Historiens portar - Alternaliv

Del 1
Kapitel 1: Museet
Museet
Museet för historia (MH) är ett av Sveriges främsta museer,
internationellt känt för sina omfattande samlingar från förhistorisk
tid, men kanske framför allt för den unika och välbevarade
kyrkokonst som samlats innanför dess väggar.
Museet är Sveriges huvudmuseum för förhistoria och medeltid.
Det innebär att det ansvarar för svensk Kulturhistoria och
konst från stenåldern till 1500-talets mitt. Bland de viktigaste
funktionerna museet har är att fungera som ett jättelikt arkiv
för arkeologiska fynd. Dessa lånas ut till länsmuseer eller
används i arkeologisk forskning. Vilka föremål som kommer
till museet bestäms av Riksantikvarieämbetet som fördelar de
arkeologiska fynden mellan museerna i landet.
De stora fasta utställningarna om sten, brons och järnålder
samt kyrkokonst från medeltid och barock kompletteras ständigt
med tillfälliga utställningar. Dessa kretsar kring ett specifikt
tema och är oftast mer modernt upplagda, med sugggestiv
presentation och tekniska hjälpmedel. ”Kult, kraft, kosmos”
-96 är ett bra exempel på hur en tillfällig utställning kan
se ut. Utställningen illustrerade teorin att överklassen under
bronsåldern delade en religiös ideologi och livsstil som spred
sig från mellanöstern till hela Europa. Genom att visa på likheter
och skillnader mellan Kultfynd illustrerades teorin. Med
musik och ljus förstärktes den mytiska känslan och nytillverkad
dekor skapade en lämplig inramning av utställningen. De
tillfälliga utställningarna tänjer ofta på ramen för museets
verksamhet och kan vara rena konstutställningar med historiska
teman, som konst utförd av en Holocaust-överlevare
eller den stora utställningen om svenskt glashantverk. En
handfull tillfälliga utställningar sker varje år och en stor del av
utställningspersonalen är engagerade i sådana projekt vid en
given tidpunkt. Det vanligaste är att man ställer ut egna föremål
från arkiven, men dessa kompletteras ofta av föremål från
utländska museer.
Man brukar säga att det klassiska museeuppdraget är att
vårda, bevara och visa föremålen man har i sin ägo. På senare
tid har en diskussion börjat föras om hur man skall förändra
inställningen till uppdraget för att passa det datoriserade och
ekonomiskt pragmatiska samhällsklimat som dominerat
Sverige under nittiotalet, en diskussion som lett till upprörda
känslor och enstaka uppsägningar. Millenniets början är en
brytningstid för Museet för historia och de andra stora museerna
i Sverige. Många frågar sig vilken funktion de över
huvud taget fyller när besökarantalet minskar och forskningen
sedan länge flyttat till universiteten. Hotade av budgetnedskärningar
och en oförstående allmänhet kämpar museet
för att hitta en ny roll som kan återge glansen till den fyra
hundra år gamla fornsamlingen.
Historiens Portar
Tre andra viktiga institutioner delar lokalerna på Narvavägen
med Museet för historia. Riksantikvarieämbetet (RAÄ), som
fram till 1995 var direkt kopplat till MH, har sina ämbetslokaler
i ena flygeln. Här har riksantikvarien själv sitt kontor.
Tillsammans med ett fyrtiotal tjänstemän och arkeologer drar
han upp riktlinjerna för Sveriges hantering av det förflutna.
Man fördelar fynd till museer, beslutar om restaurering och
rivning av minnesmärken samt ger arkeologiska utgrävningar
sitt godkännande.
Kontakterna mellan Museet för historia och
Riksantikvarieämbetet var tidigare mycket täta, fram till
1900-talets början var riksantikvarien alltid chef för
Antikvitetsarkivet eller Kungliga Vitterhets och Antikvitetsakademien.
Dessa två institutioner hade hand om de samlingar
som nu finns på museet. Sedan den officiella åtskiljningen
-95 har känslorna varit lite kyliga mellan de båda
fornvårdsinstitutionerna och den bristande kommunikationen
leder ibland till dubbelarbete och oklar ansvarsfördelning.
Riktiga gräl är ovanliga, men det händer att riksantikvarien
mottar spaltmeter med klagomål under en månad.
Även Kungliga vitterhets och antikvitetsakademin hörde förr
samman med riksantikvarieämbetet och museet. De hade
sina lokaler i huset fram till 1975, då de skiljdes från MH och
RAÄ. Man har ännu kvar sitt arkiv och bibliotek i byggnaden,
något som är till stor glädje för museets forskare.
Akademin grundades av drottning Lovisa Ulrika 1753, men
försvann efter hennes död 1782. Sonen, Gustav III återupplivade
Vitterhetsakademin för att ersätta Antikvitetsarkivet,
som han upplöste. Akademin hade länge en förnäm karaktär.
Dess ledamöter hämtades från adeln och samhällseliten i
stället för att tillsättas politiskt. Många framstående forskare
var ledamöter och man drev en överlag nationalistisk linje i
arbetet med den svenska historien. Sedan 1975 har akademins
verksamhet fortsatt utan direkt statligt stöd och insyn. I
hemlighet har man upptagit resterna av det konservativa
Götiska förbundet och den hypernationalistiska föreningen
Manhem i akademin. Akademin utövar sitt inflytande genom
lobbyverksamhet och ekonomiska bidrag till projekt som
ligger i linje med det reaktionära programmet.
Vitterhetsakademins bibliotek har inga direkta kopplingar
med moderorganisationen och är idag en av de främsta arkeologiska
och historiska biblioteken i Norra Europa.
I Arkeologisk Topografiska Arkivet (ATA) samlas alla rapporter
från utgrävningar i Sverige. Även de fysiska fynden
registreras och ges artikelnummer av arkivets personal.
c 2002 Statens Historiska Museum 5