färg och musik. 

Men nu börjar jag bestämt att flippa ur, jag måste nog tänka 

mera på min resa, på målet! Det kan ju aldrig vara meningen 

att jag bara skall flumma runt och njuta. Inte sant? 

27

– Jag vill ha ledning, säger jag med hög röst, så hög att jag 

hör den skutta runt inuti huvudet. Tala till mig. Jag är ensam 

här. 

Rösten från högtalaren bryter in: Resan fortsätter inom en 

minut! Jag är inte alldeles lämnad vind för våg, det är tydligen 

någon som har kontroll. 

Lugnad fortsätter jag genom de ständigt vikande skuggorna av 

ljus och färger, som genom en lång följd av draperier. Jag kan 

tillåta mig att njuta av resan. Det är lätt att gå, nästan euforiskt. 

Först nu lägger jag märke till musiken. Den har spelats hela 

tiden, men jag har inte hört den. Stress, antagligen. Det är 

någon som sjunger, med en överjordisk stämma. Kan det vara 

Glucks Orfeus. 

– Nej, säger guiden – vad var det nu hon hette – nej, det är 

Puccini. 

Nåväl, skönhet är ändå alltid att föredra framför en stum 

tystnad. Nu går jag genom vatten, som slår over mina fötter 

med en rosa glans. Det är skönt, jag är inte så rädd längre. Jag 

känner hur tång och långa sjögrässtrån flätas in i mitt hår. 

Plötsligt står jag framför en stängd dörr. Den är brun och 

skrovlig och inte vad jag hade väntat mig under den här resan. 

Det tyder på dålig standard, säger jag högt. 

28

– Inte då, säger fru Gyllenglans – det var så hon hette – det här 

är målet. Dit vi är på väg, Ni ville ju gärna ha en överraskning, 

inte sant. Ein Fahrt ins Blau. 

– Men jag vill hellre gå i en skog litet grand, säger jag 

barnsligt, jag längtar efter träd! 

– Det finns inte så många träd på den här resan. Jag vet ju att 

Dante talade om en mörk skog, men det är individuellt, förstår 

ni. Man kan inte alltid få det man önskar. Ibland slår det slint. 

Det beror på orden som man talat, de gärningar man gjort. Mot 

mina minsta, vet ni. 

Nu låter hennes röst ganska mild. 

– Är det många som rest med er tidigare, jag kommer inte ihåg 

var jag beställde den här resan, säger jag litet matt. 

– Många, säger fru Gyllenglans med ett stort lugn i rösten. 

– Vi har de bästa referenser. 

– Jag kanske kan få vila litet, det är så vacker musik här, säger 

jag. 

Nu hörs det inget svar genom högtalaren. Bara ett brus som av 

ett avlägset vattenfall. Jag känner hur min panna har blivit våt 

av svett. I allt detta vatten? 

Det är nog bara en övergångsfas, tänker jag, min ålder 

kanske, eller något transcendent. Eller transparent. Nog är 

landskapet mycket transparent? Flytande… 

29

Du kommer att känna en smak av lök… Nej, det kan i alla fall 

ingen ha sagt. Det kan jag i alla fall inte ha hört. Det är bara … 

– ni har glömt att dricka vattnet, nu står fru Gyllenglans vid 

min sida och räcker mig vattenflaskan. 

– Och så blir det snart kaffe och ostsmörgås! 

30

Orfie 

en medelklassmyt 

Visst hade han varit smart? Visst hade han tagit ödet i sina 

händer? Han kunde inte låta bli att skratta tyst för sig själv. 

Han som aldrig hade tagit några större steg här i livet. Ett par 

små kliv ut över barndomshemmets tröskel och de samma par 

små kliven in över sitt vuxna livs tröskel. Bara kvinnan var 

utbytt, modern mot hustrun. Inte för att det var någon större 

skillnad på de båda kvinnorna, i varje fall inte till det yttre. 

Nästan samma halvtjocka kropp som var störst runt baken, 

samma konstiga hår som aldrig kunde bestämma sig för att bli 

en frisyr. Samma fåniga leende, där framtänderna hängde 

utanför. Samma sätt att klappa honom litet tveksamt och 

försiktigt på armen. De intima detaljerna från den äkta sängen 

hade han nästan lyckats sätta stopp för. En hiskelig förlossning 

hade skrämt hustrun från att pröva på en gång till. Nu hade de 

dessutom separata sovrum. Och Lillan, som vuxit till sig och 

nu var i tonåren, hade på sistone antagit samma yttre former 

som sin mor. Han hade i varje fall inte lämnat några genetiska 

spår efter sig. Det hade kanske varit annorlunda med en son. 

31

Men nu hade någonting hänt, han hade plötsligt tagit steget 

över tröskeln, steget ut! Och nu skulle en lång rad av steg leda 

honom ut på vägen mot frihet. ”Follow the yellow brick road” 

sjöng det i hans huvud. Hans mor hade alltid gillat Judy 

Garland. 

Det hade inte varit speciellt svårt, Han hade helt enkelt börjat 

med att inbjuda sin hustru att följa med på en av de dagliga 

promenaderna upp över de vita klipporna. ”White cliffs of 

Dover.” Hon hade varit mycket överraskad och vantrogen 

först, kunde inte förstå att han ville ha sällskap ut på sin 

ensliga morgonpromenad. Den som hade varit helig för 

honom, alltid klockan halv sex på morgonen. På den tiden när 

de ännu talade med varandra, hade hon sagt att hon inte kunde 

förstå vad som drev honom ut så tidigt. ”Inte ens för att de 

hade en hund”, hade hon sagt. Med åren hade hennes undran 

lagt sig. Hon förstod sig inte på sin man, det hade hon bestämt 

sig för. I varje fall trodde han att det var så. Det var ändå– helt 

egalt. 

Han var den som hade blivit överraskad, för att hon verkat så 

glad över att få följa med honom ut på promenad. Hon hade 

till och med frångått sin gamla vana att aldrig lämna huset före 

klockan 12. Klädd i en gammal grå rockklänning brukade hon 

gå frånvarande genom rummen, vattna en blomma, plocka upp 

en dammtuss. Sedan på med TV: n. Det fanns ju dagsåpor. 

32

Åtminstone trodde han, att det var det hon gjorde. Han gick ju 

alltid direkt till sitt arbete efter sin en–timmas promenad, så 

strängt taget visste han ju inte vad hon gjorde. Hon kanske 

gick i kyrkan? Han skrattade igen för sig själv, på det där nya 

ovana sättet. 

På arbetet hade man blivit chockade, man hade tagit speciell 

hänsyn, sagt till honom: ”Om det är något jag kan göra, så”, 

kommit med blommor. En hade kommit med choklad, men det 

ansågs vara helt fel. De andra arbetskamraterna hade inte vetat 

till sig av skam och munterhet. Men han tyckte chokladen var 

på sin plats, så han hade tackat den unga kontoristen speciellt 

hjärtligt. Kanske hon var svag för honom? Han hade ju aldrig 

lagt märke till sådant. 

Nu satt han med benen på soffbordet och stoppade den ena 

chokladpralinen efter den andra in i munnen. ”Stackars 

Euridice ", tänkte han, ”hon skulle ha gillat att få choklad.” 

Borde han kanske lägga undan ett par till henne? Tanken 

roade honom, och han skrattade igen. Just då ringde det på 

telefonen. Det var aldrig någon som annars ringde till honom; 

han tog upp luren försiktigt och lade den till örat. Den luktade 

som Euridice´ hår. Han hörde ett skorrande ljud, sedan hördes 

det en kvinnoröst. 

33

Han skulle ut på date, eller, mera adekvat uttryckt, på ett 

rendez–vous med en dam! Det hade varit en gammal flamma 

som hade ringt upp honom, undrat hur han hade det och 

föreslagit att de skulle träffas över ett glas vin på Bar Elysée. 

Nu när han var ungkarl igen, så var det naturligt att träffa 

kvinnor, inte sant? Det kunde inte vara något olämpligt med 

det, kanske litet snabbt och brådstörtat – hoppsan var kom det 

ordet ifrån? – litet snabbt och okonventionellt att gå ut med 

andra kvinnor redan. Men han kände sig okonventionell, 

faktiskt glad också. Han satt igen och gladdes åt tanken hur 

smart han hade varit, hur lätt det faktiskt var att göra sig fri 

från år av träldom. Det ordet lät hårt, det medgav han, men så 

hade han faktiskt känt det. Född slav, levt som slav. Men nu 

hade livet tagit en annan vändning, nu var det dags att glömma 

och gå vidare. Nu skulle kvinnorna flockas omkring honom; 

han skulle leva ett liv i sus och dus. Nåja, men vin, kvinnor 

och sång skulle det i alla fall bli. Sång, tänkte han plötsligt. 

Som barn hade han älskat att sjunga, inte inför sin mor och 

hennes väninnor naturligtvis, så småningom inte inför sina 

kamrater heller. Inte sedan den där gången i kindergarten, där 

de hade skrattat åt honom, för att han sjöng en swinglåt. Fem 

år och gungande med höfterna och viftande med pekfingret i 

luften. ”Listen, people, listen.” Det hade ju inte varit en 

passande sång, hade han förstått. Han trodde, att det berodde 

34

på att hans utseende inte lämpade sig för sång; hans drag var 

svårmodiga redan då. Dysterkvist, brukade hans mor säga. 

När de hade gått där på stigen utmed berget, Euridice och han, 

hade han gått först, och hon hade följt efter. Så brukade det 

inte vara. När hon var ute och gjorde julklappsinköp, var han 

alltid med – han var tvångskommenderad. Då följde han alltid 

efter, lommade efter, bärande på påsar och paket. Ibland fick 

han hjälpa henne även med vanliga inköp, men regelrätta 

promenader hade det aldrig varit tal om. Inte sedan den 

gången de gått ut och flanerat, och hon hade överfallit honom 

med kyssar och sedan insisterat på att han hade lovat henne 

gifte. Och så blev hon ju gravid också, och så var det med det. 

Det blev bröllop, han förde sin brud vid armen, hon liknade en 

snöboll i sina vita kläder, där hon rullade fram. Och lilla Diane 

växte upp och blev även hon en kvinna, med samma former 

som sin mor och samma fåniga framtänder. Och allt detta för 

en promenad, som han inte ens ville gå med på! Dottern växte 

som tur var upp ganska fort, och nu var hon sällan hemma. 

Skönt var det! Good riddance! 

Den här gången var Euridice verkligen förtjust och följde 

halvspringande bakom honom på den smala stigen, andfått 

pratande. Han hade inte tänkt vända sig om, förrän de kommit 

35

upp på krönet, där man hade milsvid utsikt. Så stod det i 

reklambroschyrerna. En hissnande utsikt var det också, långt 

där nere såg man hur vågorna bröt och hur vitt skum sprutade 

upp som vispgrädde ut en tub. Men till slut hade han blivit så 

trött på hennes pladder att han ändå hade vänt sig om, och för 

första gången i sitt liv hade han höjt rösten åt henne. ” Håll din 

trut, din idiotiska kvinna! Jag önskar att du var död!” och då 

ryckte hon till av chocken och tappade fotfästet i de där 

dumma pumpsen som hon alltid gick med, och hon hade börjat 

falla bakåt, men ett oerhört fånig uttryck i ansiktet. Nästa 

ögonblick hade hon skrikit, men då var hon redan ute ur 

synhåll. Han hade inte ens behövt gå upp till platån, men det 

gjorde han i alla fall. För att beundra utsikten, och för att långt, 

långt nere se en liten skär prick som var vad som fanns kvar av 

hans hustru. Inte exakt enligt planerna, men egentligen mycket 

bättre. Ingen kunde förebrå honom någonting, och alla hade 

insett och förstått, att detta rörde sig om en hemsk och 

fasansfull olyckshändelse. 

Nu satt han där med telefonluren i handen. Nu hade han i alla 

fall fått napp. Han tyckte om att tänka på det med just de 

orden. Napp. Som en dum fisk som gapar över hans fiskespö. 

Och så hade det också blivit. Först hade han varit mycket 

upphetsad, kunde aldrig få nog av att föreställa sig den 

36

njutning han skulle uppleva i den nya kvinnans armar. Han 

kammade sitt hår från sida till sida, innan han bestämde sig för 

vilket som var mest distingerat. Han köpte rakvatten med 

mysk. 

Han köpte med sig en ros på lång stängel. 

När han så äntligen såg henne stå där i dörren, såg han att hon 

hade antydan till samma kroppsformer som modern. När hon 

kom närmare såg han att håret var risigt och alltför blont. Hon 

pladdrade på. Hon var inte ens söt. Han blev genast avkyld, 

tänkte, detta får stökas över. Be a man! De gick på bio. Han 

brydde sig inte ens om att ta hennes hand, något som han tänkt 

noga igenom på förhand. Hon var mycket tråkig. Han gäspade 

bakom handen. Han föreslog att de skulle gå hem till honom; 

ingen idé längre att gå på Bar Elysée. Till slut hade det avlöpt 

precis så som han kommit att önska under kvällens lopp. 

Några glas ljummet vin, nervöst avvärjande fnitter, litet 

hårdhänt tafsande och bökande i soffan, och sedan adjöss. Det 

hjälpte inte hur hon bönade och bad. Tänkte han. Men hon 

bönade inte, hon hade försvunnit ur hans liv, lika snabbt som 

hon dykt upp, med mascaran utsmetad i ansiktet. Han städade 

undan ett par trasiga strumpor. Bäst att inte bli vek, tänkte han. 

Efter detta försök förstod han att världen låg öppen för honom. 

37

Nu hade det blivit dags för barliv, för drinkar, cigaretter och 

musik. Han hade börjat gå till en karaokebar i närheten. Där 

hade han börjat sjunga igen, och folk hade applåderat och 

bjudit på öl. Han hade så småningom tagit upp den gamla 

dängan My Way, och det var ju banalt, men ingen hade 

någonsin sjungit den som han. Alla sade så, och han höll med 

dem. Det var något visst i hans röst som passade till denna 

lidelsefulla självhävdelse i musik. ”I did it MYY WAYY!” 

Kvinnorna flockades omkring honom och beundrade hans 

vackra röst. Det hade varit ett fnitter och ett flamsande, och 

några hade spillt öl över hans kläder. Men han hade i alla fall 

gått ut och promenerat med dem, en och en, och den här 

gången blev det inga kyssar och inga barn. Något hade han i 

alla fall lärt sig. Efter en promenad fick han alltid avsmak för 

dem och behandlade dem iskallt. Litet hårdhänta tag, men 

effektiva. That’s life! Han tänkte inte låta sig hunsas mera av 

kvinnor, framför allt inte av sådana som liknade hans mor eller 

avdöda hustru, tjocka om baken och risigt hår och läppstift på 

de uthängda tänderna. Konstigt nog var det svårt att hitta andra 

sorters kvinnor. De yngre och vackrare skrattade bara åt 

honom, och dessutom förde de ett olämpligt och stötande 

språk bakom hans rygg, som han inte ens förstod. 

38

En gång fick han i alla fall napp igen. En vacker flicka med 

mycket tusch runt ögonen och en roterande söt liten bak 

tackade ja till en träff. Hon var av en ny sort, hon var den rätta 

för honom, bestämde han. Hon hade studerat honom på 

avstånd, fnittrande med några väninnor först, men sedan hade 

det visat sig att hon verkligen var intresserad av honom. 

Ganska så smickrad kände han sig; hon var av toppklass, inte 

tu tal om det. Han stramade upp sig, tog på bästa kavajen och 

en slips han fått av sin hustru till deras första bröllopsdag. 

Randig, sober var den. Han hämtade upp flickan i bil, och till 

hans stora förvåning ville hon åka ut på landet, ja hon nästan 

insisterade på det. Gå och promenera litet, ha en picknick 

kanske. Nu hade han kommit mycket långt från sitt gamla liv 

– ut i naturen med en ung bedårande skönhet. Vilka 

kärleksstunder som nu väntade honom! 

Han packade ner en flaska vitt Moselvin, som han trodde hon 

tyckte om. Hon var söt när han hämtade upp honom, hennes 

bara tår lyste förtrollande med sina små rosafärgade naglar 

som snäckskal inne i guldsandaletten. Hon var som en 

gudinna. Han kände sitt hjärta klappa hårdare och hårdare. 

Detta var vad han hade drömt om, alla de där långa trista åren 

i lägenheten, som alltid luktade kaffe, stekt lök och parfym. 

Alla de där trista promenaderna hade bara hade varit en 

övergång till det riktiga livet. Det som nu skulle börja. 

39

De satt på en filt invid floden, hon halvlåg ned och hade lagt 

sina vackra ben i kors. Han sjöng litet halvhögt för henne in i 

örat, och hon verkade inte ha något att invända mot det. 

Gudinnan log på sitt förtrollande sätt. Han rullade en av 

hennes små hårlockar runt sitt pekfinger. Han började tänka på 

att kyssa henne. Då hände det något oväntat. 

Han såg dem inte förrän de ställt upp sig i en lång rad framför 

honom. Han var bländad av solen och såg bara deras konturer. 

Olika stora, men ändå lika. Samma otympliga kroppar, liksom 

tjocka på mitten. Han undrade vad de ville och tänkte sjasa 

bort dem. Men så såg han deras ansikten. Kvinnornas ansikten 

verkade tillhöra hans mor, hans svärmor, hans dotter, hans 

tillfälliga flickvänner, hans hustru; med fula förvridna drag 

stirrande de på honom. Som hämndens gudinnor stod de där 

och skrek. Det måste vara något fel, hans hustru hade han ju 

sett senast som död. Och hans mor var sedan länge lagd i sin 

grav. 

Sången fastnade i halsen på honom, när de överföll honom och 

stack ned honom med knivar. Var och en hade sin kniv. De 

kastade honom i floden när de var färdiga med honom. Han 

flöt ett tag med huvudet ovanför vattnet, men så småningom 

sjönk hans kropp gradvis ned under ytan och försvann. Några 

bubblor steg upp till ytan. 

40

”Han var en förbrytare, en mördare”, sade en av kvinnorna 

eftertänksamt. 

”Förbrytare mot kvinnokönet, en brutal våldsman”, fortsatte 

en av de andra med större eftertryck. 

”En skändare, en rå och hänsynslös typ”, fastslog en annan. 

”Om han ändå inte hade sjungit så illa” sade gudinnan med 

rosentårna, 

Och då började alla skratta. Ett glatt, rullande, porlande, 

kvittrande kvinnoskratt. De tog varandra runt midjan och 

skrattade så de nästan inte kunde stå upp. Man kunde ha trott 

att de var berusade. 

kerstin svea dahlén © 

41

Dödens vingar, en fågelsaga 

I många år har jag funderat över hur kärlek uppstår. Jag har i 

min omgivning sett flera vänner falla i denna fälla. Nu tycker 

inte de, att kärleken är en fälla; det är helt och hållet min egen 

åsikt, en åsikt som mina vänner och bekanta slår dövörat till. 

Några av mina bästa vänner, jag menar dessa lebemän som 

kallar sig gudingar och alltid går klädda i svart–vitt, undviker 

fällan men kan samtidigt konsten att flyktigt landa i den och 

sedan fly. Ändå kan de tala lyriskt med mig i timmar om hur 

ljuvligt blodet rusar i ådrorna, när blickar möts och löften 

växlas. Deras rus har som sagt sin begränsade tid, och detta 

tycks mig vara eftersträvansvärt. Dessa unga män drar efter 

älskogens avslutande långt bort till fjärran platser, där de lever 

i en lycklig manlig gemenskap med glada skratt, vilda skrönor 

och skryt om erövringar. Jag tror också att de dryftar varats 

gåta. Jag har ju själv av naturliga skäl inte deltagit i deras 

manlighetsriter och likaså av naturliga skäl inte heller fått ta 

del av de känslomässiga band som knyts i dessa 

ungkarlskretsar. Min lott är den ensammes lott. Och 

iakttagarens. 

42

Motsatsen finns också i riklig mängd – jag menar monogamin 

driven till det absurda. Åtskilliga av mina bekanta knyter tidigt 

oupplösliga band med någon kvinna som de fäst sig vid. Det 

kan vara av olika skäl – en vacker hals är vanligt, själfulla 

ögon eller en gracil hållning, kanske vackra färger. Dessa män 

är sedan så hårt bundna vid den utvalda, att de väljer att gå i 

döden, om deras livskamrat drabbas av sjukdom eller olycka 

och blir dödens rov. Jag har sett dem med berått mod dränka 

sig i havet. Min åsikt är att livet ändå borde gå vidare, att 

dessa drabbade äkta män skulle kunna söka sig en ny moatjé 

och bilda en ny familj – de unga flyger ju ut ur boet ganska 

tidigt. Eller också skulle väl änklingarna kunna njuta sin 

frihet: inga klumpiga, fula spädbarn som behöver fostran, 

ingen kamp för födan till en hel familj. Men de monogama har 

förklarat för mig, att deras hjärtan endast innehåller en 

kammare, och där kan endast en kärlek vistas, oavsett om det 

fysiska föremålet för denna blir förintat. 

På samma sätt förhåller det sig för all del också med andra i 

bekantskapskretsen, som de där kortväxta brunhåriga som så 

klädsamt brukar skruda sig i turkos eller i grönskimrande 

kläder – elegant, sobert, men ändå trivsamt. Även dessa förblir 

sin första kärlek trogna, och de vaggar sedan fram i livet, 

nedtyngda av bekymmer för barn och blomma. 

43

Jag har vid ett par tillfällen förunnats att få möta männen från 

havet, de slanka, gulögda, pilsnabba gestalterna, som är 

enastående i sin förmåga till fiske. De dyker enastående 

elegant från höga höjder och klyver vattenytan som en pil av 

rent ciselerat silver. När jag någon gång fått nöjet att träffa 

dessa atlantens män, har jag försökt fråga ut dem om deras 

inställning till kärleken, men de är så snabba i sina rörelser, att 

jag aldrig har lyckats uppfånga deras svar. De vistas ständigt 

på resande fot har jag förstått, det oroliga havet driver dem 

alltid vidare. Kanske de möts och bedriver älskog i luften? 

Tanken tilltalar mig, den till och med berör mig på ett alldeles 

särskilt sätt, som inte är obehagligt. Men det är inget liv för 

mig, jag är en ensling, fast rotad vid min plats i jordelivet. 

Ibland kan jag för en kort stund drömma mig bort och vilja 

följa dessa djärva luftens pirater på deras färd – men nej, det är 

inte för mig. 

Ibland kommer det invånare från andra sidan havet till mina 

nejder; från trakterna norr om Amerika, om jag förstått det 

hela rätt. De är i mina ögon rätt vulgära, deras röster är hesa 

och frånstötande. När man ser dem röra sig, tycks de vara nära 

att tippa över. Deras balans liknar inte deras vithyllta 

släktingar, som är som frodiga dansare i sina kroppar. Dessa 

nordamerikaner lyssnar till jazzmusik, gapar och går an som 

44

saxofoner, de skräpar ner och brer ut sig som ohyra. Jag vill 

inte betraktas som främlingsfientlig, men dessa personer är 

inte i min smak. Därför har jag inte studerat deras kärleksliv, 

det är mig rent ut sagt frånstötande. Jag har hört sägas, att de 

är ganska trogna sina äkta hälfter, men det håller jag för 

osannolikt. Vulgära män är oftast otrogna, enligt mitt 

betraktelsesätt. 

Så förflyter mina dagar, jag är en iakttagare, en som står vid 

sidan av livet. Jag är inte missnöjd med min lott, men den gör 

mig heller inte munter. Jag har en avvaktande hållning, några 

skulle kanske kunna kalla mig voyeur. Detta är ett drag som 

tycks mig ganska oskyldigt, och jag har börjat odla denna 

talang i viss mån. Jag har beslutat mig för att det är en legitim 

läggning, som jag säkert delar med flera. Orsaken är att jag 

fått något att iaktta. 

Jag har nämligen på sista tiden börjat observera en ljushyllt 

flicka med gracila lemmar och en bedårande röst. Hon klär sig 

i ljusa melerade dräkter, som framhäver hennes spröda 

skönhet. Hon brukar inta poser av ovanlig grace inför mina 

ögon. Hon piruetterar, hon sveper fram och åter, lämnande 

bakom sig spår av Afrodites tunna slöja. Jag har börjat iaktta 

henne, mer och mer intensivt för varje dag som går. Jag brukar 

säga mig, att jag har ett utvecklat estetiskt sinne, och att det är 

45

därför som jag finner ett sådant outsägligt behag i att betrakta 

henne i smyg. Jag är dock inte säker på att hennes föräldrar 

uppskattar mina blickar. De är ganska hårda mot utomstående; 

de kan bita ifrån sig ordentligt, när det passar dem. De månar 

ständigt om sitt enda barn, denna enda dotter som förlänats 

gudomlig skönhet av högre makter. Jag märker här att mitt 

språk tenderar till överdrifter, men jag har nyligen fått svårt att 

kontrollera dess excesser. Det är även så att mitt språk svarar 

mot mina allt häftigare böjelser. 

– Jag drömmer i lönndom om en förening mellan svart och 

vitt! Nu har jag sagt det! Nu är det avslöjat. Jag är själv i 

chock över min starka lust. Jag befinner mig ett exalterat 

tillstånd, som gränsar till feber. Jag har börjat studera grekisk 

mytologi för att bättre förstå vad som händer med mig. Jag har 

läst om Zeus brutala uppvaktning av kvinnor av olika form 

och färg. Det har inte funnits några hinder för honom, när han 

velat äga en kvinna. Hans förmåga till förvandling verkar 

outtömlig. Jag har läst om hur han i svanhamn med manligt 

övermod och obetvinglig kraft besteg den unga Leda. Den 

historien lämnar mig ingen ro. Jag har vänt och vridit på den, 

betraktat den från ständigt nya vinklar. Stundom har den gett 

mig hopp, stundom har den gjort mig gravt nedstämd. Jag 

pendlar mellan eufori och melankoli. Jag kan inte släppa 

46

ilden av Leda och svanen. Den marterar mig om natten, då 

jag sömnlös vakar under månen. Min gudinna framträder för 

mig som alltmer intagande och skir, alltmera som en 

ljusgestalt, en fyr i natten. 

Kulmen av mina plågor nåddes under den senaste fullmånen. 

Vattnet var stilla. Blankt som en spegel. Och i månens 

silvergata rörde sig min åtrådda i drömmande cirklar med 

halsen böjd i en perfekt kurva. Hon var som i trance; hon var 

som om hon åtrådde sig själv, som om hon för första gången i 

sitt unga liv blivit medveten om sin egen skönhet, och som om 

denna insikt drabbat henne. 

Jag ville inte leva längre, om jag inte kunde förena mig med 

henne! Mitt blod rann rött och rörligt, min tänkta vällust fick 

min kropp att försvagas, nästan lösas upp. När jag driven av 

min vilda åtrå ville närma mig min skimrande gudinna med de 

vita vingarna, hördes ett kraftigt dån, och hennes far som 

upptäckt mig attackerade mig, kränkte mig med 

vederstyggliga tillmälen. Han gensköt mig, han hackade mig 

runt mina ögon, och runt mina stackars vanmäktiga vingar, 

som jag slog med i panik. Modern hade också kommit till 

platsen och deltog i det våldsamma angreppet. Flickan flydde, 

bort från mångatan, gömde sig bakom höga klippor. – Allt var 

förbi. Dödligt sårad släpade jag mig upp på vägen, där de stora 

dödsfordonen rusar fram. I djup förtvivlan lade jag ned mitt 

47

huvud mitt på körbanan, mina svarta kråkvingar droppande av 

blod. Tåligt väntade jag på nästa dödsmaskin som skulle 

krossa min kropp. Att finna kärleken och att dö av den var mig 

en smärtfylld sista njutning. Att älska – och att dö – var gåtan 

–och svaret. 

Kerstin Svea Dahlén © 

48

Hunden 

En man hade en hund. Det var en svart hund med spetsig nos, 

hög och muskulös, men ändå, allt som allt, en helt ordinär 

hund. Den gjorde aldrig något utöver det vanliga, dess 

hundmässiga existens var oklanderlig. Ägaren, en intellektuell 

man som råkat in på ett sidospår, tog hunden med ut på långa 

vandringar varje dag. Mannen var oftast klädd i slitna sandaler 

och bar en gammal marinblå nylonkasse i handen. Man kan 

inte säga att han väckte uppseende, men det fanns ändå vissa 

människor – ofta kvinnor – som lade märke till hans utseende 

och som gjorde sig tankar om hans förflutna och hans 

ursprung. 

Mannen och hunden var goda kamrater, något annat var det 

inte med det, men en dag tog sig hunden för att springa bort. 

Det var en blåsig eftermiddag. Mannen hade satt sig på en 

bänk i en närbelägen park för att plocka bort en liten sten ur 

sin strumpa. När han tittade upp igen, såg han hundens bakdel 

försvinna runt några buskar. Mannen reste sig och ropade men 

hunden kom inte tillbaka. Mannen gick länge av och an i 

parken och letade och ropade: 

49

– Hunden, kom hit! Kom så, hunden! – Något annat namn 

hade den nämligen inte –, men hunden kom ändå inte. 

Nedslagen gick mannen hem för att skriva lappar med en 

efterlysning: "Bortsprungen hund. Svart med spetsig nos och 

vanligt beteende. Hänvändelser till Herr D. G., Parkallén 52, 1 

trappa till vänster." Mannen orkade bara ta sig samman till att 

skriva två lappar. Dessa satte han upp, en i porten och en på ett 

träd nära grinden i parken. Att annonsera var för dyrt. 

Mannen sörjde sin förlorade kamrat. Han var en ensam man, 

utan vare sig släkt eller familj. Visst kunde han gå ut utan sin 

hund, men vandringarna var sig ändå inte lika. Inte lika 

självklara och enkla, han måste mobilisera extra energi och 

kom sällan ut före mörkrets inbrott. 

Efter tre veckor, när mannen förlorat allt hopp, kommer så 

hunden oförmodat tillbaka. Mannen hör ett ihärdigt krafsande 

på dörren, och när han öppnar, sitter hunden där på trappan. 

Sig lik, svart och med spetsig nos. Men den verkar ha blivit 

ännu högre och mera muskulös av sin bortavaro, och blicken 

verkar fastare och mera glänsande. Mannen är i alla fall glad 

och serverar hunden en burk konserverade köttbullar. Hunden 

sitter sedan bredvid mannens skrivbord och ser oavvänt på 

honom. Den har mörkblå ögon, och det kan mannen inte 

50

iktigt minnas att hans hund haft tidigare. De flesta hundar har 

bruna ögon, och just denna hunden har inte varit olik andra. 

Den första natten efter hundens återkomst vaknar mannen till 

vid midnattstid. Hunden är vaken – den brukar annars alltid 

sova på nätterna, på hundars vis – och sitter rakt upp och ser 

fortfarande oavbrutet på honom. Han tycker då att hunden 

liknar en sittande människa med breda axlar, eller kanske en 

stor berguv som sitter orörlig med sina kraftiga vingar 

hopfällda som väldiga skulderblad. Mannen hade på en 

vandring i vildmarken en gång sett en sådan. Han känner sig 

smått kuslig till mods, men han tröstar sig med glädjen över 

att ha fått tillbaka sin goda följeslagare. Hunden skall säkert 

åter vänja sig vid sin husbonde, och då skall allt bli som 

vanligt igen. 

Men så blir det inte. Hunden fortsätter att vaka om nätterna, 

fortsätter att sitta vid den sovande mannens sida, fortsätter att 

se intensivt på honom med sina mörkblå ögon. En natt vaknar 

mannen av att hunden inte är på sin vanliga plats vid sängen. 

Nu befinner den sig uppenbarligen i rummet bredvid, där den 

går fram och tillbaka över golvet. Mannen hör till sin häpnad 

ljudet av vingar, som släpar mot golvet. Han kommer då att 

tänka på de historier han hört om albatrossen, som går så tungt 

och klumpigt, när den inte får flyga, men som är en svindlande 

51

gudomlig uppenbarelse i luften. Mannen undrar då, om 

hunden också längtar bort, om något har hänt, medan den varit 

borta. Något utöver det vanliga. Efter detta brukar mannen 

ofta betrakta hunden med eftertänksam blick. Han sitter en 

morgon och vänder sin frukostgröt med tungan i munnen, när 

han plötsligt hör hunden säga med hög och tydlig röst: – 

Dumheter! 

Bara "dumheter", ingenting annat, men i en ton som inte kan 

motsägas. Mannen beslutar sig då för att börja ett bättre liv. 

Hunden tiger, medan mannen, försjunken i djupa tankar, 

städar ur sitt kylskåp. 

Till sin egen förvåning träffar mannen en kvinna, som redan 

bott några år i gårdshuset mitt emot. En halvintellektuell men 

ändå praktisk kvinna, med många goda sidor. Mannen måste 

faktiskt erkänna detta. Kvinnan tycker mycket om hunden – 

även om hon faktiskt föredrar katter – men mest tycker hon 

nog om mannen. Hunden brukar ofta vända sig till kvinnan 

och se henne djupt in i ögonen. Kvinnan rodnar då och stryker 

sig över håret, som är långt och brunt och hopsatt i nacken 

med en röd snodd. De tre börjar gå ut tillsammans, och hunden 

anpassar sina steg efter kvinnans kortare. Mannen travar oftast 

på i sin egen takt med händerna på ryggen. Kvinnan vill gärna 

52

flytta in hos mannen, men mannen tvekar. Han vill behålla sin 

inbodda håla, sina tidningstravar, sin frihet. 

– Men vilken frihet? Inte från smuts, tvätt och ensamhet i alla 

fall. Detta viskar kvinnan i hundens öra, medan hon smeker 

dess rygg. 

Hunden sitter fortfarande och vakar över mannens sömn om 

nätterna. Ibland händer det till och med att mannen sett den 

sitta i skrivbordsstolen framför fönstret. Dess skuldror har 

avtecknat sig svarta och distinkta mot den ljusnande 

morgonhimlen. Just en sådan morgon skäller hunden plötsligt 

till, kort och skarpt. Mannen vaknar häftigt. Hunden ser 

mycket strängt på honom. Den har nyss sagt något, som 

mannen aldrig hunnit uppfatta. Hundens ögon är blå och 

lysande, de svarta vingpennorna gnistar som blodstenar. 

Nu börjar mannen fundera på att göra sig av med hunden. Den 

oroar honom. Ibland tror han till och med att den börjat dricka 

av hans cognac. Men han vill gärna ha kvar sin följeslagare på 

promenaderna, och dessutom har kvinnan blivit mycket fästad 

vid djuret. Detta betyder något för mannen. Han har nämligen 

nu också börjat fundera på att låta kvinnan ta hand om hans 

tvätt och städning, som hon ju så gärna vill. Förresten kanske 

han älskar henne. Vem vet? Så hunden stannar i alla fall, tills 

vidare. 

53

Men det blir inte länge. Hunden reser sig upp en kväll i juni i 

sin fulla längd och säger med sin djupa barytonstämma: 

–Min tid är ute! 

och så flyger den ut genom den öppna balkongdörren med 

kraftiga vingslag. Kvar i rummet blir en egendomlig doft: 

mysk, jord, varm metall, magnolia och lök. Mannen står med 

öppen mun och ser hunden försvinna. Detta kan inte ens hans 

rymliga intellekt omfatta, och hans själ uppfylls av något skört 

och märkvärdigt. I huset mitt emot har kvinnan tänt sin rosa 

nattlampa. Hon har inte sett hundens flykt, och mannen kan 

inte berätta om den, ens för henne. Han står länge kvar och ser 

en smal månskärva hängas upp mellan trädens grenverk. 

Hundens silhuett är helt försvunnen. 

Mannen skaffar sig så småningom i alla fall en ny hund. Den 

är brun och har långa öron. Den gör aldrig något ovanligt, men 

den lär sig hämta morgontidningen, och det gjorde ju aldrig 

den första hunden. På nätterna sover den nya hunden 

hoprullad på sängmattan, och den gläfser käckt, när mannen 

tar fram kopplet för att gå ut på vandring. 

Kvinnan flyttar in hos mannen och tar hand om hans tvätt. 

Hon håller rent i hans kylskåp och tillbringar många hemliga 

stunder i samtal med hans mammas porträtt. Antagligen älskar 

hon honom. Mannen tycker det är behagligt att slippa många 

54

av livets besvärligheter, och de kan föra intressanta samtal på 

kvällarna, när hon kommit hem från sitt arbete. 

– Vad hände egentligen med din första hund, frågar hon en 

kväll, när hon, mycket oskyldigt, sitter och stoppar ett hål i en 

av hans tunnslitna fingervantar. 

Mannen som just stått och glatt sig över det välstrukna 

sängöverkastet, vet att just i detta ögonblick ligger hela hans 

existens i vågskålen. Han håller andan en kort stund, och 

sedan beslutar han att berätta sanningen. Och från den stunden 

ändras hans liv. Till sist. 

En gång många år senare är mannen på tillfälligt besök i Paris. 

Högt uppe bland Notre Dames stenvidunder ser han en precis 

likadan hund som sin egen, den som försvann en gång för 

länge sedan. Den sitter, hopkrupen och svart av ålder med 

nästan nedslitna rovtänder, hisnande nära himlen och ser 

oändligt långt bort med sina gamla ögon. Mannen lägger ned 

en liten bukett violer, som han just köpt av en försäljerska vid 

kyrkporten, intill skulpturens ena länd. Sedan går han ned för 

den långa spiraltrappan och sätter sig i bänken för att höra den 

orgelkonsert han tänkt. Kvinnan vid hans sida lyfter huvudet 

och lyssnar till det avlägsna, välbekanta ljudet av vingar. 

55

Hund på Hacker 

På Café Hacker är det trångt mellan borden. Servitörer slingrar 

sig mellan borden som magdansöser. Det är tid för Jause, Fünf 

Uhr Thé och Biedermayerstolarna dignar under tyngden av 

feta damer och herrar. Det är i orten Schwarzersee am See. 

Vid ett av borden sitter en dam med sin knähund. Hon är 

överlastad med guldkedjor och armband. Det klirrar och 

skramlar och ringer när hon stoppar in häller upp sitt Kaffe 

Mozart Melange. Hon låter sin mops sitta på en liten taburett 

vid bordsskivan. Hon har knutit en prickig näsduk runt hans 

hals och matar honom med vaniljglass. 

Hon är en tjock kvinna och värmen är överväldigande. Hon är 

klädd i lila fransar och om halsen har hon en boa, som stirrar 

stint i mopsens ansikte. Hunden heter Harry den lille, 

Baronessan E har sina svagheter, det är väl bekant. Han är 

mätt på sötsaker och sitter och fixerar Baronessans halsband 

och den tufsiga pälsboan med mordiska blickar. Han är djupt 

olycklig, Det var inte så här hade tänkt sitt liv. Han hade velat 

sträcka ut över slätten, svart, blank och smidig, som en panter. 

Eller suttit med läderhalsband tillsammans med andra hundar 

runt elden. Han drömde också om den kvinna han aldrig mött 

56

– vit, finlemmad och med härlig doft under svansen. Här sitter 

han nu, på en taburett bredvid en fet motbjudande kvinna, 

övergödd, utglodd av en död rävboa. Baronessan luktar av 

parfym, som är tyngre och mera kvävande än den rök som hon 

silar ut genom sina uppspärrade näsborrar. Hon beställer med 

en diktators gest en massiv tårtbit med vispgrädde som Mont 

Blanc, dubbel upplaga. Hunden tycker att livet är outhärdligt. 

Han hatar sin feta matmor, och han börjar planera ett mord. 

Två mord närmare bestämt. Först skall han bita den stendöda 

rävhonan rakt över de dumma ögonen, sedan skall han sätta 

tänderna i Baronessan halspulsåder. 

Caféet kommer att vara den rätta platsen, det blir en stor 

aktion i en storslagen miljö. Många gäster kommer att bevittna 

händelsen, och de kommer sprida den i vida kretsar. Harry den 

lille sitter på sin taburett med servetten fortfarande knuten runt 

halsen. Han planerar sitt första drag. Synd att hans tänder 

blivit angripna och glesa av för mycket söt kost. Han önskar 

sig en pistol. Då kunde, han förutom sitt dåd, även hota de 

andra gästerna och tillskansa sig alla halsband, i guld, silver, 

platina, smaragder, agater, opaler, briljanter! 

Harry sliter av sig sin servett och anlägger en hotfull min. 

Hans lilla skrynkliga ansikte utstrålar hat och död. Harry ser 

sig själv som på en teaterscen. Han reser sig vinglande på sina 

57

krumma korta ben, hans feta mage är besvärande. Det stora 

människoansiktets månlandskap närmar sig, och han märker 

flera förbluffande håligheter i hyn. Harry ger till ett kort skall, 

skarpt en pisksnärt. Gästerna vänder sig om, ser med chock 

och fascination på den lilla hunden. Med ett lejons rytande 

påbörjar Harry sitt anfall. Rävboan sliter han lätt av, men det 

är värre med Baronessans sega hals. Harry gamla nötta tänder 

halkar omkring i hennes hudveck. 

– Nå, nå! Så här gör vi inte på detta anrika café, säger en 

svartklädd oklanderlig servitör och lyfter ned Harry från 

Baronessans hals. 

– Detta café, fortsätter servitören med mässande röst, har det 

bästa renommé, det är känt i vida kretsar. 

Kyparen höjer rösten och talar till hela caféet. 

– Vi har också våra välbekanta muggar med de vackra 

siluettbilderna på och med 24 karats bladguld. Det finns olika 

årsmodeller. 

Harry låter sig påverkas av mannens självklara auktoritet och 

börjar förläget slicka sin tallrik med vispgrädde. 

– Tack, säger Baronessan abrupt med en aning hes röst, men 

vi är just på väg att gå. Skriv upp notan som vanligt! 

När hon går, får hon med sig en Mozartmugg av senaste 

årgång. Hon har visserligen inte gjort sig förtjänt av detta, men 

58

hon är en välsedd gäst, och man måste behandla henne med 

största varsamhet. Incidenten, som knappast var caféets fel, 

hade i alla fall varit uppskakande och otrevligt. Bäst glömt 

snarast möjligt. Servitören polerar bordet med en trasa på ett 

energiskt sätt. För Harry blev den mest en trist historia, 

dammigt rävludd mellan tänderna, äcklig smak på tungan av 

parfymerat smink blandat med gammalt skinn. Och så älskar 

hon honom ändå, säger hon i Harry öra, du lille vildbasare! 

Vilket misslyckat uppror! Vilket olyckligt kuppförsök! Harry 

skäms. Detta blir inget att skriva hem om. 

(Café Konditorie Hacker, Rattenberg den 31/2 00) 

59

Det finns ett yttersta mål, en yttersta länk i kedjan, 

det som allt i Skapelsen inklusive människorna strävar mot. 

Detta mål kallade Aristoteles Den orörlige röraren, 

den som är orsak till all förändring 

men som själv inte förändras. 

Nattvandrare, magiker och deras 

anhang... 

På Slingan, stigen mellan berg och hav, söker jag svar på 

mina frågor. Jag letar bland musselskal, i kaprifolsnåren 

eller bland de hemlighetsfulla tecken som ristats i de 

gamla bänkarna, följer de listiga blå färgfläckarna som 

visar vägen över klipporna. Men denna gång har jag gjort 

det komplicerat för mig. Jag vill undersöka om det finns 

ett samband mellan dimman, fullmånen och näktergalen: 

dimman – för seglaren en mur, för vandraren ett 

vilseledande töcken, näktergalen vars sång lockar poeters 

pennor att glöda och den sömnlöse att förlora förståndet 

och fullmånen, som förlett människor till mången 

dumhet. Jag har länge misstänkt att det finnes ett dolt 

samband, en gemensam frekvens. 

En eftermiddag var jag ute på strövtåg. Jag rafsade bland 

sly och buskar, medan jag lyssnade till en hissnande duell 

60

mellan två näktergalar. Då kom dimman. Den kom 

rullande, tät och gulfärgad av solens bleksiktiga strålar. 

Jag kunde nästan röra vid den. Vad är dimmans 

mysterium? Och kan näktergalen eller månen hjälpa mig 

med svaret? 

På kvällshimlen visade fullmånen sitt svårmodiga 

ansikte. Jag ställde frågan igen. 

Gällande näktergalen haglar svaren in: Keats’ Ode to a 

nightinggale, prerafaeliternas sentimentalitet, A 

nightingale sang in Berkeley Square. Alla svärmar för 

näktergalen. Jag anade att min fråga oundgängligen 

måste formuleras om. Vad uttrycker dimman, fullmånen, 

näktergalen och – jag? 

Min intuition säger att här finns ett samband, att vi alla 

kan vara av samma skrot och korn. Jag snavade över ett 

av mina favoritbegrepp: intuitionen. Skattas intuitionen 

högt nog idag? Var det bara den franske eleganten Henri 

Bergson med sitt stilfullt flödande språk som kunde 

grunda sin filosofi på någonting så eteriskt som intuition? 

Damerna må ha dånat under hans föreläsningar, men kan 

inte detta ha berott på deras alltför hårt spända korsetter? 

61

Han skulle ha föredragit Slingan utan de beskäftiga 

anslagstavlorna, hellre suttit på en bänk, inandats den 

saltmättade luften och kaprifolens sötma. Går Henri 

Bergson någon gång på Slingan? Varför inte? Jag har 

mött mången ande där, skyggt smygande utmed 

buskarna, för att inte hundarna skall ge skall. Hundar är 

andekänsliga, det är en bekant sak. Men Monsieur 

smyger inte, han svingar sin käpp, lyfter sin hatt och 

passerar. 

Nu styr jag stegen mot Halselånge strand, begrundar 

sandvirvlarna och vattenväxterna, som torkat till frasande 

fragment. Jag minns att monsieur B. sagt att nuflödet 

stelnar på ytan, blir till små rester att plocka upp. Kanske 

de där vita stenarna som jag är så fascinerad av är mina 

egna relikter? 

– Jaget kan känna jaget, säger jag till mig själv, jag har 

sett Halselånge, och jag har sett allt. 

I samma ögonblick ser jag en man sitta på en sten, 

blickande ut mot vattnet. Jag känner igen honom som den 

jag just haft i mina tankar. Slingans magi är stark! Jag 

vill genast fråga honom om intuitionen. Monsieur 

62

Bergson verkar melankolisk i kväll. Kanske är detta en 

melankolisk kväll? Fullmånen är i vardande, och molnen 

sveper mörka fåror över månskivan. 

Jag hör honom sucka: 

– Litteratur, litteratur. Upp stiga orden, tanken stilla står. 

Ord utan tanke aldrig himlen når. Nobelpris i litteratur! 

Men min artrit hindrade mig från att resa. C’est la vie. 

Han tittar sorgset upp och stryker sina oklanderliga 

mustascher. 

– Minsann, fransmannen citerar Hamlet, tänker jag, inte 

illa! 

Men jag måste gå. Vresrosorna fångar mig i sina klor, 

vill söva mig som Törnrosa, men renfanans skärpa manar 

mig vidare genom den djupnande skymningen. Här 

gäller: carpe diem eller noctem! Jag letar mig ned till 

havet igen, lyssnar till de stillsamma, saktfärdiga vågorna 

som slickar sanden. Dimman lyfter. Det känns kyligt i 

luften. 

Då ser jag ser en man i ålderdomliga kläder vid 

vattenbrynet. Jag ser att han inte tillhör promenadörerna; 

63

han är en av De andra – jag höll nästan på att skriva Oss. 

Han öser vatten över sina tår, lyfter fötterna lekfullt och 

låter dem falla ned med ett plask. Men vad säger han? 

– Ursäkta, säger jag, jag hör inte riktigt? 

Han vänder sig om och mumlar en aning högre, men inte 

tillräckligt för att jag skall kunna höra. Han har gjort upp 

en eld vid strandkanten. Jag ser med tillfredsställelse att 

han inte tänt elden på en klippa. Mannen vet någonting 

om naturen. Nu hör jag ett återkommande ord. 

Mindfulness! 

– Har du kurser, säger jag trendtrött. 

Nu blir han irriterad. Blixtar klyver hans ögons svärta. 

– Början är slutet, säger han, vägen fram är vägen 

tillbaka. 

Jag känner mig stukad. Han är trots allt ingen 

framgångsguru. Han sänker sina knöliga korta tår som 

liknar små potatisar, i vattnet, viftar med dem. 

– Varje gång jag badar fötterna är vattnet nytt, säger han 

med vänligare röst. Du kan inte bada två gånger i samma 

vatten. 

– Inte ens om det är en liten badbalja, frågar jag och 

minns min barndoms zinkbaljor. 

64

Han ruskar på huvudet och suckar lätt. Jag försöker 

urskulda mig. Jag var banal. Men en sak måste utredas: 

– Mindfulness? 

Hans svar kommer svävande över vattnet: 

– Nattvandrare, trollkarlar och deras anhang… Folk 

tillber stenar, de kunde lika gärna diskutera med sin egen 

dörrpost. 

Jag skäms över min egen glorifiering av de vita stenarna, 

men mannen verkar bekant. 

– Tystnad, helande, säger jag, plötsligt lycklig över att 

jag känner igen honom som den vise och älskvärde 

Herakleitos. Röken från elden följer mig en stund och 

förenar sig med dimman. 

Nästa morgon var klar och frisk. Jag slog följe med min 

väninna F, en snusförnuftig, lätt förvirrad person men 

praktiskt lagd. I slingans mitt finns en otillgänglig mur av 

stenblock, som jag gärna vill forcera. De är placerade där 

av naturen eller av naturens riddare för att hålla 

människor borta. I dag ville jag göra ett nytt försök. Efter 

flera försök kände jag mig uppgiven, men min väninna 

sade att svårigheter är till för att övervinnas. Utmattad 

65

efter mina kullerbyttor sjönk jag ned. En mycket liten 

bock stod blickstilla och iakttog mig. 

– Vad han är gullig, sade min väninna. 

Jag var tvungen att hålla med henne. Hon lyfte upp en 

rund sten i handen och sade: 

– Den här stenens form är evig, inte sant, och av gott 

material, bohusgranit. 

– Materia, sade jag, fortfarande medtagen. 

– Så där säger du alltid, sade F, än är det materia eller 

substans, än är det form eller flöde. Det går inte att 

resonera med dig. Vi borde ha tagit med kaffe! 

– Hoppas det inte blir dimma, sade jag. 

– Dimman är svårare, fortsatte min väninna, även för dig! 

Om den kan man säga att den varken är form eller flöde 

eller materia. Den är något mitt emellan. 

Visst hade hon rätt, dimman var ett problem för mig. Jag 

undrar vad min gamle vän Aristoteles skulle ha sagt. 

– Den kan vara något som skall bli en aktualitet, 

framkastade jag. 

– Har du hunnit se Aktuellt, sade F. förvånat. 

66

Min intuition väcks till liv igen, när jag hör näktergalen 

köra igång sina vildaste bröllopssånger: trumvirvlar, 

flöjter, virtuosa violiner. Vår yttre sinnesvärld förvandlas 

av näktergalens sång till drömmens inre verklighet, hade 

min vän poeten sagt. Jag föreslog att det inte fanns någon 

skillnad mellan den yttre och den inre världen. Vi 

behövde bara finna nyckeln, passagen mellan dem. 

– Och var finns nyckeln? 

Jag ställde frågan högt. 

– Kan det vara tallkottskörteln, sade min väninna. 

– Det där säger du bara för att du står i en hög med 

tallkottar, sade jag och pekade mot hennes fötter. 

– Förmodligen, sade F, det verkar alltför dumt! 

– Jag tror att näktergalens sång kunde vara en sådan 

nyckel, fortsatte jag min tankegång. 

Min väninna F gick hem för att gräva i sina rabatter, och 

jag fortsatte promenaden denna soliga förmiddag, då 

vattnet glittrade som änglahår och vågorna påminde mig 

om min mors frisyr. Kanske var det viktigt? Naturen var 

en ensams skådande, fåglarna spelade, allt var frid och 

ro. Jag gick länge, glömsk av all metafysik, men så 

67

småningom blev tiden mig utsträckt och lång, och jag 

sökte efter sällskap. Jag såg en man sittande vid ett av 

slingans nya grillbord, med sin käpp stadigt förankrat 

mellan benen. Han var slätrakad och prydligt klädd. 

– God dag, sade jag, så trevligt! Jag trodde jag hade 

förlorat kontakten med vår materiella verklighet. Det är 

ofta dimmigt här. 

– Vad har ni emot min form, svarade mannen utan att se 

upp på mig. 

Jag blev konfunderad av frågan, jag hade verkligen inget 

emot mannens form, som var harmonisk, lätt spolformad 

och krönt av ett tilltalande huvud. 

– Absolut ingenting, jag blev bara så glad över att träffa 

er. 

– Man får inte handskas vårdslöst med begreppen, sade 

mannen. 

– Ursäkta, säger jag, vad anser ni om Keats’ Ode to a 

Nightingale, till exempel? 

Jag tyckte att han lät väl docerande i tonen. 

– Det hänger på ändamålet, sade han. 

68

Jag tänkte att här kanske fanns något att lära, men det 

kändes inte som det fanns någon riktig orsak till det just 

idag. Men mannen var utan tvivel sympatisk. 

– Får jag slå mig ned, frågade jag. 

Han nickade. Vi satt tysta en stund. Sedan frågade jag 

honom: 

– Vad är er uppfattning om dimma? Är den form eller 

materia eller kanske en skugga eller idé? 

Mannen suckade djupt, och han lyfte för första gången på 

huvudet. 

– Blanda för guds skull inte ihop mig med Platon, sade 

han. 

Nu såg jag att det var Aristoteles, men jag såg också att 

han verkade trött. Kanske han var trött på mig? Var jag 

trött på honom? 

Han fortsatte med samma svaga stämma: 

– All utveckling är relativ. Barnet är form i relation till 

spädbarnet men materia i förhållande till den vuxne. 

– Mitt barnbarn är möjligheternas konung, sade jag 

överväldigad av stolthet 

69

Medan jag satt där uppfylld av varma känslor kom 

dimman tillbaka. Den svepte in bänken som bomull kring 

ett smycke i en ask. 

– Ren form, hördes han röst tona bort. 

Skulle jag inte återse min honom? Jag kände sorg som 

när en vänskap tar slut. För att komma över min svacka 

gick jag ned mot en undanskymd sandstrand för att samla 

snäckor och vrakgods. Måsar skrek och ett par tärnor 

övade dykning i viken. En skrattmås skrockade när han 

gjorde en snabb sväng ovanför mitt huvud. 

Jag kom fram till strandremsan, betraktade havet. En 

tanke pockade på min uppmärksamhet – tanken om 

alltings helhet. Vad är egentligen skillnaden mellan 

tiggare och konungar, dimmor eller vresrosor, retorik 

eller näktergalsflöjtande? Jag började se mig själv som en 

liten vårta i ett jättelikt ansikte, där viken, bergen och 

solen, allt ifrån den minsta stjärnblomma till blåstången 

också fanns inskrivna. En krabba skymtade genom den 

glasklara vattenytan, två hundar skällde på stigen ovanför 

mig. Två människor möttes samtidigt, deras tal sipprade 

ned till mig. 

70

– De är av samma skrot och korn, hörde jag en av dem 

säga, lika som bär! 

Hundgläfs och måsskrik. Jag var osynlig vid min vik och 

kunde fortsätta mina överläggningar. Är allt jag 

undersökt av samma skrot och korn? Jag själv, min 

väninna F och min vän poeten och sanden jag står på? 

Just då kände jag att någon fanns med mig i viken. En 

gestalt satt böjd och petade i sanden vid vattenbrynet. 

– Herr Spinoza, sade jag, för jag hade börjat ana att det 

var han som var i faggorna, 

– jag har drömt om att få träffa er. Det är ju ni som har 

sagt, att verkligheten, fåglar, dimma, hav och människor 

– allting finns i den totala existensen. Naturen och Gud 

och … 

Orden stockade sig i munnen på mig, jag blev alltför 

ivrig när jag äntligen träffat den som jag kände hade 

svaret. 

Han satt och letade efter något i sanden och hade 

uppenbarligen inte hört vad jag sagt. 

– Herr Spinoza, sade jag, kan jag hjälpa er med något? 

Han vände blicken mot mig och log ett bekymrat leende: 

71

– Jag letar efter min kontaktlins, den föll av mig här i 

sanden. Jag ser inte så bra, jag har suttit alltför mycket 

och petat med mina linser, så att jag har förstört ögonen. 

Är det inte ganska ironiskt? Jag slipar linser så att andra 

kan se, medan jag själv blir halvblind av samma verk. 

– Det var tråkigt, sade jag med uppriktig medkänsla, Herr 

Spinoza, låt mig hjälpa er! 

– Kalla mig Baruch, sade han, eller Benedict, men av 

nostalgiska skäl föredrar jag det förra. Tack för hjälpen. 

Det finns lyckligtvis några som hjälper mig, ibland. Min 

bästa vän Arne t.ex. 

– Arne Naess, frågade jag. 

– Just den samme, svarade Spinoza. 

Han var klädd i alltför varma 1600–talskläder, av vadmal 

eller ylle, jag visste inte så noga, eftersom jag inte var 

klar över 1600–talets klädkod. Men han bar ingen kippa. 

– Sörjer ni, herr Baruch, över att ha blivit utesluten ur 

den mosaiska församlingen, frågade jag. 

– Nej, inte speciellt, men det har påverkat min ekonomi. 

Jag lever på andras välvilja – och litet arbete. 

– Som att slipa glas, fyllde jag i. 

72

– Jag har läst er Etik, fortsatte jag med ny energi, den har 

gjort ett stort intryck på mig. Den påminner om poesi, 

enkel, nästan minimalistisk. Jag tycker själv om att skriva 

så, reducerar så mycket jag kan. 

Han såg förvånad ut, mumlade något om att han inte var 

poet, att geometri låg närmre hans intressen. 

– Substans är det, som är genom sig självt och genom sig 

självt begripes – är inte det poesi? 

Era egna ord, envisades jag. 

– Det är filosofi, sade Spinoza, dikter är för mig en 

tankeflykt som inte har … 

… Någon substans, sade jag triumferande. Erkänn att ni 

tänkte säga så! 

– Jag hade tänkt säga att den inte har några 

utkomstmöjligheter. Den giver intet bröd. 

– Människan lever inte av bröd allenast, sade jag glatt, 

för nu kände jag att vi verkligen talade med varandra. Ett 

sant filosofisk samtal. 

– Attribut är det, som förståndet fattar hos substansen 

såsom utgörande dess väsen, sade Baruch. 

– Underbart, poetiskt, det är sådant jag vill höra! 

73

– Snarare sant än poetiskt, hoppas jag, några ord på 

vägen, sade han, men skulle ni verkligen inte kunna 

hjälpa mig att leta efter linsen? 

Jag började gräva omkring bland snäckskal och blåstång. 

Vattnet glittrade som tusen stjärnor: det skulle bli svårt. 

Jag hittade flaskskärvor och vita kiselstenar. Jag såg stim 

av småfisk, som silverslöjor i vattnet. 

– Det finns för mycket att leta bland, suckade jag. 

– Allt som existerar är i Gud eller existerar i Gud, sade 

Spinoza, och den här gången sade jag ingenting om 

poesi. 

Allt kändes stort. Jag behövde min väninna F. 

– Kanske er vän Arne har större möjligheter, mera tid. 

Jag måste hem och ge katten mat, och jag skall ringa till 

min son i ett angeläget ärende. 

Jag var nervös inför Baruch Spinoza, det var bara att 

erkänna det. 

Han reste sig upp med en ansamling tång i handen. 

– Adjö, lilla modus, sade han med oväntad förtrolighet i 

rösten. Kom ihåg – sub specie aeternitatis. 

– Allt är ett enda väsen, sade jag, om det så är dimma, 

fullmåne, näktergal, tång eller jag själv. 

74

Just då hörde jag ett förtjust utrop från stranden – 

Spinoza hade hittat sin lins. 

Och jag kände hur allting omkring mig förvandlades, jag 

förvandlades, historien förvandlades, min väninna F, min 

vän poeten – allt var delar av ett galaktiskt ansikte som 

log av ljus. Och allt var lugnt, och allt var nödvändigt. 

Och allt var fritt enligt sin natur. 

Jag tror att jag i det ögonblicket kände en fläkt av den 

lycksalighet som Spinoza hade skrivit om. 

Fast nästa morgon gick jag igen ut på Slingan och föll 

genast i samspråk med min väninna F 

– var de nya fula bänkarna verkligen nödvändiga… 

I detta strövtåg har ni förutom min väninna F och jag 

själv mött följande filosofer 

Heracleitus 

Aristoteles 

Spinoza 

Bergson 

75

samt cameos av 

Arne Naess 

Platon 

John Keats 

W. Shakespeare 

76

I sjukhusparken 

Georg strök håret från Annies panna. Annie slog efter hans 

hand och morrade mellan tänderna. Sjukhemmet liknade ett 

magiskt slott, som betraktade paret under halvslutna ögonlock. 

Runt om i parken satt människor och dåsade; de flesta lytta 

eller lama. Det var som om de alla drabbats av samma 

olyckliga förtrollning. Annies ena mungipa hängde i en tragisk 

kurva ned mot den slappa hakan. Hon såg ut att önska sig 

miltals från honom, men det kunde hon inte. Hon var 

förlamad. 

Georg tog en bunt hårnålar ur Annies väska, som hängde ned 

från rullstolens handtag, och började med tafatta händer fästa 

upp det nedfallande håret. Plötsligt skrek hon till och slog ut 

alla hårnålarna på marken. Georg plockade tåligt upp dem 

igen. Hans händer smekte hennes nacke lätt och oändligt 

kärleksfullt. 

Jag satt under trädet och frös litet. Skuggan var oväntat sval 

för en sådan het dag. Jag stoppade in händerna i ärmarna, och 

mina tankar började sin tröstlösa rundgång igen. Varför älskar 

han mig inte? Jag som offrat mitt liv för honom och hans 

nycker. Och nu när han blivit satt ur spel på grund av sin 

sjukdom, satt jag varje dag vid hans bädd. Jag var en 

77

misslyckad Florence Nightingale, en ovårdad halvdam med 

lampa, som höll på att spilla ut fotogen över patientens 

ansikte. Jag kände min envisa kärlek som en mycket tröttsam 

börda, men jag kunde ändå inte lägga av den. Hans andra 

älskarinnor kom inte till sjuksängen, han hade väl avstyrt dem 

på något sätt. För en gångs skull var jag enastående, den 

oegennyttiga kärleken personifierad. 

Georg var en elegant man. I halmhatt och ljus linnekostym 

liknade han en figur på en Tjechovsk sommarveranda. Han 

såg nästan aldrig åt mitt håll, utan höll blicken fästad vid 

Annies slutna ansikte. De hade varit gifta i trettio år, och 

aldrig förr hade Georg kunnat sköta om sin hustru som nu. 

Detta hade han berättat för mig. 

–Varför lämnar Ni inte henne ifred, kunde jag inte låta bli att 

säga, hon vill ju inte! 

Georg gav mig en sårad blick. 

– Hon kan inte rå för att hon blivit så här. Och hon måste få 

känna att jag älskar henne i alla fall. Efter ett långt äktenskap 

... 

– Lyckligt? avbröt jag hänsynslöst, långt lyckligt äktenskap, 

eller hur? 

– Nej, sade Georg, lyckliga har vi aldrig varit. 

Så småningom fick jag höra hela historien, bit för bit, berättad 

under de långa eftermiddagarna. 

78

Annie hade varit ljuv som en rosenknopp vid bröllopet. 

Hennes nedslagna ögon bakom slöjan, händerna som kramade 

spetsnäsduken. Georg hade knappast vågat tro på sin lycka. 

Han hade alltid ansett sig oansenlig, med gles mustasch och 

alltför stor näsa. Han hade romantiska åsikter om kärlek; han 

hade avstått från erotik fram till sin bröllopsnatt. Annie var 

som en spröd, elegant blomma. 

Mellan bröllopslakanen blev Annie plötsligt förvandlad. Hon 

satte båda fötterna i sängen och hävde sig upp i en hög båge. 

När Georg förskräckt drog sig tillbaka, sprang hon rasande ur 

sängen, slängde igen badrumsdörren bakom sig. Efter en stund 

kom hon tillbaka, drog honom häftigt till sig. Men då kunde 

Georg inte följa med längre, han kände sig förvirrad, bortstött. 

Han gömde huvudet i hennes armhåla och grät, medan Annie 

låg stel som en pinne och stirrade ut i mörkret. Ett ögonblick 

tyckte han att även hon grät, men efteråt trodde han att han 

hört fel. 

Varje natt upprepades samma sak. Annie låg naken i sängen, 

medan han kom in i sin nattskjorta. Georg vågade snart inte gå 

till sängs överhuvudtaget, utan han stannade uppe och 

plockade sakta med sin frimärkssamling. Med värkande huvud 

satt han och väntade på att Annie skulle somna, och när han 

smög i säng, låg hon oftast och sov, med ena handen under 

79

kinden, rosig som ett barn och med långa skuggor av 

ögonfransarna ned på kinderna. 

Annies kärlek var häftig, men stum. Hon plockade fram 

frukostkoppar, hällde upp marmelad och honung i eleganta 

glasskålar, men hon talade nästan aldrig. Hon kunde sitta och 

se på honom i smyg, länge och intensivt, men om han lät sin 

blick möta hennes, såg hon genast bort, liksom ertappad. Han 

hade tänkt sig ett liv i harmoni: stilla samtal vid matbordet, 

högläsning om kvällarna, en kyss på kinden, lugna andetag i 

mörkret, medan månen sken in genom en vajande spetsgardin. 

Men inte dessa våldsamma outtalade krav. Det var som om 

hon ville vränga honom ut och in för att komma åt varenda vrå 

av hans innanmäte. 

En kväll när hon suttit lutad över ett broderi, reste hon sig 

plötsligt och sade: 

– Jag går ut. 

– Vart, sade han, vart går du? Nu, så sent? 

Hon skrattade bara till, tog sin hatt i handen och gick. Dörren 

smällde igen och hennes steg ekade genom trappan. Han satt 

uppe och väntade, ur stånd att företa sig något. När hon 

äntligen kom hem, reste han sig, beredd att omfamna henne, 

men när han såg hennes halvslutna ögonlock, ryggade han 

80

tillbaka. Hon sov gott den natten med ett litet leende på 

läpparna. Det dröjde ett tag innan han förstod att hon tagit sig 

en älskare, och detta gjorde honom oändligt sorgsen. 

En kväll när hon stod framför spegeln och borstade sitt hår, 

stod han inte ut längre. 

– Annie, sade han. Jag skulle vara lycklig, om jag fick ägna all 

min tid åt att ta hand om dig. Jag skulle mata dig med mjölk 

och kakor, borsta ditt hår och tvätta dina små fötter. Jag önskar 

mest av allt i världen att få ge dig min kärlek! 

– Jag vill inte ha din kärlek, sade hon och gick ut ur rummet 

utan att se sig om. 

Georg berättade detta för mig, medan han höll Annies 

orörliga hand i sin. En koltrast hoppade jämfota framför oss på 

grusgången. Den lade huvudet på sned, och de små ögonen 

blänkte som kolpärlor. 

Hon var fortfarande vacker. Hennes haka hade blivit slappare, 

men ögonen lyste med en hypnotisk glans. Georg iakttog 

henne med skrämd fascination. Han prövade att öppna hennes 

dörr, men den var alltid låst. En kväll gick den oväntat upp, 

och han fick se en skymt av en mörk, muskulös man på hennes 

spetskudde. 

Det var då han började bli rädd för att komma hem. Han 

önskade så desperat, att han inte skulle hitta några spår, att han 

dröjde sig kvar i frimärksklubben intill sent på natten. En gång 

81

såg han, att Annie hade lämnat en liten rosenknopp på bordet 

där han brukade lägga sina handskar. Han höll den förundrat i 

händerna. Var den ett tecken? 

När hjärnblödningen kom, kom också lugnet in i Georgs liv. 

Annie blev den hustru han längtat efter. En som han kunde 

skämma bort, ge sina omsorger åt. Men hennes hjärta tycktes 

brädfullt av hat, det kokade inom henne som en ständigt 

sjudande gryta. 

– Men hon kommer att vekna. Hon kommer att förstå min 

kärleks natur och uppskatta min livslånga hängivenhet, sade 

Georg. 

– Min livslånga hängivenhet, tänkte jag, är min livslånga 

hängivenhet lika förspilld som Georgs? Och jag tänkte på 

honom där uppe i sjuksalen. 

– Och vet du, vad det märkligaste av allt är? Georg hade 

fortsatt att tala utan att märka min lilla ouppmärksamhet. 

– Hennes högra sida blev ju förlamad. Då var hennes ena 

hand så krampaktigt knuten, att man fick försöka bända upp 

den. Men det var om detta var den slutliga förnedringen som 

hon inte ville genomgå! Till slut visade det sig, att hon hade 

ett föremål i handen. Det var en liten snäcka! Jag hade själv 

plockat upp den åt henne på stranden, den allra första gången 

vi träffades. Vi gick en promenad, just när solen höll på att gå 

ned. Jag lade den i hennes hand, och då såg hon på mig med 

82

de där underbara ögonen. Och jag uppfattade det som ett löfte 

vi gav varandra för livet. 

Han började igen snurra sitt hattbrätte runt i sina händer. 

Annie satt orörlig. De stora träden susade, och fåglarna hade 

slutat tjattra inne i syrenbusken. Sommaren började gå över i 

höst. 

– Märkligt, sade han. 

– Märkligt, kom mitt svar igen som ett eko. 

Jag reste mig och samlade ihop mina tidningar. Det var dags 

att gå till honom där uppe, som säkert hade vaknat ur sin 

middagssömn, och som låg och väntade, med ögonen svarta av 

otålighet och förtvivlan. 

83

Om hur vi förvandlas 

Vi förvandlas allihop, men det finns inga regler för dessa 

processer. Eller om de finns, så är de dolda för oss, vilket är 

orätt, eftersom det är vi som blir utsatta för detta godtycke. 

Vi försökte driva vår sak inför rätta och överklagade intill 

högsta instans, men vi förlorade alltid. Vi hade inte 

rättsväsendet på vår sida. Vi hade hört om rättegångarna av 

några av de gamla, som sade sig ha sett ett inramat 

tidningsurklipp med referat från vår sista rättegång. Vi var de 

Svaga parterna i samhället. De Starka var de Förvandlade 

maskinerna. Det är vi som kallade dem så, men det var 

antagligen felaktigt. Våra hjärnor kunde inte sätta sig in i hur 

komplicerade de Starkas förvandlingar var. Därför talade vi så 

lättsinnigt om maskiner, i brist på verkligt vetande. 

En kylig vårdag i mars var vi ute på en promenad. Vi var inte 

tillräckligt varmt klädda, det var ett grundläggande fel vi 

gjorde den dagen. Vi marscherade i ett långt tåg och drog med 

händerna genom de höga snåriga buskarna som kantade stigen. 

Vi kände oss levande genom att tillfoga oss själva denna lilla 

smärta. Vi fick därigenom ett bevis att vi ännu fanns till, våra 

svaga små kroppar till trots. Det blev ett litet spår av 

84

lodsdoppar på stigen, där vi hade gått. Hundar märkte det 

naturligtvis, men också andra arter, okända för oss. Igen 

påminner vi om våra hjärnors begränsning. 

Vi hade nästan kommit till slutet, när det hördes ett vinande, 

kanske snarare ett dånande vinande, som närmade sig vårt 

vandringståg. Det lät också som om stora klippblock rullade 

mot varandra för att senare rasa ned tillsammans över branta 

klippväggar. Vi kastade oss ned bakom några bänkar och bad 

varandra att vara tysta. Ingen skulle ändå vågat säga något. Vi 

var alltför rädda. 

När vi legat där gömda under en halv timme, var det några av 

oss som ville visa sig modiga. Vi kröp fram försiktigt på alla 

fyra och spejade nedåt stigen, varifrån vi hade kommit. Där 

hade dimman lagt sig och rullat ut sin matta hela vägen 

igenom. Vi kunde ingenting se. När vi kikade framåt stigen i 

stället, märkte vi till vår fasa, att det var därifrån som ljuden 

kom. 

Ljuden närmade sig. Vi hade gömt oss igen bakom bänken. 

Våra hjärtan bultade så högt att det måste höras vida omkring. 

Vi visste inte vad vi skulle göra. Vi var helt sonika alltför 

enkelt funtade för att kunna komma upp med en plan. Det 

gällde att avvakta. Och att vara tysta. 

Våra blodspår talade för sig själva. Det fanns som tidigare 

nämnts hundar, som var vana vid att spåra. 

85

– – – 

Senare tiders folk skulle tala om det som hänt på stigen den 

där kalla vårdagen. Att det var den sista dagen för ett 

månghövdat folk. 

– Tyvärr, sade guiderna, var de utrustade med en alldeles för 

liten hjärna. Som dinosaurierna. Men de var godhjärtade och 

tillbakadragna. Troligtvis blev de uppätna. 

Gruppen stod tyst och begrundade detta. Tills en av dem hov 

upp sin stämma: 

– Skulle det inte kunna vara så att deras tid var ute? Att det 

inte var tillämpade? Som vi är. 

Alla skrattade åt detta. Det gick inte ens att jämföra sig med de 

utdöda, tyckte de. Det var helt enkelt en slump att detta folk 

hade dött ut. Inte en del av en större plan. En nyck bara. Ett 

naturens hugskott. 

Den som hade talat tidigare tog åter till orda: 

– Men, sade han, skulle det inte vara en lämplig syssla för en 

forskargrupp att ta reda på vad som hände den där gången. 

Kanske vi har något att lära av dessa varelser? 

– Vi kan inte lära någonting, för att det finns ingenting att lära, 

sade guiden med hög röst, bara ett av många kuriosa. Utan 

mening eller sammanhang. 

86

Jag stod förklädd i denna grupp. Jag kunde ha talat om vad 

som hade hänt. Jag ensam hade överlevt och kunde berätta. 

Men jag kunde inte avslöja någonting. Risken var alltför stor 

att något skulle hända mig och min familj. Jag hade familj. Jag 

hade allierat mig med en av de Stora, och lyckats dupera 

honom att jag kom från främmande land. Och jag hade 

överlevt förvandlingen. Och assimilerats. Detta hade aldrig 

hänt, enligt tidens historieskrivning. Och ingen skulle 

någonsin få reda på sanningen heller. Fast jag hade levt i 300 

år, 13 månader, 56 veckor och 49 dagar. Jag skulle kunna ange 

minuter och sekunder också, men jag vill inte trötta er, ni som 

kanske någon gång kommer att läsa detta. 

Jag kommer att gömma min berättelse längst inne i stenröset i 

ett fodral av oförgänglig metall. Någon gång kanske sanningen 

kommer i dagen. Jag hyser fortfarande ett hopp som med tiden 

blir allt svagare. Jag kan inte tala om detta, jag kan ännu 

riskera att bli avslöjad. Min förvandling är inte komplett. Man 

kanske hittar den hemliga koden som är ingraverad på mitt 

vänstra skenben, det enda fragmentet som finns kvar från min 

tid bland de Svaga utdöda. 

87

Skulptur 

I sprickan mellan tid och icke–tid, då världen stod stilla, 

kunde jag lyfta mitt nedböjda huvud. Det var en varm 

augustiförmiddag, himlen var jämnblå, ganska stark i färgen, 

träden liknade gröna runda äpplen på bruna stjälkar, ute på 

sjön låg porslinsmåsar på en blåmålad glasskiva. Solen var 

som gjord av tunt hamrad gulmetall. De promenerande 

människorna på vägarna vid sjön hade förvandlats till platta 

pappfigurer. Två lekande hundar hängde kvar orörliga i luften. 

Jag såg då att hon hade lämnat sin plats och rest sig. Hon 

stod framför mig, hennes bronsögon lyste starkt i solen, 

kjolens tunga bronsveck rörde sig majestätiskt. Munnens 

gjutna kurva formades till ett svagt leende. Mellan de för 

första gången öppnade läpparna, ljöd hennes röst som 

melodiskt smältande metall. En stillastående vind fläktade 

genom hennes tunga hårfläta, mitt emellan rörelse och icke– 

rörelse. 

Det kändes som om mitt bronshuvud skulle sprängas av den 

mäktiga kraft som rört vid min nacke. Jag förstod nu, att något 

skulle ske, någonting oerhört. Bland de tankar som fanns 

fastgjutna i mitt huvud, rann nya fram och bildade plågsamma 

fåror inne i min bronshjärna. 

88

Hon hade börjat röra sina fötter, först i ett steg, som blev till 

ytterligare ett. Den grusade stigen låg helt stilla under hennes 

bara fotsulor. Det fanns inte ett enda andetag i världen. 

Men hon talade. Hon talade till mig, till mina ohörsamma 

öron, och hon såg rakt in i mina ögons runda metallkulor, som 

smärtade av det oväntade mötet med hennes blick. Jag blev 

helt och hållet uppfylld av henne, av hennes djärva höfter som 

svängde framför mitt ansikte, och av bronsläpparnas spända 

båge som formade ord efter ord. 

Jag förstod genast, att hon försökte säga till mig att hon 

tänkte gå. – Vart kunde hon gå? Världen var inte för oss att gå 

i. Vi, som var bronsgjutna tankar. Min grundsats var: 

– Jag kan inte, jag vill inte se dig, inte höra dig. 

Hennes var: 

– Du måste lyssna, du måste ändra ditt liv. 

Så hade vi suttit i decennier uppfyllda av dessa två stridande 

viljor, trygga i vår statiska konflikt. 

Men nu sade hon klart och tydligt till mig, att hon inte ville 

vänta längre, att hon insett att jag var en omöjlig uppgift för 

henne. Det var därför hon brutit sig loss, i denna stund mellan 

tid och icke–tid. 

89

Måste jag uthärda detta? Måste jag se henne gå ifrån mig? 

Det var ett ohyggligt smärtsamt brott mot naturlagarna, en 

förbrytelse mot de principer som vi var satta till att 

demonstrera för världen. 

Jag försökte tala, men märkte att jag bara kunde yttra min 

enda, på förhand givna replik: 

– Jag kan inte, jag vill inte. 

Från hennes läppar, som med ens blivit smidiga och 

glänsande, flöt nu ord i en ström av smält metall. 

– Jag lämnar dig. Jag gör uppror mot min skapares 

intentioner. Jag väntar inte längre. Jag är en kvinna som går. 

Jag är inte slav längre i min materia. Jag såg en gnista av 

levande ljus och jag tog den till mig och gjorde den till min. 

Nu kan jag gå. Jag är en kvinna som inte väntar, jag går ifrån 

dig. 

Jag hörde igen hennes tal med mina ohörsamma öron, och 

jag sökte efter något nytt att säga till svar, men min stela tunga 

kunde endast uttala de samma orden: 

– Jag kan inte, jag vill inte. 

Den som skapat mig hade bara byggt in dessa fattiga ord i 

min mun, och jag själv fann inga nya. Jag kunde ingenting 

säga, ingenting alls, om min ohyggliga fasa inför vad som 

skulle hända, när hon gått. Skulle världen överhuvudtaget 

90

kunna fortsätta att existera? Skulle människor kunna gå förbi 

igen över bron hand i hand och se in i varandras ögon? Eller 

skulle någon ensam man kunna skynda förbi med nedåtböjt 

huvud? Vad skulle hända, när de på sitt invanda sätt kastade 

ett förstrött ögonkast åt det håll där vår fastgjutna konflikt 

brukat stå? Skulle de då se katastrofen och ändå överleva? 

Skulle inte det nedsmittade avfallet efter vår brytning förgifta 

världen? 

– Du har haft din chans. Du tog den inte. Den är förbi nu. 

Jag förstod att hon hade rätt. Vi kunde ha gått tillsammans, 

just i den här stunden, mellan tid och icke–tid. Gräset skulle 

växt upp över vår sockel och små fåglar skulle ha plockat frön 

ur våra fotspår. Vi hade haft vårt ögonblick, och det skulle inte 

finnas någon andra chans. Desperat rörde jag mina läppar, 

letade efter ord att uttrycka min förtvivlan med: 

– Jag vill inte! 

Hon såg på mig med sina vidöppna bronsögon som bländade 

mig med sitt starka sken. Jag kände ett luftdrag som var både 

hett och kallt samtidigt, och jag såg hennes kjols metallveck 

svänga runt de bruna glänsande vaderna, då hon vände om och 

gick. 

Ännu medan himlen var så där jämnblå och sjön som en 

målad glasskiva, kunde jag ha mitt huvud upprätt, och jag vred 

91

mig om och såg henne en sista gång. Mitt bronshjärta kunde 

inte hålla för den oerhörda påfrestningen, utan det smalt och 

rann ut genom mina vanmäktigt orörliga händer. Jag såg ned i 

marken igen, när tiden började röra sig. Människor bröts loss 

ur sin förstelning, och träden fick vajande gröna blad igen. 

Måsarna lyfte med gälla rop från sjöns rörliga blanka yta. 

Någon stannade till och såg åt mitt håll med plötslig 

bestörtning. Jag kunde ännu höra mitt sista skrik hänga kvar i 

luften: 

– Jag kan inte !!!! 

92

På Café Korb – en freudiansk fatalitet 

Det vimlar av kypare i mörka kostymer. Gäster vid 

marmorbord. Kyparen kommer med ett glas vatten på en rund 

silverbricka. Skeden ligger bortvänd och balanserar på glasets 

kant. Vattnet är svalt och glittrar i reflexer från kristallkronan. 

”Vad önskas?” säger en av kyparna med kalt huvud och blek 

ansiktsfärg. Han bugar för sin gäst. ”Ein Kaffe Mocca”, säger 

gästen och torkar av sin stora knöliga näsa med en sidenduk i 

rött gult och svart. ”Och så vill jag ha mina tidningar, säger 

han och lägger det ena benet över det andra. Rummet är fullt 

av blå rök, cigarrer, cigariller. Gästen röker en havannacigarr. 

Den bleke kyparen ilar iväg med huvudet framåtlutat och går 

mot tidningarna som hänger på långa stavar vid väggen. 

Facktidskrifterna och nyheter åt gästen. ”Det här är inte min 

vanliga tidning!” Gästen är irriterad. Hans näsa lyser rödare. 

Kyparen hukar under beskyllningen. Han vet att gästen begärt 

just denna tidskrift vid sina tidigare besök. ”Ursäkta” säger 

han med uttryckslös röst, medan han knyter näven bakom 

ryggen. Han kommer tillbaka med en facktidskrift. Gästen ler 

nu tillbaka men trummar otåligt med fingrarna på den 

blänkande marmorskivan. En yngre kypare kommer med det 

beställda kaffet och det obligatoriska vattenglaset på 

93

silverbricka. En okänd gäst vid bordet bredvid ropar med stark 

brytning: ”Kan man dricka vattnet här?” Det går en susning 

genom hela caféet. Ansikten vänds mot den utländske 

mannen. Kyparen svarar med en viss skärpa i rösten: ”Äkta 

friskt källvatten, det kejserliga hovet dricker detta vattnet.” 

Gästen som lagt sina tidningar åt sidan, frustar till och nyser i 

sin näsduk, lyfter sin höga kopp med kaffe och drar in aromen. 

Hans ena ben, som blir lätt vinklat mot det andra, visar upp en 

silkesstrumpa av god kvalitet. Han vänder sig mot sin 

bordsgranne, en dam i hatt med fjäder, som smyger sig ned 

över hennes ena kind. Hon sitter och tittar ned på sina händer 

som darrar till på bordet. Gästen lägger handen över hennes, 

lutar sig fram och viskar i hennes öra: ”Ni skall inte oroa er, 

Frau Donndorfer. Vi skall nog lösa upp era knutar, och vi skall 

se resultat snabbare än väntat.” Kyparen som har god hörsel 

har fångat den intima samtalstonen, och vänder sig bort. ”Min 

man,” säger damen, vet inte att jag vänt mig till er, Herr 

Doktor”. ”Han kommer att bli glad över det så småningom” 

Han ler och damen vrider ihop sin näsduk och gnider sig över 

pannan. ”Har ni huvudvärk? Känner ni en domning i 

händerna?” Hans röst låter förväntansfull och skär plötsligt 

genom rummet. Damen nickar häftigt och sträcker fram sin 

hand, klädd i en handske i genombruten svart spets. ”Ja, det är 

som vanligt, min migrän och magen …”säger hon med låg 

94

öst. Mannen lutar sig fram, vänder på hennes hand och kysser 

den lilla handsken. Damen blir plötsligt besvärad, ser sig om i 

rummet, liksom ertappad. ”Är det här alla era vänner? Brukar 

ni inte träffas här? ”. Damen vrider sig och tittar över sin ena 

axel. ”Jag måste nog gå nu!” ”Glöm inte er tid, torsdagar kl 

11.” Han ler lugnande mot henne, medan hans ena fot vippar 

på ett lätt irriterat sätt. Fingrarna trummar en mazurka på 

bordet. ”Glöm inte, kära ni!” ”Nej visst, säger damen och 

andas in häftigt, ”Jag kommer i morgon på utsatt tid” 

Violparfym i luften. Litet vulgär. Gästen tänder på nytt sin 

havannacigarr, medan kyparen kommer med ett nytt glas 

vatten. 

Kyparen möter blicken från en av stamgästerna, han slår ut 

med händerna i en beklagande samtidigt aningen kritisk gest. 

Stamgästen återgäldar blicken med en antydan till undran, 

men efter ett ögonblick säger han bara: ”Har ni gårdagens 

nummer, den med börsnyheterna?” Allt är som det skall vara 

igen. Det diskreta sorlet av röster. Blåa rökgirlander. Klirret av 

porslin, doften av Apfelstrudel. 

– Allt som allt har det varit en upprörande dag 

95

Kerstin Dahléns utgivna böcker per 2010: 

Blå som människors längtan – en diktfantasi om målarna i 

Skagen. 

– Warne förlag, 1993 ISBN 91–86424–35–1 

Utsikt från ett cafébord – berättelser från Bräutigams konditori. 

– Warne förlag, 1995 ISBN 91–86424–54–8 

Skriv i Nord, (antologi o skrivhandbok). 

– Köpenhamn, Nord, 2005 

Jul i Göteborg / antologi. 

– Warne förlag, 2007, ISBN 978–91–85597–05–5 

Trolla dig synlig / antologi. 

– Bläckfiskens förlag, 2008 ISBN 978–91–977240–1–2 

Div dikter och artiklar i dagspress och tidskrifter, bl a 

Månadsjournalen; Metamorfos 

96

De här novellerna har det gemensamt att de handlar om 

varelser som heroiskt försöker förstå och acceptera sitt 

öde. Varelserna är av olika slag; de heroiska resorna är 

också av olika slag, men slutet blir alltid det samma. 

Absurditeterna är alltså endast skenbara. Mitt skrivande 

började med att jag vid 4 års ålder dikterade min första dikt 

för min far. Jag kunde ju då inte skriva. Sedan har det bara 

fortsatt. Ibland har jag slagit in på en sidoväg ett tag för att 

måla ikoner och spela teater. Och försörja mig. 

Mitt dagliga arbete har jag haft på Nordens folkliga akademi, 

där jag arbetade med biblioteket och med kurser, konferenser 

och projekt kring skapande ämnen. 

Jag har personligen hållit skrivkurser i många år, både i 

klassrum och på nätet, i Sverige, Norden och Baltikum. Det 

senare finns dokumenterat i boken Skriv i Norden (Nord, 

2005) 

Jag har en blogg, Skriv dig glad, Kerstin Sveas tankar om 

skrivandet. 

Kerstin Svea Dahlén 

SCRIBERE 

http://skrivdigglad.wordpress.com/ 

e–post: dahlen@tele2.se 

mobil: 0704 80 10 80 

Läs mer om Diktonius Text utgivning på http://www.diktonius.se 

97

kerstin svea dahlén - Diktonius Text

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?