Finland

Finland 

Skärgårdsdelegationen 

Öarnas och sjöarnas land

Vi kunna sträcka ut vår hand 

”och och visa glatt på sjö och strand.” 

Johan Ludvig Runeberg 

ARTO HÄMÄLÄINEN/KUVALIITERI PÄRMBILD: AARNI NUMMILA/KUVALIITERI

Ärade läsare 

Finland är rikast på sjöar och vattendrag i världen och ett av Europas 

skärgårdsrikaste länder. Vi har 76 000 öar som är större än en halv 

hektar, 56 000 sjöar som är större än en hektar, 647 älvar och 314 000 

km strandlinje. Vatten fi nns i alla kommuner, öar i nästan alla. Varje 

ö, sjö och älv har sin givna plats i fi nländarnas hjärtan. Broschyren du 

håller i din hand beskriver denna vår unika rikedom. 

Finland är sönderbrutet av skärgård och vattendrag; detta är en 

unik styrka, trots att dessa orsakar extra kostnader för såväl näringslivet 

som staten och kommunerna. Våra öar, havsområden, sjöar, älvar 

och vår strandlinje är positiva faktorer i regionalutvecklingen i en 

värld, där man allt oft are lever av att producera upplevelser. 

Skärgårds- och sjöområdena och deras utveckling berör hela folket 

tack vare fritidsboendet (ca 2 miljoner fritidsboende), båtlivet (700 000 

båtar), nöjesfi sket (1,8 miljoner fritidsfi skare), amatörbiologer och turister. 

Finland hör till Europas största länder när vi talar om båtliv och 

fritidsfi ske. 

På skärgårds- och insjöområdena verkar många myndigheter 

såsom försvarsmakten, gränsbevakningen, polisen, de regionala räddningsverken, 

Sjöfartsverket (förbindelsefartygstrafi k, lotsning, farleder, 

hamnar, kartering, assistans av vintertrafi ken), Vägverket (frigående 

färjor, landsvägsfärjor och vägar), miljömyndigheterna, Vilt- och fi skeriforskningsinstitutet 

och övriga fi skerimyndigheter samt Museiverket. 

Finlands skärgårdspolitik utjämnar de nackdelar som orsakas av den 

av vattendrag splittrade strukturen, och utnyttjar öarna och vattendragen 

som faktorer i regionalutvecklingen. Skärgårdslagen är ett viktigt instrument 

i detta arbete. Naturens mångfald och beaktande av kultur- och 

landskapsfaktorerna ingår som en väsentlig del i skärgårdspolitiken. 

Finlands regering har ställt upp som mål att utveckla skärgårdsoch 

insjöturismen till en europeisk attraktionsfaktor, och låta fritidsboendet 

bli en hörnsten för landsbygdens utveckling. Förutsättningarna 

är ypperliga. Finland erbjuder både sina egna invånare och utländska 

gäster en trygg miljö där man kan uppleva sommarens värme, höstens 

färgprakt, vinterns snö och is liksom vårens ljus på de vidsträckta skärgårds- 

och sjöområdena. 

Trevliga läsestunder! 

Skärgårdsdelegationen 

Arbets- och näringsministeriet 

JOUNI KLINGA 

MIKKO HAKANEN/KUVALIITERI 

ERKKI MAKKONEN/KUVALIITERI 

FINLAND – ÖARNAS OCH SJÖARNAS LAND 3

4 FINLAND – ÖARNAS OCH SJÖARNAS LAND 

I vilket europeiskt land fi nns 

det mest öar och sjöar? 

Låt oss först se på öarna. I Grekland finns 

det omkring 1 400 öar, i Danmark omkring 500. 

Dessa kända önationer förlorar ändå solklart mot 

Nordeuropas tre ”fastlandsnationer”, Norge, Sverige 

och Finland. Finland har 76 000 öar som är 

större än en halv hektar; tar man öar med som är 

minst en ar i storlek så fi nns det 178 947 stycken. 

Ser vi på antalet stora öar eller stora sjöar ligger 

Finland före Sverige, fastän Sverige har en 

större areal än Finland. Även om också Norge har 

mycket öar, är de branta klippiga stränderna mestadels 

svåra att utnyttja för turism och rekrea tion, 

till skillnad från Finland. Kanada är rikast på öar 

i världen. 

Också när vi ser på antalet bebodda öar blir 

de välkända örika nationerna klart på eft erkälken 

jämfört med Finland. Trots att många öar förbundits 

till fastlandet med broar, fi nns det fortfarande 

430 åretrunt bebodda öar som inte har 

fast vägförbindelse. I Grekland fi nns det drygt tvåhundra 

sådana öar, i Danmark runt hundra. På öar 

med vägförbindelse bor över 200 000 fi nländare – 

exempelvis närmare 50 000 helsingforsare. 

Av Finlands öar ligger nästan 100 000 dvs. över 

hälft en i sjöar eller älvar. När det gäller öar i insjövattendrag 

ligger Finland nära världstoppen. Det 

fi nns mer än 150 åretrunt bebodda öar i insjöar 

och vattendrag som saknar broförbindelse. 

Sulkavarodden är 

världens största roddevenemang. 

Sträckan 

runt ön Partalansaari är 

drygt 60 kilometer lång. 

De senaste åren har 

omkring tiotusen personer 

deltagit. Lagrodden i 

kyrkbåtar har blivit speciellt 

populär, men också 

enmans- och tvåmansbåtar 

fi nns det gott om.

SEPPO PELKONEN/KUVALIITERI 

Flottning spelar alltjämt 

en viktig roll på Vuoksens 

vattendrag. Där 

transporteras råvirke 

också med pråmar. Användningen 

av pråmar 

kan öka avsevärt om 

man börjar transportera 

bioenergi till områdets 

kraftverk. En fortsatt 

arrendering av Saima 

kanal kan också leda till 

nytt uppsving för godstrafi 

k på vattendragen i 

östra Finland. 

Öar enligt landskap 

0,5 ha– 1— Över Totalt 

1 km 2 10 km 2 10 km 2 

1. Egentliga Finland 9 687 145 21 9 853 

2. Södra Savolax 8 918 101 5 9 024 

3. Lappland 8 594 60 3 8 657 

4. Åland 8 014 77 14 8 105 

5. Norra Savolax 5 229 46 1 5 276 

6. Norra Karelen 4 386 42 5 4 433 

7. Österbotten 4 187 51 11 4 010 

8. Mellersta Finland 3 971 37 2 4 010 

9. Nyland 3 665 23 3 3 692 

10. Birkaland 2 897 9 2 906 

11. Norra Österbotten 2 570 12 1 2 583 

12. Satakunta 2 493 12 1 2 506 

13. Södra Karelen 2 151 29 4 2 184 

14. Kajanaland 1 933 14 1 1 948 

15. Östra Nyland 1 783 20 3 1 805 

16. Kymmenedalen 1 618 16 1 634 

17. Päijänne-Tavastland 1 318 14 1 1 333 

18. Mellersta Österbotten 623 3 626 

19. Tavastland 512 1 513 

20. Södra Österbotten 480 1 481 

Totalt 75 029 713 76 75 818 

Finland är också rikast i världen på sjöar och 

vattendrag. Insjöarealen är 33 000 km 2 vilket 

utgör en tiondel av Finlands hela areal. Vidare har 

Finland ett havsområde på 82 000 km 2 . Vi har 647 

älvar och åar. Strandlinjen i Finland är 314 000 km 

lång – svindlande åtta varv runt ekvatorn. De 

övriga europeiska länderna har i allmänhet endast 

en bråkdel av Finlands strandlinje. 

4. 

FINLAND – ÖARNAS OCH SJÖARNAS LAND 5 

1. 

7. 

20. 

12. 

10. 

19. 

9. 

3. 

11. 

18. 

8. 

17. 

15. 

5. 

14. 

2. 

13. 

16. 

6. 

JUHA METSO/KUVALIITERI


Många öar nära stranden har förenats med fastlandet med en väg anlagd 

på en bank eller med bro. Ön Alanne i Kiantajärvi i Suomussalmi kommun. 

De största öarna i havsområdena 

Nr Namn Kommun Areal (km 2 ) 

1. Fasta Åland Tot. 7 kommuner 685 

2. Kimito Kimitoön, Salo 524 

3. Karlö Karlö 195 

4. Replot Korsholm 160 

5. Aasla/Otava Nådendal 105 

6. Lemland Lemland 92 

7. Eckerö Eckerö 91 

8. Öja Karleby, Larsmo 90 

9. Storlandet Väståboland 72 

10. Ålön Väståboland 70 

11. Kyrklandet Väståboland 64 

12. Kivimaa Gustavs 57 

13. Pyhämaa Nystad 53 

14. Vessölandet Borgå 52 

15. Kirjalaön Väståboland 49 

16. Oxkungar-Tengmo-Kvimo Vörå-Maxmo, Oravais 46 

17. Lillandet Väståboland 38 

18. Stortervolandet Väståboland 37 

19. Larsmo Larsmo 37 

20. Kaurissalo Gustavs 36 

De största öarna i insjöarna 

Nr Namn Kommun Areal (km 2 ) 

1. Soisalo Heinävesi, Kuopio, 1 638 

Leppävirta, Varkaus 

2. Kerimäensaari Enonkoski, Kerimäki, Nyslott 1 069 

3. Hurissalo S:t Michel, Puumala 174 

4. Partalansaari Puumala, Sulkava 170 

5. Viljakansaari Puumala 115 

6. Manamansalo Vaala 76 

7. Äitsaari Ruokolahti 74 

8. Moinniemensaari Nyslott 53 

9. Oravisalo Rääkkylä 49 

10. Kirkkosaari Taipalsaari 47 

11. Väisälänsaari Hirvensalmi, S:t Michel 35 

12. Virmaila Padasjoki 35 

13. Kuivainen Savitaipale 33 

14. Pyylinsaari Heinävesi 28 

15. Varpasalo Rääkkylä 27 

16. Paalasmaa Juga 27 

17. Salosaari Ruokolax 26 

18. Judinsalo Luhanka 25 

19. Lintusalo Puumala 25 

20. Kyläniemi Taipalsaari 23 

HANNU HUTTU/KUVALIITERI 

JARI KOSTET 

Det finns 59 meter 

strand för var och en 

■ Finlands kust är sönderskuren och öar fi nns det 

gott om. Sjöarna har oräkneliga uddar, vikar och öar. 

Älvarna och åarna slingrar sig fram. Strandbrynet där 

land och vatten möts ritar en mycket längre linje än 

man kanske kunde tro. 

Strandtypen och strandformen är avgörande faktorer 

för såväl människan som naturen. Hela strandlinjematerialet 

är inte i detalj inventerat, men för havskustens 

del har en jordartsindelning gjorts. Det fi nns 

mest moränstränder, cirka 43 %. Vanligast är de längs 

Bottniska vikens kuster och på öar. Det fi nns nästan 

lika mycket klippiga stränder, 42 %. De förekommer 

främst i Skärgårdshavet och Finska viken. 10 % är 

siltstränder, leriga stränder och mjuka stränder, 5 % 

är grus- och sandstränder. Drygt en procent eller cirka 

550 kilometer är stränder som människan byggt ut. 

Dit hör olika slag av fördämningar liksom även hamn-, 

bro- och dammanläggningar.

I klassifi ceringen av rekreationsvärdet räknas en 

jämn och bärande strand med mindre än 10 graders 

stigning till första kategorin. Vidare ska tillgängligheten 

vara god, vattenvegetationen sparsam och vattnet av 

medeldjup. Inte mer än någon procent av hela strandlinjen 

har sådana stränder. 

Växlingen i vattenståndet inverkar också på strändernas 

användbarhet. Endast en knapp tiondel av 

Finlands strandlinje är sådan att det uppmätta vattenståndet 

under en lång period växlar mindre än en meter. 

Då är det fråga om sjöstränder. För runt hälften av 

den totala strandlinjen är växlingarna mer än två meter 

– hit hör bland annat alla havsstränder. Variationer på 

över fem meter förekommer i synnerhet i Ounasjoki 

och Torne älv och i några reglerade insjöar. 

Å andra sidan är stränderna i Finland mestadels 

mycket lämpade för rekreationsändamål liksom för 

bebyggelse jämfört med t.ex. Norges och Greklands 

branta klippiga stränder. Vid stränderna i Frankrike, 

Storbritannien och Irland kan tidvattenvariationerna enbart 

per dygn vara mer än fem meter. Tidvattenzonens 

bredd kan där vara fl era kilometer på fl acka ställen. 

Strandlinjens fördelning 


km % 

Kustlinjen totalt 46 198 15 

– kuststräckorna 6 299 

– öarna 39 675 

– sjöarna som finns på öar 96 

– öarna som finns i sjöar på öar 128 

Sjöarna totalt 214 896 68 

– fastlandsstränderna 171 506 

– öarna 39 443 

– sjöarna som finns på öar 2 242 

– öarna som finns i sjöar på öar 1 705 

Älvarna och åarna totalt 53 510 17 

– fastlandsstränderna 51 142 

– öarna 2 368 

Strandlinjen totalt 314 604 100 

Karlö är den tredje 

största ön i våra 

havsområden. Öns 

invånarantal har stigit: 

år 1980 hade ön 

897 invånare, i slutet 

av 2007 hade man 

987 invånare. Antalet 

fritidsboende på 

Karlö som är bosatta 

i andra kommuner är 

runt 700.


Det blåa guldets 

skimmer 

”Finland sluter inom sig så många insjöar, att 

det med skäl fått namnet de tusen sjöars land.” 

Så skriver Zacharias Topelius i ”Boken om vårt 

land” år 1875. Ett drygt sekel förfl öt innan man 

fi ck reda på det exakta antalet sjöar: 187 888. De 

minsta inräknade gölarna var visserligen bara fem 

ar i storlek, antalet sjöar och träsk med en yta 

över en hektar var 56 012. 

Men Topelius hade dock inte rätt i riktigt allt. 

En man från Lappland berättade en saga för Topelius 

år 1838, där det sades att Enare träsk inte 

låter mäta sitt djup. Utifrån det skriver Topelius 

en dikt där sjön beskrivs respektfullt: ”Jag är så 

djup, som jag är lång.” En same från Enare skulle 

ha uttryckt det: ”Nuuvt kukke lii ko čieŋâl-uv.” 

Enare träsk ekolodades under somrarna 1961– 

62. Den största djupleken man fi ck var 95 meter. 

En kontrollmätning två årtionden senare minskade 

djupet med tre meter. Därmed placerar sig 

Enare på silverplats i djupstatistiken över Finlands 

sjöar, guldet tas av Päijänne. 

Europeisk mästare i stora och små sjöar 

Inom Europeiska unionen fi nns 93 sjöar med en 

areal på mer än 100 km 2 . Av dessa fi nns 47 i Finland, 

så vi vinner knappt över resten av EU. Det 

är få gånger statistiken visar att en medlemsstat 

är så suveränt överlägsen. 

De fl esta av våra stora sjöar har bildats under 

istiden och formats av landhöjningen. Päijänne 

HEIKKI KETOLA/KUVALIITERI 

MARKKU TANO/KUVALIITERI 

och några andra stora sjöar har uppstått i krosszoner 

i urberget, vilka är fl era hundra miljoner år 

gamla. Sjöarna Lappajärvi och Paasivesi har ett 

himmelskt ursprung – de har bildats genom meteoritnedslag. 

När det gäller träsk är Finland jämstarkt med 

Sverige; båda länderna har mer än hundratusen 

träsk av mindre än en hektars storlek. Resten av 

unionen kan bara förundra sig över de nordiska 

medlemmarnas överlägsenhet. Över hälft en av 

Finlands armada av sjöar fi nns i Enare och Utsjoki 

kommuner. Vi har alltså både ett Insjöfi nland och 

ett Träskfi nland. 

Vattenkvaliteten är god eller utmärkt i mer än 

80 procent av Finlands sjöareal. Många grunda 

sjöar är emellertid övergödda och deras tillstånd 

måste förbättras. Inemot tusen restaureringsprojekt 

av sjöar har genomförts i vårt land under de 

senaste årtiondena. De vanligaste metoderna har 

varit avlägsnande av vattenväxter, restaurering 

av näringskedjor jämte syresättning. Vattenkvaliteten 

har självfallet också förbättrats av reduceringen 

av näringsämnen från tätorternas och 

industriernas avloppsvatten. Stora investeringar 

har gjorts i detta. 

Ramdirektivet för EU:s vattenpolitik trädde i 

kraft år 2000. Dess mål är att nå god ekologisk status 

för ytvattnen fram till år 2015. Samarbetet mellan 

myndigheterna och de lokala invånarna är i Finland 

intensivare än i de fl esta andra länder. Kärle- 

Sjön Pielinen har 1259 

öar. Dessa öar som syns 

från Kolis kvartsitklädda 

höjder har förevigats på 

miljontals foton. Landskapet 

är betagande 

under alla årstider.

Många av våra städer 

i inlandet har anlagts vid 

sjöstränder. Vattenkraften 

frambringade fl era stora 

industrianläggningar invid 

forsen Tammerkoski på 

1800-talet. Nu har större 

delen av den tunga industrin 

fl yttat, men de 

gamla fabriksbyggnaderna 

används för kulturändamål. 

ken till den egna sjön liksom den knappa off entliga 

fi nansieringen har aktiverat de människor som bor 

strandnära. Man har bildat föreningar för skyddet 

av sjöar och gjort mycket frivilligt arbete. 

En mångfald av former 

Också till sina typiska drag skiljer sig sjöarna i Finland 

från nästan alla andra sjöar i Europa. Hos oss 

är det exempelvis inte lätt att säga var den ena sjön 

slutar och den andra börjar. Den mest speciella är 

Stor-Saimen som kan uppfattas antingen som en 

enda sjö eller rentav hundra. Den är en enda sjö i 

den meningen att vattennivån från Villmanstrand 


till Joensuu och Varkaus ligger nästan på samma 

nivå, bara i sunden vid Nyslott skiljer det sig några 

centimeter. När man ser till is-, värme- och strömförhållanden 

kan man ändå uppfatta Stor-Saimens 

talrika insjöbäcken som skilda sjöar. 

Diktaren och geografen Aaro Hellaakoski föreslog 

år 1933 namnen ’Satanen’ eller ’Satajärvi’ som 

namn på Stor-Saimen, men han fi ck inget medhåll 

för namnen. – Förutom Saimen fi nns det många 

andra insjöbäcken i Insjöfi nland som bildar stråk 

på hundratals kilometer. De binds ändå ganska 

oft a samman av mindre åar eller smala sund, där 

vattennivån kan sjunka många meter. På sådana 

TIMO NIEMINEN/KUVALIITERI


platser har man byggt kanaler och slussar för sjötrafi 

ken. Sjösystemen för Vuoksen, Kymmene älv 

och Kumo älv har sammanlagt inemot 40 slussar 

och knappt 30 öppna kanaler. 

Störst är farledssystemet i Vuoksens vattendrag, 

som i norr sträcker sig ända till Nurmes och 

Idensalmi. I detta nät ingår nästan 600 kilometer 

djupfarled på 4,2 meter, ett tusental kilometer farled 

på 2,4 meter och fl era hundratals kilometer farled 

på 1,8 och 2,1 meter. Eft ersom förbindelsen till 

havet via Saima kanal går ut i Viborgska viken är 

detta farledssystem, som är Europeiska unionens 

största, viktigt för östra Finlands näringsliv. Man 

har också planerat en kanalförbindelse till havet för 

vattendragen i Kymmene älv, likaså en förbindelse 

mellan vattendragen i Kymmene älv och Vuoksen. 

När man kastar en hastig blick på Finlands 

karta, ser man att den blå färgen på sjöområdet 

bildar en vidsträckt labyrint, där enskilda sjöar är 

svåra att upptäcka. I norr stannar blicken först på 

två stora sjöar, Enare träsk och Ule träsk, sedan 

ser man Västeuropas största konstgjorda sjöar, 

Lokka och Porttipahta. Också runt Kuusamo 

fi nns mycket blått och södra Lappland klyvs av 

ett bälte av medelstora sjöar. I väst ser man tydligast 

Pyhäjärvi i Säkylä samt Lappajärvi, i söder 

Lojo sjö. Till många av de mindre vattendragen på 

kustremsorna hör dock nästan inga sjöar. 

Om man skulle utse landskapssjöar i Finland 

skulle inte storleken nödvändigtvis vara det mest 

avgörande kriteriet. I Nyland, till exempel, kunde 

Tusby träsk tävla om titeln, eft ersom den har varit 

många konstnärers och författares ”egen sjö”. 

Forskning 

Finland har en hög nivå på forskningen om sjöar. 

Tillfrysningen och islossningen på Kallavesi och 

Näsijärvi har observerats ända sedan 1830-talet, 

dvs. längre än på något annat ställe i världen. 

Vattenståndet i Saimen har nedtecknats dagligen 

sedan 1847. Också ytvattentemperaturen och 

istjockleken har observerats på vissa sjöar i snart 

hundra år. 

Över de fl esta sjöar där det förekom fartygstrafi 

k utgavs djupkartor redan på 1800-talet. Arbetet 

gick långsamt och placeringen av mätningspunkterna 

på kartan var inexakt. Den stora omvälvningen 

kom först i mitten av 1980-talet när man 

fi ck takymetern för positionsbestämning. Och mer 

var på väg: de första GPS-tillämpningarna togs 

i användning i början av 1990-talet. Numera tas 

djupmaterial fram alltigenom digitalt. 

Finlands största sjöar 

Sjö Landskap Areal (km 2 ) Största djuplek (m) 

Stor-Saimen Södra Karelen, 

Södra Savolax, 

Norra Karelen 

4 380 86 

Päijänne Mellersta Finland, 

Päijänne-Tavastland 

1 100 95 

Enare Lappland 1 060 92 

Pielinen Norra Karelen 960 60 

Iso-Kalla Norra Savolax 900 90 

Ule träsk Kajanaland 890 35 

Keitele Mellersta Finland 500 65 

Lokka Lappland 417 12 

Längelmävesi Birkaland 410 73 

Puulavesi Södra Savolax 325 60 

Kitkajärvet Lappland, 

Norra Österbotten 

305 34 

Juojärvi Norra Savolax 297 67 

Höytiäinen Norra Karelen 293 54 

Kemi träsk Lappland 288 40 

Pielavesi-Nilakka Norra Savolax 278 27 

Näsijärvi Birkaland 265 63 

Finlands miljöcentral har i sitt sjöregister i 

dagsläget djupuppgift er för över 6 000 sjöar. När 

nya grundkartor görs överförs uppgift erna också 

till kartorna. Varje år hinner man kartlägga cirka 

30 000 hektar. Med den farten kommer det om tio 

år att fi nnas en djupkarta för alla sjöar med en yta 

större än 50 hektar. 

I sjöarna förekommer hela tiden strömmar som 

är av stor vikt för ekosystemet. Med dagens metoder 

kan man rätt ingående utforska strömningsområdet 

i sjöarna från ytan ända ner till botten. 

Även på detta område är de fi nländska forskarna 

av världsklass. 

ESKO KUUSISTO 

Avdunstningen från 

sjöarna är stor sommartid 

i Finland, till och med 

över en halv meter. Det 

har man kommit fram till 

genom att använda sjömätningsstationer, 

en sådan 

har bland annat funnits 

i Tusby träsk. 

HANNU VALLAS/KUVALIITERI

Finland är också älvarnas och åarnas land 

Finland har också rikligt med älvar och åar, 

fastän vi är kända för våra sjöar. De har utgjort 

viktiga farleder och transportleder, vid älvbrinkar 

och åbankar har de första bysamhällena uppstått. 

Utmed dem har de bästa åkrarna funnits och 

forsarna har fått kvarnarna att snurra. I åar och 

älvar har man fångat fi sk, längs älvarna har timret 

fl ottats till sågarna. Älvarna har under historiens 

gång gett arbete åt många fi nländare. 

Om ett vattendrag defi nieras enligt en medelvattenföring 

på 1,0 m 3 /s eller ett avrinningsområde 

på hundra kvadratkilometer, fi nns det i 

Finland omkring 650 vattendrag. 90 av dem är 

huvudvattendrag som mynnar ut i havet eller korsar 

nationsgränsen, resten är bifl öden. De största 

bifl ödena är likväl mycket mäktigare än många 

huvudflöden; till exempel Ounasjokis avrinningsområde 

är lika stort som tre av Österbottens 

största vattendrag tillsammans (Kyro älv, Siikajoki 

och Kalajoki). 

Lappland är det landskap i Finland som har 

överlägset mest vattendrag. Där fi nns ett stort 

antal älvar som är bland de största i landet. Kemi 

älvs avrinningsområde täcker över halva Lappland, 

älvens fl öden är de största i Finland och på 

området fi nns sammanlagt över 10 000 kilometer 

vattendrag. Eff ekten från dess kraft verk utgör 

runt 40 procent av vårt lands utbyggda vattenkraft 

. Älven har också varit en pulsåder för fl ottningen 

i Finland och en produktiv laxälv. 


Genom Kymmene älv 

som börjar i Päijänne avrinner 

vattnet till Finska 

viken från mer än tolvtusen 

sjöar. Vid älvens 

nedre lopp breder ett 

kulturlandskap ut sig 

med sina åkermarker.


En gummibåt i våg skummet i Kuusaan koski i Mellersta 

Finland. Tiotals turistföretagare erbjuder tjänster 

kring forsfärder runtom i landet. 

Forskraft 

”Vattnet bör inte rinna i sin fåra till ingen nytta.” Så 

sades i en bestämmelse som ingick i Sverige-Finlands 

lagstift ning år 1649. Redan långt innan hade 

vattendragen utnyttjats på många olika sätt. 

De första kvarnrättigheterna beviljades biskop 

Hemming så tidigt som 1352 för Hallisforsen i 

Aura å. Vattensågarna gjorde insteg i slutet av 

1500-talet. Det första järnbruket med sina stånghammare 

byggdes i Svartå intill Svartån år 1616. 

I Finland fanns i medlet av 1800-talet runt fyratusen 

vattenkvarnar och knappt tvåhundra vattensågar. 

Den finska pappersindustrins fader 

Fredrik Idestam grundade det första träsliperiet 

i Alakoski i Tammerfors år 1865. Det var också i 

Tammerfors som den första glödlampan tändes i 

Finland år 1882. 

När de första turbinerna vid Imatra kraft verk 

invigdes 1929 fanns det skeptiker så det förslog: 

”Kan Finland någonsin komma att behöva en så 

stor mängd elektricitet?”. Eff ekten var 56 megawatt, 

i dag ligger Finlands elförbrukning som 

högst på närmare 15 000 MW. Imatra är fortfarande 

Finlands största vattenkraft verk, den nuvarande 

toppeff ekten är cirka 180 megawatt. 

Finlands forsar producerar numera bara 

omkring en sjättedel av den el som vårt land 

behöver. Vattenkraft producerad el är emellertid 

mycket värdefull tack vare sin snabba reglerbarhet. 

Kraft verkens samfundsskatter är också av 

stor ekonomisk betydelse för etableringsorterna, 

framför allt i norra Finland. 

Den senaste tiden har en utbyggnad av vattenkraft 

en varit föremål för livlig debatt i Finland. 

Ny vattenkraft av teknisk-ekonomisk betydelse 

på drygt 900 MW kunde byggas, av vilket hälft en 

redan före år 2020. Åsikterna om en utbyggnad 

KEIJO PENTTINEN/KUVALIITERI 

Landskap Vattendrag Areal (km 2 ) Medelvattenföring (m 3 /s) 

Lappland Kemi älv 50 910 538 

Torne älv 39 820 378 

Paatsjoki 14 570 146 

Tana älv 13 780 165 

Norra Österbotten Ule älv 22 920 254 

Ijo älv 14 320 173 

Siikajoki 4 440 40 

Kajanaland Kiehimäjoki 8 700 102 

Mellersta Österbotten Perho å 2 690 20 

Södra Österbotten Kyro älv 4 900 45 

Lappo å 4 110 32 

Norra Karelen Pielis älv 21 770 240 

Lieksanjoki 8 260 94 

Södra Karelen Vuoksen 61 560 554 

Satakunta, Birkaland Kumo älv 27 100 216 

Egentliga Finland Pemarån 1 090 9 

Nyland Svartån 2 010 18 

Östra Nyland Borgå å 1 260 13 

Kymmenedalen Kymmene älv 37 230 304 

går dock till vissa delar isär. Om man går in för en 

utbyggnad fi nns det skäl att också utnyttja klimatforskarnas 

utredningar, särskilt när det gäller förändringar 

i fl ödenas årsrytm. Vinterfl ödets förutspådda 

ökning är med tanke på vattenkraft sproduktionen 

en fördelaktig sak, men den kan möjligtvis 

öka de problem som fi nns i samband med 

issörpning. 

Laxen – mer än bara föda 

Laxen var en viktig anledning till att det uppstod 

bosättning speciellt längs älvarna som mynnar ut i 

Bottenviken. Också kronan upptäckte tidigt vandringslaxens 

ekonomiska betydelse och förklarade 

fi sket som statens ensamrätt. I praktiken innebar 

det att skatt pålades alla som fi skade lax. 

Eft er andra världskriget uppkom ett motsatsförhållande 

mellan Finlands energiekonomi och 

MATTI YLÄTUPA/KUVALIITERI Finlands största vattendrag enligt landskap 

I några landskap är det 

största vattendraget 

inte alls det kändaste 

vattendraget. Vanda 

å är en känd ”pulsåder” i 

Helsingforsområdet, och 

Aura å är Åbos hjärta 

och symbol. 

Verla bruksby utsågs till 

ett av Unescos världsarv 

1996. Där byggdes det 

första träsliperiet så tidigt 

som 1872. De gamla 

byggnaderna är vackert 

renoverade och har 

blivit museum. 

VEIKKO VASAMA/KUVALIITERI

Kitkajoki i Kuusamo är 

känd för sin ödemarksnatur 

och sina talrika forsar. 

Älven är känd som 

en god kanotled och står 

också högt i kurs hos 

fritidsfi skarna. 

Laxen hoppar i Neidenälven. 

En naturlig och 

ursprunglig laxstam fi nns 

i Finland förutom i denna 

älv endast i Tana älv, 

Torne älv och Simojoki. 

PERTTI TURUNEN/KUVALIITERI 

älvfi skarnas sekelgamla nyttjanderätter. Detta 

gällde särskilt Ule älv och Kemi älv. År 1951 trädde 

en ändring av vattenrättslagen i kraft som föreskrev 

att man inte längre behövde bygga fi skväg 

i den fördämning som stängde farleden. I stället 

förpliktades dammbyggaren att bekosta utplante- 


ring av en viss mängd fi sk. 

I dag handlar det för laxfi skets del om att hitta 

en balans mellan havs-, kust- och älvfi sket. Laxfi 

sket i Torne älv ger årligen 20–40 ton lax, i Tana 

älv är medelfångsten 130 ton. Fisketurismen har 

stor ekonomisk betydelse för företagarna i dessa 

älvdalar. Speciellt företagarna vid Torne älv och 

Simojoki är bekymrade över framtiden. Detsamma 

gäller Bottniska vikens yrkesfi skare som anser att 

deras urgamla yrke är hotat. Problemet är också 

internationellt – i alla Östersjöländer, också i Bryssel, 

fattas beslut som rör laxen. 

Som bäst pågår projekt för att återställa vandringsfi 

sken i många av Finlands älvar och åar. 

Till dessa vattendrag hör bland annat Kymmene 

älv, Vanda å och Aura å samt de tre stora älvarna 

i norr, Ule älv, Kemi älv och Ijo älv. Sedan 1993 

har laxen kunnat gå upp i Kemi älvs nedre lopp 

via fi skvägen vid Isohaara, vid Ule älvs havsfors 

blev fi skvägen klar år 2003. Många nya fi skvägar 

och mycket arbete återstår innan huvudparten av 

laxens tidigare lekplatser åter kan vara i bruk. 

Vandringsfi sken är avgörande för att älvarna 

ska locka turister. Sportfi sket betyder mycket mer 

än fångstens värde. ”Laxen är inte ett livsmedel, 

utan en upplevelse”, har fi skeprofessorn Hannu 

Lehtonen sagt.

Öar och vattendrag betyder 

mycket för fi nländarna 

De fl esta fi nländare har i sina hemtrakter en 

sjö eller en å. Omkring hundra kommuner fi nns 

vid kusten. Fritidsintressen som stugliv, båtliv, 

båtkryssningar, rekreationsfi ske, fågelskådning 

och andra naturintressen, dykning, skidåkning 

på isen, turer med långfärdsskridskor och vanliga 

skridskor, kälk- och snöskoteråkning är hobbyer 

som gjort skärgården välbekant för en hel 

del fi nländare. 

Så gott som alla fi nländare besöker varje år 

en ö. Besökaren märker inte ens alltid eller tänker 

inte på att han besöker en ö. De som besöker 

till exempel Nyslott, Kotka eller Pargas är knap- 

past medvetna om att städernas centrala delar 

ligger på öar. 

Många av vårt lands populäraste turistmål fi nns 

på öar. Åland har årligen 1,6 miljoner besökare, 

Svea borg 700 000, Högholmen 500 000, ”Muminholmen” 

i Nådendal inemot 300 000, Manamansalo i 

Ule träsk 60 000. Olofsborg som på 1400-talet upp- 

fördes på en oansenlig holme i närheten av Nyslott 

lockar ett par hundra tusen besökare om året, 

60 000 av dem under operafestivalen. Ön med Bengt - 

skärs fyr längst ute till havs har 15 000 besökare. 

De fi nländare som har ett eget semesterställe 

bland holmar och skär har den djupaste relatio- 

På havsområdena fi nns 

omkring 400 och på insjöarna 

drygt 700 besökshamnar 

som betjänar 

båtfolket. Antalet fi skehamnar 

är på motsvarande 

sätt 24 och 15, 

fraktfarten betjänas av 

godshamnar, till antalet 

23 och 5. Östra Finlands 

sjösystem står i förbindelse 

med havet via Saima 

kanal, utom under 

vintermånaderna. 

SEPPO KERÄNEN

nen till en ö, om vi inte tänker på de fast bosatta 

skärgårdsborna. I slutet av 2007 fanns i Finland 

ungefär 478 000 fritidsbostäder, av vilka 85 % 

vid stränder. Den genomsnittliga stugvistelsen 

är 80–110 dygn per år och siff ran ökar. I åtskilliga 

skärgårdskommuner är antalet fritidsboende 

högre än antalet fastboende; Gustavs går i täten, 

där är antalet fritidsboende fyra gånger högre. Om 

vi tar med också övriga gäster på stugorna än de 

som hör till ägarhushållen talar vi redan om ett 

tiofalt högre tal i Gustavs. 

Årligen spenderas inemot fyra miljarder euro 

på fritidsboende. Stuglivet har blivit en av landsbygdens 

största utvecklingsfaktorer. För små kommuner 

innebär fritidsbosättningen att butiker och 

annan service kan bibehållas. Ännu viktigare för 

kommunerna vore det att ta vara på stugägarnas 

kompetens på olika områden och deras kontaktytor. 

Man försöker få fritidsinvånarna med både i 

kommunala aktiviteter och byverksamheter. En 

viktig utmaning är att utveckla system för fritidsinvånarnas 

delaktighet i kommunernas utveckling. 

Vi kan se en kraft ig ökning i det antal fritidsbostäder 

som omändras till familjens andra bostad 

utan att familjen byter hemort. Stugorna har blivit 

rymligare och standarden har stigit. Det fi nns 

i dag mer arbete som kan utföras oberoende av 

platsen, speciellt tack vare informationstekniken. 

Det fi nns också allt fl er som vill ändra om sin fritidsbostad 

till stadigvarande bostad. 

Fritidsboendets miljökonsekvenser har utretts 

under de senaste åren. Miljökonsekvenserna är 

måttliga. Fritidsboendets andel av personbilstrafi 

ken är i Finland 7 %. Stuglivets andel av fosforoch 

kväveutsläppen till vattendragen ligger under 

en procent, och utsläppen till vattendragen reduceras 

ytterligare med den nya förordningen om 

avloppsvattnet i glesbygden. Vintertid blir det allt 

vanligare med grundvärme i stugorna, energiförbrukningen 

hålls i styr genom ny teknik som bl.a. 

köldhärdiga vattenledningssystem och värmepumpar 

liksom tätning av stugorna. Strandnära 

byggande inverkar dock på områdets naturförhållanden, 

på t.ex. vattendragen, strandnaturen och 

landskapet. Av den totala strandlinjen i Finland 

upptar fritidsbebyggelsen i detta nu en tiondel, i 

de populäraste områdena klart mer. 

Stuglivet är i själva verket för många fi nländare 

en stor naturskola, som har ett positivt infl ytande 

på människors attityder till miljöskyddet och till 

enkla, naturenliga levnadsvanor.Sett ur perspektivet 

för social hållbarhet är stuglivet en viktig form 

av växelverkan mellan stad och landsbygd som 

främjar en levande, mångskift ande landsbygd. 


JYRKI HEIMONEN 

Första sommarn i skärgården! 

Miljoner resenärer får 

varje år beundra Nylands, 

Egentliga Finlands 

och Ålands skärgårdar 

från Sverige båtarna som 

vanligen gör ett stopp 

på Åland. Ölandskapet 

Åland besöks varje år av 

1,6 miljoner turister. 

JARI KOSTET


Traditionella och nya 

näringar sida vid sida 

Vinternot av mujka dvs. siklöja i Taivalkoski på Kostonjärvi. Fångstteknikens utveckling 

har under de senaste årtiondena gjort vinternot mindre arbetsam och effektiverat 

fångsten betydligt, men notlagen har blivit färre.

HEIKKI KETOLA/KUVALIITERI 

SAMI VASKOLA/POINTLEVEL 

Skärgårdens näringsliv är blomstrande och allsidigt. 

Statistiken säger att näringsstrukturen 

klart skiljer sig från genomsnittet för hela landet. 

Servicenäringarna sysselsätter visserligen i dag 

så gott som hälft en av skärgårdsinvånarna, men 

siff ran är lägre än för medeltalet i hela landet. 

En kärnfråga för skärgårdens framtid är emellertid 

frågan om turism- och rekreationstjänsterna. 

Utvecklingsmöjligheterna är goda. Attraktiva 

turistmål kan skapas av öar, sjöar, älvar och åar. 

Företagarutbildning, intensivare marknadsföring 

liksom samarbete och nätverksbildning bör prioriteras. 

Speciellt viktigt vore att förlänga turistsäsongen 

– skärgården har mycket att erbjuda 

under alla årstider. 

Statens funktioner har varit av stor betydelse 

för sysselsättningen och välfärden i skärgårdsområdena. 

Försvarsförvaltningen, Sjöfartsverket, 

gränsbevakningen och vägförvaltningen har haft 

gott om arbetsplatser i skärgårdskommunerna. 

Flest arbetsplatser inom forskningssektorn har 

Vilt- och fi skeriforskningsinstitutet. Under de 

senaste åren har de statliga arbetsplatserna dock 

minskat, speciellt har gränsbevakningsväsendet 

och försvarsförvaltningen berörts. Denna utveckling 

har slagit hårt mot vissa skärgårdskommuner. 

Sjöklustret sysselsätter skärgårdsbor, av vilka 

många jobbar på förbindelsefartyg och med övriga 

Kalla och heta bad på SaimaaHoliday naturturismcenter i Rantasalmi. I skärgårds- och insjöområdena fi nns 

numera en mängd högklassiga logi-, restaurang- och programtjänster att få. Statsrådets mål är de facto att 

utveckla den fi nländska skärgårds- och insjöturismen till en europeisk attraktionsfaktor. 

FINSKA VIKENS SJÖBEVAKNINGSSEKTION 


Finska vikens sjöbevakningssektion 

har 

räddningsövningar. Också 

andra myndigheter 

och frivilligorganisationer 

medverkar i sjösäkerhetsarbetet.


Båtbyggarkonsten står 

på en hög nivå i Finland. 

Många företag verkar i 

branschen och mer än 

två tredjedelar av omsättningen 

går på export. 

Seppo Suurnäkki bygger 

fi skebåtar i trä i Summa 

i Fredrikshamn. 

I Manamansalo i Ule träsk öppnades sommaren 2000 Kassu Halonen 

Konstgård i en före detta skola. Ett kurs- och konsertcenter inom lätt musik 

och även bildkonstcentrum. 

VAALAS KOMMUN 

uppgift er vid Sjöfartsverket, på fartyg i utlandstrafi 

k, i båthamnar, båtserviceföretag, småbåtsvarv 

och dockor. Jord- och skogsbrukets andel av 

arbetsplatserna i skärgårdskommuner och kommuner 

med skärgårdsdel ligger runt 15 %, medan 

den i hela landet bara är knappt fem procent. 

Skärgården förknippas starkt med renhet och 

äkthet, vilket kan utnyttjas i marknadsföringen av 

specialprodukter. I sydvästra Finlands skärgård är 

dessutom vegetationsperioden längre än i resten 

av landet. Å andra sidan är det svårt att i skärgården 

skapa större gårdar enligt det moderna jordbrukets 

principer, eft ersom åkrarna är små och 

splittrade. Specialodlingar är som bekant skärgårdens 

trumf. På mindre öar och i den yttre skärgården 

har lantbruket minskat, även om man exempelvis 

har börjat idka småskalig fårskötsel på 

många öar.

MARTTI LINTUNEN/KUVALIITERI 

Lohimaa vid Äyskoski i Tervo kommun är landets 

största fi sketuristmål. I Finland fi nns nästan hundra 

företag som har fi sketurism som specialitet. Tusentals 

företagare erbjuder fi ske som en kringtjänst. 

I Finland fi nns det inte mer än tusen yrkesfi skare 

kvar på heltid, av dem en tredjedel till havs. 

Fiskare som bedriver yrkesfi ske på deltid fi nns 

det knappt tvåtusen. Fångstmängden år 2007 var 

cirka 130 miljoner kilo; i havsområden är strömmingen 

den överlägset viktigaste fångsten, på 

insjöarna siklöjan. Antalet yrkesfi skare har på 

två årtionden halverats och medelåldern är hög. 

Kvar fi nns ändå det eff ektivaste och mest yrkesmässiga 

fi sket, som har en betydande sysselsättande 

eff ekt för handeln, förädlingen och fångstnäringen. 

– Inom fi skodlingen är problemet dels 

den billiga importlaxen och dels olägenheterna 

med utsläppen från odlingarna. Denna sektor har 

i Finland runt 600 arbetsplatser, av vilka en stor 

del i skärgårdsområdena. 

Fritidsfi sket ingår som en väsentlig del i skärgårdskulturen. 

År 2006 fanns i Finland 1,8 miljoner 

fritidsfi skare, värdet för fångsten uppgick 

till 56 miljoner euro enligt de genomsnittspriser 

yrkesfi skarna fi ck. Den ekonomiska betydelsen av 

denna hobby växer mellan fyr- och sexfaldigt när 

fi skets kringtjänster räknas med. Fritidsfi sket är 

en viktig del av den fi nska kulturen, vilket gynnas 

av ett överfl öd av vattendrag och omfattande 

fi skerättigheter. 

I den perifera skärgården fi nns endast få arbetsplatser 

inom industrin. Men en del av landets viktigaste 

industrianläggningar fi nns i kustkommuner 

med omfattande skärgård och goda hamnar. 


Strömmingsmarknaden i oktober är det äldsta återkommande evenemanget i Helsingfors 

med anor ända från 1700-talet. Ett stort antal fi skare och företagare från skärgården 

deltar. Ursprunget var konung Fredriks första påbud från 1743, kungen ansåg att 

den ”jämmerliga” staden Helsingfors behövde livas upp med en mickelsmässmarknad. 

Statliga arbetsplatser och tjänster är viktiga i skärgården. På Finlands allmänna 

vägar fi nns i dag drygt 40 färjeställen. Färjorna transporterar årligen runt 10 miljoner 

människor och 5 miljoner bilar. Därtill fi nns 19 förbindelsebåtar som hör till sjöfartsverket 

och 21 privata vägfärjor, det största antalet i Pihlajavesi. 

VÄGAFFÄRSVERKET FÄRJEREDERIET MARJA VEHKALA/KUVALIITERI 

LOHIMAA


Ökad efterfrågan på 

genuin skärgårds- 

och insjökultur 

Den växande turismen skapar en ökad eft erfrågan 

på genuin skärgårdskultur. Skärgårds- och 

insjö-kulturen består av historia, traditioner, natur 

och miljö. Kultur är allt det som folk i skärgården 

utför och sätter värde på. Det är byggnaderna, 

maten, kläderna, språket, föreställningarna... Att 

ge en närmare defi nition på skärgårdskultur är 

– till all lycka – omöjligt. 

Det är ingen slump att vårt lands kanske mest 

kända kulturevenemang, Nyslotts operafestival, 

har placerats i insjöomgivning, på en holme. 

Också Muminlandet och friluft smuseet Fölisön, 

som presenterar byggnadstraditionen i vårt land, 

ligger på en ö. Det historiska Sveaborg är ett av de 

största turistmålen i Finland. 

I skärgårdarna fi nns många byggnader och 

anordningar, som man förgäves kan få söka på 

andra håll i Finland. Det är fyrar, lotsplatser, historiska 

sjömärken, likaså kulturarvet under vatten. 

På öarna i havsområdena är krigshistorien 

starkt närvarande; gamla fästningar som bland 

annat Sveaborg, Bomarsund på Åland, Gustafsvärn 

i Hangö och befästningarna i Kotka. 

Det är bysamhället runt hamnen som möter 

besökaren och bildar det första intrycket vid 

ankomsten till ön. Blickfånget kan vara en fyr 

uppe på ett berg, en gammal väderkvarn eller en 

ANTERO AALTONEN 

Redan Johan Ludvig 

Runeberg och Zacharias 

Topelius lärde fi nländarna 

att älska sitt land för dess 

vattendrag i synnerhet. 

Sjö- och havstemat stod 

i centrum inte bara för 

Edelfelt, utan också för 

till exempel Axel Gallen - 

Kallela och Eero Järnefelt. 

Många konstnärer bosatte 

sig vid havet eller vid 

en sjö. För vår stora tonsättare 

Jean Sibelius var 

sjö och hav en källa till 

inspiration. 

Flottartävlingarna är 

fortfarande populära i 

synnerhet i östra och 

norra Finland. Det hela 

startade vid Lieksanjoki 

på 1930-talet. Några 

typiska tävlingsgrenar 

är stakning, rullning och 

forsränning.

ALBERT EDELFELT: MERELLÄ/STATENS KONSTMUSEUM 

harmonisk helhet med röda byggnader. Skärgårdens 

levnadssätt och det knappa levebrödet har 

gjort sitt för att bevara gammal bebyggelse och 

gamla gårdsenheter. Vid insjöarna är byn oft a placerad 

på de inre delarna av ön, så känslan av liv 

och rörelse är inte lika stark vid ankomsten dit 

som vid havet. 

Till och med små skärgårdskommuner har oft a 

ett hembygdsmuseum som presenterar gamla 

föremål och byggnadstraditionen. Finlands sjöhistoriska 

museum svarar för bevarande av vårt 

lands maritima kulturarv. Museet fl yttade 2008 

från Helsingfors till Kotka och fi nns i maritimcentret 

Vellamo som också inrymmer Kymenlaakson 

museo.– Andra museer som presenterar 

hav och sjöfart fi nns i Mariehamn, Åbo, Raumo, 

Kristinestad och Brahestad. I Asikkala fi nns ett 

museum för fritidsfi ske och i Kerimäki ett museum 

för insjöfi ske. 

Både havs- och sjöområdena är rika på fornminnen; 

jungfrudanserna med sina labyrinter av 

radade stenar, hällristningar, förhistoriska bo- och 

hamnplatser. Skärgårdskulturen har ingående 

beskrivits i litteraturen, konsten, teatern, musiken, 

i sånger och fi lmer. I gamla Kalevala fanns 

vattendragen synligt med, Sibelius använde temat 

sjö och hav som inspirationskälla. 

Vid insjövattendragen hittar vi exempel på 

skärgårds- och insjökultur; bland annat fl ottartävlingarna, 

de gamla kanalerna, fi skehamnarna 

och fi skmarknaderna, även båthamnarna och 

de gamla ångbåtarna. De skutor som byggs och 

repareras vid havskusterna med frivilliga kraft er 

berättar om kärleken till den gamla skärgårdskulturen. 

Det är de fastboende och fritidsboende, båtfararna, 

yrkes- och fritidsfi skarna, turisterna och 

många andra människor som upprätthåller en 

levande skärgårds- och insjökultur. Även om traditionen 

lever starkt är det lika viktigt att skapa 

en ny kultur, som i tillämpliga delar bygger på traditionen. 

De många fi na kulturevenemangen sommartid 

i skärgårdsområdena vittnar om detta. 


KORPPOO JAZZ 

Posttrafi ken över Kvarken 

startade år 1617 

och pågick i närmare 

tvåhundra år. Denna tradition 

hedras än i dag 

genom den årligen återkommande 

Post rodden 

med stilenliga allmogebåtar. 

Vartannat år startar 

man från Replot och 

vartannat år från Holmö 

på svenska sidan. 

Korpo Jazz ger prov 

på en ny skärgårdskultur 

som framför allt 

bygger på den kunskapsresurs 

som de 

fritidsboende på orten 

står för. 

KORSHOLMS KOMMUN

60 år av skärgårdspolitik 

Skärgårdspolitiken är den äldsta delen av en systematisk 

regionalpolitik i Finland. I mars 1949 tillsatte 

statsrådet en kommitté för att utreda skärgårdens 

levnadsvillkor och ta fram utvecklingsförslag. 

Det var speciellt fi skerinäringens problem 

som låg bakom. Folkmängden i skärgårdsområdena 

hade börjat dala, fastän befolkningsökningen 

på landsbygden ännu i övrigt var kraft ig. 

Genom en statsrådsförordning ombildades 

skärgårdskommittén 1961 till Skärgårdsdelegationen. 

På förslag av delegationen stift ades 1981 

en lag om främjande av skärgårdens utveckling. 

Enligt lagen räknas som skärgård sådana öar i 

havsområdet och insjöarna som saknar fast vägförbindelse 

samt andra öar och områden på fastlandet, 

vilka i övrigt i fråga om sina förhållanden 

kan jämföras med skärgård. Staten och kommunerna 

bör trygga skärgårdens utveckling genom 

att beakta särförhållandena och inrikta stödåtgärder 

på olika politikområden. De viktigaste bland 

dessa är utvecklande av näringarna, bevarande av 

statliga arbetsplatser, fi nansieringen av kommunal 

basservice samt utbyggnaden av trafi kförbindelser 

och annan infrastruktur. Ytterligare bör man enligt 

lagen skydda skärgårdens natur och miljö. 

I början av 2009 fanns det i Finland åtta skärgårdskommuner 

och 40 kommuner med skärgårdsdel. 

Förordningen om dessa gäller till 

utgången av 2011. 

Skärgårdskommunerna är Enonkoski, Gustavs, 

Karlö, Kimitoön, Malax, Puumala, Sulkava 

och Väståboland. 

Kommunerna med skärgårdsdel är Asikkala, 

Borgå, Helsingfors, Hirvensalmi, Ingå, Joutsa, 

Juga, Jyväskylä, Kesälahti, Kivijärvi, Korsholm, 

Kotka, Kuhmois, Kuopio, Larsmo, Libelits, Lieksa, 

Luhanka, Masku, Nyslott, Nystad, Nådendal, Närpes, 

Oravais, Parikkala, Pernå, Pyttis, Raseborg, 

Ruokolax, Rääkkylä, Salo, S:t Karins, S:t Michel, 

Sibbo, Strömfors, Taipalsaari, Tervo, Tövsala, Vaala 

och Vörå-Maxmo. 

Av skärgårdskommunerna är fem belägna vid 

havskusten och tre i Insjöfi nland, antalet kommuner 

med skärgårdsdel fördelar sig jämnt. Före vågen 

av kommunsammanslagningar fanns 13 skärgårdskommuner, 

men antalet har minskat, speciellt av 

samgångarna i sydvästra Finland där små kommuner 

berördes. Till kommunerna med skärgårdsdel 

hör tretton städer, av vilka Helsingfors är störst. 

Redan i Skärgårdskommitténs slutrapport 1957 

lyft e man fram betydelsen av en regionalt övergripande 

politik för kust- och vattenområdena. 

Denna linje har fortlevt i de skärgårdsprogram 

och principbeslut om en skärgårdspolitik som 

statsrådet godkände på 1990- och 2000-talen. 

Skärgårdsdelegationen är ett permanent, lagstadgat 

organ som tillsatts av statsrådet och som 

arbetar i samband med regionutvecklingsenheten 

vid arbets- och näringsministeriet. Delegationen 

deltar i utvecklingen av skärgårdsområdena tillsammans 

med kommunerna, landskapen, statliga 

myndigheter och andra instanser. 

Man beräknar att nästan 

en halv miljon fi nländare 

jobbar i yrken 

som lämpar sig för distansarbete. 

Främst skärgårds- 

och landsbygdskommunerna 

vinner på 

att satsa på bättre möjligheter 

för distansarbete 

från fritidshusen. 

Seminarier för skärgårds-, 

kust- och insjöfrågor 

har ordnats sedan 

1990 runtom i landet. 

Denna årliga händelse 

äger rum i någon av 

skärgårdskommunerna 

eller skärgårdsdelkommunerna, 

år 2005 samlades 

man i Nystad. 

PETRI ASIKAINEN/GORILLA 

FOTOMIKA

Resultat och besvikelser 

Skärgårdspolitiken har gett resultat. Man har fått 

förbindelsefartyg, frigående färjor, landsvägsfärjor, 

hydrokoptrar, enskilda vägar, landsvägar och 

broar för att sköta skärgårdstrafi ken. Skärgårdsföretagen 

har haft möjlighet till bättre företagsstöd 

från staten och EU jämfört med det omgivande 

området. Genom de skärgårdstillägg som 

ingår i kommunernas statsandelar har produktionen 

av kommunal basservice underlättats. 

Elektrifi eringen av skärgården fortsatte i rask 

takt på 1950- och 1960-talen, likaså drogs trådtelefonförbindelser 

med aktivt stöd från staten. 

Regeringarna har förbundit sig till att också skärgården 

ska garanteras dagens snabba dataförbindelser. 

I skärgården har inrättats nationalparker 

och naturskyddsområden, vilka är skärgårdsnaturens 

skattkammare och centrala för skärgårdsturismen. 

Markägarna har fått adekvata ersättningar. 

De riksomfattande projekten för skärgårdsutveckling 

har inriktats på turism, fi skerinäring, 

småskalig förädling och att främja distansarbete. 

Målet har varit att utveckla skärgårdskommunerna 

till attraktiva platser för permanentboende 

och man har marknadsfört dem genom samkampanjer. 

Man har främjat ett omfattande deltidsboende 

genom utrednings- och utvecklingsprojekt 

som har syft at till att utveckla planläggningen och 

en fl exibel politik för undantagstillstånd, byggnad 

och renovering av fritidshus och att utnyttja fritidsinvånarnas 

köpkraft och kunnande. 

Antalet statliga arbetsplatser i skärgården fortsatte 

att vara högt och rentav ökade på 1950–1970talen. 

Eft er det har antalet arbetsplatser minskat. 

I det avseendet har skärgårdslagens strävan inte 

uppnåtts. 

Sjöfartsverket har lagt ner lotsstationer, gränsbevakningen 

sjöbevakningsstationer och försvars- 

makten enheter inom kustartilleriet och sjöstridskraft 

erna. Den tekniska utvecklingen har varit en 

väsentlig orsak till det. När landsvägsfärjor ersatts 

av broar har Vägverkets arbetsplatser minskat i 

skärgården. Skatteförvaltningen, arbetsförvaltningen, 

polisen och statens lokalförvaltning har 

också minskat sin personal i skärgårdskommunerna 

allt sedan 1980-talet. Postverksamhet har 

lagts om så att företag sköter den. 

Den internationella referensramen 

Finlands anslutning till Europeiska unionen 1995 

påverkade också skärgårdspolitiken. Fiskeri- och 

jordbruksärendena som är viktiga för skärgården, 

liksom mycket av regionalpolitiken, kom därmed 

att styras från Bryssel. I regionalpolitiken 

har skärgårdsförhållanden och vattendrag inte 

varit ett kriterium för fi nansiering inom målprogrammen 

för EU:s strukturfonder. I praktiken har 

skärgårdsområdena oft a dock fått en bättre status 

än de socioekonomiska nyckeltalen nödvändigt 

skulle ha förutsatt. EU:s delfi nansiering har 

generellt sett legat på en rätt god nivå och varit 

viktig för skärgården. Detta ligger i linje med det 

faktum att man i EU:s grundstadga har erkänt att 

specialfrågor som gäller skärgården existerar och 

behöver uppmärksamhet. 

Statsrådets principbeslut om skärgårdspolitiken 

som regelbundet utarbetas, och som från år 

2010 ersätter det tidigare skärgårdsprogrammet, 

är det nationellt sett viktigaste instrumentet för 

skärgårdspolitiken. 

Skärgårdspolitiken har beröringspunkter också 

med politiken för EU:s integrerade förvaltning av 

kustområden liksom med unionens havspolitik. 

Skärgårdsdelegationen står i kontakt med andra 

europeiska skärgårdsområden bland annat via 

organisationen för Europas maritima regioner. 


Skärgårdskommunerna 

och kommunerna med 

skärgårdsdel.


I begynnelsen var Finland en ö 

När Finland eft er istiden började stiga ur havet 

var det första landområdet en ö. Det fi nns inga 

säkra uppgift er om var detta embryo till Finland 

låg. Det kan ha varit Tiirismaakrönet som i dag 

är södra Finlands högsta punkt (222 m). Omkring 

12 000 år har förfl utit sedan dess. 

Den första ön omgavs inte bara av vatten, utan 

kanske också av kanten från inlandsisen som drog 

sig mot nordväst. Ett årtusende eft er att Finland 

tittat fram för första gången fanns där redan hundratals 

öar. Också det fi nska fastlandet började så 

småningom bildas intill den nuvarande östgränsen. 

Finland var inte längre enbart ett Öfi nland. 

För omkring 10 200 år sedan sjönk plötsligt 

ytan på Baltiska issjön med nästan trettio meter 

och Yoldiahavet föddes. Många öar växte till sig; 

Ristisaari i Pyttis. Is 

och svall hindrar vegetationen 

från att breda ut 

sig på de öppna klippstränderna.

JYRKI HEIMONEN 

Finlands största ö bildades i södra Tavastland. 

Några århundraden senare började Åland titta 

fram ur vågorna. För 9 000 år sedan smälte de 

sista resterna av inlandsisen bort på Finlands 

område. Östersjön var åter en sjö, och dess största 

ö sträckte sig från Jämsätrakten till höglandet 

Suomenselkä. Ön var fyra gånger större än Själland, 

i dag den största ön i Östersjön. 

För cirka 7 500 år sedan blev Östersjön åter ett 

hav. Kustlinjen låg längre inåt än i dag; om man 

jämför med dagens kustlinje låg kusten i Bottenviken 

50–100 km inåt, i Bottenhavet 30–60 km 

och i Finska viken 20–40 km inåt. Då fanns det 

inte så många öar, men under havsytan gömde 

sig tiotusentals. När landhöjningen fortsatte började 

de dyka upp på ett allt större område. Den 

förskjutna kustlinjen gjorde att en del öar knöts 

till fastlandet, men i sydväst bildades gradvis Finlands 

största skärgård – Skärgårdshavet där det i 

dag fi nns upp-emot 40 000 öar, fl er än i Söderhavet 

i Polynesien. Sammanlagt fi nns nu på Finlands 

havsområden 80 897 öar som är större än ett ar, 

med en strandlinje på 39 803 km. 

En del öar i våra sjöar är äldre än vattnet som 

omger dem; de har alltså varit öar redan innan 

sjön har avsnörts från havet. Under årtusendenas 

lopp har landhöjningen gjort att sjöbassängerna 

ställts på kant, varvid öar har bildats och dött ut. 

När nya djuprännor uppstått har det med en gång 

förändrat storleken på många stora sjöar som Saimen 

och Päijänne, och format om skärgårdskartan 

ordentligt. Isen och vågorna har utplånat små öar, 

och när sjöarna vuxit igen har naturligtvis även 

deras öar försvunnit. Människan har torrlagt eller 

sänkt ytan i många sjöar, varvid öar uppstått eller 

knutits till fastlandet. 

Antalet öar i våra insjöar är i dag 98 050. Närmare 

tusen är öar på öar, dvs. de fi nns i sjöar som 

själva ligger på öar. Det fi nns sammanlagt närmare 

tusen ”sjöar på öar” i Finland. Öarna i insjövatten 

har en 43 496 km lång strandlinje, varvid 

öar i älvar står för 2 368 km. Insjöarna slår alltså 

havsområdena med knapp marginal såväl i antalet 

öar som strandlinjens längd. Detsamma gäller 

öarnas totalareal; arealen för öarna i insjöarna är 

cirka 7 200 km 2 , öarna i havet 5 800 km 2 . 

Höjd över 

Ancylussjöns 

yta 

1200 m 

700 m 

500 m 

400 m 

300 m 

200 m 

150 m 

100 m 

50 m 

–50 m 

–100 m 

–150 m 

–200 m 

–250 m 

Vasa 

Björneborg 

Åbo 

Karleby 

Seinäjoki 

Tavastehus 

Kemi 

Jyväskylä 

Tammerfors 

Rovaniemi 

Uleåborg 

Villmanstrand 

Lahtis 

HELSINGFORS 

Kotka 


Kajana 

Kuopio 

S:t Michel 

Nyslott 

Joensuu 

0 km 100 km 

Enligt dagens beräkningar 

ger landhöjningen 

ungefär 300 hektar 

ny mark vid Bottniska 

vikens kuster per år. 

Redan Zacharias Topelius 

skrev ”Där fi skaren 

förr lade ut sina nät, bergar 

nu bonden sitt hö”. 

Finlands skärgård för 

cirka 9 000 år sedan. 

Östersjön bildade Ancylussjön, 

en sötvattenssjö 

med utlopp västerut 

mot nuvarande Vänern. 

Strandlinjen i södra Finland 

låg omkring 60 meter 

högre upp än idag, i 

Bottenviken till och med 

över 200 meter högre 

upp. 

Källa: Matti Tikkanen, 

Helsingfors universitet 

© National Land Survey of 

Finland 192/Mar/98 

SEPPO LAAKSO


Öarnas natur 

Öarna i Finlands havsområden är forskarens 

paradis. Öarna är unga, växer och förändras hela 

tiden. Landhöjningen gör att nya öar fortfarande 

stiger ur havet. Ett skär som höjer sig i öppna 

havet förblir oft a i cirka tre århundraden nästan 

utan ett vegetationstäcke. Sedan har det höjt sig 

så pass att de få grässtrån, tåg, säv och örter som 

fått fäste i bergskrevorna fi nner en växtplats. 

När ön växer på höjden samlas ilandspolade 

alger i sprickor och svackor. Ett tätnande skikt av 

rötter binder det förmultnande materialet under 

sig. Så uppkommer en äng i miniatyr där till exempel 

kustbaldersbrå, gräslök eller gul fetknopp 

blommar. I fuktiga svackor fi nns oft a fackel-blomster, 

älggräs och videört. Svackorna kan också förvandlas 

till kärr och i deras mosstäcke kan kråkbär, 

odon, kråkklöver eller rentav hjortron skjuta 

ERKKI SANTAMALA/KUVALIITERI

Strandskatan är en 

högljudd vadarfågel. 

Häckningsbeståndet i 

Finland består av cirka 

4 000 par. Strandskatan 

kan numera ses i städernas 

parker, den kan 

rentav häcka på hustak. 

Kustbaldersbrån och 

gräslöken är vanliga 

på Skärgårdshavets 

yttre skär. 

JOUNI KLINGA 

upp. De första träden som dyker upp är enar som 

kryper längs marken. De följs av rönn och vresiga 

tallstammar. Granen gömmer sig i svackorna i 

utbredda mattor. 

När vi ser till faunan så anländer insekterna 

först, inte alldeles frivilligt, utan transporterade 

dit av vinden. När skydds-, närings- och fortplantningsplatserna 

tilltar blir insektartrikedomen 

större. Rätt tidigt kommer också de större fåglarna. 

Måsar, andfåglar och vadare gödslar skären 

eff ektivt. Största delen av skärgårdens fåglar 

fi nns där endast sommartid. En ännu större grupp 

är fl yttfåglarna, som under de bästa dagarna kan 

ses i fl ockar på tiotusental. De största fåglarna, 

som havsörnen, kungsörnen och fi skgjusen, kan 

man mycket väl spana på i skärgården. 

Sorken hör till de däggdjur som erövrar ön; den 

kan tidvis förstöra den unga öns vegetationstäcke 

nästan helt. För många levande organismer är 

denna miljö svår också annars. Fortplantningen är 

svår, stormar och isar förstör livsmiljöerna. Man 

överlever bara med seghet – och god tur. Å andra 

sidan trivs större djur som älgen väl på stora skogklädda 

öar både i den inre och yttre skärgården, 

och drar ibland till sig björnar rentav. 


Fågelskådning på Karlö. Den talrikast häckande sjöfågeln på ön är viggen, också krickan och bläsanden är 

allmänna. På ön häckar nästan 20 arter av vadare, talrikast är brushanen, rödbenan och enkelbeckasinen. 

Mot mångfald 

Ju större ön växer sig, dess talrikare blir arterna 

av organismer och genspektrumet ökar. På små 

öar fi nns oft a bara ett tiotal arter av kärlväxter, på 

medelstora kanske femtio, på större rentav över 

hundra. Endemiska arter har inte hunnit uppkomma 

på öarna i Finlands havsområden, fastän 

sådana arter är typiska för många av världens öar. 

Våra öar har, med tanke på arternas uppkomst, 

alltför fort vandrat från utskären till den inre skärgårdens 

famn för att slutligen snöras till fastlandet. 

En viss artuppkomst på mikronivå har ändå 

skett; på öarna i havet växer ett fyrtiotal kärlväxtarter, 

som har klart avvikande drag jämfört 

med inlandets arter. Några av dessa underarter 

gör reklam för sina hemtrakter i sina namn: den 

åländska käringtanden (var. alandicus), bottenhavsmalörten 

och fi nsk smällglim. 

Landhöjningens betydelse är markant vid Bottniska 

vikens kust. I Kvarken förnyas landskapet 

dramatiskt redan under ett sekel. Också öarnas 

geologiska struktur förändras norrut: i stället för 

berg kommer morän. På de steniga stränderna 

växer vid vattenlinjen strandaster, salttåg och 

krypven, högre upp fackelblomster och strand- 

PETTERI TOLVANEN


Människans långa 

närvaro har haft konsekvenser 

speciellt för 

Finska vikens och Skärgårdshavets 

tillstånd. 

Den utrotningshotade 

havsörnsstammen har 

dock återhämtat sig genom 

skyddsåtgärder; nu 

kläcks drygt 200 ungar 

om året. Kräftorna klarar 

sig, även om havsbottnarna 

ställvis mår dåligt. 

JUHA LAAKSONEN 

vänderot. På många stränder är havtornen en typväxt. 

Björkdominerade lövskogar och aspdungar 

är allmänna. Typiska för Kvarkens fågelbestånd är 

tobisgrisslan, tordmulen, silvertärnan eller fi skmåsen. 

Den ståtliga havsörnen är inte längre en 

sällsynt syn i området. 

Om cirka två årtusenden har landet höjt sig 

i Kvarken, så att en landförbindelse bildas tvärs 

över, mellan Finland och Sverige. Om tretusen år 

har en landförbindelse också bildats mellan det 

fi nska fastlandet och Åland, över Skift et. 

Den största ön i Bottenviken och den tredje 

största i havsområdena är Karlö. Fastän den högsta 

punkten ligger 30 meter över havet, uppstod ön 

så sent som för knappt tvåtusen år sedan. Riktigt 

så mycket har landet ändå inte höjt sig; sanden 

har packats i drivor av vinden ovanpå krönet. 

Vid hundra års ålder var ön bara runt en kvadratkilometer, 

på tusenårsdagen runt 50 km 2 , nu då 

det andra millenniet nalkas 195 km 2 . Landskapen 

på Karlö karakteriseras av vidsträckta lavbevuxna 

tallmoar. Tjärtallar som begravts i sanden 

och fl askträd som blottlagts av den förbipasse- 

rande sanden är intressanta kuriositeter. 

Öarna i havsområdena delas vanligtvis in i tre 

zoner. I den yttre skärgården dominerar vattnet 

och grundkaraktären är kala skär. I mellanskärgården 

går land och vatten en balansgång, mitt 

ute på fj ärdarna mellan de skogklädda öarna fi nns 

också några skär. Den inre skärgården domineras 

av land, de smala sunden och vikarna går i vindlar. 

Även kargare områden är skogklädda, de forna 

havsvikarna oft ast odlade lermarker. 

I verkligheten är skärgårdens mosaik mer 

mångskift ande än denna förenkling. Varje ö är 

unik – de lokala förhållandena för hav, ljus, vågor 

och vind bestämmer livsformerna för varje ö eller 

skär. Kalkstensfyndigheterna, fågelspillningen, 

mängden av sand och grus formar naturen och 

landskapet. På så vis föds ett pussel med tiotusen 

bitar, där varje bit har sin givna plats, även om 

människoögat inte förstår det. 

Naturens och människans samspel 

Öarna i inre vattendrag har en mycket stabilare 

historia bakom sig än sina kusiner i havet. 

PEKKA TURUNEN 

TAPIO HEIKKILÄ

Ändå har insjöarnas öar och deras natur också 

påverkats av landhöjningen, växlingarna i vattenståndet 

och människans iver att sänka sjöarnas 

vatten nivåer. Översvämningar har nött på älvöarnas 

övre sidor och det material som spolats bort 

avsätts nedströms. Älvfåror som uppstått har 

avskiljt nya öar från fastlandet. 

De levande organismerna på öar i vattendrag 

avviker i allmänhet inte mycket från de omgivande 

fastlandsarterna. Det fi nns ont om öar ute på de 

öppna insjöfj ärdarna, avståndet till grannön eller 

från fastlandet till en utskjutande udde är oft ast 

under en kilometer. 

Utan människan skulle skärgårdsnaturen vara 

mycket fattigare än i dag. Visserligen har människans 

aktiviteter reducerat några arters livsmiljöer, 

men samtidigt har helt nya biotoper fötts. 

Sådana är till exempel de lövängar som åstadkoms 

av traditionell boskapsskötsel. Eft ersom skärgår- 

dens hövallar var små, idkade man lövtäkt, löv 

togs tillvara till kreatursfoder för vintern. Lövängarnas 

artinnehåll är ytterst mångskift ande. 

På våren blommar sipporna, till sommaren de sällsynta 

orkidéerna och de många klockväxterna. På 

de murkna vridna trädstammarna lever talrika 

mossor, lavar och tickor samt insekter. 

För skärgårdens invånare är naturen en miljö 

som förutom artrikedomen också karakteriseras 

av ett starkt förhållande till en plats, likaså erfarenheterna, 

de dagliga sysslorna och sociala relationerna. 

Orörd natur kan kanske upplevas som 

ful och oskött; naturen hör till det egna vardagsreviret 

som man får och skall forma om. Denna 

vidgade uppfattning av naturen har man försökt 

beakta i fråga om Skärgårdshavets biosfärområde 

– skyddsobjektet är förutom naturen också människan 

och hennes miljö, i ständig växelverkan 

med varandra. 


Talkoläger på ängarna i 

Nagu Mälhamn. Många 

av skärgårdens vårdbiotoper 

hotas av igenväxt, 

då områdena inte längre 

används som betesmark. 

Regelbunden slåtter 

och röjning behövs. 

Även trädbeståndet 

måste gallras.


Nationalparker och 

skyddsområden 

■ Alla nationalparker i Finland omfattar vattendrag 

och öar. Men våra sju nationalparker har grundats för 

att värna speciellt om skärgårdsnaturen. Av dem fi nns 

fyra på havsområden, tre i sjöar. Till ”öparkerna” hör 

totalt cirka 2 500 öar och skär och även stora vattenområden. 

Den äldsta parken är Linnansaari som grundades 

1956 och ligger i Haukivesi i Saimen. Parkområdet är 

cirka 40 kilometer långt och 10 kilometer brett. Där 

fi nns drygt 130 öar på mer än en hektar och hundratals 

mindre öar, trots det dominerar de öppna fjärdarna. 

I parkens hägn lever mer än femtio saimenvikare, 

dessutom häckar ett av Finlands tätaste fi skgjusbestånd 

på området. På huvudön Linnansaari kan man 

stifta bekantskap med skötsel av vårdbiotoper, ett 

iståndsatt torp och svedjebränning, där fi nns också 

fl era snitslade naturstigar. För båtfolket fi nns 20 angöringsplatser. 

Den andra ”öparken” i Saimen är Kolovesi som 

grundades 1990. Antalet öar är endast fyrtio, men två 

av våra största nationalparksöar fi nns just där, Vaajasalo 

(1 210 ha) och Mäntysalo (740 ha). Parken kännetecknas 

av fjordliknande långsmala vikar som skjuter 

långt in i huvudöarnas mittpartier. De mäktigaste 

granitklipporna höjer sig nästan lodrätt upp till fyrtio 

meters höjd och sänker sig lika långt under vattnet. De 

vanligaste fi skarterna är siklöja, nors, abborre, lake, sik 

och id. Sällsyntare arter är insjööring, röding och hornsimpa, 

en knölig och taggig relikt från istiden. 

Information om Linnansaari och Kolovesi nationalparker 

fås bl.a. på Linnansaaris naturum Oskari i Rantasalmi, 

Saimens naturum Nestori vid Nyslotts landskapsmuseum 

och Kolovesis naturstuga i Enonkoski. 

Oskari och Nestori har öppet året om. 

Päijänne nationalpark som grundades år 1993 omfattar 

ett femtiotal obebyggda öar och skär samt delar 

av bebyggda öar. Parkens hjärta är Kelvene, en åtta 

kilometer lång och 50–800 meter bred ö med åsryggar. 

Ön är speciell med sina långa sandstränder och 

skyddade laguner. Terrasserna på åssluttningarna och 

de steniga strandvallarna berättar om de forna vattennivåerna. 

Information om Päijänne nationalpark fi nns bl.a. 

i Päijännehuset i Asikkala och på informationstavlor i 

Pulkkilanharju. 

Den äldsta havsparken är Östra Finska vikens nationalpark 

som grundades 1982. Till sin berggrund är 

den yngst bland ”öparkerna”; den rödskiftande rapakivigraniten 

är ”endast” drygt 1,6 miljarder år. Parkens 

20 skogklädda öar och ett par hundra skär har en areal 

på 800 hektar. Den största ön är Ulko-Tammio (Yttre 

Stamö). Östra Finska viken är ett viktigt område för sälarnas 

fortplantning; området är också rikt på sjöfåglar. 

Förutom naturvärden fi nns i parken många krigshistoriska 

minnesmärken, bland annat en befästning, en 

bas för torpedbåtar och en bunker. Bakom gränsen 

på ryska sidan fi nns det planer på en nationalpark. 

Information om Östra Finska vikens nationalpark 

fås bl. a. vid Aspö och Fagerö naturstugor. 

Ekenäs skärgårds nationalpark som grundades 

1989 omfattar ett cirka 52 000 hektars havsområde 

med nästan femhundra öar och skär. Till parken hör 

också ”Finlands enda fjord”, Pojovikens vattenområden. 

I parken ingår en komplett serie zoner med havs-, 

ytter- och innerskärgård, vilket gör att också arterna 

av levande organismer förändras totalt när man förfl 

yttar sig från den öppna fjärden till Pojoviken, som 

närapå är en sötvattensvik. De talrika glosjöarna som 

avsnörts från havet och fl adorna som är i olika stadier 

av avsnörning är viktiga häcknings- och rastplatser för 

fågel. Den största ön, Älgö, på 700 ha är till arealen 

också störst av havsparkernas öar. 

Information om Ekenäs skärgårds nationalpark fås 

bl.a. vid Ekenäs Naturum och Rödjans naturstuga. 

Skärgårdshavets nationalpark fi nns i den yttre skärgården 

på kommunerna Kimitoöns och Väståbolands 

områden. Omkring tusen öar och skär hör till området. 

Landskapet ovan vattnet kännetecknas av yttre skär 

med ett lågt trädbestånd, lummiga inre öar, rundhällar 

samt talrika grusöar med klapperfält (Jurmo, Sandskär, 

Sandö), som hör till den tredje Salpausselkäryggen. 

Landskapet under vattnet är mäktigt; det omfattar 

tydliga gravsänkor och sprickzoner samt Gullkronablocket. 

Den biologiska mångfalden här är en av de rikaste 

i Finland. Cirka en tiondel av parkens areal sköts så att 

man bevarar de gamla betesmarkerna och lövängarna. 

Parken och dess närområden hör till Skärgårdshavets 

biosfärområde som ingår i Unesconätverket. På 

biosfärområdet fi nns 1 200 fast bosatta. På området 

Vårsolen har redan 

smält bort snön från Linnansaaris 

soliga klippor, 

men på isen är skidföret 

fantastiskt. På vintern löper 

även en osannolikt 

lång bana genom parken 

för turer med långfärdsskridskor 

och sparkstötting, 

dock med hänsyn 

till naturen.

SAMI VASKOLA/POINTLEVEL 

Också under vattenytan 

har Finland en 

rik natur, men den är 

utsatt för allvarliga hot. 

I havsområdena pågår 

ett omfattande program LASTUMÄKI 

(VELMU) för inventering ILKKA JA 

av den marina undervattensmiljön. 

Programmet 

samordnas av Finlands HIRVONEN 

miljöcentral. ANU 

strävar man efter att värna om hotade natur- och kulturvärden, 

och att främja samlevnaden mellan människan 

och naturen. 

Information om Skärgårdshavets nationalpark och 

biosfärområdet fås bl. a. på Blåmusslans Naturum i 

Kasnäs i Dragsfjärd och vid naturstugorna på öarna 

Berghamn i Nagu och Jurmo i Korpo. 

Bottenvikens nationalpark utanför Kemi och Torneå 

har en areal på 157 km 2 , varav 2,5 km 2 land. Sammanlagt 

fi nns där ett fyrtiotal öar, holmar och skär. De 

fl esta av dem ligger i grupper i vidsträckta fjärdar. Där 

kan du bekanta dig med den ständigt skiftande havsnaturen 

som landhöjningen skapat, samt stödjepunkter 

och landskap som uppstått genom den traditionella 

fi skenäringen. På svenska sidan ligger Haparanda 

skärgårds nationalpark. 

Information om Bottenvikens nationalpark fås bl. a. 

vid nationalparkens naturstuga i Kemi. 

Det fi nns många andra fi nska nationalparker med 

öar och skärgårdslandskap värda att nämnas. Sådana 

är bland andra Koli, Tiilikka och Isojärvi. – Utanför nationalparksnätet 

fi nns många större skyddsområden 

med skärgårdsnatur. Dessa områden ingår i de nationella 

programmen för strand-, fågel- och åsskyddet. 

Kvarkens skärgård utsågs till ett av Unescos världsnaturarv 

år 2006, vilket var det senaste internationella 

erkännandet för våra skärgårdsområden. Det var det 

första objektet av det slaget i Finland; från tidigare fi nns 

det sex Unesco världskulturarv i vårt land. Kvarken be- 

JARI KOSTET 


Blåmusslans Naturum i Dragsfjärd. Forststyrelsens 

och Skogsforskningsinstitutets olika Naturum har cirka 

en miljon besökare per år. I alla nationalparker fi nns 

vattendrag. 

står till merparten av låg moränskärgård, vars högsta 

punkt ligger endast ett tjugotal meter över havet. Särskilt 

beaktansvärda är moränfälten som påminner om 

tvättbräden och som formats av inlandsisen. Landhöjningen 

är mycket kraftig; nya öar stiger upp, havsvikar 

blir sjöar och farleder uppgrundas. Dessa omdaningar 

kan tydligt observeras redan under en generation.


Lerkärl kunde man 

till verka i Finland för 

åtminstone sextusen år 

sedan. Vanligast var kärl 

som hade formen av 

ägghalvor, men även 

uppåt avsmalnande krukor 

tillverkades. 

PATRIK FRANZÉN/KIERIKKI 

Jungfrudans på Borstö i 

Nagu. Minst 23 liknande 

spiralformade stensättningar 

fi nns i Skärgårdshavet. De 

äldsta är från bronsåldern; 

de har sannolikt ingått i 

fruktbarhetsmyter. De yngre 

jungfrudanserna har förknippats 

med vikingafärder och 

katolska tidens kyrkriter. 

Den bäst undersökta stenåldersboplatsen i norra Finland är Kierikki, som för 5 000 år sedan var en ö vid 

mynningen av Ijo älv. Byakulturen blomstrade nästan under två årtusenden. Till en början var bostäderna delvis 

ingrävda i marken och låg en bit ifrån varandra. I byn har troligen bott runt 150 personer som mest. 

Skärgårdens invånare 

Den första människan, som eft er istiden be - 

trädde det som numera är fi nsk mark, steg iland 

på en ö. Detta kan anses säkert, och även det att 

landstigningsplatsen nu ligger långt inne i landet. 

Nykomlingen hade skäl att utbrista: ”Detta är ett 

stort steg för Finland, och inte så litet för mig heller.” 

Han steg förmodligen dock varsamt och tyst 

i land. Varifrån han kom vet vi inte med säker- 

RITVA KOVALAINEN 

het. Språkforskarna må tvista om vilket fornspråk 

nykomlingen teg på. 

Hur gick det för denne äventyrare? Antagligen 

tyckte han att förhållandena var alltför svåra och 

återvände snart till sin hemtrakt. Kanske hade 

han tänkt bli den första sommargästen i Finlands 

skärgård – fånga några sälar och beundra de ljusa 

sommarnätterna i norr. Nya äventyrare fanns det 

dock gott om, och de första åretrunt boplatserna 

uppfördes, kanske för cirka 8 000 år sedan. Den 

första fi nländaren föddes i en enkel boning. 

De äldsta bevisen på stenåldersboplatser 

har hittats på cirka 30 meters höjd över den 

nuvarande havsytan. Livet var inte lätt i det oskyddade 

landskapet med sin lågvuxna skogsterräng. 

För så där sextusen år sedan hade emellertid 

fl era permanent bebyggda platser redan uppstått, 

och trafi ken över den allt smalare Finska 

viken var livlig sommartid. Från denna kamkeramiska 

period fi nns bevarat såväl föremål som 

många hällristningar, där man avbildat bland 

annat båtar och sälfångst, den viktigaste födkroken. 

Man antar att den eff ektiva fångsten åtminstone 

var en delorsak till att grönlandssälen utrotades 

i Östersjön. 

PATRIK FRANZÉN/KIERIKKI 

RITVA KOVALAINEN

Jordbruket kommer igång 

För litet över 4 000 år sedan gick den första ganska 

stora fl yttningsrörelsen till Finlands södra och 

sydvästra kust. Båtyxefolket som använde skaft - 

hålsyxor anlände över havet från Estland. Samtidigt 

inleddes en brytningstid för näringarnas del; 

vid sidan om fångstkulturen steg jordbruket och 

boskapsskötseln fram. Finnarna i norr och esterna 

i söder hade ett livligt umgänge med varandra, vilket 

dagens likartade språk vittnar om. 

I Nagu i Skärgårdshavet har man funnit bevis 

för boskapsskötsel fyra årtusenden tillbaka. Klimatet 

på den tiden var klart kyligare jämfört med 

den atlantiska värmeperiodens kulmen, som 

inträff ade för drygt 5000 år sedan. Fastän jordbruket 

hade ökat i betydelse var havet en viktig källa 

till föda. I vattnet vars salthalt var högre än i dag 

fanns rikligt med torsk och annan fi sk. Det fånga- 

des vikare, gråsäl och knubbsäl, även mycket sjöfågel 

som också gav dun. 

Redan under bronsåldern cirka 1 000 f Kr 

förenade Östersjön de människor som bodde vid 

dess stränder och på dess öar. Sjöfart och handel 

var viktiga näringar. Under järnåldern (500 f Kr– 

1000 e Kr) bredde bosättningen ut sig när öarnas 

arealer växte med landhöjningen. Även på många 

små holmar gick får på bete. 

Vikingarna inrättade stödjepunkter på den viktiga 

segelfarleden österut i skyddade djupa vikar i 

den fi nska skärgården. En sådan plats var Rosala 

i Hitis skärgård där man numera byggt upp en 

vikingaby för turister. 

Antalet svenska nybyggare ökade på 1100-talet 

i Skärgårdshavets område. Före mitten av 1200talet 

nådde denna invandring redan trakterna av 

nuvarande Helsingfors. Den andra fl yttningsvågen 


Nagu Berghamn är 

med tanke på vårdbiotoper 

en av de fi naste 

öarna. Där fi nns ädelträdslundar, 

skogsbeten 

och artrika slåtter- och 

betesängar.


från Sverige under 1200-talets senare del hängde 

ihop med det svenska väldets expansionssträvanden 

österut. Därvid fi ck hela kusten och skärgården 

i östra Nyland en rotfast befolkning som 

idkade boskapsskötsel, fi ske och åkerbruk. 

Krig och farsoter 

Digerdöden gjorde slut på strömmen av nybyggare 

från Sverige i mitten av 1300-talet. Under de två 

följande seklerna växte ändå skärgårdens invånarantal, 

men började på slutet av 1500-talet snabbt 

sjunka. Orsaken kunde ha varit de minskade fi skfångsterna, 

men också krig och farsoter som i synnerhet 

under 1700-talets senare del satte en dyster 

prägel på skärgårdslivet. 

Bottniska vikens skärgård höjde sig ur havet 

senare än skärgårdarna längre söderut, och därför 

får man förgäves söka eft er tecken på tidig 

bosättning. De första bosättarna kom till dagens 

öar i Kvarken för kanske tusen år sedan, och till 

Karlö på 1100-talet. Bosättningen i Larsmo ökade 

ordentligt på 1400-talet intill skyddade hamnplatser 

och odlingsbara marker. Fisket och sälfångsten 

var rentav viktigare på öarna i Bottniska 

viken än i skärgårdarna längre söderut. Vintrar- 

nas fångstfärder kunde pågå upp till ett par månader; 

tillfälliga bostäder av sten har hittats på fl era 

öar. De första fi skarkojorna av trä byggdes på 

1600-talet. 

Insjöarnas öar har varit bebodda under fl era 

årtusenden, exempelvis i Saimenområdet känner 

man till hundratals boplatser från stenåldern. Viktiga 

för fångsten var skogens älg och vildren, bävrarna 

i träsken och fi sken i sjön. På Saimen var 

vikaren ett begärligt byte. De första svedjorna 

brändes sannolikt runt år 500. Först odlades korn, 

de tidigaste tecknen på råg kommer först på 1200talet. 

Sveaborg hör till de 

mest betydande turistattraktionerna 

i Finland. 

Sveaborg har 700 000 

besökare om året. Den 

befästa ön är också en 

levande hemö för nästan 

tusen invånare med skola, 

bibliotek och hälsocentral. 

Säljägare med sin 

fångst. Sälen jagades 

för sitt kött, späck 

och skinn. Säljakten 

var även nödvändig för 

de skador som sälarna 

gjorde på fi skstammen 

och fångstredskapen. 

MATTI YLÄTUPA/KUVALIITERI 

RISTO ANTIKAINEN/KUOPION MATKAILUPALVELU 

OSSI VIRKKULA/MUSEIVERKET

Många öar i havsområdet har drabbats hårt av 

krigen under århundradenas lopp. Fästningarna 

vid kusten och ute på öarna, som numera är populära 

turistmål, minner om det. Det har inte heller 

alltid varit så lugnt på öarna i insjöarna. Till 

exempel under lilla ofreden år 1742 anfölls Pihlajavesi 

skärgård av kosacker under befäl av general 

Vilim Fermor. De kom över isen och dödade 

43 invånare. 

Skärgårdens uppgång och nedgång 

– och det nya uppsvinget 

Nästan överallt i de finländska skärgårdarna 

blomstrade livet upp och stabiliserade sig under 

1800-talets gång. I Skärgårdshavet började bosättningen 

i mitten på seklet breda ut sig till utskären. 

Inom loppet av några decennier befolkades 

inemot trehundra öar. En liknande utveckling 

kan ses också annanstans. Nya fi skemetoder 

såsom fi ske med kroknät och drivgarn krävde inte 

längre samfällda ansträngningar av byborna, vilket 

gjorde glesbebyggelse möjlig. 

Samtidigt gick sjöfarten framåt med stormsteg. 

Många skärgårdsområden, exempelvis Åland och 

Stamö, blomstrade tack vare bondeseglationens 

guldålder på 1800-talet. På öarna byggdes och rustades 

fartyg som gick på Östersjön och Atlanten. 

Ångfartygen trängde emellertid gradvis undan 

segelfartygen. Finlands första optiska fyr byggdes 

på Utö 1753, den andra i Porkala 1800. 

Skärgårdens ekonomiska uppgång och befolkningstillväxt 

fortskred ända in på 1900-talets första 

årtionden. Det var ett dynamiskt liv: många 

öar hade egen kyrka och präst, egna skolor med 

lärare, många lanthandlar och föreningar. Handeln 

och utförseln av produkterna befäste sjöfarten 

och förbindelserna såväl till det fasta Finland 

som grannländerna. Handeln på Estland blomstrade, 

man förde ut fi sk och tog in jordbruksförnödenheter. 

Från skärgården fraktades till S:t Peters- 


Vattenområdena lockar 

folk även på vintern. Finlands 

största evenemang 

för långfärdsskridsko, Finland 

Ice Marathon, ordnades 

2009 för 25:e gången 

i Kuopio på Kallavesis isar.


burg fi sk och till exempel sten vilket användes 

som byggnadsmaterial till krävande byggnadsobjekt. 

Stockholm var ett viktigt exportmål vid västra 

och sydvästra kusten. 

Sysslorna i skärgården var många och skiftande. 

Sågverk och skeppsvarv grundades på 

öarna tack vare goda hamnar. Räfsö i Björneborg 

hade en blomstrande varvsindustri och Lamposaari 

i Villmanstrand sågverk. Vaajasalo i Kuopio 

hade till exempel ett stort sjukhus. Själö i Nagu 

har sin egen dystra historia; på ön som låg isolerad 

från omvärlden fanns ett spetälskehospital, 

sedermera sinnessjukhus. 

Världen förändrades ändå snabbt. Fins-ka fastlandet 

som började industrialiseras lockade till 

sig skärgårdsbor. Omvandlingen rörde hela den 

fi nländska landsbygden. Landtrafi ken började 

tränga undan den sjöburna trafi ken och skärgår- 

den kom, trots förbättrade vägförbindelser, att bli 

en glesbygd. Skärgården försörjde inte längre lika 

många människor som förr. Befolkningen minskade. 

Först fl yttade man till Amerika, sedan in till 

fastlandet eller till Sverige. 

Flyttningsrörelsen tog fart eft er andra världskriget. 

Ännu under kriget bodde närmare 100 000 

människor på öar i havet eller i insjöarna som saknade 

väg- eller färjförbindelse med fastlandet. År 

1970 var motsvarande antal 30 000, nu är det 

endast 11 000, varav drygt 2 000 på Åland utanför 

huvudöarna. En stor del av förändringen förklaras 

med brobyggande. Skärgården har visst 

inte försvunnit någonstans, den fortlever som en 

fast landiserad skärgård. 

Man kan också se befolkningsutvecklingen ur 

ett annat perspektiv: det har aldrig bott så mycket 

människor i skärgården som nu. Samtidigt har 

Aspö (Haapasaari) ligger 

långt ute till havs, cirka 

20 kilo meter söder om 

staden Kotka. Ön har 

kyrka, butik, samlingsplats, 

museum, passkontroll 

och elektricitet. 

Året runt boendet ökar 

stadigt. Ön har turbåtsförbindelse 

från Kotka.

HANNU VALLAS//KUVALIITERI 

antalet fastboende har minskat. Tack vare bättre 

teleförbindelser och distansarbete kan öarna få nya 

invånare. Skärgården upplever ett nytt uppsving. 

Till exempel i det svenskspråkiga Åboland fi nns 

det ca 10 000 fritidshus som ägs av personer som 

bor på andra orter, och dessa hus används regelbundet 

av ca 40 000 personer. Den bofasta befolkningen 

är ca 22 000 till antalet. 

En liknande utveckling kan ses på öarna i Insjöfi 

nland. På Paalasmaa i Juga fanns det 410 invånare 

år 1950, i dag endast 120. På ön Viljakansaari 

i Puumala har befolkningen minskat till en fj ärdedel 

på femtio år, samma på de bebodda öarna i 

Pihlajavesi. Många av de mindre holmarna har 

mistat sina sista åretruntboende. 

Men deltidsinvånarna har ändå i allmänhet 

ersatt den minskning av fast bosatta som skett 

också på dessa öar, åtminstone om vi ser till 

antalet. Deltidsboende skärgårdsbor har bebyggt 

tusentals öar som tidigare varit obebyggda. 

HANNU HUTTU/KUVALIITERI antalet deltidsboende i skärgården ökat mer än 


Semesterboende berör många fi nländare. Det fi nns 1,9 miljoner regelmässiga 

användare av fritidshus. Numera vistas man ofta året runt på stugan 

och i allt längre perioder. Fritidsboendet har blivit en av de viktigaste hörnstenarna 

i landsbygdens utveckling. 

Vattnet i Hyrynjärvi i Hyrynsalmi kan på högsommaren bli över 20 grader varmt. Otaliga sjöar och vattenleder är turismens 

trumfkort i Kajanalands kommuner. 

HANNU HUTTU/KUVALIITERI


Skärgård, sjö och vattendrag 

– kärnan i Finlands turism 

Imatra, Kyröskoski, Punkaharju, Puijo, Koli, 

Aavasaksa, Valamo, Terijokis sandstränder, 

Hogland och talrika andra öar i havsområdet... 

Vattnet var ett viktigt element i alla våra tidiga 

resmål. Själva resmålet låg kanske på torra land 

eller på berg, men sjölandskapet som öppnade sig 

därifrån var det som lockade. 

Finlands turism handlar också i dag till stor 

del om sjöar och vattendrag. Och man kan rentav 

påstå att vi fortfarande inte helt har hittat denna 

potential i vår turism. 

Finland – Rysslands Schweiz 

Britten William Laurie beskrev år 1861 i en av sina 

reseskildringar utsikten över Finska viken. Han 

berättar om de för Norden typiska vackra gröna 

öarna, som närmast leder in tankarna på illusionen 

av en rätt så stor landmassa som slagits sönder 

i tusen bitar och strötts ut i havet som prydnad, 

när den inte längre tjänar till nytta. 

De intryck som Laurie samlade på sitt båtdäck 

kan delas av dagens resenär, också när man anländer 

med fl yg till Finland. Först urskiljer man någon 

enstaka liten ö, en prick som nätt och jämnt syns i 

det glittrande havet. Sedan blir öarna fl er och fl er 

– snart kan man med ett enda ögonkast få syn på 

inemot tusentals. 

Också den mest rutinerade resenär häpnar, 

för Finlands sydvästra skärgård är ett av de mest 

säregna landskapen på jorden. Skärgårdarna 

har vanligen uppkommit i samband med att en 

bergskedja bildats. Så har skett i Grekland, Indonesien 

och Karibien. Men vår sydvästra skärgård 

är däremot en förkastningszon med en svag lutning 

från fastlandet ut mot havet. De små ojämnheterna 

i denna zon bildar en labyrint med oräkneliga 

stycken som är olika till storlek och form. 

Också insjölandskapen i Finland gjorde ett 

djupt intryck på de tidiga resenärerna. Fransmannen 

Charles Saint-Julien reste runt i Saimenområdet 

år 1833. 

Han berättar att varje stund bjöd på ett nytt 

panorama, nya perspektiv, nya intryck, ibland 

strängt majestätiska, ibland fängslande sköna, 

intagande, hela tiden måleriska. Han säger att Finland 

kunde beskrivas som Rysslands Schweiz. 

”Romantiskt skimmer 

och förfi ning. Här 

möts en charmerande 

tidlös stämning från öst 

med komfort från väst.” 

Så marknadsfördes Terijoki 

för resenärerna vid 

1920-talets slut.

MUSEIVERKET 

Schweiz var på den tiden Europas ledande 

turistland, så jämförelsen var verkligen smickrande. 

Ett par år innan hade engelsmannen Charles 

Elliott, känd för sin kritiska tunga, skrivit: Att 

resa i Finland är trevligare och billigare än på 

något annat ställe i hela världen. 

Alla kommentarer var dock inte lika smickrande. 

William Laurie beskrev människorna han 

mötte: ”Lappländaren är ett säreget djur, och det 

är också fi nländaren.” Hans landsman John Carr 

konstaterade år 1804: ”Invånarna var så gott som 

nakna och liknade en djurart som himlen i sitt 

ursinne har skapat.” Inkvarteringsförhållandena 

ansågs usla, kackerlackor, löss, möss och fl ugor 

var ett ständigt plågoris. Och italienaren Giuseppe 

Acerbi, författare till en reseskildring som 

gjort Finland känt i vida kretsar, var i Lappland 

tvungen att inta sin måltid i skydd av gasväv som 

täckte ansiktet. ”Trots alla våra försiktighetsmått 

svalde vi ibland mygg med maten.” 

Kungar och kejsare 

Giuseppe Acerbi kan sägas ha präntat in det 

avlägsna Finland i hela Europas medvetande. 

Hans reseskildring i två delar utkom år 1802, ett 

par år eft er att han rest i landet, och boken översattes 

till fl era språk. 

Intresset för Finland ökade inte bara tack vare 

Acerbi, utan säkert också till följd av de otaliga 

regentbesöken från olika länder. Sveriges kungar 

och Rysslands kejsare företog förstås dessa resor 

”å tjänstens vägnar”, men andra högt uppsatta 

besökare kom mycket längre ifrån. Brasiliens kejsare 

Pedro II, bland andra, reste till Imatra för att 

beundra forsen år 1876. 

Drygt hundra år tidigare, 1772, hade den ryska 

kejsarinnan Katarina den stora besökt Imatra fors. 

Också i övrigt hade detta resmål nått ut till de 

ryska hovkretsarna. År 1819 gjorde kejsar Alexander 

I en rundresa i Finland som gick ända upp till 

Torneå. Det berättas att han blev speciellt förtjust 

i sjö- och åslandskapen i Kangasala – i trakten av 

Kaivanto kanal fi nns fortfarande Kejsaråsen som 

minner om besöket. 

Till minne av svenska regenters besök fi nns 

åtminstone tre kungskällor i Finland: i Lundo i 

närheten av Åbo och i Jämijärvi och Kjulo i Satakunta. 

När det gäller den först nämnda känner 

man inte till kungens namn, Jämijärvi besöktes av 

Adolf Fredrik år 1752 och Kjulo av Gustav III midsommaren 

1775. 

HANNU ESKONEN/KUVALIITERI 

Den ryske kejsaren Alexander III var en trogen 

Finlandsbesökare, han semestrade sammanlagt 21 

gånger på öar i Finska viken och Skärgårdshavet. 

Kejsarens älsklingsplats var Högsåra i Dragsfj ärd, 

där han vistades nästan varje sommar under åren 

1885–1894. Han blev vän med invånarna, högg ved 

och tillredde laxsoppa tillsammans med sin hustru 

Maria Feodorovna. Man räknar med att kejsaren 

tillbringade totalt 213 dagar i Finlands skärgård. 

År 1909 befann sig rentav två kejsare i Finland 

när Nikolaj II och den tyske kejsaren Wilhelm II 

träff ades i Vederlax. År 1985 företog den japanske 

kejsaren Akihito med sin gemål en kryssning 

med s/s Heinävesi från Punkaharju till Nyslott. Ett 

par år tidigare hade Sveriges kung Carl XVI Gustaf 

och drottning Silvia företagit samma resa; de 

har också semestrat på Åland. 


”Finlands alla fyrars 

mor, mormor och gudmor.” 

Bengtskärs fyr 

byggdes år 1906. Den 

reser sig på en klippa i 

havet till 46 meters höjd.


På Fölisöns midsommarfest har man hållit på den 

gamla traditionen med midsommarbrasa sedan 1954. 

Självständighetens första årtionden 

Det självständiga Finland ville göra den nya nationen 

i norr känd också genom att profi lera sig som 

ett turistland. Tiden var läglig. Européerna hade 

under årens lopp varit bundna till fosterlandet 

och hemmet – nu ville alla ut och resa. Kvinnornas 

sociala ställning hade förändrats, så också de 

fanns med i turistströmmarna. 

Sjöarna och vattendragen blev ännu mer tongivande 

i Finland som lockbete för turister. Våra 

städer hade inte någon nämnvärd dragningskraft 

och vi hade inga gamla kultursevärdheter. Vatten, 

holmar, stränder och forsar fanns det däremot 

– och naturligtvis de ljusa sommarnätterna. 

Flera av den tidens favoritresmål var sådana 

som inte längre fi nns kvar inom vårt lands gränser. 

Till dem hör Terijoki, Hogland, Valamo och 

Petsamo. 

Terijoki blev Finlands mest berömda sommarnöje, 

speciellt under 1930-talet. Vid sidan av de 

magnifi ka sandstränderna lockades besökare och 

turister till ”Finlands Riviera” också av det närliggande 

Systerbäck, av Ino fästningsruiner, Raivolas 

lärkträdsskogar och Lintula kloster. På sommaren 

steg folkmängden till tiotusentals, medan 

antalet åretruntboende var cirka 8 000. Bland 

dem fanns sjuhundra utlänningar av nästan trettio 

olika nationaliteter. Många konstnärer och för- 

ANTERO AALTONEN 

fattare bodde eller vistades i Terijoki i långa perioder. 

Före första världskriget hade Terijoki varit 

populärt bland S:t Petersburgsborna. I strändernas 

närhet och på de tallbeväxta åsryggarna hade 

man byggt omkring tiotusen villor utsirade med 

snickarglädje. Man levde ett lyxliv. Det behövdes 

byggarbetare, köpmän, hembiträden och all möjlig 

annan arbetskraft i stora mängder. Eft erfrågan 

på de lokala jordbrukarnas och fi skarnas produkter 

var stor. 

På Hogland fanns två livskraft iga byar där det 

på 1930-talet bodde närmare tusen personer. Ön 

hade täta båtförbindelser med Kotka och Helsingfors, 

och öns sandstränder fylldes av folk, framför 

allt på veckosluten. År 1937 lät Turistföreningen 

bygga en restaurang och en ståtlig paviljong med 

ett kasino i Suurkylä, ”Storbyn”. Det fanns fl era 

privata kaféer och restauranger. 

Fram till 1917 hade Valamo varit ett populärt 

vallfärdsmål för ryssar. När Valamo nu tillhörde 

Finland bjöd det på gåtfull exotik från öst och ett 

kulturarv som var dömt att försvinna. Klostrets 

egen båt och många andra fartyg trafi kerade mellan 

Sordavala och klosteröarna. Till Valamo kom 

förutom fi nländare framför allt besökare från Sverige. 

Dessa kände sig inte störda av att de guidande 

munkarna livligt beskrev svenska hedningars 

otaliga härjningståg till öarna. 

Den världsberömda 

Operafestivalen i Nyslott 

äger rum på en ö i 

staden Nyslott, en stad 

med gott om öar och 

sjöar.

Det japanska kejsarparet 

Akihito och Michiko 

hälsar på skärgårdsbor 

från s/s Heinävesis 

övre däck. Bemärkta utländska 

gäster har ofta 

en sjöresa på programmet. 

NYSLOTTS TURISTSERVICE 

Landsvägen från Ivalo till Petsamo blev färdig 

år 1933. Vägen betjänade förutom turismen också 

näringslivet för nu ägde Finland en isfri hamn, 

dock avlägset belägen. Turisterna fängslades av 

den storslagna naturen, den gamla kulturen och 

en särpräglad befolkning. I Liinahamari uppfördes 

ett ståtligt hotell, men vandrarhemmet i Yläluostari 

var ändå besökarnas favorit. I november 

1939 fi ck Petsamo också ett fl ygfält, dit aktiebolaget 

Aero hann trafi kera i ungefär ett år eft er vinterkrigets 

slut. 

Imatra fors hade varit turistmål nummer ett 

i det autonoma Finland. Dess glans förbleknade 

dock eft erhand som byggnadsarbetena på kraft - 

verket inleddes i mitten av 1920-talet. Kraft verkets 

invigningsfest hölls i maj 1929. Den första 

torrläggningen av forsen, en fors som hade fl ödat 

i sextusen år, lockade ett rekordantal människor 

till platsen – Imatra kunde återigen bjuda på 

något storslaget. 

Berget Koli hade blivit en sevärdhet i slutet av 

1800-talet genom intresset för det fi nska nationaleposet 

Kalevala. År 1930 blev en ny turiststuga 

klar på Ukko-Koli, en av topparna, snart fi ck man 

ett eget el- och vattenverk. Utsikten från Kolis 

kvartsittopp över sjön Pielinen är Finlands mest 

storslagna. Vintersäsongen blev ett nytt trumfkort; 

en utförsåkningsbacke och utprickade skidspår 

togs i bruk redan 1935. 

Rullstensåsen Punkaharju hör till Finlands 

äldsta resmål; där har man bjudit ut inkvartering 

ända från år 1845. Förutom ett enastående sjölandskap 

hade området sin stolthet, Finlandia-hotellet, 

som blev klart 1914. Det fanns goda båtförbindelser 

till Nyslott. Staden Nyslott, som är byggd 

på öar, lockade med en badinrättning och givet- 

NYSLOTTS TURISTSERVICE 


vis fästningen Olofsborg. I borgen ordnades fem 

operafestivaler åren 1912–30, men sedan följde 

en paus på nästan fyra årtionden. Festivalen återupplivades 

1967 och har haft närmare två miljoner 

besökare eft er det. 

Skärgårds- och insjöturismen i dag 

I dagens Finland fi nns över en halv miljon attraktiva 

resmål i skärgården, på kusten och vid 

sjöarna. Man landar på denna siff ra när man tar 

med våra kära stugor vid stränderna. Men också 

utan dem är den sjörelaterade turismen populär 

– målet är de facto att den ska bli en fi nländsk attraktion 

på europeisk nivå. 

Turismen kring sjö och vattendrag baserar sig 

på det genuina: öppna landskap, ren luft , en livsstil 

där man respekterar naturen och lever på 

naturens villkor. Om man tummar på dessa villkor, 

kan de ekologiska konsekvenserna av turismen 

bli negativa; bland annat kan terrängen slitas 

eller fåglarnas häckning störas. 

Genom inkomsterna från turismen bevarar man 

ett livskraft igt permanent boende, likaså bevaras 

servicen och arbetsplatserna. När det gäller till 

exempel Skärgårdshavets nationalpark räknade 

man år 2005 ut att eff ekten av intäkterna från 

drygt sextiotusen besökare i området var 3,6 miljoner 

euro och sysselsättningseff ekten 29 årsverken. 

De utländska besökarna har spenderat klart 

mera pengar per person än de inhemska. 

Ur turismsynvinkel är det viktigaste att man 

lätt och enkelt kan ta sig till destinationen. Skärgårdens 

förbindelsefartygstrafi k ingår i den infrastruktur 

till vilken statsbidrag borde vara en självklarhet. 

Förnyandet av färjor och förbindelsefartyg 

är en viktig utmaning inom den närmaste framtiden. 

I den nationella turiststrategin som off entliggjordes 

2006 är sjö och vattendrag ett av fyra 

huvudteman. Strategin lyft er fram att man bör 

utveckla småskaliga turismcenter och temaprodukter 

lämpliga för skärgården. Kring öar, sjöar, 

älvar, åar och havsområden kan man skapa en 

övergripande produktutveckling, försäljningskanaler 

och en gemensam marknadsföring. Aktörerna 

inom skärgårds- och insjöturismen har 

redan börjat bilda nätverk. 

Historiekälla: Sven Hirn – Erkki Markkanen, 1987. Tuhansien järvien 

maa. Centralen för turistfrämjande & Finlands turistförbund, 384 s.


I kajak i Kökarvattnen 

på Åland. Kökar är 

Finlands sydligaste kommun 

med cirka 300 invånare. 

Till landskapet 

Åland hör över 8 000 

öar. 

Företaget Tetrimäki 

Furniture Vision på 

ön Soisalo får företräda 

företagsamheten på Finlands 

största ö, som numera 

hör till Kuopio stad. 

Företaget är känt för sin 

tillverkning av Eliel Saarinens 

designmöbler. 

Örekord 

Största ön i havet: Fasta Åland (685 km 2 ) 

Största insjö-ön: Soisalo (1 638 km 2 ). Världens näst 

största ö belägen i en insjö, den största är Manitoulin 

Island i Huronsjön (2 766 km 2 ). 

TETRIMÄKI KY 

Största ön i en älv: Kiettare i Kumo älv (18 km 2 ). 

Västligaste ön: Märket (Eckerö), 19° 08’ 02’’. Också 

Finlands västligaste punkt. 

Ostligaste ön: Namnlös holme i Virmajärvi i Ilomants, 

31° 35’ 20’’. Finlands ostligaste punkt. 

Sydligaste ön: Bogskär (Kökar), 59° 30’ 10’’. Finlands 

sydligaste punkt. 

Nordligaste ön: Namnlös holme i Tana älv väster om 

Nuorgam, 70° 04’ 06’’. Den är belägen bara 2,5 km 

söder om Finlands nordligaste punkt. 

Högst belägna ön: I fjällen uppe i den lapska armen 

fi nns fl era träsk, som ligger på mer än en kilometers 

höjd. De har dock inga öar. Men i Lossujärvi (Loassojavri) 

som ligger på 808 meters höjd fi nns en liten ö. 

Största sjön som ligger på en ö: Kulkemus på ön 

Partalansaari, ytan 583 ha. 

Största ön i en insjö som ligger på en ö: I sjön Saamaisjärvi 

på Soisalo fi nns en ö som är 76 hektar stor. 

Den har dock inga sjöar och veterligen har inte heller 

de andra öarna som är belägna i sjöar några egna 

öar. 

Största älven på en ö: Vaahtovanjoki vattendrag på 

Soisalo är 118 km 2 stort. På området fi nns 45 sjöar 

med cirka 50 öar. På hela Soisalo fi nns över 700 sjöar 

och dessa har ett par hundra öar.

TIMO NIEMINEN/KUVALIITERI 

JOHANNES LAHTI//KUVALIITERI 

Ukko som reser sig 

brant är samernas 

urgamla offerplats i 

Enare träsk. 

Finlands längsta bro 

binder samman Replot 

med fastlandet i Korsholms 

kommun. Denna 

snedkabelbro är 1 045 

meter lång, pelarna höjer 

sig 82 meter över havet 

och bärvajrarna är 64 till 

antalet. Bron öppnades 

i augusti 1997, innan 

dess sköttes trafi ken 

med färjor. 

Högsta ön: Enares största ö, Mahlattis högsta punkt, 

Vuoriainen, höjer sig 134 meter över sjön. Sjön Pielinens 

största ö, Paalasmaa, förlorar med två meter och 

Judinsalo i Päijänne med 9 meter. Fasta Ålands högsta 

punkt, Orrdalsklint, ligger 132 m över havet och skulle 

alltså komma på delad andra plats bland insjö-öarna. 

Toppen är således mycket jämn. – Östersjöns högsta 

ö hörde tidigare till Finland; Lounatkorkea på Hogland 

är 158 meter hög. 

Örikaste sjöar: Om Stor-Saimen uppfattas som en 

enda sjö, uppgår antalet öar till rentav 13 710. Enare 

träsk har 3 318 öar, Päijänne 1 886. Antalet öar som 

är belägna i sjöar på över 100 kvadratkilometer (46 st.) 

är 37 952 eller närmare 40 % av samtliga öar i insjöarna. 

– Saimen är trots allt inte rikast på öar i världen; 

insjön Woods på gränsen mellan Förenta Staterna och 

Kanada har 14 742 öar. Sveriges största sjö Vänern 

har 12 285 öar. 

Folkrikaste ön: På första plats kommer Fasta Åland 

med 21 600 invånare. De följande platserna går till 

två öar i staden Helsingfors: Drumsö 19 500, Degerö 

16 000. På Soisalo fi nns runt 12 000 invånare, något 

mer än i Kotkansaari, stadscentrum i Kotka. 

MARKKU VARJO//KUVALIITERI 


Folkrikaste ön utan fast vägförbindelse: Efter det 

åländska fastlandet är statistiken rätt jämn: Karlö 987, 

Nagu Storlandet 910 och Sveaborg 810. 

Största obebodda ön: Mahlatti i Enare, 21 km 2 . 

Utanför Kalajoki ligger Ulkokalla som höjde sig ur 

havet på 1400-talet. Sedan 1856 har ön varit en fyrplats. 

Fiskare har bott på ön om somrarna. 

Utgivare: Skärgårdsdelegationen, 

arbets- och näringsministeriet 

Text: Esko Kuusisto 

Översättning: Viola Eksten/Språkbyrå Albina 

Layout: Jyrki Heimonen/Aarnipaja Ky 

Tryckning: Painotalo Auranen, Forssa 2009 

JOUNI KLINGA 

BAKPÄRMENS BILDER: HELSINGFORS STAD, RITVA KOVALAINEN OCH JORMA LUHTA

www.tem.fi /skargard www.tem.fi /saaristo www.tem.fi /island 

Skärgårdsdelegationen, arbets- och näringsministeriet, PB 32, 00023 STATSRÅDET

Finland - Öarnas och sjöarnas land (6 MB)

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Finland - Öarnas och sjöarnas land (6 MB)

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?