arkiv samhälle och forskning 1991:2

ARKIV 

SAMHÄLLE 

OCH 

FORSKNING 

1991:2

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 1991:2

ARKIV 

SAMHÄLLE 

OCH 

FORSKNING 

1991:2 

STOCKHOLM 1991

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 

utges med stöd av Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet av Svenska 

Arkivsamfundet. Tidskriften utkommer med tre häften om året. Den kan erhållas 

genom medlemskap i Svenska Arkivsamfundet. Årsavgiften för 1991 är 75 kr för 

personliga medlemmar. För institutioner (motsv) 175 kr. 

Svenska Arkivsamfundet som bildades 1952, har till ändamål att väcka och vidmakthålla 

intresset för arkiv i offentlig och enskild ägo, att arbeta för den svenska arkivvårdens 

utveckling och att sprida kännedom om dess uppgifter och villkor. 

I redaktionen för tidskriften ingår förste arkivarie Lars Ericson, förste arkivarie 

Kent Zetterberg och byråchef Lars-Olof Welander (huvudredaktör). 

Redaktionens adress: 

Riksarkivet, Box 12541, 10229 Stockholm 

Tel. 081737 63 50. Telefax 081737 64 74 

Anmälan om medlemskap eller adressförändring göres till redaktionen. Manuskript 

avsedda för publicering i kommande nummer bör vara redaktionen tillhanda senast 

den l december (nr l 1992). 

ISSN 0349-0505 

Schmidts Boktryckeri AB, Helsingborg 1991 

Omslag av Herbert Skarin

INNEHÅLL 

Håkan Axelsson, Kommunala arkiv och lagstiftningen. . . . . 7 

Holger Wichman, Branden i kammararkivet 1807......... 33 

Göran Kristiansson, NAD - mot en nationell arkivdatabas. 47 

Ny lagstiftning och aktuella utredningar 

Claes Gränström, Arkivlagen. En översikt. . . . . . . . . . . . . . . . 53 

Karl-Gustaf Andersson, Folkbokföringsreformen och 

arkivfrågorna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 

Börje Justre/1, Riksarkivet och landsarkiven på 1990-talet. . . 67 

Margareta Ståhl, Om fotografilagens integration 

i upphovsrättslagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73 

Lennart Lundquist, Upphovsrättsutredningens 

slutbetänkande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 79 

KONFERENSER 

Bildseminarium i Stockholms stadsmuseum (Stellan Norrlander 

- Axel Norberg). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 83 

ÖVERSIKTER OCH RECENSIONER 

Inte bara kyrkböcker. Alternativa källor i släktforskningen 

(Leif Gidlöj). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 86 

K vinnor och arbetsliv. Rapport från ett seminarium. (Karin 

Wikberg) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 

Jakten på skräddarmästare C F Molander. Så hittar du i 

Stockholms arkiv (Sven Sperlings). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 90 

Svensk arkivguide 1990 (Per Matsson). . .. . . . . . . . . .. ..... 93 

ARKIVFRÅGOR I NYARE UTLÄNDSK LITTERATUR 

Danmark och Norge (Lars Rumar). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 96 

Tyskland: BRO och DDR (Martin Grass) . . . . . . . . . . . . . . . . 99 

USA och Kanada (Jan Dahlin) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 104 

SVENSKA ARKIVSAMFUNDET 

Verksamhetsåret 1990 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 110 

* * * 

Medverkande i detta nummer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 112 

5

Kommunala arkiv och lagstiftningen 

Av Håkan A xelsson 

Kommunerna infördes som lokala självstyrande organ genom två 

kungliga förordningar 1862. Verksamheten har sedan dess reglerats 

vid flera tillfällen som närmare skall beröras här nedan. För både 

statlig och kommunal verksamhet gäller idag tryckfrihetsförordningens 

stadganden om medborgarnas rätt att ta del av verksamheten, 

i de delar den manifesterar sig i form av allmänna handlingar. 

Jag skall i denna uppsats undersöka om så alltid varit fallet. 

Vi kan fundera över vad frågan om kommunernas arkiv och deras 

rättsliga status har för intresse i ett större sammanhang. Kan en 

arkivarie eller historiker ha nytta av att veta vad som skedde i början 

av detta sekel? Vad kan vi lära oss av en riksdagsdebatt 1916? 

Kunskapen om de kommunala arkivens reglering har betydelse 

också i dag. Organisationsutredningen har nytta av att veta hur det 

kommer sig att reglerna ser ut som de gör. För den arkivteoretiskt 

intresserade finns mycket att hämta ur den stundom förvirrade 

debatten om de kommunala arkivens status. 

Tidigare skriverier i ämnet 

Kommunernas historia har skildrats flera gånger, vanligen i form 

av jubileumsskrifter eller inslag i lokalhistoriska verk. Den lagutveckling 

som kommunerna genomgått har behandlats mycket 

knapphändigt. I statliga utredningar har då och då historiska tillbakablickar 

förekommit. De har oftast en begränsad form och innehåller 

vanligen endast punkter av betydelse för ifrågavarande utredning. 

Jag har studerat Svensk arkivbibliografi 1945-1960 och 1961- 

1979 för att utröna vad som skrivits om kommunala arkiv. Under 

perioden fram till och med 1960 finns 21 nummer under rubriken 

''Kommunala arkiv''. Av dessa är 17 artiklar i olika tidskrifter, tre 

artiklar i dagspress, tolv artiklar i kommunala och andra facktidskrifter 

och två i olika skriftserier. 

Endast fyra är självständiga verk. Tre av dessa handlar om diarieföring 

och dossiersystem, ett handlar om gränsdragningar kring 

kommunala organ. Femton av de bibliograferade arbetena är publicerade 

efter 1952, endast sex är publicerade tidigare. 

För tiden efter 1960 är mängden artiklar större. Bibliografin upptar 

63 nummer. Artiklarna är nu i större utsträckning publicerade i 

facktidskrifter. Kommunförbundens tidskrifter är inte längre det 

forum man använder. Flera artiklar berör sjukvårdens arkiv och 

7

har därför tryckts i tidskrifter ämnade för den sektorn. Gallring är 

ett frekvent ämne för artiklar huvudsakligen i arkivbranschens interna 

skrifter. Nio titlar är självständiga verk, vilket är fler än tidigare 

och en större andel handlar om landstingens arkivfrågor. 

Artiklarna i kommunalmännens tidskrifter har karaktären av upplysningsverk 

och syftar mer till att uppmuntra läsarna att göra 

något för sina arkiv än att penetrera historien. Det som tryckts i arkivverksamhetens 

egna skrifter och tidskrifter är ämnat som inslag 

i den aktuella debatten. Innehållet i artiklarnas historiska tillbakablickar 

känns ofta igen. Christina Wahlström har i sin artikel' 'Tankar 

om den kommunala arkivfunktionen - dess framväxt och utveckling'' 

behandlat den kommunala arkivvårdens institutionella 

utveckling. Rolf Hagsted t har 1989 i korta ordalag tecknat kommunernas 

aktuella arkivfrågor. 

Lagstiftningen om kommunala arkiv 

Genomgången nedan av lagstiftningen fyller därför funktionen att 

beskriva det administrativa ramverk ''överheten'' ansåg sig behöva 

fastställa för kommunernas arkivverksamheL Den är inte en skildring 

av kommunernas verkliga praxis i arkivvårdsfrågor utan begränsar 

sig till de ovanifrån kommande påbuden om hur sakerna 

skulle ordnas. Hur de sedan tillämpades i verkligheten blir föremål 

för utredning i ett senare kapitel. 

Lokalt självstyre före 1863 

Socknarna utgjorde redan tidigt i historien grunden för lokal självstyrelse. 

Erik Schallings utredning om den Iantkommunala författningsutvecklingen 

innefattar en kort sammanställning av kommunernas 

legala historia. Det följande bygger på hans framställning. 

Han anför prästval som exempel på lokalt inflytande. I början av 

1800-talet formaliserades socknarnas forum för självstyrelse, sockenstämman, 

i fråga om besvär, kompetens och formalia. Tidigare 

hade stämmorna reglerats av prästerskapets privilegier från början 

av 1700-talet. Förordningen från 1817 om sockenstämma fick varighet 

till1843 då det var tid att införa en ny. Den stora nyheten var 

ett slags styrelse, sockennämnden. Samtidigt skildes de kyrkliga 

frågorna ut till ett kyrkoråd. År 1847 förordnades att fattigvården 

skulle vara en angelägenhet för sockennämnden. 

Kommunalförordningarna 1862 

Genom ''Kungl Maj :t s nådigaförordning om kommunalstyrelse på 

landet gifwen Stockholms slott den 21 mars 1862" avslutades en 

nära nog halvsekellång debatt. Det tidiga 1800-talet hade sett en iv- 

8

ig och tidvis vildvuxen debatt om hur det lokala självstyret skulle 

organiseras i Sverige. Enligt § l i förordningen är varje socken på 

landet en särskild kommun ' 'h vars medlemmar äga att själfva, efter 

h vad denna förordning närmare bestämmer, vårda sina gemensamma 

ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvidt icke det tillkommer 

offentlig ämbetsmyndighet att dem handhafva." 

Behandlingen av de kommunala arkivhandlingarna är inte omfattande. 

Endast tre gånger förekommer regler som är relaterade 

till arkivhandlingar. Paragraf 25, som i övrigt handlar om ordförandens 

i kommunalstämman åligganden för att verkställa beslut, 

avrundas med ''för öfrigt äger envar, som der åstundar, att af protokollet 

taga afskrift, och att utan lösen få afskriftens riktighet af 

ordföranden bestyrkt. Protkollen med tillhörande handlingar och 

bilagor skola af ordföranden förvaras på sätt och å ställe som kommunalstämman 

beslutar". 

Kommunalnämnden fick sina arkivföreskrifter i §§51 och 53. 

Den förstnämnda meddelar föreskrifter om att ordföranden ansvarar 

för att protokoll blir fört vid sammanträden, sköter korrespondens 

samt svarar för att kommunalnämndens handlingar vårdas 

och förtecknas. I den senare av paragraferna meddelas att envar 

som önskade avskrift av protokoll skulle få ta sådan och kostnadsfritt 

få den bestyrkt. Motsvarande stadganden förekommer i § 43 i 

förordningen om kommunalstyrelse i stad. Den avser stadsfullmäktige. 

I reglerna för allmän rådstuga saknas regler för protokoll 

och handlingars förvarande. 

Dessa regler kom att gälla från och med 1863 till och med utgången 

av år 1931. 

Lag om kommunalstyrelse 1930 

Utvecklingen, samhällsförändringarna och kommunernas ökade 

verksamhet ledde till att 1862 års förordningar blev svårhanterade. 

De saknade regler om alla de verksamheter som kommunerna skötte, 

de var svårgenomträngliga och fulla av rättelser och ändringar. 

Den förändring av kommunallagstiftningen som skedde i och med 

1930 års kommunallagar var i första hand en redigering av äldre 

lagstiftning. Alla valbestämmelser bröts ur kommunallagarna och 

infördes i en egen lagstiftning. 

Arkivvården ägnas inte heller i denna lagstiftning någon större 

omtanke. Jämfört med tidigare regler är utvecklingen liten. Reglerna 

för kommunalstämmans arkivvård återfinns i §§ 26 och 28 och 

innebär att protokoll med handlingar och bilagor skall förvaras av 

ordföranden på plats som kommunalstämman bestämmer samt en 

upprepning av den gamla stadgan om att den som önskade en avskrift 

skulle få den kostnadsfritt bestyrkt. Samma stadgande om 

bestyrkandet upprepas i fråga om kommunalnämnden. Slående är 

9

att det nästan ordagrant överensstämmer med vad som stod i förordningen 

1862. 

Lagtexten innehåller två formuleringar om varför arkiven skall 

skötas. Den första är "ordning", vilket kan ses som en intern orsak. 

Det är i kommunens eget intresse att hålla sina papper i ordning 

så att arbetet går lätt. Den andra motiveringen är "möjlighet att ta 

avskrifter". Den kan kanske kallas extern. Behovet av avskrifter 

var störst hos utomstående då de som skulle verkställa besluten 

skulle få sina avskrifter av ordföranden. Någon motivering om stöd 

i offentlighetsprincipen förekom inte. Ej heller berörde man den 

möjliga delningen av handlingarna i offentliga och privaträttsliga 

som kommit till synes i rättsskipningen. 

Kommunsammanslagningarna 1951-1952, bakgrund 

I början av vårt sekel stod det klart att samhällets utveckling delvis 

sprungit ifrån kommunalförordningarna. Främst uppmärksammade 

man indelningsreglernas begränsande effekt. Städer, köpingar 

och andra tätorter växte till följd av befolkningsökning och urbanisering, 

utan hänsyn till kommungränserna, grundade på de äldre 

sockengränserna. Genom lagstiftning 1919, infördes en möjlighet 

att reglera kommuners och församlingars gränsdragningar. Tidigare 

hade betydande svårigheter uppstått då en reglering skulle genomföras, 

i avsaknad av regler och rutiner. Den nya lagen var 

främst inriktad på delning eller avsöndring av kommuner och ej 

sammanslagningar. 

Riksarkivets åtgärder 

Vid ett landsarkivmöte 18mars 1947 debatterades bland annat arkivmyndigheternas 

åtgärder i samband med den kommande indelningsförändringen. 

Landsarkivarien i Göteborg, Gustaf Clemensson, 

höll vid detta tillfälle ett anförande betitlat "De kommunala 

arkiven och den förändrade kommunindelningen". Han skisserar 

till att börja med den förändring som skett under 1900-talet med 

omorganisation av statliga myndigheter, förstatligande av kommunala 

verksamheter och följderna därav för de olika arkiven. Den 

reform som nu stod för dörren skulle betyda långt mera genomgripande 

förändringar. Enligt planerna skulle upp till 60-70 07o av 

landets kommuner beröras av indelningsreformen. Enligt vad han 

inhämtat från kommunindelningskommitten skulle inga anvisningar 

om de upphörda kommunernas arkiv komma att utfärdas på 

initiativ av kommitten. Skulle några regler komma till fick arkivmyndigheterna 

tillse det. Clemensson framför som självklart att de 

upphörda kommunerna skall överlämna sina arkiv till de nybildade 

storkommunerna. Då den nya kommunens intresse för det äldre 

10

materialet kunde antas vara ringa var det uppenbart att dessa handlingar 

var i fara. Han relaterar ett fall av inkorporering som skett i 

Göteborg "för 20 å. 30 år sedan" men där arkivalierna insamlats 

först 1946. Som utväg föreslog Clemensson att de upphörande 

kommunerna av K. Maj:t ålades att till den nya kommunen överlämna 

sina arkiv eller, om den inte ville ta hand om arkiven, de lämnades 

till respektive läns- eller landsarkiv. Då resultatet av riksarkivets 

cirkulär 1933 inte, enligt Clemensson, givit mer resultat än att 

det fortfarande finnes mycket att önska i den frågan, önskade han 

att riksarkivet skulle framföra längre gående förslag till K. Maj:t 

eller till den kommunallagskommitte som arbetade. Han hänvisade 

till ett 1926 framfört förslag. Detta för att få förbättrade regler om 

arkivvården inarbetade i den planerade nya kommunallagen. 

För att vinna bättre kunskap om kommunernas arkiv genomfördes 

under 1947 en enkät i ett urval av landets kommuner. Av de 178 

svaren framkom att 22 (12,35 OJo) hade sina arkiv förtecknade, åtta 

(4,5 %) hade påbörjat förtecknande. Arkivmyndigheterna ansåg 

sig i detta faktum ha så gott stöd att en sammanställning av enkäten 

bifogades riksarkivets skrivelser 27 november 1947, då man framförde 

sina förslag till K. Maj:t. Den ena av de båda skrivelserna innehåller 

förslaget att kommunerna skulle uppmärksammas på att 

arkiven skulle överlämnas till de nybildade kommunerna. Kommunerna 

skulle dessutom erbjudas råd och anvisningar från arkivmyndigheterna. 

Motiveringen i brevet är värd att notera. Riksarkivet 

jämför kommunindelningsreformen med förstatligandet av vägväsendet, 

då det fastställdes att arkiven skulle överlämnas med reversal. 

Jag citerar ett stycke. • 

"Toges detta förfaringssätt till förebild, borde föreskrifter meddelas, 

att leveransreversal skulle insändas till lands- och länsarkiven. 

Att reversalen i detta fall skulle sändas till lands- och länsarkiven 

beror på den ställning dessa måste anses intaga i förhållande till 

de kommunala arkiv, varom det här är fråga. De utgör nämligen 

lokala myndigheter för arkivvården." 

Resultatet blev en kungörelse 29 december 1949 angående överlämnande 

av kommunala arkivalier till nybildade borgerliga kommuner. 

Den omfattade reglerna om leveransreversal och möjligheten 

för kommunerna att vända sig tilllandsarkiven för råd om vård 

och lokaler. 

Kommunallagen ändrades inte före reformen. De gamla reglerna 

från 1930 gällde fortfarande. Reglerna för arkivvården reviderades 

inte. Genom en förordning 1949 meddelades formerna för överlämnandet 

av upphörda kommuners arkiv till nybildade kommunerna. 

Förordningen stadgade att samtliga arkivalier från upphörda 

kommuner skulle överlämnas med leveransreversal till de nybildade. 

Reversalen skulle innehålla serierubriker, volymantal och 

årtal. Tre exemplar skulle skrivas av varje reversal: det första behål- 

11

las av den nybildade kommunen, det andra återlämnas till den avlämnande 

arkivvårdaren och det tredje "av den nybildade kommunen 

insändas till vederbörande lands- eller länsarkiv.'' Förordningen 

avslutades med ett stadgande om att kommuner kunde vända sig 

till respektive läns- eller landsarkivarie för råd och anvisningar angående 

arkivvård och lokalfrågor. 

Kommunallagen 1953 

Som tidigare behandlats, debatterades utredningen om en ny kommunallag 

av riksarkivet och landsarkivarierna i mars 1947. Två 

skrivelser kan ses som resultat av sammanträdet, den första har behandlats 

ovan. Den andra skrivelsen tog upp riksarkivets önskemål 

om att arkivvården skulle bli föremål för kommunallagskommittens 

uppmärksamhet. Man fastslog att arkivvården var eftersatt 

och att tryckfrihetsförordningen ändrats (1937) sedan riksarkivet 

senast framställt förslag i frågan. Nu föreslog man i stort sett samma 

saker som då. Kommunallagarna borde kompletteras med närmare 

regler om arkivvård i fyra punkter 

"l. De kommunala arkiven böra omsorgsfullt vårdas av den, under 

vilkens närmaste tillsyn de äro ställda. Angående vården i 

övrigt meddelas av Kungl. Maj:t särskilda bestämmelser. 

2. Handlingarna skola förtecknas på sätt Kungl. Maj:t förordnar. 

3. Arkiven skola inspekteras enligt av Kungl. Maj:t fastställd inspeJ

ättigade gensagor riktas mot en reglering i detalj av arkivvården." 

Man ansåg att andra vägar än lagstiftningens måste prövas för att 

komma till önskat resultat. Kommunsammanslagningarna skulle 

underlätta åtgärderna, främst genom att kommunerna nu var färre, 

men även genom att de i ökad utsträckning centraliserade sin 

medelsförvaltning och anställde tjänstemän. Uppförandet av kommunalkontor 

var en annan anledning till att kommunerna bättre 

skulle kunna sköta sina arkiv. Svenska Landskommuners förbund 

planerade dessutom kurser i arkivvård. Endast i ett par avseenden 

ansåg utredningen att kommunallagens regler skulle förbättras. 

Det var främst att utsträcka skyldigheten att vårda och förteckna 

arkiven till att omfatta ordförande i fullmäktige samt alla andra 

styrelser och nämnder. Hitintills hade de uttryckligen avsett bara 

kommunalnämndens ordförande. Det andra förslaget var att tillåta 

central arkivering under tillsyn av kommunens styrelse. Riksdagsbehandlingen 

av utredningen medförde inte några större justeringar. 

Reglerna kom att ingå i lagens §§ 26, 30, 45 och 47. 

Arkivens ställning i speciallagstiftningen 

Kommunernas verksamhet reglerades inte bara av kommunallagen 

utan genom en strid ström av speciallagstiftning. Låt oss för en 

stund ägna den en tanke. Den berör oftast sociala frågor, skolväsende 

och tekniska frågor. Redan då kommunerna inrättades fick 

man som arbetsuppgift att sköta fattigvården. Till kommunernas 

ansvar för de gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheterna 

kom med åren ett växande antal uppgifter genom 

speciallagstiftning. Speciallagstiftning förekommer oftare än ändringar 

i kommunallagarna. Detta ger oss en möjlighet att undersöka 

lagstiftarens inställning till arkivfrågorna. 

Att presentera en detaljerad genomgång av lagtexterna skulle 

föra för långt här. Vad jag iakttagit vid genomläsningen är att de tidigaste 

stadgandena om handlingarnas skötsel och vård återfinns i 

lagen om barnavårdsmans verksamhet 1917. Den innehåller regeln 

att barnavårdsmannen genast vid slutet av ett uppdrag skulle överlämna 

handlingarna till barnavårdsnämnden, som skulle svara för 

säker förvaring av samtliga handlingar och räkenskaper. Denna 

formulering återkommer sedan i vad vi kan kalla sociallagstiftningen 

fram till ca 1930. De lagar som inte avsåg sociala frågor saknar 

helt arkivregler, med undantag av dem som rör mätningsväsendeL 

Efter 1930 får speciallagarna ett gemensamt drag genom att hänvisa 

till de paragrafer i kommunallagen som innehöll reglerna för kommunalstyreisens 

verksamhet. Som regel hänvisar man på samma 

sätt även efter 1953 års kommunallag, då till§§ 33-42. 

13

Sammanfattning 

Kommunallagarna uppvisar genom åren vaga regler för arkivvård. 

Speciallagstiftningen har omfattat arkivregler för endast vissa sektorer 

av kommunernas verksamhet. Inledningsvis tillfredsställde de 

kanske behovet. Flertalet kommuner var små landsortskommuner 

med praktiskt taget ingen byråkrati och en minimal arkivbildning. 

Med tiden framkom ett behov av reglering. Detta visar sig på speciallagstiftningens 

områden. Vissa typer av verksamhet avsätter sådana 

handlingar som måste förvaras säkert. Lagarna om barnavård 

tillhör dem som tidigast inskärpte kravet på säker skötsel av 

arkivhandlingar, såväl i dagligt bruk som efter arkivläggning. Det 

tycks snarast vara intresset att hindra spridning av känsliga uppgifter, 

mer än omsorgen om arkiven som sådana, som föranleder reglerna. 

Lagstiftaren synes inte ha tagit fasta på speciallagstiftningens 

möjlighet att ordna den kommunala arkivvården i sin helhet. De 

kommunala verksamheter som reglerats på annat sätt än i själva 

kommunallagen växte i betydelse och inte minst i hyllmeter arkiv 

räknat. Det hade varit möjligt för riksdagen att föreskriva klarare 

arkivregler genom de oftast förekommande föreskrifterna för 

kommunal verksamhet. 

Tryckfrihetsförordningen och kommunerna 

Tryckfrihetsförordningen (TF) innehöll före 1937 inte bara regler 

för medborgarnas rätt att ta del av offentliga handlingar utan likaså 

undantagen. Naturligtvis bäddade detta för svårigheter. Det krävdes 

två riksdagsbeslut med mellanliggande val för att ändra sekretessreglerna. 

TF var under 1920- och 1930-talen så bemängd med 

sekretessregler i form av undantag från§ 2, mom 4 att den var näst 

intill ogenomtränglig. 

När riksdagen 1937 efter mycken vånda slutligen kom att behandla 

en mer genomgripande reformering av TF var det inte utan 

oenighet. Utredningar 1912 och 1924 hade utan framgång sökt effektivisera 

TF. Två frågor föranledde den livligaste debatten: kommunernas 

handlingars status respektive sekretessreglernas utbrytning 

till en särskild lag. Kommunernas förhållanden är huvudsaken 

i denna uppsats, låt mig därför endast kort beröra den senare av 

frågorna. Den mötte kritik främst i form av tvivel om det författningsenliga 

i utbrytningen som sådan. En särskild sekretesslag skulle 

heller aldrig, enligt några riksdagsmän, kunna garantera att 

handlingarna hölls hemliga på samma sätt som genom en grundlag. 

Redan under remissbehandlingen hade det stått klart att kommunala 

handlingars offentlighet inte var en självklarhet. Flertalet 

kommuner som yttrade sig tillstyrkte TF:s vidgande till att gälla 

kommuner. Några menade att praxis visade att så redan var fallet 

14

och ville därför avstå från lagändringar. Motstånd bjöds av bland 

andra företrädare för Stockholm och Norrköping. De menade att 

TF skulle gälla för de "allmänna ärenden rörande handlingar" som 

kunde förekomma i kommunerna. De handlingar som uppkommit 

till följd av kommunernas "egenförvaltning" skulle däremot inte 

vara offentliga. Ett tungt inlägg i remissen var justititekanslern som 

betonade att man kunde undkomma den svåra oklarheten rörande 

olika kommunala handlingars karaktär om kommunerna skulle 

omfattas av reglerna i TF. Detta antyder att rättsförhållandet inte 

var klart. Hur kom det sig att lagstiftaren underlåtit att reglera detta? 

Det skall noteras att det är först i och med 1937 års lagstiftning 

som begreppet "allmän handling" införs som en term. Allmän 

handling är motsatsen till privat handling. Tidigare var den beteckning 

man nyttjade "offentlig handling". I dagens terminologi är 

offentlig motsats till sekretessbelagd. 

Tillbakablick 

En återblick på förhållandet mellan kommunerna och TF ger följande 

resultat. Den Gustavianska tryckfrihetsförordningen avlöstes 

av nya 1809 och 1812. I dessa stadgades(§ 2, mom 4), att publica 

korporationers handlingar i princip skulle vara offentliga. Till kategorien 

korporationer hänförde dåtiden begreppet 'menigheter'. 

Oklarhet rådde efter 1862 huruvida kommuner var att hänföra till 

begreppet 'menigheter'. Genom riksdagsprotokollen kan vi få inblick 

i olika tiders uppfattning. Kanske sker det inte så mycket genom 

besluten som genom förslagen och debatterna. Under 1870talet 

framkom ett antal förslag till ändringar av TF, bland annat genom 

införande av en särskild presslag. I de motioner som framfördes 

står det klart att kommunernas handlingar inte ansågs falla under 

TF. Motionärerna underlät inte att referera till aktuella fall då 

allmänheten eller pressmän nekats ta del av handlingar med motiveringen 

att TF inte gäller kommunerna. Den motion som åstadkom 

mest debatt framlades av Arvid Gumelius vid 1875 års riksdag. Han 

motiverar sitt förslag med "( ... ) att offentligheten vore för de 

mindre röstägande af större vigt, än den valrätt, genom hvilken de 

blott undantagsvis kunde göra sin vilja hörd ( ... )''. Motionen avstyrktes 

av konstitutionsutskottet: 

'' ( .. . ) Utskottet är med motionären ense om nyttan och nödvändigheten 

deraf, att jemväl de kommunala myndigheterne äro för 

sina göranden och låtanden underkastade offentlighetens kontroll, 

anser sig Utskottet sig böra vördsamt hemställa, att förevarande 

motion icke må af Riksdagen bifallas.'' 

Motiveringen var att utskottet ansåg att kommunalförordningarna 

innehöll tillräckliga garantier för allmänhetens granskning av 

15

kommunerna. Dessa skulle tillfredsställa behovet, och som motionären 

inte kunde hänvisa till något domslut där allmän domstol givit 

kommun rätt mot enskild, fanns inget behov av en grundlagsändring. 

Motionen avslogs i båda kamrarna. 

Nästa ledtråd i rättsutveckling får vi 1899 i form av ett uttalande 

av justitiekanslern (JK). JK fastslog att fattigvårdsstyrelsens protokoll 

var offentliga. Den uppfattningen styrktes i ett rättsfall 1905. 

Det fallet var inte helt utan finesser. Båda parterna var kommuner, 

den ena nekade den andra att ta del av protokollen från sin sammansatta 

kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse. 

Det skedde med motiveringen att ärendet inte var kommunalstyreisens 

utan fattigvårdens. Den sökande vann bifall i häradsrätt, 

hovrätt och högsta domstolen därför att kommunalnämndens protokoll 

är offentliga. Rättspraxis var dock inte fastslagen. År 1914 

fick högsta domstolen ett nytt fall om kommunala handlingar: nekad 

utlämning av ett drätselkammarprotokolL Högsta domstolen 

kom nu till motsatt uppfattning, protokollet var inte offentligt. Om 

detta grundades i uppfattningen att drätselkammarens verksamhet 

kunde vara av privaträttslig natur, eller fallande utanför kommunalförordningarna 

såsom "oreglerade" (i motsats till specialreglerade 

eller på specialförfattningar grundad myndighetsutövning) är 

oklart. I domslutets motivering åberopas endast att TF 1812 § 2, 

mo m 4 ej var tillämplig. Målet avgjordes som plenimål, det vill säga 

av hela högsta domstolen med röstetalen 10 mot 10 och ordförandens 

utslagsröst. Det stod heller inte klart om prejudikatet i 1905 års 

rättsfall frångicks. 

Under tiden fram till 1937 års revision av TF och sekretesslagens 

införande rådde ett svårtytt rättsläge. Det framhölls i ett utlåtande 

av konstitutionsutskottet 1925 att läget var oklart och att någon 

egentlig säkerhet inte kunde råda om rätten att ta del av kommunala 

handlingar. 

De två ovan anförda rättsfallen kom att åberopas långt fram i tiden. 

I sin lärobok Kommunalrätt tog professorn och Stockholms 

stads juridiske rådgivare Halvar G F Sundberg upp dessa rättsfall. 

Han skrev att rätten att ta avskrifter av protokoll var klar och avsåg 

endast protokoll. Genom annan lagstiftning ansåg han det emellertid 

bevisat att byggnads- och hälsovårdsnämnders handlingar var 

offentliga; de omnämns i förordning om expeditionslösen 7 december 

1883. I tryckfrihetsförordningen fann Sundberg att 2 §, mom 4 

angav att offentlighetsprincipen, med vissa undantag, skall gälla 

alla "allmänna ärenden rörande handlingar, protokoll och beslut, 

av vad namn och beskaffenhet de vara må''. Hans slutsats var att så 

länge kommunala handlingar behandlar allmänna ärenden var de 

offentliga. De handlingar som behandlade kommunens inre verksamhet, 

och främst sådana verksamheter som inte var speciallagreglerade 

var inte offentliga. Han använde i detta sammanhang en 

16

formulering om handlingar rörande ''kommunens egen förvaltning 

och av privaträttslig natur'', varför offentlighetsprincipen ej kunde 

gälla. Först i och med införandet av en reviderad tryckfrihetsförordning 

och sekretesslagen 1937 klarades tvivlen ut om kommunen 

var offentlig eller inte. Sundberg framför dock samma uppfattning 

om kommunernas handlingar och deras offentlighet till och med 

fjärde och sista upplagan 1956. 


I samband med sekretesslagstiftningens utbrytning ur tryckfrihetsförordningen 

1937 fick kommunernas handlingar definitivt plats i 

den offentliga sfären. Den nya TF: s garanti för medborgarnas tillgång 

till allmänna handlingar gav dock inte något stort utslag i 

kommunallagstiftningen. En redaktionell ändring av kommunallagens 

§§ 28 och 55 sker genom att en hänvisning till TF införs. 

Bakgrund till cirkulär och arkivhandbok 

Efter att gått igenom lagstiftningen vänder vi nu intresset till att 

närmare studera de andra försök som gjorts att på olika vägar reglera 

kommunernas ar kiv. Det intressanta i denna del kan inte vara resultatet 

av ansatserna. De blev skäligen små jämfört med ansträngningarna. 

Tyngdpunkten ligger i stället på att undersöka vilka argument 

som användes och hur dessa e.ventuellt skiftade genom åren. 

Argumenten är svårfångade, debatterna finns tillgängliga endast i 

begränsad omfattning. Korrespondens och utredningar får utgöra 

de främsta källorna. Försök att reformera arkiven genom riksdagsmotioner 

och initiativ av riksarkivet behandlas i kronologisk ordning 

med tyngdpunkt på initiativ som togs av riksarkivarierna 

Malmström och Odhner samt i två riksdagsmotioner. 

Malmströms försök 1885 

Redan före landsarkivinstutitionernas införande kring sekelskiftet 

gjorde rikets centrala arkivmyndighet försök att säkra arkiv utanför 

sin egen depå. Riksarkivarien fick 26 januari 1883 i uppdrag att 

undersöka om det i Riksarkivet fanns överflödiga handlingar som 

kunde utgallras. Då lagbestämmelser för gallring av arkivhandlingar 

helt saknades i Sverige företog riksarkivarien C G Malmström 

(riksarkivarie 1882-1887) en undersökning om förhållanden i andra 

länder i denna fråga. Resultatet presenteras i Meddelanden från 

Riksarkivet 1885-1890. Förslaget är med våra mått modest. Ur 

riksarkivet skulle handlingar av övergående intresse kunna gallras. 

Likaså kunde handlingar till tviste- och brottmål efter l 00 år utplånas, 

så ock dubletter, skadade handlingar och blanka papper. In- 

17

tressant att notera är att sådant som gallrats beroende på att dubletter 

fanns kunde erbjudas till exempelvis universitetsbiblioteken. 

Detta är före proveniensprincipens genombrott. Malmström påpekade 

att det vore önskvärt att tillsynen av arkivvården koncentrerades 

till riksarkivet. Mycket skulle vara vunnet på att riksarkivet fick 

tillfälle att yttra sig innan någon gallring skedde. Malmström ansåg 

att denna regel skulle utsträckas till att omfatta också de kommunala 

myndigheternas arkiv. Under remissbehandlingen instämde bl a 

Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien i riksarkivets förslag. 

När förordningen utfärdades i juni 1885 var den i stort sett i 

överensstämmelse med Malmströms förslag. Riksarkivet skulle yttra 

sig före gallringar i statliga arkiv. Kommunerna lämnades utanför. 

Varför så skedde framgår inte av källmaterialet. Möjligen kan 

det ha varit så att inspektion av kommunala myndigheters arkiv 

skulle kräva lagstiftning och inte skulle kunna påbjudas genom endast 

en kunglig förordning. I handlingarna finns ingenting som antyder 

att kommunerna, eller någon annan, skulle ha ansett Malmströms 

förslag som ett åsidosättande av kommunernas självbestämmande. 

Odhners försök 1895 

I samband med det statliga arkivväsendets reformering omkring sekelskiftet 

kom de kommunala arkiven upp till behandling. Riksarkivarien 

C T Odhner (1887-1901) fick 1894 regeringens uppdrag 

att utreda inrättandet av landsarkiv. Iden kom från honom själv. 

Redan 1888 hade han föreslagit K Maj:t att utreda frågan. Genom 

en remiss av för tiden stor omfattning kom flera typer av myndigheter 

till tals. Odhner ansåg att två krav skulle vara uppfyllda för att 

handlingarna skulle kunna flyttas till större arkivdepåer. Det första 

var att "intet hinder möter för de äldre handlingarnas förflyttande 

från de lokala arkiven och sammanförande i större arkivdepoter. '' 

Det andra villkoret var att "lämpliga lokaler för dylika större arkiv 

finnas att tillgå eller kunna anskaffas, och att tillräckliga anslag 

kunna utverkas såväl dertil som till de tjenstemän, som skola vårda 

de nya arkiven.'' I sin skrivelse till K Maj :t sammanfattade Odhner 

de argument han mötte från de lokala myndigheterna. De utgjorde 

fyra typer: 

"l. Handlingarna vore väl förvarade der de nu befinna sig." 

"2. Handlingarna behöfdes stundom på platsen för att rådfrågas i 

allehanda angelägenheter.'' 

"3. Faran för handlingarnas förstörelse genom vådeld skulle ej 

blifva mindre utan större genom deras sammanförande till 

centrala arkiv." 

"4. Handlingarna vore kommunernas egendom och kunde ej utan 

deras medgifvande från dem skiljas." 

18

Det är den sista av dessa satser som skall behandlas här. Argumentet 

uttalades med stor styrka av många städers styrelser för deras 

egen del, av domkapitlen för kyrkornas och församlingarnas del. 

Odhner bemötte dem med ett flertal argument. Främst invänder 

han att med den inställningen skulle all centralisering förhindras. 

Vidare 

" . . . torde satsen i den omfattning, hvari den här framträder, 

näppeligen kunna godkännas. Kommunerna äro visserligen å ena 

sidan särskilda samfund med egen styrelse och förvaltning, men de 

äro ej blott detta utan tillika organer i det större samfund som heter 

staten." 

Han beskriver kommunernas handlingar som huvudsakligen delbara 

i två typer, dels sådana som uteslutande eller till övervägande 

del var av kommunal art, dels sådana som huvudsakligen angick 

kommunens förhållande till staten. 

Att staten skulle kunna dra in arkiven till depåer ansåg han som 

en naturlig följd av dess inspektions- och kontrollnät. Denna rätt 

för staten ansåg han inte på något sätt vara ifrågasatt. Det tycks inte 

heller kommit fram några invändningar under utredningsarbetet. 

Riksarkivarien anförde vidare exempel från Danmark, där en liknande 

uppfattning om egendomsrätten till arkivalier låg till grund 

för arkivväsendeL 

Riksarkivarien framförde som sin förhoppning att K Maj:ts beslut 

i första hand skulle bli att alla lokala myndigheter skulle anbefallas 

att överlämna handlingar upprättade före 180 l. Enda undantaget 

borde vara de rent kommunala handlingarna. Om betänkligheter 

hindrade ett sådant beslut önskade Odhner i alla fall få motta 

städernas och församlingarnas arkiv i de fall de själva så önskade 

samt att de goda exemplen säkert kunde leda till efterföljd. 

Som bilaga till sin skrivelse fogade Odhner ett "Förslag till instruktion 

för vårdare af offentliga arkiv". Motiveringen var att de 

redan tidigare utfärdade förordningarna om arkivvården varit välmenande 

men ofullständiga. Denna instruktion skulle innehålla allt 

som var viktigt. De tidigare förordningarna var cirkulär till domkapitlen 

26 oktober 1883 om att hålla noga uppsikt över kyrkoarkiven 

samt kungörelsen 5 juni 1885 om att gallring inte fick företas hos 

ämbetsverk, domstolar och andra myndigheter innan Riksarkivet 

yttrat sig. En ny instruktion för samtliga vårdare av lokala arkiv 

skulle säkert verka som ett stöd vid de inspektioner som redan ägde 

rum i arkiven. Denna inspektion utfördes av kontraktsprostar och 

biskopar för kyrkoarkiven, av justitieombudsmannen och justitiekanslern 

för städernas arkiv. Odhner framförde att en generell arkivinspektion 

skulle verka hälsosamt för statsförvaltningen men 

han utvecklade inte sina ideer närmare. 

Efter behandling i K Maj :ts kansli omarbetades Odhners förslag 

under 1896 så att tillsynen skulle omfatta även de centrala verken 

19

med undantag av riksarkivet, kungliga biblioteket, kammararkivet, 

generallantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk och riksdagens 

ämbetsverk. Kommunerna nämns överhuvudtaget inte i 

denna version. Det är oklart om begreppet 'lokala myndigheter' 

även ansågs omfatta kommunerna. Förslaget remissbehandlades. 

Flera länsstyrelser lät kommuner yttra sig. Ingen syns ha reagerat 

på att reglerna kunde vara ett intrång i den kommunala självstyrelsen. 

Endast justitiekanslern och länsstyrelsen i Jönköping invände. 

De framförde att det borde vara en kommunal angelägenhet att vårda 

sina arkiv då kommunerna hade egen beskattningsrätt. 

slutresultatet blev att landsarkiven inrättades liksom en leveransskyldighet 

för lokala statliga arkiv. Kommunerna hamnade även 

denna gång utanför regelverk et. Instruktion för kommunala arkivvårdare 

utfärdades inte. 

Riksdagsmotionen 1915 

I februari 1915 motionerade Emil Molin i Dombäcksmark och Carl 

Johan Öberg i Domsjö i riksdagens andra kammare om kommunala 

arkiv. Deras förslag var att riksdagen genom en skrivelse till . 

KMaj:t skulle vidta åtgärder för ordnande och framtida förvaring 

av de kommunala arkiven. 

I motionen påtalades avsaknaden i kommunalförordningarna 

och lagen om väghållning på landet av bestämmelser för protokolls, 

räkenskapers, längders och övriga handlingars förvaring och skötsel 

för framtiden. Motionärerna påpekade detta som en betänklig 

brist och antog att ingen ville bestrida att dessa handlingars bevarande 

till eftervärlden var av betydelse. De anförde två tidigare försök 

i riksdagen att i inskränkt bemärkelse åtgärda arkivfrågorna. 

De påpekade att i riksdagsskrivelsen 1899, (om riksarkivets anslag), 

saknades omtanke om de kommunala myndigheternas arkiv. Motionärerna 

antog att i flera städer, kommuner, samhällen och väghållningsdistrikt 

denna sak redan ordnats i eget intresse. Motionen 

utmynnade i en önskan att bestämmelser skulle utfärdas för kommunala 

arkiv. Varje kommun skulle tvingas att, antingen var för sig 

eller gemensamt med grannar, ordna, registrera och förvara sina arkiv 

i brandsäkra och fuktfria lokaler. 

Utskottsbehandlingen i andra kammaren resulterade i ett förslag 

till kammaren att bifalla motionen. Utskottsutlåtandet förtjänar 

att kommenteras. Man framförde iden om att revisorerna skulle 

åläggas att årligen kontrollera arkivet och anmäla förhållandena 

till kommunalstämman. Mer handgripliga åtgärder behövdes 

dock, enligt utskottet, för att lösa förvaringen. Man var dock på det 

klara över att arkiven var viktiga för framtida forskning och att förluster 

av arkivmaterial skulle vara kännbara. 

Kommunernas praktiska lösning kunde enligt utskottet vara att 

20

kommunerna var för sig eller några tillsammans kunde åläggas att 

skaffa arkivvalv. Många kommunarkiv kunde annars förvaras i 

kyrkoarkiven. För övrigt kunde de säkert överlämnas till landsarkiven," 

... enligt förordningen av den 14 november 1902, ehuru ju 

landsarkiven icke i första hand äro avsedda för kommunernas arkiv." 

Väghållningsdistriktens arkiv ansågs kunna förvaras i häradsrätterna: 

distrikten sammanföll ofta med häradsindelningen. 

Kommunernas arkiv kunde med fördel ställas under inspektion av 

länsstyrelsen eller landsarkivarierna. 

Utlåtandet mynnade i samma utredningskrav som motionärerna 

hade formulerat. Andra kammaren biföll utlåtandet och det lämnades 

till första kammaren för beslut. Bemötandet var där positivt 

men resultatet blev negativt. I utskottsbehandlingen uttalade man 

att alla åtgärder för arkivens bevarande var bra, men att kommunernas 

ekonomi oftast omöjliggjorde vidare insatser. Första kammarens 

beslut blev att anhålla hos K Maj:t att fästa vederbörande 

kommunens uppmärksamhet på behovet av trygg förvaring för arkiven. 

Eftersom de båda kamrarna fattat olika beslut återgick ärendet 

till andra kammaren för fortsatt behandling. I den lilla debatt som 

där ägde rum framkom att man inte trodde på första kammarens 

förslag. Ett cirkulär eller annat påpekande för kommunerna skulle 

knappast leda till bättre förhållanden. Emil Molin, en av motionärerna, 

yttrade att han för sin del trodde att ett cirkulär skulle hamna 

i vederbörande kommuners papperskorgar. 

Under debatterna och utskottsbehandlingen förekom inte någon 

hänvisning till kommunalt självstyre. Slående är att invändningarna 

mot förslaget var antingen hänsyn till kommunernas ekonomi eller 

att det inte fanns något behov för åtgärder. Ingen av debattörerna 

tycktes se någon skillnad mellan statliga och kommunala arkivbildare. 

Landsarkivens uppgifter och arkivstadgandena för statliga 

myndigheter synes ha uppfattats som allmängiltiga. Stat och kommun 

skildras inte som två helt separerade former för allmän verksamhet. 

Riksdagsmotionen 1916 

Herrar Molin och Öberg nöjde sig inte med utfallet av hanteringen 

av deras motion 1915. Vid nästa riksdag återkom de. De framlade 

nu en motion med samma krav som året innan. I utskottet menade 

man att största möjliga hänsyn skulle tas till den uppfattning som 

första kammaren givit uttryck för 1915. Detta för att om möjligt 

åstadkomma ett samstämmigt beslut. 

Handläggningen gick som vanligt fram och tillbaka mellan kamrarna 

och deras utskott. 

Några bindande åtgärder kunde man inte ena sig om utan det hela 

21

mynnade ut i en riksdagsskrivelse till departementet med förslag om 

att Kungl Maj:t skulle fästa uppmärksamheten på arkivens vård 

och lämplig åtgärd f ör att ålägga de kommunala revisorerna att tillse 

arkiven. 

Departementshandläggningen 

Ecklesiastikdepartementet fick riksdagsskrivelsen för handläggning. 

Under 1916 och 1917 inhämtades yttranden från bland andra 

länsstyrelserna. Samtliga ansåg att det fanns behov av att åtgärder 

vidtogs. Flera stannade dock vid att ställa sig på riksdagsskrivelsens 

nivå i fråga om insatser. Några länsstyrelser ansåg att åtgärderna, 

föreslagna av riksdagen inte skulle leda till målet. 

Riksarkivet fick ärendet på remiss under 1919. Någon vidare 

handläggning blev det dock inte då. Ärendet lades på is till förmån 

för arbetet med nya arkivstadgor. Först sedan dessa antagits 1924 

återupptogs arbetet. De förslag som formulerats 1916 fick stöd i 

riksarkivets remissvar 1926. Man ville dock komplettera med ett av 

K Maj:t utfärdat reglemente för kommunala arkiv. Vidare skulle 

förordningarna angående inspektion av vissa offentliga arkiv ändras 

så att kommunala arkiv skulle inspekteras av riksarkivet. Slutligen 

ville man få i uppdrag att utarbeta ett cirkulär med råd och anvisningar 

till kommunerna. 

Låt oss dröja vid remissvarets argumentering. Riksarkivet ansåg 

att en cirkulärskrivelse inte ensam skulle rädda kommunernas arkiv 

undan förgängelsen. Mängden cirkulär som ställdes till kommunerna 

i alla möjliga ärenden skulle med säkerhet riskera att dränka ett 

om arkivens hantering. Ä ven om det för en tid skulle verka väckande 

skulle det snart falla i glömska. Mera kraftfulla insatser behövdes 

enligt Riksarkivet. 

Antalet kommuner i landet var vid detta tillfälle 2 374landskommuner, 

37 köpingskommuner och 113 städer, tillsammans omfattande 

uppskattningsvis 22 000 arkivbildare i verksamhet. Till denna 

summa kom avslutade arkivbildare i ett obekant antal. Riksarkivet 

menade att långt kraftfullare åtgärder skulle till för att åstadkomma 

en verklig förbättring. Någon tveksamhet inför en statlig, sakkunnig 

övervakning hyste man inte. Man menade sig ha stöd i förekomsten 

av flera stadganden i såväl kommunalförordningarna som 

speciallagstiftningen för kommunerna. Om de redan befintliga reglerna 

skrev man: · 

"Dessa bestämmelser - ehuru principiellt av vikt såsom visande, 

att staten ansett sig oförhindrad att giva föreskrifter beträffande 

kommunernas handlingar - äro emellertid antingen allmänt 

formulerade eller också gällande jämförelsevis begränsade områden." 

Riksarkivet gav i sitt remissvar uttryck för tveksamhet till riksda- 

22

gens förslag. Man framförde med starkt stöd av landsarkivarierna 

betydligt mer långtgående förslag. Endast kraftulla och konkreta 

regler med inspektion skulle kunna leda till önskat resultat. Någon 

betänksamhet inför att med inspektion och reglemente ingripa i den 

kommunala verksamheten hyste man inte. Staten hade tidigare reglerat 

arkivvården - om än i vaga former - nu skulle man gå hela 

vägen till att behandla kommunala arkiv på samma sätt som statliga. 

Endast på en punkt skulle man skilja kommunala arkiv från 

statliga - de kommunala skulle inte levereras till landsarkiven. 

Departementet lät på nytt länsstyrelserna och andra myndigheter 

yttra sig i ärendet. Några av länsstyrelserna tillstyrkte förslaget av 

omtanke om arkivens väl. Huvuddelen av dem avstyrkte dock riksarkivets 

förslag och stannade vid det ursprungliga riksdagsförslageL 

Skulle åtgärderna inte visa sig tillfyllest finge man väl på nytt 

överväga strängare åtgärder. Till dem som likaledes stannade för 

riksdagens ursprungliga förslag hörde Sveriges Landskommuners 

förbund, Svenska stadsförbundet och Svenska Landstingsförbundet. 

Därmed var saken klar. Riksarkivet fick inte den utgång av frågan 

man önskade. Vidare åtgärder lät dock vänta på sig. 

Slutligen ett cirkulär 

Något mer än sju år efter riksarkivets remissvar kom resultatet till 

synes. K Maj:t instruerade 20 januari 1933 riksarkivet att utfärda 

ett cirkulär med råd och anvisningar till kommunerna om arkivvård. 

Riksarkivet vilade inte på hanen. Den 14 juni kunde man utfärda 

det som nr 483 i Svensk författningssamling. 

Cirkuläret går i korthet igenom proveniensreglerna, avgränsning 

av arkiven, behovet av omsorg, arkivlokaler, volymbildning, gallring, 

lån, förteckning samt skrivmateriel. Detta sker på en och en 

halv trycksida. Fyra bilagor bifogas: l. förteckning över författningsbestämmelser 

rörande arkivansvar för olika kommunala organ, 

2. några anvisningar för arkivaliernas vård, ordnande och förtecknande, 

3. förteckningsplan för kommunalnämnds arkiv och 4. 

förteckningsplan för nykterhetsnämnds arkiv. 

I slutet av bilaga 2 (om förteckningar) skriver man: 

"Riksarkivet vill i detta sammanhang påpeka önskvärdheten av 

att dylika arkivförteckningar finnas tillgängliga också i vederbörande 

landsarkiv. (Härmed avses icke någon gransknings- eller inspektionsskyldighet 

för dessa.) Det är därför lämpligt, att kommunerna 

dit insända avskrifter av arkivförteckningen." 

En tydlig markering av att riksarkivet inte var villigt att helt ge 

upp tanken om insyn i den kommunala arkivbildningen. Om inte 

annat kunde man härigenom få en viss överblick över det fält man 

själv önskade få inspektera. Hur väl önskan om kopior av arkivförteckningarna 

uppfylldes skall jag återkomma till. 

23

Sveriges första arkivhandbok 

Kort efter att cirkuläret utgivits kom Birger Lindens bok Kommunala 

arkiv och deras vård ut på Landskommunernas förbunds förlag. 

Inom ett år trycktes två upplagor. Den kom att lagerföras ända 

in på 1950-talet. Ar 1948 anger förlaget att man sålt ca l 000 exemplar 

av boken. Boken tog sin utgångspunkt i cirkuläret, men kompletterade 

det med genomgångar av flera arkivproblem. I en kort 

genomgång av de kommunala arkivens historia skrev Linden; 

"Regeringen har alltså följt dem, som uttalat betänkligheter mot 

Riksarkivets längre gående förslag 1926. Det ankommer nu på landets 

många kommuner att i handling visa sig motsvara det förtroende 

statsmakterna visat dem, genom att själva vilja och kunna lösa 

den kommunala arkivfrågan." 


Försök efter försök att mera genomgripande reglera de kommunala 

arkivfrågorna stoppades. Riksarkivariernas tidiga försök får inget 

genomslag i lagstiftning. Samtidigt med det statliga arkivväsendets 

institutionalisering läggs förslag fram om att även kommunala 

handlingar skall behandlas som en integrerad del av den statliga 

sektorns arkiv. De kommunala arkiven var vid tiden för de första 

försöken mycket små och unga. Verksamheten hade kanske inte 

många beröringspunkter med statliga myndigheters. staten hade 

därigenom inte något större intresse av att försäkra sig om att kommunens 

papper blev kvar. Av kapitlet om kommunallagarna ovan 

framgår att speciallagstiftningen medförde ett, om än vagt intresse 

för kommunala handlingar. Det i andra debatter ofta använda argumentet 

om kommunala självstyrelsen åberopas inte som skäl för 

att arkiven skulle förbli oreglerade. Jag har den uppfattningen, 

efter en studie av kommunsammanslagningen 1951-1952, att det 

är först då som självstyret upphöjs till dogm. Det vanligaste motivet 

för avslag var tidigare sparsamhet. I riksdagen talas regelbundet om 

att kommunerna inte skall åläggas merkostnader. Om kommunernas 

ekonomi verkligen var dålig eller om riksdagsmännen talade i 

egen sak är omöjligt att avgöra. 

Jag har sökt efter andra parter med intresse för arkiven. Landskommunernas 

förbunds och stadsförbundets initiativ har inte kunnat 

undersökas. Landskommunernas förbund gör dock ett och annat 

genom Lindens bok och enstaka artiklar i sin tidskrift. Riksarkivet 

står emellertid ensamt kvar som den energiske ivraren för de 

kommunala arkivens reglering. 

24

Genomslaget 

Låt mig nu vända intresset till hur arkiven verkligen sköttes i 

kommunerna landet runt. Det har inte varit möjligt för mig att 

undersöka kommun efter kommun för att studera den praktiska 

arkivvården. Jag har istället valt att studera i vilken omfattning 

kommunerna utnyttjat möjligheten att få råd och anvisningar av 

landsarkivarierna. Redan 1933 meddelades ett intresse från de statliga 

arkivmyndigheterna att kommunerna sände in sina förteckningar. 

Hur denna önskan uppfylldes undersöks längre fram. Indelningsreformen 

1951-1952 granskas för att undersöka arkivmyndigheternas 

insatser och kommunernas behov av råd och hjälp. 

Praktiska skäl har gjort att jag koncentrerat mitt intresse till 

landsarkivet i Uppsala och dess distrikt. År 1951 omfattade distriktet 

482 av landets 2 397 kommuner. 

Riksarkivets önskan om förteckningar 1933 

Riksarkivets cirkulär med råd och anvisningar rörande vården av 

kommunala arkiv utfärdat den 14 juni 1933 innehöll som framgått 

en önskan om att arkivförteckningar insändes till läns- och landsarkiven. 

Inom landsarkivets i Uppsala verksamhetsområde var år 

1933 antalet kommuner samma som 1951. 

För att belysa frågan har jag gått igenom Landsarkivets diarier 

och bestånd av förteckningar för tiden 1932 till1942. Samtidigt har 

jag letat efter skrivelser innehållande kommunala frågor över huvudtaget 

för samma tid. 

Under perioden 1932-1942 diarieförs endast två inkomna kommunala 

arkivförteckningar. Det är Surahammars Bruk AB som vid 

jultid 1935 sänder in förteckning över Sura kommuns arkiv. I följebrevet 

skriver man att det sker enligt riksarkivets önskemål. Orsaken 

till att företaget sänder förteckningen var att man sedan ett 

antal år sköter kommunens ekonomi och därmed även arkiven. 

Den andra kommunen som sänder sin arkivförteckning var Solna. 

Den inkom i maj 1940. Ingen annan kommun sände in någon förteckning. 

Cirkuläret fick alltså ett minimalt genomslag. Procentuellt 

är resultatet 0,4 o/o. Antalet kommuner som kontaktar landsarkivet 

är överhuvudtaget minimalt. 

Kommunsammanslagningarna 1951-1952 

Förordningen från 1933 ledde, som vi sett, inte till något större 

genomslag i kommunerna. En genomgång av Landsarkivets i Uppsala 

diarium visar en minimal kontakt mellan kommunerna och 

landsarkivet. Andelen skrivelser till arkivet från kommuner utgör 

som regel mindre än l % av de diarieförda skrivelserna. De brev 

25

'' 

som kommer är dock klart formulerade och antyder en medveten 

skribent. Då och då förekommer att breven ställts till riksarkivet 

eller någon annan myndighet. Detta faktum kan tydas som att 

landsarkivens verksamhetsområde och ansvar inte var så allmänt 

bekanta. 

Exemplet Vallentuna 

En skrivelse visar sig vara intressant utöver det vanliga. Den ger inblick 

i hur förberedda arkivmyndigheterna var på kontakten med 

kommunerna. Kommunalkamreren i Vallentuna, Tord Lindblom, 

skrev 28 februari till "Länsstyrelsen, Länsarkivarien" i Stockholm. 

Brevet var en begäran om praktisk hjälp från länsarkivet eller 

arbetsmarknadsverket med utbildad personal för att lägga upp arkiven. 

Skrivelsen gick vägen via riksarkivet tilllandsarkivet i Uppsala. 

Landsarkivarien Sten Engström skrev till Vallentuna. Han 

meddelade att det var till hans myndighet kommunen hade att vända 

sig och han upplyste om att landsarkivet inte kunde ställa någon 

personal till förfogande för det praktiska arkivarbetet. Han skulle 

däremot gärna, om han fick bemyndigande, göra en tjänsteresa till 

Vallentuna för att på ort och ställe överlägga om arkivvården. Så 

långt gick allt som vi kunde förmoda. Det som sedan händer är förvånande. 

Arkivrådet Sam Hedar meddelade den 25 april Engström 

att han (Hedar) skulle resa till Vallentuna med det snaraste. Resultatet 

av resan fick landsarkivarien del av i början av maj i form av 

en PM. Arkivet förvarades i olika rum och garderober i kommunalkontoret 

och i "prästgårdens gamla avträde, beläget i kanten av 

tomten". Hedar beskrev ordningen som obefintlig och att handlingarna 

förvarades huller om buller, med undantag endast av de 

mest aktuella. Kommunalkamreren framförde några förslag till 

Hedar. Det var en brist, ansåg han, att inte arkivvård stod på schemat 

vid socialinstituten. Mycket skulle vidare vara vunnet om riksarkivet 

i cirkulär direkt till kommunernas förtroendemän fäste 

uppmärksamheten på arkivens betydelse. Slutligen ansåg han att 

det vore lämpligt om Landskommunernas förbunds tidskrift användes 

för att sprida upplysning om arkivvård, skrivmateriel med 

mera. 

Den företagsamme kommunalkamreren blev bönhörd. Han fick 

hjälp av Sam Hedar att förteckna sina arkiv. Arkivförteckningarna 

sändes sedan tilllandsarkiven som exempel på hur kommunala arkiv 

skulle förtecknas. Riksarkivet kunde i slutet av sommaren 1950 

sända ett cirkulär till samtliga kommuner i landet. Cirkuläret innehöll 

delar av exemplet från Vallentuna. I juni publicerades en artikel 

i Landskommunernas förbunds tidskrift som i stort överensstämmer 

med cirkuläret. Hedar stod för båda. Under augusti månad 

meddelade riksarkivet att man gjort framställning till rekto- 

26

Vallentuna kommunalkontor var resmåletför Sam Hedar i slutet av april 

1950. I alla upptänkliga utrymmen skulle hanfinna arkivhandlingar i behov 

av omhändertagande. Foto 1944 ur Vallentuna kommuns bildarkiv, 

fotograf okänd. 

rerna vid socialinstituten om behovet av undervisning i arkivvård. 

Samtidigt summerade man erfarenheterna från förteckningsarbeteL 

Arkivbildningen uppvisade avvikelser från statlig arkivbildning 

främst genom att koncept inte förs. Breven läggs tillsammans efter 

ämne. Många av de lösa handlingarna förvaras i sina kuvert eller i 

mappar. Mycket av det kommunala arkivmaterialet anses kunna 

gallras. Riksarkivet skulle dock föredra att gemensamma gallringsföreskrifter 

utfärdades varför man uppmanar till varsamhet med 

gallring. En gemensam förteckningsplan för de nya kommunernas 

arkiv, vari större hänsyn skulle kunna tas till arkivsystematiken än 

som skett i de redan upplagda arkiven vore önskvärd. Intresset för 

att utfärda likformiga regler och praxis över hela landet går igen i 

riksarkivets skrivelse den 23 augusti samma år. Landsarkivarierna 

uppmanas där att hålla riksarkivet informerat om alla kommunala 

frågor av principiell natur som kan erfordra likartad behandling i 

hela riket. Samtidigt framför man det önskvärda i att landsarkivarierna' 

'i orienterande syfte personligen toge sig an den kommunala 

arkivfrågan i någon lands- eller länsarkivet närliggande kommun.'' 

Hur omfattande arbeten som landsarkivarierna gjorde i kommu- 

27

Kommunalkamreren i Vallentuna, Tord Lindblom, kallade på den hjälp 

som Riksarkivet erbjudit. Varken Riksarkivet eller Landsarkivet i Uppsala 

hade dock någon egentlig beredskap inför vad de skullefinna i kommunala 

arkiv. Lindbloms ingripande var rådigt och han satte sin prägel på vad riksarkivet 

tog sig till med framöver. Foto ur Vallentuna kommuns bildarkiv, 

fotograf Gunnar Sylling. 

29

vet. A v dessa var 8 städer och 3 köpingar som inkorporerat landskommuner, 

de återstående 98 var nybildade storkommuner. 

Efter denna genomgång blir det möjligt att värdera uppgifterna 

om leveransreversal som finns i landsarkivet. Källmaterialet för 

undersökning av kommunernas hörsamhet av reglerna är landsarkivets 

diarier, dossieer rörande kommunala arkiv samt förteckningar. 

En sammanställning ger ett överraskande resultat. I tabellform 

får det följande utseende: 

Tabell l Insända reversal 

År Antal reversal Reversal avseende 

från storkommuner landskommuner 

1952 5 7 

1953 6 20 

1954 l l 

1955 4 10 

1956 2 7 

1957 l 5 

1958 l l 

1959 2 5 

Summa 22 56 

Källa: Landsarkivet i Uppsala ämbetsarkiv, diarier och dossieer. 

Resultatet är nedslående. I diariet återfinns anteckningar om leveransreversal 

från endast 22 av 98 storkommuner. Reversalen omfattar 

endast 56 av 252 upphörda kommuner. I relativa tal är resultatet 

att 22,4 07o av storkommuner kvitterar reversal avseende 

22,2 07o av de gamla landskommunerna. Endast hälften av alla kommuner 

som fullgjorde sina skyldigheter gjorde det inom två år. Den 

återstående delen som trots allt fullgör sin skyldighet drar ut på 

kvitteringen i upp till åtta år. Hela 87 07o av de kommuner som berördes 

av sammanslagningarna underlät att sända in reversalen. 

En närmare granskning av vilka kommuner det är som följer förordningens 

regler kan förhoppningsvis ge ytterligare ledtrådar eller 

förklaringar till det ringa intresset. De' 'skötsamma'' kommunerna 

representerar alla län i distriktet. Fördelningen är dock ojämn. Av 

de sex kommuner i Kopparbergs län som berörs av indelningsförändringarna 

är det endast Hedemora som 'fattar galoppen'. För de 

övriga länen är det som följer: I Västmanlands län; en (Sala) av 17, 

Stockholms län; sex av 22, Uppsala län; tre av 17, Södermanlands 

län; sex av 25 och Örebro län; tre av 16. Anmärkningsvärt är att 

dessa kommuner i storlekshänseende inte är de största. De repre- 

30

senterar snarare de mellanstora kommunerna. Påfallande är också 

att de städer som inkorporerar landskommuner inte är bättre representerade. 

Närliggande kommuner tycks inte heller ha följt varandras 

exempel. Slutligen är det förvånande att det inte är samma kommuner 

som ställer frågor tilllandsarkivet som också sände in reversal. 

Det är andra kommuner som frågar om lokaler och inredningar 

eller gränsdragningar i skolarkiven. Förfrågningarna är i och för sig 

en yttring av att respektive kommun brydde sig om sina arkiv och 

kände tilllandsarkivets existens. Däremot är det inte möjligt att dra 

slutsatsen att de också tog hand om sina äldre landskommuners 

arkiv. 

Materialet avslöjar inte vilka faktorer som avgjorde om en kommun 

sände in reversal eller ej. Jag kan dock inte utesluta att den 

ökade förekomsten av kommunala tjänstemän, oftast kommunalkamrerer, 

kan ha bidragit till ordningen. Det kan dock inte förklara 

hela saken, då betydligt fler än 22 kommuner i de sex länen bör ha 

haft kommunalkamrerer vid den undersökta tiden. 

Resultatet är så nedslående att jag har försökt finna upplysningar 

om förhållandena inom övriga landsarkivdistrikt. Riksarkivets redogörelse 

för år 1952 innehåller en uppgift om antalet leveransreversal 

som inkommit till de olika landsarkiven. Man skriver att reversal 

"ha hittills inkommit från endast 85 kommuner och 3 kommunalförbund 

varav tilllandsarkivet i Uppsala 14, Vadstena 14, 

Lund 13, Göteborg 24 och Härnösand 12 och tilllänsarkivet i Visby 

6 och Östersund 5." Siffrornas tillförlitlighet är jag inte säker på, 

men uppgifterna för Uppsala stämmer inte med landsarkivets egna 

diarier. Landsarkivarien Robert Swedlund i Göteborg uppger i en 

artikel publicerad under våren 1953 att ''Av de 452 småkommuner, 

som upphörde i Göteborgs landsarkivdistrikt, ha blott 22 kommuner 

hittills efterlevt denna bestämmelse." Den sifferuppgiften sammanfaller 

inte med vad som uppgetts i MRA. Av texten i MRA får 

jag intrycket att man räknar storkommuner, Swedlunds formulering 

hänsyftar på landskommunerna. Dessa är inte jämförbara 

storheter. Jag tvingas därför lämna jämförelsen därhän efter att ha 

konstaterat att även de andra landsarkiven fick in ett ringa antal 

leveransreversal. 

Summering 

Kommunallagstiftningen uppvisar ingen betydande utveckling vad 

gäller regler för omsorgen om arkiven. Reglerna formulerade 1862 

står i stort oförändrade till 1953. Begreppet arkiv definieras inte. 

Speciallagstiftningen innebär inte några verkliga reglerande åtgärder 

för arkivvården. De stadganden som förekommer uppvisar omtanke 

om barnavårdens eller nykterhetsvårdens klienter och skydd 

för deras integritet. Arkivet som sådant intresserar inte speciallag- 

31

stiftningen före 1930-talet. Efter införandet av 1930 års kommunallag 

kopplas reglerna för de speciallagstiftade nämndernas administration 

till motsvarande regler för kommunalnämnden. Tryckfrihetsförordningens 

regler för offentlig insyn i myndigheternas 

handlingar ansågs före 1937 ej omfatta kommunerna i deras helhet. 

Endast de ''allmänna ärenden rörande handlingar'' var då offentliga. 

Kommunernas övriga verksamhet ansågs vara av privat natur. 

De kunde därför inte omfattas av offentlighetsreglerna. Samtidigt 

med reformen av TF renodlas även terminologin. 

Initiativen till regleringsförsöken kom från riksarkivet och riksdagen. 

Kommunerna och deras organisationer verkade ej offensivt 

för arkivvårdens ordnande. De gav sig inte till känna annat än vid 

remissbehandlingar av andra aktörers förslag. Under den första 

delen av undersökningsperioden var kostnaderna den vanligaste invändningen 

mot förslagen om förbättringar av arkivvården. Först 

efter 1952 kom argumentet om intrång i den kommunala självstyrelsen 

till användning. Troligen var det en följd av den ofta inflammerade 

debatten om kommunsammanslagningarna. 

I avsnittet om reglernas genomslag har jag visat vilket resultat 

"överhetens" påbud fick i verkligheten. Utfallet blev inte lika uppmuntrande 

som ansatserna skulle kunnat ge anledning förvänta. 

Den statliga regleringen efterlevs i förvånande ringa grad. 

Jag har kunnat konstatera att debatten ägde rum på central nivå. 

Kontakterna med kommunalmännen var det inte mycket bevänt 

med. Av exemplet från Vallentuna lär vi oss att riksarkivet hade 

mycket kvar att lära om hur kommunernas verklighet såg ut. När 

Sam Hedar reste till Vallentuna gjorde han ett magplask i verkligheten. 

Den konfrontationen med kommunernas värld och praxis 

fick påvisbara följder. Riksarkivet vidtog plötsligt handfasta åtgärder 

för att informera kommunalmännen. Rundskrivelser sändes till 

alla kommunalnämndsordförande i hela landet, tidningsartiklar 

skrevs och förslag till förbättrad utbildning framfördes. Trots 

dessa ansträngningar blev resultatet obetydligt. 

Överheten hade ett bestämt intresse av att reglera kommunernas 

arkivvård. Kommunerna uppgyllde i endast obetydlig grad de formella 

krav som ställdes på dem. Regleringsförsöken hade ingen 

större framgång. Lagstiftningen för den kommunala arkivvården 

uppvisar en eftersläpning jämfört med motsvarande för den statliga 

sektorn. Kommunerna hade ingen uttalad vilja att få denna del 

av sin verksamhet reglerad. Man besatt däremot en praktisk, om än 

passiv, förmåga att sköta sina handlingar. Kommunal praxis tycks 

för huvuddelen av kommunerna ha fyllt sin funktion. Detta bevisas 

inte minst av att flertalet svenska kommuner har sina arkiv i behåll 

allt sedan 1863. Arkiven överlevde, trots att de förvarades i en spånkorg 

på en vind. 

32

Branden i kammararkivet 1807 

Av Holger Wichman 

I kammarkollegiets 450-åriga historia har verket varit utsatt för tre 

stora bränder, varvid både kammararkivet och handlingarna i andra 

kontor blivit mer eller mindre svårt drabbade. Arkivens förluster 

och tillstånd dels genom slottsbranden 1697, dels vid eldsvådan på 

Riddarholmen 1802 har varit föremål för undersökningar av Sam 

Hedar resp Åke Kromnow. Den sista branden år 1807 ställde Kromnow 

i utsikt att också behandla men fick aldrig tillfälle därtill. 

Hedar fann, att kammararkivets handlingar vid branden 1697 

visserligen i stort sett räddades, men att de blev skadade under räddningsarbetet, 

då lösa handlingar, specialräkningar och verifikationer 

lades i säckar och kom i en oordning, som kammarkollegiet icke 

mäktade bemästra. Av de andra arkiven i kollegiet skonades i stort 

sett kanslihandlingarna, som förvarades hos aktuarien, men liksom 

i kammararkivet råkade de under räddningsarbetet "i oskick och 

confusion''. Värst tycks tredje provinskontoret ha blivit utsatt, och 

flera norrländska handlingar synes redan denna gång ha förkommit. 

I stort sett kan Hedar likväl konstatera, att kammarkollegiets 

arkiv tillfogades små skador i den eljest så katastrofala slottsbranden.' 

År 1755 flyttade kammarkollegiet till Wrangelska palatset eller 

kungshuset på Riddarholmen. 1802låg kollegiets lokaler i byggnadens 

båda flyglar, och kammararkivet var inrymt i södra flygelns 

souterrainvåning. Dessutom disponerade kollegiet några rum för 

tredje provinskontoret överst i det Cruusiska husets norra flygel, 

som omedelbart gränsade till kungshusets södra flygel. I övrigt inrymdes 

i detta hus huvudsakligen kammarrättens lokaler. 

Natten till den 15 november 1802 utbröt eldsvåda i det Cruusiska 

huset. Även den norra flygeln antändes, och tredje provinskontoret, 

som bara av en trädörr var skilt från kammarrätten, drabbades. 

Genom en annan trädörr stod provinskontoret i förbindelse med 

kammarkollegiets lokaler i Wrangelska palatsets södra flygel. Elden 

sökte sig den vägen in i kungshuset, och både flygeln och huvudbyggnaden 

blev illa åtgångna, innan branden hade blivit släckt 

på e m den 16 november. 

Förlusterna för ämbetsverken i de båda byggnaderna var oerhör- 

Sedan uppsatsen skrevs har kammarkollegiets arkiv (KKA) till stor del överförts till 

riksarkivet (RA). 

l. S Hedar, Kammararkivet, slottsbranden och lokalerna i amiralitetshuset, MRA 

1930, sid 208 ff. 

33

da. Inte minst blev kammarkollegiets arkiv svårt drabbade. För 

andra gången hade det tredje provinskontoret eldhärjats, och bara 

en obetydlig del av dess arkiv hade denna gång blivit räddad. De 

andra provinskontorens arkiv klarade sig väl betydligt bättre, men 

handlingarna blev våta och kom i oordning. Aktuariekontorets arkiv 

blev ganska illa åtgånget, medan advokatfiskalens arkiv, som 

också legat i södra flygeln, tycks ha förblivit oskadat. Relativt litet 

blev också förstört av kammararkivets bestånd, av vilket en del evakuerades 

till riddarhuset och lades ut på bänkarna i riddarhussalen 

för att torka. Handlingarna kunde sedan i december återföras till 

arkivet och hade i juli 1803 till det mesta ordnats av arkivpersonalen.2 

I stället för det till större delen nedbrunna Cruusiska huset uppfördes 

skyndsamt en ny byggnad, det nuvarande Birger Jarlstorg 

13, i östvästlig riktning från Riddarholmskyrkan ned mot stranden. 

Av brandsäkerhetsskäl skildes den från kungshuset av en bred backe, 

nu Wrangelska backen. I större delen av byggnaden inhystes 

kammarrätten, men i de tre nedersta våningarna fick kammararkivet 

ett välbehövligt nytt utrymme. Det talades därefter om det nya 

arkivet och det gamla, i kungshuset förvarade arkivet. Tjänsterummen 

för arkivinspektoren och övrig personallåg i den övre våningen 

i jämnhöjd med Birger Jarlstorg. I samma plan låg det övre 

arkivmagasinet, medan de två andra magasinen låg därunder men 

var genom backens sluttning ändock försedda med fönster och 

dagsljus. 

De nya arkivlokalerna togs i anspråk på hösten 1806. Arkivinspektoren 

Jan Salenius inlämnade i december 1806 en räkning på 

omkostnader, som han hade haft för inflyttningen av handlingarna. 

Den 20 oktober hade anskaffats väv till beklädnad på sidorna av 

de bårar, på vilka handlingarna skulle bäras, vidare tåg att bära 

med och spik. En vecka senare och fram till mitten av december 

hade arbetspengar utbetalats för ett manskap på 4-7 man a 2 skill 

och en underofficer a 5 skill4 runst per dag, vilka hjälpt till att bära. 

Tillsammans utgjorde kostnaden 25:16:6 rdr rgs . 3 Uppordnandet 

hade just hunnit avslutats, då på påskaftonen den28mars 1807 en 

ny eldsvåda drabbade kammarkollegiet, denna gång i de nya arkivlokalerna. 

Redan till påskdagens förmiddag hade överståthållarämbetet låtit 

uppkalla arkivkontorets personal och åtskilliga andra personer 

till en första rannsakning rörande branden. 4 Undersökningen bör- 

2. Ä Kromnow, Arkivbranden på Riddarholmen 1802. En av de största brandkatastroferna 

i svensk arkiv historia. Donum Boethianum, Sthlm 1950, sid 179 ff. 

3. Räkning 16.12. 1806, KA:s koncept 1805-1807, nr 164, foll081, KKA. 

4. Rannsakningshandlingar, Huvudserien, 1807-1808, Stockholms Slottsrätts arkiv, 

SSA; jfr KK:s skriv till Kungl Maj:t 30.4 1807, RA. 

34

jade med en beskrivning av lokalernas läge, inredning och beskaffenhet. 

5 Därefter fick arkivinspektoren Salenius och övriga inkallade 

redogöra för sin verksamhet och sina iakttagelser föregående 

dag. Salenius meddelade, att han på påskaftonen uppehållit sig på 

sitt tjänsterum från kl tio. Han hade själv inte gått in i arkivet men 

låtit kammardrängarna hämta böcker därifrån till honom. Han 

hade gått hem strax efter kl ett, men omkring kl halv sex e m hade 

han genom en dalkarl, som någon sänt efter honom, fått reda på att 

elden var lös och återvänt. Mycket folk hade samlats, rök trängde 

ut genom arkivfönstren, och på södra sidan av huset syntes lågor i 

mellersta våningen. 

Salenius trodde inte, att någon hade varit inne i arkivet senare på 

eftermiddagen, enär man brukade hämta volymerna därifrån, medan 

det ännu var ljust. Nycklar till arkivdörrarna i översta resp nedersta 

våningen hängde på en krok i kamrerarekontoret, där personalen 

kunde hämta dem vid behov och efter begagnaodet åter hänga 

upp dem. En spiraltrappa från kamrerarekontoret ledde till ett 

mindre rum i mellersta våningen, men nyckeln till järndörren från 

detta rum till arkivmagasinet var inlåst i en pulpet på kontoret. Dörrarna 

till kontoren på ömse sidor om korridoren var olåsta, men 

dörren från korridoren till husets förstuga var alltid låst, och arkivpersonalen 

hade var sin nyckel till den. Salenius sade sig för övrigt 

aldrig ha märkt, att någon av betjäningen hade varit vårdslös med 

eld eller hade rökt tobak i arbetet, och han hade ingen uppfattning 

om hur elden hade kommit lös. 

Den äldre kammarskrivaren, Thomas Söderblad, och kammardrängarna 

J onas Åkerström och Jakob Lundqvist hade inte mycket 

mer att berätta. De hade alla varit inne i arkivet men utan lyse och 

utan att märka något särskilt. De hade gått mellan ett och tre på e m 

men återvänt, då de hörde klockklämtningen. Kammardrängarna 

hade hjälpt till att bära böcker ur nedersta arkivvåningens utgång åt 

sjösidan eller att se till att de till kungshuset inburna böckerna var 

avkylda och eld fria. De meddelade emellertid också, att nyckeln till 

den översta arkivdörren var borta, samt att den andra kammarskrivaren 

Johan Daniel Algren inte varit på kontoret varken på påskaftonens 

förmiddag eller över huvud taget under de senaste fjorton 

dagarna. 

* * * 

Då Algren förhördes, hettade det till. Han hade blivit kammarskri- 

5. Beskrivningen sammanfaller med få undantag med hur kammararkivets lokaler 

såg ut före flyttningen till Marieberg 1969. Arkivinspektorens rum eller kamrerarekontoret 

var sedan sektionschefens rum, kammarskrivarnas rum var yttre 

forskarsalen. Korridoren däremellan var kapprum. Rummet i mellersta våningen, 

som varit avsett för frälseundersökningskontoret, var senare rummet för 

tull- och licentkontorets arkiv. Den nämnda spiraltrappan var borta, men en 

skrubb i rummet kan ha varit en rest efter den igenmurade trappan. 

35

vare i arkivkontoret i juli 1806 men var dessutom verksam i byteskontoret. 

Han berättade, att då han på påskaftonens morgon kommit 

till byteskontoret för att hämta hem arbete över helgdagarna, 

hade han blivit hemskickad. I stället hade han på eftermiddagen 

mellan fyra och fem kommit till arkivkontoret för att arbeta där. 

När han inte fann de handlingar, som han behövde, hade han åter 

begett sig till byteskontoret och hämtat en bytesakt. Från fönstret i 

kammarkollegiets förmak hade han då fått se folk, som sprang av 

och an, och rök, som trängde ut från fönstren till arkivet. Han skyndade 

ner men kunde inte öppna dörren till korridoren, då han i hastigheten 

hade tappat sin nyckel. Efter att förgäves ha försökt komma 

in i kammarskrivarekontoret på en stege återgick han till korridorsdörren, 

som nu hade blivit öppnad. Några karlar hade bett 

honom om nyckeln till arkivet. Han hade tagit den från kroken i 

kamrerarekontoret och lämnat den åt dem. 

På frågan, var Algren hade varit, innan han på eftermiddagen 

kom till arkivkontoret, berättade han, att han ätit middag hemma 

på Ladugårdslandet och sedan gått ut omkring kl tre. På vägen 

träffade han ett par bekanta och blev bjuden på brännvin, punsch 

och svagdricka, så att han var "något rusig", när han kom till Riddarholmen. 

Han mindes därför inte allt som hände men kunde gå 

ed på att han inte varit inne i arkivet. I själva verket tycks han ha varit 

så berusad, att polisen fick sätta honom i arrest för att nyktra till. 

Rannsakningen fortsatte. I stort sett bestyrkte vittnena Algrens 

berättelse och gav en del kompletterande detaljer. En person hade 

sökt få till stånd trumning av stadsvakten på Riddarholmen, vilket 

likväl i strängt byråkratisk ordning hade förvägrats, innan klockklämtning 

hade börjats. Han fortsatte då till pastor primarius och 

fick i gång klämtningen. Brandsprutor och slangar kom så småningom 

till platsen. Senare besökte underståthållaren, polismästaren 

och överintendenten flera gånger arkivet för att utröna orsaken 

till branden och om den möjligen berott på några tekniska brister i 

huset. Skriftligen upprepade Algren sin tidigare redogörelse. Han 

förstod, att han var starkt misstänkt, men tillbakavisade förtrytsamt 

tanken, att han med berått mod skulle ha tänt på. Han försökte 

också misstänkliggöra kammardrängen Lundqvist. Denne hade 

några månader tidigare förlorat sin nyckel till korridorsdörren och 

låtit tillverka en ny utan att meddela arkivinspektoren. Algren gav 

också exempel på hur Lundqvist handskades ovarsamt med elden. 

Det gav rätten anledning till en allmän undersökning om graden av 

aktsamhet med eld hos alla vaktmästare och andra, som var ansvariga 

för eldningen i kammarrättens hus. Likaså-undersöktes lås och 

nycklar till korridors- och arkivdörrarna. På samma sätt vidtog 

kammarkollegiet åtgärder både beträffande eldning och handhavande 

av nycklarna i kammararkivet. Lundqvist blev än mer misstänkt, 

när en gesäll, som omkring kl halv fem på påskaftonsmidda- 

36

gen hållit på att måla utanför korridorsdörren, berättade att han 

hjälpt en karl, som såg ut som en vaktmästare med Lundqvists utseende 

och klädd i mörkblå överrock, att låsa upp dörren med dennes 

nyckel. 

Ett nytt moment tillkom, då en städare, som höll på att rengöra 

en hylla i en gång i valvet under statskontoret i kungshuset, hittade 

dels nyckeln till arkivdörren i övre våningen och dels en nyckel till 

låset i dörren till korridorren. Kammardrängen Lundqvist, som 

höll på att hugga ved i närheten, identifierade nycklarna och menade, 

att korridorsnyckeln måste vara den, som Algren förlorat på 

påskaftonen. Denne sade sig varken kunna bejaka eller bestrida påståendet 

men förklarade, att han alls inte hade varit i den nämnda 

gången vid den tid, då hans nyckel kom bort. 

Sedan överståthållarämbetet i juni överlämnat rannsakningen 

för fortsatt prövning till slottsrätten, fortsattes undersökningarna. 

Bl a fick kammardrängen Lundqvist taga på sig sin blå kapprock 

och visas upp för målargesällen, men denne kunde varken känna 

igen den eller Algrens blå surtut, som också uppvisades, och som 

denne f ö hade pantsatt redan i februari. Det framgick vidare, att 

Algren många gånger hade arbetat i kammarskrivarekontoret nattetid, 

och han framhöll, hur mycket lättare det skulle ha varit att då 

anlägga en eldsvåda än på ljusa dagen. Han erkände också oförbehållsamt, 

att han varit drucken. · 

För övrigt var det en anmärkning också mot arkivinspektoren Salenius, 

att han till kollegiet anmält varken att Algren ibland varit 

onykter eller att han på fjorton dagars tid inte hade visat sig i kammararkivet. 

Inför kammarkollegiet försvarade sig Salenius i det 

första hänseendet med att han i tjänsten inte hade märkt Algrens 

böjelse för dryckenskap. Beträffande den senare anmärkningen 

uppgav han, att han, då Algren stundom varit frånvarande, allvarligt 

hade varnat honom, då Algren lovat bot och bättring. Salenius 

hade tidigare ej velat anmäla Algren för kollegiet dels med hänsyn 

till hans kunskaper och skicklighet och till hans ungdom, dels ock 

med hänsyn till hans hederliga föräldrar - fadern var kontraktsprost 

i Södermanland. Just denna gång hade han emellertid tänkt 

att efter påskhelgens slut anmäla Algrens frånvaro för kollegiet. 6 

Till slut sammanfattade allmänna åklagaren de resultat man 

kommit fram till under rannsakningarna. Han konstaterade, att 

det inte kunde ha varit fråga om självantändning. De fakta man fått 

fram pekade dels mot kammarskrivaren Algren, dels mot kammardrängen 

Lundqvist. Särskilt starka var misstankarna mot den förre, 

som jämte annat anmärkningsvärt i rusigt tillstånd kommit till 

arkivkontoret kort före eldsvådans utbrott och som, när han upp- 

6. Mem 20.41807, KA:s koncept 1805-1807 nr 186 fol1424, KKA; KK:s skriv till 

Kungl Maj :t 30.4 1807, RA. 

37

täckte branden, bedyrat sin oskuld, innan någon ännu hade ifrågasatt 

saken. Dessutom hade man återfunnit den saknade nyckeln till 

arkivet och en nyckel till korridorsdörren. Allt tycktes leda till slutsatsen, 

att Algren varit vållande till branden. Mot Lundqvist kunde 

anmärkas, att han förlorat sin nyckel till korridoren och låtit göra 

en ny utan att anmäla det, att han var oförsiktig med eld och framför 

allt, att målargesällen på eftermiddagen hjälpt en person med 

hans utseende och kroppställning att låsa upp dörren till korridoren. 

Lundqvist hade sökt bevisa, att han varit på annat ställe vid den 

upl'givna tidpunkten. 

Aktagaren konstaterade likväl också, att varken Algren eller 

Lundqvist hade kunnat förmås att erkänna, och att edgång vid dylikt 

mål ej var tillåten. Av denna orsak och med stöd av 32 §XVII 

kapitlet rättegångsbalken såg han sig föranlåten att yrka att båda 

två skulle frikännas. Algren borde dock böta för fylleri enligt 1733 

års kungl förordning mot svalg och dryckenskap. 

I utslaget den 21 september 1807 instämde slottsrätten i åklagarens 

mening. Lundqvist frikändes helt, och Algren kunde "på nu 

förhandenvarande skäl" ej fällas men skulle böta för fylleriförseelse.7 

Utan bindande bevis och på grund av sitt enständiga nekande 

hade Algren sålunda blivit frikänd. Kammarkollegiet hade dock redan 

i april beslutat avstänga honom från tjänstgöring, så länge 

rannsakningen pågick, och när utslaget slutligen upplästes i kollegiet, 

hade han redan fått avsked och slutat. 8 

Att man länge fortsatte att grubbla på orsaken och förloppet av 

eldsvådan, framgår av en berättelse om branden av arkivinspektoren 

Jan Salenius, daterad den 29 maj 1808 och försedd med intyg 

beträffande sannfärdigheten av kammarskrivaren Thomas Söderblad. 

Huvudsakligen utgör skriften en sammanfattning av rannsakningsprotokollen, 

ehuru med några ytterligare detaljer. Salenius 

kunde givetvis ej låta bli att fundera över om han hade något ansvar 

för det skedda eller underlåtit att gÖra något, som vållat 

branden. Tendensen synes också vara klar: att framhålla Algrens 

dryckenskap och oefterrättlighet och hans egendomliga uppträdande 

före, under och efter branden. Utan att direkt peka ut honom synes 

det vara tydligt, att Salenius trots frikännadet starkt misstänkte 

honom som gärningsmannen. 9 

När Algren flera år senare, år 1821, sökte tjänsten som ordinarie 

7. Utslag 21.91807, Registratur II, Domar 1791-1843, Stockholms Slottsrättsarkiv, 

SSA. 

8. KK:s skriv till Kungl Maj:t 30.4 1807, RA; KK:s prot 6.11 1807, KKA. 

9. Något angående eldsvådan ... 1807 den 28 mars, handskriven berättelse av J Salenius 

29.5 1808, inropad av riksarkivet på auktion 1952 och lagd till FIV: l, KA:s 

ämbetsarkiv- 1921. 

38

l 

kammarskrivare i byteskontoret, yttrade bytesdivisionen, att fastän 

Algren hade arbetat inom kontoret vida längre tid än sin medsökande 

och ägde både insikt och en berömlig arbetsförmåga, "enär 

han deraf will och kan sig begagna", så ansågs han på grund av 

''förut förekomne omständigheter och, h vilka, kände af alla Kongl 

Kammar Collegii Herrar Ledamöter ännu skola, dock i mindre 

mån, än förut, fortfara", icke böra förordnas. Tydligen avses härmed 

framför allt Algrens oordentliga levnadssätt. 10 

Efter branden började man snabbt planera för en reparation av 

kammararkivets lokaler. Eldsvådan hade egentligen bara berört de 

båda övre arkivvåningarna. Elden hade uppenbarligen börjat i mellanvåningen, 

där både golv och tak var starkt förkolnade. På sina 

ställen hade elden genombrutit taket, så att det fanns hål mellan våningarna, 

och trappan mellan dem var uppbränd och nedfallen. 

Den nedersta våningen däremot var i det närmaste oskadd. Elden 

hade ej heller nått arkivkontoren, men rök hade trängt in, och 

handlingar, golv och bokhyllor var svarta av sot och illa medfarna.11 

Innan lokalerna kunde repareras, måste alla böcker och arkivhandlingar 

flyttas från de övre arkivvåningarna till något annat förvaringsrum. 

Den nästan helt oskadade undervåningen kom närmast 

i fråga. De böcker, som förvarats där, hade under branden burits 

över till kungshuset. I stället hade emellertid på hyllorna inlagts 

en mängd "lösa och med eld och vatten bortskämda papper", som 

vid eldsvådan och flyttningen blivit skilda från de böcker de tillhörde, 

och vilka man på påskdagen hade samlat ihop från marken 

utanför kammarrättens hus. 12 

Salenius, som nu för andra gången fick ta hand om flyttningsoch 

ordningsarbetena efter en eldsvåda, lovade kollegiet, att han 

trots sin ålder på nära 67 år därvid skulle ha all flit och möda osparda.13 

Han föreslog, att de lösa handlingarna tills vidare skulle placeras 

i de nya vedbodarna nere vid sjön, medan volymerna i de övre 

våningarna skulle beredas plats i nedervåningen. Till hjälp med 

flyttningen anhöll han, att kammarkollegiet hos generaladjutantsämbetet 

skulle begära, att han vid behov skulle få rekvirera arbetsmanskap 

om 2-6 man under befäl av en underofficier. Han betonade, 

att de på grund av arkivaliernas genom branden fördärvade 

tillstånd skulle ha släpkläderna på sig. Som arvode föreslogs 2 skill 

bco om dagen för varje man och 5 skill bco för underofficieren. 14 

10. Befordringsakter 15.8 1821 , Hla vol111 , KK:s kansliarkiv, KA. 

Il . Utom rannsakningsprotokollen (not 4) se Salenius berättelse om eldsvådan (not 

9) . 

12. Mem 6.41807, KA :s koncept 1805-1807, nr 184, fol1391, KKA. 

13 . KK:s skriv till Kungl Maj:t 30.4 1807, RA. 

14. Mem 6.41807, KA:s koncept 1805- -1807, nr 184, fol1391, KKA; KK :s prot 7.4 

1807, fol563, 585v, KKA . 

39

Samtidigt begärde Salenius offert från olika hantverkare på kostnaderna 

för reparationen av lokalerna. Han meddelade kollegiet, 

att summan uppgick till något över 1828 rdr bco, men tillade, att det 

kanske skulle bli något billigare, om arbetet utfördes genom de 

ännu verksamma kommitterade över återupprättande av gamla 

kungshus byggnaden. Förslaget följdes av kollegiet liksom av Kungl 

Maj :t, och kostnaden synes ha blivit något lägre. Arbetena utfördes 

huvudsakligen under 1807 men tycks i någon mån ha pågått även 

1808,15 

Själva flyttningen och återställandet av arkivhandlingarna pågick 

hela året. Enligt Salenius räkning över sina omkostnader för 

arbetena synes Kronans manskap ha arbetat i två omgångar. Först 

betalades arbetspengar till dem från 13 april till den 6 juni. Tydligen 

har de under den tiden burit över de lösa handlingarna till vedbodarna 

och flyttat volymerna i de två övervåningarna dels till nedervåningen 

och dels till gamla arkivet i kungshuset. Från den 16 oktober 

till den 12 december har arbetspengar åter utbetalats fast alls 

inte lika mycket som den första gången. Måhända har böckerna då 

efter ordningsarbetena återförts till de övre nu reparerade våningarna.16 

Under tiden låg arkivpersonalen inte på latsidan. I sin skrivelse 

till Kungl Maj :t av den 30 april, vari kammarkollegiet bl a anhöll, 

att arkivet skulle repareras, anmälde det, att man vidtagit anstalt 

för att den mängd handlingar, som icke skadats av elden men blivit 

vattendränkta under eldsläckningen skulle torkas och göras brukbara. 

Kollegiet hoppades, att arbetet skulle kunna utföras under 

sommaren, varefter handlingarna åter skulle uppställas i ordning, 

när lokalerna väl blivit iståndsatta. 17 

Av ett uttalande av arkivinspektoren Salenius från september 

1807 framgår, att förhoppningarna om det snabba återställandet av 

arkivet kom på skam. Arkivpersonalen var alltjämt sysselsatt med 

att torka och ordna handlingarna i förhoppning om att hinna bli 

färdig före den kallare årstiden. 18 I stället för kammarskrivaren 

Algren fick arkivkontoret en ny extra kammarskrivare Abraham P 

Sidensiö, som sökte sig dit från advokatfiskalskontoret. I sitt tillstyrkande 

utlåtande framhöll Salenius särskilt betydelsen av att få 

hjälp med att få handlingarna i ordning efter eldsvådan så skyndsamt, 

"som sakens angelägenhet och vikt fordra" . 19 

15 . Mem20.41807, FI:2, KA:sämbetsarkiv-1921 ; KK:sskrivtillKungl Maj:t30.4 

1807, RA; Komm över återupprättande av gamla kungshusbyggnaden, Äk 561 , 

RA; se även kvitton på reparationen, FI:6, KA:s ämbetsarkiv- 1921 ; jfr H 

Wichman, Kameraren Carl Sandberg och kammararkiven, ASF 1990, sid 16. 

16. Mem och räkning 14.12 1807, KA:s koncept 1805-1807, nr 191, fol 1448f, 

KKA. 

17. KK:s skriv till Kungl Maj:t 30.4 1807, RA. 

18. Skriv 23.9 1807, FI:2, KA:s ämbetsarkiv- 1921; se ASF 1990, sid 16. 

19. Mem 1.5 1807, KA:s koncept 1805-1807, nr 188, foll434, KKA. 

40

I mitten av december kunde Salenius slutligen anmäla, att de undan 

elden bärgade och brukbara handlingarna åter blivit uppställda 

i de reparerade arkivlokalerna samt ordnade länsvis och efter årtal 

och nummer enligt arkivregistren. Övriga större räkenskaper, som 

varit förbrända i ryggarna eller defekta och skadade och därför inte 

var brukbara eller tillförlitliga, hade uppställts i gamla arkivet. 

Samtidigt inlämnade han den ovannämnda räkningen över sina 

omkostnader med anhållan att få ersättning ur kollegiets expensmedel. 

Utöver uppgifterna om pengar till arbetsmanskapet upptar 

räkningen kostnader för inköp av bl a segelgarn och karduspapper 

samt spik och regalpapper "till etiketters anslående på hyllorna i 

nya arkivet". 

I skrivelsen betygade Salenius kammarskrivarna Söderblads och 

Sidensiös idoga verksamhet med "detta besvärliga, osnygga och, i 

synnerhet för torkningens skull av handlingarna, långvariga arbete". 

Särskilt ville han fästa uppmärksamheten på Söderblads åtgärd 

att strax efter eldsvådan uppsöka överlevorna av arkivhandlingarna 

och däribland urskilja de äldsta, som kunde bli nyttiga för 

upplysningar i framtiden. Han framhöll också önskvärdheten av 

att ersätta de båda kammardrängarna Lundqvist och Åkerström 

för deras arbete strax efter eldsvådan att av de brända handlingarna 

så mycket ske kunde frånskilja sot och annan orenlighet samt därefter 

att med biträde av Kronans arbetsmanskap utföra flyttningen 

från de övre arkivsalarna till den nedersta, där handlingarna skulle 

provisoriskt uppställas, efter hand torkas och ställas i ordning. Arbetet 

hade pågått i 44 dagar från den 13 april till den 6 juni, och Salenius 

"som dageligen ifrån början till slut varit åsyna vittne av detta 

mödosamma och långvariga arbete vid hela flyttningen'', föreslog, 

att de för detta extra göromål vardera skulle hugnas med 12 skill bco 

per dag. 20 

* * * 

Det återstår att något redogöra för den skadegörelse, som branden 

åstadkom på arkivmaterialet. Förstörelsen verkade på olika sätt. I 

den nämnda skrivelsen i september 1807 omtalade Salenius, att en 

del handlingar skadats av lågorna och andra av vattnet, samt att en 

del hade bragts i oordning under den hastiga förflyttningen undan 

elden - man jämförde uttalandet om de lösa handlingarna, som 

samlades ihop kring huset på påskdagen. 21 

Svårare är det att få grepp om vad som verkligen gick förlorat eller 

skadades. Som undersökningarna av brandkatastroferna 1697 

och 1802 visar, blev kammararkivet vid de tillfällena ganska sko- 

20. Mem 14.12 1807, KA:s koncept 1805-1807, nr 191, foll448, KKA. 

21. Ovan sid 39 och 40. 

41

nat, och det synes vara tydligt, att de brandskador, som alltjämt utmärker 

delar av arkivets material, härrör just från 1807 års eldsvåda. 

Mer osäkert är det, om fuktskadorna tillkom bara då. Som tidigare 

omtalats, var arkivet före 1807 inrymt i de fuktiga lokalerna 

under kungshuset, och både de dåliga lokalerna och vattenbegjutningen 

under eldsvådorna torde vara orsak till många fuktskador, 

som finns i materialet. 22 

I historiken över kammararkivet i de arkivsakkunnigas betänkande 

år 1919 uppges, att "någon i detalj gående utredning efter 

1807 års brand synes emellertid ej hava ägt rum''. Arkivsakkunnigas 

uppgift är inte helt riktig. Vissa inventeringar gjordes faktiskt 

beträffande de för arkivkontorets utredande verksamhet så betydelsefulla 

samlingar som landskapshandlingarna, jordeböckerna 

och länsräkenskaperna, även om de kanske ej motsvarar sådana i 

detalj gående utredningar, som de sakkunniga fordrade. I en bunt 

i kammararkivets ämbetsarkiv finns listor över jordeböcker och 

länsräkenskaper efter 1807 års brand. I bunten finns också ett ark 

benämnt "Förteckning uppå de efter branden 1807 d 28 Martii befintliga 

jordeböcker och tanträkenskaper ifrån medeltiden - omkring 

år 1630". Tyvärr är arket tomt. Det är möjligt, att man har 

avsett att utföra en inventering, som då emellertid inte blev av. 23 

Inventeringen över vad som återstod av landskapshaadlingarna 

tycks i stället ha kommit i gång på 1820-talet och skedde genom att 

man i de kända och delvis fortfarande använda sju röda registerbanden 

tillskrev en särskild kolumn med uppgift om det antal häften, 

som då fanns i behåll. I detta fall är det riktigt, att man, som de 

sakkunniga uppger, omöjligt kan säga, när de förlorade häftena 

kom bort. Det kan lika gärna ha skett vid någon eldsvåda som på 

grund av de dåliga lokalförhållandena, slarv eller den allmänna oredan 

i arkivet. Som framgår av anteckningar i registren, återfann 

man senare en del av de häften, som på 1820-talet uppgavs vara förlorade. 

Att de brandskador, som finns bland landskapshandlingarna, 

härrör från 1807 torde dock vara klart. Ett möjligt men mödosamt 

sätt att undersöka, vilka handlingar som fanns vid olika 

tidpunkter, kan vara att gå igenom kammararkivets undersökningsband 

och notera, vilka årgångar och häften, som använts vid 

olika tidpunkter och särskilt strax före 1807. Ett genomgående register 

såväl över de orter, som förekommer i denna serie, som vilka 

källor, som kom till användning vid olika tider, skulle vara av stort 

värde men saknas ännu. 24 

22. Ovan sid 33 f; jfr Wichman, ASF 1990 t ex sid 24. 

23. Arkivsakkunnigas betänkande, sid 109; Landskapshandlingar och länsräkenskaperefter 

eldsvådorna 1802och 1807, DII ser3:13, KA:sämbetsarkiv-1921. 

24. Undersökningsböcker, Bia, KA:s ämbetsarkiv- 1921.- Det bör observeras, 

att åtskilliga undersökningar också ingår i KA:s koncept i KKA. 

42

I fråga om landskapshandlingarna kan de sakkunniga sålunda i 

viss mån sägas ha rätt, och inventeringar saknas också helt beträffande 

många andra av kammararkivets handlingar. Men de synes ej 

ha observerat, att en inventering efter branden 1807 ägde rum beträffande 

jordeböckerna och länsräkenskaperna efter 1630. Det är 

möjligt, att denna utredning varit obekant i början av 1900-talet, 

och att den kommit i dagen under senare ordningsarbeten i kammararkivet. 

Inventeringsarbetet tycks ha tillgått så, att ett (i några fall två) ark 

linjerades upp för varje län, varvid två sidor var avsedda för jordeböcker 

och två för länsräkenskaper. Varje jordebokssida har fyra 

kolumuner, två till vänster och två i mitten med årtal från och med 

1630 antecknade i löpande följd. Intill årtalsföljden står ofta siffran 

O eller bokstaven G; dessa beteckningars innebörd skall diskuteras 

längre fram. I sidorna med länsräkenskaper linjerades intill årtalskolumnen 

tre kolumner, en för att markera lands bok, en för 

uppgift om verifikationer och en kolumn, vari markerades, när årgången 

var komplett. Utom kolumnerna fanns på blanketterna 

plats för noteringar om volymernas tillstånd eller förvaring. I några 

fall har dylika uppgifter gjorts nedtill på sidan. 

Inventeringsblanketterna är markerade från 1-24, och länen 

följer något så när i alfabetisk ordning med Blekinge som nr l och 

Östergötland som nr 24. För några län synes man ha lagt upp blanketter 

men ej fullföljt inventeringen eller bara på några få ställen 

noterat, att volymer fanns eller saknades. Helt saknas blankett nr 

12 för Livgedinget. För nr 23 Åbo län finns visserligen ett ark, men 

jordeböckerna nämns alls inte och av länsräkenskaperna bara årgångarna 

1682-1692. Måhända har Fredrikshamnsfredens beslut 

att överlämna finska handlingar till Finland kommit emellan. 

Detta leder in på frågan, när inventeringen kan ha ägt rum. En del 

slutsatser därom synes kunna dragas ur materialet. När årtalsföljden 

i allmänhet slutar på 1780- eller 1790-talet torde det betyda, att 

den slutade med den sista årgång, som hade inleverera till kammararkivet 

före branden. I ett par fall fortsätter emellertid årtalsföljden 

till1810 eller 1812 men då utan uppgift om volymer. I blanketten 

för Uppland står om räkenskaperna 1650 resp 1656, att de ej fanns 

1810 resp 1812. I slutet av lönköpings län står en anteckning: 

''Rannsakn 1816' ', och vid Västmanlands län står beträffande jordeböckernas 

skador: "h varom måtte vidare rannsakas". Det förefaller 

av dessa och andra notiser, som om inventeringen hållit på 

under 1810-talet men ej kommit till definitivt slut. 

Om inventeringsmaterialet ibland tycks vara ganska bristfälligt, 

ger det dock flera upplysningar om volymernas tillstånd. I flera fall 

har anteckningar gjorts beträffande enstaka volymer, att de var 

brända, skadade eller obrukbara, att de var fragmentariska eller 

t o m förmultnade, i många fall att de var bundna eller behövde bin- 

43

das. Stundom anges, att en volym fanns i byteskontoret eller i något 

provinskontor. Om detta betyder, att den var där under branden eller 

vid inventeringstillfället är osäkert. I alla händelser torde det innebära, 

att volymen fanns och kunde användas. 

Inte sällan antecknas intill årtalskolumnen siffran O. Detta torde 

innebära, att volymen saknades, något som ofta sammanfaller med 

nuvarande förhållande. Mot en dylik tolkning kan likväl anmärkas, 

dels att det numera finns volymer, som vid inventeringen markerats 

med O, dels att volymer, som nu saknas, inte blivit markerade 

med O vid inventeringen. Dessa omständigheter kan dock förklaras, 

dels med att vissa volymer sedermera återfunnits, kanske därför att 

de vid branden funnits i något annat av kollegiets kontor, dels med 

att volymer av någon anledning försvunnit efter 1807. Det fört j äriar 

dock också påpekas, att det stundom om någon volym antecknas 

"finns ej" eller "förkommen" i stället för O, och man frågar sig, 

om rutinerna kan ha växlat under inventeringens gång. 

En annan beteckning, som förekommer i inventeringslistorna 

över jordeböckerna är att bokstaven G ofta står efter årtalet. Om 

det skall betyda, att dessa volymer är G(oda), så stämmer det inte 

med nuvarande förhållanden, då dylika volymer kan vara båda illa 

brända och fuktskadade. Men G torde ej heller innebära, att volymerna 

förvarades i G(amla arkivet) i kungshuset. Där hade enligt 

Salenius utsago placerats brända, defekta och skadade handlingar, 

som var mindre lämpliga eller tillförlitliga att använda. 25 Vid jämförelse 

med nuvarande bestånd framgår, att en med G betecknad 

volym ej behöver förete så stora brand- eller fuktskador, att det 

skulle motivera, att den för den skull placerades i kungshuset. Däremot 

uppger inventeringslistorna många andra volymer, som både 

är brända och skadade, utan att de markeras med G. 

Utöver nämnda uppgifter och beteckningar rörande särskilda 

volymer innehåller inventeringslistorna för en dellän generella och 

mycket talande anmärkningar om bestånden. För räkenskaperna i 

Kristianstads län (nr 2) antecknades från 1660-1720: "inga Räkensk 

för Christianstads Län utom 1688 Verif". Även Malmöhus 

län (nr 13) tycks under dessa år vara dåligt representerat och det anges 

vid flera årtal ingenting alls eller siffran O. För Kristianstads län 

finns en landsbok för 1721, varefter det antecknas: "För de följande 

åren till och med 1793 ej någon Landsbok. Små fragmenter endast, 

som ej äro Lands böcker''. I Malmöhus län efter 1718 markeras 

enstaka landsböcker och verifikationer men i allmänhet meddelas 

ingenting. Jordeböckerna i de båda länen är väl något bättre 

företrädda, men vid många årtal står O eller G eller ingenting, vad 

det nu kan innebära. 

För räkenskaperna i Älvsborgs län (nr 3) finns ingen anteckning 

25. Mem 14.12 1807, KA:s koncept 1805-1807, nr 191, fol1448, KKA. 

44

för åren 1632-1674, därefter följer landsböcker för åren 1675, 

1681 och 1682, däremellan står "O" och för 1683-1698 "incomplette''. 

Efter strödda noteringar av volymer under de följande åren 

antecknas för åren 1726-1750 "För öfrigt ej någre Räkenskaper". 

I listan för räkenskaperna i Göteborgs och Bohus län (nr 6) antecknas 

vid 1776 "O" både för landsboken och verifikationerna, 

1777-1783 står "ej complette Räkenskaper" och 1784-1794 "ej 

befintelige; Se Quittence Sammandraget". I lönköpings län (nr 8) 

står om jordeböckerna: "Ifrån och med 1703 till och med 1732 inga 

dugel. Jordeböcker utom 1704och 1705 . 1726,27,28, 29, 30till ryggar 

och folier brända, brukas med svårighet". Kalmar län (nr 10) 

synes ha blivit hårt drabbat. Åren 1631-1642 var några få räkenskaper 

kompletta, 1653-1667 fanns det "inga brukeliga Räkenskaper" 

och 1670-1724 "finnas icke så beskaffade Räkenskaper, 

att de kunna nyttjas". Därefter redovisas under några decennier 

flera både landsböcker och verifikationer, men för 1758-1789 

fanns det bara kvar några små fragment och för 1760-1776 står 

"finns ej". 

Så kan man fortsätta län för län. Även i Kronobergs län (nr 11) 

fattades räkenskaperna under en stor del av 1700-talet. I Skaraborgs 

län (nr 16) sades räkenskaperna 1740-1763 ej vara befintliga. 

Många saknades också både tidigare och senare, och flera jordeböcker 

omtalades var obefintliga, brända eller fragmentariska. 

För Uppsala län (nr 19), i vilket Stockholms län ingick till1713 med 

undantag för några år på 1640- och 1650-talen, sades, att jordeböckerna 

1669-1699 var "dels alldeles förstörda, dels så illa skadade, 

att de ej kunna nyttjas till upplysningar utom för 1677, som ehuru 

även bränd på alla sidor, dock registrerad, så att den kan nyttjas". 

Beträffande räkenskaperna i Stockholms län (nr 17) fanns 1724- 

1732 ''ej så beskaffade Räkenskaper, att deraf några efterrättelser 

stå att hämta'', medan det för 1763-1780 noterades, att det fanns 

"inga completta Räkenskaper". Även i Uppsala län angavs räkenskaperna 

från 1737-1773 ej kunna användas. I Västmanland (nr 

20) sades jordeböckerna 1668-1721 vara antingen borta eller så illa 

brända, att det var osäkert, om några pålitliga underrättelser kunde 

hämtas av dem. Även i Östergötlands län (nr 24) var åtskilliga både 

jordeböcker och räkenskaper brandskadade eller helt borta. 

Även om i denna uppräkning många notiser har förbigåtts, som 

uppger, att enstaka volymer förlorats eller skadats, visar redogörelsen 

dock klart, att kammararkivet drabbades mycket hårt av eldsvådan. 

Det finns län, vilkas bestånd av jordeböcker och andra länsräkenskaper 

väsentligt reducerats. Jämför man inventeringslistornas 

uppgifter med de nuvarande bestånden, har visserligen åtskilliga 

volymer, som då rapporterades vara borta, tydligen senare kommit 

till rätta, men flera årgångar saknas alltjämt eller är defekta, 

och överallt företer materialet betydande brand- eller fuktskador. 

45

Samtidigt har arbetet att återställa volymerna pågått. Redan vid 

inventeringen noterades ett fall, då en jordebok registrerades, så att 

den kunde användas, och i flera fall uppgavs, att volymer behövde 

bindas. 26 Särskilt har konserveringen och bindningen intensifierats, 

sedan riksarkivet övertog kammararkivet 1922. Lagningen av 

mantalslängderna, som brutits ut ur länsverifikationerna, har kommit 

ganska långt, och konservering av jordeböckerna pågår. De 

jordeböcker, som kammarkollegiet behållit, har även reparerats. 

Däremot har mycket litet hunnit åtgärdas beträffande den stora 

samlingen övriga länsräkenskaper. Skadade volymer bland dem 

liksom i kammararkivet för övrigt har utmärkts med svarta lappar 

till tecken, att de ej får utlånas. Det förtjänar påpekas att originalexemplar 

till mantalslängder, jordeböcker och andra länsräkenskaper, 

som är förlorade eller skadade i kammararkivet, kan finnas i 

länsstyrelsernas arkiv i landsarkiven. 

Ä ven om åtskilligt har uträttats under nära två seklers arkivvård, 

återstår sålunda ännu mycket att göra, och stora luckor gapar alltjämt 

i serierna. Helt går det aldrig att utplåna spåren efter 1807 års 

förödande brand i kammararkivet. 

26. Se även Wichman, ASF 1990, sid 16 f. 

46

NAD - mot en nationell arkivdatabas 

Av Göran Kristiansson 

Inledning 

I arkivutredningen "öppenhet och minne" (SOU 1988:11) nämns 

skapandet av en nationell arkivdatabas som ett angeläget utvecklingsprojekt. 

Databasen skulle enligt utredningen ha tre användningsområden. 

- att förmedla information om arkivbildare och arkivbestånd. 

- att förmedla uppgifter om innehållet i arkiv (sökingångar i olika 

kombinationer utöver proveniensprincipen). 

- att lämna upplysningar om användningsmöjligheter. 

Riksarkivet föreslog 1989 att realiseraodet av den nationella arkivdatabasen 

(NAD) blev en del av arkivverkets forskningsprogram 

för åren 1990/ 91-1992/93. Ursprungligen begärdes 24,5 mkr av 

regeringen för förverkligandet av NAD men tilldelade medel blev 

avsevärt lägre. Huvudmålet att skapa ett övergripande databasoch 

informationssystem för arkivområdet kvarstår dock. NADprogrammet 

fortsätter och vidareutvecklar det samordningsarbete 

som startats under senare delen av 1980-talet med DARK-gruppen 

som informations- och samrådsforum. 

En planeringsgrupp tillsattes i december 1990, bestående av Göran 

Kristiansson, Per-Gunnar Ottoson och Mats Berggren, med 

uppgift att se över NAD-programmets olika delar och ta fram 

91/92 års verksamhetsplan. Denna grupp blev direkt knuten till 

verksledningen och de nämnda personerna har tagits ut ur linjeorganisationen 

för att mer effektivt kunnat arbeta med samordningen. 

Ett led i samordningsarbetet har varit att aktivera DARK (Datoranvändning 

i arkiven)-gruppen som fortsättningsvis bör fungera 

som referensgrupp för NAD-programmet. Dessutom kommer 

DARK-gruppen även i fortsättningen att vara ett samverkansforum 

mellan arkivinstitutioner, bibliotek och museer där representanterna 

har till uppgift att förmedla information inom sina respektive 

områden. 

Arkivverket och andra arkivinstitutioner deltager i förverkligandet 

av denna nationella arkivdatabas och har genom olika delprojekt, 

som framgår nedan, en rad uppgifter att fylla. 

Detta är en första orientering om hur den nationella arkivdatabasen 

är tänkt att förverkligas. 

47

för alla) arkivregister och Arkivregister Stockholms län. ARKIA är 

ett programpaket för persondatorer, utvecklat vid Landsarkivet i 

Lund, som innehåller tre delar; förteckningsstöd, förteckningsbas 

och arkivregister. Delarna är utvecklade för användning på institutioner 

som förvarar arkivbestånd. I ARKIA:s arkivregister ges 

möjlighet att utväxla information med det datoriserade nationalregistret. 

Genom en samordning av REA, ARKIA och Arkivregister Stockholms 

län för registrering av enskilda arkiv kan enhetlig information 

åstadkommas. Detta ger hög kvalitet på databasen och därmed 

på sökresultatet. På samma sätt bör en samordning komma till 

stånd vad gäller registrering av den offentliga sektorns arkivbildare. 

En arbetsgrupp inom DARK-gruppen har tagit fram ett förslag 

till samordning som kan ligga till grund för det fortsatta arbetet. 

Bl a bör man studera det ambitiösa sätt på vilket arkivbildares funktion 

registreras i USA. Denna registrering har stor betydelse för det 

kunskapssystem som skall utvecklas i Linköping, se nedan. 

Offentliga och enskilda arkivbildare kan registreras på fyra olika 

nivåer, se figur 2. Om registreringsnivån är serie eller volym hamnar 

arkivbildaren i förteckningsbasen annars enbart i arkivregistret. 

Arkivregister 

Förteckningsbas 

Nivå 

Arkivbildare 

Bestånd 

Serie 

Volym 

Informationskälla 

GIFRI/RENARKIA 

GIFRI/RENARKIA 

Beståndsregiste-r/handbok för 

administrativ historia 

Beståndsöversikter 

SVAR/DORNARKINMAIS 

Figur 2. Nivåfördelning i arkivregister ochförteckningsbas. G/FRI (Generalinventering, 

förtecknings- och registerinventering), MAIS (Magnetbandsinventeringssystem), 

SVAR (Svensk arkivinformation). REA (Registrering 

av enskilda arkiv). ARK/A (Arkivinformation för alla) och 

DORA (Domboksregistrering i Riksarkivet). 

Inom NAD-programmet kommer en insamling av tillgänglig datoriserad 

arkivinformation att göras från olika källor, se figur 2 ovan. 

Erfarenheterna från detta arbete kan sedan användas för att underlätta 

en fortsatt samordning av arkivsektorns datorisering. 

Det primära målet i första skedet är att få fram ett beståndsregister 

för Riksarkivet, de olika landsarkiven och till viss del andra arkivinstitutioner 

med uppgift om arkivbildare, arkivnamn, beståndets 

tidsomfång, kategoritillhörighet och försvarande institution. 

49

Därefter kommer uppgifterna successivt att kunna kompletteras. 

Alla judiciella arkivbildares arkivförteckningar kommer att matas 

in i samband med konverteringen av mikrofilmat domboksmaterial 

inom DORA (Domboksregistrering i Rjksarkivet)-projektet 

som drivs i SVAR:s (Svensk arkivinformation) regi. 

Kunskapssystemet utvecklas som en del av KAM (Kunskapssystem 

i arkivmiljö)-projektet i samarbete med Linköpings universitet. 

Systemet skall vägleda forskaren i svensk administrativ historia 

och ge förslag på arkivmaterial som kan besvara olika frågeställningar. 

Kunskapssystemet ansluts till förtecknings- och topografibasen 

och sökstrategin kan åskådliggöras som i figur 3. 

Funktionsdel Geografisk del 

Funktion 

Ärendetyp 

Topografi 

Myndighetstyp Aktuell myndighet l 

l 

l 

l 

Figur 3. Återsökningsstrategi i kunskapssystemet. 

Arkivförteckningsdel 

Arkivförteckning 

Vägledning i 

arkivförteckning 

De två sistnämnda databaserna kommer att utvecklas inom NADprogrammet 

och utgör en bra testmiljö för kunskapssystemet när 

det byggs upp i Linköping. 

De hjälpregister som kommer att finnas i den nationella arkivdatabasen 

är t ex bouppteckningsregister, personregister och 

· brevskrivareregister. De utgör alla olika former av stödregister som 

möjliggör eller underlättar en effektiv återsökning av arkivinformation. 

Ett av de viktigaste registren, som har avgörande betydelse 

för KAM-projektet, är den ovan nämnda topografibasen. Den föreslås 

innehålla en karta över Sverige i skala l :250 000 med uppgifter 

om administrativa gränsförändringar från början av 1600-talet 

intill våra dagar. 

Utgångspunkten tas i SCB:s fastställda koder för Sveriges församlingar 

ett visst utgångsår. Församlingarna eller kyrkasocknarna 

är de administrativa områden som varit mest stabila från 1600talet 

och framåt. 

Till dessa församlingskoder kopplas ekonomiska kartans koordinater, 

vilka även används av Centralnämnden för fastighetsdata 

50

(CFD) vid deras fastighetsregistrering. Det går därigenom att registrera 

enskilda fastigheter men det bör betonas att en databas med 

fastighetskoordinater för hela landet är oerhört stor och skrymmande. 

Den ekonomiska kartan är indelad i rutor dels om 5 x 5 km 

i skala l: l O 000 och dels om 10 x 10 km i skala l :20 000 och denna 

koppling innebär samtidigt att det skapas ett register till den ekonomiska 

kartans olika kartblad. 

Med valet av församlingsnivån som minsta gemensamma nämnare 

går det att slå broar till andra topografiska koder exempelvis 

GEO-koden och Riksantikvarieämbetets topografiska kod. 

Församlingarna utgör sedan grunden för andra administrativa 

områden, exempelvis kommun- och länsindelning, och till varje 

område knyts en tidsuppgift som anger hur länge indelningen varit 

giltig. 

De gränsförändringar som har påverkat församlingarnas storlek 

över tiden dokumenteras och beskrivs i en löpande text i anslutning 

till respektive församling. Vid sökning görs användaren uppmärksam 

på att en förändring har ägt rum och får då ta del av denna information 

och kan själv bedöma om förändringen påverkar sökresultatet. 

Dvs om sökning även bör göras i angränsande församlingar. 

Figur 4 visar grafiskt hur det ovan beskrivna systemet ser ut. 

Kartbild 

Administrativa gränser 

Databas 

församlingar 

Församlingens 

relation till 

administrativa 

områden 

Härad + tid 

Kommun + tid 14----1 

Län + tid 

Figur 4. Grafisk beskrivning av den topografiska databasen. 

Gränsförändringsdokumentation 

Löpande text 

51

De administrativa områden som bör prioriteras är förslagsvis; 

Läns-, kommunal-, militär-, stifts-, fögderi- och judiciella indelningar. 

Medan man på sikt även bör registrera andra indelningar såsom 

pastorat, kontrakt, länsmans-, landsfiskals-, polis-, åklagar-, 

kronofogde-, tull-, lots-, kustbevaknings-, sjömanshus-, lantmäteridistrikt, 

skogsstatens revir-, landstingsindelning, bergmästarämbetets 

indelningar, hushållningssällskap och handelskamrar. 

Distributionen av NAD:s information kan ske via telenät, CDskiva, 

mikrokort eller i någon form av tryck. Inom planeringsgruppen 

föreslås att en satsning görs inom NAD-programmet som siktar 

på pressning av en CD-skiva vintern 1992. Skivan uppdateras därefter 

årligen och säljs till självkostnadspris. Det vore värdefullt att 

kunna ha med följande information på en CD-skiva; 

l. Allmän information 

Svensk arkivguide 

Svensk arkivbibliografi 

2. Beståndsregister l översikter 

REA 

ARKIA m fl lokala register 

Arkivregister Stockholms län 

Beståndsöversikter (RA/LA/ Arkivet för ljud och bild/andra 

arkivinst) 

SV AR/BED A (Bebyggelsehistorisk databas)/DORA 

3. Hjälpregister 

Slagords/ s ö kordsregister 

Topografibas 

Pergamentsomslagsregister (RA) 

Bouppteckningsregister 

Personregister (Emigrantinstitutet och Stockholms historiska 

databas) 

4. Litteratur- och museiinformation 

Litteratur från vitterhetsakademin 

Utsnitt ur nordiska museets föremålssamling 

Anledningen till att CD-satsningen anses gynnsam är att vissa bibliotek 

sommaren 1990, efter erbjudande från Bibliotekstjänst, har 

börjat byta ut sina mikrokortsläsare mot persondatorer med tillhöradne 

CD-spelare. Härigenom möjliggörs distribution av information 

till allmänheten på ett sätt som inte varit möjlig tidigare. 

Kostnaderna för CD-utrustning och CD-tillverkning har samtidigt 

minskat och ligger nu på en nivå som är attraktiv även för privatpersoner. 

52

NY LAGSTIFTNING OCH AKTUELLA 

UTREDNINGAR 

Arkivlagen. En översikt 

Av Claes Gränström 

En ny arkivlag trädde i kraft den l juli 1991. Lagen gäller både den 

statliga och kommunala sektorn. En arkivförordning trädde samtidigt 

i kraft avseende i huvudsak den statliga sektorn. Inom den 

kommunala sektorn kommer respektive kommun att fastställa ett 

reglemente som reglerar arkivhanteringen. I lagen, förordningen 

och de kommunala reglementena kommer arkivhanteringen hos 

statliga och kommunala myndigheter eller motsvarande att regleras. 

Även de statliga och kommunala arkivmyndigheternas verksamhet 

beskrivs i dessa. Riksarkivet kommer med stöd av arkivförordningen 

att ge ut föreskrifter och allmänna råd om statliga 

myndigheters arkivvård. 

Bakgrunden till denna lagstiftning går flera år tillbaka i tiden. Efter 

en rad utredningar inom olika områden, som inte lett till resultat 

anmälde regeringen till riksdagen att man beslutat tillkalla en särskild 

utredare med uppgift att se över vissa arkivfrågor. Uppdraget 

syftade till att få till stånd en bred översyn av hela den offentliga arkivverksamheten, 

med preciseringar av bl a målen och ambitionsnivåerna 

i både ett kortsiktigt och långsiktigt perspektiv. Ä ven den 

enskilda sektorns arkivfrågor skulle behandlas. Arkivutredningen 

har redovisat resultatet av sitt arbete i betänkandet Öppenhet och 

minne. Arkivens roll i samhället (SOU 1988: 11). Även andra utredningar 

lämnade nästan samtidigt betänkanden, som rör arkivfrågor, 

nämligen Arkiv för individ och miljö (SOU 1987:38) samt Integritetsskyddet 

i informationssamhället. Grundlagsfrågor (SOU 

1987:8). En mer samlad redovisning av arkivverksamheten har inte 

tidigare gjorts till riksdagen. Att så nu skedde i arkivpropositionen 

(prop 1989/90:72) och att riksdagen godkänt arkivpolitiken, är 

mycket glädjande och kan ses som den viktigaste händelsen i svensk 

arkivistik under 1900-talet. I arkivpropositionen behandlades inte 

enbart lagstiftningsfrågor utan även prioriteringar m m. Ovan 

nämnda regler ersätter bl a kommunallagens bestämmelser, allmänna 

arkivstadgan, allmänna gallringsförordningen och en rad 

andra förordningar inom det statliga området. Samtidigt ändras 

flera andra lagar för att harmoniera med arkiv lagen. 

Det mest väsentliga med den nya regleringen är inte att frågorna 

lyfts upp på en viss nivå, även om detta i sig är viktigt för att mark e- 

53

a arkivfrågornas vikt i ett modernt komplext samhälle. Det mest 

väsentliga är att arkivens syften beskrivs och att riksdagen har tagit 

ställning till dessa. Den rättsliga aspekten knyter framför allt an till 

handlingsoffentligheten, dvs rätten att ta del av allmänna handlingar. 

Arkiven är också en del av förvaltningens och myndigheternas 

samlade system för informationshantering. De skall vidare tillgodose 

rättskipningens behov av information. Arkiven är också viktiga 

resurser för forskning och massmedia. En förutsättningslös och 

högkvalitativ forskning är en förutsättning för att ett demokratiskt 

och utvecklat samhälle skall fungera. Vid sidan av den professionellt 

bedrivna forskningen finns ett annat mer folkligt utnyttjande 

av arkiven, där utnyttjandet mer kan sägas drivas av vetgirighet och 

kunskapstörst. Det är viktigt att detta slag av användande som 

mera är uttryck för personligt engagemang och kunskapssökande 

möjliggörs. I detta avseende närmar man sig den roll som kan kallas 

arkivens kulturhistoriska och som inte kan avgränsas från den 

forskningspolitiska. 

I sig kan sägas att syftena med arkiven inte har undergått några 

avgörande förändringar under överskådlig tid. Det ligger inte heller 

i arkivverksamhetens långsiktiga natur. Vad som kan sägas är att de 

olika syftena har betonats olika under olika tider. Hela tiden måste 

man beakta att de olika momenten i arkivhanteringen inte kan ses 

isolerade från varandra. Det får aldrig bli fråga om ett antingeneller 

utan kontinuiteten måste alltid betonas, dvs ett både -och. 

Grunden för den offentliga arkivverksamheten i Sverige kan sägas 

vara principen att alla medborgare har rätt att ta del av allmänna 

handlingar, handlingsoffentligheten. Bestämmelserna härom 

återfinns i tryckfrihetsförordningens andra kapitel. Detta medför 

att enskilda arkivbildare generellt sett faller utanför arkivlagens 

regler. Detta faktum gör dem inte mindre värdefulla för forskning 

eller andra användare. 

I ett antal andra lagar som reglerar register och aktmaterial, där 

integritetsfrågorna är framträdande, har det tagits in bestämmelser 

om bevarande och gallring. Arkivlagen anger att det arkivmaterial 

som blir kvar efter gallring skall tillgodose de ändamål som redovisas 

i portalparagrafen, nämligen insynsintresset, rättskipningens 

och förvaltningens behov samt forskningens behov. Vidare skall 

det förhållandet att arkiven utgör en del av kulturarvet beaktas. Avvikande 

regler härifrån skall i regel anges i lag, i undantagsfall i förordningen. 

Det säger sig självt att dessa olika intressen kommer i 

konflikt med varandra, dvs integritetskänsligt material är ofta viktigt 

från olika synpunkter. När uppgifter i allt större utsträckning 

lagras på olika typer av ADB-media ökar denna problematik, nämligen 

att göra en avvägning mellan de olika intressena. I och med 

tankarna i arkivlagen och dess förarbeten har vi fått en god utgångspunkt 

för en reformerad registerlagstiftning, som kan garan- 

54

tera en noggrann och väl avvägd balans mellan intressena att bevara 

resp gallra ADB-baserade personuppgifter. 

I och med den nya arkivlagen och arkivförordningen upphävs en 

rad andra förordningar och även riksarkivets tillämpningscirkulär. 

Arkivförordningen ersätter allmänna arkivstadgan och delegerar 

en rad uppgifter till riksarkivet. Meningen är inte att regeringen 

eller riksdagen skall meddela detaljföreskrifter utan att de myndigheter 

som besitter den speciella fackkunskapen som är erforderlig 

utvecklar metoder för arkivverksamheten. På den statliga sidan 

finns fackkunskapen hos arkivmyndigheterna, främst då riksarkivet. 

För kommunernas vidkommande inrättas arkivmyndigheter 

med motsvarande uppgifter. Styrningen av arkivverksamheten kräver 

en rad föreskrifter av fackkaraktär. Uppgiften att svara för 

denna normgivning ankommer på riksarkivet och i någon mån på 

krigsarkivet, precis som hittills. Motsvarande uppgift inom den 

kommunala sektorn bör i första hand ankomma på kommunerna 

själva. 

Ett intensivt och mycket krävande arbete pågår och har pågått 

under ett par års tid för att ta fram de nya föreskrifterna. Det är 

nödvändigt med en helt ny struktur och hierarki. Det gäller att få 

fram ett regelsystem med ett innehåll som är så tidsoberoende som 

möjligt. Vidare måste en samordning ske inom den offentliga sektorn, 

då samma förutsättningar gäller. En stor del av samordningsarbetet 

sker i den kommunala samrådsgruppen. 

Efter arkivlagen och redan innan denna har trätt i kraft har annan 

lagstiftning utarbetats som hänvisar till arkivlagens bestämmelser. 

Jag tänker då närmast på lagen om folkbokföringsregister, 

där man beträffande gallringen hänvisar till arkivlagens regelsystem. 

En annan utredning, som ännu inte är avslutad men redan avlämnat 

två betänkanden och där gallringsfrågan behandlats, är datalagsutredningen. 

I denna diskuteras bl a hur balansen mellan integritetsintressena 

och bevarandeintressena kan åstadkommas. 

Datalagsutredningen avser att fortsätta sitt arbete men skall ombildas 

till en parlamentarisk kommitte. En fråga där dessa intressen 

verkligen ställs mot varandra är i utredningen om socialförsäkringsregisterlag, 

eller den s k F AS 90 utredningen. Lagförslaget låter 

integritetsintresset ta överhanden och menar att bevarandeintressena 

får tillgodoses genom individurval och intensivområdes bevarande. 

Även i flera andra fall blir olika arkivfrågor aktuella eller 

berörs arkivverksamheten. Ett sådant exempel utgörs av de förslag 

som nyligen lämnats av upphovsrättsutredningen och iirkivdepåkommitten. 

Ett annat exempel utgörs av privatiseringssträvandena 

både inom statlig och kommunal verksamhet, vilket medför att tidigare 

offentlig verksamhet kan undandras insyn. Man kan således 

konstatera att en rad olika arkivfrågor kommer att vara mycket aktuella 

under hela 1990-talet och givetvis även senare. 

55

Folkbokföringsreformen och arkivfrågorna 

Av Karl-Gustaf Andersson 

·utredningsarbetet 

Beslut om en omorganisation av folkbokföringen fattades av riksdagen 

den 28 oktober 1987. Omorganisationen skulle genomföras 

den l juli 1991. Folkbokföringen skulle då överföras från pastorsämbetena 

till de lokala skattemyndigheterna. 

I början av år 1988 tillsattes en särskild organisationskommitte, 

OFF, som skulle utreda frågorna kring omorganisationen. I de direktiv 

som regeringen utfärdade uppdrogs bland annat åt kommitten 

att beträffande folkbokföringens arkiv lämna förslag om den 

framtida förvaringen. Vidare betonades vikten av "att de framtida 

arkiven upprättas och vårdas på ett sådant sätt att kontinuitet och 

tillgänglighet garanteras". 

Kommitten kunde i februari 1990 överlämna ett delbetänkande 

(SOU 1990:18) Lag om folkbokföringsregister mm. Betänkandet 

har efter remissbehandling resulterat i en lag om folkbokföringsregister 

(SFS 1990:1536) som trädde i kraft 1991-07-01. 

Kommitten har avgivit ytterligare ett betänkande, i praktiken ett 

slutbetänkande, (SOU 1990: 109) Författningsförslag med anledning 

av ny folkbokföringsorganisation m m. Detta betänkande är i 

skrivande stund under remissbehandling. Det innehåller bl a förslag 

till en mängd förändringar i lagar och förordningar som en 

följd av omorganisationen. I betänkandet ingår även förslag till en 

förordning om folkbokföringsregister. En sådan skall innehålla bestämmelser 

om när och hur registrering skall ske i folkbokföringsregistren, 

om vilka underrättelser om registrerades förhållanden 

som skattemyndigheten skall lämna till olika organ och om bevis 

över registerinnehålL Av innehållet i betänkandet skall även nämnas 

förslaget till förordning om ärenderegistrering (diarieföring). 

slutligen finns i betänkandet förslag till ändringar av vissa andra 

författningar som exempelvis folkbokföringskungörelsen samt ett 

förslag till införande av ny folkbokföringslag, ett förslag som av 

viss anledning skall behandlas närmare nedan i avsnittet om pastorsämbetena 

efter omorganisationen. 

Den nya folkbokföringslag som föreslås införd föreligger för övrigt 

i form av ett slutbetänkande från 1983 års folkbokföringskommitte, 

vilket i skrivande stund är under remissbehandling (SOU 

1990:50). Den nya folkbokföringslagen skall träda i kraft samtidigt 

som omorganisationen sker. Här skall inte närmare redogöras för 

innehållet i detta slutbetänkande. Påpekas skall bara att betänkandet 

bl a innehåller förslag om avskaffande av mantalsskrivningen. 

57

Folkbokföringens organisation 

I den kommande folkbokföringen skall den löpande verksamheten 

skötas på lokal nivå. Efter den omläggning av skatteförvaltningens 

organisation som påbörjats 1991-01-01 innebär detta att folkbokföringen 

blir en angelägenhet för de lokala skattekontoren. Försäkringskassorna 

kommer dessutom att medverka i folkbokföringsarbetet 

genom vissa serviceåtaganden som informationslämnande 

till allmänheten, tillhandahållande av blanketter m m. 

Basen i den nya folkbokföringen blir alltså de lokala folkbokföringsregistren 

jämte folkbokföringsdiarierna. Det rör sig i bägge 

fallen om datoriserade register, som skall föras hos de lokala skattekontoren 

och som konstruerats av en projektgrupp på RSV som går 

under beteckningen POFF. Dessutom kommer att finnas ett centralt 

referensregister för hela landet. 

Folkbokföringsregistren 

Innehållet i de lokala folkbokföringsregistren och det centrala referensregistret 

regleras av den nya registerlagen. 

I de lokala registren skall ingå uppgifter om de personer som är 

eller har varit folkbokförda inom det verksamhetsområde för vilket 

registret har förts. De uppgifter som får finnas är: personnummer, 

namn, adress, folkbokföringsfastighet, folkbokföringsort och 

folkbokföring under särskild rubrik, födelsehemort och födelseort, 

medborgarskap, civilstånd, make, barn, föräldrar och vårdnadshavare 

eller annan person som den registrerade har samband 

med inom folkbokföringen och om sambandet är grundat på adoption. 

Dessutom får finnas uppgift om sjömansregistrering, inflyttning 

från utlandet, avregistrering vid dödsfall, dödförklaring, 

flyttning till utlandet eller obefintlighet samt slutligen uppgift om 

gravsättning. 

Det centrala registret får innehålla uppgifter om personer som är 

eller har varit folkbokförda i landet eller som annars tilldelats personnummer. 

För dessa får anges personnummer samt grunden för 

personnummertilldelningen samt de senast registrerade uppgifterna 

beträffande namn och avregistrering med upplysning om det lokala 

register där uppgifterna har hämtats. 

I registerlagen anges även för vilka ändamål de lokala registren är 

inrättade. För det första skall de användas för registrering av uppgifter 

om fysiska personer och handläggning av ärenden enligt folkbokföringsförfattningarna 

och andra författningar. Ur registren 

får vidare tillhandahållas uppgifter för myndigheter och enskilda. 

Med hjälp av registren skall för den framtida forskningens bruk få 

framställas längder som skall förvaras hos arkivmyndigheterna. 

Slutligen får registren användas för planering och tillsyn av folkbokföringsverksamheten. 

58

Det centrala registret får framställas för författningsenlig handläggning, 

framställning av personbevis, uttag av längder samt planering 

och tillsyn av folkbokföringsverksamheten. skattemyndigheten 

i länet är registeransvarig för de lokala register som förs inom 

länet och även registeransvarig för uppgifter i det centrala registret 

avseende person som är eller har varit folkbokförd inom myndighetens 

ver,ksamhetsområde eller som av myndigheten tilldelats persannunimer 

utan att vara folkbokförd i Sverige. 

Terminalåtkomst till registren får endast finnas hos det lokala 

skattekontor för vars verksamhetsområde registret förs. Alla skattemyndigheter 

kommer att ha terminalåtkomst till det centrala registret. 

Uppgifter ur ett register får lämnas ut på medium för automatisk 

databehandling endast om det finns en lag eller förordning som kan 

ligga till grund för ett utlämnande eller om det finns ett medgivande 

från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. De 

sökbegrepp som får användas i registren är även angivna i lagen. 

Det skall slutligen noteras att frågan om gallring av uppgifter i registren 

är inskriven i lagens sista paragraf. Där anges att gallring i 

det centrala registret och i de lokala registren sker i enlighet med 

arkivlagens bestämmelser. Det kan vara av intresse att i detta sammanhang 

följa behandlingen av den känsliga frågan om gallring 

från betänkande till färdig lag. 

I folkbokföringskommittens delbetänkande (SOU 1990: 18 s 152 

f) angavs beträffande gallring av uppgifter i de lokala registren, att 

huvudregeln bör vara den att de flesta uppgifter skall bevaras åt eftervärlden, 

men att detta skulle ske genom uttag av olika typer av 

längder. Därmed skulle uppgifterna i själva registren kunna gallras, 

sedan längduttag gjorts. Integritetsskäl som kan motivera ett förstörande 

av uppgifter fick alltså enligt kommittens åsikt stå tillbaka 

för forskningens behov. 

Enligt kommittens åsikt borde gallringsfrågorna regleras i den 

nya lagen om folkbokföringsregister. Beslut i alla gallringsfrågor 

skulle fattas av riksarkivet. 

Lagrådsremissen anslöt till kommittens åsikt om ett bevarande, 

tills längduttag kunde göras, av de uppgifter i registret, vilka kunde 

vara av betydelse från forskningssynpunkt. Någon särskild reglering 

om gallring i den nya lagen ansågs dock inte behövas utan skulle 

i stället göras i förordning. Beslut i gallringsfrågor skulle meddelas 

av riksarkivet efter samråd med datainspektionen. 

I yttrande över lagrådsremissen ansåg datainspektionen att dess 

skyldighet att enligt datalagen meddela föreskrifter om gallring i register 

som statsmakterna inrättat kvarstod även efter arkivlagens 

ikraftträdande den l juli 1991, om inte statsmakterna meddelat särskilda 

föreskrifter. 

I regeringspropositionen (1990/91 :53) angavs som kommentar 

59

till datainspektionens yttrande att det kunde finnas anledning att 

meddela sådana särskilda föreskrifter, när det gällde gallringen av 

uppgifter i folkbokföringsregistren. Detta skulle då ske genom en 

särskild förordning. Frågan avsågs lösas i samband med att regeringen 

tog ställning tilllängduttagen. 

En redogörelse för bestämmelserna om gallring av personregister 

i arkiv- och datalagarna gjordes i kulturutskottets yttrande. Utskottet 

föreslog att bestämmelse om gallring i lokalt folkbokföringsregister 

och centralt referensregister skulle tas in i lagen. 

skatteutskottet delade i sitt betänkande kulturutskottets uppfattning. 

Riksdagen beslutade i enlighet med detta och i den fastställda lagen 

om folkbokföringsregister (SFS 1990: 1536) ingår alltså som 

§ 13 bestämmelsen om att gallring sker i enlighet med arkivlagens 

föreskrifter. 

Folkbokföringsdiarierna 

På de lokala skattekontoren skall även finnas datoriserade folkbokföringsdiarier. 

Dessa skall regleras genom en särskild förordning, 

som i skrivande stund allså är under remissbehandling. Diariet 

skall samverka med folkbokföringsregistret. Man skall kunna 

ta del av uppgifter från bägge registren samtidigt. 

Diarierna förs i första hand för att tillgodose kravet på registrering 

av allmänna handlingar. De skall också användas för kontroll 

av handläggningen av enskilda ärenden, för maskinell bevakning 

av begärda kompletteringar och för administrationen av folkbokföringsverksamheten. 

Uttag av längder för framtida forskning är 

även för diarierna ett registerändamåL Registeransvar och terminalåtkomst 

föreslås reglerade på motsvarande sätt som för folkbokföringsregistren. 

Det bör noteras att gallringsfrågan inte är reglerad i författningsförslaget, 

något som i remissbehandlingen kommer att tas upp till 

behandling från arkivhålL 

Registrering av ett ärende i diariet innebär oftast även en registrering 

i folkbokföringsregistret. Själva diariet kommer att innehålla 

ett begränsat antal integritetskänsliga uppgifter. Förutom de uppgifter 

som krävs enligt sekretesslagen kommer diarierna att innehålla 

en hel del uppgifter av främst administrativ karaktär. Beträffande 

de uppgifter av känslig karaktär som kan finnas i själva diariet 

föreslås integritetsskyddet förstärkt genom att användningen 

av uppgifterna som sökbegrepp inte tillåts. . 

60

Pastorsämbetena efter omorganisationen 

Genom att folkbokföringen överförs ilfl annan myndighet försvinner 

en viktig bit av pastorsämbetenas verksamhet. Beträffande pastorsämbetena 

efter 1991-07-01 kan i korthet nämnas att dessa då 

kommer att påbörja en ny form av registerföring. Man skall här 

kunna välja mellan en datoriserad och en manuell sådan. Basen blir 

ett församlingsregister. Dessutom kommer register föras över de 

speciella kyrkliga förrättningarna dop, konfirmation, vigsel och 

begravning. 

I det ovannämnda förslaget tilllag om införande av ny folkbokföringslag 

m m finns en för arkivväsendet väsentlig paragraf intagen 

som återverkar på pastorsämbetenas arbete efter 1991-07-01. 

Där föreskrivs att pastor skall svara för vården av de kyrkobokföringshandlingar 

som bildats fram tom 1991-06-30, till dess att 

handlingarna kan överlämnas till statlig arkivmyndigheL Det torde 

här röra sig om minst en tioårsperiod, då pastorsämbetena alltså 

kommer att svara för tillhandahållande av uppgifter ur kyrkoböckerna 

som förts fram till tidpunkten för omorganisationen. 

Folkbokföringsreformen och arkivfrågorna 

Omorganisationen ger upphov till en mängd arkivfrågor som förhoppningsvis 

efterhand skall kunna få en acceptabel lösning. Man 

kan här nämna några av de viktigaste: Hur skall till exempel folkbokföringsverksamhetens 

handlingar integreras i den arkivbildning 

i övrigt som kommer att finnas hos skattekontoren? Hur skall 

gallringsfrågorna lösas? Vilka åtgärder krävs från arkivhåll, när 

det gäller de framtida kyrkoarkiven. Vad skall i form av längder tas 

ut från folkbokföringsregistren för att den framtida forskningens 

behov skall tillgodoses? Hur och när skall leverans ske till arkivmyndigheterna 

av kyrkobokföringshandlingarna t o m 1991-06-30? 

Utredningsarbete rörande arkivfrågor med anledning av folkbokföringsreformen 

har bedrivits sedan 1988. Här skall ges en kort 

resume. 

I juni 1988 tillsatte riksarkivet en särskild arbetsgrupp för att 

''bl a utreda följderna för landsarkiven vid överförandet av ansvaret 

för folkbokföringen från kyrkan tilllokal skattemyndighet och 

fösäkringskassan" . Gruppen fick benämningen ROFF och bestod 

av arkivrådet Claes Gränström, landsarkivarie Werner Pursche, 

l :e arkivarierna Ulla Johanson, Karl-Gustaf Andersson och Kjell 

Hoffman. Senare har tillkommit byråchefPer J ansson och l :e arkivarie 

Britta Joneli Ericsson. Gruppen blev i praktiken forum för behandling 

av samtliga frågor som uppkom till följd av folkbokföringsreformens 

genomförande. 

De utredningar som initierats inom gruppen 1988-1989 har resulterat 

i följande: 

61

1989-01-23. PM. Folkbokföringsmaterialet. Omfattning och 

kostnadsberäkning. Utredare: K-G Andersson. 

Här beräknas omfattningen av kyrkobokföringshandlingarna 

to m 1991-06-30 och kostnaderna som kommer att vara förknippade 

med ett överförande av materialet till arkivmyndigheterna. Promemorian 

har gått vidare till den statliga arkivdepåkommitten. 

1989-03-13. Riksarkivets skrivelse tilllandsarkiven och stadsarkiven 

i Stockholm och Malmö beträffande förtecknande av kyrkoarkiven 

och hanteringen av församlingsboken efter folkbokföringsreformens 

genomförande samt behandlingen av det kyrkokommunala 

materialet. Till grund för skrivelsen låg två utredningar utförda 

av Werner Pursche och Kjell Hoffman. 

skrivelsen ger vissa preliminära ställningstaganden som att kyrkoarkivförteckningarna 

inte skall avslutas i och med omorganisationen. 

Beträffande församlingsboken planeras en samsortering av 

bladen och en förvaring i för ändamålet särskilt anskaffade kartonger. 

1989-10-17. PM angående uttag för forskningsändamål ur det 

framtida folkbokföringsregistret. Utredare: K-G Andersson med 

förarbete även av Ulla Johanson. 

Genom denna PM initieras arbetet med förslag till vad som i 

form av längder skall tas ut ur folkbokföringsregistren. 

I utredningsarbetet ingick för samtliga dessa tre nämnda utredningar 

en remissomgång tilllandsarkiven och stadsarkiven i Stockholm 

och Malmö. 

1989-10-18. Förslag på innehåll i Riksarkivets föreskrifter och 

allmänna råd för pastorsämbetena efter folkbokföringens flyttande 

tilllokal skattemyndighet efter den l juli 1991. Utredare: Ulla 

Johanson. 

Förslaget ligger till grund för den skrivelse som 1991-02-20 översänts 

från riksarkivet till pastorsämbetena beträffande vissa förteckningsåtgärder 

efter 1991-07-01. En fortsatt utredning beträffande 

kyrkoarkivsidan planeras under hösten 1991. 

1989-11-21. PM rörande de åtgärder riksarkivet bör vidta i fråga 

om de lokala skattemyndigheternas arkivvård efter folkbokföringsreformens 

genomförande. Utredare: Werner Pursche. Promemorian 

har legat till grund för det fortsatta utredningsarbetet 

som beskrivs nedan. 

Utöver de av ROFF initierade utredningarna gjorde även riksarkivets 

arbetsgrupp för mikrofilmning av folkbokföringsmaterial, 

bestående av Lars Otto Berg, Bengt Erik Näsholm och Börje Justren, 

en särskild utredning med sedvanlig remissbehandling som resulterade 

i: 

1988-12-05. Rapport angående mikrofilmning av folkbokföringshandlingar. 

I denna rapport ges motivering för vilka handlingar av kyrko- 

62

okföringshandlingarna t o m 1991-06-30 som bör mikrofilmas i 

samband med överförandet till arkivmyndigheterna och kostnaden 

för detta arbete. Rapporten har gått vidare till den statliga arkivdepåkommitten. 

Vid sammanträde i folkbokföringskommitten (OFF) 1989-11-21 

beslutades att ett betänkande angående registerlag skulle läggas 

fram i januari 1990. Ett särskilt utredningsuppdrag gavs till riksarkivet. 

I uppdraget ingick bl a' 'att lägga fram lösningar för att garantera 

kontinuiteten, framförallt beträffande framtagande av 

olika längder''. Ovannämnda promemorior 1989-10-17 och 1989- 

11-21 fick bli en grund för denna del av utredningsarbetet som resulterade 

i: 

1990-01-22. Utredning avseende uttag av folklängd och andra 

längder ur det framtida systemet för folkbokföring och gallringsfrågor 

avseende detta system. Utredare: K-G Andersson. 

Utredningen gick på remiss tilllandsarkiven och stadsarkiven i 

Stockholm och Malmö och behandladesiROFF. Den ingick sedan 

som bilaga i OFF:s delbetänkande (SOU 1990: 18). 

Sedan POPP-projektet, alltså den grupp inom riksskatteverket 

som utreder frågor kring omorganisationen av folkbokföringen, 

under våren 1990 börjat analysera frågor om hur folkbokföringsmaterialet 

skulle bevaras för verksamhetens eget behov, inleddes 

ett samarbete mellan RA/ROFF och RSV /POFF. Detta resulterade 

i en kompletterande utredning med ett reviderat förslag avseende 

längduttagen, nämligen: 

1990-08-09. Promemoria avseende längder i den nya folkbokföringen. 

Utredare: Björn Sjökvist RSV /POFF och K-G Andersson 

RA/ROFF. 

I detta förslag föreslås uttag av en kameralt uppställd folklängd, 

kronologiska längder avseende födslar, in- och utflyttningar, äktenskap 

och dödsfall samt en avgångslängd, som skulle bestå av i 

princip alla uppgifter i personposterna för avregistrerade personer, 

alltså de som dött, emigrerat eller förklarats obefintliga. Även diariet 

skulle tas ut i form av en diarielängd. 

Förslaget har via OFF gått vidare till regeringskansHeL Liksom 

diarieföringen kommer även frågan om längduttagen att regleras 

genom en förordning. 

Samarbetet mellan RA och RSV resulterade även i: 

1990-09-19. Förslag tilllayout för kronologiska längder. Utredare 

K-G Andersson. 

1990-09-25. Frågor kring folklängd och förslag tilllayout för avgångslängd. 

Utredare: Björn Sjökvist. 

Ä ven dessa utredningar gick på remiss tilllandsarkiven och stadsarkiven 

i Stockholm och Malmö och behandlades i ROFF. 

Frågorna kring längduttagen avbröts tillfälligt genom den nya 

utredningsfas som inträdde 1990-10-01. Då RSV erhållit medel för 

63

fortsatta utredningar avseende arkivfrågor i den framtida folkbokföringen 

slöts då ett avtal mellan RSV och RA om en utredning avseende 

dessa frågor. 

1991-02-04. Arkivfrågor inom folkbokföringen l. Utredare: K 

G Andersson. 

Som ett led i denna utredning anordnades på riksarkivet den 20 

november 1990 en konferens rörande arkivfrågor i den framtida 

folkbokföringen med deltagare från arkivmyndigheterna och riksskatteverket. 

Utredningen 1991-02-04 är i skrivande stund översänd för remissbehandling 

tilllandsarkiven och stadsarkiven i Stockholm och 

Malmö och kommer 1991-04-19 att diskuteras på ROFF:s sammanträde. 

I utredningen dras riktlinjer upp för den framtida arkivbildningen, 

ges förslag till vissa tillfälliga föreskrifter för skattekontoren 

med avseende på arkivvården samt ges även förslag till viss gallring. 

Utredningen kommer att få sin fortsättning under hösten 1991. 

Den kommer då främst omfatta en gallringsutredning avseende de 

diarieförda inkomna handlingarna och sådana handlingar, för vilka 

allmänna gallringsföreskrifter kan tillämpas. 

Det fortsatta utredningsarbetet avseende längduttagen, som har 

bedrivits i samråd mellan RSV /POFF och RA/R OFF och som resulterade 

i ovannämnda layoutförslag planeras kunna fortsättas 

under året. Med avseende på längdmaterialet återstår kostnadsberäkningar 

för uttagen, frågor om uttagsmedium samt ytterligare 

överväganden beträffande länduttagens layoutmässiga utförande. 

Arbetet med att slutgiltigt lösa frågorna rörande folkbokföringshandlingarna 

med avseende på arkiv bildning, förtecknande m m 

föreslås sedan integrerat med det utredningsarbete som pågår inom 

SOL 90 avseende utarbetande av nya arkivföreskrifter för skattemyndigheterna 

och dess enheter. I den för ändamålet avsedda arbetsgruppen 

ingår deltagare från riksarkivet, landsarkiven och 

skatteförvaltningen med personal från riksskatteverket och skattemyndigheterna 

adjungerade vid behov. Gruppen siktar mot en färdig 

produkt under hösten 1992 eller våren 1993. 

Sammanfattningsvis kan man när det gäller utredningsverksamheten 

avseende arkivfrågorna göra vissa konstateranden som kan 

vara värda att hålla i minnet för framtiden. 

Arbetet påbörjades genom bildande av ROFF-gruppen, vilket 

skedde endast cirka fyra månader efter det att det officiella utredningsarbetet 

avseende folkbokföringsreformen startat genom inrättandet 

av folkbokföringskommitten (OFF).· 

Arbetet har hela tiden bedrivits i samarbete med såväl OFF som 

RSV. Det ursprungliga förslaget tilllängduttag utarbetades från arkivhåll 

och ingick i OFF: s betänkande. Det fortsatta utredningsarbetet 

har bedrivits i samråd med RSV. Möjligheten till påverkan 

64

från landsarkiven och stadsarkiven i Stockholm och Malmö har eftersträvats 

genom fortlöpande kontakt som förmedlats av ROPFgruppen 

och dess utredare. 

I avsikten att uppnå de syften med arkivbildningen som föreskrivs 

i den nya arkivlagen har i detta utredningsarbete tillämpats 

en tålamodsprövande och mångfasetterad arbetsmetod som förhoppningsvis 

skall kunna ge nyttiga erfarenheter för liknande arbeten 

i framtiden. 

En av ROFF:s ledamöter kunde vid ett sammanträde med den för 

honom kännetecknande kvickheten i kommentaren konstatera, att 

folkbokföringsreformen var det mest revolutionerande som hänt i 

arkivvärlden sedan slottsbranden 1697. 

Efter att ha levt några år med förberedelserna för reformen finner 

jag detta påstående vara väl värt att begrunda. 

65

arkiv samhälle och forskning 1991:2

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template ?