Vad gör rika med sina pengar? - Global Utmaning

globalutmaning.se

Vad gör rika med sina pengar? - Global Utmaning

Vad gör rika med sina pengar?

– om inkomster, skatter och investeringar

Sandro Scocco och Lars-Fredrik Andersson

Sysselsättning och tillväxt

i Sverige och Europa

1


ina pengar?

ch investeringar

Sandro Scocco är chefekonom

vid Global Utmaning och verksam

som konsult. Han har tidigare varit

chefekonom vid ITPS, AMS och

LO-ekonom.

Lars-Fredrik Andersson är universitetslektor

vid institutionen för

Geografi och Ekonomisk historia

vid Umeå Universitet. Han är författare

till en rad publikationer om

skatter, hållbarhet och välfärd.

2

Det har under en längre tid förts

skillnader. Fokus har inte minst leg

inkomster sett sina inkomster s

förstärkt denna trend genom att

skatter och i många fall tagit bort

Anledningen är att den rådand

Rapportserien Sysselsättning önskvärd. De och med tillväxt störst inkomste

i Sverige och Eruopa inkomst. presenteras Ökat sparande i sam- antas led

arbete mellan tankesmedjan och mer investeringar Global leder till h

Utmaning, PwC och Skandia.

loppet vinner alla på det. Så frå

pengar? Om det visar sig att d

Global Utmaning är en fristående

tankesmedja. Vi

försvinner

är ett kvalificerat

till stora

nätverk

delar motiven

från samhälle, näringsliv och forskning

som verkar för Med lösningar rapporten på de globala ”Vad gör rika med

utmaningar som chefekonom rör ekonomi, Sandro miljö och Scocco och d

demokrati. det mellan inkomstutvecklingen

investeringar. Slutsatserna är tyd

forskning, har de stora implikatio

Ansvariga för rapportserien: ska lösas.

Sandro Scocco, Global Utmaning

Lars Wennberg, PwC

Hans Sterte, Skandia

Birger Jarlsgatan

www.glob


Vad gör rika med sina pengar?

En rapport om inkomster, skatter och investeringar

Sandro Scocco

Lars Fredrik Andersson

3


Innehåll

Sammanfattning 5

Ett politiskt och ekonomiskt paradigmskifte 9

Teorier om optimal beskattning i linje med paradigmet 16

Kritik mot de dominerande teorierna 22

Inkomstklyftorna växer i spåren av ny politik 25

Ökad inkomstandel för rika har inte lett till ökade investeringar 32

Ökad tillgångsinflation och skuldsättning 39

Slutsatser 44

Policyimplikationer 46

Referenser 52

4


Sammanfattning

Under långa perioder har det funnits tydliga uppfattningar om vilka

frågor som är lämpliga att ställa och vilka svar dessa kommer att leda

till - så kallade paradigm. Den ekonomiska politiken utgör inget undantag.

Sedan början av 80-talet har de funnits ett tydligt ekonomiskt

paradigm. Det har fokuserat på prisstabilitet, individuella ekonomiska

incitament och effektiva marknader - ofta beskrivet som ett marknadsliberalt

paradigm. I spåren av detta har vi sett en internationell trend

av fallande ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen, sänkta skatter

på tillgångar och på höga inkomster samt avregleringar.

Mycket förenklat kan sägas att paradigmets kärna bygger på två

grundläggande antaganden. Det ena är att när ersättningsnivåer i

socialförsäkringssystemen och skatter faller så ökar viljan att arbeta.

Det andra är att när de med högst inkomster får en större andel av de

totala inkomsterna så leder det till innovationer och ökade investeringar,

då de mest framgångsrika stimuleras att vara mer produktiva

och använda en större del av sin inkomst till investeringar. Skulle

dessa antaganden stämma skulle det leda till högre tillväxt både via

ökat antal arbetade timmar (fallande arbetslöshet) och högre produktivitet

(mer kapital och innovationer per sysselsatt).

Detta paradigm har haft stöd i både forskning och politik. Det finns

tydliga argument inom exempelvis teorin för optimal beskattning för

noll i marginalsskatt på både inkomster av arbete och kapital, vilket

kan inkludera förmögenhets-, bolags- och arvsskatt. Vi har också inom

OECD sett en tydligt fallande trend för samtliga dessa skattebaser.

Idag ifrågasätts detta paradigm på relativt bred front. För det första

är det uppenbart att trots sänkta skatter och ersättningsnivåer har

arbetslösheten inte fallit tillbaka till de nivåer som förväntades när

politiken lades om. För det andra har skuldsättningen i både stat och

hushåll ökat kraftigt. För det tredje har det kommit en rad nya forskningsrön,

bland annat från Internationella Valutafonden, som kopplar

ihop det marknadsliberala paradigmet med de problem vi nu upplever

av hög arbetslöshet och skuldkris. För det fjärde har det lett till,

enligt många, en oroande kraftig ökning av inkomstskillnaderna.

5


Det sista kan dock också delvis ses som önskvärt ur det marknadsliberala

paradigmet, då det antas leda till ökade investeringar. Fokus

för denna rapport är kopplat till detta antagna samband. Leder ökade

inkomster för gruppen med högst inkomster till en ökad andel investeringar

i den reala ekonomin?

I nästan alla OECD länder har den rikaste procenten ökat sin andel

av de totala inkomsterna. I Norden och de anglosaxiska länderna rör

det sig om nästan en fördubbling. I extremfallet USA har inkomstandelen,

inklusive kapitalvinster, för den rikaste procenten gått från

9 procent år 1975 till 24 procent år 2006. I Kontinentaleuropa har

trenden varit densamma, men oftast från en lägre ursprungsnivå och

med en lägre ökningstakt. I Holland, som befinner sig på den andra

sidan av skalan, har det knappt skett någon förändring alls. Från kartläggningen

kan man konstatera att det finns stora variationer i nivå

och förändringstakt. Bristen på likformighet och sammanfallande

tendens för alla länder gör det svårt att tillskriva globaliseringen som

den huvudsakliga förklaringen till förändringen. Inhemska institutionella

förhållanden och policy verkar vara minst lika viktiga eller

viktigare.

Med så stabila förändringar över lång tid och med så stora variationer

i förändringtakt ger det goda förutsättningar för att se om länderna

med stigande inkomstandel för de rikaste också fått mer reala investeringar.

Statistiskt visar sig det inte finnas något sådant positivt samband.

Sambandet är till och med något negativt, d.v.s. länder med större

ökning av inkomstandelen för den rikaste procenten har haft något

sämre investeringsutvecklingen. Andelen investeringar av inkomsterna

är också lägre i dag än när den rikaste procentens inkomstandel

var betydligt lägre.

Förklaringen är att istället för reala investeringar har de ökade inkomsterna

slussats tillbaka i ekonomin i form av finansiella investeringar.

En stor del har exempelvis gått till att, via finansiella sektorn,

finansiera hushållens (och andra sektorers) växande skulder.

6


Vi ser också en koppling mellan tillgångsinflation och skuldsättningsnivå

i linje med den ekonomiska modell som utvecklats av Internationella

Valutafonden.

Med tanke på den i många fall dramatiska inkomstutvecklingen för

den rikaste procenten är en slutsats att det är andra faktorer än inkomstutvecklingen

för denna grupp som i allt väsentligt styr investeringsvolymen.

De antagna positiva effekterna av sänkta marginalskatter

för de rikaste, sänkta bolagsskatter, sänkta kapitalinkomstskatter,

bortagna arvs- och förmögenhetsskatter, o.s.v., är svåra att identifiera.

De negativa effekterna av ökad skuldsättning och tillgångsinflation är

däremot välkända.

Då det antagna sambandet inte förefaller finnas, eller är av underordnad

betydelse, är det också rimligt att anta att en återgång till mer

historiskt normala skattenivåer för de rikaste grupperna inte heller

skulle ha några påtagligt negativa effekter.

Vid tidpunkten för finanskrisens början ansågs aktiv finanspolitik

som närmast verkningslös. Oavsett om regeringen bedrev en stimulerande

eller åtstramande finanspolitik ansågs det ge små tillväxteffekter.

Ny forskning på området visar dock att i dagens situation är

effekten istället betydande. Det öppnar för möjligheten att med aktiv

finanspolitik bedriva en effektiv politik för att häva krisen i både USA

och i Europa.

En efterfrågestimulerande finanspolitik måste dock finansieras med

hänsyn till den redan höga skuldsättningen i både USA och Euro-området.

Utifrån denna, och andra liknande studier, kan man förvänta

sig goda effekter i form av både ökad tillväxt och sysselsättning om

en sådan efterfrågestimulerande politik finansieras med en historisk

normalisering av de rikaste hushållens skattebelastning, även om det

sker inom ramen för en budget i balans. Det finns dessutom ingen anledning

att förvänta sig negativa återverkningar på investeringarna,

inte ens på lång sikt, tvärtom kan dessa också förväntas öka i spåren

av en starkare efterfråga.

7


Att stimulera tillväxten ligger också väl i linje med de historiska erfarenheterna

av både 30-talskrisen och länder som tidigare sanerat sina

statsfinanser. Det har alltid till största del skett via tillväxt och inte

via saldoförbättringar som uppnåtts genom budgetbesparingar. Det

gäller även Sverige. I likhet med Sverige på 90-talet kan dock både

saldoförbättringar och budgetbesparingar utgöra ett viktigt element,

men det är tillväxt som är den huvudsakliga lösningen. Sett utifrån

detta perspektiv är Europa långt ifrån en krislösning och USA bara

halvhjärtat där.

Att enbart (fortsätta) försöka balansera krisländernas ekonomier med

en åtstramande utgiftspolitik och med en skattepolitik som drabbar

efterfrågan hårt, såsom momshöjningar, kommer att leda till att krisen

fördjupas. Den inslagna vägen riskerar uppenbart att leda till en negativ

spiral av lägre tillväxt och högre arbetslösheten de kommande åren,

utan att det underliggande skuldproblemet löses.

8


Ett politiskt och ekonomiskt paradigmskifte

Efter den djupa depressionen på 1930-talet och erfarenheterna från

andra världskriget blev den keynesianska ekonomisk-politiska modellen

dominerande i Västvärlden. Den tidigare laissez-faire modellen,

som innebar ett minimum av marknadsreglering och statliga ingripanden,

fick ge plats för mer av offentliga interventioner i ekonomin.

En aktiv finans- och penningpolitik syftande till hög sysselsättning

över konjunkturcykeln var hjärtat i den ekonomiska politiken. I fokus

hamnade den så kallade interna balansen, förhållandet mellan

inflation och arbetslöshet, medan den tidigare fokuseringen på extern

balans tonades ner som en konsekvens av skapandet av institutionerna

inom Bretton Woods-systemet, Världsbanken och Internationella

Valutafonden (IMF). De allvarliga problem som uppstått under

mellankrigstiden med externa obalanser och ”beggar thy neighbour”politiken,

aggressiva devalveringar för att stärka den egna konkurrenskraften,

ledde till att man efter andra världskriget genomförde

ett fast växelkurssystem. Det skulle i ordnade former justera valutorna

mot varandra så att balans uppstod i den internationella handeln.

Ankare i systemet blev dollarn, som sin tur kopplades till ett specifikt

guldvärde, en s.k. guldmyntfot.

Ett klassiskt inslag i den nationellt förda stabiliseringspolitiken var

offentliga stimulanser i lågkonjunktur och neddragningar i högkonjunktur

– allt syftande till att hålla inflation och arbetslöshet i schack.

I praktiken innebar den keynesianska revolutionen att såväl den politiska

vänstern och den konservativa högern i länder som Storbritannien,

Frankrike, Västtyskaland och Italien förde en liknande ekonomisk

politik (Berend, 2006).

Blandekonomi och aktiv ekonomisk politik

Efter mellankrigstidens oförmåga att stabilisera utrikeshandeln och

de nationella faktormarknaderna (arbets- och finansmarknaderna)

kom fokus efter andra världskrigets att förskjutas mot att studera och

åtgärda marknadsmisslyckanden. Även om den underliggande teoretiska

modellen i grunden fortsatt var en liberal marknadsmodell, kom

både forskning och praktisk politik att fokusera på internationell reg-

9


lering av valutor och finansiella flöden, en ökad reglering av faktormarknader

på nationell nivå och reglering av andra marknader via

exempelvis kartell- och konkurrenslagstiftning.

I Västeuropa blev också statligt ägande av företag i viktiga samhällssektorer

som transport, kommunikation, energi- och råvarumarknaderna

ett betydande inslag i den framväxande blandekonomiska modellen.

För att öka arbetsutbudet, utbildningsnivån och uppnå andra

välfärdsmål blev ett ökat statligt och offentlig ingripande i ekonomin

kännetecknande för utvecklingen mellan 1950- och 1970-talet. Det

statliga ingripandet i ekonomin genom skatter kom även att innefatta

en mer aktiv fördelningspolitik. I de skandinaviska länderna hade

modellen även ett stort inslag av offentliga försäkringar och transfereringar

syftande till att minska hushållens utsatthet för inkomstbortfall

på grund av arbetslöshet, sjukdom och ålder. I anglosaxiska

länder blev modellen behovsprövad, medan Västtyskland, Italien,

Frankrike, Nederländerna, Belgien och Österrike valde en mer korporativistisk

väg (Cameron, 2003).

Internationella överenskommelser och hög tillväxt

Uppbyggnaden efter andra världskriget innebar dels en förnyelse av

realkapital och dels stabilare spelregler. Inte minst var internationella

överenskommelser och avtal viktiga för att öka varu- och kapitalflöden

mellan länder och bryta den desintegration av världsekonomin

som kännetecknat mellankrigstiden. Inom ramen för den amerikanska

ekonomiska hegemonin togs flera steg för att skapa ett stabilare

och reglerat internationellt ekonomiskt system än före kriget. Som

redan konstaterats bildades Internationella valutafonden (IMF) för

att åstadkomma ett multilateralt system av betalningar, baserade

på konvertibla valutor och stabila växelkruser. Men några år senare

(1947) träffades också ett grundläggande internationellt ramavtal för

handel (GATT) i syfte att riva handelshinder och åstadkomma ökad

handel mellan länderna. Integreringen av ekonomierna i Västeuropa

med början i kol- och stålunionen och senare EG och EU, bidrog till

att öka den internationella samordningen och ekonomiska utbytet.

Det internationella institutionella systemet möjliggjorde växande

10


handelsvolymer, kapitalflöden och arbetskraftsmigration mellan industriländerna

(Eichengreen, 2007).

Regimen av internationella regleringar och aktiv nationell ekonomisk

politik sammanföll med en period av historiskt sett höga tillväxttal i

många länder i Västvärlden. En måttlig tillväxt i BNP per capita i USA

(2.45%) och en hög tillväxt i Västeuropa (4.05%) och Japan (8.06%), bidrog

till en konvergens i inkomstnivåer bland industriländerna (Madison,

2008). En drivkraft bakom tillväxten var den snabba strukturomvandlingen

– övergången från en ekonomi med stor jordbrukssektorn till

en ekonomi med växande industri- och tjänstesektorer (Temin, 2002).

För många i Västeuropa och Japan innebar det en förflyttning från

land till stad, men det kunde också innebära en flytt utomlands. I länder

som Tyskland och Sverige var arbetskraftsmigrationen från andra

länder som Italien, Grekland och Spanien en förutsättning för att

expandera ekonomin. De stora produktivitetslyft som omflyttningen

innebar skedde samtidigt som sysselsättningen bland kvinnor ökade.

Arbetslösheten var mycket låg. För hushållen innebar den ekonomiska

utvecklingen under perioden 1945-1970 att realinkomsterna ökade

snabbt och att inkomstskillnaderna minskade.

Förändrade ekonomiska förutsättningar och en ny syn

Från början av 1970-talet stagnerade tillväxten i Västeuropa. Växande

underskott i bytesbalansen, stigande inflation och arbetslöshet

ledde till ifrågasättande av den keynesianska modellen. Även om

problemen hängde samman med sammanbrottet för dollarregimen

1969-71, oljeprischocken i samband med OPEC-krisen 1973 och en

för samtiden inte känd trendförsämring av produktiviteten, saknade

den keynesianska modellen en uppenbar lösning för de problem som

många länder stod inför.

Målkonflikten som uppstod när stimulanser mot arbetslöshet förvärrade

problemen med inflation och bytesbalans, gjorde att den keynesianska

politiken sågs som ett misslyckande. Från slutet av 1970-talet

fick den monetaristiska doktrinen, med Milton Friedman som förgrundsgestalt,

ett ökat utrymme i den stabiliseringspolitiska debatten.

11


Men den keynesianska politiken angreps inte bara utifrån stabiliseringspolitiska

utgångspunkter, även dess syn på arbets-, produkt- och

finansmarknaden angreps på bred front av klassiska liberaler som

Fredrich von Hayek, Public choice-förespråkare som James M. Buchanan

och evolutionister, t.ex. Joseph Schumpeter, som fokuserade på företagens

roll och kreativ förstörelse.

Sammantaget summerade det till en massiv kritik av regleringar, statligt

ägande, välfärdsstaten och den aktiva finans- och penningpolitiken.

Traditionell stabiliseringspolitik ansågs som verkningslös i linje

med teorin om rationella förväntningar. Det kunde rent av vara skadligt

eftersom politiken verkade med en viss eftersläpning och därmed

riskerade att förvärra svängningarna i konjunkturen. För att lösa stagflationsproblemen

hamnade inflationsbekämpning i centrum och för

att lösa de mer långsiktiga problemen med sjunkande tillväxt och

minskad konkurrenskraft i den alltmer globaliserade ekonomin, introducerades

en politik med fokus på utbudsreformer i Hayeks och

Schumpeters anda (Berend, 2006).

Den monetaristiska regimen

Margaret Thatcher och Ronald Reagan introducerade den monetaristiska

politiken under 1980-talet. I centrum för den politiken stod

privatiseringar av statliga företag och offentliga monopol, avreglering

av finans- och tjänstemarknader, inrättandet av ett penningpolitiskt

mål om låg inflation och budgetbalans i finanspolitiken. Stegen mot

marknadsreformer och en monetaristisk stabiliseringspolitik skedde

i olika takt och med olika erfarenheter bland länderna i Västeuropa.

Den anglosaxiska omsvängningen under början av 1980-talet, följdes

framförallt under slutet av samma decennium och början av nästa av

andra länder i Västeuropa. I exempelvis Frankrike gjorde Mitterand

ett misslyckat försök att genomföra en aktiv keynesiansk politik på

1980-talet. Sedan början av 1990-talet har de flesta länder genomfört

marknadsorienterade strukturreformer och inrättat fristående penningpolitiska

institutioner syftande till låg inflation och en finanspolitik

med fokus på budgetbalans. Introduktionen av den gemensamma

europeiska valutan vid mitten av 1990-talet, med en fristående icke-

12


nationell centralbank, men med nationell finanspolitik, hamnade delar

av den monetaristiska stabiliseringspolitiska regimen på överstatlig

nivå (Echengreen, 2007).

Den förda ekonomiska politiken pressade ner de tvåsiffriga inflationstalen

(10-14%) på 1970-talen och början av 1980-talet till i jämförelse

låga nivåer från slutet av 1980-talet och början av 1990-talet och senare

(3-5%). På det penningpolitiska området ansågs den monetaristiska

politiken som framgångsrik. Däremot blev inte arbetet med att pressa

ned arbetslösheten med en aktiv utbudspolitik lika framgångsrikt.

Det har visat sig svårt att pressa ner arbetslöshetstalen till de nivåer

som rådde före 1970-talet. I Västeuropa (EU-12) steg arbetslösheten

från 2.5 procent 1973 till 10 procent i mitten av 1980-talet. Från slutet

av 1980-talet minskade arbetslösheten till omkring 8 procent för att

återigen stiga i samband med ERM-krisen på 1990-talet. Sedan mitten

av 1990-talet har nivåerna fortsatt varit höga i relation till erfarenheterna

före krisen på 1970-talet. Bland länderna har även spridningen

ökat. Från en arbetslöshet på mellan 0-5 procent för Västeuropa under

perioden 1965-1972, ökade spridningen i arbetslöshet till mellan

2-17 procent under perioden 1980-1987. Sett till enskilda länder efter

1990-talet, har de lägsta nivåerna uppnåtts i Schweiz och Österrike

(2.8-4.3% 1990-2004), följt av Västtyskland, Norge, Sverige, Danmark

Nederländerna, Portugal (3.9-8.7%, 1990-2004). Bland länderna med

högst arbetslöshet återfinns Frankrike, Finland, Spanien (OECD Stat).

För svensk del uppnåddes dessa låga arbetslöshetstal dock innan politiken

lades om från keynesiansk till marknadsliberal normpolitik.

Sverige var ett av de sista västländerna att lägga om politiken i spåren

av 90-talskrisen.

13


Figur 1 Arbetslöshet (i procent av sysselsatta) i Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige, Storbritannien,

USA och Belgien 1970-2011. 1

Figur 1 Arbetslöshet (i procent av sysselsatta) i Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige,

De höga ambitionerna i tillväxtpolitiken har även visat sig svåra att

Storbritannien, USA och Belgien 1970-2011.

uppnå. I Västeuropa har tillväxttakten (BNP per capita) legat på 1.98

procent under perioden 1973 till 1990. Även om den perioden kan

ses som ett förlopp av kriser och misslyckade krisåtgärder var tillväxten

högre då än under den efterföljande perioden fram till dagens

finanskris. Under perioden 1990 till 2008 var tillväxten i BNP

per capita 1.73 procent per år i Västeuropa. Sett till per capita tillväxt

har Västeuropa legat på ungefär samma nivå som USA. Däremot har

BNP-tillväxten i Västeuropa varit lägre i jämförelse med USA under

perioden efter 1973. Den konvergensprocess som inleddes under det

första kvartseklet efter andra världskriget avstannade efter kriserna

på 1970-talet.

1

De höga ambitionerna i tillväxtpolitiken har även visat sig svåra att uppnå. I Västeuropa har

tillväxttakten (BNP per capita) legat på 1.98 procent under perioden 1973 till 1990. Även om den

perioden kan ses som ett förlopp av kriser och misslyckade krisåtgärder var tillväxten högre då än

under den efterföljande perioden (innan) fram till dagens finanskris. Under perioden 1990 till 2008

var tillväxten i BNP per capita 1.73 procent per år i Västeuropa. Sett till per capita tillväxt har

Västeuropa legat på ungefär samma nivå som USA. Däremot har BNP-tillväxten i Västeuropa varit

lägre i jämförelse med USA under perioden efter 1973. Den konvergensprocess som inleddes under

det första kvartseklet efter andra världskriget avstannade efter kriserna på 1970-talet.

Tabell 1. 1. Årlig Årlig tillväxt tillväxt i BNP i BNP och BNP och BNP per capita per capita i USA i och USA Västeuropa och Västeuropa 1973-2008

Variabel Västeuropa USA

1973-1990 1990-2008 1973-1990 1990-2008

BNP per capita tillväxt 1.98 1.73 1.96 1.66

BNP tillväxt 2.3 2.05 2.96 2,77

Källa: Madison, 2008.

—————————————————————————————————————————————————————————

1 Källa: OECD.Stat. National account database, Population and employment by main activity; ILO, Laborsta

database

1 Källa: OECD.Stat. National account database, Population and employment by main activity; ILO,

Laborsta database

14

1


Globalisering, avregleringar och ökade inkomstskillnader

En alltmer global arbetsdelning och rörlighet mellan arbete och kapital

bidrog till en fortsatt snabb strukturomvandling från 1970-talet.

Sysselsättningen inom jordbruk minskade från 11.5 % 1970 till 3.5 %

2000 i medeltal för länderna Danmark, Spanien, Frankrike, Italien,

Nederländerna, Sverige, Storbritannien och USA. För samma grupp

länder minskade sysselsättningen i industrin från 26.5 % till 16.5 %

under samma period (Timmer and Gaaitzen, 2009). Servicerevolutionen

innebar samtidigt att volymen av företagstjänster riktade mot

jordbruks- och industrisektorn ökade. Organiseringen av varu- och

tjänsteproduktionen förändrades. Växande insatser av kapital i servicesektorn

ledde till att tjänster industrialiserades i högre utsträckning

(Berend, 2006).

De som förordade ett politikskifte i mer nyliberal anda argumenterade

att den ökande globala konkurrensen och snabba strukturomvandlingen

utmanade den blandekonomiska modellen med hög offentlig

konsumtion, offentliga investeringar och transfereringar. Men det

kan dock noteras att som strukturomvandling oftast mäts - sysselsatta

efter näringsgrenar - så var strukturomvandlingen i den reala ekonomin

betydligt snabbare under perioden 1945-1975 än 1975-2005. Den

finansiella sektorns strukturomvandling har dock under den senare

perioden varit betydligt högre än föregående. På 2000-talet har också

demografiska effekter med minskad dödlighet och längre livslängd,

vilket inneburit ökade kostnader för att upprätthålla offentligt finansierade

vård- och omsorgstjänster, lyfts fram som skäl att öka marknadsinslagen

i traditionellt offentlig verksamhet.

Den ideologiska förskjutningen mot bakgrund av det förändrade ekonomiska

tänkandet ledde också till att skattefinansierade verksamheter

ifrågasattes. Det politiska utfallet blev ett ökat inslag av marknadsbaserade

lösningar och i mindre utsträckning skattefinansierade

verksamheter. Avregleringar av produkt-, arbets- och finansmarknader,

sänkta tillgångs-, marginal- och bolagsskatter, privatisering av välfärdstjänster

och försvagade system för omfördelning minskade den

statliga styrningen av ekonomin och det blandekonomiska inslaget.

15


En effekt av detta är att de hushåll som har höga kapital- och arbetsinkomster

har fått en stärkt ekonomisk ställning. När sysselsättningen

samtidigt har utvecklats svagare under perioden efter 1970-talet, har

det bidragit till ökade inkomstskillnader.

Teorier om optimal beskattning i linje med paradigmet

I en kartläggning av de strukturella reformerna genomförda på skatteområdet,

visar OECD att de flesta medlemsländerna har sänkt marginal-,

bolags-, och kapitalskatter sedan mitten av 1980-talet (Brys et al.,

2011). Skatter på hushållens inkomster och bolagsskatter har sänkts

samtidigt som basen har breddats. Reformerna tog fart i Storbritannien

(1984) och USA (1986), och följdes under 1990-talet av andra västländer.

Vid mitten av 1980-talet hade länder med högst skattenivåer

en marginalskatt på hushållens löneinkomster motsvarande 65 %.

Idag ligger de högsta skattenivåerna på omkring 50 %. I många länder

har även bolagsskatterna och skatten på kapital (utdelningar, räntor

kursvinster etc.) sänkts.

Samtidigt som inkomst- och bolagsskatterna har blivit lägre har skatt

på konsumtion (moms) generellt stigit. I genomsnitt har momsen

ökat från 16.7 % år 1990 till 17.8 % år 2000. Idag uppgår momsen inom

OCED till 18 %. De senare reformerna har inneburit att det generella

skattetrycket inte minskade fram till år 2000. För OECD som helhet

ökade skattenivån något under 1990-talet. År 2002 motsvarade skattekvoten

på 35.5% av BNP. De senaste decenniernas sänkningar har

gjort att skattekvoten har sjunkit något (34 % år 2009).

Skattesystemets progressiva delar kan delas i två; att betala större

andel (procent) i skatt med högre inkomster, eller, att betala samma

andel, men därmed mer i absoluta tal. Båda dessa skatteprinciper har

försvagats de senaste decennierna. Det regressiva inslaget, att betala

en mindre andel ju högre inkomster, har däremot förstärkts via höjda

konsumtionskatter. Den omfördelande effekten av skattesystemet

har därmed försvagats och bidragit till de ökande inkomstskillnaderna.

Denna utveckling har haft ett tydligt stöd i nationalekonomisk

forskning kring optimal beskattning.

16


Marknadsmodellen

Bakgrunden till de skattereformer som genomförts på bred front

inom OECD sedan 1980-talet har varit att förstärka de ekonomiska

incitamenten till att arbeta och att investera. De grundläggande argumenten

har handlat om att skapa en mer effektiv allokering av

resurser i ekonomin. En bärande tanke i sammanhanget har varit att

minska graden av statliga ingripanden för att dessa resurser ska allokeras

på ett mer marknadsmässigt sätt. I dess mest renodlade form

antas det att vi har marknader där aktörerna är perfekt rationella och

har full information inför sina val. Givet perfekt konkurrens kommer

prismekanismen på marknaden (marknadsmekanismen) att generera

det ”bästa möjliga” utfallet, givet knappa resurser och aktörernas preferenser.

Problem i resursallokeringen kan uppstå ifall marknadsmekanismerna

sätts ur spel genom statliga ingripanden. En skatt kan innebära en

störning för hur konsumtion och produktion fördelar sig i ekonomin.

Beskattas arbete, kapital och produkter kan det alltså leda till oönskade

beteendeförändringar då individer anpassar sitt beteende för

att i praktiken undvika skatten. Marknaden tillåts inte fungera och

priserna på faktor- och varumarknader kommer att avvika från en

optimal jämviktsrelation mellan utbud och efterfrågan.

’Klumpsummeskatt’ effektiv, men orealistisk

Den enklaste teoretiska lösningen på problemet att undvika beteendeförändringar

när skatt ska tas ut är en så kallade ”klumpsummeskatten”.

Genom att ta ut en bestämd skattesumma, oavsett inkomst

eller tillgångar, kommer inte individerna kunna påverka sin

skatt med beteendeförändringar. I en sådan modell skulle alla vuxna

medborgare, oavsett inkomst, kunna dela lika på de skattebehov som

uppstår genom demokratiskt fattade beslut.

I diskussionerna kring olika skattesystem förs dock ofta fram horisontell

fördelningsrättsvisa (alla med samma karakteristik betalar

lika mycket skatt) och vertikal fördelningsrättvisa (de med högre inkomster

betalar mer). Ett system med en klumpsummeskatt skulle

17


inte uppfylla vare sig horisontell eller vertikal rättvisa i omfördelningstermer.

Av den anledningen utgår de flesta teorier om optimalbeskattning

från att den här typen av skatt på fysiska eller juridiska

personer inte är tillåtet.

Först olika skatt på olika produkter

Redan i början av 1900-talet publicerades en av de mest inflytelserika

artiklarna om optimal beskattning av matematikern Frank. P. Ramsey

(Ramsey 1927). En så kallad näst bästa lösning på produktmarknaden

är att beskattningen sker på ett sådant sätt att minsta möjliga beteendeförändring

uppstår. Enligt Ramsey skulle därför skattebaserna

beskattas med utgångspunkt i priselasticiteten, dvs. hus priskänslig

skattebasen är. Skattebaser som är priskänsliga ska beskattas lite och

de som är prisokänsliga ska beskattas relativt mycket. Skatten speglar

alltså en omvänd priselasticitet.

Rent praktiskt skulle det innebära att nödvändighetsvaror som bostäder

och mat skulle få hög skattebelastning, medan priskänsliga

lyxvaror beskattas lite. Idén är att detta minimerar allokeringsförändringar,

dvs. att ekonomin skulle producera lika stor andel av allt som

tidigare, men i mindre volymer.

Frågan är dock om ekonomin verkligen ska producera samma andel

lyxvaror om halva inkomsten går till skatt. En tung kritik mot idén är

att det är mycket sannolikt att om ett hushålls privata konsumtionsmöjligheter

minskar p.g.a. en expansion av offentlig konsumtion,

finansierad av skatter, kommer hushållet att välja att prioritera bort

priskänslig ”lyxkonsumtion”. Det är sålunda ologiskt att skydda denna

produktion med en lägre skattebelastning enbart i syfte att produktionen

ska vara opåverkad av införandet av skatt.

Sedan samma skatt på alla produkter

Dagens huvudfåra undviker denna kritik och förordar istället enhetliga

skatter på alla produkter (Atkinson & Stiglitz, 1972 eller 1976).

Tanken är att oavsett om beskattningen är direkt på produktionens

insatsvaror (kapital/arbete) eller indirekt på produktionens resultat

18


(produkter), så är det centrala att den påverkar relationen mellan arbete

och fritid. Oavsett om det är inkomstskatt på arbete eller moms

på produkter så minskar det rent privata utbytet i form av möjliga varor

som kan köpas för arbetsinkomsten (att tillgången till offentliga

tjänster ökar beaktas inte). I och med att denna relation inte varierar

i relation till olika produkter, finns det heller ingen anledning att ha

olika skattesatser. Genom samma skattesats upprätthålls de relativa

priserna mellan olika produkter istället för på själva produktionen

som när priskänsligheten styr skatten. Det kan naturligtvis leda till

att vissa produkter inte efterfrågas när inkomsten fallit.

Skatt behöver dock inte med nödvändighet påverka utbudet av arbete

negativt, då effekten beror på både en inkomst- och en substitutionseffekt,

som går i olika riktning. Inkomsteffekten gör att om individen

bara kan konsumera antingen arbete eller fritid, så kommer hon nu

att kunna konsumera mindre av dessa två nyttigheter. Antingen får

hon nu minska sin konsumtion av fritid eller varor i motsvarande

grad som realinkomsten minskat – eller en blandning av de två, beroende

på hur personen värderar varukonsumtion och fritid. En skatt

skulle alltså teoretiskt kunna leda till att arbetsutbudet ökade givet

att individen ville bevara sin materiella konsumtionsnivå.

Substitutionseffekten å andra sidan är i detta falla alltid negativ för arbetsutbudet,

då alternativkostnaden för fritid sjunkit, det är inte längre

lika dyrt att vara ledig. I teorin är det dessa två effekter som definierar

hur mycket arbete som erbjuds till en given lön (elasticiteten).

I teorin inga kapitalskatter

När det gäller kapitalskatter, i modellen sett som skatter på sparande,

ses det som en fråga om skatt på konsumtion idag eller imorgon.

Kapitalskatter fördyrar framtidens konsumtion av varor. Utifrån det

tidigare resonemanget om att det inte finns någon anledning att

skatta olika produkter olika, så finns det inte heller någon anledning

enligt denna teori att skatta produkter olika beroende på när

de konsumeras.

19


Det kan dock på teoretiska grunder motiveras om man antar att värdet

av fritid i framtiden skiljer sig från dagens värdering. Antar man

att fritid värderas lägre i framtiden, kan en kapitalskatt motiveras i

och med att samma mängd arbetsutbud kan uppnås med högre skatter.

Är värderingen av fritid högre, ska det tvärtom finnas en sparsubvention.

Är den lika stor som idag, vilket oftast antas, borde kapitalskatterna

vara noll. Antar vi att individerna har samma värdering av

fritid nu som i framtiden och kapitalskatten gör konsumtion dyrare

i framtiden, kommer rationella individer att, allt annat lika, välja att

konsumera mer i nutid och spara mindre. Det i sin tur påverkar kapitalstockens

tillväxt och därmed framtidens ekonomiska tillväxt.

Noll i marginalskatt på de högsta inkomsterna

Det finns också teoretisk forskning som pekar på att det inte är någon

skillnad mellan humankapital och fysiskt kapital, vilket innebär att

inte heller humankapital ska beskattas. Om utbildning ses som ett

sparande (investering) är det logiskt att även denna inte bör beskattas.

Om man vidare antar att skillnader i inkomst beror på humankapitalinvesteringar

är det logiskt att inte heller dessa beskattas, vilket

leder till att förorda en platt skatt på arbetsinkomster (Jones, Manuelli

& Rossi, 1997).

Mer inflytelserik har dock Mirrless (1971) varit, som också argumenterat

för platt skatt, men också förordade att marginalskatten för den

med högst inkomst skulle vara noll. Anledningen enligt Mirrless är

att incitamenten att tjäna ytterligare än krona försvagas och med en

positiv skattekvot kommer skatteintäkten att bli större om det tjänas

ytterligare en krona, även med noll i marginalskatt för den som tjänade

mest, än om individen avstår ifrån att tjäna ytterligare en krona.

I grunden handlar Mirrless modell om hur man uppskattar den icke

mätbara förmågan att generera inkomst - det vill säga inte den faktiska

inkomst någon har, utan den inkomst någon skulle kunna ha.

Låga marginalskatter stimulerar de med goda förmågor att generera

inkomst. Priset man får betala för höga marginalskatter beror i prak-

20


tiken på hur sällsynta de är. Om vi antar att syftet med höga marginalskatter

är att omfördela ”deras” inkomst till andra med lägre, så är

det priset högt om de är få och därmed viktiga för ekonomin och de

därför avstår att använda sin möjliga förmåga.

I ett sådant fall skulle inkomstfördelningen förvisso jämnas ut, men

beroende på hur viktiga de är, kan resultatet bli att alla får det sämre.

Det finns forskning som pekar på betydande kostnader för höga marginalskatter

(Tuomala 1990). Även Feldstein (1995) menade att höga

skatter och bidrag leder till minskade ekonomiska incitament för företag

och individer och därmed antas det finnas en trade-off mellan

skattenivå och tillväxt i ekonomin.

Det finns i linje med detta också teorier om en trade-off mellan skattenivå

och skattinkomst, s.k. Lafferkurva. Överstiger skatten en viss

nivå så undviker medborgarna helt enkelt att bete sig på det sätt som

orsakar skattskyldighet och vid den punkten så sjunker de totala skatteintäkterna

även om skattenivån höjs ytterligare, via exempelvis ett

minskat arbetsutbud och ett ökat skattefusk.

Skatteintäkt

Figur 2. Laffer kurva

Skattesats

I Sverige har teoretiska modellberäkningar exempelvis visat att en

avskaffad värnskatt skulle öka de totala skatteintäkterna, då de med

de högsta inkomsterna skulle jobba mer (SOU 2011:11).

21


Mankiw (2012) konstaterar att dessa teorier, som framför allt utvecklades

under 70- och 80-talen, i hög grad har påverkat den praktiska

politiken. Skatter på varor har blivit allt mer enhetliga och utgör en

allt större andel av de totala skatteintäkterna. Kapitalskatter i bred

mening har fallit och marginalskatterna på arbete har sjunkit, även

om principen om en platt skatt på arbetsinkomster inte fullt ut har

uppnåtts.

Grupperna med de högsta inkomsterna har fått se sina inkomster

öka mest när de dominerande teorierna om optimal beskattning har

implementerats. Detta har inte varit en oönskad bieffekt, utan i hög

grad en efterfrågad effekt. I resonemanget om marginalskatter (Toumala,

1990) motiveras de högre inkomsterna efter skatt av att det annars

skulle bli sämre för alla, då ekonomin skulle utvecklas mycket

svagare när de ”bästa” valde att inte anstränga sig på marginalen.

För olika kapitalskatter gäller ett liknande resonemang. Om incitamenten

för kapitalbildning (sparande) försvagas minskar investeringarna

och därmed ekonomins förmåga att skapa tillväxt på lång sikt.

På detta sätt skulle de som gynnats av skatteinkomsterna på kapital

på lång sikt missgynnas när basen för löneutvecklingen - investeringarna

- minskar. Tvärtom, på grund av den höga sparbenägenheten hos

de med de högsta inkomsterna, leder en snabb inkomstutveckling

för de med högst inkomster till ökade investeringar och därmed till

snabbare framtida löneutveckling (Om sparandet är lika med investeringar

vilket inte är fallet i en öppen ekonomi). Så även om de initiala

skatteförändringarna gynnar de med högst inkomster och ökar

inkomstspridningen är det en effektiv lösning då alla kan få det minst

lika bra efter förändringen och att det ändå skulle finnas resurser

över för att några skulle kunna få det bättre.

Kritik mot de dominerande teorierna

På senare tid har kritiken mot teorierna om optimal beskattning syftande

till lägre skatter på kapital och lägre marginalskatter på arbete

vuxit i kraft. För det första har de uppenbarligen bidragit till de ökade

inkomstskillnaderna, vilket många bedömer som allt mer problema-

22


tiska. Exempelvis har både OECD och World Economic Forum pekat

ut de ökande inkomstskillnaderna som ett av de största hoten mot

global tillväxt och globalt näringsliv (OECD, 2012; OECD, 2011;WEF,

2012). OECD:s generalsekreterare Angel Gurria konstaterade att det

inte är oundvikligt med stora och ökande inkomstskillnader - det

finns motmedel:

“This can be achieved by raising marginal tax rates on the rich but also improving

tax compliance, eliminating tax deductions, and reassessing the role of

taxes in all forms of property and wealth, …” (OECD, 2012b).

För det andra ifrågasätts antagandena och beräkningarna och därmed

de policyslutsatser de leder till. Toumala (1990) visade på stora kostnader

i form av effektivitetsförluster för höga marginalskatter, vilket

ledde till policyimplikationer om platt skatt. Saez (2001) å andra

sidan får med en liknande modell små negativa effekter och ger en

policyrekommendation om en marginalskattenivå på mellan 50 och

80 procent för de med högst inkomster.

Enligt Mankiw (2012) beror skillnaderna på olika antaganden om hur

befolkningens förmågor fördelar sig. Det praktiska problemet med de

teoretiska antagandena är att det inte finns någon objektiv metod att

fastställa en persons förmåga att tjäna pengar. Därmed går det varken

att veta hur många som faktiskt har avstått trots förmåga, hur många

som helt enkelt saknar förmåga, eller antalet som inte vill eller kan

av andra skäl.

Diamond och Saez (2011) visar också att modellen är känslig för mer

realistiska antaganden, exempelvis avseende lånerestriktion och preferenser,

och när dessa förändras leder den inte längre till noll i kapitalbeskattning.

Att modellerna är så känsliga för olika antaganden

minskar värdet på dem.

Piketty & Saez (2012) konstarerar också att den ofta citerade studien

av Atkinson & Stiglitz (1976) som teoretiskt fundament för noll i kapitalskatter,

enligt Atkinson & Stiglitz själva bygger på orimliga antagande

och därför saknar relevans för policyrekommendationer. Det

23


gäller exempelvis avsaknaden av arv, vilket speglar verkligheten illa

då kapital är extremt ojämnt fördelat över befolkningen och arv spelar

en mycket betydande roll.

Piketty & Saez (2012) kommer fram till att när arv är av stor betydelse

för kapitalbildningen och beslutsfattarna vill upprätthålla ett meritokratiskt

system är en nivå på optimal arvskatt så hög som 50-60

procent. De pekar också på den bristande realismen i möjligheten att

genomföra policyn:

“Taken seriously, those results imply that all inheritance taxes, property taxes,

corporate profits taxes, and individual taxes on capital income should be eliminated

and that the resulting tax revenue loss should be recouped with higher labor

income or consumption or lump-sum taxes. Strikingly, even individuals with

no capital or inheritance would benefit from such a change. E.g. we should be

explaining to propertyless individuals that it is in their interest to set property

taxes to zero and replace them by poll taxes.” Piketty & Saez (2012).

Detta fångar själva kärnan, i slutändan måste de lägre skatterna för

de rikaste gynna de som ska betala de högre skatterna, dvs. de med

lägst inkomster och som saknar tillgångar. Den viktigaste mekanismen

för detta antas gå via ökade investeringar och snabbare tillväxt.

För det tredje ifrågasätts just denna positiva effekt på kapitalbildning

och tillväxt. Enligt en modell/teori utvecklad av IMF kanaliseras inte

de ökade inkomsterna tillbaka till den reala ekonomin, utan istället

till finansiella placeringar med ökad tillgångsinflation och skuldsättning

som följd (Kumhoff 2010).

I denna rapport testar vi tentativt hypotesen att ökade inkomster för

de med högst inkomster återförs i form av positiva effekter på de

reala investeringarna och därmed produktivitet och tillväxt.

Det har naturligtvis en stor betydelse för den nuvarande skattepolitikens

legitimitet om denna återföringsmekanism fungerar. Om den

inte fungerar finns det skäl att vara betydligt mer öppen för senare

forskning som pekar på att högre marginalskatter och kapitalskatter

skulle leda till ett bättre utfall avseende fördelning och tillväxt.

24


Inkomstklyftorna växer i spåren av ny politik

Under de senaste decenniernas har en växande forskning ägnats hushållens

inkomster. Bakgrunden är de ökande klyftor som har uppmärksammats

i en rad kartläggningar av inkomstsstrukturen sedan

1970-talet. I anglosaxiska länder började inkomststrukturen att förändras

redan under 1980-talet och i andra Västländer från 1990-talet.

Utvecklingen har följt i spåren av breda förändringar i skatte- och

välfärdspolitik, men också som en följd av strukturella förändringar i

ekonomin och på arbetsmarknaden.

I USA har Gini-koefficienten 2 ökat sedan början av 1980-talet. Som

framgår av figur 3 kan man se ett kraftigt lyft i början av 1980-talet,

följt av en långsammare men kontinuerlig ökning därefter. I Sverige

ser utvecklingen annorlunda ut. Från mitten av 1970-talet minskade

Gini-koefficienten något, för att sedan från mitten av 1980-taket öka

gradvis fram till idag. Mellan 1990 och 2008 ökade Gini-koefficienten

med drygt 5 procentenheter i Sverige.

—————————————————————————————————————————————————————————

2 Notera: Gini-Koefficienten beräknas efter skatter och transfereringar (disponibel inkomst) per hushåll

(justerat för hushållsstorlek) för hela populationen.

For further details, see www.oecd.org/dataoecd/61/52/35411111.pdf.

25


0,45

0,40

0,35

0,30

0,25

0,20

0,15

0,10

0,05

0,00

1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005

Sverige USA

Figur 3 Gini-koefficienten i Sverige och USA, 1975-2008. 3

Vid mitten av 1980-talet var Gini-koefficienten i genomsnitt 0.29 för

OECD (GK=0 om alla har samma inkomst; GK=1 om alla inkomster

går till en person). Idag ligger Gini-koefficienten på 0.32 i genomsnitt

för OCED. Skillnaderna mellan länder är stora, både i nivå och i förändring

sedan 1980-talet. I länder som Israel, Finland, Luxemburg,

Nya Zeeland, Tyskland, Sverige och USA har Ginikoefficienten ökat

med mer än fyra procent. I länder som Grekland, Frankrike och Belgien

har nivån varit oförändrad eller till och med minskat fram till

idag. USA har idag den högsta Gini-koefficienten följt av Portugal,

Storbritannien, Italien, Japan, Kanada och Spanien. De skandinaviska

länderna har den lägsta Gini-koefficienten tillsammans med länder

som Belgien, Österrike, Frankrike, Irland och Nederländerna.

—————————————————————————————————————————————————————————

3 Källa: OECD Database on Household Income Distribution and Poverty.

26


Figur 4. Gini-koefficienten för OECD länder år 1985 och 2008

De kartläggningar som OECD låtit göra med data från mitten av 1980talet

visar att inkomsterna för de 10 procent rikaste ökat snabbare än

inkomsterna för de 10 procent fattigaste hushållen. Idag tjänar de 10

procent rikaste 9 gångar med än de 10 procent fattigaste inom OECD.

Trenden mot ökade inkomster för höginkomsttagarna började dock

redan före 1980-talet. Redan från mitten av 1970-talet hade hushållen

med de högsta inkomsterna ökat sina inkomster mest, relativt sett.

Uppgången kan observeras i ett stort antal OECD länder. Med hjälp

av tidsserier tillgängliga för 18 OECD länder går det att se att den

översta percentilen (topp-1 %) har ökat sin inkomstandel (med undantag

för Nederländerna). 4 De största inkomstskillnaderna finns i USA,

Kanada och Storbritannien. Där har den översta procenten mellan

14 och 18 procent av de totala inkomsterna. Inom samma grupp har

även inkomstökningen för topp-1 % varit snabbare än genomsnittet

—————————————————————————————————————————————————————————

4 Länderna som omfattas är Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland,

Irland, Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Spanien, Portugal, Sverige, Storbritannien, USA.

27


för OECD. I USA har inkomstandelen stigit från 8 till 18 procent mellan

1975 och 2008 när det gäller arbetsinkomster. När kapitalvinsterna

läggs till, ökar inkomstsandelen för den översta percentilen med

ytterligare några procent. Tyvärr saknas uppgifter om systematiska

uppgifter om inkomster inklusive realiserade vinster vid beräkning

av inkomstandelen [income share-including capital gains] för topp-1

% i de flesta jämförda länderna i den internationella databas som

används. 5 Det är bara i Kanada, Spanien, Sverige, USA och periodvis

Tyskland där inkomstandelen för topp-1 % redovisas både inklusive

och exklusive kapitalvinster. För de flesta länderna finns data på kapitalinkomster

såsom räntor och utdelningar. Däremot finns det inte

uppgifter på realiserade försäljningsvinster (kapitalvinster) sammanställda

systematiskt. I dagsläget finns det därför data på inkomster inklusive

kapitalvinster för Sverige, Kanada, USA, Finland och Spanien

(Roine och Waldenström, 2012).

I figur 5 redovisas inkomstandel för topp-1 % av inkomsttagarna exklusive

kapitalvinst. För hela gruppen länder har inkomstandelen

ökat i genomsnitt från 7 % till 10 %. De länder som ökat inkomstandelen

mest är USA, Storbritannien, Kanada och Irland. Endast små skillnader

i inkomstandelen kan iakttas för Danmark, Finland, Frankrike,

Spanien och Österrike.

Österrike*

USA

Storbritannien

Sverige

Spanien*

Norge

Nederländerna

Japan*

Italien

Irland

Tyskland

Frankrike

Finland

Danmark*

Figur 5. Inkomstandel för topp-1 % av inkomsttagarna (exkl. kapitalvinster) 6 .

28

År_1975

År_1990

År_2007

—————————————————————————————————————————————————————————

5 http://topincomes.g-mond.parisschoolofeconomics.eu/

6

Notera: * Startåret (1975) är förskjutet till perioden 1978 till 1981 pga. brist på data.

Källa: The World Top Income Database (http://gmond.parisschoolofeconomics.eu/topincomes/).


Ett liknande mönster uppstår även om en större grupp av höginkomsttagare

väljs ut. För den översta decilen (topp-10% av inkomsttagarna)

har inkomstandelen, för motsvarande grupp av länder som

ovan, ökat från 31% till 35% sedan mitten av 1970-talet. De länder där

inkomstandelen har ökat mest är USA (33% till 46%), Storbritannien

(29% till 43%), Kanada (37% till 43) och Irland (29% till 37%). Samvariationen

mellan inkomstandelen för den översta percentilen och den

översta decilen uppgår till .88 (skattad korrelationskoefficient).

När kapitalvinster läggs på arbetsinkomster förstärks den relativa

inkomstutvecklingen för höginkomsttagarna. Om vi ser till den

översta percentilen av inkomsttagarna visar data från Kanada, Spanien,

Sverige och USA att det har skett en betydande ökning i inkomstandelen

sedan mitten av 1970-talet. I USA har den ökat från 9 % år 1975

till 24 % år 2006. I samband med finanskrisen har andelen sjunkit

något och idag ligger den på 20 %. I Kanada har inkomsterna för den

översta percentilen ökat från 9 % till 17 % och i Sverige har det skett en

förskjutning av inkomstandelen från 5 % till 10 % (för topp-1 %).

I Spanien har motsvarande utvecklingen inte varit fullt lika tydlig.

Där uppgår ökning till 2 procent (från 8 % till 10 %).

Figur 6. Inkomstandel för topp-1 % av inkomsttagarna (inkl. kapitalvinster) 7 .

—————————————————————————————————————————————————————————

7 Källa: The World Top Income Database (http://g-mond.parisschoolofeconomics.eu/topincomes/)

29


Förskjutningen uppåt i inkomstskalan sammanfaller med en period

av strukturella reformer i skatte- och välfärdssystemet från mitten av

1980-talet. Minskade marginalskatter på arbete och lägre kapitalskatter

har framförallt förstärkt ekonomin för inkomsttagarna med de

högsta inkomsterna. Samtidigt har nedskärningar i välfärdssystemen

minskat transfereringar till de grupper som befinner sig längst ner på

inkomstskalan. De fördelningspolitiska effekterna av reformerna har

generellt förstärkt den skeva fördelningen av inkomster (OECD, 2012;

Piketty et al., 2011).

Men figurerna visar också att trenden mot en ökad inkomstandel för

den översta procenten av inkomsttagarna började redan före strukturreformerna

i skatte- och välfärdssystemen, vilket också bekräftas

av en studie av strukturbrott i den översta percentilens inkomstandel

(Roine and Waldenström, 2011). De trender som vi redan tidigare kan

se pekar mot att andra faktorer också har haft betydelse. En förklaring

som lyfts fram är att de stora inkomsteffekterna som de senaste

decenniernas produktivitetsökning orsakat har tillfallit högutbildade

yrkesgrupper medan lågutbildade grupper har drabbats av försämrade

möjligheter till jobb och löneökningar (OECD 2011). Bakom den

utvecklingen finns mer grundläggande processer förknippade med

globalisering och teknisk utvecklingen (tredje industriella revolutionen).

Bakomliggande orsaker som gradvis förändrar människors möjligheter

på arbetsmarknaden. Mer grundläggande förändringar i det

institutionella ramverket på arbetsmarknaden kan vidare ha bidragit

till förändringar i inkomstfördelningen. Minskade möjligheter att

teckna kollektivavtal, anställningsskydd etc. - det som i USA ibland

benämns unionbusting (Hacker, Rehm & Schlesinger, 2012) - har också

förändrat förhållandena på arbetsmarknaden. Genom förändrade

institutionella förhållande kan arbetstagares förhandlingsposition ha

försvagats och därmed påverkat löneandelen och inkomstfördelningen

mellan grupper på arbetsmarknaden.

Men det är också osäkert vad förändringarna i inkomststrukturen har

inneburit för samhällsekonomin i stort. Som mer utförligt beskrivs i

avsnitt 2 - ”Teorier om optimal beskattning i linje med paradigmet” - finns

30


det flera möjliga tolkningar av vad den förändrade inkomstsstrukturen

kan förväntas leda till. I linje med det marknadsliberala synsättet

tror man att minskade skatter på arbete och kapital i kombination

med högre skatt på konsumtion förstärker incitamenten, inte minst

för höginkomsttagare, till att arbeta och investera mera. När inkomstandelen

för de tillgångsaktiva dessutom förstärks genom skattereformerna

är förhoppningen att en större del av inkomsterna används till

investeringar. En lägre skatt på kapitalvinster kan det också innebära

att fler investeringar blir lönsamma (när nettokapitalvinsten ökar).

Utifrån det resonemanget bör skattereformsarbetet leda fram till att

fler produktiva investeringar genomförs och till att entreprenörskap

och förnyelse av näringslivet stimuleras. I förlängningen ska politiken

bidra till en högre och uthållig ekonomisk tillväxt som faller alla

till del.

Andra effekter av den finansiella förstärkningen av höginkomsttagare

kan naturligtvis även förväntas. I studier som bland annat OECD och

IMF genomfört har den ökande inkomstandelen för de överst på inkomstskalan,

s.k. tillgångsaktiva grupper (’asset active groups)’, lyfts

fram som en anledning till att vi såg en hög tillväxt i tillgångspriser

redan på 1980-talet (IMF 1993), och en relativt sett lägre tillväxt i konsumtionspriser

sedan mitten av 1990-talet. Det underliggande resonemanget

är att när inkomsterna ökar för de tillgångsaktiva placeras

en högre andel av inkomsterna på finansiella och reala tillgångar och

en relativt sett mindre andel på traditionell konsumtion. Den ökade

efterfrågan på tillgångar driver upp priset, medan den minskade

efterfrågan på konsumtion av varor och tjänster som vägs in i konsumtionsprisindex

bidrar till en lägre tillväxt i konsumtionsprisindex.

Sammantaget kommer därmed tillgångspriser att öka relativt

snabbare än konsumtionspriser.

31


Ökad inkomstandel för rika har inte lett till ökade investeringar

Sedan 1970-talet har investeringsmönstret i samhällsekonomin förändrats

på flera sätt. En tydlig trend är att investeringarna (fasta bruttoinvesteringar

[ Gross fixed capital formation]) som andel av BNP

har minskat trendmässigt bland OECD-länderna under de senaste 40

åren. Från en nivå på omkring 25 procent i genomsnitt, har investeringarna

sjunkit till en nivå på 20 procent idag. I länder som Italien,

Japan, Portugal, Storbritannien och USA har nedgången varit utdragen

under hela perioden mellan 1970 och 2011. I Spanien minskade

också investeringarna fram till mitten av 1990-talet, men har mellan

1995 och 2008 återhämtat sig och till och med legat över nivåerna på

1970-talet i samband med en bostadsexpansion. Bostads- och finanskrisen

har dock pressat ner investeringarna kraftigt under de senaste

åren. Inte minst i ett land som Spanien, som hade historiskt höga investeringsnivåer

åren innan finanskrisen, har investeringarnas andel

minskat dramatiskt mellan åren 2008 och 2010.

Figur 7. Investeringarnas andel av BNP i Italien, Japan, Portugal, Spanien, Storbritannien och

USA, 1970-2011. 8

Gemensamt för länderna (Italien, Japan, Portugal, Spanien, Storbritannien

och USA) är att nedgången i investeringarna motsvaras av en,

för de flesta länderna, ännu större nedgång i det nationella sparandet

(som andel av BDNI). Detta innebär i praktiken att det nationella finansiella

sparandet har varit negativt. Den tendensen har varit speci-

—————————————————————————————————————————————————————————

8 Notera: Investeringsandel är mätt som kvoten mellan variablerna P51: Gross fixed capital formation /

B1_GE: Gross domestic product (expenditure approach).

Källa: OECD.Stat, National Accounts data (http://stats.oecd.org/).

32


ellt tydlig under de senaste 10 åren. Alla ovanstående länder har haft

ett fallande och negativt finansiellt sparande.

Även i länder som Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland

och Sverige minskade investeringsandelen kraftigt vid 1970-talets

början och fram till mitten av 1980-talet. En återhämtning i investeringskvoten

skedde i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet.

Sedan mitten av 1990-talet har investeringskvoten minskat från strax

över 20 procent till en nivå under 20 procent i genomsnitt år 2010.

Idag är också variationerna mellan länder mindre i jämförelse med de

historiska erfarenheterna.

Figur 8. Investeringarnas andel av BNP i Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland och

Sverige, 1970-2011. 9

Minskningen i investeringarna motsvaras även av en nedgång i nationellt

sparande under 1970-talet. Under perioden 1980 till 2010 har

sparandet varit förhållandevis konstant mot inkomster (BDNI), vilket

inneburit ett växande finansiellt sparande. Detta finansiella sparande

kan ha bidragit till ökade investeringar, konsumtion, placeringar eller

annan användning utanför den nationella ekonomin. Som framgår

av figur 7, har det inte använts för att lyfta investeringarna i rika

länderna med underskott i finansiellt sparande. Inflödet av kapital

verkar snarare ha förstärkt efterfrågan i konsumtionen och eller efterfrågan

på finansiella och reala tillgångar.

—————————————————————————————————————————————————————————

9 Källa: OECD.Stat, National Accounts data (http://stats.oecd.org/). Not, se figur 7

33


Utöver de traditionella faktorerna som exempelvis förväntad avkastning

och realränta (se t.ex. Fregert & Jonung, 2003) som används för

att förklara investeringsvolymer, har det utifrån det marknadsliberala

synsättet som presenterats tidigare (se avsnittet ” Teorier om optimal

beskattning i linje med paradigmet”) lyfts fram andra faktorer. En

viktig grund för skattereformerna var att minska skatt på kapital och

marginalskatt på arbete, syftande till att öka nettoavkastningen på

investeringar och inkomsterna för individer högt på inkomstskalan.

När inkomsterna för de med högst inkomster återförs kommer det

att ge positiva effekter på de fasta investeringarna.

Ett enkelt sätt att illustrera hur den här återföringsmekanismen fungerar

är att grafiskt visa relationen mellan investeringsandel och inkomstandel

för den översta percentilen av inkomsttagarna (topp-1 %).

När vi gör den enkla övningen visar det sig att inkomstandelen för

den översta percentilen av inkomsttagarna har en svagt negativ relation

med investeringsandelen för 14 OECD länder 10 under perioden

1970 till 2008. I figur 11 presenteras relationen mellan variablerna.

10 20 30 40 50

0 5 10 15 20

Topp-1% inkomstandel

Figur 11. Relationen mellan investeringsandel av BNP och topp 1-% inkomstandel

(Inkomstandelen för den översta percentilen på inkomstskalan)i för 14 OECD länder*

under perioden 1970-2008. 11

—————————————————————————————————————————————————————————

10 Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Spanien,

Sverige, Storbritannien och USA

11 Notera: De 14 OECD länderna som ingår är: Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland,

Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Spanien, Sverige, Storbritannien och USA- Källa: Data hämtat från

OECD.Stat, National Accounts data (http://stats.oecd.org/); The World Top Income Database

(http://gmond.parisschoolofeconomics.eu/topincomes/)

34


En enkel korrelationsfigur ger dock en förenklad bild av relationen

mellan variablerna. För att kunna uttala sig om samband behövs mer

ordentliga tester inte minst när statistiken är uppbyggd av tidsserier

över länder. 12 För att analysera sambanden har två typer av modeller

används: tidsseriemodeller och paneldatamodeller. Naturligtvis kan

inte den fulla bredd av möjliga metoder som kan användas för den här

typen av analys avhandlas, utan vi har varit tvungna att begränsa oss

till några modeller. När det gäller tidsseriemodeller används en familj

av modeller som kallas för Autoregressive conditional heteroskedasticity

family of estimators (ARCH). Men eftersom data är uppbyggda

av en panel länder som studeras över tid finns det anledning att på

ett mer sofistikerat sätt än vad som en möjligt med en ren tidsseriemodell

att kontrollera för de icke-observerade skillnaderna mellan

länderna. Vi har därför valt att göra tester med paneldatametoder.

Med anledning av att den breda testningen av olika specifikationer

av modellerna, och alternativa modeller, kan endast preliminära analyser

ske inom ramen för aktuell rapport. Ytterligare analyser av de

samband som här preliminärt prövas kan behöva revideras i framtiden.

Data för investeringar skulle idealt sett vara fördelat som andel

av de privata inkomsterna inom landet. Det skulle vara en fördel om

investeringar i den offentliga sektorn och investeringar från utlandet

skulle gå att exkludera. Vad gäller offentliga investeringar finns

det uppgifter från 1990 och senare för de flesta länder som ingår i

undersökningen (ett undantag är USA, där det finns data från 1970).

Om man jämför utvecklingen av investeringar med och utan offentlig

sektor, där det finns data, så förändrar det dock inte bilden på något

betydande sätt. Andelen privata investeringar av näringslivets förädlingsvärde

sjunker liksom investeringarna i hela ekonomin. Om man

gör en mycket förenklad tillbakaskrivning av de offentliga investeringarna

som andel av offentlig konsumtion, så blir även då bilden

ungefär den samma; investeringarna sjunker som andel av inkomster.

Här kan man naturligtvis inte vara helt säker på reabiliteten, när

antagandet i sig är osäkert. På grund av osäkerheten för ett sådant

—————————————————————————————————————————————————————————

12 Heteroskedasticitet refererar till egenskap i error/slump-term i regressionsmodellen, där slumptermen

inte har konstant varians (som antas i exempelvis en OLS model).

35


antagande och intresset för att studera hela perioden efter 1970, har vi

valt att använda de totala investeringarna, medvetna om att det finns

ett validitetsproblem. Vi bedömer dock validitetsproblemet mindre

än det reabilitetsproblem som uppstår vid en tillbakaskrivning av näringslivets

investeringsandel. Det skulle även vara intressant att skilja

mellan investeringar som sker inom och utom landet. Information

om utländska investeringar går att följa från 1990 och senare, vilket

gör det svårt att inkludera dessa i analysen från 1970. Även om det

skulle vara önskvärt att fånga upp trender i direktinvesteringar och

dess effekt på nationella investeringsmönster, är det inom ramen för

den här studien inte möjligt att göra den distinktionen. Det krävs

fördjupade analyser och insamling av data för att kunna genomföra

den typen av analyser. Mot bakgrund av att det är mer övergripande

samband som här ska studeras, ser vi en potential att även för andra

att förfina och utveckla analyserna. Det finns en potential att förfina

operationaliseringen av hypotesen om topp 1% inkomstandelens roll,

men att det trots dessa förevändningar finns anledning att förvänta

sig en effekt av inkomstandelen på investeringar, givet att kraften i

den fördelningen är betydande.

Ett sätt att genomföra en analys av sambandet mellan investeringsandelen

för hela ekonomin och den översta percentilens inkomstandel,

är att använda en tidsseriemodell. I den typen av modell testas om det

finns ett signifikant samband mellan inkomster och investeringar.

När vi prövar den modellen, med investeringsandel som beroende

och topp-1 % inkomstandel, länder och lagg som oberoende, visar det

sig att det finns ett signifikant negativt samband. Detta bekräftar att

relationen mellan investeringsandel mot BNP och den översta procentens

inkomstandel är systematiskt negativ. Resultatet som presenteras

i tabell 2 visar också att det finns signifikanta skillnader mellan

de flesta av länderna som analyseras. Även den tidsförskjutna (laggade)

variabeln (investeringsandel t-1) är signifikant.

För de flesta länderna som ingår i undersökningen redovisas inkomstandelen

utan kapitalvinster inräknade. I en mindre grupp av länder

finns inkomstandel med kapitalvinst tillgängliga. När kapitalvinsten

36


läggs till ökar inkomstandelen med mellan 0 och 8 procent. När analysen

genomförs för den gruppen separat blir inkomstkoefficienten

något högre, men i övrigt är resultatet liknande som de presenterade

i tabell 2.

Tabell 2. Tidsserieanalys av investeringsandel av BNP och topp-1 % inkomstandel. 13

Variabler Coef. Std. Err. Sign. Coef. Std. Err. Sign.

Topp-1% inkomstandel -0.17 0.03 *** -0.04 0.04

Investeringspris -5.55 0.66 ***

Ränta -0.13 0.02 ***

BNP per Capita 0.06 0.03 ***

Österrike 4.16 0.33 *** 4.00 0.48 ***

Kanada 0.81 0.30 *** -0.03 0.50

Danmark -1.39 0.29 *** -0.39 0.46

Finland 1.26 0.44 *** 2.49 0.56 ***

Frankrike -1.03 0.32 *** -1.25 0.48 ***

Tyskland 2.11 0.26 *** 1.76 0.50 ***

Irland 2.34 0.26 *** 2.40 0.60 ***

Italien 1.89 0.28 *** 0.42 0.47

Japan 8.83 0.29 *** 10.13 0.56 ***

Nederländerna 1.55 0.32 *** 0.90 0.48 ***

Norge 3.33 0.27 *** 2.71 0.53 ***

Spanien 4.21 0.30 ** -2.45 0.48

Sverige -0.40 0.34 -2.88 0.51 ***

Storbritannien -2.05 0.27 *** -1.43 0.53 ***

_cons 21.16 0.38 *** 24.29 0.55 ***

ARCH

L1. 1.19 0.13 *** 1.15 0.16 ***

_cons 0.45 0.08 *** 0.32 0.07 ***

Tidsserieanalysen av relationen mellan investeringsandel och topp-1 %

inkomstandel (inklusive kapitalvinster) sedan 1970-talet visar att det

finns en negativ relation över perioden. Det negativa sambandet blir

dock bara signifikant när kontrollvariabler exkluderas. För de länder

som ingår är skillnaderna i relationen signifikanta. Den laggade beroende

variabeln är även signifikant. Den effekten är även negativ,

men dock inte signifikant när vi lägger till kontrollvariablerna investeringspris,

realränta och BNP per capita. Kontrollvariablerna i sig

visar de förväntade tecknen och är signifikanta. Vi finner även ett

liknande resultat vi gör motsvarande körningar för en större grupp

—————————————————————————————————————————————————————————

13 Notera: Investeringsandel är mätt som kvoten mellan variablerna P51: Gross fixed capital formation / B1_

GE: Gross domestic product (expenditure approach). Källa: Data hämtat från OECD.Stat, National Accounts

data (http://stats.oecd.org/); The World Top Income Database (http://g-mond.parisschoolofeconomics.eu/

topincomes/). Kapitalvinster finns bara för några länder och är därför exkluderad från inkomstmåttet.

37


av höginkomsttagarna. När topp-10% gruppen analyseras finner vi,

som ovan, att det blir en signifikant negativ relation mellan investeringsandel

och inkomstandel. Men sambandet är inte signifikant när

kontrollvariabler läggs till.

För att kontrollera för de panelegenskaper som data innehåller har

sambandet även testats med hjälp av en paneldataregression. Denna

analys visar att det inte finns någon signifikant effekt av den översta

percentilens inkomstandel på investeringsandel, när vi samtidigt

kontrollerar för investeringspris, realränta och BNP per capita. Av

kontrollvariablerna är det realräntan som är signifikant (negativ) och

ett antal av länder-variablerna. Resultatet gäller både för en så kallar

fixed-effekt modell och för en dynamisk paneldatamodell. Om man

utvigdar definitionen av höginkomsttagare till topp-10% (översta decilen),

uppstår blir en signifikant negativ effekt i fixed-effect modellen

på investeringsandelen. I den dynamiska modellen är sambandet

mellan inkomstandelen för topp-10% och investeringsandlen inte signifikant.

Tabell 3. Paneldata regression av investeringsandel av BNP och topp-1 % inkomstandel

Fixed-effect modell Dynamisk paneldatamodell

Variabler Coef. Std. Err. Sign. Coef. Std. Err. Sign.

Topp-1% inkomstandel -0.14 0.11 0.04 0.04

Investeringspris 2.33 0.05

**

-0.79 0.49

Ränta -0.29 0.00

***

-0.05 0.02 ***

BNP per Capita -0.19 0.00

***

0.03 0.02

Österrike 28.78

***

-0.98 1.36

Kanada 25.67

***

1.29 1.03

Danmark 26.76

***

-2.76 1.02 ***

Finland 24.39

***

-1.57 0.86 **

Frankrike 26.73

***

1.21 1.57

Tyskland 24.42

***

-0.96 1.25

Irland 26.53

***

-1.87 1.41

Italien 30.31

***

-3.33 1.61 **

Japan 26.37

***

-0.76 1.04

Nederländerna 31.90

***

3.96 1.16 ***

Norge 26.30

***

-2.31 0.97 **

Spanien 29.12

***

5.15 1.03 ***

Sverige 28.84

***

-0.23 1.54

Storbritannien 23.82

***

0.48 1.29

USA 23.23

***

**

_cons - 1.57 0.92

L1. 0.91 0.02 0.00

R 2 0.19

Notera: Sign: *** signifikant på 1%-nivå. ** signifikant på 5%-nivå och * signifikant på 10%-nivå.

38


Ökad tillgångsinflation och skuldsättning

Den fallande investeringsandelen under perioden 1970 till 2010 kan

vara ett uttryck för en rad breda samhällsförändringar. Även om den

ökning i inkomster för de översta procenten i inkomstskalan inte är

nedgångens främsta orsak, utan snarare ett tecken på att det i varje

fall inte är en faktor bakom en ökning, finns det anledning att titta

närmare på andra förhållanden som inkomstfördelningen hänger

samman med. En fråga som OECD och IMF har diskuterat är om den

förändrade inkomstfördelningen kan ha bidragit till tillgångsinflation.

I takt med att de ökade inkomsterna för de tillgångsaktiva grupperna

har efterfrågan på finansiella och reala tillgångar stigit mer

än efterfrågan på konsumtionsvaror, vilket pressat upp priserna på

tillgångar snabbare än priserna på konsumtion. En annan möjlig

tolkning skulle kunna vara att ökade tillgångsvärden, genom exempelvis

en börsuppgång, kan ha bidragit till ökade kapitalvinster till

den översta procenten och därmed förstärkt skevheten i inkomstfördelningen.

I vilket fall är det naturligtvis svårt att exakt avgöra orsakernas

riktning, inte minst om de kan förväntas vara dubbelriktade

genom återkopplingsmekanismer.

En central aspekt av stigande tillgångspriser är börsutvecklingen.

Börsen står för en stor del av de finansiella tillgångarna och kan genom

sin storlek ge effekter på tillgångar även utanför börsen (när

finansiella tillgångar omsätts i reala tillgångar). I figur 12 presenteras

börsutvecklingen i förhållande till BNP-utvecklingen sedan 1970.

Jämförelsen mellan börsindex och BNP visar att börsen har utvecklats

snabbare än den reala ekonomin sedan mitten av 1970-talet. Efter en

nedgång i samband med valuta- och OPEC krisen 1970-74, steg börsen

i de flesta länder kraftigt under 1980-talet. Från slutet av 1980-talet

och början av 1990-talet utvecklades börsen svagare än BNP och stabiliserades

runt samma nivå som i början av 1970-talet. Mellan 1995

och 2000 ökade indextalet mellan börsen och BNP från 1 till 2. IT-kraschen

2001 innebar en snabb tillbakagång och en normalisering runt

index 1 år 2003. Efter 2003 följde återigen en snabb börsförstärkning

följt av den djupa finanskrisen från 2008.

39


Figur 12. Börsindex normaliserat med BNP för 15 OECD länder* (1995=1), 1970-2007. 14

För de hushåll som har stora tillgångsvärden kommer börsutvecklingen

att ha en effekt på inkomsterna av kapital. Detta gäller i synnerhet

för de inkomsttagare som befinner sig högt upp i inkomstskalan;

de mest tillgångsaktiva grupperna. Periodvis har inkomstandelen för

kapital varit hög, medan den under andra perioder har varit låg. Speciellt

från mitten av 1990-talet har kapitalvinsterna ökat kraftigt i förhållande

till arbetsinkomsterna, med undantag för bakslag i samband

med IT-kraschen och finanskrisen.

Kapitalvinsternas känslighet för börskurser bekräftas av en tidsserieanalys.

När sambandet skattas mellan inkomstandel och börsindex

normaliserat med BNP, blir effekten signifikant och positiv. En högre

börskurs ger alltså en högre inkomstandel för de tillgångsaktiva grupperna.

Skillnaderna mellan de länder som ingår i analysen (Kanada,

Spanien, Sverige och USA) är signifikanta, liksom den laggade beroende

variabel. Relationen mellan de tillgångsaktivas inkomstandel och

börskursen är naturligtvis komplex. Det kan finnas återkopplingsmekanismer

som leder till att en ökad inkomst för tillgångsaktiva ger en

ökad efterfrågan på aktier. En ökad efterfrågan kan driva upp priset

—————————————————————————————————————————————————————————

14 Notera: (*) Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Frankrike, Tyskland, Grekland, Irland, Japan, Nederläderna,

Portugal, Spanien, Sverige, Storbritannien och USA

Källa: UN: Monthly bulletin 1970-2008.

40


på aktien, som ger ökade kapitalvinster (reavinst) vid försäljning och

ökad efterfrågan – likaväl som fallande börskurs ger lägre inkomster

för tillgångsaktiva, minskad efterfråga och sjunkande kurser. Det

samband som den empiriska analysen visar, kan alltså vara ett uttryck

för att en dynamisk process där de två variablerna påverkar varandra.

Men även om sambandets natur är komplex i den här frågan,

kan vi konstatera att stigande börser och stigande inkomstandel för

den översta procenten på inkomstskalan hänger samman.

En relaterad fråga är hur de ökade inkomsterna för de tillgångsaktiva

grupperna har påverkat hushållens finansiella tillgångsvärden.

För att undvika att blanda in eventuella återkopplingseffekter, mellan

inkomster och tillgångar, har vi undersökt relationen mellan

tillgångsvärden och inkomstandel exklusive kapitalvinster. I tabell 3

presenteras resultatet.

Tidsserieanalysen visar att tillgångsvärden, som andel av disponibel

inkomst, påverkas positivt av de tillgångsaktiva gruppernas inkomstandel

för de 11 undersökta OECD länderna 15 under perioden 1995 till

2010. Det är en förhållandevis stor utväxling mellan inkomstandelens

storlek och tillgångarnas storlek mot inkomsterna. I takt med att inkomstandelen

har stigit för de tillgångsaktiva har även tillgångarnas

värde mot inkomsterna stigit. Den signifikanta effekten av inkomstandel

på tillgångsvärdena står sig också i panel-datamodellerna.

Tabell 4 Sambandet mellan tillgångsvärden (som andel av HH disponibla inkomst) och

topp-1 % inkomstandelen (exkl. kapitalvinster) för 11 OECD länder, 1995-2010.

Arima modell Fixed-effect modell 1 Fixed effect modell 2

Variabler Coefficient Std. Err. Sign. Coefficient Std. Err. Sign. Coefficient Std. Err. Sign.

Topp-1%

inkomstandel 23.98 0.60

***

8.61 2.84

Ränta -6.69 2.12

Kanada 26.77 4.29

***

-120.04

Danmark 41.19 10.00

***

-59.21

Finland -30.06 4.43

***

-260.67

Frankrike 5.56 5.88 -200.42

Tyskland -70.24 4.24

***

-251.72

Italien 76.55 5.62

***

-129.69

Nederländerna 306.55 8.92

***

37.01

Spanien -2.86 7.26 -238.50

Sverige 142.82 5.37

***

-151.53

Storbritannien 45.95 4.14

***

-82.30

_cons 46.56 8.34

***

221.35 32.03

Notera: Sign: *** signifikant på 1%-nivå. ** signifikant på 5%-nivå och * signifikant på 10%-nivå.

41

***

***

***

***

***

***

***

***

***

***

***

7.16 2.50

0.54 1.98

-71.29

39.04

-134.38

-105.08

-137.46

-68.13

48.33

-117.84

-66.81

-57.60

99.54 29.67

ARCH

L1. 1.38 0.21 0.00 0.47 0.05

_cons 99.02 35.69 0.01

R 2 0.22 0.81

—————————————————————————————————————————————————————————

15 Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien, Sverige, Storbritannien

och USA.

***

***

***

***

***

***

***

***

***

***

***

***

***

***

***


Med stigande tillgångsvärden följer ofta en ökad skuldsättning. En

förklaring kan vara att incitamentet att spara minskar i takt med att

tillgångarnas värde stiger. En annan förklaring kan vara att stigande

priser på tillgångar som bostadsrätter och småhus bidrar till att hushåll

behöver låna mer för att finansiera sina köp. Om nu tillgångsvärdenas

ökning hänger samman med en inkomstförskjutning mot den

översta procenten av inkomstskalan, kan även skuldsättningen, givet

sambandet mot tillgångsvärden, vara positivt relaterad till inkomstandelen

för höginkomsttagare.

I tabell 4 presenteras analysen av hushållens skuldsättning. Tidsserieanalysen

visar att topp-inkomsternas andel har en positiv och signifikant

effekt för utvecklingen av hushållens skuldsättning under perioden

1995 till 2010 för de 11 undersökta OECD länderna. 16 Utväxlingen

mellan topp-1 % inkomstandel och skuldsättningen är avsevärt lägre

än motsvarande utväxling mellan inkomstandel och tillgångsvärden.

Resultatet står sig delvis när paneldatametoder används i analysen.

Med anledning av det svagare stödet anser vi att sambandet mellan

skuldsättning och ökade inkomster för rika bör tolkas försiktigt.

Tabell 5 Sambandet mellan hushållens skuldsättning och topp-1 % inkomstandelen (exkl.

kapitalvinster) för 11 OECD länder, 1995-2010.

Arima modell Fixed-effect modell 1 Fixed effect modell 2

Variabler Coefficient Std. Err. Sign. Coefficient Std. Err. Sign. Coefficient Std. Err. Sign.

Topp-1% inkomstandel 4.96324 .2519186 *** 4.135374 1.833454 ** .2151311 .4485231

Ränta -7.043186 1.273601 *** -.7754131 .3476686 **

Österrike 5.567698 1.569725 *** 9.771388 7.887524 .7967155

Kanada 20.08722 1.53981 *** 30.09782 13.64827 ** 1.761819 1.739117

Danmark 220.6717 2.536928 *** 211.9186 11.16748 *** 21.35052 3.262752 ***

Finland .5953566 1.907872 16.53528 7.817432 * 2.52917 4.72411

Frankrike -5.342624 1.281399 *** 1.566295 8.513101 1.09931 1.724475

Tyskland 19.13605 1.226963 *** 22.43636 11.37985 * -.5757829 1.883126

Italien -21.82349 1.415436 *** -15.44984 8.771183 * 1.117344 2.69006

Nederländerna 113.3992 1.797108 *** 114.7316 8.439823 *** 12.86052 1.980642 ***

Spanien 29.96564 2.105575 *** 26.45495 8.743383 *** 4.734782 2.834657 **

Sverige 61.04997 2.026657 *** 66.66595 7.958195 *** 6.186371 2.013162 ***

Storbritannien 27.4617 2.938669 *** 56.73709 15.28503 *** 6.356141 2.133022 *

_cons 30.61148 2.454906 *** 55.99502 16.27072 *** 3.549966 3.725462

ARCH

L1. 1.608621 .2661422 *** .9746952 .019159 ***

_cons 3.094367 2.569764

R 2 0,32 0,96

Notera: Sign: *** signifikant på 1%-nivå. ** signifikant på 5%-nivå och * signifikant på 10%-nivå.

—————————————————————————————————————————————————————————

16 Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien, Sverige, Storbritannien

och USA.

42


För att på ett mer systematiskt sätt undersöka andra möjliga förklaringar

krävs fördjupade studier av andra faktorer. Inom ramen för

den här rapporten, finns det begränsade möjligheter att väga in andra

faktorers betydelse, vilket gör att resultatet måste behandlas med viss

försiktighet.

43


Slutsatser

Sedan 1980-talet har det genomförts en rad reformer inom skattesystemet

och i den finansiella sektorn i syfte att öka investeringar och effektivisera

resursallokeringen. Marginalskatter på arbete och kapitalskatter

har sänkts samtidigt som skatten på konsumtion (moms) har

höjts. En effekt av reformerna har varit ökade inkomster för de översta

procenten av inkomsttagarna, den grupp som äger den största delen

av hushållens tillgångar. Sedan 1970-talet har den tillgångsaktiva

gruppens (definierat som den översta procenten i inkomstskalan, dvs.

99 percentilen) ökat sin inkomstandel på bred front inom OECD.

En förhoppning har varit att lägre skatter och en förstärkt finansiell

ställning för den översta percentilen av inkomsttagarna, skulle generera

mer produktiva investeringar och högre tillväxt. Den utveckling

vi kan se är att de ökande inkomsterna för de tillgångsaktiva

grupperna sammanfaller med en period av minskade investeringar

som andel av BNP. Det är svårt finna ett stöd för en positiv utväxling

i de tidsserieanalyser som vi genomfört. Det förefaller inte som att

en högre andel av inkomsterna går till reala (fasta) investeringar när

inkomsterna för de med högst inkomst stiger. Det är rimligt att förvänta

sig att den förstärkning av inkomster som den översta procenten

får inte ger samma avtryck i konsumtion som en förstärkning av

de övriga 99 procenten. Redan i början av 1990-talet konstaterade IMF

att den översta percentilen, de tillgångsaktiva, kan vara av betydelse

för att förstå förändringar i tillgångspriser.

När inkomstökningen inte omsätts i traditionell konsumtion och

investeringar, utan istället i finansiella placeringar, kan de driva på

priserna för finansiella tillgångar. Våra preliminära analyser visar

att när inkomsandelen för den översta procenten av inkomsttagarna

ökar, stiger även de finansiella tillgångsvärdena generellt. Detta

förhållande gäller till och med när endast arbetsinkomster inkluderas

i analysen. När kapitalvinster tas med (vilket kan diskuteras pga.

endogenitetsproblem) blir sambandet än starkare. Under den period

vi undersökt (1995-2010) är utväxlingen förhållandevis hög mellan

inkomstandel (för topp-1 %) och tillgångsvärden i förhållande till disponibel

inkomst för hushåll. Ett motsvarande positivt samband kan

44


även iakttas för hushållens skuldsättningsgrad (skuld i förhållande

till inkomst) och den översta procentens inkomstandel (topp 1% andel

av totala inkomster). En ökad inkomstspridning kan leda till en ökad

skuldsättning, dels för att ökade tillgångsvärden ger en större möjlighet

att låna (för de som redan äger en tillgång) och dels att de som

förvärvar en tillgång finansierar en större del i form av lån när det

egna sparandet inte har ökat lika snabbt som tillgångsvärdena.

De förhoppningar om ökade investeringar och effektivare resursallokering

som varit vägledande för reformer inom skattesystemet

och i den finansiella sektorn har varit framgångsrik för att öka inkomstspridningen

men gett svaga eller rent av negativa effekter på

investeringarna i ekonomin. När efterfrågan på finansiella och reala

tillgångar har ökat i takt med att inkomsterna för de tillgångsaktiva

grupperna har vuxit, har det samtidigt skapat en ökad skuldsättning

som på sikt riskerar den finansiella stabiliteten i ekonomin.

45


Policyimplikationer

I en tid när många OECD länder har problem med stora budgetunderskott

och hög skuldsättning är frågan om skattereformer central.

Både USA och Europa har idag tillväxtproblem och hög arbetslöshet.

De torde knappast finnas någon ekonom idag som inte anser att det

finns betydande lediga resurser – arbetslösa - som skulle kunna arbeta

utan att det hotar inflationsmålet. Stora delar av den industrialiserade

världen ligger därmed över det som bedöms som jämviktsarbetslösheten.

17

Penningpolitikens tillkortakommanden

Ett traditionellt sätt att hantera detta ur ett stabiliseringsperspektiv

är att via penningpolitiken (vanligtvis med räntan) stimulera ekonomin.

Det har också centralbankerna gjort i både USA och Europa där

räntan nu är nere på sådana nivåer att effekterna av ytterligare stimulanser

är mycket små.

Centralbankerna har också, vilket är betydligt mindre vanligt, både

indirekt och direkt köpt olika tillgångar, allt från fastigheter till

statsobligationer, för att se till att det fortsatt finns riskvilligt kapital

på marknaden. Det påverkar direkt olika tillgångspriser i positiv

riktning, främst fastigheter och aktier, vilket också varit syftet. Men

det är också uppenbart att penningpolitiken idag inte ensam har de

muskler som behövs för att skapa tillräcklig tillväxt så att arbetslösheten

minskar i USA och Europa. Tvärtom nås nya rekord i både kort-

och långtidsarbetslöshet. Särskilt för Europa är situationen mycket

allvarlig, där vissa länder är inne på sitt sjätte år av negativ tillväxt

och har uppemot 25 procent arbetslöshet. Till skillnad från USA har

Europa dessutom en tillväxt som ligger runt noll, vilket gör att arbetslösheten

kommer fortsätta att stiga närmaste tiden.

Åtstramningarna och multiplikatoreffekten – värre än befarat?

När penningpolitiken inte räcker till kan finanspolitiken gå in och

stödja en stabilisering av ekonomin genom att öka sina utgifter och

därmed öka efterfrågan i ekonomin. Här finns det två avgörande frågor.

För det första om denna utgiftsökning, eller minskning, har någon

—————————————————————————————————————————————————————————

17 Den nivå på arbetslösheten som leder till löneökningar som är förenliga med inflationsmålet.

46


effekt, dvs. det som kallas multiplikatoreffekten. 18 Det finns de som

argumenterat att förändringar av statens utgifter inte påverkar efterfrågan

i ekonomin (Alesina & Ardagna, 2009), dvs. att multiplikatoreffekten

är noll. Teorin bygger på att den ökade efterfrågan som staten

bidrar med motverkas av en minskad privat konsumtion, då hushållen

vet att de förr eller senare måste betala de ökade statsutgifterna.

Det innebär att ökade statsutgifter bara påverkar sammansättningen

av efterfrågan och inte den totala efterfrågan.

Denna teori har delvis legat till grund för de kraftfulla besparingsprogrammen

i Sydeuropa. Även om antagandet inte var noll, utan

i de flesta beräkningar låg i ett intervall av 0-0,5. Det betydde att de

stora besparingarna som gjorts i syfte att sanera statsfinanserna inte

skulle får särskilt stora effekter på tillväxt och sysselsättning. Även

om politiken var uppenbart procyklisk (förstärkte nedgången) skulle

förtroendeeffekter på marknaden som följd av sanerade statsfinanser

till stor del kompensera för detta och efter en initial nedgång skulle

en återhämtning byggd på privat konsumtion kunna börja. Denna politik

implementeras fortsatt i Europa, dock har de negativa effekterna

på efterfrågan och därmed tillväxt och sysselsättningen, blivit mycket

större än förväntat, vilket lett till extrema arbetslöshetstal i de länder

som tvingats till störst besparingar, såsom Portugal, Spanien och

Grekland.

Detta har i sin tur lett till en omfattande debatt om vilken effekt finanspolitiken

egentligen har på efterfrågan. Tidigare antagande om

relativt begränsad effekt stämmer uppenbarligen illa med dagens situation.

En första slutsats från denna forskning är att storleken på

effekten beror på vilket läge ekonomin är i när insatsen genomförs.

Stimuleras ekonomin när det råder en normalkonjunktur och där

penningpolitiken har fortsatt kraft, kan man förvänta sig betydligt

mindre effekter än om penningpolitiken i praktiken är uttömd och

de fortsatt finns ett efterfrågeunderskott. IMF:s nya beräkningar (IMF

World Economic Outlook 2012) pekar på en multiplikator som ligger

mellan 0.9-1,7. De konstaterar:

”This finding is consistent with research suggesting that in today’s environment

of substantial economic slack, monetary policy constrained by the zero lower

47


ound, and synchronized fiscal adjustment across numerous economies, multipliers

may be well above 1 (Auerbach & Gorodnichenko, 2012; Batini, Callegari

& Melina, 2012; IMF, 2012b; Woodford, 2011; and others). More work on how

fiscal multipliers depend on time and economic conditions is warranted.”

IMF:s resultat stöds också av multiplikatorer under motsvarande historiska

perioder (Eichengreen & O’Rourke, 2012). Det innebär att den

förda politikens mycket dåliga resultat avseende tillväxt och sysselsättning

i krisländerna delvis kan förklaras - de beror helt enkelt på

åtstramningen.

Betydelsens av multiplikatorns storlek kan tyddliggöras på ett mycket

enkelt sätt. Låt oss anta att ett land måste spara 100 kronor för att få

budgeten i balans. Om vi antar en multiplikator på 0.5, vilket har varit

vanligt, så innebär det att ekonomin kommer att krympa med 50 kronor.

Antar vi vidare en skattekvot på 50 procent, så minskar statens intäkter

med 25 kronor. Av den ursprungliga besparingen finns sålunda

75 kronor kvar. Vilket gör att man måste spara ca 130, för att faktiskt

uppnå 100 kronor och ekonomin kommer att krympa med 65 kronor.

Låt oss nu istället anta en multiplikator på 1.5 och med samma sparbehov

på 100 kronor som man initialt skär ned utgifterna med. Nu

krymper dock ekonomin med 150 kronor och skatteinkomsterna med

75 kronor, så av den ursprungliga besparingen finns nu bara 25 kronor

kvar. Nu måste man spara 400 kronor för att komma upp i den ursprungliga

100 kronors besparingen och ekonomin kommer att krympa

med 600 kronor. Lite förenklat trodde man att scenario ett skulle

inträffa, eller bättre, dvs. att ekonomin skulle krympa med 130 kronor,

men den behövde istället krympa nästan 5 gånger så mycket för att nå

besparingsmålet. Dagens Grekland är ett bra exempel på detta.

Antagande om storleken på multiplikatorn har sålunda en helt avgörande

betydelse för vilken politik som är lämplig. En liten multiplikator

innebär att besparingar är billiga, medan en stor multiplikator

riskerar att kasta in länder i en negativ spiral av fallande tillväxt och

sysselsättning. Det finns idag övertygande forskning som visar att

multiplikatorn är klart större än ett, vilket innebär att finanspolitiken,

både när den stramar åt och när den stimulerar, kan förväntas

ha stor effekt.

48


Hur ska stimulanserna finansieras?

I dagens situation i Europa bör vi alltså avstå ifrån åtstramning och

istället stimulera ekonomin. Att den sammanlagda europeiska finanspolitiken

sannolikt gör ont värre, räcker dock inte som argument för

att bedriva en mer expansiv finanspolitik. En mer expansiv finanspolitik

måste också finansieras. Traditionellt sett sker detta via att

staten lånar pengar och ökar sin skuldsättning. För flera länder är

detta omöjligt och för de flesta olämpligt, då nivåerna på statsskulden

redan är oroväckande hög. 19 De flesta länder ligger idag, eller närmar

sig, en skuldnivå på 90 procent av BNP, vilket tongivande ekonomer

bedömer som skadliga nivåer (Reinhart & Rogoff, 2010) och är långt

över stabilitetspaktens 60 procent. Sverige tillhör en liten exklusiv

skara där detta dock skulle vara möjligt, men för de flesta måste detta

ske utan att skuldsättningen ökar, dvs. under villkoret att budgetbalansen

inte förändras.

Med en genomsnittlig skuldsättning på ca 100 procent av BNP för de

stora industriländerna i G20, finns det en uppenbar risk att marknaden

skulle reagera med högre räntor, vilket skulle neutralisera effekten

– eller till och med att göra situationen värre.

Det är dock möjligt att få positiva effekter av den balanserade budgetmultiplikatorn.

Tanken bakom denna teori är att även om staten

finansierar en mer efterfrågestimulerande finanspolitik genom att

höja skatterna kan detta ge en positiv nettoeffekt. Anledningen är

helt enkelt att hushåll till skillnad från stater i normalfallet har ett

positivt sparande. Skulle man dessutom rikta in sig på de med högst

sparkvot, de mest välbärgade hushållen, skulle efterfrågebortfallet på

varor och tjänster vara försumbart i relation till skatteintäkterna.

Här finns det dock ett antal frågor - för det första, den vi redan berört;

ger finanspolitiken någon effekt? Ja, det är den erfarenhet som gjorts

under krisens första 5 år.

För det andra, leder minskat privat sparande hos de förmögnaste hushållen

till fallande reala investeringar? Antas att sparande och reala

investeringar har ett direkt samband skulle främst kompositionen

i efterfrågan förändras, mindre investeringar och mer konsumtion.

—————————————————————————————————————————————————————————

19 Detta gäller särskilt för de krisdrabbade PIIGS-länderna: Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien.

49


Det är dock inte med nödvändighet sant i en lågkonjunktur, med betydande

produktionsöverkapacitet i näringslivet kan man anta att investeringarna

på kort sikt ändå inte skulle komma till stånd. Har man

redan fler maskiner än man behöver finns ingen anledning att investera

i fler. På lång sikt skulle dock investeringsvolymerna minska då

sparandet minskar. Här kan sålunda finnas en poäng att på kort sikt

stabilisera ekonomin med hjälp av den balanserade budgetens multiplikator,

men också en risk för mer långsiktigt negativa effekter.

Det vill säga en i praktiken relativt svår avvägning.

Högre inkomster för de i toppen ökar inte investeringarna

Denna avvägning bygger dock på att det finns en koppling mellan

sparande och reala investeringar. Såsom vi redan konstaterats har de

senaste årens skattepolitik byggt mycket på föreställningen att sänkta

skatter för de med högst inkomster skulle gynna investeringarna,

då dessa har en hög sparbenägenhet. Med ett likhetstecken mellan

sparande och investeringar, såsom ovan, blir det närmast en matematisk

nödvändighet att reala investeringarna stiger.

IMF har publicerat forskningsrapporter som motsäger detta enkla

samband och menar att det istället leder till att finansiella investeringar

ökar, dvs. att pengarna lånas tillbaka till stat och hushåll (Kumhof,

2010). På detta sätt har de förstärkta inkomsterna inte lett till

ökade reala investeringar, utan till högre skuldsättning.

I denna rapport har vi tentativt testat detta empiriskt. För perioden

1970-2008 går det inte att finna några positiva samband mellan inkomstökningar

för hushållen med högst inkomster och reala investeringarna.

Tvärtom är sambandet sannolikt svagt negativt. De empiriska

resultaten stödjer därmed IMF:s slutsats. De leder däremot till

tillgångsinflation och högre skuldsättning, vilket är logiskt och även

det i linje med IMF:s slutsatser.

Policyslutsatsen av denna rapport blir, tillsammans med annan ny

forskning, att det finns mycket som talar för att både i USA och Europa,

skulle en efterfrågestimulerande finanspolitik som finansieras

med en historisk normalisering av skattenivån för hushållen med de

50


högsta inkomsterna få god effekt på sysselsättning och tillväxt, dessutom

utan några långsiktiga negativa effekter på reala investeringar.

Att enbart försöka att balansera krisländernas ekonomier med en åtstramande

utgiftspolitik och en skattepolitik som drabbar efterfrågan

hårt, såsom momshöjningar, kan bidra till att krisen fördjupas. Dagens

ekonomiska och sociala problem kommer att växa ytterligare när inkomsterna

minskar i takt med ökad arbetslöshet och minskade sociala

transfereringar. Den inslagna vägen risker att leda till en negativ spiral

av lägre tillväxt och högre arbetslösheten de kommande åren.

På nationell nivå kan en skattepolitik som höjer skatterna på de grupper

som har högst inkomster, också bidra till att utvecklingen mot

ökade inkomstklyftor bromsas. Minskade inkomstklyftor kan på sikt

verka dämpande på tillgångsinflationen, vilket i sin tur har en dämpande

effekt på hushållens skuldsättning och öka den finansiella stabiliteten

i ekonomin. I en situation där inkomsterna för den översta

procenten har vuxit kraftigt de senaste 40 åren, finns idag en stor

potential för att öka skatteintäkterna genom att återgå till en mer

historiskt normal beskattning av höga inkomster och tillgångar.

51


Referenser

Alesina, Alberto F. & Ardagna, Silvia, (2009), Large Changes in Fiscal Policy:

Taxes Versus Spending, NBER Working Paper No. 15438.

Beräkningar från OECD. Stat. National account database, “Population and

employment by main activity”.

Berend I., (2006) An economic history of the Twentieth Century,Cambridge

: Cambridge University Press.

Brys B., Matthews S. and Owens J., (2011), “Tax Reform Trends in OECD

Countries”, OECD Taxation Working Papers, No. 1, OECD Publishing.

Cameron R., (2003), “A concise economic history of the world: From paleolithic

times to the present”, Oxford University Press, 2003.

Eichengreen B., (2007), “The European Economy since 1945, Coordinated

Capitalism and Beyond”, Princeton University Press.

Feldstein, Martin, “The Effects of Marginal Tax Rates on Taxable Income:

A Panel Study of the 1986 Tax Reform Act”, Journal of Political Economy,

Vol. 103, no. 3 (1995), pp. 551-572.

Fregert, K. Jonung, L. (2003) ”Makroekonomi. Teori, politik och institutioner”,

Studentlitteratur, Lund.

Hacker, Jacob S., Rehm, Philipp and Schlesinger, Mark, (2012), “Insecure

Alliances: Risk, Inequality, and Support for the Welfare State”, American

Political Science Review, Vol. 106, No. 2, pp. 386-406.

IMF, World Economic Outlook 1993, Annex I,” Monetary Policy, Financial

Liberalization, and Asset Price Inflation.”

Jones, L., R. E. Manuelli and Peter E. Rossi, (1997), “On the Optimal Taxation

of Capital

Income”, Journal of Economic Theory, Vol. 73, No. 1, 93-117.

Kumhof, Michael & Rancière, Romain, (2010), “Inequality, Leverage, and

Crises”, IMF

Working Paper No. 10/268.

Långtidsutredningen 2011, (SOU 2011:11), Huvudbetänkande, Statens offentliga

utredningar.

Madison A., “Statistics on World Population, GDP and Per Capita GDP”,

1-2008 AD, http://www.ggdc.net/MADDISON/oriindex.htm.

52


OECD 2011, “Divided We Stand: Why Inequality Keeps Rising”, OECD publishing.

OECD 2012, “Income inequality and growth: The role of taxes and transfers”,

OECD Economics Department Policy Notes, No. 9. January 2012.

OECD 2012b, “Society: Governments must tackle record gap between rich

and poor”, http://www.oecd.org/newsroom/societygovernmentsmusttacklerecordgapbetweenrichandpoorsaysoecd.htm.

OECD Income distribution and poverty database.

OECD. Stat, National Accounts data, http://stats.oecd.org/ .

Piketty, Thomas, Emmanuel Saez, and Stefanie Stantcheva, (2011), ”Optimal

Taxation of Top Labor Incomes: A Tale of Three Elasticities”, CEPR

Discussion Paper No. 8675.

Reinhart, Carmen M. & Rogoff, Kenneth S., (2010), “Growth in a Time of

Debt”, NBER Working Paper No. 15639.

Temin P., (2002), “The Golden Age of European growth reconsidered, European

Review of Economic History”, Vol. 6, Issue 01, pp 3 – 22.

Timmer, Marcel P. and Gaaitzen J. de Vries (2009), ”Structural Change and

Growth Accelerations in Asia and Latin America: A New Sectoral Data

Set” Cliometrica, Vol. 3, Issue 2, pp. 165-190.

The World Top Income Database, http://g-mond.parisschoolofeconomics.

eu/topincomes/.

Thomas P, Saez E., and Stantcheva S. (2011), ”Optimal Taxation of Top

Labor Incomes: A Tale of Three Elasticities”, CEPR Discussion Paper No.

8675.

UN: Monthly bulletin 1970-2008.

World Economic Forum, “Global Risks 2012”, Seventh Edition, Geneva,

Switzerland.

Roine, J och D Waldenström (2012), “On the Role of Capital Gains in Swedish

Income Inequality”, Review of Income and Wealth, 58(3), 569–587.

Roine, J och D Waldenström (2011), “Common Trends and Shocks to Top

Incomes: A Structural Breaks Approach”, Review of Economics and Statistics,

93(3), 832–846.

53


Det har under en längre tid förts en livlig debatt om ökade inkomstskillnader.

Fokus har inte minst legat på det faktum att de med allra störst

inkomster sett sina inkomster stiga mycket snabbt. Stater har också

förstärkt denna trend genom att sänka marginal-, kapital- och bolagsskatter

och i många fall tagit bort förmögenhets- och arvsskatter.

Anledningen är att den rådande utvecklingen också kan ses som

önskvärd. De med störst inkomster sparar en mycket större andel av sin

inkomst. Ökat sparande antas leda till mer investeringar i produktionen

och mer investeringar leder till högre löner och tillväxt. Så i det långa

loppet vinner alla på det. Så frågan är ytterst; vad gör rika med sina

pengar? Om det visar sig att det saknas koppling till investeringar

försvinner till stora delar motiven för de senaste 30 årens skattepolitik.

Med rapporten ”Vad gör rika med sina pengar?” kartlägger och anlyserar

chefekonom Sandro Scocco och docent Lars-Fredrik Andersson sambandet

mellan inkomstutvecklingen för de med högst inkomster och reala

investeringar. Slutsatserna är tydliga, och tillsammans med annan ny

forskning, har de stora implikationer för hur den pågående finanskrisen

ska lösas.

Birger Jarlsgatan 27, 111 45 Stockholm

www.globalutmaning.se 54

More magazines by this user
Similar magazines