Ladda hem boken här! - Blekinge museum
Ladda hem boken här! - Blekinge museum
Ladda hem boken här! - Blekinge museum
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
som finns i Istaby har nära paralleller på andra<br />
håll i Sydskandinavien. Kistor av den <strong>här</strong> typen<br />
har dokumenterats bland annat på Slusegårdsgravfältet<br />
på Bornholm, på Vallebergagravfältet<br />
på Österlen och på Stengadegravfältet på Langeland<br />
(Strömberg 1975, Skaarup 1976, Klindt<br />
Jensen 1978, Lind 1991, Björk 2005). Den <strong>här</strong><br />
typen av kistor är känd redan från bronsåldern<br />
i ett antal gravhögar i Skandinavien, men den<br />
är alltså också vanlig i äldre romersk järnålder.<br />
Man kan fråga sig om det inte är sedvänjan att<br />
begrava i stockkistor i Istaby som har lett till<br />
att en stor andel av de vuxna lagts i ryggläge.<br />
Det är svårt att få plats med en person i utpräglad<br />
hockerställning om man inte holkar ur en<br />
väldigt grov stam. Bredden på stockkistorna i<br />
Istaby ligger mellan 0,30 och 0,75 m, men merparten<br />
mellan 0,3 och 0,5 m. Det bör i detta<br />
sammanhang framhållas att några av de förhållandevis<br />
korta men breda gravarna på gravfältet<br />
kan vara rester av gravar där vuxna individer<br />
blivit begravda i hockerställning (t.ex. i A 632).<br />
Detta förblir dock spekulationer eftersom det<br />
inte gått att belägga säkert i något fall.<br />
Flertalet av gravarna med stockkistor har haft<br />
stenram som stöttat upp kring kistan. Fleralet<br />
skelettgravar har också haft en stenpackning<br />
eller stenhög över kistan, som sjunkit ned när<br />
kistan förmultnat. De största och djupast grävda<br />
gravarna utmärker sig tydligt genom att de överlag<br />
är betydligt rikare utrustade och några fall<br />
också mer komplext uppbyggda än merparten av<br />
skelettgravarna på gravfältet (t.ex. A 20, 611 och<br />
37<br />
760). Några av dem är dessutom centralgravar<br />
i stensättningarna på platsen. Det har noterats<br />
i flera sammanhang att statusbetonade skelettgravar<br />
som regel är större och djupare grävda<br />
än genomsnittet. De implikationer detta får i<br />
Istabymaterialet återkommer vi i någon mån till<br />
i samband med gravgåvorna, men framför allt<br />
när det gäller Perspektiv och tolkningar.<br />
Det är endast en skelettgrav i Istaby som är<br />
påtagligt omrörd. Det gäller den rikt utrustade<br />
A 250, där många av gravgåvorna påträffades<br />
huller om buller. Gravens fyllning hade en till<br />
stora delar avvikande karaktär jämfört med de<br />
andra samtida gravarna. I ändarna av graven<br />
fanns partier av gråsvart, ostörd sand, medan<br />
merparten av gravens fyllning bestod av grågul<br />
sand. Några av föremålen i graven påträffades<br />
långt upp i fyllningen och exempelvis låg en<br />
hårnål under gravens enda kvarvarande täckblock,<br />
25 cm ovanför gravens botten. Endast en<br />
del av föremålen påträffades på vad som kan<br />
antas vara deras ursprungliga placering. Sammantaget<br />
styrker iakttagelserna antagandet att<br />
den blivit omrörd.<br />
Det är känt att gravplundring förekommit<br />
under romersk järnålder. På det stora Slusegårdsgravfältet<br />
på Bornholm har plundring av framför<br />
allt de rikt utrustade gravarna varit mycket<br />
vanlig, och det är belagt att det skett redan<br />
under järnåldern, ofta strax efter begravningen<br />
(Lind 1991 s. 43ff). Det är konstaterat att plundringen<br />
varit begränsad till B2 och övergången<br />
till C1, vilket sätts i samband med bristen på<br />
brons vid Markomannerkrigen på kontinenten<br />
(Rasmussen 2010 s. 61f).<br />
Sekundära störningar är också mycket vanliga<br />
i gravar från romersk järnålder på Öland.<br />
Monika Rasch menar att för ett stort antal av<br />
dessa har det rört sig om rituellt beteende. Ingreppen<br />
har gjorts i huvudändan av gravarna<br />
och det saknas ofta skelettdelar – inte sällan just<br />
skallen – medan den nedre delen av kroppen<br />
lämnats orörd. Ingreppen måste ha gjorts efter<br />
att kroppen brutits ned, eftersom det inte finns<br />
några tecken på att kroppsdelar exempelvis skurits<br />
loss. I några gravar var dock de sekundära<br />
ingreppen så omfattande att de måste tolkas<br />
som regelrätt plundring under förhistorisk eller<br />
historisk tid. I dessa fall var skeletten nästan helt<br />
förstörda och gravgåvor saknades i stort sett helt<br />
(Rasch 1994 s. 195f).<br />
I en brandgrav från äldre romersk järnålder,<br />
respektive i en skelettgrav från yngre romersk<br />
järnålder på Kristinebergsgravfältet vid<br />
Malmö, kunde det observeras att gravarna blivit<br />
plundrade. Det kunde också konstateras att<br />
skelettgraven plundrats redan när träkistan var<br />
intakt (Rudebeck & Ödman 2000 s. 178, 181).<br />
Även på Dunstorpgravfältet i sydvästra Skåne<br />
hade flera av högarna och stensättningarna från<br />
yngre romersk järnålder och folkvandringstid<br />
utsatts för plundring. Här handlar det uteslutande<br />
om brandgravar och det har inte varit<br />
möjligt att utesluta att plundringen skett långt<br />
efter att gravfältet var i bruk (Nagy 1975). Listan<br />
på plundrade gravar skulle kunna göras betyd-
Change language