Aktiviteter i astronomi - Broman Planetarium

Aktiviteter i
astronomi
En handledning för lärare och
föräldrar till vetgiriga barn
Per Broman
Broman Planetarium AB

Innehåll
Inför planetariebesöket ...............................................................................................................1
Att titta på stjärnor och planeter .................................................................................................2
Stjärnbilder vi kan se varje stjärnklar kväll ................................................................................4
Höstens stjärnhimmel .................................................................................................................5
Vinterns stjärnhimmel ................................................................................................................7
Vårens stjärnhimmel...................................................................................................................8
Planeterna ...................................................................................................................................9
Grupparbete ............................................................................................................................9
Gör en modell av solsystemet i skalan 1:10 000 000 000 .....................................................9
En skalmodell i skalan 1:85 000 000....................................................................................15
Planeter som går baklänges ..................................................................................................16
Dag och natt, sol och måne.......................................................................................................18
Experiment när vädret är vackert..........................................................................................18
Årstiderna .............................................................................................................................20
Månen ...................................................................................................................................22
Människan i rymden .................................................................................................................27
Stjärnors liv och död, kosmisk ekologi ....................................................................................31

Inför planetariebesöket
Fyrtio minuter i ett planetarium är en ganska kort tid, men ju bättre eleverna är förberedda,
desto mer får de ut av besöket i stjärntältet STARLAB. I det här häftet ges förslag till
aktiviteter som kan göras i klassrummet eller utomhus, och som syftar till att ge eleverna en
bättre förståelse för vårt universum. Häftet vill också förmedla en del basfakta i astronomi.
Så här kan du använda häftet och den PDF-fil som ligger till grund för häftet:
Välj ut de fakta och de aktiviteter som är rimliga för just din klass. Detta häftet distribueras
till alla skolor som beställer planetarievisningar av Broman Planetarium AB från lågstadiet till
gymnasiet. Allt är givetvis inte lämpligt för alla.
Sidorna med bilder kan skrivas ut på OH-blad och användas i undervisningen. Använd helst
en färgskrivare.
Använd häftet till att öka din egen allmänbildning i astronomi.
Naturligtvis ger undervisningen inför planetariebesöket upphov till frågor om astronomi. Ta
vara på dem under planetariebesöket och använd dem när ni följer upp efter besöket.
Många bilder i häftet är skapade med ett program som heter Starry Night Backyard, och är
skapat av ett företag som heter Space.com Inc. Bilder som man skapar med Starry Night får
lov att användas även kommersiellt (med undantag av de s k Messier-objekten; galaxer,
nebulosor och stjärnhopar, som Space.com fått lov att använda av andra copyrightinnehavare).
Starry Night Backyard är ett billigt men mycket bra och lättanvänt program, som låter
användaren resa i tid och rum nästan hur som helst. Bilden på månen och jorden under en
solförmörkelse är t ex sedd från solens närhet, och föreställer den solförmörkelse som gick
över delar av södra Sverige den 30 juni 1954. Du kan hämta en 14-dagars demoversion av
programmet på www.starrynight.com. Den vägen går det också att köpa programmet, och det
kostar ca 35 USdollar. I priset ingår att man då och då får uppdaterade data om satelliter,
kometer och asteroider över Internet. Programmet har också länkar till framför allt NASAs
material och bilder för undervisning, så här finns närmast oändliga källor till kunskap.
Vem tjänar på astrologi?
Det enkla svaret är: Astrologen. Uppfattningen att människors personligheter och öden kan
utläsas i stjärnorna är inte vetenskaplig. Tvärtom så visar studier att t ex personlighet mera
styrs av slumpens lagar och egen vilja. Skolans uppgift är att förmedla vetenskapligt korrekt
kunskap till eleverna, och där har astrologin ingen plats.
1

Att titta på stjärnor och planeter
Stjärnhimlen ändrar sitt utseende dels under nattens timmar beroende på jordens rotation, dels
under året beroende på jordens bana runt solen. Vi ger några typiska stjärnhimlar för olika
årstider, några timmar efter solens nedgång.
Planeterna går i sina banor runt solen, och därför så förefaller de vandra bland stjärnorna.
Ordet ”planet” betyder just ”irrstjärna”. Framför allt Venus, men också Jupiter och Saturnus
och i någon mån Mars är lätta att se, därför att de är betydligt ljusstarkare än stjärnorna.
Ljusstarkast av dem alla är Venus, och kan synas antingen på västerhimlen efter solnedgången
eller på österhimlen före soluppgången. För att veta var och när man kan se de andra
planeterna kan man ta hjälp av t ex Vanliga Almanackan från Almanacksförlaget, eller, varför
inte, Starry Night.
Man kan observera planeter med kikare, men kikaren bör sitta på ett stativ, eftersom det är
svårt eller omöjligt att hålla en kikare tillräckligt stilla, speciellt om den har hög förstoring.
Med en 25× tubkikare kan man t ex se de fyra största månarna kring Jupiter och Saturnus
ringar. Venus kan se ut som en ”halvmåne” eller en skära, och observeras bäst när det inte är
nermörkt. Månens berg syns också tydligt, speciellt vid halvmåne, då kraterbergen kastar
långa skuggor, som syns bra härifrån då.
En vanlig tubkikare på stativ räcker långt om man vill titta på natthimlen.
Det var förresten just dessa observationer som Galileo gjorde tidigt på 1600-talet, och som
övertygade honom om att jorden inte var universums centrum.
Men en varning, som inte kan upprepas mycket nog: Titta aldrig mot solen genom en
kikare eller ett teleskop! Det leder till omedelbara synskador. I stället finns det speciella
solteleskop, t ex Sunspotter, skapat just för skolbruk.
2

Sunspotter, det säkra solteleskopet för skolbruk
Teleskopet fungerar så att solljuset tas in genom ett objektiv (synligt i bild). Via tre speglar
leds bilden av solen genom ett okular, som projicerar bilden av solen på ett ark papper i botten
av teleskopet.
Över tid kan man se hur solfläckar uppstår, utvecklas och försvinner. Man kan också genom
dagliga observationer följa solfläckarnas vandring över solytan, och kan på så sätt bestämma
solens rotationshastighet.
Solen med solfläckar, de största större än jorden.
Bilden tagen i Sunspotter.
Sunspotter tillverkas av Learning Technologies INC, samma företag som gör stjärntältet
STARLAB. Sunspotter säljs i Norden av Broman Planetarium AB.
3

Stjärnbilder vi kan se varje stjärnklar kväll
Karlavagnen känner de flesta igen. Den står på höstkvällar i nordväst, på vintern i nordöst och
på våren nästan rakt upp (i zenit). Karlavagnen utgör en del av stjärnbilden Stora Björnen.
Om man tänker sig en linje genom de två främsta stjärnorna i Karlavagnen, så visar den på
Polstjärnan. Polstjärnan är”svansspetsstjärna” i Lilla Björn. Den råkar dessutom befinna sig
rakt ovanför jordens nordpol, varför den alltid tycks stå på samma plats på himlen, och alltid
rakt i norr. Polstjärnan är däremot inte den ljusstarkaste stjärnan.
Om man tänker sig linjen från Karlavagnen genom Polstjärnan och ungefär lika lång bit till,
så finner man en stjärnbild vars fem starkaste stjärnor bildar ett ”W”. Det är Kassiopeia, som
fått sitt namn efter en etiopisk sagodrottning.
4

Höstens stjärnhimmel
Höstens stjärnhimmel håller sig tämligen konstant timmarna efter solnedgången från augusti
till december. I söder dominerar Hösttriangeln eller Sommartriangeln.
De tre stjärnorna som utgör Hösttriangeln är Deneb i Svanen, Vega i Lyran och Altair i
Örnens stjärnbild.
I öster finns några stjärnbilder, som är lätta att känna igen. Vi har redan nämnt Cassiopeia.
5

Cepheus har sitt namn efter en sagokung från Etiopien. Han var också make till Cassiopeia.
Deras dotter Andromeda har fått ge namn åt en stjärnbild. På ömse sidor om Andromeda finns
Perseus, sagoprins och oäkta barn till Zeus, och Pegasus, den flygande hästen.
Just dessa stjärnbilder ingår i en grekisk saga, som finns återberättad i Hjältar och monster på
himlavalvet, första boken, av Maj Samzelius. I samma bok finns Orionsagan, som behandlar
vinterns stjärnbilder. Bra högläsningsbok!
I stjärnbilden Andromeda finns den s k Andromedagalaxen, den närmaste stora spiralgalaxen
utanför Vintergatan. Avståndet till Andromedagalaxen är ca 2 000 000 ljusår.
Andromedagalaxen går att se med blottas ögat, om man vet var man ska titta, och om det är
en tillräckligt stjärnklar natt och inga andra störande ljus. Den ser ut som en svagt lysande
”bomullstuss”.
6

Vinterns stjärnhimmel
Från januari till en bit in i mars domineras stjärnhimlen i söder av Orion, jätten och jägaren.
”Orions bälte” eller ”De tre vise männen” är stjärnor som de flesta känner igen. I ”Orions
svärd” finns Orionnebulosan, en stor nebulosa av gas och stoft, där nya stjärnor just nu håller
på att ”födas”.
Följer man Orions bälte nedåt åt vänster, så finner man Sirius i Stora Hunden. Det är den
ljusstarkaste stjärnan på natthimlen, en gulvit stjärna som finns åtta ljusår härifrån.
Följer man Orions bälte åt andra hållet, så finner vi först Oxen och strax bakom Plejaderna.
Oxens huvud ser ut lite som ett ”V”. Den ljusstarkaste stjärnan heter Aldebaran, vilket betyder
Oxens öga. Plejaderna är en öppen stjärnhop, en syskonskara av stjärnor som bildats en gång
för så där en miljard år sedan i en gemensam nebulosa. Plejaderna är ett bra objekt att titta på
med kikare. Även Oxens huvud är spännande att titta på med kikare, eftersom det också är en
öppen stjärnhop, Hyaderna. Den vita stjärnan bredvid Oxens huvud är Saturnus, som stod där
i januari 2002.
Nära Oxens ena horn finns Krabbnebulosan, rester efter en supernova som lyste upp för nära
1000 år sedan. En supernova är en stor och tung stjärna som just har exploderat.
7

Vårens stjärnhimmel
I April, innan nätterna börjar bli för ljusa för att titta på stjärnor, finns Lejonet högt på himlen
i söder. Den syns strax nedanför Karlavagnen.
Följer man den båge som handtaget i Karlavagnen utgör, så finner man en starkt lysande
stjärna, Arcturus i Björnvaktaren. Samma båge visar också Spica i Jungfrun, en tydligt blå,
stor och het stjärna.
8

Planeterna
Grupparbete
Låt eleverna leta fram fakta om planeterna, en grupp för varje planet. Eleverna kan börja med
att fundera på vilka fakta om planeten som är viktiga, som storlek, uppgifter om atmosfär,
ytan, ungefärlig temperatur på ytan, tillgång till vatten, något om planetens eventuella månar
etc.
Antag att planeten hyser intelligent liv. Hur skulle en planetinvånare kunna se ut, för att
han/hon skulle kunna leva och må bra i de betingelser som är på den planeten?
Har ni tillgång till Internet i klassrummet? NASA har publicerat mängder med bra
planetbilder. Med hjälp av en sökmotor som AltaVista går det lätt att finna mycket av detta
material. (Använd t ex ”+nasa +image” som sökord.)
Gör en modell av solsystemet i skalan
1:10 000 000 000
I universum är avstånden så enorma, att de närmast blir ogripbart stora tal. En bild på
solsystemets planeter och planetbanor måste med nödvändighet bli missvisande; planeterna
blir för stora och avstånden mellan planetbanorna blir för små. För att få en bild med korrekta
proportioner behöver man arbeta med modeller av solsystemet.
I skalan 1:10 miljarder blir planeterna små, så små att man inte kan se några detaljer på dem.
De minsta planeterna kan man skapa genom att måla en liten liten punkt av vit täckfärg på
svart kartong. De större planeterna kan man t ex göra av lera eller plastelina och sedan
montera dem på svart kartong (för att göra dem hanterbara). Sedan får elever stega ut
avstånden från solen. Har ni tillgång till kikare eller teleskop, så är en bra övning att
undersöka vilka av planetmodellerna som man kan se från ”jorden”.
Hur kan man stega 590 meter med hygglig noggrannhet? Det motsvarar avståndet mellan
solen och Pluto. Så här kan man göra: Mät upp tio meter på skolgården, och låt barnen stega
denna sträcka. Sen får de räkna ut hur många steg de ska stega.
Observera att bilderna av planeterna i det följande inte är skalenliga.
9

Solen
Storlek 14 cm.
Solen är lite besvärlig att observera, eftersom den kan skada ögonen. Titta aldrig direkt mot
solen, och rikta aldrig en kikare mot solen. Vill man göra solobservationer, så behövs ett
speciellt solteleskop, som ger en projicerad bild av solen. Bilden visar solen med solfläckar,
en del större än jorden.
Bilden är tagen med en digitalkamera i solteleskopet Sunspotter.
Merkurius
Diameter 0,5 mm. Avstånd från solen 6 meter. Punkten till höger om bilden ger en
uppfattning om planetens storlek i vår skala.
Merkurius kan ses med blotta ögat, men är svår att observera ”på riktigt”, därför att den finns
så nära solen, och för att den är så liten. Denna bild är skapad i Starry Night, och föreställer
Merkurius sedd från solen.
10
.

Venus
Diameter 1,2 mm. Avstånd från solen 11 meter. Punkten till höger om bilden ger en
uppfattning planetens storlek i vår skala.
Venus är efter solen och månen det ljusstarkaste objektet på vår himmel. På grund av att
Venus bana ligger närmare solen än jordens, så kan Venus ses antingen på kvällen timmarna
efter solnedgången eller på morgonen timmarna före soluppgången. Bilden är skapad i Starry
Night, och visar hur Venus kan se ut i ett teleskop från jorden.
Venus yta är helt täckt av moln, men ytan är kartlagd med hjälp av rymdsonder. NASA har
publicerat bra bilder från Venus yta på Internet.
Jorden
Diameter 1,3 mm. Avstånd från solen 15 meter. I denna skala skulle månen ha en diameter av
0,4 mm, ”.”, och avståndet mellan ”jorden” och ”månen” är 4 cm. Detta motsvarar i vår skala
den längsta bemannade rymdresa som hittills har gjorts.
Bilden är skapad i Starry Night, och visar jorden som den skulle kunna se ut från månen.
I planetariet får jag ofta frågan ”Var finns jorden?”. Frågan grundar sig på bilder som barnen
sett av jorden sedd från rymden, och fått uppfattningen om två jordar, en som vi bor på, och
en i rymden.
11
.
.

Mars
Diameter 0,7 mm. Avstånd från solen 23 meter.
Mars är den planet som det är möjligt och rimligt att göra bemannade resor till, och mycket
forskning pågår inför en sådan resa. En svårighet inser vi, om vi betänker att månen (4 cm
från jorden i vår skala) är den plats längst bort som besökts av människor. Det kortaste
avståndet till Mars från jorden i vår skala är 8 meter, en tvåhundra gånger så lång resa.
Mars är en kall och torr planet, men senare tids forskning tyder på att det kan finnas vatten på
Mars i frusen form under planetens yta. Det finns också flodbäddar på Mars, som visar att det
har funnits vatten i flytande form där. Mars högsta berg, Olympus Mons, är ca 24 000 meter
högt, och är en utslocknad vulkan. I dag förekommer ingen vulkanism på Mars.
Jupiter
Diameter 14,2 mm. Avstånd från solen 78 meter.
Jupiter är den största planeten i vårt solsystem. Planeten saknar fast planetyta, och är en s k
gasplanet. Jupiter är randad av stormar som ständigt blåser i den övre atmosfären. ”Röda
12
.

fläcken” är ett oväder, en virvelstorm större än hela jorden, som redan blåst i flera hundra år,
och som kommer att blåsa i flera hundra år till.
Från jorden är Jupiter den näst ljusstarkaste planeten och är därför lätt observerbar. I kikare
med stativ kan man se de fyra största månarna. Den innersta, Io, är en måne med vulkaner.
Månen Europa är helt täckt av en isskorpa. Kan hända finns det oceaner i flytande form under
isen. Jupiter har över trettio kända månar, många mycket små. Ett tiotal månar upptäcktes så
sent som år 2002.
Mellan Nars och Jupiters banor finns det s k asteroidbältet. ett bälte med mycket små
planetliknande objekt. Den största asteroiden, Ceres, skulle i vår skala vara 0,01 mm.
Saturnus
Diameter 12,0 mm ringarna oräknade. Avstånd från solen 140 meter.
Saturnus är liksom Jupiter en gasformad planet, randad av oväder. Ringarna består av sten och
is i banor runt planeten.
Saturnus är lätt att observera. Vårvintern 2003 och 2004 kommer Saturnus att finnas i
stjärnbilden Tvillingarna. Åren närmast därefter syns den i Kräftan och Lejonet. Ringarna
syns i en kikare på stativ. Saturnus har ett trettiotal kända månar, alla för små och för långt
bort för att kunna observeras med amatörteleskop.
Uranus
Diameter 5,3 mm. Avstånd från solen 290 meter.
Uranus tillhör jätteplaneterna, fast den är mycket mindre än Jupiter och Saturnus. Uranus kan
inte ses med blotta ögat, men kan observeras i teleskop. Men det kräver att man är mycket
13

duktig teleskopanvändare eller att man har ett datorstyrt teleskop (t ex Meede 8”
spegelteleskop, som själv håller reda på var intressanta objekt finns på himlen).
Neptunus
Diameter 4,8 mm. Avstånd 450 meter.
Neptunus är den yttersta planet som besökts av en mänsklig rymdsond, Voyager 2 år 1989.
Resan dit tog 12 år, och bilder från Voyager 2 finns bland NASAs bildmaterian på Internet.
Neptunus är den minsta av de gasformiga jätteplaneterna.
Pluto
.
Diameter 0,3 mm. Avstånd 590 m.
På bilden ses Pluto tillsammans med sin måne Charon. Bilden, liksom alla planetbilder, är
konstruerad i Starry Night, men bygger på bilder tagna med Hubble rymdteleskop.
Pluto är den planet som har den mest elliptiska banan. Ibland ligger Plutos bana innanför
Neptunus bana. Plutos bana ligger också snedast i förhållande till Ekliptikan, det plan som
definieras av jordens bana runt solen.
Pluto upptäcktes 1936 som följd av beräkningar på oregelbundenheter i Neptunus bana. När
Pluto väl var upptäckt, så visade det sig dock att Pluto är för liten för att kunna åstadkomma
så stor påverkan på Neptunus. Så för säkerhets skull får man kanske säga att Pluto är den
yttersta kända planeten.
14
.

Den närmaste stjärnan
Stjärnan allra närmast solen är en röd dvärgstjärna, Proxima Centauri, så ljussvag att den inte
ens kan ses med blotta ögat. Den befinner sig i närheten av Alpha Centauri på ett avstånd av
lite knappt fyra ljusår. I vår skala är Proxima Centauris diameter ca 5 cm, ungefär som på
bilden, och avståndet från solen är 400 mil(!). Vi har placerat en modell av stjärnan på
Nationell Institute of Silicon Technology i Islamabad i Pakistan. Låna den gärna!
Den största stjärnan
Det finns två kandidater, Antares i Skorpionen (en stjärna som står mycket nära horisonten,
och bara under sommaren, så egentligen ser vi den aldrig i Sverige) och Betelgeuse (uttalas
Betelschös, och utgör den vänstra axeln från oss sett i Orion). I båda fallen handlar det om
röda s k överjättar, uppsvällda nästan utbrända stjärnor som tidigare varit stora, heta och blå
stjärnor. I vår skala skulle dessa stjärnor vara stora som Stockholmsgloben. I vår skalmodell
är dock globen lite felplacerad. Den borde snarare finnas på månen i stället. Det verkliga
avståndet är ca 430 ljusår.
De minsta stjärnorna
I krabbnebulosan finns resterna efter en stjärna, som en gång exploderade till en supernova.
Den har kollapsat under sin egen tyngd så till den grad att t o m atomerna krossats. Vi talar
om en neutronkärna, och fastän att den är tung som flera solar, så skulle den i vår skala vara
mindre än en tusendels mm. Neutronstjärnor roterar ofta mycket snabbt. Flera av dem ser från
jorden ut att blinka häftigt, och kallas därför för pulsarer. Du kan läsa mer om dessa stjärnor i
kapitlet om kosmologi.
En skalmodell i skalan 1:85 000 000
I den här skalan är jorden en glob med 15 cm diameter, och sådana jordglober brukar finnas i
välsorterade bokaffärer.
I den här skalan är Sverige ungefär två cm lång, och avståndet mellan Göteborg och
Stockholm är ca 5 mm. Den sträckan flyger man på en trekvarts timme, och flygplanet flyger
på en höjd av en tiondedels mm i den här skalan. Jordens högsta berg och djupaste havsgravar
är också ungefär en tiondedels mm, och atmosfärens tjocklek är ungefär en halv mm. Hur stor
är livets utbredning i djupled i den här skalan?
De flesta rymdfärder som människan gör når en höjd av mellan 2 och 3 mm.
Satelliterna som sänder TV-kanaler ligger längre bort: 41 cm från jordytan i denna skala.
Deras banor ligger exakt över ekvatorn, och omloppstiden är exakt ett dygn. Den håller sig
alltid exakt över en viss given plats på ekvatorn. På så sätt kan man ställa in en parabolantenn
en gång för alla, så att den är exakt riktad mot en TV-satellit.
15

Månen i skala 1:85 000 000 är 4,1 cm stor. En golfboll duger bra som modell. Avståndet jordmåne
blir då 4,5 meter.
En sol i den här skalan skulle få en diameter på 16,5 meter placerad 1,8 km från jordgloben.
För att få någon känsla för solens relativa storlek, kan man mäta upp 16,5 meter eller rita upp
en cirkel med 8,25 meters radie på t ex skolgården eller på en tillräckligt stor gräsmatta.
Använd ett 8,25 meter långt snöre med ena ändan i solcirkelns centrum. Använd t ex
trädgårdskalk om solcirkeln ska ritas upp på en gräsmatta. Hur långt är sedan 1,8 km?
Undersök med hjälp av en karta över närområdet.
Skulle resten av solsystemet vara med i denna skalmodell, så skulle Pluto hamna ca fem mil
från solmodellen. Undersök med hjälp av en karta var Pluto lämpligen skulle hamna. Övriga
storlekar och avstånd kan du räkna ut utifrån modellen i skala 1:10 000 000 000. Multiplicera
avstånden med en faktor 120, och storlekarna med 12, för att direkt få storlekar i cm.
Planeter som går baklänges
Alla planeter rör sig i banor moturs runt solen. Observerar vi Jupiter eller Saturnus med ett års
mellanrum, så kan vi notera att planeterna har flyttat sig ett stycke åt väster om vi väljer en
tidpunkt på natten då planeten står något så när åt söder. Men om vi observerar planeterna
under tiden en månad före att planeten står i söder vid midnatt till en månad efter, så kommer
vi att kunna se att planeten i stället rört sig åt öster. Det är förresten under just denna tid som
planeten är lättast att observera, för då står den som högst på himlen.
Hur kommer det sig då att de yttre planeterna verkar ha denna baklängesrörelse eller
retrograda rörelse? Anledningen är att också jorden rör sig i sin bana kring solen. Medan
jorden går ett varv runt solen på ett år, så tar t ex Jupiter nästan 12 år på sig för ett varv runt
solen. Det är inte bara så att Jupiters bana är längre, utan Jupiters absoluta hastighet är mycket
lägre än jordens.
Vi kan undersöka med ett rollspel. Vi behöver en elev som är solen, en elev som är jorden och
en som är Jupiter. Meningen är att jorden och Jupiter ska gå i sina banor runt solen. Ett snöre
på några meter mellan jorden och solen gör det lättare för jorden att gå i en cirkulär bana. Det
är inte lika viktigt att Jupiter gör det. Dessutom behövs en lyktstolpe, trädstam eller liknande,
som får spela rollen av en stjärna, mycket längre bort än Jupiter.
16

Utgångsläget är det här:
Jorden ska kunna observera Jupiter ”framför” stjärnan.
Jorden tar ett kliv framåt i sin bana, samtidigt som Jupiter går ett tomtesteg i sin bana. Jorden
talar sedan om ifall Jupiter finns framför, mitt för eller bakom stjärnan. Jorden tar ett kliv till
och Jupiter ett tomtesteg, och jorden kan göra sin nästa observation osv.
När jorden har gått ett helt varv, så har Jupiter flyttat sig ett stycke framåt, vilket inte hindrar
att jorden kommer att tycka att Jupiter under en del av vandringen befinner sig bakom
stjärnan.
Det går att göra ytterligare en observation i den här övningen. Jorden upplever dag när hon
kan se solen, och natt när hon vänder ryggen åt solen. Dessutom roterar jorden ett varv per
dygn, också det moturs. Undersök först hur eleven Jorden ska stå för att uppleva kväll, natt
respektive morgon. Sedan kan hon undersöka under sin årsvandring när hon är vänd rakt mot
Jupiter, på kvällen, på natten, på morgonen eller på dan. Observationer som eleverna kan göra
i detta modellförsök stämmer med planetobservationer som man kan göra ”på riktigt”. De
yttre planeterna är först observerbara på morgonen. Allteftersom månaderna går kan man först
observera planeterna på natten, senare på kvällen, innan de slutligen ”försvinner bakom
solen”.
Övningen är inte bara ”astronomiskt” intressant. Det är också en övning, där eleverna tränar
sin rumsuppfattning, och blir därigenom en övning i geometri.
17

Dag och natt, sol och måne
Experiment när vädret är vackert
En jordglob
Den här jordgloben är placerad så, att södra Sverige något så när ligger i horisontalplanet eller
”högst upp”. Den är också inställd så, att norr i södra Sverige verkligen pekar åt norr.
Jordgloben är alltså orienterad i rymden precis som jorden, och den belyses av solen precis
som den verkliga jorden belyses.
Bilden är tagen på morgonen i augusti-septemberskiftet. Några saker kan man se: Det är dag i
hela Europa, även om det var ganska nyss som dagen grydde i Portugal. I västafrika är det
fortfarande natt. (Fast i verkligheten finns det ett gryningsljus där på grund av att atmosfären
sprider ljuset.) Norra Grönland ligger i dagsljus, och kommer att göra så dygnet runt. Det är
fortfarande nästan en månad kvar till höstdagjämningen. Hur är det med området kring
sydpolen? Var på jorden är det kväll, och var på jorden är det mitt i natten?
En jordglob placerad så här följer med när jorden roterar. Så länge solen skiner kan vi följa
dag och natt, gryning och skymning på olika platser på jorden.
Solur på jordgloben
Man kan göra små solur, som man kan sätta ut på jordgloben. Gör förslagsvis några solur för
vardera 60° nord, 30° nord och 30° syd. Soluren kan fästas på jordgloben med lite häftmassa,
så att de sitter parallellt med ”markytan” där de fästs.
18

Så här tillverkar man soluren:
60° nord 30° nord 30° syd
Skriv ut den här sidan i några exemplar, och klipp ut urtavlorna. Limma upp dem på kartong,
eller ännu hellre cellplastkartong, som man kan köpa i välsorterade rambutiker.
Dessa solur är konstruerade så, att visaren står parallellt med jordaxeln. I alla tre soluren ska
visaren luta mot klockan 12 (alltså nedåt på soluret 30° syd). Vinkeln mot urtavlan ska vara
60° på soluret 60° nord, och 30° på de övriga. Stick in en knappnål som visare mitt i krysset
så att den lutar lagom mycket. Förankra den eventuellt med en droppe epoxylim.
Nu kan man sätta soluren på jordgloben med hjälp av lite häftmassa. Soluren ska placeras på
latitudlinjerna (breddgraderna) så att visaren pekar åt norr på norra halvklotet och åt söder på
södra halvklotet. Intressant är nu att placera solur längs samma longitud (längdgrad) i och
söder om Sverige, ett stycke väster om Sverige och ett stycke öster om Sverige. Vilka solur
kommer att visa samma tid, och vilka solur kommer att visa olika tid? Kan man se på soluren
var det är middagstid innan det är middagstid i Sverige?
Antagligen kommer du att tycka att soluren går ”fel”, åtminstone det svenska. Det kan bero på
tre saker:
Soluret tar inte hänsyn till sommartid, så under sommarhalvåret går soluret en timme fel av
den anledningen.
Längden av ett ”soldygn” varierar lite under året jämfört med ett ”klockdygn”. Effekten beror
dels på att jordens bana är svagt elliptisk, och dels på att jordbanan, ekliptikan, inte är parallell
med ekvatorplanet. Denna effekt beskrivs i den s k tidsekvationen, med vars hjälp man kan
beräkna klocktid utifrån soltid. Skillnaden mellan klocktid och soltid kan som störst vara
uppemot 15 minuter, vilket inträffar i februari och november varje år.
Soltiden beror av var man mäter tiden i öst-västlig riktning. Vår vintertid mäts efter
medelsoltiden på den femtonde meridianen (15° öster om Greenwich). Varje grad öster eller
väster därom påverkar soluret med fyra minuter. Göteborg ligger ungefär på 12° öst, varför ett
solur där går tolv minuter efter av den anledningen.
Gnomon
En gnomon är en stav, en obelisk eller liknande som står precis lodrätt på marken. Det är ett
urtida astronomiskt instrument, som t ex kunde användas för att mäta solhöjden. Man vet hur
hög gnomonen är, och genom att mäta skuggan, kan man beräkna hur många grader över
horisonten solen står. Om en gnomon inte ger någon skugga alls när solen skiner, så befinner
sig solen i zenit (rakt upp).
En liten gnomon kan tillverkas av t ex en träplatta med en bit av en blompinne monterad
vinkelrätt mot plattan. Borra ett hål med samma diameter som blompinnen, helst med en
19

pelarborrmaskin, och limma fast blompinnen i hålet. Gnomonen kan sedan fästas på
jordgloben med lite häftmassa.
Man kan använda en gnomon på jordgloben för att leta fram var på jorden solen står i zenit
”just nu”. Man kan också använda en gnomon för att i modell upprepa den grekiska
astronomen och matematikern Eratosthenes försök, då han som den förste människan
bestämde ett något så när korrekt värde på jordens storlek.
Eratosthenes levde på 200-talet före vår tideräknings början i Alexandria (nuvarande
Istanbul), där han verkade i forntidens stora bibliotek, Museion. Vid midsommarsolståndet ett
år befann han sig i Asuan i Egypten. Asuan ligger nästan rakt söder om Alexandria och vid
kräftans vändkrets. Han lade då märke till att solljuset mitt på dagen lyste upp botten i en
lodrätt grävd brunn. Solen stod alltså i zenit. Nästa år använde han en gnomon för att
bestämma solhöjden vid midsommarsolståndet hemma i Alexandria.
Eratosthenes kände avståndet mellan Alexandria och Asuan, S. Han kunde mäta solens vinkel
v mot gnomonen, och han visste att vinkeln o vid jordens medelpunkt mellan Alexandria och
s ⋅ 360
Asuan måste vara lika stor. Den enda beräkningen som nu behöver göras är O = , där
v
O är jordens omkrets.
Så här kan man göra en modell av Eratosthenes försök:
Leta upp den plats på jordgloben där solen står i zenit. Välj en plats på jordgloben rakt norr
därom, och mät avståndet emellan platserna, och placera en gnomon där. Mät så noggrant du
kan solens vinkel mot gnomonen med hjälp av skuggan. Beräkna slutligen jordglobens
omkrets med hjälp av formeln ovan. Kontrollera genom att mäta eller beräkna (om du känner
jordglobens diameter) hela jordglobens omkrets.
Årstiderna
Du har säkert märkt att på sommaren så står solen högt på himlen, och på vintern står solen
lågt. Titta på den här bilden.
20

På vintern träffar en given mängd solstrålar ett större område på marken än motsvarande
mängd solstrålar gör på sommaren. Samma mängd energi ska värma upp ett större område på
vintern. Dessutom är solen inte uppe lika länge på vintern som på sommaren. Därför kan det
inte bli lika varmt på vintern som på sommaren.
De flesta polarexpeditioner till Antarktis görs när vi har vinter, för då är det sommar där.
Jorden går i sin bana runt solen, men i förhållande till resten av rymden är jordens orientering
hela tiden densamma. Vi brukar lite ogegentligt säga att jordaxeln ”pekar mot” polstjärnan.
(Det finns ingen konkret jordaxel, och den pekar definitivt inte!) Så här kan vi göra ett
modellförsök med årstiderna:
Placera en lampa med en naken glödlampa mitt i rummet. En OH-projektor som man
efterhand vrider på fungerar också, kanske till och med lite bättre. Den ska fungera som sol i
det här experimentet. Placera en jordglob på samma höjd som lampan, med foten parallell
med golvet, och så att nordpolen vetter in mot ”solen”. Vrid jorden i stativet så att Sverige
vetter mot solen. Nu kan man undersöka t ex med hjälp av en blompinne eller liknande
vinkeln som det infallande ljuset har mot Sverige. Undersök samma sak, fast på andra platser
på jordgloben, t ex Melbourne i södra Australien. Var på jorden står ”solen” i zenit? Är det
dag på någon av polerna?
Flytta jordgloben ett kvarts varv moturs runt ”solen” (och vrid OH-projektorn om du använder
en sådan). Jordgloben ska vara orienterad på samma sätt i rummet, så att nordpolen inte vetter
mot ”solen”. Gör samma undersökningar med hjälp av blompinnen. Var på jorden står solen
nu i Zenit? Är det dag på någon av polerna?
Flytta jordgloben ett kvarts varv till. Nu ska nordpolen vetta från solen. Hur faller solstrålarna
in mot jorden på olika platser nu? Var någon stans står solen nu i zenit? Är det dag på någon
av polerna?
Nu har vi bara ett kvarts varv till att flytta jordgloben. Vi har simulerat jordens läge under
midsommar, höstdagjämning, midvinter och höstdagjämning.
Årstidsväxlingarna har alltså ingenting med avståndet till solen ätt göra. Det är till och med så
att avståndet till solen är som kortast omkring midvintern, fast skillnaden är så liten, att den
knappast spelar någon roll.
21

Månen
Solen är uppe på dan, och månen på natten, brukar man säga. Men en sån här syn, då man ser
månen som en skära mitt på dan är inte alls ovanlig, om vädret är klart. Bilden har vi skapat
med hjälp av Starry Night. Lägg märke till att den del av månen som man ser är konvex
(buktar ut) mot solen, och på den delen av månen är det dag. Den delen av månen som vi inte
ser, där är det natt. Vi kallar en sån här måne för en nymåne.
När solen har gått ner, så står nymånen någonstans längs den västra horisonten, och går ner
snart efter solen. Allteftersom dagarna går, så ändrar månen utseende, beroende på att månen
går i sin bana runt jorden.
Nymåne och halvmåne, typiska ”kvällsmånar”.
22

När månen är full, så står den och solen mitt emot varandra från jorden sett. Fullmånen går
upp ungefär när solen går ner, och ner ungefär när solen går upp.
När månen går mot nedan, så går den upp över horisonten på österhimlen allt senare på
natten, och kan egentligen bara ses på morgonen. En sådan här måne går ner innan solen går
ner på kvällen.
Ett månvarv är 28 dygn, lika långt som en menstruationscykel. Och det finns de som påstår att
menstruationscykeln skulle styras just av månen. Det finns ingen anledning att detta skulle
vara rimligt. Mensen kan vara försenad utan att månen bromsar upp i sin bana, och om det var
månen som styrde mensen, så borde alla kvinnor få mens samtidigt. Det kan knappast heller
vara fråga om en individuell månstyrning, eftersom kvinnor, som lever tätt tillsammans, har
en tendens att synkronisera sina menstruationscykler.
En modell av månen
Sätt en flörtkula på en blompinne eller liknande som handtag. Låt en OH-projektor eller en
lampa lysa ut i ett i övrigt lite mörklagt rum, helst strax ovanför huvudnivå. Den spelar rollen
av sol. Du själv är en observatör på jorden, och håller ”månen” med rak arm framför dig.
Månen bör också hållas lite ovanför huvudets nivå. Vänd dig först så att du står mot ”solen”,
och vrid dig sedan sakta moturs. Då kan du se, hur en ljus skära visar sig på ”månen”. Skäran
vidgar sig allteftersom du vrider dig, tills dess att du har ”solen” i ryggen. Då ser du en
”fullmåne”. När du vrider dig vidare, så krymper månen till en skära igen, fast åt andra hållet,
för att slutligen försvinna helt, när du på nytt står vänd mot ”solen”.
Månförmörkelse
Om du i försöket ovan råkat hålla månen för långt ner, så att ditt huvud skuggade fullmånen,
så hade du simulerat en månförmörkelse. Månförmörkelse kan det bli om skuggan av jorden
faller på månen. Det kan bara ske i fullmåne, eftersom jorden måste befinna sig mellan solen
och månen, och det brukar inträffa två eller tre gånger om året. Den vanliga allmanackan
upplyser om när.
När jordens kärnskugga glider in över månytan, så ser det lite grand ut som om månen
ändrade fas, men det är en viktig skillnad: Vid t ex halvmåne kan man inte se något av
23

månens nattsida alls. Vid en månförmörkelse lyser den skuggade delen svagt röd. Det är ljus
som spridits av jordens atmosfär som belyser månen med rött ljus.
Månen under en månförmörkelse, skapad i Starry Night
En annan skillnad mellan en partiell månförmörkelse och en halvmåne ser du i en kikare på
stativ eller i ett teleskop. En halvmåne är belyst av solen ”från sidan” i förhållande till din
utkikspunkt. Därför kommer de kratrar som vetter mot dig att ge långa skuggor, och
kraterbergen på månen blir mycket tydliga. I fullmåne kommer ljuset från samma riktning
som du observerar, och månen ser ganska platt ut. Att det pågår månförmörkelse gör ingen
skillnad på det.
Varför blir det då inte månförmörkelse varje gång det är fullmåne? Det beror på att månens
bana ligger lite snett i förhållande till ekliptikan, solens skenbara bana eller jordbaneplanet.
När fullmånen ligger precis i ekliptikan, så blir det månförmörkelse, men om den befinner sig
ovanför eller nedanför, så missar jordens skugga månen.
Månen och tidvattnet
På många håll runt om i världen stiger och sjunker havets nivå två gånger per dygn, ibland
med flera meter. Anledningen till detta är månens gravitation. En tidvattenvåg finns på den
sida av jorden som vetter mot månen, och en på den motsatta sidan av jorden, en effekt av
centrifugalkraft när systemet jord-måne ”dansar” i rymden.
Men det krävs en ocean för att bygga upp en tidvattenvåg. Strax väster om gattet mellan
Danmark och Norge är skillnaden mellan ebb och flod mycket liten, varför vi bara får en
knappt märkbar skillnad i tidvatten på Sveriges västkust. Östersjön är för liten för att ge en
tidvatteneffekt större än kanske någon centimeter. Påståendet, att månen påverkar människor
genom en tidvatteneffekt i kroppen, får betraktas som nonsens.
Men vi har en skillnad mellan högvatten och lågvatten längs våra kuster, speciellt på
västkusten. Men den har andra orsaker. När västliga höststormar ryter, så blåser helt enkelt
vatten in mot kusten, och vattennivån stiger. En riktigt vacker sommardag sjunker vattnet,
ibland upp till någon meter. Då är det högtrycket i luften som spökar, och trycker ner vattnet.
I stället stiger vattennivån någon annan stans, där det råder lågtryck.
24

Solförmörkelse
Det kan hända att en måne i nedan kommer mitt för solen, så att månens skugga vandrar över
jorden. Det blir mörkt, stjärnorna syns på himlen, fåglarna tystnar och man kan se solens yttre
atmosfär eller korona kring den alldeles mörka månen. Bilden här är skapad i Starry Night.
Sist vi hade en total solförmörkelse i Sverige var den 30 juni 1954. Den drog fram över delar
av södra Sverige, och kunde bl a ses på västkusten. Det kommer att dröja mer än 100 år innan
vi får en ny total solförmörkelse i Sverige. Men annars är inte solförmörkelser så ovanliga. De
kan t o m inträffa fler gånger under ett år än månförmörkelser. Det som gör att
solförmörkelser verkar vara så ovanliga är att månens kärnskugga täcker en så liten del av
jordytan.
I bilden nedan ser vi solförmörkelsen i Sverige 1954 i en simulering från solens närhet,
skapad med Starry Night. Du ser månen som passerar framför jorden. Du ser det ganska stora
området med halvskugga, varifrån man kan se en partiell solförmörkelse. I mitten syns
kärnskuggan, det område där förmörkelsen är total. När månen går över jorden, så flyttas
kärnskuggan österut, så man kan säga att solförmörkelsen går över ett band på jorden.
25

Men hur kan då månen, som är så liten, täcka solen som är så stor?
Det beror på att solen ligger mycket längre bort än månen. Ju längre bort ett objekt befinner
sig, desto mindre ser det ut. Jämför med följande experiment, som du kan göra när månen är
full eller nästan full. Håll upp ett pekfinger framför dig, och titta med ett öga. Det är ingen
konst att gömma hela månen bakom fingerspetsen.
Du har kanske sett, att månen, liksom solen, ser väldigt stor ut när den står nära horisonten.
Men detta är faktiskt en synvilla! Det kan du övertyga dig om med samma
pekfingerexperiment.
26

Människan i rymden
Den 4 oktober 1957 togs det första riktiga steget ut i rymden, när Sovjetunionen skickade upp
den första konstgjorda satelliten i en bana runt jorden. Sedan dess har rätt mycket skickats
upp. Faktiskt såpass mycket att kollisionsrisken i rymden inte helt kan negligeras. Bland annat
svävar den första svenska satelliten i sin bana där uppe, en Hasselbladskamera, som en
astronaut råkade tappa under en rymdpromenad.
Sputnik 1 i en fullskalemodell på National Air and Space Museum, Washington D.C.
Bild NASA
Så, vad gör vi egentligen där uppe? En hel del faktiskt. I den här framställningen berättar vi
bara om en bråkdel av allt.
Forskning
Från rymden tittar vi både tillbaks på jorden och ut mot rymden.
Inte minst har man en god utsikt mot vädersystem där utifrån, och allt mer förfinade
vädersatelliter kombinerat med allt snabbare datorer för beräkningar ger oss allt säkrare
väderprognoser. Från rymden kan man ta bilder på jordytan med en upplösning ner till någon
meter, så det är svårt att t ex bygga vapenfabriker eller göra stora truppförflyttningar i smyg.
Hubble-teleskopet är en satellit i form av ett stort spegelteleskop. Ett problem med teleskop på
jorden är jordens atmosfär, som alltid gör bilder lite suddiga. Med ett teleskop i rymden går
det att få bilder med en helt annan skärpa. Vår kunskap om hur nya stjärnor bildas, vad som
27

händer när stjärnor dör, hur det ser ut kring svarta hål etc ökar mycket snabbt tack vare
Hubble-teleskopet.
En ritning på Hubble rymdteleskop. Bild NASA.
Mycket av det vi sett tack vare Hubble-teleskopet finns tillgängligt på Internet, t ex
hubble.nasa.gov/image-gallery.
I en bana runt jorden får man en alldeles unik miljö. Dels tyngdlösheten, dels ett vakuum som
inte ens går att skapa i ett jordiskt laboratorium. I den miljön kan man forska kring
materialuppbyggnad, hur man kan framställa nya, specialiserade mediciner mm. Både
rymdfärjor och den nya internationella rymdstationen ISS fungerar som laboratorier i denna
miljö.
ISS, som den kommer att se ut när den är helt utbyggd. Bild NASA.
Vingarna du ser på bilden är solpaneler, som förser ISS med elektricitet.
28

ISS kommer att spela en viktig roll också när mänskligheten gör den första bemannade resan
till Mars. Resan kommer att utgå från ISS. Bland annat behöver man ha med sig en raket på
resan, för att kunna resa tillbaks till jorden igen.
Kommunikation
Tittar du på några andra TV-kanaler än TV1, TV2 och TV4? Då tittar du också på TV från
rymden. Det finns ett antal s k geostationära satelliter vid himmelsekvatorn, satelliter på ett
lagom avstånd från jorden, för att deras omloppsbana runt jorden ska vara exakt ett dygn. De
flesta TV-utsändningarna i världen görs via satellit, och går att ta emot med en enkel
parabolantenn.
I Tanum i Bohuslän ser man från Europaväg 6 några mycket stora parabolantenner. De ingår i
världens telefonnät. Telefonsamtal mellan kontinenter går nu alltid via rymden.
Reportrar på uppdrag på svårtillgängliga platser, t ex krigets Afganistan, har numera med sig
satellittelefoner. Det är en telefon som står i direkt förbindelse med en satellit, och det finns
inga hinder i form av dålig täckning med satellittelefon, som man kan ha med en vanlig
mobiltelefon.
Navigation
GPS heter ett system av satelliter som används för navigering (Geo Positioning System). Har
man en GPS-mottagare, så kan den visa tämligen exakt var man är. Användningsområdena är
många:
Flygplan och fartyg navigerar numera med hjälp av GPS.
Det finns bilnavigeringssystem, där GPS-mottagaren samarbetar med en elektronisk karta,
och en artificiell röst talar om för dig hur du ska köra för att hitta rätt.
En handhållen GPS-mottagare kan användas t o m på bärplockningsturen i okända skogar.
Den kan hålla reda på var du ställde bilen, så du behöver inte bekymra dig för att gå vilse.
GPS-mottagaren visar dig riktningen.
GPS har också en militär användning. Precis som flygplan, båtar och bilar navigerar med
GPS, så kan bomber och robotar styras med mycket hög precision mot sina mål. Det är det
som kallas för kirurgisk krigföring.
GPS ägs av USA, men EU liksom en del andra länder planerar för egna system av satelliter
för navigation. Det kommer att ge möjlighet till ännu noggrannare positionsbestämning än
den gräns på ca 15 meter som GPS tillåter vid civil användning.
Vår kosmiska bakgård
Rymdsonder har skickats iväg lite varstans i vårt solsystem för att ta närbilder och utföra
mätningar av allehanda slag.
En av de mest kända är Voyager 2, som skickades iväg från jorden 1977. Voyager har besökt
Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, dit den nådde efter tolv år i rymden. Voyager har
betytt mycket för vår moderna kunskap om våra kosmiska grannar, och när detta skrivs, så har
man fortfarande kontakt med den. Den närmar sig de yttre gränserna för solsystemet, och
kommer att fortsätta sin resa oändligt i den interstellära rymden. Man räknar med att ha
kontakt med Voyager 2 i ytterligare några år, och fortfarande tar man emot viktiga data
därifrån.
Venus’ yta är helt skymd av moln, men genom att lägga en satellit i bana runt Venus, så har
man kunnat göra venuskartor med hjälp av radar. Mars är troligen den himlakropp som
snarast kommer att få besök av människor, och förberedelser förekommer. Både i form av
29

satelliter kring Mars och rymdsonder som har landat på mars. Bland annat har man skickat dit
en radiostyrd bil, som är utrustad med kameror och annan mätutrustning och utrustning för
provtagning.
Det finns hur mycket bildmaterial som helst, och även mycket att läsa på de många NASAsidor
som finns. Använd en sökmotor på Internet, och sök på t ex ”+mars +image” så hittar du
strax massor med material.
30

Stjärnors liv och död, kosmisk ekologi
Vår sol är en stjärna bland ett par hundra miljarder stjärnor som finns i en stor spiralgalax,
som vi kallar Vintergatan. Vintergatan är en av åtminstone tiotals miljarder galaxer, som
tillsammans utgör vårt universum.
Spiralgalax, M51. Bild NASA. Bilden är tagen med Hubble Rymdteleskop
Om den här bilden hade föreställt Vintergatan, så visar den rosa ringen ungefär vårt
solsystems läge i galaxen. Den rosa ringen visar också det ungefärliga område i galaxen som
vi ser som stjärnor. Ett något större del av galaxen syns som ett ljust band över himlen.
Hur stjärnor lyser
Stjärnor består till största delen av vätgas. En vätgasatom har en proton och en elektron. I
stjärnans inre, där trycket är högt och temperaturen extremt hög, sker en kärnreaktion. Av fyra
väteatomer bildas en heliumatom, som består av två protoner, två neutroner och två
elektroner. Men om man jämför vikten (massan) av en heliumatom med fyra väteatomer, så
väger de fyra väteatomerna lite mer.
2
Einsteins berömda ekvation E = m ⋅ c säger att massa kan omvandlas till energi. Och det blir
mycket energi; massan gånger ljushastigheten i kvadrat. Ljushastigheten är ett stort tal,
300 000 000 m/s. Det är enorma mängder energi som frigörs i ”vätebomben” i stjärnans inre,
och som får hela stjärnan att stråla ut både ljus och värme (och mycket annat också för den
delen).
31

Men den här kärnreaktionen kan inte pågå i evighet. Vår sol har lyst i ca fem miljarder år, och
kommer att lysa lika länge till. Solen är en ”medelvarm” gul stjärna. Stora och tunga stjärnor
brinner häftigt, men kort. De lyser med ett blått ljus, och kan vara utbrända redan efter några
miljoner år. Små, röda stjärnor lever däremot mycket länge. Det finns ingen röd dvärgstjärna i
vårt ca 15 miljarder år gamla universum som ens närmar sig sin egen ålderdom och död.
Stjärnors död
När vätgasreaktionen i solen så småningom avtar, så kommer solen att så sakteliga kollapsa
under sin egen tyngd. Men det betyder faktiskt att lägesenergi övergår i värme, så att solens
inre blir ännu hetare, och trycket ännu högre. Värmestrålningen kommer att få solens yttre
delar att växa ut till en röd jättestjärna, sval på ytan, men stor. Antagligen kommer jorden att
sväljas av solen.
I det heta inre av solen kommer nya kärnreaktioner igång, och tyngre grundämnen bildas, som
syre, kväve och kol. Nödvändiga ämnen för liv. Grundämnen upp till järn kan bildas under en
stjärnas åldrande livstid.
Solens död blir ganska odramatisk. De yttre delarna av solen försvinner ut i rymden som en s
k planetarisk nebulosa, medan de inre delarna först syns som en vit dvärgstjärna, och som så
småningom, efter många miljarder år, svalnar och slocknar.
Tyngre stjärnor får däremot en mycket mer dramatisk död. När kärnreaktionerna i stjärnans
inre upphör, så finns det ingenting som står emot stjärnans egen gravitation. Det inre av
stjärnan krymper ihop allt mer. De går in i ett så ostabilt läge, att hela stjärnan plötsligt
exploderar. Vi får en supernova.
En atom består mest av tomrum. Atomkärnan, som består av protoner och neutroner, är bara
en liten, liten del av hela atomen. Nästan hela atomens volym upptas av de mycket tunga
elektronmolnen. Men när en tung stjärna kollapsar, så gör den det ordentligt. Elektronmolnen
i atomerna orkar inte hålla emot, utan även atomerna kollapsar. Den här kollapsen går fort,
och det är rekylen från den som orsakar supernovaexplotionen. De små, men oerhört
komprimerade stjärnorna som blir kvar kallas för neutronstjärnor.
Stjärnan Betelgeuse i Orion är en röd superjätte, som nu närmar sig det instabila stadiet då den
kommer att detonera i en supernova. Det kan ske när som helst, under de närmaste 100 000
åren. Även Aries i Skorpionen står på gravens rand på detta sätt.
Vid explosionen kastas mycket av de grundämnen som formats i stjärnan under dess livstid ut
i rymden. Då bildas också de tyngre grundämnena, silver, guld, uran m fl, och kastas även de
ut i rymden.
År 1054 noterade kinesiska astronomer en stjärna i Oxens stjärnbild, som under några veckor
lyste så starkt att den t o m syntes på dagen. Det var en supernova, och resterna efter den
kallas Krabbnebulosan.
32

Det inre av Krabbnebulosan tagen med Hubble-teleskopet. Bild NASA.
En krympande stjärna roterar allt snabbare. Rent fysikaliskt beror det på att rörelsemängden är
konstant. Jämför med en skridskoprinsessa som gör en piruett. Hon drar in armarna och det
fria benet mot kroppen, och hennes rotationshastighet ökar. Sen sträcker hon ut armar och ben
för att bromsa upp rotationen.
En neutronstjärna har ofta ett mycket starkt magnetfält, som gör att strålning och ljus styrs ut
från stjärnan i huvudsak åt bara två håll. Om stjärnan roterar så i förhållande till oss, att vi kan
se strålningsriktningen, så kommer stjärnan att förefalla blinka som en fyr. Fast snabbare. Den
kan rotera flera varv i sekunden. Ofta kallas därför neutronstjärnor stjärnor för pulsarer.
Gravitationen på en krympande stjärnas yta ökar. En stjärnas gravitationen beror på mängden
massa i stjärnan, och den är konstant även när stjärnan kollapsar. Men gravitationen ökar med
minskat avstånd till stjärnans masscentrum.
Einstein kom i sin relativitetsteori från 1905 fram till att gravitation kröker ljusstrålar. Detta
verifierades experimentellt under en solförmörkelse 1919, då man kunde observera en stjärna
nära solen, som egentligen borde vara skymd bakom solen. Och ju starkare gravitation, desto
mer kröks ljusstrålarna. Till slut kan ljuset från en tillräckligt stor kollapsande stjärna krökas
så mycket att det inte lyckas ta sig där ifrån. Stjärnan utvecklas till ett svart hål.
Nya stjärnor blir till
En anledning till att vi inte kan se hela vintergatan ens med optiska teleskop är att gigantiska
nebulosor med i huvudsak vätgas skymmer sikten för oss. Vätgas, som kan ingå i bildandet av
nya stjärnor. Men stjärnor kan inte bildas av enbart vätgas. Andra grundämnen behövs.
Stjärnstoft som kastas ut från en supernova innehåller alla något så när stabila grundämnen.
Resterna från supernovan når kanske så småningom en vätgasnebulosa. Mer materia i
nebulosan betyder mer gravitation, och delar av nebulosan börjar dra ihop sig. Stjärnor börjar
formas.
Vårt solsystem kom till ur ett ganska platt moln av vätgas och stjärnstoft. Molnets centrum
packade sig samman till solen, och materieansamlingar däromkring kondenserades till
planeter. Efter några miljoner år hade solen tätnat så mycket att dess temperatur blev mycket
hög. Vi har en kombination av värme på grund av minskad lägesenergi och ett alltmer ökat
tryck som till slut satte igång kärnreaktionen i solens inre. Även området där de inre
planeterna skulle komma att bildas värmdes upp. Och värme är atomrörelse. Ju varmare, desto
33

snabbare rör sig atomerna. Till slut så fort att de lättaste ämnenas atomer ”kokade bort”. Kvar
blev i huvudsak de ämnen som formats i tidigare generationers stjärnor och supernovor och
det är ur detta material som de inre planeterna har formats.
Processen kan studeras i dag. I den stora Orionnebulosan pågår stjärnbildning som bäst, och
mycket forskning är riktad mot den nebulosan.
Orionnebulosan. Bild European South Observatory, ESO.
Nya stjärnor bildas i ”syskongrupper”, som ”håller ihop” i öppna stjärnhopar så länge
stjärnorna är relativt unga. Stjärnhopen Plejaderna i Oxens stjärnbild är den tydligaste
stjärnhopen på vår natthimmel. Bilder tagna med lång exponeringstid visar att rester av
nebulosan som Plejaderna formades i ännu finns kvar.
34

Plejaderna. Bild Usenet.
Liv i universum
Det faktum att liv finns här på jorden är ett bevis så gott som något att liv finns i vårt
universum. Stjärnor som liknar solen är vanliga. Bara i vintergatan finns det miljardtals.
Senare tids forskning har visat att förekomsten av planeter verkar vara så stor som man har
anledning att anta. Vi känner till över hundra planeter kring andra stjärnor, fast ännu så länge
kan vi bara detektera stora planeter. Vi vet också att organiska föreningar som kan utvecklas
till liv finns där ute. Vi har kunnat mäta på dem bl a i Orionnebulosan. Det finns all anledning
att tro att liv i universum är ganska vanligt förekommande.
Men förekomsten av intelligent liv bortom jorden är en annan fråga. Livet på jorden har tagit
lång tid på sig att utvecklas. Livet som sådant förefaller vara mer än tre miljarder år gammalt.
Men det verkar ha tagit två miljarder år för livet att utvecklas från de enklaste livsformerna till
encelliga organismer med cellkärna.
Livets utveckling på jorden är också kantad med globala katastrofer. Man anser att en asteroid
som kolliderade med jorden för 65 miljoner år sedan blev slutet för dinosaurierna. Kollisionen
rev upp ett stoftmoln som täckte hela jorden, och som resulterade i en global vinter som
dödade ca 95 % av allt liv. Efteråt verkar det som om den minskade konkurrensen om
livsutrymme givit förutsättningar för stora språng i utvecklingen. De små däggdjur som
existerade samtidigt med dinosaurierna och som överlevde asteroidvintern kom snart att
dominera livet på jorden, och efter ”bara” 64 miljoner år var människan ett faktum.
Existensen av människor betyder inte automatiskt teknisk utveckling. Den tog fart rätt sent i
människans historia, och först för hundra år sedan skapade vi de första avtrycken av oss ute i
universum i form av radiovågor. De första radiosändningarna har nått hundra ljusår ut i
rymden, vilket med galaktiska mått mätt sannerligen inte är mycket. Om någon där ute ska
35

lyckas ta emot våra sändningar, så måste de stå på minst vår tekniska utvecklingsnivå, och det
samtidigt med oss. Sannolikheten för det är antagligen försumbar.
Men alla ufon, då?
Många har sett egendomliga ljusfenomen på himlen. Men det betyder inte automatiskt att det
är främmande rymdskepp som har tagit sig hit. Av de ufo-observationer som utretts ordentligt,
visar det sig att det oftast är planeten Venus som tagits för ett ufo. Det finns en mycket trevlig
fyrverkerileksak i form av en varmluftsballong, Ufo-ballong. Den drivs av en liten brinnande
paraffinkub som lyser, och ballongen kan stiga till 1000 meters höjd. När en armada av Ufoballonger
stiger genom olika luftlager som blåser åt lite olika håll, så ser det verkligen ut som
flygande tefat som flyger i procession. Och de har gett upphov till tidningsskriverier mer än
en gång.
Rymden är gigantisk, och består mest av tomrum. Människan planerar en bemannad resa till
Mars, en resa som varje väg kommer att ta flera månader, och som är ekonomiskt
genomförbar endast genom ett globalt samarbete. Endast resor till månen har kunnat
genomföras inom ramen för en rymdkapplöpning.
Voyager 2 har varit på väg i 25 år. Den tog hjälp av Jupiters enorma gravitation för att
accelereras upp i en hastighet som gör det möjligt för den att inte bara hamna i en bana runt
solen. Den närmar sig de yttre gränserna för vårt solsystem, ett avstånd som inte ens är tio
ljustimmar. Med den hastigheten skulle det ta 100 000 år att nå enbart den närmaste stjärnan.
Mot den bakgrunden verkar det i varje fall inte så troligt att vi skulle ha en strid ström av
besökare från den yttre rymden.
Nej, den här bilden är rent ljug.
36