Ladda ner (.pdf, 6 MB) - Stockholm Vatten

Vattentrycket 

En tidning för och av medarbetarna på Stockholm Vatten april 2011. Nr: 2 

1861 

JUBILEUMS 

NUMMER 

2011 

Kranvatten 

i 150 år 

Wilhelm Leijonancker startade resan från 

snuskets herravälde till vatten i världsklass.

StocKHoLMS StadSMUSEUM, FotogRaF: JoHaNNES JaEgER, 1860-taL. 

TEMA: 150 åR MED KRANVATTEN 

1861 – 2011 

Hundrafemtio år med kranvatten 

För 150 år sedan förändrades stockholmarnas livssituation radikalt. Den 27 april 1861 invigdes Stockholms och Sveriges 

första vattenverk, Skanstullsverket. Historiskt var det ett avgörande ögonblick. Allt eftersom vattenledningarna drogs fram 

längs stadens gator förbättrades hälsotillståndet i stadsdel efter stadsdel. 

Victoria Henriksson 

Källor: Vattenförsörjning & avlopp, Anders Cronström. 

Vattenverket 100 år, minnesskrift av Stockholms gas- och 

vattenverk i samarbete med Stockholms stadsmuseum. 

Norsborgs vattenverk 100 år, Bengt Norling. 

4 VATTENTRYCKET 2/2011


VATTENTRYCKET 2/2011 5


Från snuskets herravälde 

till en modern stad 

”Bland de många gagneliga verk, som skapat det nya Stockholm, är dess vattenledning ett av de främsta, kanske det främsta”, 

skrev en stockholmare, O. A. Stridsberg, i sina hågkomster från 1800-talets mitt. ”Den bröt snuskets herravälde”. 

Idag har vi svårt att föreställa oss förhållandena 

i en snabbt växande stad vid 

denna tid. Stockholm var omgivet av vatten, 

som mer och mer smutsades ner av 

avfall från gator, hushåll och hantverkerier. 

Vid bryggorna tvättade man och tog 

på samma ställe vatten till hushållen. Sitt 

dricksvatten hämtade man helst i någon 

brunn, men i dess närhet låg ofta latrinupplag 

och offentliga avträden. 

3700 döda i kolera 

År 1834 inträffade den första och också 

svåraste koleraepidemin i Stockholm. 

Sommaren var torr, brunnarna sinade och 

vatten till matlagning fick hämtas i sjön. 

Allmänna pumpar sattes upp vid stränderna, 

men i flera fall var platserna nära 

avloppsdiken och latriner. 

Att vattnets kvalitet var dålig på flera 

av dessa platser påpekades från flera håll, 

men man gjorde däremot inte någon 

koppling mellan orent vatten och smittan 

som spreds i staden, eftersom man inte 

ens visste att det fanns bakterier. Koleran 

skördade 3700 offer i en stad som då bestod 

av runt 80 000 invånare. 

6 VATTENTRYCKET 2/2011 

För och emot vattenledning 

Kring seklets mitt började man uppmärksamma 

att vattenförsörjning, hygien och 

hälsa hörde samman. I England hade man 

framgångsrikt utvecklat vattenledningstekniken 

och konstruerat det första långsamfiltret. 

Många av de största städerna 

i utlandet hade redan byggt eller börjat 

bygga vattenverk och ledningsnät. 

Även i Stockholm väcktes tanken på 

en allmän vattenledning. Frågan drevs 

bland annat av överståthållaren Jacob Hamilton. 

Via en släkting i England fick han 

information om de engelska framstegen 

med vattendistribution och han ville göra 

samma sak i Stockholm. Även brandförsvaret 

engagerade sig för en vattenledning, 

eftersom man då skulle få tillgång till vatten 

med bra tryck från brandposterna. 

Det fanns dock ett starkt motstånd 

mot att bygga vattenverk och vattenledning 

i Stockholm. Många ansåg att det var 

ytterst onödigt. När drätselkommissionen 

(den instans som hade hand om stadens 

finanser) 1851 fick ta ställning till två separata 

förslag till vattenledning blev inget 

av de båda förslagen antaget utan man beslutade 

att frågan, med tanke på de stora 

kostnaderna, skulle utredas vidare. 

Förslag på vattenförsörjning 

Wilhelm Leijonancker, lärare i praktisk 

byggnadskonst vid Högre Artillerilärover- 

ket, fick uppdraget att arbeta vidare på 

förslaget. Han ville först studera liknande 

anläggningar i andra städer och gav sig 

därför iväg på en tre månaders studieresa 

sommaren 1852 för att lära sig mer. 

I England fick han många bra idéer 

och i juni 1853 överlämnade Leijonancker 

sitt förslag med ritningar på hela 

systemet omfattande rörnät, pumpar, filter, 

bassänger och reservoarer. Den bästa 

platsen för ett vattenverk bedömde han 

vara den inre delen av Årstaviken vid 

Skanstull. Han hade även gjort en kalkyl 

på driftkostnaderna och ett utkast till stadens 

första vattentaxa. 

Protester och byråkrati 

Trots det väl genomarbetade förslaget var 

det inte bara att sätta igång och bygga. 

En kommitté fick i uppdrag att nagelfara 

Leijonanckers förslag. När detta var gjort 

fattades under 1855 beslutet att ledningen 

skulle byggas, men motståndet i staden 

mot en vattenledning var fortfarande 

starkt och protesterna lät inte dröja. Beslutet 

överklagades ända upp till kungen, 

men klagomålen avslogs i juli 1856. 

Efter de extra vändorna skulle man 

kunna tro att det äntligen var dags att gå 

från ord till handling, men då detta var ett 

ovanligt omfattande och kostsamt projekt 

ville man att någon som var helt opartisk 

skulle granska planerna först. Englands 

England var föregångare 

Efter flera års forskning lyckades ingenjören James Simpson i London 1829 konstruera det första 

långsamfiltret. I filtret, som bestod av sand och grus i olika storlekar, bröts organiskt material ned 

och rent vatten kunde avledas från filtret. 

Kring filtret utvecklades rörsystem, ångpumpar, tappkranar och avstängningsventiler. Thomas Hawksley 

utarbetade bland annat en formel för tryckförluster i ledningarna. Framgångarna med vattenverket i 

London medförde att vattenverk byggdes i flera engelska städer under åren runt 1850. 

Wilhelm Leijonancker Överingenjör vid Stockholms vattenledning 1857-1870. Ansvarade också för byggandet av 

rikets två följande vattenverk i Karlskrona och Jönköping, samt projekterade vattenverk till flera andra städer.

Brunkebergstorg i mitten av 1800-talet enligt Illustreret Tidene. 

Brunnar och pumpar 

Innan vattenledningen byggdes var huvudstaden hänvisad till brunnar och sjövatten 

för sin vattenförsörjning. Stadens brunnar och pumpar var både vackra 

och omtyckta. Det var platser där folk kunde träffas och utbyta nyheter. 

ledande expert på området, Thomas Hawksley, 

kom till Stockholm sommaren 1857 

för att göra ett utlåtande. 

Den engelska ingenjören hade egentligen 

bara en större invändning på Leijonanckers 

förslag. Han var tveksam till Årstaviken 

som vattentäkt och föreslog att bättre 

vatten skulle tas från Drevviken. Detta 

skulle i och för sig fördyra projektet, men 

det var en lindrig uppoffring enligt Hawksley. 

Det blev dock aldrig någon diskussion 

om att välja en annan vattentäkt. Med 

de svårigheter med finansiering som man 

redan hade haft bedömdes det nära nog 

utsiktslöst att få fram mer pengar. 

Äntligen påbörjas arbetet 

Under 1858 satte bygget av vattenverket 

äntligen igång. Sommaren därpå levererades 

rören till vattenledningen från England 

och läggningen påbörjades så snart det första 

partiet rör anlänt. Sedan pågick arbetet 

till dess att vinterkölden hindrade. Då hade 

man hunnit lägga närmare 20 km ledningar. 

Våren 1860 fortsatte rörläggningen och 

pågick till hösten samma år, då ledningsarbetet 

i den första etappen var färdigt. 

Huvudledningen i det 

ursprungliga rörnätet gick från Årstaviken, 

i Götgatan, över Slussen, 

i Stora Nygatan, Myntgatan 

och Slottskajen, över 

Norrbro och till Gustavs 

Adolfs torg, där den 

förgrenade sig till dels 

Regeringsgatan och 

dels Drottninggatan. 

Ett stort steg mot en 

modern stad 

Efter tre år var alla arbeten i den första 

etappen klara och man hade byggt ett 

maskinhus med ”filtereringsapparat” vid 

Skanstull, en reservoar och ett närmare 30 

km långt ledningsnät. 

Vattenverket invigdes den 27 april 

1861 av konung Karl XV. Ceremonin började 

vid vattenreservoaren som var tom på 

vatten och upplyst av marschaller. 

Gästerna, ledda av Leijonancker och 

med kungen i spetsen, steg ned i den mäktiga 

pelarsalen. Sedan man beundrat byggnadsverket 

gav Leijonancker med en raket 

signal till vattenverket att pumparna skulle 

starta. Därefter satte sig gästerna i vagnarna 

och körde ner till verket ”där inte minst de 

stora pumpmaskinernas jämna och lugna 

gång väckte stor beundran”. På hemvägen 


Den äldsta kända planen över Stockholms vattenledningsnät. 

stannade man i hörnet av Götgatan och 

Stora Bondegatan (nuvarande Bondegatan) 

och fick en uppvisning av hur vattenledningen 

skulle användas vid eldsläckning. 

Den 1 juli fick så stockholmarna äntligen 

tillgång till vatten från ledningen genom 

allmänna så kallade vattenkastare där 

de kunde hämta vatten. Och därmed hade 

Stockholm tagit ett stort steg mot att bli en 

modern stad. 



Vattenverken 

vid Årstaviken Maskinstationen 

När Skanstullsverket stod klart 1861 bestod 

det av ett intag från Årstaviken, tre 

filterbassänger, en pumpbrunn samt ett 

maskinhus med bland annat fyra ångpannor 

och två pumpmaskinerier. 

Redan någon månad efter att verket 

tagits i bruk kunde man konstatera att 

dess långsamfilter, med en sammanlagd 

yta på nästan 1600 m 2 , fungerade bra. I 

slutet av sommaren var vattnet i Årstaviken 

fullt av alger, men vattnet som pumpades 

ut till stockholmarna var ändå helt 

klart. 

I Årstalunden, på den plats Södersjukhuset 

ligger idag, låg vattenreservoaren. 

Den rymde 5000 m 3 vatten och var 

kopplad till huvudledningen i Götgatan. 

Fyra gånger om dygnet fick en man från 

vattenverket gå till reservoaren för att läsa 

av vattennivån. 15 år senare köpte man 


in elektriska vattenståndsmätare som via 

vattenverkets egen telegraflinje förde 

över värdena. 

Vattenkonsumtionen ökar snabbt 

Till en början användes inte mer vatten i 

staden än att det räckte att verkets pumpar 

kördes mellan två till tre gånger per 

vecka, men allt eftersom stockholmarna 

insåg nyttan av vattenledningen ökade förbrukningen 

av vatten snabbt. Ledningsnätet 

växte och fler och fler fick tillgång till 

vatten. Redan under 1870-talet behövde 

verket byggas ut med fler långsamfilter. 

Man kompletterade även vattenproduktionen 

med flera grundvattenbrunnar. 

Vattenkonsumtionen fortsatte att öka och 

efter några år stod det klart att Stockholm 

var i behov av ytterligare ett vattenverk. 

Det nya verket, Eriksdalsverket, togs i 

vid Skanstullsverket. I 

mittsektionen låg pannrummen och i flyglarna 

fanns ångpumpverken. Fotot är från 

1893 och visar alltså hur byggnaden såg ut 

efter att den byggts ut under 1870-talet. 

Skanstullsverket var Stockholms och Sveriges första vattenverk, men ganska snart behövde staden bygga ytterligare ett vattenverk 

och Eriksdalsverket byggdes. 

drift 1884. De följande åren växte även 

detta verk och kompletterades allt eftersom 

med fler filter. 

Skanstullsverkets filter 

Specifikation för fibermaterialet, tjocklek 

från ytan och nedåt. 

Fin sand 2,0 fot* 

Grus af ett Hagels storlek 0,5 fot 

Grus af en Ärtas storlek 0,5 fot 

Grus av en Spansk nöts storlek 0,5 fot 

Klappersten af en Valnöts storlek 0,5 fot 

Klappersten af ett Äggs storlek 0,5 fot 

Klappersten af ett Äpples storlek 0,5 fot 

Klappersten af en Cocos nöts storlek 2,0 fot 

*1 fot = 29,69 cm

En bättre vattentäkt behövs 

Trots successiv utbyggnad räckte så småningom 

inte de två Årstaviksverken till. 

Staden växte och det blev allt svårare att 

hålla tillräckligt bra kvalitet på råvattnet. 

Man började söka efter en ny vattentäkt. 

Bornsjön hade ett riktigt bra vatten och 

i närheten fanns även tillgång till grundvatten. 

Ytvattnet i Mälaren kunde också 

användas som reserv. Det nya vattenverket 

i Norsborg stod klart 1904. 

Syskonverken vid Årstaviken fortsatte 

dock att delta i vattenproduktionen och 

först 1918 lades Skanstullsverket ned. 

1923 upphörde driften även vid Eriksdalsverket. 

Samma år började Norsborgsverket 

ta sitt råvatten från Mälaren. 

Samma uppdrag idag 

Idag är det Norsborg tillsammans med 

Lovö vattenverk som försörjer huvudstaden 

och dessutom flera grannkom- 

muner med dricksvatten och Stockholms 

ledningsnät har vuxit från de första 

3 milen vattenledningar till 220 mil 

vattenledningar och 310 mil avlopps- 

Kunskap om bakterier 

Under andra hälften av 1800-talet gjordes 

stora landvinningar inom bakteriologin 

genom forskare som Louis Pasteur och 

Robert Koch. 

Utvecklingen medförde att vattenverket 

1884 anställde kemisten C Ekendahl (som 

varit lärjunge till bland annat Pasteur) och 

inrättade ett laboratorium. Regelbundna 

kemiska analyser av rå- och renvatten började 

utföras, men vilka bakteriehalter som 

var acceptabla visste man ännu inte. 


Eriksdalsverket ritades av 

Londonföretaget James 

Simpson & Co. Fotot är 

taget 1893. 

ledningar. Men uppdraget är fortfarande 

detsamma; att leverera dricksvatten med 

kvalitet till stockholmarna. 

Prisat vattenverk 

Ekendahl lade grunden till det arbete som 

vid Parisutställningen 1900 resulterade i 

en mycket uppmärksammad monter. 

Där demonstrerades långsamfiltertekniken 

med modeller, diagram och mikrofoton 

av bakterier som tagits av laboratoriet. 

För dessa foton och rönen om långsamfiltrens 

förmåga att reducera bakterier 

belönades Stockholms vattenverk med 

guldmedalj. 



En stad med vattenledning 

Ledningsarbete på Hornsgatan 1901 

i samband med den nya huvudvattenledningen 

från Norsborg. 

Den 1 juli 1861 öppnades vattenledningen 

för allmänheten. Genom sex 

stycken tappställen, utplacerade på 

Norrmalm, Södermalm och Östermalm 

(Ladugårdslandet), fick stockholmarna 

tillgång till friskt dricksvatten. 

Så småningom fick fler och fler 

tillgång till kranvatten även i det egna 

hemmet. 

Att hämta vatten från de allmänna tappställena 

var utan kostnad, men man kunde 

såklart även välja att koppla sin fastighet 

till ledningsnätet. 

När vattenledningen byggdes undersöktes 

fastighetsägarnas intresse av att 

ansluta sig till ledningen, men man fick 

inte många svar. Vid 1861 års utgång hade 

ändå 80 hus med 2500 rum anslutits. Det 

var betydligt fler än vad man hade räknat 

med och intresset steg mycket snabbt. 

Flera fastighetsägare utanför det område 

där staden lagt vattenledningar hade 

till och med på egen bekostnad dragit 

fram ledningar till sina hus. 


Ledningsnätet växer 

Ledningssystemet grenade ut sig allt 

eftersom, till exempel drogs den första 

ledningen till Kungsholmen 1866. Kungsholmen 

var då en fattig och förhållandevis 

lantlig del av Stockholm och dess 

invånare hade varit särskilt skeptiska till 

bygget av en vattenledning. 

10 år efter invigningen hade ledningsnätet 

hunnit bli nära 80 km. Nätet 

fortsatte att växa i snabb takt och vid 

1880-talets slut var längden drygt 150 km 

och antalet servisledningar 5000 stycken. 

Bättre hygien och hälsa 

I och med tillgången till vatten ökade 

såklart användandet kraftigt. Stockholmarnas 

hygien och hälsa förbättrades 

också. 

Redan året efter vattenverkets tillkomst 

började man se en förbättring av 

hygienen i staden: ”Vår huvudstad har 

under den förgångna sommaren hållit sig 

ovanligt frisk och sund”, tyckte sig en tidning 

kunna konstatera. 

Det här var precis vad man hade hoppats 

på. När Leijonancker la fram sitt 

I denna kungörelse från överståthållarämbetet bestämmer 

man att den som förstör stadens vattenhämtningsställen 

får böta ”femton riksdaler riksmynt”. 

ursprungliga förslag var ett av hans främsta 

argument för en vattenledning att den 

skulle förbättra möjligheterna för personlig 

hygien och åstadkomma nödvändiga 

förbättringar i de sanitära förhållandena. 

Enligt Leijonancker var Stockholm innan

Foto: StocKHoLMS StadSMUSEUM, 

WWW.StocKHoLMSKaLLaN.SE 

Utsikt från Skanskvarnen över Södermalm och de två vattenverken, 1891. 

vattenledningen ”kanske den enda större 

stad i den civiliserade världen där mortaliteten 

är större än nativiteten”. 

Vattenkvalitet 

Sundhetsnämnden gick dessutom ut och 

uppmanade stockholmarna att sluta använda 

brunnarna och istället helt förlita 

sig till vattenledningsvattnet. 

När nämnden i mitten av 1860-talet 

gjorde undersökningar av de 27 allmänna 

brunnar som staden fortfarande tillhandahöll 

kunde de konstatera att vattnets kvalitet 

inte var tillräcklig. Vattnet innehöll 

alldeles för mycket organiska ämnen och 

man kunde också se att vatten från brunnar 

nära till exempel kyrkogårdar och pissoarer 

inte var tjänligt. Vattnet från ledningen 

rekommenderades därför. 

Moderna bekvämligheter 

De kommande decennierna blev vattnet 

mer och mer självklart för stockholmarna 

och förbrukningen ökade stadigt. Vattenledningarna 

drogs in i nybyggda hyres- 

Avloppsvattnet, då? 

I och med att vattenförsörjningen ordnades 

började man planera för att leda bort 

avloppsvattnet. Den första avloppsplanen 

kom 1866. Vattnet leddes, utan någon rening, 

till närmsta vattendrag. Det var dock 

förbjudet att använda kommunalt vatten 

för wc-spolning, utan man hade krav på 

septiktankar där privat wc installerats. Så 

småningom hävdes dock dessa krav och 

förbud och vattentoaletterna blev allt 

vanligare. 

Badförbud 

Avloppsledningarna grävdes ner djupare 

och utsläppen hamnade en bit under vat- 

kaserner, först till trappuppgångarna och 

sedan ända in i köken. Med det nya seklet 

började också badrum och vattenklosetter 

långsamt slå igenom i bättre bostadsområden. 

Kring mitten av 1900-talet hade 

vattenklosetten hunnit bli allmän. 

Fram till 1970-talets början ökade 

vattenförbrukningen per person så gott 

som oavbrutet, kraftigast då nya ”moderna 

bekvämligheter” blev till självklarheter 

vid nybyggen. 

På 1940-talet var vattenförbrukningen 

cirka 350 liter per person för att på 

1970-talet närma sig 500 liter. På 1970talet 

uppskattade man att vid nästa sekelskifte 

skulle den totala förbrukningen, 

inklusive den industriella och allmänna 

förbrukningen, vara omkring 800 liter per 

person och dygn. 

Den här trenden bröts dock och idag 

använder en stockholmare 200 liter vatten 

varje dag. Vi badar, tvättar, diskar och 

använder vattnet på olika sätt i vår vardag. 

Och självklart njuter vi ofta av ett glas 

med gott och friskt kranvatten! 

tenytan i stället för att hamna direkt på 

vattenytan, men det hjälpte inte mycket. 

Vattnet i exempelvis Riddarfjärden blev 

allt sämre och 1928 infördes badförbud i 

Riddarfjärden. 

Reningsverk behövs 

Behoven av reningsanläggningar blev allt 

mer uppenbara. Stockholms första större 

reningsverk, Åkeshov, var klart 1934 och 

det följdes av fler de kommande decennierna. 

Idag kan stockholmarna sedan 30 

år tillbaka återigen bada i Riddarfjärden. 


2,60 riksdaler 

för vatten 

Leijonanckers förslag på vattentaxa var 

att avgiften för vatten skulle vara per familj 

och i relation till familjeförsörjarens 

inkomst. Men taxan som sedan infördes 

var istället baserad på antalet rum i lägenheten. 

Många abonnenter ansåg dock att 

det var tokigt att behöva betala för rum 

där det inte fanns någon tappkran. 

Överhuvudtaget tyckte man att vattnet 

var orimligt dyrt och under 1861 hade 

tidningarna en del insändare om detta. De 

flesta stockholmare var dock tacksamma 

över att i sin bostad eller på ett närbeläget 

tappställe kunna få ett gott vatten. 

Kostnad för hushållen 

Priset för hushållsförbrukning var 2,60 

riksdaler per rum och år. Dessutom fanns 

särskild taxa för till exempel rännstenssköljning, 

vattning av gator och gårdar, 

samt vatten till hästar och nötkreatur. 

Vattnet i de offentliga vattenkastarna, 

tre på Norrmalm och tre på Södermalm, 

fick man hämta utan kostnad. 

Industrier hade vattenmätare 

Industrier och offentliga byggnader debiterades 

efter sin faktiska förbrukning. 

Priset var 50 öre per 1000 kannor (ca 19 

öre/m 3 ). Ursprungligen fick abonnenterna 

själva skaffa vattenmätare, men under 

1870-talet fick man istället hyra godkända 

mätare. 

taxan sänks 

När Stockholm firade 10 år med vattenledning 

kunde man konstatera att de 

ekonomiska kalkyler som gjorts upp hade 

hållits mycket bra. Man bestämde att 

vattenpriset skulle 

sänkas till 2 riksdaler 

per rum och 

år från och med 

1873. Taxan för 

dem som abonnerade 

på mätt vatten 

förändrades 

dock inte. 

Stockholms första 

vattentaxa.

Ladda ner (.pdf, 6 MB) - Stockholm Vatten

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?