Syrisk-ortodoxa kyrkan - Sveriges Kristna Råd

gammal.skr.org

Syrisk-ortodoxa kyrkan - Sveriges Kristna Råd

INLEDNING

Syrisk- ortodoxa kyrkan är en av de stora och mest expanderande invandrarkyrkorna i Sverige med

60-70 000 medlemmar enligt kyrkans centralstyrelse (48 602 enligt SST:s statistik 2009). Det finns

ingen säker statistik men efter kriget i Irak är antalet medlemmar ca 70000.

Corepiskopos fader Süleyman Wannes bok ”Syrisk-Ortodoxa Kyrkan” behandlar just denna kyrkas

bildande samt församlingsbildanden och utvecklingen i hela Sverige. Alla uppgifter i denna

information och historiska fakta är hämtade från Fr. Süleyman Wannes bok.

HISTORISK BAKGRUND TILL DEN SYRISK- ORTODOXA KYRKAN, SYRISK- ORTODOXA KYRKANS

HISTORIA, DEN FÖRSTA FÖRSAMLINGEN GRUNDAS

Den syrisk-ortodoxa kyrkan är enligt tradition den ursprungliga officiella kyrkan av Antiokia.

Dess historieskrivning sträcker sig långt tillbaka till den allra första tiden i kristendomens

historia, grundandet av kyrkan i Antiokia omkring år 37 av aposteln Petrus skedde efter att

lärjungarna flytt från Jerusalem p g a förföljelserna av kristna efter Stefanos martyrdöd

omkring 34 e.Kr.

”De som hade skingrats under den förföljelse som började med Stefanos död nådde

ända till Fenikien, Cypern och Antiokia, och de förkunnade ordet endast för judar. Men

några av dem var från Cypern och Kyrene, och när de kom till Antiokia predikade de

också för icke judar och lät dem höra budskapet om herren Jesus”. Bibel 2000, Apg 11:19-20

De följde således aposteln Petrus, som var först med att förkunna Evangeliet där, och grundade sitt

biskopsdöme där omkring år 37. Antiokia var provinshuvudstad och tillhörde då Syrien (idag i

Turkiet), staden blev näst viktigast efter Jerusalem. Man kan läsa följande i Apg. 11:25-26:

”Barnabas fortsatte sedan till Tarsos för att söka upp Saul, och när han hade funnit

honom tog han honom med sig till Antiokia. Där kom de sedan att vara tillsammans i

församlingen ett helt år och kunde undervisa en avsevärd mängd. Och det var i

Antiokia som lärjungarna för första gången fick heta kristna”. Bibel 2000, Apg 11:25-26

Det finns teorier om att Antiokia kristnades på två fronter p g a aposteln Petrus. Den ena fronten

bestod av judar och den andra fronten av huvudsakligen araméer och greker. När apostlarna Petrus

och Paulus p g a missionsuppdrag skulle lämna Antiokia, vigde de två biskopar: Aphodius för de

kristnade arameérna och Ignatius III Uminator för de kristna av judiskt ursprung. Dessa två biskopar

fick uppdraget att fortsätta apostlarnas verksamhet i Antiokia. År 68 skall bägge parter ha förenat sig

under Patriark Ignatios Nouronos överhöghet.

”Det var han som gav kyrkan i Antiokia namnet den ´världsvida kyrkan´, vilket betyder kyrkan som

omfattar hela den bebodda världen”. Antiokia blev inte bara den första och äldsta kristna kyrkan

enligt denna tradition, utan också grundstenen till kristendomen.

SYRISKA/ARAMEISKA SPRÅKET I ANTIOKIA

Arameiska språket dominerade i hela Orienten och var från 700-t f Kr diplomati- och handelsspråk i

främre Orienten. När den persiske kungen Cyrus erövrade Babylon och hela det gamla kaldeiska riket

blev arameiskan det persiska rikets officiella förvaltningsspråk.

Alexander den stores (356-323 f Kr) erövringar av Orienten förde med sig att han införde grekiska i

hela sitt rike som rikets språk. Detta medförde att arameiskan förlorade sitt inflyttande som riksspråk

i Orienten. I Palestina fortsatte man att tala arameiska. Vid tiden för Jesu födelse var arameiska det

vanliga språket bland folket. Jesus och hans apostlar talade arameiska. Det syriska språket är i sig ett

arameiskt språk och syrianerna själva är araméer.


Efter kristendomens utbredning har ordet syriska trängt undan arameiska eftersom lärjungarna, de

första förkunnarna, använde ordet ”arameisk” som en allmän beteckning för hedningar. Det ersattes

med ordet syriska som i stort sett blev detsamma som kristendom.

När vi således talar om den syriska kyrkan, avser vi den första, ursprungliga kristna kyrkan.

”Kyrkan i Antiokia började använda det syriska språket i sina gudstjänster från början och använde

liturgin som skrivits av Herrens broder Jakob, den förste biskopen av Jerusalem, och samma liturgi

används än idag inom alla syrisk-ortodoxa kyrkor i världen. Mässan firas på syriska samt lokala och

inhemska språk. Många kyrkofäder skrev sina skrifter på syriska”.

Det gäller t ex Efraim syriern ”Hymnerna om paradiset” (svensk översättning av Sten Hidal, utgiven

av bokförlaget Artos 1985).

Syrianerna/assyrierna kallar sitt eget språk suryoyo, som är deras talspråk och en muntlig dialekt av

det klassiska skrift-och liturgispråket som kallas syriska eller suryoyo-kthobonoyo. Syriska används av

de syrisk-ortodoxa, nestoriansk-assyriska, kaldeiska, syrisk-katolska , syrisk-protestantiska och

maronitiska kyrkorna som liturgispråk.

Eftersom syriskan fortsätter att vara liturgiskt språk har det överlevt och utvecklats och idag är

språkets ställning stark bland munkar, präster och klerikalt- litterärt bildade personer. Under

århundraden har en rik religiös litteratur utvecklats på suryoyo-kthbonoyo. Talspråket, suryoyo,

kommer från början från arameiskan, som härstammar från den semitiska språkfamiljen.

SYRISK-ORTODOXA KYRKANS TEOLOGI

Arius en präst från Alexandria/Egypten hävdade att: Gud är skild från allt mänskligt och därför är

Jesus och Gud inte detsamma. Gud skapade istället Jesus. Omkring 320 sammankallade Alexander

den egyptisk/libyska synoden som förkastade Arius tolkning och han exkommunicerades men den

Arianska schismen fortsatte och för kejsaren Konstantin var detta ett hot som skulle kunna splittra

hans rike. För att säkra rikets gränser måste han ha en enhetlig tro inom kyrkan. Därför ordnade och

kallade han till det första ekumeniska kyrkomötet. Det är besluten i de tre första kyrkomötena år

325, 381 och 431 som är grunden för den syrisk- ortodoxa kyrkans teologi.

KYRKOMÖTET I NICEA 325

Den 16 juni 325 samlades representanterna för den kristna världen och det var ca 318 biskopar i

Nicea/Iznik Turkiet där Kejsaren Konstantin också var närvarande och öppnade mötet. Detta möte

betraktas som det första ekumeniska kyrkomötet som omfattar hela den bebodda jorden, d v s alla

kristna . 20 punkter fanns på dagordningen, de flesta av organisatorisk karaktär, men mötet

förkastade också Arius´ lära och lade grunden för tron som innebär att Jesus Kristus är sann Gud,

född i evighet av Fadern och icke skapad, av samma väsen som Fadern. Under detta möte fastslogs

vidare, att biskopsstolarna i Antiochia, Alexandria och Rom skulle ha en viss överhöghet över de

andra biskoparna. Dessutom fick biskopssätena i Jerusalem och Konstantinopel äreställning i

hierarkin, de kallas för Pentarkin, femvälde.

KYRKOMÖTET I KONSTANTINOPEL 381

Theodosios den store blev kejsare 379 och samma år såg han till att kristendomen blev Romarrikets

statsreligion. Men oenigheten inom kyrkan fortsatte, därför sammankallade han till ett nytt

kyrkomöte, den här gången i Konstantinopel där ca 150 biskopar samlades. Mötet fördömde arianer

som sade att Jesus inte var av samma väsen som Gud och, att han var skapad, där fastställdes också

läroformuleringar och trosbekännelsen från Nicea 325. Kyrkomötet fastställde också den Helige

Andens Gudomliga väsen inom Treenigheten med formuleringen att: Gud är en, men att han har en

enhet i tre personer.


Kyrkostriderna fortsatte, nu gällde frågan om Jesus hade en eller två naturer. På ena sidan Nestorios

tvånaturslära, ”diofysitism” dvs. en gudomlig och en mänsklig som måste hållas isär. (Jesu

mänsklighet betonades) Jesus var född som människa av jungfru Maria, och i denna människa hade

Gud tagit sin boning, jungfru Maria hade bara fött människan Jesus. På andra sidan Cyrillos,

patriarken av Alexandria:s ennaturslära (”miafysit, monofysit” ), dvs Jesu mänskliga och gudomliga

naturer är oupplösligt förenade. Därför bör jungfru Maria kallas Gudaföderska . Följderna av dessa

tvister föranledde ett nytt kyrkomöte.

KYRKOMÖTET I EFESOS 431

Nestorios tvånaturslära blev huvudtemat för detta tredje ekumeniska kyrkomöte som kejsar

Theodosios II kallade till i Efesos år 431, där ca 200 biskopar var samlade. Under mötet fastslogs att

”Jesu gudomliga och mänskliga natur är oupplösligt förenade och jungfru Maria skulle kallas

Gudaföderska. Nestorius landsförvisades till Egypten”. Anhängarna flydde från Bysans och sökte sig

till Persien där det visade sig att Nestorios tro delades av de kristna där, detta var delvis beroende av

politiska snarare än teologiska skäl, för att de kristna var tryggare på det sättet i Persien som

kämpade med Bysans om makten. Striderna inom kyrkan fortsatte, därför sammankallades ett nytt

kyrkomöte i Efesos 449.

Med stöd av kejsaren Theodosios II, lyckades ennatursanhängarna med patriarken Dioskoros av

Alexandria i spetsen få sin teori accepterad av synoden. Roms delegater protesterade mot beslutet

utan framgång, trots att påven Leo av Rom själv inte var närvarande i synoden förklarade han

besluten genast för ogiltiga.

KYRKOMÖTET I KALCEDON 451

År 432 dog kejsar Theodosios. Hans efterträdare Marcinianos fruktade politiska faror p g a

Alexandria-kyrkans seger vid kyrkomötet i Efesos 431 och enligt påven Leos önskemål

sammankallade han därför i oktober 451 ett nytt kyrkomöte i Nicea. Eftersom det var oroligheter där

och stora kyrkan där hade förstörts och många av de samlade biskoparna blev sjuka och behövde

läkarhjälp och sjukvård, gav kejsaren Marcinianos order om att synoden istället skulle samlas i

Kalcedon/Kadiköy utanför Konstantinopel på andra sidan Bosporen. Efter hårda och besvärliga

förhandlingar och diskussioner beslutade majoriteten av de närvarande omkring 630 biskoparna i

enlighet med teologin som patriarken av Alexandria Dioskoros och hans anhängare till ennatursläran

(d v s den Gudomliga och den mänskliga naturen förenades till en natur i Jesus Kristus) stod för. Trots

detta, men med hjälp av kejsaren Marcinianos och påven Leos påtryckningar, påtvingades ett beslut

som avvisade ennatursläran men även Nestorios tes förkastades, och synoden antog en

trosbekännelse som preciserade det kristologiska dogmat i följande termer: ”två naturer i en person

utan sammanblandning eller förvandling men oupplösligt och oskiljaktigt förenade”. Den

kristologiska striden slutade med östkyrkans sprängning.

Efter kyrkomötet i Kalcedon bildade nästan hela den östliga och sydliga kristenheten egna kyrkor. De

kyrkor som följde beslutet i Kalcedon kallas kalcedoniska (bysantinska) kyrkor, bl a Grekiska-ortodoxa

kyrkan och melkitiska kyrkan. De kyrkor som förkastade detta möte och förr kallades monofysitiska

(ennatursanhängare) kallas numera icke-kalcedoniska kyrkor och de utgörs av nationalkyrkor som

syrisk-ortodoxa kyrkan, koptisk-ortodoxa kyrkan och armenisk-ortodoxa kyrkan.

Syrisk-ortodoxa kyrkans tro utvecklades och preciserades i och med det tredje ekumeniska

kyrkomötet. Trots att själva grunden lades under de första århundradena så behövde kyrkan profilera

sig och göra sin särart synligare både gentemot sina egna troende, andra kristna trosriktningar, men

framför allt inför andra utomstående åskådare och icke kristna.

Sammanfattning ur ett långt föredrag som förre syrisk-ortodoxe ärkebiskopen i Sverige Afram Abodi

höll i Rättvik 1981 då han sammanfattade kyrkans hållning i trosfrågorna under rubriken ”Vår tro”:


”Vi tror att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa och har en natur i två personer utan

sammanblandning eller förändring, vi tror på en person, en vilja, en handling i Kristus som utgår från

två personer, två viljor, två handlingar, vi tror på Jesu Kristi enda natur såsom den universella kyrkan

gjorde före 451. Vi tror att den Heliga Maria var jungfru före, vid och efter Jesus födelse och att

Herrens bröder Jakob, Joses, Judas och Simon som nämns i evangeliet var Josefs söner i ett tidigare

äktenskap, eftersom han var änkling. Vi tror på Guds inkarnation genom sankta Maria och därför

kallar henne ”Guds moder”. Vi tror att den inkarnerade Guden verkligen blev korsfäst och led

kroppens plåga, vi tror på hans död, begravning och uppståndelse . I allt detta var hans Gudomlighet

inte skilt från hans väsen eller hans kropp, varken när han hängdes på korset eller låg i graven.

Vi har sju sakrament, dop, den heliga myronsmörjelsen, bikt, nattvard, prästämbete, äktenskap och

de sjukas smörjelse (sista smörjelsen). Vi tror på transsubstantionen i nattvarden. (d v s, brödet och

vinet förvandlas till Kristi sanna lekamen därför, är Kristus personligen närvarande).

Vi tror att prästen fått makt att binda eller lösa från synd. Vi tror på bön för de avlidna och vi firar

den Heliga mässan både för levande och döda. Vi tror att kropp och själ skapas tillsammans och

förnekar reinkarnation.

Vi tror på allas uppståndelse och den yttersta domen då människan skall lönas eller straffas i enlighet

med sina gärningar, vilka hon utfört i frihet och av egen vilja. Vi tror att vi, under Jesu Kristi baner,

befinner oss i ständigt kamp mot världen och satan. Vi gör korsets tecken på vårt ansikte. När vi ber,

vänder vi oss mot öster. Vi ber sju gånger om dagen vid 3 tillfällen (man slår ihop bönetiderna av

praktiska skäl). Vi använder rökelse i kyrkan, och läser både från Gamla och Nya testamentet. Vi

håller fast vid de Apokryfiska böckerna. Vi bygger kyrkor och kloster i S:ta Maria, apostlarnas,

martyrernas och helgonens namn. Vi firar deras minne, vi har bilder av dem, inte för tillbedjan, utan

för att komma ihåg dem. Vi håller söndagen i helgd för den är vår Herre Jesu Kristi dag. Vi räknar

klosterlivet för heligt och munkar och ärkebiskopar måste vara ogifta. Präster får gifta sig, men de får

inte gifta om sig om deras hustru avlider. Vi respekterar fastan, och fastar vid olika tillfällen, t ex före

jul och före påskhelgerna.”

Olika kyrkor har med tiden brutit sig ur syrisk-ortodoxa kyrkan av Antiokia, detta av olika skäl, såsom

politiska och ekonomiska. Ett exempel är den maronitiska kyrkan (uppkallad efter S:t Maron 350-433)

som förklarade sig självständig från den syrisk-ortodoxa kyrkan och grundade en ny kyrka som sedan

unierade sig med Rom.

Efter den omfattande missionsverksamhet som har bedrivits av romersk-katolska och protestantiska

kyrkor bland syrisk-ortodoxa under 1700- resp 1800-talet har två kyrkor brutit sig ur den syriskortodoxa

kyrkan: den katolsk-syriska och den protestantisk-syriska.

Perioden från kristendomens framväxt fram till 451 kan sammanfattas så här:

a: En allmän schism mellan de olika teologiska riktningarna som resulterade i de olika besluten vid

kyrkomötena i Nicea år 325, Efesos år 431 och Kalcedon år 451.

b: Förföljelser av de kyrkor i öst som strävade efter självständighet, från Rom, Bysans och dess

kejsare som ville skapa en enhetlig ortodox statskyrka.

c: Slutligen resultatet av den kyrkliga splittringen som blev början till etableringen av de s k östra

särkyrkorna som alla, utom den nestorianska kyrkan, antog den monofysitiska teologin och

förkastade den kalcedonska teologin som den västra kristenheten följde.

TEOLOGISKA HUVUDRIKTNINGAR

Man kan återfinna tre skolor, eller teologiska huvudriktningar inom den Östkristna kyrkan.

Tillsammans formar dessa tre skolor det typiskt ortodoxa tänkandet. De är:


1) Den alexandrinska skolan: försökte förklara att Guds vishet/Logos/ordet efter skapandet av

människan, som föll i fördärvet efter syndafallet, besökte människan genom att skicka sin ende son

Jesus till världen för att återställa sin skapelse. ”Det är denne Jesus som Gud och människa utan

sammanblandning av naturerna som förenades till en enhet”. Den alexandrianska skolan talade ofta

om det klara ljuset som strålar fram i Kristus.

2) Den syriska skolan talar också om ljus, men ljuset här har blivit eld som lever i kyrkan i form av

helige Ande som kom över apostlarna på pingstdagen som skapar kyrkan. Det som utmärker den

syriska skolan är tanken om den helige Ande som utgår av Fadern och äras med Fadern och Sonen.

Sanningen om den Treenige Gudens uppenbarelse i världen genom Jesus Kristus kan bara förstås och

kan bara tros genom Anden. Det är också i kyrkan som Anden lever och verkar. Det är i Anden som

mänskliga heliga handlingar i kyrkan förvandlas och blir till sakrament, mysterier enligt det ortodoxa

språkbruket. ”Enligt de första syriska kyrkofäderna, är den gemensamma tron i kyrkan samlad kring

det trefaldiga ämbetet av biskop, präster och diakoner”. Den syriska teologins litterära utformning

blir därför ofta den gudstjänstliga hymndiktningen. Det är Syrien som förser den ortodoxa kyrkan

med flera av dess stora hymndiktare, här skall bara nämnas Efraim syriern (d.383), kallad ”den helige

Andes cittra”, som var munk och levde i Nsibis och sedan i Edessa i ett av de många klostren som

fanns i och utanför staden.

3) Den bysantinska eller kappadociska skolan: Alexandria hade i sitt tänkande samlat sig kring

betydelsen av Kristi natur, person och verk. Syrien hade i sin tur betonat den helige Andes verk i

kyrkan. Den tredje skolan skapade syntesen mellan dessa två skolor. Därför betonade den tredje

skolan faderskapet i Guds väsen. Gregoruis av Nyssa (d.395) betonar att det: ”Ur mänsklig synpunkt

inte finns någon väg till Gud eftersom människan är innestängd i sin egen begränsning, och likväl

finns en väg till Gud, Guds egen väg, ty i sin kärlek söker Gud oss”. Basilius den Store (d. 379), bror till

Gregorius, utvecklar samma tankar. Men mest är han känd såsom den som ordnade både det

liturgiska livet i Kyrkan och gav åt klosterväsendet ordning. ”Gregorius av Nazians (teolog, d.390) är

den store själasörjaren bland de tre kappadocierna. Det är han som skapade den klassiska ortodoxa

formuleringen ”ett väsen - tre hypostaser/personer”. Fadern, Sonen och den helige Anden. Därmed

är den kristna treenighetsläran färdig”.

DEN SYRISK- ORTODOXA KYRKAN I SVERIGE, FÖRSAMLINGSBILDANDE

Syrisk-ortodoxa kyrkan etablerades som kyrka i Sverige när dåvarande patriarken H:H Mar Ignatius

Jakob III på begäran av de syrianska flyktingar som hade kommit till Sverige 1967 skickade en präst

(Josef Said) 1970 för att denne skulle tjäna de medlemmar som tillhörde den syrisk-ortodoxa kyrkan,

vilket över 90 % av flyktingarna som kommit hit från Libanon gjorde. Flyktingarna placerades först i

flyktingförläggningen i Alvesta för att sedan spridas ut till följande kommuner: Eskilstuna, Jönköping,

Ljungby, Märsta, Nyköping, Göteborg, Södertälje, Stockholm och Örebro. Problemen inom gruppen

var bl a svårigheterna att utöva sin religion och de hinder som restes för släktingar från Libanon och

Turkiet att återförenas med de sina i Sverige.

De svenska myndigheterna var beredda att stödja de kristna i deras behov av präst. De hade inte en

aning om att flyktingarna tillhörde två olika kyrkor; den syrisk-ortodoxa kyrkan och Öst-assyriska

(nestorianska) kyrkan. Endast de syrisk- ortodoxas behov tillgodosågs år 1970. (Först 1976 fick Östassyriska

kyrkans medlemmar sin egen själasörjare).

Återföreningen med släktingarna från Turkiet och Libanon blev problematisk. Eftersom de anhöriga

hade begränsade möjligheter att komma in på flyktingkvot, sökte de sig hit som invandrare.

Invandringen till Sverige har varit reglerad sedan 1967. Det var därför i praktiken svårt att få UT-AT

(Uppehålls- och arbetstillstånd) för andra än hustru/make eller minderårigt barn till en i Sverige

bosatt person. För flyktingarna framstod den svenska invandrarpolitiken som barbarisk, då deras

familje-/släktbegrepp helt skilde sig från den svenska föreställningen.


1972-74 tog Sverige hit omkring 50 personer per år från Libanon, i jämförelse med siffran 50 hade

tusentals släktingar till flyktingarna i Sverige sökt men fick inte komma hit. Under den tiden kom

emellertid ett hundratal personer från Syrien och Turkiet hit, men de jämställdes inte med flyktingar

utan fick statusen ”humanitära flyktingar”. Före februari 1976 kunde turkiska medborgare besöka

Sverige utan visum, därför sökte sig många kristna under åren 1975-76 från Turkiet till Sverige.

Inbördeskriget i Libanon resulterade också i att allt fler kristna därifrån sökte sig hit. För att begränsa

invandringen infördes visumtvång för turkiska medborgare. I februari 1976 beslöt regeringen, att de

flyktingar som befann sig i landet skulle tillåtas stanna. Den 12 november samma år fattade

regeringen ett nytt beslut med samma innebörd.

1975-76 är egentligen början på stora invandringen till Sverige, framförallt från Turkiet kom många

av dessa flyktingar efter att Turkiet 1974 hade invaderat och ockuperat norra Cypern. Enligt tidigare

erfarenheter så visste man ju att under krigstid är det alltid minoriteterna som drabbas, inte minst

när man har samma tro som ”fienden”. Cyprioterna hade samma kristna tro som syrianerna.

Eftersom det var svårt för syrianska kristna att bo kvar i Turkiet också efter kriget 1974 så var de

tvungna att fly, därför skedde en massinvandring till Västeuropa, USA, Canada och Australien.

Inbördeskriget i Libanon resulterade i att alltfler kristna därifrån sökte sig hit. Det var svårare för

syrianerna att bo kvar också där, eftersom många av dem saknade uppehållstillstånd-arbetstillstånd

på grund av inrikespolitiska skäl . Och många hade sina släktingar här sedan 1967.

Idag flyr fortfarande tusentals kristna, bl.a syrianer, från sina kärnområden i Turkiet, Syrien, Libanon

men framförallt Irak. De flesta flyr idag från krigets Irak, men en del också från Syrien.

De flesta flyktingar som kom till Sverige, bosatte sig i början i Södertälje och Storstockholmsområdet.

Så småningom blev läget ohållbart p g a arbetsbrist och bostadsbrist blev många erbjudna och/eller

uppmanade att börja tänka sig ett liv i en annan kommun än Södertälje där de efter

svenskaundervisning kunde få ett arbete att försörja sig och sin familj med. Det blev industristäder

som Norrköping, Västerås, Örebro, Göteborg, Landskrona, Malmö, men även andra orter som Eslöv,

Ljungby, Värnamo, Jönköping, Mjölby, Motala, Skövde, Eskilstuna, och en del andra städer som fick ta

emot de flesta syrianerna. Idag bor syrianer också bl a i Linköping, Nyköping, Enköping, Märsta,

Trollhättan m fl orter.

Det här avsnittet skall handla om hur den syrisk-ortodoxa kyrkan kom till Sverige och hur den

etablerades här, först som en liten kyrkoförsamling för att sedan bli ett av de största

frikyrkosamfunden. Som nämnts stod det klart för de flyktingansvariga att behovet av att utöva sin

religion var ett av flyktingarnas viktigaste önskemål, för att kunna få sitt önskemål uppfyllt skrev man

med hjälp av ansvariga myndigheter ett brev och besökte personligen den dåvarande patriarken H. H

Mar Ignatius Jakob III, patriark av Antiokia och hela Östern och överhuvud för den syrisk-ortodoxa

kyrkan i Damaskus/Syrien. Man framförde sin önskan om att få en präst till Sverige som skulle

ombesörja kyrkliga tjänster som själavård, gudstjänster, dop, vigsel, begravning och andra

sakrament. Patriarken tillgodosåg deras önskemål genom att så 1970 skicka en egen präst, Josef Said,

till Sverige. Den nye prästen bosatte sig i Södertälje eftersom de flesta syrianer bodde där, och

började tjänstgöra i den första nybildade syrisk- ortodoxa församlingen i Sverige.

Efter några år började syrisk-ortodoxa kyrkans medlemsantal öka dels genom giftermål, dels genom

flyktingkvoten, 50 personer årligen. Den stora flyktinginvandringen av syrianer till Sverige hade dock

skett 1975-1976, då tusentals kom hit. Bland flyktingarna fanns en del präster, såsom Fader Petrus

Ay, Fader Gabriel Aydin, Fader Issa Naman, (avled 2003) Fader Iskender Sauma, som kom i början av

1970 (avled 1995), Fader Butrus Abaada, Fader Akram Hanna, Fader Mounir Barbar. En kort period

fungerade munken Johanna Ibrahim som H.H. Pateriarkens vikarie i Sverige, men senare lämnade

han Sverige för att bli ärkebiskop i Aleppo/Syrien.


SYN PÅ KRISTEN ENHET

När det gäller synen på kristen enhet kan vi hävda att vi vill så gärna att målet skall vara kristen enhet

med ömsesidig respekt och acceptans av de olika traditionerna som finns i de olika samfunden.

Konkret samverkar och samarbetar den syrisk-ortodoxa Kyrkan i de lokala kristna råden och deltar i

de synliga gemensamma aktiviteterna och med de olika kyrkotraditionerna med gudstjänster, dop

mm.

NÅGRA STATISTISKA UPPGIFTER

När det gäller de statistiska uppgifterna är det svårt att vara exakt men antalet syrisk-ortodoxa

kristna är mellan 3,5-4,0 miljoner medlemmar i världen, av dessa är ca 1,2-1,5 miljoner bosatta i

Indien, ca 250 000 i Mellanöstern, ca. 250 000 i Eu-länderna. Resten är spridda över hela världen.

Uppgiftslämnare fader, corepiskopos Süleyman Wannes, Linköping

More magazines by this user
Similar magazines