Ekonomiska incitament inom arbetslöshets- och sjukförsäkringarna

Ekonomiska incitament 

inom arbetslöshets- och 

sjukförsäkringarna 

Peter Skogman Thoursie 

UNDERLAGSRAPPORT TILL 

DEN PARLAMENTARISKA 

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTREDNINGEN 

Parlamentariska social- 

försäkringsutredningen 

(S 2010:04)

Ekonomiska incitament 

inom arbetslöshets- och 

sjukförsäkringarna 



(S 2010:04)

Underlagsrapport nr 9 till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen 

Samtliga underlagsrapporter finns att ladda ned gratis på www.psfu.se eller kan beställas 

från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. E-post: psfu@social.ministry.se 

Foto: www.fotoakuten.se 

Tryckt av Elanders Sverige AB 

Stockholm 2012

Förord 

Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen ska enligt 

regeringens direktiv se över de allmänna försäkringarna vid sjukdom 

och arbetslöshet. Kommittén ska överväga förändringar som 

kan leda till mer hållbara sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar. De 

förändringar som kan bli aktuella ska bidra till ökad sysselsättning 

och hållbara statsfinanser på lång sikt. 

Med syfte att inbjuda till bred debatt och för att skapa ett 

mångfacetterat underlag inför kommitténs betänkanden har en rad 

underlagsrapporter beställts från forskare, myndigheter och andra 

aktörer med kunskaper om sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. 

Analyser, slutsatser och rekommendationer i dessa underlagsrapporter 

står för respektive författare och delas nödvändigtvis inte 

av den parlamentariska kommittén. 

I såväl sjukförsäkringens som arbetslöshetsförsäkringens utformning 

har hänsyn tagits till vilka effekter ersättningarnas 

utformning kan komma att få. I denna rapport diskuterar Peter 

Skogman Thoursie i vilken utsträckning sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarnas 

utformning kan motiveras utifrån teoretisk och 

empirisk nationalekonomisk forskning. 

Enligt den teoretiska forskningen bör ersättningsgraden vara 

lägre än hundra procent för att motverka moral hazard. Ersättningsprofilen, 

särskilt inom arbetslöshetsförsäkringen bör ha en 

tydlig tidsgräns för att skapa drivkrafter för arbete. Även avtagande 

ersättning inom ersättningsperioden skapar drivkrafter för arbete. 

För att motverka att incitament till att inflödet blir för starkt kan 

karensdagar användas. 

Författaren visar att den empiriska forskningen bekräftar dessa 

teoretiska antaganden. Ersättningsnivån har betydelse för hur länge 

personer är arbetslösa. Inom sjukförsäkringen påverkar ersättningsnivå 

sannolikheten att sjukskriva sig medan effekterna på hur länge 

man är sjukskriven är mindre. Inom arbetslöshetsförsäkringen

finns i forskningen stöd för att sannolikheten att lämna 

arbetslöshet ökar när den arbetslöse närmar sig tidpunkten för 

utförsäkring. Samtidigt finns även en risk att matchningen försämras 

om den arbetslöse accepterar jobberbjudanden för snabbt. 

Forskning om tidsgränser inom sjukförsäkringen är begränsad, 

men även här finns det studier som pekar på betydelsen av 

tidsgränser. Slutligen visar forskningen att benägenheten att som 

arbetslös bli sjukskriven ökar betydligt om ersättningen är högre 

vid sjukskrivning än vid arbetslöshet. 

Detta är den nionde rapporten i den serie underlagsrapporter 

som kommittén ger ut. Rapporten är skriven av Peter Skogman 

Thoursie, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet. 

Stockholm i februari 2012 

Irene Wennemo 

Huvudsekreterare i den parlamentariska 

socialförsäkringsutredningen

Den parlamentariska socialförsäkringsutredningens 

ledamöter 

Under 2010 tillsatte regeringen den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. 

Kommitténs uppdrag är att se över de allmänna 

försäkringarna vid sjukdom och arbetslöshet. Syftet är att överväga 

förändringar som ger hållbara försäkringar för framtiden. 

Kommitténs arbete, som ska vara avslutat i maj 2013, kommer att 

presenteras i ett slutbetänkande med förslag till utformning av 

framtidens sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar. 

Ledamöter i den parlamentariska kommittén är: 

Gunnar Axén (M), ordförande 

Tomas Eneroth (S) 

Lars-Anders Häggström (S) 

Patrik Björck (S) 

Lotta Finstorp (M) 

Kajsa Lunderquist (M) 

Tomas Tobé (M) 

Gunvor G Ericson (MP) 

Johan Pehrson (FP) 

Fredrick Federley (C) 

Sven-Olof Sällström (SD) 

LiseLotte Olsson (V) 

Emma Henriksson (KD)

Innehåll 

Sammanfattning .................................................................. 9 

1 Inledning ................................................................... 11 

2 Arbetslöshet och sjukfrånvaro: en kort bakgrund ............ 13 

2.1 Ersättningarnas tidsprofil ........................................................ 13 

2.2 Konjunkturell sjukfrånvaro ..................................................... 16 

2.3 Olika socialförsäkringsmodeller ............................................. 17 

3 Forskning kring effekter av försäkringarnas utformning ... 21 

3.1 Teoretisk utgångspunkt ........................................................... 21 

3.2 Empirisk utgångspunkt ........................................................... 24 

3.3 Försäkringarnas effekter på arbetskraftsdeltagandet ............. 26 

3.4 Hur ersättningen påverkar inflöde och utflöde ..................... 26 

3.5 Effekter av ersättningens tidsprofil, från karensdag till 

utförsäkring .............................................................................. 29 

3.6 Samspelet mellan försäkringarna ............................................. 36 

4 Slutsatser och reflektioner ........................................... 39 

4.1 Slutsatser ................................................................................... 39 

4.2 Avslutande reflektioner ........................................................... 40 

7

Innehåll 

Referenser ......................................................................... 43 

Appendix ........................................................................... 51 

8

Sammanfattning 

I den här rapporten har jag gått igenom den nationalekonomiska 

litteraturen kring effekter av ersättningarnas utformning i arbetslöshets- 

och sjukförsäkringen. Försäkringarnas utformning kan i 

stor utsträckning motiveras utifrån teoretisk forskning. Ersättningsgraden 

ska vara lägre än 100 procent för att motverka moral 

hazard. Ersättningsprofilen har, särskilt inom arbetslöshetsförsäkringen, 

en tydlig tidsgräns för att skapa drivkrafter för arbete. Även 

den avtagande ersättningen inom ersättningsperioden skapar drivkrafter 

för arbete. För att motverka att incitament till inflödet ska 

bli för starkt har båda försäkringarna karensdag(ar). 

En stor del av den empiriska forskningen stödjer dessa teoretiska 

slutsatser. Ersättningsnivån har stor betydelse för hur länge 

personer är arbetslösa. Inom sjukförsäkringen påverkar ersättningsnivå 

sannolikheten att sjukskriva sig medan effekterna på hur länge 

man är sjukskriven är mindre. Inom arbetslöshetsförsäkringen 

finns övertygande stöd för att sannolikheten att lämna arbetslöshet 

ökar när den arbetslöse närmar sig tidpunkten för utförsäkring. 

Men det finns samtidigt en risk att matchningarna försämras om 

arbetslösa accepterar jobberbjudanden för snabbt. Inom sjukförsäkringen 

är forskningen mer begränsad men även här finns det 

studier som finns pekar på att tidsgränser har betydelse. Forskning 

visar också att benägenheten att som arbetslös bli sjukskriven ökar 

betydligt om ersättningen är högre vid sjukskrivning än vid arbetslöshet. 

För en diskussion om vilka förändringar som det finns stöd 

för hänvisas till avslutande reflektioner. 

9

1 Inledning 

Rapportens syfte är att diskutera i vilken utsträckning arbetslöshets- 

och sjukförsäkringarnas utformning kan motiveras utifrån 

teoretisk och empirisk nationalekonomisk forskning, och om det 

finns stöd för förändringar och i sådana fall vilka. Fokus är på 

betydelsen av ekonomiska incitament, alltså handlar rapporten om 

hur ersättningarna är konstruerade. En försäkrings grundidé är att 

ett stort antal personer delar på risken men att endast några få 

drabbas. Varför är då inte ersättningsgraden hundra procent? Skälet 

är att ekonomiska incitament spelar roll. Höga ersättningar kan 

leda till överutnyttjande och sådant beteende kallas i försäkringslitteraturen 

för moral hazard. 

Bidraget med denna rapport är att mer uttömmande än tidigare 

diskutera forskningen om ersättningens tidsprofil, från karensdag(ar) 

till tidpunkt för utförsäkring, alltså när rätten till ersättning 

upphör. 1 Inom arbetslöshetsförsäkringen är det viktigt att veta hur 

betydelsefulla de två huvudkomponenterna i ersättningssystemet – 

ersättningsnivån och längden på ersättningsperioden – är för de 

arbetslösas sökbeteende. Att tidsgränser förekommer inom arbetslöshetsförsäkringen 

ifrågasätts mindre än i sjukförsäkringen. Likaså 

är förekomsten av karensdagar mindre omdiskuterad i arbetslöshetsförsäkringen 

än i sjukförsäkringen. 

Rapportens begränsade omfattning innebär vissa avgränsningar. 

Ska en försäkring vara obligatorisk? Ska den tillhandahållas av det 

offentliga eller på en privat marknad och ska premierna vara enhetliga 

eller baserade på individuell risk? Detta är synnerligen intressanta 

frågor. Men eftersom rapporten handlar om ekonomiska incitament 

är en naturlig avgränsning att fokusera på ersättningens 

tidsprofil. 

1 Jag rekommenderar två kompletterande studier, Långtidsutredningen (2011) och Socialförsäkringsutredningen 

(2005a). 

11

Inledning 

Ekonomiska incitament kan inte ses isolerat från försäkringarnas 

utformning i sin helhet. Exempelvis kan förekomsten av sanktioner 

och kontroll påverka betydelsen av ekonomiska incitament. 

En direkt åtgärd för att motverka moral hazard är att kontrollera 

hur de arbetslösa söker arbete eller kontroll av sjukskrivnas arbetsförmåga, 

och bestraffa dem som inte följer reglerna. Om kontroll 

och sanktioner var effektiva åtgärder utan att den personliga integriteten 

inskränktes skulle sådana åtgärder lösa problemet med moral 

hazard. Därmed skulle också försäkringsvärdet kunna vara högre 

med högre ersättningar och längre tidsgränser. Kontrollåtgärder 

kan emellertid vara kostsamma att administrera och det finns alltid 

en risk att starka kontroller inkräktar på den personliga integriteten. 

Forskningen kring betydelsen av sanktioner och kontroll är 

tämligen begränsad och ger inte några entydiga svar på hur de 

påverkar individernas beteenden (se genomgången av forskningsresultat 

i Långtidsutredningen 2011). Därför är det relevant att 

fokusera på ersättningsgraden som ett potentiellt effektivt instrument 

för att motverka moral hazard. 

Slutligen kommer jag att begränsa diskussionen när det gäller 

sjukförsäkringen till sjuklön och sjukpenning. Forskning kring 

utformning av förmåner vid förtidspension, det vill säga aktivitets- 

och sjukersättning, som också ingår i sjukförsäkringen, kommer 

inte att diskuteras. 

Jag vill rikta ett stor tack till David von Below, Peter Fredriksson, 

Pathric Hägglund och Anna Thoursie för synpunkter. Alla fel och 

brister är dock helt och hållet mina egna. 

12

2 Arbetslöshet och sjukfrånvaro: 

en kort bakgrund 

2.1 Ersättningarnas tidsprofil 

Ersättningsgraden dag för dag i de två försäkringarna är svår att 

sammanfatta på ett enkelt sätt. Båda försäkringarna har ett tak, i 

sjukförsäkringen i form av ett inkomsttak och i arbetslöshetsförsäkringen 

i form av maximalt utbetalt belopp per dag. För inkomster 

över detta tak ges ingen ersättning från arbetslöshets- och 

sjukförsäkringarna vilket innebär att den faktiska ersättningsgraden 

beror på arbetsinkomsten. Dessutom tillkommer kompletterande 

ersättningar. Dessa kompletterar med ersättning både över och 

under inkomsttaket och är olika beroende på avtalsområde. Systemet 

med kompletterande försäkringar vid arbetslöshet ovanför 

taket är komplext och därför, i detta sammanhang, problematiska 

att beskriva. Låt oss därför ge en principiell bild av ersättningarnas 

tidsprofil dag för dag för en heltidsanställd med en arbetsinkomst 

under taket (se figur 1), för att därför kort diskutera kompletterande 

ersättningar. 

Arbetslöshetsförsäkringen har sju karensdagar. Därefter är ersättningsgraden 

80 procent i 200 dagar och därefter 70 procent 

fram till dag 300 då individen utförsäkras (till dag 450 för föräldrar 

till barn under 18 år). 1 Vid fortsatt arbetslöshet placeras individen i 

jobb- och utvecklingsgarantin och erhåller aktivitetsstöd om 

65 procent. 

1 Arbetslöshetsförsäkringen består av två delar, en grundförsäkring och en inkomstbortfallsförsäkring. 

Ersättningsnivåerna gäller enbart de som kvalificerar för inkomstbortfallsförsäkring, 

det vill säga både uppfyller arbetsvillkoret och medlemsvillkoret (ha varit 

medlemmar i en arbetslöshetskassa i minst 12 månader). 

13

Arbetslöshet och sjukfrånvaro: En kort bakgrund 

Figur 1 Kompensationsgraden från dag 1 till utförsäkring, för inkomster 

under respektive försäkrings inkomsttak 

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 

Not: Egna beräkningar från Sjögren Lindqvist och Wadensjö (2011). 

Sjukförsäkringen har en karensdag. Därefter betalar arbetsgivaren 

80 procent i sjuklön mellan dag 2 och 14. Från dag 15 upp till dag 

364 i sjukfallet betalas sjukpenning motsvarande knappt 80 procent 

av den sjukpenningsgrundande inkomsten (inom en period om 

450 dagar). Därefter kan förlängd sjukpenning beviljas i ytterligare 

550 dagar med en ersättningsgrad på 75 procent (personer med 

mycket allvarliga sjukdomar kan får 80 procent under en obegränsad 

tid). Utförsäkring i sjukförsäkringen sker alltså efter 915 dagar 

även om det är mycket restriktivt vilka som får förlängd sjukpenning 

så för de flesta sker utförsäkring tidigare. 

I och med rehabiliteringskedjans införande 2008 gäller fasta 

tidsgränser då bedömning av arbetsförmågan och därmed rätten till 

sjukpenning ska prövas. Under de första 90 dagarna görs detta i 

förhållande till det vanliga arbetet. Efter 90 dagar görs bedömningen 

om den försäkrade kan utföra något arbete hos arbetsgivaren. 

Efter 180 dagar har den försäkrade enbart rätt till sjukpenning 

om han eller hon inte kan utföra något arbete på hela arbetsmark- 

14 

14 

1 7 

200 

300 

365 

361 

Ersättningsgrad sjukfrånvaro 

Ersättningsgrad arbetslöshet 

Ersättningsgrad sjukfrånvaro, inklusive avtal 

0 100 200 300 400 500 600 700 800 900 1000 

915


naden. 2 En person som bedöms ha stadigvarande nedsatt arbetsförmåga 

kan beviljas aktivitets- eller sjukersättning med 64 procent i 

ersättning. En person som inte beviljas rätt till sjukpenning vid 

180 dagar eller blir utförsäkrad efter 365 respektive 915 dagar ska 

vända sig till Arbetsförmedlingen och kan få arbetslöshetsersättning 

eller aktivitetsstöd i arbetslivsintroduktion. Om de kvalificerar 

till inkomstrelaterad ersättning kan de få 80 procent i ersättning. 

Om man beaktar kompletterande ersättningar ändras ersättningsprofilerna. 

3 Enligt lagstiftningen ska dagpenningen i arbetslöshet 

minskas med motsvarande belopp om den arbetslöse får ersättning 

från någon annan än a-kassan. 4 Ersättningsgraden vid 

arbetslöshet i figur 1 gäller alltså fortfarande för de allra flesta personer 

med inkomster under taket. I sjukförsäkringen får den avtalade 

ersättningen tillsammans med sjukpenningen inte överskrida 

90 procent av lönen under sjukpenningperioden och inte överskrida 

85 procent under perioden med förlängd sjukpenning där 

socialförsäkringen ger 75 procent. I sjukförsäkringen kompletterar 

samtliga fyra huvudavtalsområden (kommunal, statlig, privat 

tjänstemän och privata arbetare) ersättningen från Försäkringskassan 

för inkomster under taket så att den totala kompensationsgraden 

är 90 procent från och med dag 15 fram till 361 i sjukfallet. 

En viktig funktion med de kompletterande ersättningarna är att 

de kompletterar med ersättning vid inkomster över taket. I sjukförsäkringen 

kompletterar avtalen så att alla får 80 procent oavsett 

inkomst under dag 2–14. Mellan dag 15–361 får alla förutom anställda 

i privat sektor 90 procent även för inkomster över taket. 

Efter dag 361 ser ersättningarna för inkomster över taket olika ut 

beroende på avtalsområde. Kompletterande ersättningar vid arbetslöshet, 

ofta i form av medlemsförsäkringar, uppvisar större variationer 

än i sjukförsäkringen. 

Slutsatsen är att ersättningen i sjukförsäkringen är generösare än 

arbetslöshetsförsäkringen med färre karensdagar, högre ersättningsgrader 

och längre tidsgräns. Bilden förstärks av att taket i 

sjukförsäkringen är betydligt högre. Detta innebär att den faktiska 

ersättningsgraden vid arbetslöshet är betydligt lägre för en stor 

2 Om Försäkringskassan bedömer att den försäkrade med stor sannolikhet kommer att 

kunna gå tillbaka till arbete hos arbetsgivaren före dag 366 bedöms arbetsförmågan i 

förhållande till ett arbete hos arbetsgivaren även efter dag 180. 

3 En detaljerad genomgång av hur de avtalsbaserade ersättningarna kompletterar vid arbetslöshet 

och sjukskrivning ges av Sjögren Lindqvist och Wadensjö (2011). 

4 Lagen om arbetslöshetsförsäkring, SFS 1997:238, 31§. 

15


grupp av individer jämfört med den faktiska ersättningsgraden vid 

sjukfrånvaro. Skillnaden i ersättning vid arbetslöshet jämfört med 

sjukskrivning blir för dessa grupper blir betydligt större än vad 

figur 1 visar. 

2.2 Konjunkturell sjukfrånvaro 

Utvecklingen av både sjukfrånvaron och arbetslösheten uppvisar 

stor variation över tid. Flera studier har visat att nedgångar i sjukfrånvaro 

ofta sammanfaller med restriktiva reformer och tvärtom 

(se exempelvis Socialförsäkringsutredningen 2005b). Ett första 

tecken på att moral hazard förekommer i sjukförsäkringen är det 

uppmärksammade fenomenet att sjukfrånvaron uppvisat ett procykliskt 

mönster; alltså att sjukfrånvaron stigit i goda tider och 

sjunkit i perioder med hög arbetslöshet. En teoretisk förklaring är 

att vid hög arbetslöshet ökar den individuella kostnaden i termer av 

ökad risk för arbetslöshet och inkomstbortfall vilket gör att individen 

drar sig från att vara borta från arbetet. 5 

En kompletterande förklaring till pro-cyklisk sjukfrånvaro är att 

personer med sämre hälsa har större chans att få ett arbete när det 

är ont om arbetskraft än när det är finns gott om arbetssökande (en 

så kallad selektionseffekt). Ett fåtal studier har visat att den procykliska 

sjukfrånvaron i viss utsträckning styrs av incitament 

(Askildsen et al. 2005; Arai och Skogman Thoursie 2005). Ichino 

och Riphahn (2005) visar på italienska data att när bankanställda får 

ökad anställningstrygghet efter 3 månader så sjukskriver de sig i en 

högre utsträckning. Två studier på svenska data visar också att ett 

starkare anställningsskydd leder till högre sjukfrånvaro (Lindbeck 

et al. 2006; Olsson 2009). 

5 En fråga som diskuterades i Hägglund och Skogman Thoursie (2010) är om detta samband 

brutits i och med en mer restriktiv inriktning av sjukförsäkringen. 

16

2.3 Olika socialförsäkringsmodeller 


Det är inte enkelt att göra internationella jämförelser av socialförsäkringar 

eftersom de innehåller så många olika komponenter. 

Forskare har klassificerat socialförsäkringssystem på olika sätt. 

Exempelvis Edebalk (2006) delar förenklat upp dem i tre generella 

modeller: 

1. I Bismarckmodellen erbjuds ersättning bara till löntagare och 

bygger på inkomstbortfallsprincipen. Här är arbetstagarna tämligen 

väl försäkrade mot inkomstbortfall vid arbetslöshet eller 

nedsatt arbetsförmåga (länder som Belgien, Tyskland och Österrike 

anses i första hand tillhöra denna modell). 

2. I grundtrygghetsmodellen – Beveridgemodellen – har man valt 

låga och enhetliga ersättningsnivåer som i princip omfattar alla. I 

denna modell är det små skillnader i ersättning mellan personer 

som arbetat och de som stått utanför arbetsmarknaden under en 

längre period (de anglosaxiska länderna är exempel på länder 

med en grundtrygghetsmodell). 

3. En kombination av Bismarckmodellen och grundtrygghetsmodellen 

är den skandinaviska modellen. Här är alla berättigade 

till ersättning men de är högre för personer som har kvalificerat 

sig till ersättningar genom arbete. 

Även bland socialförsäkringar inom en och samma modell finns 

nyansskillnader, exempelvis när det gäller karensperioder, tidsgränser 

och generell generositet. Att sammanfatta dessa skillnader 

kompliceras av att länder har olika inkomsttak i försäkringarna. 

Dessutom förekommer i olika utsträckning kompletterande ersättningar, 

bland annat via avtal mellan arbetsmarknadens parter. Att 

rakt av jämföra tidsgränser ger inte en rättvisande bild när det finns 

skillnader i vilka alternativ som erbjuds efter utförsäkring. Till 

detta kommer att länder har olika grader av kvalifikationsregler, 

kontroll och sanktioner vilket kan göra att en till synes mer 

generös försäkring i praktiken kan vara mer restriktiv. Det bästa 

hade varit att presentera länderskillnader överskådligt i tabellform. 

Men för många länder är det oklart vilka faktiska ersättningsgrader 

som gäller och tidsgränser varierar mellan olika grupper på arbetsmarknaden 

(exempelvis mellan olika åldersgrupper). Därmed finns 

det risk att en sådan tabell blir alltför grov och även felaktig. I 

17


stället ges en kortfattat och översiktlig genomgång av skillnader 

mellan länder när det gäller ersättningarnas nivå och tidsprofil. 6 

Arbetslöshetsförsäkringen 

Alla EU-länder förutom Belgien har ett tudelat ersättningssystem 

där anställda som förlorar sina jobb får arbetslöshetsersättning 

under en begränsad tid och därefter får andra former av arbetslöshetsunderstöd. 

I flertalet länder varierar ersättningsperioden med 

ålder och/eller hur länge man betalat in till försäkringen. Argumentet 

är att äldre bör ha ett högre försäkringsvärde om de har en 

svagare position på arbetsmarknaden med längre förväntad varaktighet 

i arbetslöshet. I Sverige, Danmark och Storbritannien varierar 

ersättningsperioden inte med ålder. I Sverige har däremot föräldrar 

till barn under 18 år en längre ersättningsperiod i a-kassan. I 

USA och Storbritannien är tidsgränsen kortare än i många EUländer. 

I USA är tidsgränsen i de flesta delstater 26 veckor och i 

Storbritannien 26 veckor. 

Ersättningsgraden varierar mellan 50 till 90 procent i EU-länderna 

och i de flesta länder baseras ersättningen på den tidigare 

arbetsinkomsten. Länder har också olika inkomsttak för hur mycket 

ersättning som maximalt betalas ut vilket ger olika ”effektiva” 

ersättningsgrader. Sverige tillsammans med Belgien och Italien är de 

enda länder där ersättningsgraden har en avtagande tidsprofil inom 

perioden innan tidsgränsen. I USA är ersättningsgraden generellt 

lägre än 50 procent. 

De flesta länder inom EU har valt ett system med karensdagar 

även om antalet varierar mellan länderna. Finland, Frankrike, Grekland, 

Italien, Storbritannien och Sverige har karensdagar som varierar 

mellan 3–8 dagar. Sverige har 7 karensdagar och USA har fem 

karensdagar. 

I de flesta EU-länder krävs ofrivillig arbetslöshet, att man är 

registrerad hos Arbetsförmedlingen samt aktivt söker jobb för att 

vara berättigad till ersättning. Detta gäller även i USA. De flesta 

länder har kvalifikationsregler som innebär att man måste ha 

arbetat ett visst antal dagar under en given period. Däremot finns 

det stor variation mellan länderna när det gäller hur länge man 

måste ha arbetat innan man blir arbetslös. 

6 En mer detaljerad genomgång finns i Långtidsutredningen (2011) och Försäkringskassan 

(2009). 

18

Sjukförsäkringen 


De flesta länder har tidsgränser för hur länge ersättning kan betalas 

ut. Flera länder har tidsgränser på runt 1 år (Danmark, Frankrike, 

Norge och Storbritannien). I Nederländerna är perioden 2 år och i 

Tyskland 78 veckor. I Finland betalas ersättning under ett år inom 

en tvåårsperiod. USA saknar ett generellt sjukförsäkringssystem 

motsvarande de som finns i Europa men fem delstater samt järnvägsindustrin 

har en obligatorisk sjukförsäkring liknande de europeiska 

(Kalifornien, Hawaii, New York, New Jersey, Rhode Island). 

I flera länder, som exempelvis Danmark, Finland, Nederländerna, 

Norge och Tyskland är ersättningsgraden 100 procent 

under vissa perioder i sjukfallet. Sydeuropeiska länder har oftast 

lägre ersättningsgrader och ligger runt 50–60 procent. Inkomsttaket 

är olika för olika länder. 

Vissa länder har valt att låta arbetsgivaren betala sjuklön under 

en inledande period i sjukfallet. I Nederländerna är sjuklöneperioden 

104 veckor vilket innebär att arbetsgivaren står för en 

betydande finansiell risk om de anställda är långvarigt frånvarande 

från sina arbeten. Å andra sidan kan arbetsgivaren försäkra sig hos 

privata försäkringsbolag mot höga sjuklönekostnader. I Sverige är 

sjuklöneperioden 14 dagar, det vill säga ungefär lika lång som i 

Danmark och Norge. I Finland är sjuklöneperioden 10 dagar. 

Tyskland har en sjuklöneperiod på 6 veckor och Storbritannien 28 

veckor. Frankrike har ingen sjuklöneperiod alls. 

Antalet karensdagar varierar för de flesta länderna mellan 0– 

3 dagar. Många länder har valt att inte ha någon karensdag alls 

(exempelvis Danmark, Finland, Nederländerna, Norge, Tyskland 

och Polen). Vissa länder har valt att ha fler än en karensdag. Exempelvis 

Frankrike, Italien, Irland, Schweiz, Spanien och Storbritannien 

har tre karensdagar. 

19


Slutsatser 

• Det finns likheter mellan länder i försäkringarnas utformning. 

Men det finns också nyansskillnader när det gäller karensperioder, 

tidsgränser och generellgenerositet. 

• De flesta länder har valt tidsgränser i båda försäkringarna och 

tidsgränsen är generellt längre i sjukförsäkringen än i arbetslöshetsförsäkringen. 

• Karensdagar är vanliga i båda försäkringarna och oftast fler i 

arbetslöshetsförsäkringen. 

• I några få länder förekommer även en avtagande ersättningsprofil 

mellan karensperioden och tidpunkten för utförsäkring. 

• Sjukförsäkringen är vanligtvis mer generös än arbetslöshetsförsäkringen. 

20

3 Forskning kring effekter av 

försäkringarnas utformning 

3.1 Teoretisk utgångspunkt 

Den teoretiska litteraturen om hur ekonomiska incitament i 

försäkringarna påverkar individers beteenden har dominerats av 

forskning inom arbetslöshetsförsäkringen. Eftersom den teoretiska 

utgångspunkten ofta är densamma kommer jag att utgå från 

arbetslöshetsförsäkringen. 1 Den vanliga utgångspunkten är sökteori 

där den arbetslöse antas söka bland jobberbjudanden – i form 

av löneerbjudanden – med syfte att maximera sin långsiktiga nytta. 

Individen har en egen lägsta lön som hon kan tänkas arbeta för, den 

så kallade reservationslönen. 2 Individen accepterar endast arbeten 

med en lön som överstiger reservationslönen. En högre reservationslön 

kommer därmed att minska antalet jobberbjuden som 

accepteras. I sjukförsäkringen handlar det om sjuka som inte direkt 

står till arbetsmarknadens förfogande men man utgår ifrån att det 

på marginalen bland de sjuka finns en grupp som ändå har 

arbetsförmåga. 

I de flesta försäkringar finns en gräns för hur länge man kan 

uppbära ersättning. Mortensen (1977) var först med att studera 

effekterna av ett sådant system. Ersättningsnivån antas vara 

konstant fram till tidpunkten för utförsäkring. När man blir 

utförsäkrad är ersättningen lägre. Analysen utgår ifrån att individen 

är berättigad till ersättning givet att man uppfyller ett arbetsvillkor. 

Mortensens analys leder till tre huvudslutsatser: 

1. Reservationslönen sjunker i takt med att individen närmar sig 

tidpunkten för utförsäkring. På så sätt ökar utflödet från 

arbetslöshet när individen närmar sig utförsäkring. 

1 För teoretiska bidrag i sjukförsäkringslitteraturen, se Engström och Holmlund (2007) och 

Persson och Lindbeck (2010). 

2 En mer utförlig diskussion ges av Fredriksson och Holmlund (2006). 

21

Forskning kring effekter av försäkringarnas utformning 

2. Om försäkringen görs mer generös kommer fler att vilja 

uppfylla villkoren för rätt till ersättning. Fler arbetslösa utan rätt 

till ersättning kommer således snabbare och oftare att acceptera 

ett jobberbjudande, detta för att uppfylla arbetsvillkoret och 

kvalificera sig för rätt till ersättning. 

3. Reservationslönen påverkas av ersättningsnivån. En höjd 

ersättningsnivå gör att reservationslönen blir högre i början av 

ersättningsperioden jämfört med innan. Den blir också lägre i 

slutet som en konsekvens av att det blir relativt mer attraktivt 

att uppfylla ett nytt arbetsvillkor. En högre ersättning skulle 

alltså kunna leda till minskad arbetslöshet om effekten bland 

dem som ligger nära tidpunkten för utförsäkring dominerar 

effekten i början av arbetslöshetsperioden. 

Denna teoretiska ram utgår ifrån personer som är i arbetskraften 

men försäkringen kan också påverka benägenheten att delta i 

arbetskraften. Effekten påminner om det andra resultatet i 

Mortensens analys. En förmånligare försäkring kan nämligen göra 

det mer attraktivt att delta i arbetskraften eftersom det inte blir lika 

kostsamt att bli arbetslös (Hamermesh 1980). 

I några länder, inklusive Sverige, har man valt ett system där 

ersättningsprofilen avtar även före tidpunkten för utförsäkring. 

Det teoretiska pionjärarbetet här är Shavell och Weiss (1979) vars 

huvudresultat är att så länge som den arbetssökande själv kan 

påverka sannolikheten att få jobb så är det optimalt att ersättningen 

avtar under arbetslöshetsperioden. Detta eftersom en sådan profil 

ger incitament att söka arbete mer intensivt. 

Däremot kan en avtagande ersättning vara lönedrivande om det 

framförallt är värdet vid arbetslöshetsinträdet som har betydelse 

vid löneförhandlingar – en högre initial ersättning minskar 

kostnaden för att bli arbetslös och detta driver upp löneanspråken 

(Fredriksson och Holmlund 2001). En högre initial ersättning kan 

också påverka produktiviteten på arbetet negativt (Wang och 

Willimansson 1996). För att motverka sådana effekter kan man 

införa en lägre ersättning, eller karensdag, i början av arbetslöshetsperioden. 

Det teoriska resonemanget ovan kan även appliceras på 

sjukförsäkringen. En förmånligare sjukförsäkring kan göra det mer 

attraktivt att delta i arbetskraften. För sjukskrivna personer i 

arbetskraften kan en tidsgräns göra att personer snabbare går 

22


tillbaka till arbete när man närmar sig att bli utförsäkrad. En 

avtagande ersättningsprofil under perioden före utförsäkring kan 

förstärka incitamenten att komma tillbaka till arbete. En hög initial 

ersättningen kan på samma sätt som inom arbetslöshetsförsäkringen 

påverka beteendet före sjukskrivning genom att 

individerna blir mindre aktsamma mot förkylningar, skador etc. 

Dessutom kan en hög initial ersättning förstärka överutnyttjandet 

av försäkringen eftersom det kostar mindre att vara borta från 

jobbet om ersättningen är hög. Detta kan motverkas med hjälp av 

karensdag(ar). 

Om moral hazard är ett problem när det gäller inflödet till 

arbetslöshet kan diskuteras. Beslutet om uppsägning och arbetslöshet 

ligger snarare hos arbetsgivaren än hos den anställde. När det 

gäller sjukskrivning är det i större utsträckning ett individuellt 

beslut. Däremot är problemet med moral hazard i samband med 

inflödet till sjukskrivning förmodligen mindre vid förekomsten av 

en sjuklöneperiod om arbetsgivaren är en effektivare skadereglerare 

än Försäkringskassan. Dessutom är det teoretiskt obestämt om 

karensdagar minskar totala antalet dagar. Förekomsten av 

karensdagar kan innebära att individer undviker att gå tillbaka till 

jobbet för ”snabbt” för att undvika risken för ytterligare en 

karensdag(ar). 3 Eller så kan karensdagar medföra att individen 

anser sig ha ”förtjänat” att vara hemma ytterligare dagar. Karensdagar 

kan alltså innebära färre sjukskrivningar men att redan 

påbörjade sjukfall blir längre. 

En viktig fråga är om förkortade tider i arbetslöshet eller 

sjukskrivning alltid är att föredra. Det är mer effektivt om en 

person som inte fullt tillfrisknat fortsätter sin sjukskrivning ett tag 

till om detta minskar risken att han eller hon går tillbaka till arbetet 

och blir sjukskriven igen. På motsvarande sätt kan det vara 

ineffektivt att en arbetslös accepterar jobberbjudanden för snabbt 

om en bättre match hade skapats om individen istället väntat in 

andra erbjudanden. Samma resonemang kan föras när det gäller 

inflödet. Karensdagar skulle ju kunna innebära att en person 

undviker att sjukskriva sig trots att det skulle behövas. På 

motsvarande sätt kan för stora kostnader att bli arbetslös motverka 

effektiva jobbyten. 

3 Detta gäller inte om man insjuknar inom fem dagar eftersom man då slipper ny karensdag. 

23


Slutsatser 

• Försäkringarnas utformning kan i stor utsträckning motiveras 

utifrån teoretisk forskning. 

• Ersättningsprofilen har en tidsgräns för att skapa drivkrafter för 

arbete. Även den avtagande ersättningen inom ersättningsperioden 

skapar drivkrafter för arbete. 

• För att motverka att incitament till inflödet ska bli för starkt har 

båda försäkringarna karensdag(ar). 

• Däremot kan behovet om karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen 

diskuteras. 

• Även inom sjukförsäkringen finns vissa frågetecken till karensdagar 

som kan leda till längre sjukfall. 

3.2 Empirisk utgångspunkt 

I diskussionen om resultat från den empiriska forskningen kommer 

jag huvudsakligen att referera till studier som på ett någorlunda 

övertygande sätt skattar väldefinierade kausala beteendeeffekter. 

Kausalitet innebär att man vill jämföra utfallet i ett tillstånd med 

utfallet i ett kontrafaktiskt tillstånd. Vi kan exempelvis vara 

intresserade av hur en höjning av ersättningsgraden påverkar 

sjukfallens längd. Den kausala effekten för en individ definieras 

som skillnaden i sjukskrivingslängd för en och samma individ i två 

olika tillstånd, ett tillstånd med den högre ersättningsgraden och 

ett annat tillstånd med den lägre ersättningen (det kontrafaktiska 

tillståndet). Denna jämförelse är i praktiken inte möjlig eftersom vi 

inte kan observera en och samma individ vid två tillstånd samtidigt. 

Om vi istället jämför genomsnittliga sjukfallslängder mellan 

grupper med olika ersättningsgrader kommer vi att blanda ihop 

effekten från skillnaden i ersättningsgrader med andra skillnader 

mellan grupperna såsom skillnader i yrkesfördelning, arbetsmiljö, 

hälsa och preferenser för arbete som också påverkar risken för 

sjukskrivning. För att grupperna ska bli jämförbara skulle vi behöva 

slumpmässigt fördela olika ersättningsgrader över individer. Detta 

är oftast inte möjligt. I stället har den empiriska forskningen 

försökt efterlikna en sådan experimentell ansats med hjälp av 

naturliga experiment. 

24


Den absolut vanligaste metoden inom arbetslöshets- och 

sjukförsäkringslitteraturen är den så kallade ”Difference-indifferences”-ansatsen 

(DD). DD utnyttjar reformer där en grupp 

har påverkats av reformen (behandlingsgruppen) medan en annan 

grupp inte påverkats (kontrollgruppen). Metoden går ut på att man 

jämför utvecklingen av genomsnittlig sjukfallslängd hos 

behandlingsgruppen före och efter reformen med motsvarande 

utveckling hos kontrollgruppen. Kontrollgruppens utveckling antas 

alltså spegla hur utfallet hos behandlingsgruppen utvecklats i 

avsaknad av reform. På så sätt beaktar man att de två grupperna kan 

ha olika genomsnittliga nivåer på sjukfallslängderna (även om det är 

en fördel ju mer lika de är i nivå). 

Ett problem med denna metod är om sammansättningen av 

personer före och efter en reform förändras. Om en reform i 

sjukförsäkringen gör att fler personer sjukskriver sig, tillkommer 

individer bland sjukfallen som kan skilja sig från gruppen som 

sjukskrev sig före reformen. Vi har på så sätt ändrat sammansättningen 

av personer som har sjukfall före och efter reformen och 

skillnaden i utveckling av sjukfallslängderna kan bero på att det har 

tillkommit personer med ett annat sjukskrivningsbeteende. Vi ska 

alltså vara försiktiga att tolka reformeffekter på varaktigheten i 

sjukskrivning. Däremot kan vi studera den kausala effekten på 

totala antalet dagar och sannolikheten att ett sjukfall påbörjas 

eftersom alla individer ingår i jämförelsen, både före och efter 

reformen (ett mer teknisk argument finns i appendix A). 

Slutsatsen är att DD under vissa förutsättningar kan användas 

för att göra kausala tolkningar av samband. Däremot om det finns 

effekter på sannlikheten att påbörja en sjukskrivning (den så 

kallade incidensen) bör man vara försiktig med att kausalt tolka 

effekter på hur länge individerna befinner sig i ett tillstånd 

(varaktigheten). Detta är en förklaring till att vissa studier inom 

sjukförsäkringen valt att endast studera effekter på totala dagar och 

inflödet. Inom arbetslöshetsförsäkringen är problemet med att 

studera effekter på arbetslöshetsperioder mindre om en förändrad 

ersättningsnivå inte påverkar inflödet i samma omfattning som 

ersättningen i sjukförsäkringen. Om inte inflödet påverkas ändras 

heller inte sammansättningen av personer före och efter 

förändringen i ersättning. 

25


3.3 Försäkringarnas effekter på 

arbetskraftsdeltagandet 

Kausala studier om effekter av förekomsten av arbetslöshets- och 

sjukförsäkringar på arbetskraftsdeltagandet saknas. Detta beror 

bland annat på svårigheten med att mäta det kontrafaktiska 

tillståndet, det vill säga att vi behöver observera en och samma 

ekonomi med och utan försäkring samtidigt. Eftersom detta är en 

omöjlighet kan det vara frestande att göra länderjämförelser och 

låta länder utan en försäkring – eller mindre omfattande sådan – 

utgöra det kontrafaktiska tillståndet. Resultaten från den typen av 

studier är svårt att tolka kausalt eftersom det kräver att man tar 

hänsyn till alla andra länderskillnader som i sin tur kan påverka 

arbetskraftsdeltagandet (olika skattesystem, olika utformningar av 

andra försäkringssystem, underliggande skillnader i arbetsvilja och 

demografi). 4 

3.4 Hur ersättningen påverkar inflöde och utflöde 

Den empiriska forskningen kring effekter av ekonomiska 

incitament utgår oftast från personer som befinner sig i arbetskraften. 

Antalet kausala studier inom arbetslöshetsförsäkringen 

kring hur ersättningsgraden påverkar inflödet till arbetslöshet är 

begränsat. Ingen studie på svenska data har gjorts. Ett fåtal studier 

på amerikanska och österrikiska data har visat att högre 

ersättningsnivå och längre ersättningsperiod ger ökat inflöde till 

arbetslöshet (Anderson and Meyer, 1997; Winter-Ebmer, 2003; 

Lalive and Zweimüller, 2004). 5 

Hur kompensationsgraden påverkar utflödet ur arbetslöshet är 

däremot mer utforskat. För att kvantifiera storleksordningen på ett 

samband beräknas ofta en elasticitet. Om elasticiteten är 0.2 

innebär att det att en 10 procent högre ersättning ökar sannolik- 

4 Oftast observeras länder över tid. På så sätt kan man hålla värden på länderspecifika 

faktorer konstanta med hjälp av så kallade landsspecifika ”fixa” effekter. En sådan strategi 

innebär att man utnyttjar förändringar över tid inom ett land för att mäta effekter på utfallet. 

Detta innebär att man i praktiken utnyttjar förändringar i en befintlig försäkring snarare än 

införandet av en försäkring. Det är möjligt att sådana reformer är för små det ska få reella 

effekter på arbetskraftsdeltagandet. 

5 Det finns också några studier som på amerikanska och kanadensiska data visar att 

sannolikheten en sysselsatt blir arbetslös ökar när man blivit kvalificerad för maximal period 

med ersättning (Christofides och McKenna 1995, 1996; Green och Sargent 1998). Green och 

Riddell (1997) visar även att mindre strikta kvalifikationsregler för ersättning signifikant 

minskar hur länge man är sysselsatt. 

26


heten att lämna arbetslöshet med 2 procent. Om elasticiteten är 1 

innebär det alltså att en 10 procent högre ersättning ökar 

sannolikheten att lämna arbetslöshet med motsvarande procentsats, 

nämligen 10 procent (för en mer teknisk förklaring av en elasticitet, 

se appendix B). Forskningen kring hur kompensationsgraden 

påverkar utflödet ur arbetslöshet har funnit elasticiteter för 

utflödet som ligger mellan 0.2 och 0.9 och effekterna verkar 

starkare i USA och Storbritannien jämfört med resultat baserat på 

europeiska data (för en genomgång av den tidigare litteraturen, se 

bland annat Atkinson and Micklewright, 1991; Holmlund 1998; 

Pedersen och Westergård Nielsen 1993). Precis som teorin 

förutspår är effekterna större i början av arbetslöshetsperioderna 

eftersom individens reservationslön kan tänkas minska när man 

närmar sig tidpunkten för utförsäkring. 

Resultaten från senare forskning och en tydligare kausal ansats – 

och med en Difference-in-difference ansats – visar ofta att 

effekterna är större jämfört med den tidigare litteraturen. Carling 

et al. (2001) utnyttjar en reform i Sverige 1996 som innebar en 

sänkning av ersättningsgraden från 80 till 75 procent samtidigt som 

taket i ersättningen förblev oförändrat. Personer med inkomster 

över taket erhåller den högsta dagpenningen oberoende av hur hög 

lönen är och ersättningsgraden blir därmed lägre än 80 (eller 

75) procent för denna grupp. Personer med inkomster över taket 

påverkades således inte av reformen och utgör kontrollgrupp till 

grupper med lägre inkomster som de facto fick en lägre ersättning. 

Den kausala effekten av sänkt ersättningsgrad mäts genom att 

studera nyblivna arbetslösa under perioden 1994–1996 och jämföra 

utflödet till arbete innan och efter reformen bland personer med 

inkomster över och under taket. Skillnaden i övergångsfrekvenser 

till arbete före och efter reformen är cirka 10 procent högre för 

personer under taket jämfört med personer över taket. Detta ger en 

elasticitet på 1.7 vilket är betydligt högre jämfört med motsvarande 

uppskattningar från den tidigare litteraturen. Dessutom verkar 

ungdomar reagera kraftigare på den lägre ersättningsnivån, resultat 

som även framkommit i studier från andra länder. Bennmarker et 

al. (2007) finner en lägre elasticitet på 0.6 när systemet ändrades 

under tidigt 1990-tal. Lalive et al. (2006) finner betydande effekter 

på Österrikiska data men beräknar inte explicit någon elasticitet. 

Roed and Zhang (2003) skattar med hjälp av norska data 

27


elasticiteter separat för män och kvinnor. Elasticiteten är 0.95 för 

män och 0.35 för kvinnor. 6 

Forskningen kring ersättningsgraden vid sjukfrånvaro och 

effekter på inflöde har dominerats av studier på svenska data. 

Studier med en DD ansats visar entydigt att en högre ersättning 

påverkar sannolikheten att påbörja en sjukskrivning. Pettersson- 

Lidbom och Skogman Thoursie (2011) använder en svensk reform 

1987 som innebar en kombination av en höjning av ersättningen 

och avskaffandet av en karensdag. Anställda inom staten var 

opåverkade medan anställda i privat och kommunal sektor 

påverkades av reformen. Resultaten visar att andelen som påbörjade 

en sjukskrivning ökade med 11 procent på grund av reformen. Det 

är inte helt klart hur stor den genomsnittliga ökningen i 

kompensationsgraden var, men för vissa grupper av anställda var 

ökningen cirka 9 procent vilket ger en elasticitet för inflödet på 

ungefär 1.2. Johansson och Palme (2005) studerar effekten av den 

svenska reform 1991 som innebar en sänkning av ersättningsgraden. 

De skattar en elasticitet för inflödet på 0.72 för kvinnor 

och 0.93 för män. Ziebarth och Karlsson (2010) använder en tysk 

reform 1996 som sänkte ersättningen från 100 till 80 procent för 

anställda inom privat sektor. De finner en elasticitet för inflödet på 

0.8. 

Vissa av studierna som diskuterats ovan har undvikit att studera 

reformeffekter på utflödet (sjukfallslängder) eftersom effekter på 

inflödet innebär att sammansättningen av sjukskrivna innan och 

efter reformen potentiellt förändrats. Däremot har flera av 

studierna studerat reformeffekterna på totala antalet sjukdagar 

vilka har en kausal tolkning. Ziebarth och Karlsson (2010) skattar 

en elasticitet för totala dagar på drygt 1. Även om det är 

problematiskt att direkt skatta effekten på varaktigheten går det att 

göra det indirekt (se appendix B), och i detta fall innebär det att 

elasticiteten för varaktigheten ligger mellan 0.2-0.3. Detta är i linje 

med resultaten i Johansson & Palme (2005) som förvisso skattar 

olika elasticiteter för olika sjukfallslängder men elasticiteten för 

varaktigheten ligger generellt lägre än elasticiteten för incidensen 

(samma författare har även i tidigare studier funnit att ekonomiska 

6 Det finns också ett antal studier som studerat löneeffekter av ersättningsnivån. 

Huvudslutsatsen är att en högre ersättning är lönedrivande men effekterna är inte särskilt 

starka och vissa studier hittar inga effekter alls (se Ehrenberg and Oaxaca, 1976; Burgess and 

Kingston, 1976; Hoelen, 1977; Blau and Robins 1986, Classen 1977; Addison and Blackburn 

2000). Senare forskning har även visat att en längre ersättningsperiod har en liten positiv 

effekt på lönerna (Centeno and Novo, 2009). 

28


incitament påverkar både inflöde och utflöde i sjukförsäkringen, se 

Palme och Johansson (1996, 2002). Resultaten i Pettersson- 

Lidbom och Skogman Thoursie (2011) visar att reformen 1987 som 

gjorde försäkringen mer generös minskade totala antalet dagar 

något. Detta beror sannolikt på att en del av reformen innebar att 

karensdagen avskaffades (mer om detta i nästa avsnitt). 7 

Slutsatser 

• Ersättningsnivån har stor betydelse för hur länge personer är 

arbetslösa. 

• Inom sjukförsäkringen tyder resultaten på att ersättningsnivån 

påverkar sannolikheten att sjukskriva sig medan effekterna på 

hur länge man är sjukskriven är mindre. 

3.5 Effekter av ersättningens tidsprofil, från 

karensdag till utförsäkring 

Karensdagar 

Effekter av karensdagar inom arbetslöshetsförsäkringen har inte 

studerats empiriskt. Således saknas forskning kring effekter av 

karensdagar på produktivitet, lönebildning och arbetsgivarnas 

beteende. Inom sjukförsäkringen finns forskning som tydligt visat 

att karensdag(ar) kan vara motiverat. Studier har visat att renodlat 

fusk förekommer vid kortvarig frånvaro. Skogman Thoursie (2004, 

2007) visar att framförallt yngre män använder sjukförsäkringen för 

att titta på stora sporthändelser på TV eller fira sin födelsedag. 

Data för dessa studier baseras på perioder före 1990-talet. Frågan är 

hur relevanta dessa resultat är i dag. 

Efter millenniumskiftet blev det mer politiskt accepterat att 

diskutera fusk och överutnyttjande i sjukförsäkringen. Startskottet 

för denna debatt kan sägas sammanfalla med Kristdemokraternas 

dåvarande partiledare, Alf Svenssons, uttalande i ekot den 4 mars 

2002: ”inte alla som är sjukskrivna i dag, borde vara det”. En 

7 Henrekson och Persson (2004) använder aggregerade tidsserier för sjukfrånvaro och 

studerar effekter av reformer genom att mäta skillnader i utfallet före och efter olika 

reformer. Resultaten från dessa studier stödjer tidigare resultat att en högre ersättning ökar 

sjukfrånvaron eller att arbetslösheten stiger. 

29


delegation mot felaktiga utbetalningar (FUT) tillsattes på 

Finansdepartementet 2005. Försäkringskassan påbörjade sitt 

opinionsbildande arbete under 2000-talet i syfte att informera om 

vilka regler som gäller för sjukskrivning. En vanlig uppfattning är 

att detta arbete har haft betydelse för normer och attityder till 

sjukskrivning i samhället (Dagens Socialförsäkring 2009). Om 

dessutom arbetsgivaren är en effektivare skadereglerare än 

Försäkringskassan borde förekomsten av sjuklöneperioden, som 

infördes 1992, innebära att fuskbeteende inte är lika förekommande. 

Såvitt jag vet är det endast en studie som explicit studerar 

effekter av karensdagar inom sjukförsäkringen. Pettersson-Lidbom 

och Skogman Thoursie (2011) använder reformen 1987 som bland 

annat innebar att karensdagen avskaffades. Som nämndes i förra 

avsnittet medförde reformen att inflödet till sjukskrivning ökade. I 

denna studie går man vidare och studerar hur reformen påverkade 

fördelningen av sjukfallslängder. Detta kan göras utan att man 

behöver jämföra endast individer med sjukfall före och efter 

reformen. 

Författarna skattar reformeffekten på sannolikheten att ett 

sjukfall överstigit en viss längd. Detta görs för alla längder. Först 

skattar man reformeffekten på sannolikheten att ett sjukfall 

påbörjats. Därefter skattar man reformeffekten på sannolikheten 

att ett sjukfall blev längre än en dag. Om alla nya sjukfall varade en 

dag skulle reformeffekten av den sistnämnda skattningen vara 0. 

Om däremot alla nya sjukfall varade i 2 dagar skulle reformeffekten 

från denna skattning vara exakt lika stor som reformeffekten på 

sannolikheten att ett sjukfall påbörjades. Om det istället var så att 

det var fler nya sjukfall som varade 2 dagar än en dag skulle 

reformeffekten på sannolikheten att sjukfallet varade längre än en 

dag i stället vara högre jämfört med sannolikheten att ett sjukfall 

påbörjades. Båda dessa skattningar har en kausal tolkning eftersom 

alla individer ingår i skattningarna, det vill säga oavsett om man 

hade ett sjukfall eller inte. Om man fortsätter på motsvarande sätt 

och skattar reformeffekter för att ett sjukfall blev längre än 2 dagar, 

3 dagar, och så vidare upp till, säg 100 dagar, kan man avgöra vilka 

sjukfallslängder som ökat mest på grund av reformen (för en mer 

teknisk förklaring, se appendix C). 

Figur 2 visar att sjukfallslängderna mellan 1 till 6 dagar ökade på 

grund av reformen. Det kanske mest intressanta med denna analys 

är att sjukfall mellan 8 upp till 50 dagar minskade på grund av 

30

eformen. Reformen ppåverkade 

inte i sjukfalll 

längre än 50 dagar. 

Totala antaalet 

dagar vissade 

sig min nska något ppå 

grund av reformen. 

Resultaten visar alltså att när man n tog bort karensdagen n blev det 

fler sjukfalll 

men de sjukfall som m påbörjadees 

blev i ge enomsnitt 

kortare. 

Figur 2 

Avtagande eersättning 

Forskning kring effekter av 

försäkringarna as utformning 

Skattad fördelning 

av reformeffekter 

på sannolikheten n att ett 

sjukfall översskrider 

en viss s längd med tillhörande 

95- procentigt 

konfidensinttervall 

Empirisk foorskning 

kriing 

effekter av en avtagaande 

ersättn ning innan 

utförsäkrinng 

är tämligeen 

begränsad d. Detta berror 

så klart på p att inte 

så många läänder 

har vaalt 

ett system m med sådann 

utformnin ng. Sverige 

är ett exemmpel 

där bådde 

arbetslösh hets- och sjjukförsäkrin 

ngarna har 

en avtagandde 

ersättninggsprofil 

inna an tidpunkteen 

för utförs säkring. 

Johanssoon 

och Pallme 

(2005) har studeraat 

effektern na av den 

stigande errsättningsprofilen 

som infördes 19991. 

Den in nnebar att 

ersättningen 

som förstt 

var 65 proc cent dag 1–33 

i sjukfallet, 

därefter 

steg till förrst 

80 procennt 

dag 4–89, , och slutligeen 

till 90 pro ocent från 

31


dag 90 och framåt. Före reformen var ersättningsgraden 90 procent 

oavsett sjukfallslängd. Författarna finner visst stöd för att pågående 

sjukskrivningar blev längre som ett resultat av förändringen. 

Omvänt skulle alltså en nedtrappning av ersättningen leda till 

kortare sjukfall. 

Tidsgränser 

Forskningen om effekterna av ersättningsperiodens längd på 

utflödet från arbetslöshet är omfattande både i USA och i Europa. 

Det vanligaste är att studera hur sökbeteendet påverkas om 

tidsgränsen ändras. Nästan samtliga studier har använt DDansatsen. 

Den generella slutsatsen är att en förlängning av 

ersättningsperioden leder till kraftiga negativa incitamentseffekter 

(däremot redovisas sällan elasticiteter i forskning om ersättningsperiodens 

längd). Arbetslösa reagerar på förlängningen av 

ersättningsperioden genom att flytta fram ett mera aktivt 

sökbeteende närmare den nya tidsgränsen och detta minskar 

utflödestakten ur arbetslöshet. För studier på amerikanska och 

kanadensiska data, se bland annat Katz and Meyer (1990), Meyer 

(1990), Card och Levine (2000) och Addison and Portugal (2004). 

För studier på europeiska data, se bland annat Winter-Ebmer 

(1998), Lalive and Zweimüller (2004), Roed and Zhang (2003), 

Lalive et al. (2005), Roed et al. (2008) och Lalive (2008). 

I Sverige ska man kanske inte förvänta sig lika starka effekter 

eftersom arbetslösa haft tillgång till arbetsmarknadspolitiska 

program efter utförsäkring med aktivitetsstöd på samma 

ersättningsnivå som arbetslöshetsersättningen. En viss effekt kan 

ändå förväntas om individen upplever deltagande i åtgärder som en 

förlust av fritid. Carling et al. (1996) studerar effekten av 

tidsgränsen med hjälp av svenska data under början av 1990-talet. 

De använder personer som uppbar kontant arbetsmarknadsstöd 

som kontrollgrupp eftersom de inte berördes av utförsäkringen 

efter 60 veckor. Genom att studera förändringar i övergången till 

arbete i gruppen försäkrade respektive kontrollgruppen i närheten 

av utförsäkringstidpunkten mäter de den kausala effekten av 

tidsbegränsningen. Deras resultat visar att en markant ökning av 

övergången till arbete i samband med att den försäkrade arbetslöse 

närmar sig utförsäkringstidpunkten. I relativa tal handlar det om 

mer än en fördubbling. Effekten är dock inte lika stark som den 

32


ökning vi ser i övergången från arbetslöshet till program vilket kan 

tolkas som att åtgärderna i betydande utsträckning har använts för 

att förhindra utförsäkring. Men resultatet att övergången till arbete 

ökar markant visar att tidsbegränsningen i det svenska systemet 

inte enbart var formell utan den tycks ha reella effekter på de 

arbetslösas beteende. 

En intressant studie är Lalive (2008) som är den första studien 

inom forskningen kring arbetslöshetsförsäkringen som använder en 

alternativ kausal ansats till DD-ansatsen. Metoden går ut på att det 

finns en variabel som styr om en individ får behandling eller inte 

(metoden kallas för Regression discontinuity). Lalive studerar 

arbetslöshetsförsäkringen i Österrike där man i juni 1988 förlängde 

ersättningsperioden från 30 till 209 veckor för personer som blev 

arbetslösa när de fyllt 50 år. De som blev arbetslösa innan de fyllt 

50 fick ersättning i 30 veckor. I Lalive’s studie är ålder den variabel 

som bestämmer om individen får behandling och man kan alltså 

jämföra beteende i arbetslöshet mellan dem som blev arbetslösa 

strax innan och efter att de fyllt 50 år. 

Lalive utnyttjar även det faktum att olika regioner erbjuder olika 

tidsgränser för arbetslöshetsersättning. Vissa regioner hade 209 

veckor som tidsgräns medan andra hade 30 veckor. Personer som 

bodde på varsin sida om regiongränsen kan antas vara jämförbara 

och verkar på samma arbetsmarknad. Den enda skillnaden är att om 

man blir arbetslös i den ena regionen kan man erhålla ersättning 

under en mycket längre period. Oavsett om arbetslöshetsperioder 

jämförs mellan individer under eller över åldersgränsen eller mellan 

individer om vardera sidan om regiongränsen visar resultaten att en 

längre tidsgräns leder till längre arbetslöshetsperioder. 

Att utflödet ökar närmare tidsgränsen betyder inte automatiskt 

att det är mer effektivt med korta tidsgränser. En förändrad 

utflödestakt från arbetslöshet kan påverka hur bra arbetslösa 

matchas till olika jobb. En kortare ersättningsperiod skulle kunna 

göra att arbetslösa accepterar jobb snabbare men att matchningen 

blir sämre. Detta innebär att individernas kompetensprofil inte tas 

till vara på bästa sätt och kan därmed ge negativa effekter på den 

aggregerade arbetsproduktiviteten. 

Denna fråga har i viss utsträckning belysts av studier som 

studerat hur länge sysselsättningen efter arbetslöshet varar. 

Slutsatserna är något motstridiga. Belzil (2001) visar med hjälp av 

kanadensiska data att anställningarna som sker nära tidpunkten för 

utförsäkring upphör snabbare jämfört med andra anställningar. I 

33


likhet med detta resultat visar Caliendo et al. (2009) med hjälp av 

tyska data att de anställningar som arbetslösa får när de är nära 

tidpunkten för utförsäkring har större sannolikhet att avslutas. 

Dessutom visar det sig att lönen är lägre i dessa jobb. Tatsiramos 

(2009) använder europeiska länderjämförelser och visar att 

anställningar som erhålls när man är försäkrad varar längre och att 

detta samband är starkare i länder med ett generösare ersättningssystem. 

Men det finns även resultat som visar att en förlängd 

ersättningsperiod varken leder till förändrad lön eller att 

anställningarnas varaktighet förändras (Van Ours and Vodopivec 

2008). 

Card et al. (2007) visar också vikten av att skilja mellan vilka 

tillstånd som individen hamnar i efter arbetslöshet. De använder 

data från Österrike och visar i likhet med exempelvis Lalive et al. 

(2006) att det finns en topp i sannolikheten att lämna arbetslösheten 

nära tidsgränsen för utförsäkringen. Däremot är inte denna 

spik alls lika framträdande om man enbart studerar övergång från 

arbetslöshet till jobb. I stället är spiken högst när man mäter 

effekten på att avregistreras från försäkringen och lämna 

arbetskraften. Detta är en vikig iakttagelse eftersom välfärdseffekterna 

av försäkringens utformning främst beror på hur den 

påverkar arbetade timmar (och därmed skattebasen). 

Empirisk forskning om betydelsen av tidsgränser inom sjukförsäkringen 

är mycket mer begränsad än forskningen om 

tidsgränser inom arbetslöshetsförsäkringen. Tidsgränserna inom 

rehabiliteringskedjan fungerar i praktiken som kontroller av den 

sjukskrivnes fortsatta rätt till sjukpenning. Rehabiliteringskedjan 

har utvärderats av Hägglund (2010). Han utnyttjar det faktum att 

reglerna under en övergångsperiod var olika för personer som blev 

sjukskrivna med bara några dagars mellanrum, för att utvärdera 

effekten av reformen på sjukskrivningstider upp till sex månader. 

Resultaten visar i korthet att: 

1. Rehabiliteringskedjan har positiva effekter på sannolikheten att 

avsluta sjukfallet i anslutning till den prövning av arbetsförmågan 

som sker vid framför allt 181, men i viss mån också, 

91 sjukskrivningsdagar. Rehabiliteringskedjan kan emellertid 

också förväntas ha effekter via ett lägre inflöde till sjukskrivning. 

2. Effekten av rehabiliteringskedjan uppvisar ett regionalt mönster. 

De positiva effekterna återfinns i större städer, medan inga 

34


effekter konstateras i ett genomsnitt av mindre kommuner. 

Reformen förefaller också ha större effekter på äldre jämfört 

med unga sjukskrivna. 

3. I rapporten dras slutsatsen att de positiva effekterna i första 

hand är resultatet av tidsgränserna i sig, och inte Försäkringskassans 

insatser och bedömningar. Detta baseras dels på att 

effekterna uppstår innan de tidsatta prövningarna, dels på att de 

nya reglerna till en början inte anammades fullt ut av 

Försäkringskassans administration. 

Nordberg och Roed (2000) hittar liknande effekter på norska data. 

När individen närmar sig tiden för att bli utförsäkrad i den norska 

sjukförsäkringen ökar sannolikheten för att återgå till anställning 

signifikant. Ett intressant resultat är att dessa återanställningar 

verkar vara mer kortlivade än andra återanställningar vilket liknar 

vissa resultat från studier inom arbetslöshetsförsäkringen som visar 

att tidsgränser kan försämra matchningen av jobben på arbetsmarknaden. 

Tolkningen här är att man kanske går tillbaka till 

jobbet för snabbt i och med tidsgränsen. 

En angränsande fråga är effekten av läkarintyg. På basis av ett 

omfattande socialt experiment i Västra Götaland och Jämtland 

studerar Hesselius et al. (2005) effekten på sjukfrånvaron av en 

förlängning av tidpunkten för inlämnande av sjukintyget. Författarna 

finner att förlängningen från 7 till 14 dagar förlängde 

sjukskrivningarna med cirka 7 procent. 

Slutsatser 

• Inom arbetslöshetsförsäkringen finns övertygande stöd för att 

sannolikheten att lämna arbetslöshet ökar när den arbetslöse 

närmar sig tidpunkten för utförsäkring. 

• Även om forskning kring effekter på matchningskvalitén av 

förändrad tidsgräns är tvetydig verkar det ändå finnas en risk att 

matchningarna försämras om arbetslösa snabbare accepterar 

jobberbjudanden. 

• När det gäller forskningen om tidsgränser inom sjukförsäkringen 

behövs fler studier. De studier som finns pekar på 

att tidsgränser har betydelse. 

35


3.6 Samspelet mellan försäkringarna 

Att sjukförsäkringen generellt är generösare än arbetslöshetsförsäkringen 

kan ha en negativ inverkan på den sjukskrivnes 

drivkrafter att övergå till arbetslöshet. Även om en total utjämning 

av ersättningsvillkoren ur effektivitetssynpunkt vore att föredra, 

bör man beakta att sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, trots 

deras nära relation, skyddar mot olika risker. En full harmonisering 

behöver därför inte vara önskvärd. Snarare kan man teoretisk 

argumentera för att ersättningen ska vara lägre om individen själv 

kan påverka sin situation. Om individen lättare kan påverka sin 

situation i arbetslöshet jämfört med vid sjukskrivning kan 

sjukförsäkringen ha en högre ersättning som kan erhållas under en 

längre period. 

Här är det viktigt att regelverket tillämpas på ett sådant sätt att 

personer hamnar i rätt försäkring. Stegen inom rehabiliteringskedjan 

syftar till att en övergång från sjukskrivning till arbetslöshet 

ska kunna ske tidigare än förut. Mellan dag 91 och 180 i sjukfallet 

har den sjukskrivne med de nya reglerna möjlighet att med hjälp av 

Arbetsförmedlingen hitta ett nytt arbete. Bedömningen av den 

försäkrades arbetsförmåga gentemot den reguljära arbetsmarknaden 

vid sex månaders sjukskrivning förväntas leda till att 

fler sjukskrivna övergår till arbetslöshet vid denna tidpunkt. Efter 

den nya sjukskrivningsprocessens införande har en viss ökning 

skett i flödet från sjukskrivning till arbetslöshet under det första 

året av sjukskrivning. Detta är i linje med rehabiliteringskedjans 

konstruktion som bland annat uppmuntrar att kontakt mellan den 

sjukskrivne och Arbetsförmedlingen etableras tidigt i sjukfallet, 

samt innebär att den enskildes arbetsförmåga ska prövas mot hela 

arbetsmarknaden efter sex månader. 

Sjukförsäkringens utformning kan också påverka sannolikheten 

att den arbetslöse sjukskriver sig. Före 2003 var taket högre i 

sjukförsäkringen vilket innebar att personer med inkomster över 

taket i sjukförsäkringen tjänade på att vara sjukskrivna i stället. 

Dessutom saknades de tydliga tidsgränser i sjukförsäkringen som 

finns i dag och sjukskrivning användas för att skjuta upp 

tidpunkten för utförsäkring i arbetslöshet. År 2003 infördes en 

begränsningsregel som gjorde att man inte kunde tjäna på att gå 

över till sjukpenning. Hall och Hartman (2010) studerar effekten 

av 2003-reformen med hjälp av en DD-ansats. Eftersom det var 

ekonomiskt mer fördelaktigt att sjukskriva sig före reformen men 

36


att denna skillnad togs bort i och med reformen kan de studera hur 

sannolikheten att sjukskriva förändras före och efter reformer för 

grupper över och under inkomsttaket. Resultaten visar på stora 

effekter. I genomsitt minskade sjukpenningen med 9.3 procent i 

samband med reformen. Andelen arbetslösa som sjukskrev sig 

minskade med 36 procent bland dem som påverkades av reformen. 

Detta ger en elasticitet på 3.9 vilket är en stor effekt om vi jämför 

med de elasticiteter som skattas vid studier på sannolikheten att bli 

sjukskriven från arbete. Den är även högre än de skattningar i två 

andra studier som studerar betydelsen av ekonomiska incitament 

att sjukskriva sig som arbetslös. Larsson (2004, 2006) använder 

svenska data från sent 1990-tal och uppskattar elasticiteter mellan 

1–1.5. Larsson (2006) visar också att benägenheten hos arbetslösa 

att sjukskriva sig ökar dramatiskt när person närmar sig tidpunkten 

för utförsäkring i arbetslöshetsförsäkringen. Slutsatsen är att 

benägenheten att som arbetslös sjukskriva sig ökar betydligt om 

ersättningen är högre vid sjukskrivning än vid arbetslöshet. 

37

4 Slutsatser och reflektioner 

4.1 Slutsatser 

I den här rapporten har jag gått igenom den nationalekonomiska 

litteraturen kring effekter av ersättningarnas utformning i 

arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Försäkringarnas utformning 

kan i stor utsträckning motiveras utifrån teoretisk forskning. 

Ersättningsgraden ska vara lägre än 100 procent för att motverka 

moral hazard. Ersättningsprofilen har, särskilt inom arbetslöshetsförsäkringen, 

en tydlig tidsgräns för att skapa drivkrafter för 

arbete. Även den avtagande ersättningen inom ersättningsperioden 

skapar drivkrafter för arbete. För att motverka att incitament till 

inflödet ska bli för starkt har båda försäkringarna karensdag(ar). 

En stor del av den empiriska forskningen stödjer dessa 

teoretiska slutsatser. Ersättningsnivån har stor betydelse för hur 

länge personer är arbetslösa. Inom sjukförsäkringen påverkar 

ersättningsnivå sannolikheten att sjukskriva sig medan effekterna 

på hur länge man är sjukskriven är mindre. Inom arbetslöshetsförsäkringen 

finns övertygande stöd för att sannolikheten att lämna 

arbetslöshet ökar när den arbetslöse närmar sig tidpunkten för 

utförsäkring. Men det finns samtidigt en risk att matchningarna 

försämras om arbetslösa accepterar jobberbjudanden för snabbt. 

Inom sjukförsäkringen är forskningen mer begränsad men även här 

finns det studier som finns pekar på att tidsgränser har betydelse. 

Forskning visar också att benägenheten att som arbetslös bli 

sjukskriven ökar betydligt om ersättningen är högre vid sjukskrivning 

än vid arbetslöshet. 

39

Slutsatser och reflektioner 

4.2 Avslutande reflektioner 

En högre ersättning och längre ersättningsperiod i sjukförsäkringen 

än i arbetslöshetsförsäkringen kan motiveras om det är svårare att 

påverka sin situation som sjukskriven än som arbetslös. Att det är 

svårare att påverka sin situation som sjukskriven är inte självklart 

mot bakgrund av att de uppmätta sambanden mellan ersättning och 

sjukfrånvaro är betydande. En fråga är därför om sjukförsäkringen 

ska vara mer generös än arbetslöshetsförsäkringen? Jag är särskilt 

undrande över varför taket i arbetslöshetsförsäkringen är betydligt 

lägre än i sjukförsäkringen. Det gör också att det är mer attraktivt 

att vara sjukskriven jämfört med arbetslös. Dessutom urholkas 

värdet av att vara försäkrad om man har löneinkomster över taket, 

vilket en betydande andel av de som arbetar har. 

Taken gör också att betydelsen av kompletterande ersättningar 

ökar. Kompletterande ersättningar ger negativa externa effekter 

eftersom dessa ersättningar bidrar till högre arbetslöshet och sjukfrånvaro 

utan att de som betalar de kompletterande ersättningarna 

fullt ut bär kostnaderna för dessa ökningar. Dessa kostnadsökningar 

bärs av skattebetalarna. 

Tidsgränsen är mindre skarp i sjukförsäkringen eftersom det 

finns flera undantag som gör att en individ har rätt till ersättning 

även efter tidsgränsen i sjukförsäkringen. Undantag kan vara 

motiverat för personer som verkligen har svårt att påverka sitt 

beteende, exempelvis vid svåra sjukdomar. Men det finns alltid en 

risk att för många undantag urholkar drivkrafterna för att komma 

tillbaka till arbete. Min bedömning är att det ändå finns stöd i den 

empiriska forskningen att undantag är motiverade eftersom även 

”mjukare” tidsgränser verkar minska tid i arbetslöshet och 

sjukskrivning. Om inte undantagen blir alltför frekventa kommer 

det fortfarande finnas tillräckligt starka incitament att vilja återgå 

till arbete. 

Det är viktigt att det skapas drivkrafter att som arbetslös söka 

arbete. Men om arbetslöshetsförsäkringen görs för restriktiv finns 

det en risk att arbetslösa i sin strävan att snabbast möjligt hitta ett 

jobb, accepterar arbete som de inte riktigt passar för. Detta innebär 

en sämre matchning vilket i sin tur påverkar den aggregerade 

arbetsproduktiviteten negativt. 

En för restriktiv försäkring kan också motverka effektiva 

jobbyten. När personer har jobb som de verkligen inte passar för 

kan det vara effektivt att underlätta jobbyten. Detta är ytterligare 

40

ett argument mot låga tak i försäkringen. En relaterad fråga är om 

karensdagar behövs i arbetslöshetsförsäkringen? Till skillnad mot 

sjukskrivning är inte arbetslöshet ett individuellt beslut i samma 

utsträckning som i sjukförsäkringen. Beslutet om uppsägning och 

arbetslöshet ligger snarare hos arbetsgivaren än hos den anställde. 

Karensdagens betydelse i sjukförsäkringen kan också diskuteras. 

Fördelar med karensdag är att det motverkar ett högt inflöde till 

sjukskrivning. Å andra sidan finns visst empiriskt stöd för att en 

karensdag inte förändrar totala antalet dagar i nämnvärd 

omfattning eftersom pågående sjukfall kan bli längre. Dessutom 

drabbar karensdagen grupper som inte kan gå till jobbet vid 

sjukdom på grund av risk för smitta, trots att de kan ha 

arbetsförmåga (exempelvis inom vård- och livsmedelsbranschen). 

Ett motargument är att en effektiv arbetsmarknad skulle kunna 

rätta till denna skillnad genom att erbjuda högre löner i dessa 

branscher. Problemet är att det inom dessa branscher ofta bara 

finns en arbetsgivare i regionen som därmed i stor utsträckning kan 

sätta löner utan hänsyn till konkurrerande arbetsgivare. 

Forskning visar att problemet med moral hazard är stort när det 

gäller att som arbetslös bli sjukskriven. En försäkring ska ge 

ersättning för det som den är avsedd att försäkra. Hur 

försäkringarna är utformade för arbetslösa sjukskrivna bör därför 

noggrant ses över. 

Slutligen vill jag efterlysa mer forskning kring några specifika 

frågor. Jag efterlyser mer forskning kring effekter av kontroll och 

sanktioner och hur dessa samverkar med ersättningarna. Om 

kontroller och sanktioner effektivt kan formuleras utan att 

inskränka den personliga integriteten finns utrymme att ge ett ge 

högre försäkringsskydd, alltså högre ersättningsnivåer och/eller 

längre ersättningsperioder. Studier kring hur försäkringarna 

påverkar arbetskraftsdeltagandet behövs också. Nuvarande 

forskning utgår nästan uteslutande från personer som redan 

befinner sig i arbetskraften. Särskilt reformer som gett riktigt stora 

förändringar i försäkringarna borde kunna användas. Jag efterlyser 

även mer forskning kring effekter av kompletterande ersättningar. 

Slutsatser och reflektioner 

41

Referenser 

Addison, J T. and Blackburn, M L. (2000), The effects of 

unemployment insurance on post-unemployment earnings, 

Labour Economics, 7, 21–53. 

Addison, J.T. and Portugal, P. (2004), How Does the 

Unemployment Insurance System Shape the Time Profile of 

Jobless Duration?, Economics Letters, 85, 299-234. 

Anderson, P M. and Meyer, B D. (1997), Unemployment 

insurance take-up rates and the after-tax value of benefits, 

Quarterly Journal of Economics, 112, 913–937. 

Arai, M. and Skogman Thoursie, P. (2005), Incentives and 

Selection in Cyclical Absenteeism, Labour Economics, 12, 269- 

280. 

Askildsen, J E., Bratberg, E. and Nilsen, P. (2005), 

Unemployment, labor force composition and sickness absence: 

A panel data study, Health Economics, 14, 1087-1101. 

Atkinson, A B. and Micklewright, J. (1991), Unemployment 

compensation and labor market transitions: a critical review, 

Journal of Economic Literature, 29, 1679–1727. 

Belzil, C. (2001), Unemployment insurance and subsequent job 

duration: job matching versus unobserved heterogeneity, 

Journal of Applied Econometrics, 16, 619–636. 

Bennmarker, H., Carling, K., and Holmlund, B. (2007), Do benefit 

hikes damage job finding? Evidence from Swedish 

unemployment insurance reforms, LABOUR: Review of 

Labour Economics and Industrial Relations, 21, 85-120. 

Blau, D M. and Robins, P K. (1986), Job search, wage offers, and 

unemployment insurance, Journal of Public Economics, 29, 

173–197. 

43

Referenser 

Burgess, P L. and Kingston, J L. (1976), The impact of 

unemployment insurance benefits on reemployment success, 

Industrial and Labor Relations Review, 30, 25–31. 

Caliendo M., Tatsiramos, K. and Uhlendorff, A. (2009), Benefits 

duration, unemployment duration and job match quality: A 

regression discontinuity approach, IZA Discussion Paper No. 

4670. 

Card, D. and Levine, P B. (2000), Extended benefits and the 

duration of UI spells: Evidence from the New Jersey Extended 

Benefit Program, Journal of Public Economics, 78, 107–138. 

Card, D., Chetty, R. and Weber, A. (2007), The spike at benefit 

exhaustion: Leaving the unemployment system or starting a 

new job?, American Economic Review, 97, 113–118. 

Carling, K., Edin P-A., Harkman, A. and Holmlund, B. (1996), 

Unemployment duration, unemployment benefits, and labor 

market programs in Sweden, Journal of Public Economics, 59, 

313–334. 

Carling, K., Holmlund, B. and Vejsiu, A. (2001), Do benefit cuts 

boost job findings? Swedish evidence from the 1990s, Economic 

Journal, 111, 766–790. 

Centeno, M. (2004), The match quality gains from unemployment 

insurance, Journal of Human Resources, 34, 839–863. 

Chetty, R., Card, D., and Weber, A. (2007), The Spike at Benefit 

Exhaustion: Leaving the Unemployment System or Starting a 

New Job?, The American Economic Review, 97 (2), 113-118. 

Christofides, L M. and McKenna, C J. (1995), Unemployment 

insurance and moral hazard in employment, Economics Letters, 

49, 205–210. 

Christofides, L M. and McKenna, C J. (1996), Unemployment 

insurance and job duration in Canada, Journal of Labor 

Economics, 14, 286–312. 

Classen, K. (1977), The effect of unemployment insurance on the 

duration of unemployment and subsequent earnings, Industrial 

and Labor Relations Review, 30, 438–444. 

Dagens Socialförsäkring (2009), nr 8 november 2009, 

Försäkringskassan. 

Edebalk, P G. (2006), Socialförsäkringar – hur det började, i 

Försäkringskassan Analyserar 2006:5. Försäkringskassan. 

44

Ehrenberg, R. and Oaxaca R L, (1976), Unemployment insurance, 

duration of unemployment, and subsequent wage gain, 

American Economic Review, 66, 754–766. 

Engström, P. and Holmlund, B. (2007), Worker absenteeism in 

search equilibrium, Scandinavian Journal of Economics, 109(3), 

439–67 

Fredriksson, P. and Holmlund, B. (2001), Optimal unemployment 

insurance in search equilibrium. Journal of Labor Economics, 

19, 370–399. 

Fredriksson, P. and Holmlund, B. (2006), Improving incentives in 

unemployment insurance: a review of recent research, Journal of 

Economic Surveys, 20 (3), 357-386. 

Green, D A. and Riddell, W C. (1997), Qualifying for 

unemployment insurance: an empirical analysis, Economic 

Journal, 107, 67–84. 

Green, D A. and Sargent, T C. (1998), Unemployment insurance 

and job durations: seasonal and non-seasonal jobs, Canadian 

Journal of Economics, 31, 247–278. 

Hall, C and Hartman, L. (2010), Moral hazard among the sick 

unemployed: evidence from a Swedish social insurance reform, 

forthcoming in Empirical Economics. 

Hamermesh, D S. (1980), Unemployment insurance and labor 

supply. International Economic Review, 21, 517-527. 

Henrekson, M och Persson, M. (2004), The Effects on Sick Leave 

of Changes in the Sickness Insurance System, Journal of Labor 

Economics, 87-113. 

Hesselius, P., Johansson, P., and Larsson, L. (2005), Monitoring 

sickness insurance claimants: evidence from a social experiment, 

Working paper 2005:15, IFAU. 

Hoelen, A. (1977), Effects of unemployment insurance entitlement 

on duration and job search outcome, Industrial and Labor 

Relations Review, 30, 45–50. 

Holmlund, B. (1998), Unemployment insurance in theory and 

practice, Scandinavian Journal of Economics, 100, 113–141. 

Hägglund, P. (2010), Rehabiliteringskedjans effekter på 

sjukskrivningstiderna, Rapport 2010-1, Inspektionen för 

Socialförsäkringen. 

45 

Referenser

Referenser 

Hägglund, P. och Skogman Thoursie, P. (2010), De senaste 

reformerna inom sjukförsäkringen: En diskussion om deras 

förväntade effekter, Rapport till Finanspolitiska rådet 2010/5. 

Ichino, A. and Riphahn, R T. (2005), The Effect of Employment 

Protection on Worker Effort – A Comparison of Absenteeism 

During and After Probation, Journal of the European Economic 

Association, March, 3 (1), 120-143. 

Johansson, P. and Palme, M. (1996), Do Economic Incentives 

Affect Work Absence? Empirical Evidence Using Swedish 

Micro Data, Journal of Public Economics, 59, s. 195-218. 

Johansson, P and Palme, M. (2002), Assessing the Effects of a 

Compulsory Sickness Insurance on Worker Absenteeism, 

Journal of Human Resources, 37, s. 381-409. 

Johansson, P. and Palme, M. (2005), Moral Hazard and Sickness 

Insurance, Journal of Public Economics, 89, s. 1879-1890. 

Katz, L. F. and B. D. Meyer (1990), The impact of the potential 

duration of unemployment benefits on the duration of 

unemployment, Journal of Public Economics, 41, 45–72. 

Lalive, R. and Zweimüller, J. (2004), Benefit entitlement and the 

labor market: evidence from a large-scale policy change, in: 

Agell, J., M.Keene, and A.Weichenrieder (eds.), Labor Market 

Institutions and Public Policy, MIT Press. 

Lalive R., Van Ours, J C., and Zweimüller, J. (2006) How changes 

in financial incentives affect the duration of unemployment, 

Review of Economic Studies, 73, 1009–1038. 

Lalive, R. (2008), How do Extended Benefits affect 

Unemployment Duration? A Regression Discontinuity 

Approach, Journal of Econometrics 142, 785–806. 

Larsson, L. (2004), Harmonizing Unemployment and Sickness 

Insurance: Why (Not)?, Swedish Economic Policy Review 11 

(1), 151–188. 

Larsson, L. (2006), Sick of being unemployed? Interactions 

between unemployment and sickness insurance, The 

Scandinavian Journal of Economics, 108, 97-113. 

Lindbeck A, Palme, M. and Persson, M (2006), Job Security and 

Work Absence: Evidence from a Natural Experiment, CESifo 

Working Paper 1687. 

46

Lindbeck, A. and Persson, M. (2010), A Continuous Theory of 

Income Insurance, CESifo Working Paper No 3097, Munich. 

Långtidsutredningen (2011), Välfärdsstaten i arbete, Bilaga 8-12, 

SOU 2011:2, Stockholm. 

Meyer, B D. (1990), Unemployment insurance and unemployment 

spells, Econometrica, 58, 757–782. 

Mortensen, D. T. (1977) Unemployment insurance and job search 

decisions, Industrial and Labor Relations Review, 30, 505–517. 

Olsson, M (2009), Employment protection and sickness absence, 

Labour Economics, 16 (2), 208-214. 

Pedersen, P. and Westergård Nielsen, N. (1993), Unemployment: a 

review of the evidence from panel data, OECD Economic 

Studies, 20, 65–114. 

Pettersson-Lidbom, P and Skogman Thoursie, P. (2011), 

Temporary Disability Insurance and Labor Supply: Evidence 

from a Natural Experiment, forthcoming in Scandinavian 

Journal of Economics. 

Roed, K. and Zhang, T. (2003), Does unemployment 

compensation affect unemployment duration?, Economic 

Journal, 113, 190–206. 

Roed, K., Jensen, P., and Thoursie, A. (2008), Unemployment 

duration and unemployment insurance: a comparative analysis 

based on Scandinavian micro data, Oxford Economic Papers, 60, 

254-274. 

Shavell, S. and Weiss, L. (1979), The optimal payment on 

unemployment insurance benefits over time, Journal of Political 

Economy, 87, 1347–1362. 

Sjögren Lindquist, G och E Wadensjö (2011), Avtalsbestämda 

ersättningar, andra kompletterande ersättningar och 

arbetsutbudet, Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig 

ekonomi, 2011:4, Finansdepartementet. 

Skogman Thoursie, P. (2004), Reporting Sick: Are Sporting Events 

Contagious?, Journal of Applied Econometrics, 19, 809-823. 

Skogman Thoursie, P. (2007), Happy Birthday! You Are Insured! 

Gender Differences in Work Ethics, Economics Letters, vol 94, 

141-145. 

47 

Referenser

Referenser 

Försäkringskassan (2009), Sjukfråvaron i Sverige – på väg mot 

europeiska nivåer? Utveckligen i åtta länder 1990-2007, 

Socialförsäkringsrapport 2009:10. Försäkringskassan. 

Socialförsäkringsutredningen (2005a) Vad säger ekonomerna? En 

forskningsöversikt. Samtal om socialförsäkring Nr 9. 

Socialförsäkringsutredningen (2005b) Sjukfrånvaro i tid och rum. 

Samtal om socialförsäkring Nr 2. 

Socialförsäkringsutredningen (2007), Arbetslösa som blir sjuka och 

sjuka som inte blir arbetslösa, Samtal om socialförsäkring Nr 16. 

Tatsiramos, K. (2009), Unemployment insurance in Europe: 

Unemployment duration and subsequent employment stability, 

Journal of the European Economic Association, 7(6), 1225– 

1260. 

Van Ours, J C., and Vodopivec, M. (2008), Does reducing 

unemployment insurance generosity reduce job match quality?, 

Journal of Public Economics, 92, 684–695. 

Wang, C. and Williamson, S. (1996), Unemployment insurance 

with moral hazard in a dynamic economy, Carnegie Rochester 

Conference Series on Public Policy, 44, 1–41. 

Winter-Ebmer, R. (1998), Potential unemployment benefit 

duration and spell length: Lessons from a quasi-experiment in 

Austria, Oxford Bulletin of Economics and Statistics, 60, 33–45. 

Winter-Ebmer, R. (2003), Benefit duration and unemployment 

entry: quasi-experimental evidence for Austria, European 

Economic Review, 47, 259–273. 

Ziebarth, N R. and Karlsson, M. (2009), A natural experiment on 

sick pay cuts, sickness absence, and labor costs, Journal of 

Public Economics, 94, 1108–1122. 

48

Appendix 

Appendix A: Problemet med att skatta reformeffekten på 

varaktighet om det finns reformeffekter på inflöde 

Totala sjukdagar per person kan formuleras som produkten av 

förekomsten, incidensen (I), och varaktigheten (V). Med andra 

ord, 

T = I × V 

Om 20 procent sjukskrev sig under ett år och de i genomsnitt var 

sjukskrivna i 20 dagar, är antalet sjukdagar per person under året 4 

dagar (0.2×20). Om vi höjer ersättningsgraden kan vi vara 

intresserade av effekten på totala dagar, incidensen och 

varaktigheten. För enkelhetens skull antar vi två identiska grupper. 

Den ena gruppen fick en höjning av ersättningen, den andra inte. 

Anta att höjningen gjorde att ytterligare 10 procentenheter i 

behandlingsgruppen (B) sjukskrev sig men att andelen sjuskrivna i 

kontrollgruppen var 20 procent både före och efter reformen. DDskattingen, 

δ I , av incidensen blir således: 

δ I = I Efter,B – I Före,B – (I Efter,K – I Före,K) = 30 – 20 – (20 – 20) = 10. 

Höjningen av ersättningen gjorde alltså att incidensen ökade med 

10 procentenheter. Anta att de som sjukskrev sig innan reformen 

hade genomsnittligt längre sjukfall jämfört med de ”nya” sjukfallen 

som tillkommit i samband med reformen. De nya fallen sjukskrev 

sig i 10 dagar efter reformen och de som tidigare sjukskrev sig 20 

dagar sjukskrev sig 25 dagar efter höjningen i ersättning. 

Frågan är om vi kan mäta den kausala effekten på varaktigheten 

(utflödet) i det här fallet? I behandlingsgruppen var det en 

tredjedel som sjukskrev 10 dagar; de resterande två tredjedelarna 

sjukskrev sig 25 dagar. Varaktigheten är alltså i genomsnitt 20 dagar 

49

Appendix 

efter reformen ((1/3)×10+(2/3)×25), vilket är samma siffra som 

innan reformen. Skälet till att reformeffekten blir noll är att det har 

tillkommit personer med en genomsnittlig lägre frånvaro. Vi har 

alltså ändrat sammansättningen av personer som har sjukfall före 

och efter reformen – de som sjukskriver sig i behandlingsgruppen 

efter reformen har generellt kortare sjukfall som drar ner den 

genomsnittliga varaktigheten. 

Däremot kan vi studera den kausala effekten på totala antalet 

dagar eftersom alla individer ingår i jämförelsen, både före och efter 

reformen. Det totala antalet dagar per person för 

behandlingsgruppen efter höjningen av ersättningen är 6 dagar 

(0.1×10+.2×25). DD-skattningen av totala antalet dagar ges av: 

50 

δ T = T Efter,B – T Före,B – (T Efter,K – T Före,K) = (6 – 4) – (4 –4) = 2 

det vill säga en ökning med två dagar. 

Appendix B: Elasticitet 

En elasticitet anger hur många procent utfallet förändras om 

ersättningen ökar med en procent. Exempelvis kan vi skriva 

elasticiteten för totala sjukdagar per person med avseende på 

ersättningsgraden (E) på följande sätt: 

ε 

T , E 

( T1 

− T 0 ) / T 0 

= 

( E − E ) / E 

1 

0 

0 

där T 0 (T 1) är total dagar per person innan (efter) förändringen i 

ersättning. Om elasticiteten är 1 innebär det att om ersättningen 

ökar med 10 procent ökar antalet sjukdagar med 10 procent. 

Elasticiteten på totala dagar per person kan delas upp som summa 

av elasticiteten för incidens och varaktighet: 

ε T,E = ε I,E + ε V,E

Detta är användbart om vi inte exempelvis inte kan få fram 

elasticiteten för varaktigheten i den empiriska undersökningen. 

Den ges då indirekt av: 

ε V,E =ε T,E–ε I,E. 

Appendix C: Reformeffekter på varaktigheten 

Om vi betecknar sannolikheten att ett sjukfall (S) påbörjades som 

I(S>0), sannolikheten att ett sjukfall blev längre än en dag I(S>1), 

och så vidare, kan vi beräkna kausala effekter för varje sådan 

incidens upp till exempelvis 100 dagar, I(S>100). Med samma 

notation som från avsnitt 3.2 skattas följande 101 reformeffekter: 

δ 0 = I(S>0) Efter,B – I(S>0) Före,B – [I(S>0) Efter,K – I(S>0) Före,K] 

δ 1 = I(S>1) Efter,B – I(S>1) Före,B – [I(S>1) Efter,K – I(S>1) Före,K] 

: 

δ 100 = I(S>100) Efter,B – I(S>100) Före,B – [I(S>100) Efter,K – I(S>100) Före,K], 

där Efter (Före) anger incidensen efter (före) reformen för 

behandlingsgruppen (B) respektive kontrollgruppen (K). 

51 

Appendix

En försäkrings grundidé är att skaderisken fördelas på en grupp människor 

där endast några få drabbas. Varför är då ersättningsgraden inte 

hundra procent? Skälet är att ekonomiska incitament spelar roll. Höga 

ersättningar kan leda till överutnyttjande av försäkringen. 

I denna rapport diskuteras i vilken utsträckning arbetslöshets- och sjukförsäkringarnas 

utformning kan motiveras utifrån nationalekonomisk 

forskning. Rapporten handlar om hur ersättningarna är konstruerade 

med fokus på betydelsen av ekonomiska incitament. 

Rapporten är skriven av Peter Skogman Thoursie, Nationalekonomiska 

institutionen vid Stockholms universitet. Rapporten är den nionde i den 

parlamentariska socialförsäkringsutredningens underlagsrapportserie. 

Underlagsrapporter i serien 

1. Studerande och socialförsäkringen 

2. Samverkan mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan under 

2000-talet 

3. Hur bör arbetslöshetsförsäkringen utformas? 

4. Trygg, stöttande, tillitsfull? Svenskarnas syn på socialförsäkringarna 

5. Förtidspensionering av unga 

6. En socialförsäkring för alla – Handikappförbundens förslag till en 

hållbar socialförsäkring 

7. Arbetslivsinriktad rehabilitering 

8. En alternativ arbetsskadeförsäkring 

9. Ekonomiska incitament inom arbetslöshets- och sjukförsäkringarna 

AB Sverige 


Elanders 


(S 2010:04) Omslag:

Ekonomiska incitament inom arbetslöshets- och sjukförsäkringarna

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?