Arkivariens yrkesetiska kod - Visa filer

TOMAS CARLBERG 

Arkivariens yrkesetiska kod 

Tomas Carlberg presenterar kortfattat resultat 

från sin enkätundersökning om den internationella 

yrkesetiska kodens användning av arkivarier 

i Sverige. 

En yrkesetisk kod kan ses som en naturlig följd av 

arkivariernas professionalisering. I Sverige är den 

internationella yrkesetiska koden numera officiellt 

rättesnöre för alla arkivarier anslutna till DIK'. I 

och med detta har en klar majoritet av landets 

arkivarier involverats i något som kanske kunde 

liknas vid ett moraliskt dilemma. Samtidigt som de 

normer man förväntas följa har det goda syftet att 

underlätta hanteringen av just moraliska dilemman 

innebär de en utmaning, eftersom den övergripande 

normen förpliktigar. 

Ett av flera frågetecken kring ämnet handlar om 

hur många som de facto bryr sig om koden. Det 

angivna problemet torde inte ha uppmärksammats 

annat än i förbigående. Hittills har endast en av fyra 

arkivarier läst dokumentet, enligt en nyligen sammanställd 

undersökning vid Mittuniversitetet'. Enkätsvar 

från I I 7 st yrkesverksamma arkivarier visar 

bland annat att många överhuvudtaget inte känner 

till koden och att ytterst få haft den uppe till diskus- 

sion på arbetsplatsen3. Siffrorna pekar inte på något 

brinnande intresse- men inte heller på motsatsen, 

ointresse. 

Mer än 90% hade aldrig diskuterat, haft utbildning/fortbildning 

eller på annat sätt arbetat med 

den yrkesetiska koden på arbetsplatsen. Av dem som 

svarat att de har gjort det arbetar nio av tio på statliga 

arkivinstitutioner. Drygt hälften av deltagarna 

i enkäten har emellertid uppgett att de, utan hänvisning 

till koden, "diskuterar yrkesetik i alla fall". 

Intresset för yrkesetik i allmänhet visar sig vara 

högt bland både kvinnor och män. På en skala I -7, 

där ett står för "minimalt" och sju för "maximalt" 

intresse, har två av tre svarat med något av alternativen 

s-7· Inte mindre än 37% av kvinnorna och 

44% av männen säger sig vara mycket intresserade 

av yrkesetik (alternativ 6-7). Endast 7% av kvinnorna 

och I7% av männen var mindre intresserade. 

Det finns olika uppfattningar om den nuvarande 

kodens relevans. Flera som svarat på enkäten menade 

att koden bör kompletteras med praktiska exempel, 

förslagsvis genom enskilda arbetsplatsers 

initiativ. Andra svarande gav uttryck för en mer 

skeptisk uppfattning: behöver vi en yrkesetisk kod 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2007=2

när dess innehåll redan finns "fastslaget ... i reglementen, 

lagar och förordningar"? 

I kommentarer till enkätens öppna frågor framgår 

dock att så många som en tredjedel tycker att 

koden som helhet är "ett användbart verktyg för att 

vårda/utveckla professionen". Det tycks för övrigt 

vara något fler äldre än yngre som är positiva, ett 

resultat som kan ses parallellt med svar som 

indikerar att de med många år i yrket har något 

större kännedom om koden än de övriga. De punkter 

som lyfts fram som särskilt viktiga handlar 

framförallt om arkivens integritet samt dess tillgängliggörande. 

Kommentarer om förhållandet mellan kodens 

ideal och dagens praxis visade att de flesta arkivarier 

tycks ha ganska stor tilltro till sina kollegors 

omdöme. Det svar som oftast återkom i denna 

fråga var att man tror att det generellt råder en relativt 

god överensstämmelse mellan ideal och 

praxis. Flera menar ändå att idealen är högt satta 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2007:2 

A1·kivm·iens y1·kesetiska kod 

och svåra eller omöjliga att leva upp till i alla avseenden. 

Enligt kodens punkt nio ska arkivarien "sträva 

efter yrkesmässig perfektion" och det är där en del 

av det moraliska dilemmat ligger. Även om varje 

DIK-ansluten arkivarie vore villig att följa normen 

skulle det nog ibland bli svårt för alla att hålla strävan 

levande. Särskilt om man inte tar upp en fördjupad 

gemensam diskussion kring etiken. 

NOTER 

I . Den internationella yrkesetiska koden för arkivarier, som 

innehåller tio huvudpunkter/principer, lanserades I 996 

vid International Council on Archives konferens i Beijing 

och antogs i sin helhet av DIK år 2004. Etikkoden 

presenterades i Arkiv, samhälle och forskning I998:1. 

z. Tomas Carlberg, "Arkivariens yrkesetiska kod -ideal och 

praxis", B-uppsats Mittuniversitetet VT zoo7 

3- Enkäten sändes till 6o arkivinstitutioner inom statlig, 

landstingskommunal, kommunal och enskild sektor. 

99

100 

MARIA ERIKSSON-SUNDSTRÖM & ELIN BOGSTAG 

En studie om e-posthanteringen 

inom en myndighet 

E-posthanteringen är ett aktuellt problem i dagens 

organisationer. Ett problem som det talas 

mycket om, men där lite forskning har gjorts. 

Maria Eriksson-Sundström och Elin Bogstag 

rapporterar om sin studie på en myndighet angående 

dess e-posthantering, i syfte att bedöma 

om den foljer de lagar och forordningar som myndigheternas 

verksamhet styrs av. 

Historik 

Ett av den tekniska utvecklingens många kommunikationsmedel 

är e-postsystemet. E-postens utveckling 

började på senare delen av 1960-talet då 

kommunikationen skedde genom nätverk mellan 

varandra. N ågra år senare i USA kopplades ett antal 

datorer ihop till ARPANET Det primära användningsområdet 

för ARPANET var filöverföring 

som sedan utvecklades och namngavs e-post. I början 

av e-postanvändandet skickade man filer till 

varandra. Till Sverige kom dessa ideer på slutet av 

r 970-talet som inspirerade några professorer/programmerare 

i datavetenskap att utveckla konferens- 

systemet KOM år 1978.' Tekniken har nu utvecklats 

och idag är det lika självklart i organisationer 

att ha tillgång till e-post och konferenssystem som 

till telefon. Tack vare e-post kan människorna på 

ett enklare sätt hålla kontakten och skapa olika sociala 

relationer.' 

Bakgrund 

Företag använder sig i allt större utsträckning av epost 

eftersom den är ett positivt verktyg anser J a geland 

och Rydberg, t ex är den enkel att använda då 

den är oberoende av både tid och rum.3 E-post är ett 

mycket effektivare verktyg i jämförelse med telefonsamtal 

när det gäller antalet lyckade försök att nå 

fram till en mottagare med ett meddelande.4 Jämfört 

med pappersposten är e-posten ett effektivare, 

snabbare och smidigare sätt att kommuniceras och 

e-postsystemet kan ordna viktiga meddelanden i 

kronologisk ordning under respektive rubrik beroende 

på om de är lästa eller inte. Mottagaren kan 

läsa e-posten som inkommit under respektive rubrik 

när tillfälle ges och därefter göra egna inlägg. 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 200]:2

er att det inte finns någon annan som kan ta hand 

om deras e-postmeddelanden. En annan e-postanvändare 

anser att detta kan vara ett stressmoment, 

att känna sig tvingad att kolla e-postbrevlådan då 

man är borta. 

De flesta av e-postanvändarna sparar sin e-post i 

olika mappsystem, genom detta kan man spåra eposthandlingar 

om det skulle finnas behov av det. 

Medan den e-post som gallras är borta för alltid. 

All den e-post som sparas kan vara ett problem eftersom 

lagringskapacitet är begränsad på dessa 

servrar. Det är även en brist att ingen av e-postanvändarna 

som vi intervjuat har lämnat sin fullmakt 

till någon som kan läsa deras e-post vid frånvaro, 

som man enligt regelverket ska göra. 

Vi har även utifrån empirin och analysen kommit 

fram till att det inte bara är hos myndigheten problemet 

ligger, utan att det skulle behöva ske en förändring 

i regelverket för att anpassa myndigheternas 

e-posthantering bättre. T ex så är det otydligt 

och en tolkningsfråga angående de allmänna handlingarna 

då det står i regelverket att en handling är 

allmän om innehållet helt eller delvis rör verksamheten. 

Här skulle myndigheten kunna sätta upp kriterier 

om vad som egentligen rör verksamheten för att 

vägleda personalen. Detta för att de anställda ska 

kunna följa dessa utan att känna tidspress. E-post 

kommer att öka eftersom det har blivit ett viktigt 

verktyg i kommunikation mellan människor och 

används i alltmer utsträckning i olika myndigheter. 

Därför skulle det finnas mer specifika regelverk för 

olika myndigheter för att underlätta e-posthantenngen. 

De brister som finns inom myndigheten enligt de 

intervjuade e-postanvändarna när det gäller e-posthanteringen 

kan bero på tid, kunskap och styrning. 

Generellt anser e-postanvändarna att det inte finns 

tillräckligt med tid för att följa regelverket ordagrant 

eftersom det arbete de utför tar upp den 

mesta av tiden, antingen har de tid att diarieföra eller 

så har de tid att utföra sitt arbete. Många av epostanvändarna 

får så mycket e-post att en del kan 

försvinna i mängden, att de kan missa viktiga epostmeddelanden. 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 200]:2 

En stttdie om e-posthanteringen inorn en myndighet 

Påpekas ska i denna studie att ingen generalisering 

kan göras eftersom vi endast intervjuat ett fåtal 

anställda i myndigheten. Vi har utifrån empirin 

identifierat ett antal områden som är tänkbara orsaker 

till bristerna i e-posthanteringen; 

- Tidsbrist- det är först och främst tidsbrist som 

påverkar e-posthanteringen, de flesta av respondenterna 

ansåg att det tog mycket tid av arbetsdagen 

atthantera e-post. Skulle de hantera e-posten 

enligt regelverket så skulle de inte hinna med sina 

ordinarie arbetsuppgifter. 

- Kunskap - där de enskildas kunskap leder till 

brister. Några av e-postanvändarna känner sig någorlunda 

säker i hanteringen av den e-post som 

de får, andra var mer osäkra på om de gjorde rätt 

när de t ex skulle avgöra om det var en allmän 

handling eller inte och om den ska diarieföras. 

Ändå diarieförs nästan inga handlingar, varken av 

dem som är någorlunda säker eller av dem som 

är mer osäkra. 

- Styrning- där det interna och nationella tillvägagångssättet 

gällande lagar och regler kan påverka 

e-posthanteringen. Enligt några av respondenterna 

så beror den bristande hanteringen av epost 

på den styrning som finns i myndigheten. 

Det blir inga konsekvenser om man inte behandlar 

e-post enligt regelverket. Så länge det inte är 

någon som anmäler att myndigheten har hanterat 

e-post fel så fortsätter man att göra som man alltid 

har gjort eftersom man anser att man inte gör 

något fel. Men skulle något hända så kommer 

myndigheten troligtvis att uppmärksamma och 

försöka eliminera problemen genom att ge mer 

utbildning till de anställda inom myndigheten 

tror en av de intervjuade e-postanvändarna. 

Många av dessa brister skulle kunna elimineras om 

det fanns tydliga regler och rutiner om hur man ska 

hantera e-post på myndigheten, något som också 

Zeli och Östby påpekar är väldigt viktigt. Vår undersökning 

visar att sådana saknas idag på myndigheten. 

Just därför har e-posten blivit ett negativt 

lOJ

104 

verktyg som Whittaker och Sidner säger, dvs att epost 

som mottas inte är relevant för företaget eller 

för den anställde som mottar den kan bero på bristen 

på just dessa regler och rutiner. Det som också 

saknas på myndigheten är någon slags styrning som 

visar hur e-postkontot ska hanteras/behandlas, vilketlageland 

och Rydberg har uppmärksammat. 

Som nämnts tidigare kan vi naturligtvis inte dra 

några generella slutsatser, att det ser ut så här på 

hela myndigheten. Men utifrån de utförda intervjuerna 

finns indikationer om brister i e-posthanteringen. 

Därför skulle det vara mycket intressant om 

ytterligare forskning gjordes där man vidgar studien 

så att resultatet går att generalisera. 

NOTER 

1. Palme, Jacob (I989) Elektronisk post, s.I06 

2. Edenius, Mats (I997) E-post - ett modernt dilemma, 

S. I I-20 

3· Jageland, Linda, Rydberg, Andreas (2004) Hur styrs 

kommunikation via e-post - en fallstudie av tre företag, s. I 

Mmia E1iksson-Sundström & Elin Bogstag 

4· Edenius, s. 97 

5· Statskontoret, Toppledarforums Rättsliga Panel (I999) 

E-post i förvaltningen - En rättslig översikt, s. 8 

6. Edenius, s. 21-II 5 

7· Statskontoret (I995) Elektronisk post och katalog i 

offentlig förvaltning - en förstudie, s. 7 

8. Näringsdepartementet (2003) Ett informationssamhälle 

för alla - en skrift om den svenska !T-politiken, s. 6 http:/ 

/epubl.ltu.se/ I402-I 6 I 712003103 5/LTU -EX -0303 5- 

SE.pdf, s. ii 

9· statskontoret (I995), s. I4 

Io. Whittaker, Steve, Sidner, Candace (I996) Email 

overload: exploring personal information management of 

email, s. 2 76-283 

I L Zeli, Angelique, Östby, Ann (2004) Krav, problem och 

rekommendationer vid arkivering av e-post som är allmän 

handling, s. I 

I2 . Jageland, Rydberg, s. 2 

I3· DLM-forum Electronic Records (I997) Guidelines on 

best practices for using electronic information, How to 

deal with machine-readable data and electronic 

documents, s. 3 I 

I4. Statskontoret (I999) s. 7-8 

I 5. Zeli, Östby, s. 7 

I6. Bohlin, Alf (200I) Offentlighetsprincipen, s. 84 

I7. Statskontoret (I999) s. 7-8 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2007:2

Staffan Smedberg rapporterar från Svenska Arkivsamfundets 

temadag den I7 april 2007 som 

behandlade kommersiella arkivtjänster. 

Arkivsamfundets temadag den 17 april behandlade 

kommersiella aspekter på arkiv och arkivhantering. 

Rubriken var "Arkiv till salu? Perspektiv på kommersiella 

arkivtjänster". Syftet var att presentera 

och diskutera legala, ekonomiska och etiska aspekter 

på kommersiella arkivtjänster med hjälp av företrädare 

för branschen. Under temadagen delade 

"köpare" och "säljare" av olika arkivtjänster med 

sig av sina praktiska erfarenheter. 

Temadagen inleddes av samfundets ordförande 

Berndt Fredriksson. Han ansåg att det är fråga om 

ett led i en långsiktig utveckling. Han såg fyra 

huvudfrågor som borde diskuteras: 

- Hur ska vi kunna göra en meningsfull kostnads/ 

intäktsanalys på arkivororåd et? 

- Hur ska vi kunna göra kvalitetskontroller när vi 

ontscoursar verksamhet? 

- Är det bra eller dåligt att ta betalt av arkivbrukarna, 

dvs forskare och allmänhet? 

- Vilken betydelse har företagsarkiven för företagens 

image och PR? 


STAFFAN SMED BERG 

Arkiv till salu 

Därefter talade Hanna Johansson och Katrin ABkergren 

som är arkivarier anställda av konsultfirman 

BRA-arkiv. De berättade om företaget och 

om olika typer av uppdrag, bl a utredningar, punktinsatser, 

löpande support och utbildning. De påpekade 

att konsultrollen faktiskt är gemensam för 

många arkivarier oberoende om de är fast anställda, 

projektanställda eller konsulter. Många 

arkivarier har t ex en roll som internkonsul ter. 

Hanna och Katrin pekade på några punkter som 

påverkar konsultverksainheten: 

- Det underlättar arbetet att man har parallella 

uppdrag, t ex hos arkivbildare med likartade uppgifter 

och därigenom likartad arkivbildning, 

kommunala bostadsbolag nämndes. 

- Konsulten kan få andra roller, t ex som projektledare. 

- En svårighet kan vara att det finns flera intressenter. 

Detta kan leda till konflikter, t ex mellan 

uppdragsgivarens krav och arkivmyndighetens. 

Leif Mähler, Dokumenthuset Recall, var näste talare. 

Han berättade om företagets historia från det 

att statliga Lagerhus skapades 1917. I dag förvarar 

105

SARA NAESLUND 

U p pstartskonferens för 

Arkivsamfundets mentorbank 

Sara Naeslund retkvisar utvecklingen i Svenska 

Arkivsamfundets mentorpro gram. 

Varje gång en arkivarie lämnar yrket- för ett annat 

yrke eller pensionering- försvinner en stor mängd 

kunskap och erfarenhet. Samtidigt tillkommer hela 

tiden nyutbildade arkivarier som bidrar med nya 

tankar, ny energi och färska teoretiska kunskaper. 

För yrkeskåren som helhet- men kanske framför 

allt för de enskilda personernas skull - vore det 

därför bra med ett forum för erfarenhetsutbyte mellan 

arkivarier ur olika generationer. 

Så gick tankarna inom Arkivsamfundets styrelse 

för några år sedan. För att testa iden om organiserat 

mentorskap genomfördes en pilotverksamhet 

under 2006. Under pilotprojektet skulle man dels 

undersöka vilket intresse det fanns för mentor/ 

adeptskap, dels utveckla formerna för en mentorbank.' 

Eftersom pilotprojektet blev en framgång 

tog Arkivsamfundets styrelse i november 2006 beslut 

om att låta testpiloten övergå i ordinarie verksamhet 

under namnet Mentorbanken. 


Under våren 2007 genomfördes en matchningsprocess 

där sex mentor/adept-par fördes samman. 

Det egentliga startskottet för samtalen blev den 

upptaktskonferens som ägde rum i "Krutkällaren" 

på Sveriges Radio den 9 maj. Konferensen samlade 

ett femtontal deltagare: mentorer, adepter, medlemmar 

i samordningsgruppen och representanter för 

Arkivsamfundets styrelse. Även DIK, som har en 

egen satsning på mentorskap, var representerade. 

Dagen leddes av Ben te Kaj Henriksson, en organisationskonsult 

som under åren arbetat mycket med 

frågor som tangerar den psykosociala Iniljö som 

omger människor i yrkeslivet. 

Konferensen hade flera funktioner att fylla, delvis 

på grund av att deltagarna representerade olika roller 

och perspektiv. Den viktigaste målgruppen var 

naturligtvis årets mentorer och adepter. Alla deltagare 

behövde få mer kunskap kring mentorskap 

som företeelse och metod, men mentorer och adepter 

behövde även diskutera konkreta förhoppningar 

och farhågor för att känna sig trygga med den relation 

som skulle skapas.

I08 

Sam Naeslzmd 

Gunilla Johannesson, Carina Sjåf;ren, Mia Ternlund och Terese Lundin i diskussion. Foto: Bente Kaj Henriksson. 

Mentorskap innebär att man ser saker från olika 

håll, skiftar perspektiv. Det handlar också om att såväl 

mentor som adept ska bli inspirerad och lära sig 

något nytt, som människa och yrkesutövare. Ett 

framgångsrikt mentorskap tar dock snarare fasta på 

relationer än sakfrågor. Att vara adept är att sätta sig 

i ett mentalt växthus. Varje adept måste därför gå in 

i mentorprogrammet med en egen ide om vad det 

ska leda till och vilka frågor som bör belysas. Det är 

adeptens behov som styr samtalen. Mentorn ska 

vara ett hängivet och lyhört stöd som har adeptens 

personliga tillväxt som främsta mål. Samtidigt är 

det ett gyllene tillfälle för mentorn att reflektera 

över egna erfarenheter och vägval. 

Vid matchningen av mentor/ adept-par är det bra 

att undvika alla typer av beroendeförhållanden. Det 

ideala är att adepten ska kunna ta upp vad som 

helst, och mentorn kunna bjuda på egna erfarenheter, 

utan att det får konsekvenser på arbetsplatsen. 

Därför bör man, i möjligaste mån, undvika att matcha 

ihop personer som arbetar nära tillsammans. 

Man bör även påbörja relationen med en överens- 

kommelse om att det som avhandlas under samtalen 

ska förbli konfidentiellt. Däremot brukar det 

vara lämpligt att vara öppen med att en mentor/ 

adeptrelation pågår, om inte annat för att undvika 

förvirring och ryktesspridning. En välvilligt inställd 

omvärld är en av mentorskapets framgångsfaktorer. 

Det finns inga regler för hur länge en mentor/ 

adeptrelation ska pågå, men runt ett år är ganska 

vanligt. Idealet är att parterna träffas ca en gång/ 

månad och avsätter ett par timmar åt varje möte. 

Det är även bra om minst en part dokumenterar 

samtalen. De första träffarna bör ägnas åt att lära 

känna varandra, se om personkemin stämmer och 

formulera mål med och ramar för relationen. Det 

senare får gärna slås fast i ett "kontrakt" som båda 

parter kan stämma av mot i efterhand. När samtalen 

har pågått s-6 månader brukar detvara bra med 

en avstämning för att se om förutsättningarna är desamma 

och om relationen är givande. Mentorskapsårets 

sista möten brukar vara en avslutande fas då 

man försöker "knyta ihop säcken" och sammanfatta 

lärdomarna. 


Plan ö"vermentorskapsprogrammet 2007. Foto: Bente 

Kaj Henriksson. 

Under dagen delade Ben te med sig av en lång rad 

goda råd kring praktiska och etiska aspekter på 

mentor/adeptskap. Kerstin Wahlfort, som deltog i 

förra årets pilotprojekt, bidrog till att konkretisera 

Diskussioner kring mentorskap. Britta Joneli Ericsson 

och Mia Tern/und. Foto: Bente Kaj Henriksson. 


Uppstartskonferens for Arkivsamfundets mentorbank 

råden genom att dela med sig av egna erfarenheter 

av att vara adept. Konferensen varvade föreläsande 

pass med gruppdiskussioner och enskild reflexion, 

vilket tillsammans skapade ett gott samtalsklimat. I 

en yrkesvärld med fulla kalendrar, många parallella 

frågor och behov av snabba beslut var det både vilsamt 

och utvecklande att få ägna sig helhjärtat åt en 

dags reflektioner kring personlig och yrkesmässig 

utveckling. Min uppfattning är att de flesta som 

deltog i konferensen inte bara blev styrkta inför sin 

roll inom mentorbanken utan även växte en aning 

som människa. 

NOT 

F aktaruta Mentorbanken 

Arkivsamfundets mentorbank planerar att ha 

matchningar en gång per år. För att bli antagen 

som adept eller mentor krävs medlemskap 

i Arkivsamfundet. Mentorerna får inget 

arvode. Adeptskapet kan dock medföra 

smärre kostnader för litteratur, konferenser etc. 

2007 års matchning resulterade i sex stycken 

mentor/ adept-par. Mentor/ adept-relationen 

beräknas pågå till mars 2008. På grund av 

begränsade ekonmillska resurser har årets 

verksalnhet begränsats till stockholmsområdet 

och Norrlandskusten. Nästa planerade 

matchningsprocess äger rum i början av 2008, 

men intresse kan anmälas löpande. 

Det löpande arbetet med mentorbanken 

sköts av en samordningsgrupp under ledning 

av Arkivsamfundets f d vice ordförande Carina 

Sjögren. 

Stiftelsen Riksarkivarie Ingvar Anderssons 

fond har beviljat Arkivsamfundet 2 5 .ooo 

kronor för Mentorbanken. 

Information om mentorbanken publiceras 

löpande på webbplatsen www.arkivsamfundet.se. 

Har du frågor om mentorbanken är du välkommen 

att kontakta Arkivsamfundet via 

kontaktformuläret på webbplatsen. 

1. Projektet har beskrivits närmare av Julia Norebring i 

Arkiv, samhälle och forskning zoo6:z. 

109

MY JANSSON & MARIA KAHN 

Arkiv och arkivarier med kvalitet 

- rapport från ett eftermiddagsseminarium 

My Jansson och Maria Kahn rapporterar från 

Svenska Arkivsamfundets seminarium som behandlade 

kvalitet och kundnytta med arkiv, certifiering 

av arkivarier och arkivens mervärde. 

Svenska Arkivsamfundet har ägnat 2007 års seminarieserie 

åt kommersiella aspekter av arkivverksamheten. 

Den 26 september anordnade samfundet 

ett eftermiddagsseminarium på Landsarkivet i Göteborg 

med titeln Arkiv och arkivarier med kvalitet. 

Förankring och mervärden utifrån kunskap, kundnytta 

och auktorisering. Seminariet var synnerligen välbesökt. 

Drygt fyrtio deltagare hade samlats för att ta 

del av intressanta föredrag i Landsarkivets föreläsningssal 

på Geijersgatan I och ytterligare ett antal 

stod antecknade på kölista i fall av återbud. Tillresta 

kollegor från Fylkesarkivet i Vestfold gav 

dessutom eftermiddagen en nordisk prägel. Valet av 

seminarietema och därtill anslutningen till den pågående 

Bok & Biblioteksmässan i Göteborg var uppenbarligen 

ett lyckokast från arrangörens sida. 


Eftermiddagen inleddes med att I :e arkivarie vid 

Landsarkivet, Gunilla Nordström, hälsade välkommen 

tillsammans med Arkivsamfundets ordförande 

Berndt Fredriksson. Därefter bjöds på tre föredrag, 

vilka samtliga kretsade kring frågan hur vi kan tillvarata 

och marknadsföra de kvaliteter som arkiv 

och arkivarier kan tillföra inom enskilda organisationer 

liksom på en samhällelig nivå. Hur ska vi gå 

tillväga för att påvisa nyttan av arkiv och den verksamhet 

vi bedriver som arkivarier? Hur profilerar vi 

oss som en yrkesgrupp med specifika och värdefulla 

kunskaper och kvaliteter? Vrlka värden skulle arkiv 

och arkivarier kunna tillföra ett företag av idag? 

Kvalitet och kundnytta 

I takt med att nyttakraven stegras inom alla slags 

organisationer, ökar också behovet av fungerande 

metoder eller modeller som gör det möjligt att 

mäta kvalitet, kunskap och kostnadseffektivitet hos 

skilda delar av en organisations verksamhet. Även 

stödjande funktioner som arkiv och dokumenthan- 

III

Staffan redovisade i sitt anförande en modell av 

arkivarieprofessionen, som en arbetsgrupp knuten 

till Arkivsamfundet har arbetat fram med avsikten 

att skapa en tydligare distinktion mellan arkivarier 

och andra näraliggande yrkesgrupper. Modellen tar 

sin utgångspunkt i ett antal specifika egenskaper 

hos informationen som vi som arkivarier har till 

uppgift att värna och bevara, närmare bestämt informationens 

värde över tid, dess bevisvärde, tillgänglighet 

samt kopplingen mellan informationen 

och den verksamhet den tillkommit i. Det är utifrån 

denna professionsmodell som arbetsgruppen kommit 

attvidareutveckla ideer om en fastare definition 

och kvalitetssäkring av yrkeskårens medlemmar 

genom någon form av certifiering, d v s en upprepad 

kravkontroll av enskilda arkivarier. 

Enligt Staffans redogörelse skulle en certifiering 

kunna utgå från en kombination av krav på ackrediterad 

akademisk utbildning, dokumenterad yrkeserfarenhet 

där en rad på förhand givna mål skulle 

vara uppfyllda samt en kontroll av sakkunskaper, 

exempelvis i form av en salsskrivning. Redan idag 

genomförs certifiering av arkivarier i USA av The 

Academy of Certified Archivists, vilken möjligen 

skulle kunna användas som inspirationskälla vid utarbetandet 

av en svensk certifieringsnorm. Samma 

sak gäller existerande ED-normer för certifiering 

av vissa yrkesgrupper. Kvarstår gör dock den kniviga 

kostnadsfrågan. Ett certifieringsförfarande är 

resurskrävande och en lösning enligt amerikansk 

modell med en avgiftsbelagd certifiering skulle säkerligen 

skrämma bort en och annan arkivarie. En 

annan fråga är om en arbetsgivare verkligen alltid är 

beredd att betala för "det bästa" när det kommer till 

arkivfunktionen. Skulle införandet av certifiering, 

tvärtemot intentionerna, kunna medföra en splittring 

av kåren i ett slags arkivariernas A- och B-lag, där 

somliga arbetsgivare rentav föredrog det billigare alternativet? 

Och vad skulle brett ställda certifieringskrav 

innebära för möjligheten till specialisering? 

Staffans presentation väckte onekligen många 

frågor, och oavsett om Arkivsamfundet väljer att arbeta 

vidare för en framtida certifiering så torde arbetsgruppens 

arbete förbli ett fortsatt viktigt inslag 

i arbetet med att förbättra förståelsen för yrket. 


A1·kiv och m·kivarier med I..'Valitet 

Kan arkiv skapa mervärde för ett företag idag? 

Sist ut i talarstolen denna eftermiddag var Olof] Ohansson, 

f d vice VD vid Ekman & Co AB, ett göteborgsföretag 

med gamla anor. Ekmans handelhus 

bildades redan 1663 och 1802 bildades Ekman & 

Co AB. Företaget är idag Sveriges äldsta existerande 

handelshus. Redan i ett tidigt skede inledde man 

handel med Europa och så småningom kom man 

att utvecklas till en internationell koncern. Bland 

annat kan nämnas att företaget etablerade sig i 

Kina redan 1914. 

Olof berättade i sitt anförande om hur man hos 

Ekman & Co har arbetat mycket aktivt med sitt 

omfattande arkiv i marknadsföringen av bolaget. 

Tyvärr nöjer sig många företag idag med att använda 

sina arkivhandlingar som illustrationer i påkostade 

jubileumsskrifter, som dessutom ofta är så 

omfångsrika att ingen orkar läsa dem. Alltför få företag 

inser möjligheten att använda arkiven till att 

stärka sitt varumärke. 

Hos Ekman & Co har man dock sedan lång tid 

tillbaka använt sina äldre handlingar för att fördjupa 

eller etablera nya vänskaps- och handelsförbindelser. 

I många länder spelar förtroende grundat 

på goda och långvariga relationer med landet eller 

ett företag i landet en avgörande roll för goda affärer. 

Att exempelvis överlämna enklare faksimil 

av arkivhandlingar som gåva och därmed kunna 

visa på bolagets historiska tillknytning till ett 

land eller ett företag har många gånger skapat betydande 

mervärden. Även internt har Ekman & Co 

nyttjat sina arkivhandlingar för att skapa sammanhållning 

och fördjupa personalens relation till 

bolaget. 

Det kan således ligga stora värden i företagsarkiven. 

Ett företag kan visserligen inte leva på sin 

historia, men det kan ha nytta av historien, som 

Olofkärnfullt avrundade sitt anförande. Arkivarien 

har här en viktig uppgift i att informera företagen 

om dessa värden och om vikten att skydda arkiven 

från skingring och försäljning av värdefulla dokument, 

exempelvis i samband med konkurser. Ekman 

& Co har för sin del skapat en stiftelse i syfte 

att värna sitt arkiv, som för övrigt idag finns deponerat 

på Landsarkivet i Göteborg. 

113

Recension 

Grundläggande amerikansk handbok i nyutgåva 

James M OToole and Richard J. Cox, 

Understanding Archives & Manuscripts, 

Society of American Archivists, Arehivat 

Fundamentals Series ll zoo6. ISBN 1-93 1666-zo-z. 

Society of American Archivists (SAA) har bö"ryat ge ut en 

serie av arkiv klassiker. Syftet är att serien ska utgå·ra en 

grundval fo"r "modern arehivat practice and theory". 

Staffan Smedberg recenserar en av volymerna i serien 

som är en ny upplaga av "Understanding Archives & 

Manuscripts". Den forsta utgåvan kom ut 1990. Få.ifattarna 

är välkända fo·reträdare fo·r den akademiska utbildningen 

och forskningen i arkivvetenskap i USA. 

Boken består av fem kapitel plus en bibliografisk 

expose. Den utgår helt från ett amerikanskt perspektiv. 

Detta innebär t ex att ordet "archives" konsekvent 

används i betydelsen arkivinstitution och 

detta medför också att ordet "archivist" är en arkivarie 

som arbetar vid en sådan institution. Detta 

måste man ha i minnet när man läser boken. 

Första kapitlet har rubriken "Recording, Keeping 

and U sing Information". Här börjar man diskutera 

hur och varför handlingar skapas. Författarna börjar 

med "the oral world", alltså tiden före skrivkonstens 

tillkomst, och fortsätter sedan framåt. Intressant 

är att man definierar ett antal skäl för att 

skapa handlingar. De som nämns är personliga, sociala, 

ekonomiska, legala, funktionella och symboliska 

skäl. Detta sätt att angripa arkivbildningen är 

intellektuellt stimulerande och frågan är värd en 

diskussion även här hemma. Efter denna diskussion 

handlar nästa avsnitt helt logiskt om "The Impulse 

to Save". För att arkiv ska skapas måste den dokumentation 

som skapats också sparas. Att handlingar 

ofta sparas oreflekterat är något som vi känner igen. 

Men helt logiskt kommer sedan ett avsnitt med 

rubriken "The lmpulse to Destroy". Här skriver 

man bl a om viljan att förstöra med avsikt att dölja 

fakta. Kapitlet avslutas med en historisk expose över 

Understanding 

Archives & Manuscripts 

)AMES M. O'To o LE & RICHARD). Cox 

metoderna för att skapa handlingar och avslutas 

med tankar om den moderna arkivbildningens karakteristika. 

Nästa avsnitt behandlar arkivinstitutionernas och 

arkivprofessionens historia, nästan enbart från amerikansk 

synpunkt. Den amerikanska arkivorganisationen 

är sannolikt ganska okänd i vårt land. Det 

finns enligt författarna två traditioner. Den första är 

"Public archives tradition". Det handlar om arkiv 

som skapats och bevaras av myndigheterna. Syftet 

med verksamheten var då i första hand att bevara 

handlingarna utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. 


Motsvarigheten till våra arkivmyndigheter har delvis 

tillkommit ganska sent i historien, det amerikanska 

Riksarkivet först på 1930-talet. Den andra traditionen 

är "Historical manuscripts tradition". Redan 

i slutet av r 700-talet skapades en historisk förening 

i Massachusetts. Denna har sedan följts av 

hundratals andra på olika nivåer. Dessa föreningar 

har bl a till syfte att samla in handlingar som har 

betydelse för forskningen. En del av dessa institutioner 

har också förvärvat myndighetshandlingar, 

vilket var ganska naturligt när det saknades en offentlig 

organisation för att bevara handlingar för 

forskningen. I boken beskrivs sedan hur dessa två 

traditioner har påverkat framväxten av arkivpro- 


Recension 

fessionen. Det är vid läsningen viktigt att uppmärksamma 

den professionella skillnaden mellan arkivarier 

och records managers. 

Tre kapitel ägnas sedan åt en intressant diskussion 

kring arkivariens arbetsuppgifter och de värden 

som arkivarien har att skydda. 

Sammantaget ger boken en intressant inblick i 

amerikanska förhållanden inom arkivområdet. Särskilt 

rekommenderas läsning av det inledande kapitlet 

om arkivbildningen och dess förutsättningar 

liksom avsnitten om arkivarieprofessionen. 

Staffan Smedberg

II6 

Verne Harris, Archives and Justice, A South 

African Perspective, Society of American 

Archivists 2 007. ISBN I-9JI666- I8-o. 

Staffan Smedberg recenserar en samlingsvolym utgiven 

av Society of American Archivists med artiklar och uppsatser 

foifattade av Verne Harris verksam i Sydafrika 

och med fo·rord av Terry Cook. Bokens annorlunda perspektiv 

samtidigt som den visar på problem som finns 

riverallt gå·r den enligt recensenten mycket intressant. 

Verne Harris är project manager vid Centre of Memary 

at the Nelson Mandela Foundation. Han har tidigare 

varit anställd vid det sydafrikanska riksarkivet 

och har varit arkivexpert hos den s k sanningskommissionen. 

Han har genom åren publicerat en lång 

rad artiklar och uppsatser inom arkivområdet, de 

flesta med anknytning till förhållandena i Sydafrika 

under apartheid och i samband med övergången till 

demokrati under 1990-talet. Den nu aktuella boken 

är en samlingsvolym, i vilken ett stort antal artiklar 

som Harris har publicerat sedan början av 

1 990-talet har samlats. Den har utgivits av Society 

of American Archivists med förord av Terry Cook. 

Artiklarna spänner över vida fält, från arkivteoretiska 

eller t o m arkivfilosofiska diskussioner till 

spännande berättelser om hur arkiven spelade en 

roll i den plågsamma övergången från apartheid till 

demokrati. De är alla i hög grad läsvärda, men jag 

kan av naturliga skäl inte gå in i detalj på alla. 

Harris är väl inläst på den arkivteoretiska litteraturen 

från den holländska läroboken och framåt. 

Han är också tydligt fascinerad av filosofen Jacques 

Derrida och dennes tankar om arkivens innebörd 

och betydelse, kanske främst den kända boken 

Archive Fever: A Freudian Impression. 

En fråga som Harris flera gånger kommer tillbaka 

till är arkivariens roll. Han slår hål på myten 

om arkivarien som den opartiske vårdaren av de arkiv 

som uppkommit i olika verksamheter. Hans tankar 

är inte unika, liknande ideer har framförts av 

Recension 

Arkiv och rättvisa 

andra, t ex Eric Ketelaar, men de blir så mycket 

tydligare när de sätts in i det sydafrikanska perspektivet. 

Harris menar att arkivarien snarast är en 

berättare. Genom att bestämma vilka handlingar 

som ska bevaras, genom att välja hur arkiven ska 

beskrivas i förteckningar mm, hur arkiven ska presenteras, 

så omformar arkivarien arkiven. Och 

självklart kan arkivarien i detta arbete inte vara objektiv. 

Han eller hon är bundna av sin ideologi, av 

tidsandan, av sin syn på forskning osv. Detta innebär 

att inte heller den arkivarie som värnar arkiven 

i ett medborgarperspektiv är objektiv. Han visar 


också tydligt att det sydafrikanska riksarkivet under 

apartheidregimen var en del av systemet och att arkivarierna 

alltså inte var opartiska vårdare. En 

skrämmande effekt av systemet var att riksarkivet 

hade två forskarsalar, en för vita och en för svarta! 

Harris visar ett starkt engagemang för ett bevarande 

av arkiv i ett rättviseperspektiv. Till detta 

hör åsikten att arkivarierna bör sträva att inte 

bara bevara handlingar om staten och de övre 

skikten i samhället utan också om medborgarna. 

Det är alltså inte så att han förespråkar en strikt 

objektivitet. 

Till de många intressanta berättelserna i boken 

hör historien om hur den gamla regimen försökte 

förstöra arkivhandlingar i övergångsskedet. Detta 

lyckades tydligen i stor utsträckning. Riksarkivet 

varken ville eller kunde stoppa detta, enligt Harris. 

Resultatet blev att sanningskommissionen inte 

kunde fastställa vad som hänt i många fall. En artikel 

handlar om dokumentationen kring Sydafrikas 

kärnvapenprojekt, som till stor del är förstörda. 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2007=2 

Recension 

Harris är också kritisk till bristen av offentlighetsprincip 

i Sydafrika. En viss liberalisering har dock 

skett, framförallt har en rätt att överklaga avslagsbeslut 

införts. Men insynen har fortfarande stora 

brister. Harris beskriver t o m kort det svenska systemet 

som ett föredöme. 

En annan viktig arkivarieuppgift är enligt Harris 

records management. Han menar att arkivarien 

måste vara med från början för att kunna bestämma 

vad som ska bevaras. Detta gäller särskilt i fråga om 

digitala handlingar. Han ger exempel på viktiga 

digitala handlingar som inte längre är tillgängliga 

på grund av bristande kunskaper om hur de ska bevaras. 

Detta gäller bl a delar av sanningskommissionens 

eget arkiv. 

Sammantaget är detta en mycket intressant bok. 

Den ger annorlunda perspektiv på arkivverksamheten, 

samtidigt som den visar på problem som 

finns överallt. 

Staffan Smedberg

u8 

Recension 

Planning new and remodeled arehivat facilities 

Thomas P Wilsted, Planning new and 

remodeled archival facilities, Society of 

AmericanArchivists 2007. ISBN 1-9J1666-25-3· 

En handbok om planering av ny- och ombyggnad av 

arkivlokaler recenseras av Peeter Mark, som jinne1' boken 

särskilt användbar eftersom den tar ett helhetsgrepp 

ö'ver samtliga verksamheter och funktioner i sammanhanget. 

Alla som varit involverade i ett husbyggnadsprojekt 

av något slag, vare sig det gällt att bygga från grunden 

eller bygga om, vet vilken stor utmaning detta 

allt som oftast är. Hur noggranna förberedelserna 

än varit uppstår alltid problem, stora som små, under 

resans gång. Glädje blandas med frustration 

men när huset står färdigt är ändå oftast tillfredsställelsen 

fullkomlig. 

Att då bygga lokaler som ska husera en hel arkivinstitution 

eller arkivfunktion, eller att bygga om 

befintliga äldre lokaler till nya och moderna är en 

uppgift som inte precis låter sig göras utan ett övergripande 

minutiöst planeringsarbete. Uppgiften 

kan i förstone te sig nästan övermäktig; hur gör vi, 

var börjar vi? 

Planning new and remodeled arehivat facilities, författad 

av Thomas P Wilsted, verksamhetschef vid 

Research Center vid universitetet i Connecticut är 

en handbok som fyller en lucka i internationell arkivlitteratur. 

Kanske är handbok inte riktigt rätt benämning, 

boken är nästan 200 sidor tjock med två 

textspalter per sida. 

Denna omfångsrika guide är indelad i elva huvudkapitel 

där varje kapitel behandlar ett avgränsat 

ämnesområde. Det första behandlar arkivbyggnader 

i ett historiskt perspektiv, från de första kinesiska 

byggnadsverken från I 500-talet till vår tids 

många gånger specialdesignade arkivbyggander. 

Författaren avslutar kapitlet med att resonera kring 

framtidsfrågor. Vilka krav på bl a funktionalltet 

kommer framtidens beslutsfattare och publik att 

ställa på t ex publika delar utifrån ett tillgängliggörandeperspektiv? 

Nästa kapitel tar upp frågan om själva den geografiska 

platsen för ett uppförande av en ny arkivbyggnad. 

Naturligtvis är ekonomin en viktig faktor 

när beslut ska fattas men även andra aspekter måste 

beaktas. Tillgängligheten är naturligtvis viktig, avståndet 

till en stadskärna bör inte vara alltför stor 

och kommunikationer samt parkeringsmöjligheter 

ska vara goda. Men även andra faktorer är viktiga 

att fundera över. Bör t ex en arkivbyggand verkligen 

placeras i närheten av öppet vatten med tanke på en 

eventuell framtida översvämningsrisk? 

I nästa huvudkapitel görs en noggrann genomgång 

av en byggnads viktiga beståndsdelar, ytteroch 

innertak, husgrund, ytteroch innerväggar, 

golv, dörrar och fönster. Vilka material är att föredra, 

vilka bör man avstå ifrån? Olika byggkrav gäller 

för olika funktioner, t ex arkivdepåer, serverrum, 

kontorslokaler, lunchrum, forskarexpedition, läsesal, 

utställningslokaler och övriga publika utrymmen. 

Här betonar författaren funktionalltetsaspekten 

samt nödvändigheten av att representanter från 

arkiv och arkitekt redan i planeringsfasen har en 

mycket väl utvecklad kommunikation. 


!20 

utsättningar för att nya funktionella lokaler kan användas 

i många decennier framåt. 

Bokens sista fjärdedel upptas av ett antal bilagor, 

en förteckning över större avslutade arkiv- och 

biblioteksbyggnadsprojekt i USA sedan 1990 med 

uppgifter om bl a kostnader och omfattning, en 

ordlista, en förteckning över ett urval av rekommenderade 

företag inom diverse områden, en 

litteraturlista och slutligen ett sakregister. 

Denna guide, som dessutom är rikligt illustrerad 

och föredömligt välskriven och pedagogiskt disponerad 

är sammanfattningsvis ett välkommet tillskott 

när det gäller litteratur om arkivbyggnader. 

Att boken inte bara fokuserar kring själva arkiv- 

Recension 

depån utan tar ett helhetsgrepp över samtliga verksamheter 

och funktioner gör boken än mer användbar. 

Den är nyttig läsning för ansvariga vid varje 

arkivinstitution, myndighet eller företag som har i 

avsikt genomföra mer genomgripande byggnadseller 

ombyggnadsarbeten vare sig de gäller enskilda 

delar av verksamheten, en ny arkivdepå eller en ny 

yta för forskare eller allmänhet. Likväl bör den sättas 

i händerna på arkitekter, ingenjörer, hyllkonstruktörer, 

konservatorer och byggfolk som involveras 

i ett större byggprojekt av det här slaget. 

PeeterMark 


Recension 

Copyright for Archivists andRecords Managers 

Tim Padfield, Copyright for Archivists and 

Re cords Managers, Third edition, F acet 

Publisbing 2007. ISBN 978- 1-856o4-6o4-6 

En nyutkommen handbok i upphovsrätt fo"r arkivarier 

recenseras av Pia Höijer (jogman som finner ett väl genomarbetat 

och berömvärt fo"rsö"k att underlätta fo"r 

arkivarier att fo"rstå och folja upphovsrätts/agen. 

Upphovsrätt till material som förvaras i arkiv är ett 

återkommande ämn.e. Med jämna mellanrum hålls 

seminarier och konferenser för att klargöra revideringar 

i lagen och för att lära oss som arbetar med 

"tillgängliggörande" hur lagen bör följas. Däremellan 

är den offentliga debatten, gällande lagstiftningens 

konsekvenser för brukare av olika slag, tämligen 

ljum. När man försöker sätta sig in i upphovsrättslagstiftningen 

blir ljumheten begriplig. 

Att förstå juridiska spetsfundigheter gällande 

skilda varianter av framställning, spridning och visning 

är inte alltid lätt ens på svenska. Så när jag, 

som arbetar som redaktör, fick frågan om jag ville 

recensera Tim Padfields Copyright for Archivists and 

Record Managers kände jag mig först en smula tveksam. 

Författarens yrkestitel är cirka tre rader lång, 

vilket bara det inbjuder till viss respekt, men skulle 

jag ha en chans att förstå juridisk text - på engelska? 

Problemen blev långt färre än jag trodde. 

Tim Padfield arbetar som arkivarie vid The National 

Archives i London, har en masterexamen i juridik 

och är bl.a. juridisk rådgivare till det som 

motsvarar Arkivsamfund et. Han är också medlem i 

olika sammanslutningar som har copyright för museer 

och arkiv på dagordningen. Redan i förordet 

understryks att arkivarier och bibliotekarier inte ska 

ta på sig ansvaret att ge användare några som helst 

rättsliga råd. Eftersom lokal lagstiftning, i det land 

där ett eventuellt upphovsrättsintrång sker, är vad 

som gäller, så uppmanas arkivpersonal att söka 

rättslig rådgivning, av upphovsrättsspecialiserad jurist, 

vid fråg0r eller problem. En sådan rådgivare 

vore onekligen en nåd att stilla bedja om. 


Boken är alltså skriven av en arkivarie för arkivarier 

och det märks. På ett språk som i största möjliga 

mån är behagligt befriad från juridisk terminologi, 

försöker författaren klargöra och reda ut 

snårigheterna i lagtexten, så som den ser ut i Storbritannien, 

med hänvisningar till material i arkiven. 

De många referenserna till prejudicerande rättstvister, 

för att klargöra hur domstolarna diskuterar, 

är något som känns ovant för svenska förhållanden 

men ökar ibland förståelsen för tankegången hos 

lagstiftarna. 

Komplexiteten i de material som hanteras av arkivarier 

är författaren väl insatt i. Därför är boken 

upplagd på ett sätt som ska göra det lätt att hitta 

121

122 

svaret på just den fråga man behöver ha besvarad 

just nu. Checklistor och flödesscheman finns i ett 

användbart appendix och där finns också ett underkapitel 

med exempel på frågor man kan få av olika 

sorters användare och vilka olika aspekter man då 

bör beakta gällande upphovsrätt. Här behandlas 

nya utgivningar av gamla verk, faksimil, opublicerade 

verk, verk som publiceras efter det att deponering 

i arkiv gjorts, s.k. anonyma verk, kopior av kopior, 

publicering i elektronisk miljö och mycket, 

mycket mer. 

En del områden i boken känns extra viktiga för 

arkivarier: upphovsrättsskyddet för opublicerat material, 

vilka skyldigheter en användare har och naturligtvis 

rättigheterna vid elektronisk överföring, 

lagring och publicering. Författaren är väl medveten 

om de "utmattande listor med restriktioner" 

som finns gällande användning av upphovsrättsskyddat 

material. Som den jurist han är tubbar han 

inte på kravet att lagen måste följas. Men han beskriver 

på flera ställen oklarheter (t.ex. programvara 

som ska skydda mot otillåten kopiering och 

som automatiskt lägger sig i användarens dator - 

vilket kan ses som intrång i användarens dator) och 

orimligheter (t ex att en frisbee faktiskt kan ses som 

ett grafiskt tryck så som lagen är utformad) som 

borde kunna ifrågasättas. Han tipsar också om hur 

man som användare kan agera. Förutom att i möjligaste 

mån hålla koll på upphovsrättsinnehavare så 

uppmanas organisationer att ha en budget som 

innefattar upphovsrättsavgifter och avtalslicenser, 

och att gärna anställa juridiskt kunnig personal för 

att minimera riskerna för lagbrott. Att göra medvetna 

riskbedömningar gällande publicering kan 

också vara en väg. Alltså att i de fall man trots rimlig 

arbetsinsats inte kan definiera en upphovsrättsinnehavare, 

vara tydlig med att ansträngningar 

gjorts och att en person som anser sig kunna bevisa 

äganderätt ska höra av sig. 

Det är tydligt att det lagstiftarna främst ser som 

skyddsvärt är den eventuella ekonomiska vinst en 

rättighetsinnehavare harikan få av sitt verk. Ju större 

förväntad vinst- ju högre straffsats. 

Recension 

En knepig diskussion förs gällande gränserna 

mellan ett verks - än så länge - oskyddade ide, och 

idens uttryck, dvs det skyddade verket. Tim Padfield 

menar att det här pågår en förskjutning i 

juristernas tolkning av upphovsrättslagen från fokusering 

på ekonomisk ersättning för det arbete som 

har lagts ner i skapandet av ett verk, mot en allt 

större tyngdpunkt på skyddet för verkets själva ide, 

fantasin som krävdes vid verkets tillkomst och originaliteten. 

Frågan vållar uppenbarligen stort huvudbry 

i rättssalarna. 

Under läsningens gång växer sig ett antal frågor 

allt starkare inom mig. Hur kommer det sig att 

detta gedigna verk har hamnat på en redaktörs bord 

för recension? Varför finns det inom arkivvärlden 

inte fler jurister att tillgå vid frågor angående bl a 

upphovsrätt? Är det fler än jag som undrar om upphovsrättslagen 

är så snårig till och med för ett juridiskt 

tränat öga, och anses så besvärlig att följa, att man 

inom arkivvärlden helst inte vill ta i den med tång? 

För några år sedan kom en avhandling med titeln 

No Trespassing. Authorship, lntellectual property rights, 

and the Boundaries ofGlobalization. Författaren Eva 

Hemmungs Wirten påpekade i samband med detta, 

i en intervju i DIK Forum (9/ 04), att hon saknar en 

samhällsdebatt om upphovsrättslagstiftningen: "Folk 

är rädda för att tycka till, för frågorna är så komplicerade 

... ". Hon menar att juristerna visserligen är 

viktiga för tolkningen av lagen men att humanisterna 

är nödvändiga för att vidga frågeställningen. 

Någon- jag har glömt vem och hoppas att jag inte 

blir åtalad för otillåten citering - frågade efter en 

"informationsallemansrätt". Tim Padfield har, om 

inte formulerat en allemansrätt, så i alla fall gjort ett 

väl genomarbetat och berömvärt försök att underlätta 

för vanliga arkivarier att förstå och följa lagen. 

Även om svensk lagstiftning kan skilja sig i detaljer 

från den brittiska, så är numera upphovsrätten så 

pass harmoniserad inom EU att det känns bra att 

den här boken finns i min bokhylla. När kommer 

en svensk motsvarighet? 

Pia Hö'ijer Gog;man 


Recension 

David Rearmans senaste alster om "Preserving Digital Heritage" 

Preserving the digital heritage: principles and 

policies, Yola de Lusenet and Vmcent 

Wintermans (eds), Netherlands National 

Commission for UNESCO 2oo7. ISBN 978- 

90-6984-5 2 3-4. http:/ /www.knaw.nl/ ecpa, 

http://www.unesco.nl/main_6-J.php 

Ett antal utvalda artiklar som presenterades på den internationella 

konferensen som ordnades av "Netherlands 

National Commissionfor UNESCO" i Haag 4-5 November 

zoos, har samlats i en artikelsamling som utgavs 

2007. Konferensens tema var bevarande av det 

digitala kulturarvet. En av fo'ifattarna och firedragshållarna 

var David Bearman. Erik Borglundsummerar 

och forklarar essensen i det budskap som David Bem7nan 

vill med sin artikel. 

David Bearman har sedan problemet med digitalt 

bevarande varit en flitig författare och otaliga är 

hans verk som lästs av arkivarier och citerats av 

forskare inom arkiv och informationsvetenskap. På 

senare år har han dock varit tyst, vilket gör hans artikel 

som presenterades på denna konferens synnerligen 

intressant. Den som läst sin Bearman vet att 

han i slutet av 1990-talet var synnerligen kritisk 

över att det inte hänt särskilt mycket kring problematiken 

kring med digitalt bevarande, vilket är 

mycket tydligt även i denna artikel. 

David Bearman börjar med att presentera fyra 

problemområden kring digitalt bevarande i synnerhet 

men specifikt för digitalt bevarande av kulturarvet. 

Det intressanta i denna artikel är att han väljer 

att diskutera digitalt kulturarvsbevarande sett ur 

perspektiv från arkiv, bibliotek och museum, dvs 

hela ABM sektorn. Detta är ett klart annorlunda 

perspektiv, då vi i Sverige har starka och tydliga 

gränser mellan dessa institutioner. 

Urval 

Bearman börjar sin problembeskrivning inom domänen 

urval, som han kritiserar för att den sker av, 


Preserving the digital heritage 

Principles and polides 

Se5ected papers of the international confefence organlzed by 

Hetherlands National CommbOOn for UNESCO 

Koninklljke Bibllotheek (National Ubrary of the Nethertands) 

The Hague, 4·5 November 2005 

i och hos enskilda institutioner (läs arkiv, bibliotek 

och museum). B earman är lätt raljerande då han beskriver 

att urvalet sker först efter att institutionerna 

samlat på sig sådant som ska bevaras. Dvs man gör 

urvalet utifrån det man samlar på sig och har tillgängligt. 

Ett arkiv ska inte göra urval påpekar 

Bearman väldigt tydligt. Ett arkiv: "must keep evidence 

of business activity". Det som enligt B earman 

är en allt för stor realitet är att man enbart samlar på 

sig sådant man från början vet att man kan bevara. 

Detta innebär att många "record" inte når arkivet, i de 

fall då de är i ett format som man inte kan eller vet 

hur man ska bevara. Bearman är synnerligen kritisk 

till att filformat och bevarandemöjligheter styr mäng- 

123

digitala kulturarvet kan bli tillgängligt. Då det gäller 

"record" menar Bearman att man inte ska använda 

gamla och traditionella metoder för att värdera 

"record" utan man ska kunna använda ny teknik. 

Teknik som utifrån olika algoritmer garanterar 

att "records" bevaras under avsedd lång tid och att 

alla transaktioner som ligger till grund för skapandet 

av ett "record" fångas och följer med genom 

olika steg av transformering som migrering/ emulering. 

Man ska lagra det digitala kulturarvet på gemensamma 

platser som med nätverksteknik ska 

vara möjliga att nå, från i princip var som helst. 

Vmsten blir att enskilda institutioner kan ägna sig 

åt att tillhandahålla bättre service och support, istället 

för att underhålla lagringsdepåer. Bearman exemplifierar 

att nätverkslösningar kring bevarande 

av digitala publiceringar testats i ett antalländ er. 

Ytterligare ett argument som B earman lyfter fram 

för en systemisk och nätverkssyn på kulturarvsbevarande, 

är att en sådan syn troligare kan nå användare 

som i dag inte tar del av det analogt bevarade 

kulturarvet. Idag pågår digitalisering av analogt 

material som borde vara ett argument för att 

digitalt kulturarv kan nå ett annat och större samhälleligt 

genomslag. 

Bearman kan inte undgå att vara lite kritiskt 

också, där han krasst konstaterar att det i realiteten 

knappt finns några digitala "record" i våra arkiv. 

Vilket resulterar i att en stor del av kulturarvet redan 

är slaktat och förlorat. Bearman återkopplar 

detta till att han redan 1994 föreslog möjliga lösningar 

på problemet. 

De två andra områdena som Bearman lyfter fram 

är lagstiftning som påverkar möjligheterna till att 

både skydda upphovsrätten av digitala objekt som 

idag tillämpas främst av bibliotek och museer. Men 

B earman menar även att lagstiftning måste påverka 

hantering av filforma t. B earman är indirekt kritisk 

till det faktum att det ofta är företag som skapar nya 

filformat, och alla filformat är inte öppna och 

kontrollerbara. Dessutom blir migrering i dag dyr, 


Recension 

då varje enskild institution måste besluta om migrering 

själva. Det är inget önskescenario enligt 

Bearman. Med en gemensam lagring och nätverksaccess 

till digitalt kulturarv skullemigrering kunna 

ske automatiskt med stöd av teknik, av tjänster som 

tillhandahållits av det offentliga. 

Enligt Bearman så behöver det också skapas nya 

ekonomiska modeller som kan garantera att exempelvis 

författare får betalt då någon läser deras digitala 

böcker, att filmproducenter får betalt då någon 

ser på film, mm. Men Bearman förespråkar även att 

det behövs ekonomiska modeller som ser till att 

kostnaden för digitalt bevarande sprids rättvist mellan 

olika institutioner är nödvändiga. 

Summering 

De problem som David Bearman lyfter fram upplevs 

som välgrundade och är egentligen inte så svåra 

att ta till sig. Det som David Bearman däremot 

föreslår i sin lösning på problemet är betydligt svårare 

att ta till sig. Här är han nytänkande på ett sätt 

som kanske vi inte är vana med inom arkivvetenskapen. 

Att lagra digitalt kulturarv i en nätverkslösning 

är förvisso inte särskilt radikalt, men eftersom 

B earman menar att man ska bevara hela det digitala 

kulturarvet utan att några institutionsgränser 

ska finnas är det desto mer radikalt. Att hela ABM 

sektorn gemensamt skulle ansvara för bevarande av 

det digitala kulturarvet, är en nydanande tanke. 

Men den uppdelning som finns idag mellan arkiv, 

bibliotek och museum i Sverige och den ansvarsuppdelning 

som finns däri, genererar ett antal hinder 

som kanske inte är helt triviala att lösa. Men att 

tillämpa Bearmans förslag inom arkivområdet, är 

kanske möjligt. Ett nationellt digitalt arkiv, som kan 

nås via Internet kanske är en fullt möjlig framtid? 

Vem vet? David Bearman har i alla fall ännu en 

gång satt sin prägel på debatten kring digitalt bevarande. 

Sen återstår att se vilken påverkan han får. 

Erik Borglund

126 

Recension 

Den svenske staten i fugleperspektiv 

Björn Asker, Hur riket styrdes, Förvaltning, 

politik och arkiv I 5 20-I 920, Skrifter utgivna av 

Riksarkivet 27, 2007. ISBN 978-9I-88J66-77-1. 

Ole Kolsrud recenserar ett svenskt fiirvaltningshistoriskt 

ö"ve1'siktsarbete som ses som en introduktion till ett omfattande 

ämne. 

Detteer en liten bok om et stort emne. BjörnAsker 

gir oss på 2 so sid er en oversikt over den svenske 

statsmaktens og den svenske lokalforvaltningens 

utviklin g gjennom 400 år. Man skulle knap t tro det 

var mulig. I tillegg avslutter han hvert av de I 2 

kapitlene som boken består av med henvisninger 

både til arkivene, til trykte kilder og kildeutgaver 

og tillitteratur. Et stikkordregister finnes også, men 

ingen fotnoter. Boken inneholder sju illustrasjoner 

og tre organisasjonskart. "Hur riket styrdes" er 

utgitt med st0tte fra Kungl. Patriotiska Sällskapet 

og Stiftelsen Riksarkivarie Ingvar Anderssons fond. 

Boken har en streng og klar systematikk. I f0rste 

kapittel får vi en dmfting av n0kkelbegreper og 

forskningssituasjonen innenfor feltet politikk, stat 

og forvaltning. Så kommer en beskrivelse av den 

svenske statens geografiske omfang, dens vekst og 

senere innsnevring til den ble det Sverige vi kjenner 

i dag. Etter at territoriet således er slått fast, f0lger 

i tur og orden statsorganene fra toppen og ned over, 

fra kongen, regjeringen og riksdagen (3. kapittel) til 

lenene, fogderiene og byene (s. kapittel). Kapitlene 

6 til IO er vi et statens ytre etater, så som tollforvaltningen, 

domstolene, kirken osv. Kapittel 1 I dekker 

kommunene og landstingene. Det siste kapittel er 

en slags oppsummerende refleksjon over "Hur riket 

styrdes" 

Asker sier i forordet at hensikten med boken har 

va:rt "att underlätta för alla dem, de må vara forskare 

i historisk innriktade ämnen, akademiska eller 

andra lärare, studenter på olika nivåer, arkivarier, 

hembygds- och släktsforskare, journalister eller historieinteresserade 

i största allmänhet, som söker kun- 

skap om den svenska förvaltningen från Gustav Vasas 

tid till tiden för det demokratiska genombrottet". 

Har han lyktes med det? For denne leseren, med 

beskjedne kunnskaper om svensk historie, det må 

sies, ser det absolutt slik ut. Som en la:rd Nils Holgersson 

svever BjörnAsker over et 4oo-årig svensk 

historielandska p, og gir leseren et storslagen t utsyn 

og overblikk. Det er en dristig ferd, og krever både 

store kunnskaper og stor selvtillit, noe BjörnAsker 

åpenbart har. Denne faglige tryggheten gj0r at han 

skriver lett, klart og veloverveid. F or en nordmann 

fungerer boken dels som en nyttig innf0ring i og 

dels som en kja:rkommen reperisjon av Sveriges 


historie. Nytt for me g er det for eksempel at Göran 

Persson var ErikXIVs förtroendeman. 

Likevel innebrerer kortfattetheten farer. Det 

skulle bare mangle. Det er blant ann et vanskelig å 

få helt tak på hvordan den svenske regjeringen var 

satt sammen til de forskjellige tider, og hvilke ansvarsområder 

regjeringsmedlemmene hadde. Og 

hva skjedde egentlig med dem i r84o? Og hvordan 

så de svenske departementene ut f0r og etter I 84o? 

Kanskje er det uklart? Det kan også bety at Asker, til 

tross for sine store kunnskaper, er mer fortrolig 

med r6oo- og 17oo-tallet enn r8oo-tallet. Jeg er 


Recension 

også usikker på hvor stor hjelp det er i "Hur riket 

styrdes" dersom man 0nsker å gå videre til arkivene. 

Arkivvitenskaplig, historisk og statsvitenskaplig 

må boken i all sin imponerende velorganiserte 

knapphet ses som en introduksjon eller en f0rste 

innf0ring i et omfattende ernne. Den er f0rst og 

fremst en appetittvekker. Som sådan må "Hur riket 

styrdes" vrere et blinkskudd, etter denne anmelderens 

skj0nn. 

Ole Kolsrud 

127

128 

Gröna arkiv- med Linnes ögon och andras, 

Årsbok för Riksarkivet och Landsarkiven 

2007. ISBN 978-9x-88J66-76-4. 

Bo Fritzbnger ncenserar Riksarkivets och Landsarkivens 

årsbok 2007 som med anledning av Linneåret behandlar 

Gröna arkiv. 

Året 2007 har i Sverige- og for den sags skyld i det 

meste afverden-stået i botanikeren Carl von Linnes 

tegn. 300-året for hans f0dsel har vreret fejret overalt 

på utallige måder. Det svenske arkivvresen har 

valgt at g,;;,re det med en årbog, der dels handler om 

udvalgte sid er af Linnes virke, dels om arkivalske 

emner med relation til botanik og havekunst. Og 

selvom fokus ikke er specielt skarpt, er der kommet 

en rrekke ganske in teressante og tankevrekkende 

artikler ud af denne fejring. 

Tomas Tullberg lregger således for med en biografisk 

beskrivelse af Linnes hustru gennem 39 år 

Sara Lisa. Flere samtidige skildringer afhende karakteriserer 

hende som en temmelig stridslysten 

natur, og forholdet til både de voksne b0rn og mandens 

studenter var ikke sjreldent anstrengt. Men no k 

så vresentlig var hendes udprreget 0konomiske sans 

- ikke mindst som husbond på Hammarby efter 

Linnes d0d. Det var en kvalitet, som f0r det romantiske 

regteskab vandt indpas i r8oo-tallet, var nok 

så vresentlig for en professor hustru. 

Den me get rejsende Linne er bland t and et kendt 

for sine svenske egnsskildringer, som langt fra kun 

indeholder botaniske betragtninger. F or forfatter en 

var i det hele taget en skarp iagttager, men han kunne 

også ta ge fejl. Denne kendsgerning er udgangspunktet 

for Jan Dahlin og Annika Tergius sprendende 

analyse af juristen Carl Hallenborgs samtidige 

kommentarer til (og forsigtige korrektioner af) 

Linnes Skånska resan fra 1749- kommentarer der 

gennem bland t andre bmdrene Weibull og etnologen 

Åke Campbell har haft stor betydning for eftertidens 

!resning af Linnes topografi. 

Recension 

Grijna arkiv 

Fjernt fra Linnes verden, men med den samme 

botanisk-hortikulturelle vinkel på historien som i 

årbogen i 0Vfigt, er Petter Åkerbloms fremstilling 

af de tidlige skolehavers historie i Sverige. Allerede 

folkeskoleloven fra r842 påb0d anlreg af haver omkring 

svenske skoler - både tillrererens husbehov 

og som predagogisk foranstaltning. Og gennem de 

f0lgende hundrede år intensiveredes skolehavebevregelsen 

under indflydelse af]ohn Deweys praksispredagogik. 

Haven gav mulighed for botanisk anskuelsesundervisning 

men også for den kropslige 

udfoldelse og adgang til frisk luft, som var en vresentlig 

del af det svenske 'folkhemmet'. Skolehaven 


Inte bara krig, Nio föreläsningar i 

Krigsarkivet, Red. Bo Lundström, 

Meddelanden från Krigsarkivet XXVII, 2006. 

ISBN 91-974009-6-3. 

Lisa Qviberg recenserar en antologi baserad på en fOreläsningsserie 

i Krigsarkivet och anser att den vällyckas 

spegla den variation som arkiven kan erbjuda. 

I min recension av Riksarkivets och landsarkivens 

årsbok 2005 I som ägnats åt Krigsarkivets zoo-årsjubileum 

samma år, beklagade jag mig över avsaknaden 

av artiklar som närmare beskrev hur Krigsarkivets 

bestånd kunde användas inom forskning 

utöver den militärhistoriska. I föreliggande antologi 

får jag mitt lystmäte mättat- delvis. 

Boken utgör en samling föreläsningar som hölls 

hösten 2005 i Krigsarkivets lokaler i samband med 

arkivmyndighetens jubileum. Tanken med föreläsningsserien 

var just att uppmärksamma att Krigsarkivets 

bestånd kunde användas till varierande 

forskningsinriktningar, något bokens titel "Inte 

bara krig" också antyder. Nio "utifrån kommande" 

forskare föreläste om över skilda ämnen med utgångspunkt 

i Krigsarkivets samlingar. Vad Krigsarkivet 

menar med "utifrån kommande" kan man 

emellertid fråga sig; några av artikelförfattarna är 

eller har varit anställda vid Krigsarkivet. 

En av dessa är Lars Ericson som bidrar med en 

favorit i repris. I ovan nämnda årsbok kunde vi läsa 

Ericsons redogörelse över forskarna och Krigsarkivet 

under ett drygt sekel. Här dyker samma artikel 

upp igen. Fokus ligger- trots bokens ambition att 

belysa andra delar av Krigsarkivets kvaliteter - på 

den traditionella militärhistoriska forskningen, vilket 

jag också kritiserade i tidigare nämnda recension. 

Ericson berättar att en av de viktigaste brukarna 

av Krigsarkivets samlingar har varit generalstabens 

krigshistoriska avdelning som under sin verksamhetsperiod 

gav ut flera verk om vår krigiska histo- 

Recension 

Inte bara krig 

ria. Men vi får också veta att historieprofessorerna 

Harald Hjärne och Martin Weibull såväl som Sveriges 

första kvinnliga fil dr i historia, Ellen Fries, 

hade ärenden i Krigsarkivets forskarsaL Likaså kom 

utländska forskare tidigt på besök, även om det länge 

var en avancerad procedur för dem att få tillträde 

till Krigsarkivets bestånd. Det var först under efterkrigstiden 

som restriktionerna för icke-svenska medborgare 

togs bort, mycket tack vare att Krigsarkivet 

I 94 7 flyttade till egna lokaler och inte längre var 

samlokaliserade med militära myndigheter. 

Ambitionen "Inte bara krig" kommer till skam 

även i den följande artikeln där Jan Glete berättar 

om hur svenska sjökrig avspeglats i arkiven. Med 


fokus på perioden från I 500-talets mitt fram till 

I 7 2 I då Sverige upplevde fler år av krig än fred, 

konstaterar Glete att arkiven efter krigsadministrationen 

är betydligt rikare än de efter den operativa 

verksamheten, t ex striderna till sjöss. Glete fastställer 

emellertid att arkiven från den i huvudsak "fredliga 

perioden" I72 I-I8I4 är större i omfång än arkiven 

från den krigiska stormaktstiden. 

Glete guidar oss genom olika arkivserier där den 

intresserade kan finna information om sjöslag såväl 

som flottans administration, men förvarnar läsaren 

om att arkivbestånden är komplicerade samt i många 

fall bristfålliga, i huvudsak på grund av gallringar. 

Större delen av den forskning som gjorts beträffande 

sjökrig där Sverige deltagit, är gammal. Med 

något undantag har forskningen flera decennier på 

nacken. Glete efterlyser därför ny forskning, med 

dagens metoder och källkritik. Vidare har de administrativa 

källorna i Krigsarkivet såväl som Riksarkivet 

mycket nytt att tillföra forskningen om sjömilitära 

operationer, menar Glete. 

Att ta del av Gunnar Åselius artikel om krigshistoriens 

plats inom den svenska officersutbildningen 

känns som att åter sitta i skolbänken och tuktas i 

historiografi. Även om fokus ligger på de militära 

högskolorna känns delar av de teoretiska historieresonemangen 

igen. Bland annat återupptas bekantskapen 

med historismens tankegångar. Trots detta 

avbräck mot bokens i övrigt tämligen populärhistoriska 

artiklar, är Åselius redogörelse av krigshistoriens 

utveckling - eller snarare försvinnande 

inom utbildningen vid Militärhögskolan och dess 

föregångare, rätt intressant och medryckande. 

Att Krigsarkivet kan vara till glädje även för 

släkt- och personforskare går inte att betvivla efter 

att ha läst Gunnar Ståhls artikel om alternativa vägar 

för att nå den enskilde individen i arkivets samlingar. 

Han visar bland annat att roterings- och 

utskrivningslängder, beväringsmönsterrullor och 

inskrivningslängder kan ge upplysningar även_ om 

de män som aldrig blev soldater. Vidare medger han 

att kvinnor och barn av naturliga skäl inte är särskilt 

representerade i Krigsarkivets material, men 

nämner ett undantag; I7oo- och I8oo-talens passjournaler. 

De utgörs av listor över dem som löste 


Recension 

pass för utrikes resor. Postjakterna som gick över 

Östersjön användes ofta som transportmedel för 

soldater och allmänhet och där kan passagerarlistor 

och förteckningar visa vilka som var ombord på 

jakterna. Emellertid ska man, menar Ståhl, ha i 

åtanke att passagerarlistor och passjournaler är 

spridda i olika arkiv. 

År I 9 I 8 härjade spanska sjukan runt om i världen 

och skördade långt fler offer än det pågående världskriget. 

På de svenska regementena dog soldaterna i 

mängder - om detta skvallrar flera arkiv hos Krigsarkivet- 

men även den civila befolkningen drabbades. 

Margareta Åsman har konstaterat, efter en 

genomgång av Sveriges officiella statistik, att de sex 

nordligaste länen drabbades hårdast. Främst slog 

influensadödligheten mot människor mellan 20 

och 40 år eftersom det i högre åldrar verkade finnas 

en viss immunitet. De norra länen hade en förhållandevis 

ung befolkning, varför Åsman menar att 

den höga dödligheten i första hand återspeglar den 

rådande åldersstrukturen. Underordnat - om än 

fortfarande viktigt- var försörjningsläge, bostadsförhållanden 

och andra sociala faktorer eller klimat. 

Åsman tittar också på hur spanska sjukan 

uppmärksammades inrikespolitiskt och i pressen 

och konstaterar att frågan nog var långt mer känslig 

då, än vad den skulle ha varit idag. 

Sara Colimar berättar om svensk-brittiska säkerhetsrelationer 

I955-I962, som utgör en del av ett 

pågående forskningsprojekt vid Kungliga tekniska 

högskolan. Efter en kort beskrivning av Sveriges 

säkerhetspolitiska läge under kalla kriget och debatten 

rörande svensk säkerhetspolitik tittar hon 

närmare på relationen mellan de svenska och brittiska 

marinerna samt de svensk-brittiska militära 

underrättelsekon takterna. Collmar konstaterar att 

dessa var tämligen goda och att kontakten med 

Storbritannien var en viktig del av den svenska integrationen 

i de västliga försvarsstrukturerna. Samtidigt 

rådde en viss avskärmning mot väst, vilket 

Collmar menar kan betyda att man från svensk sida 

ville behålla sin handlingsfrihet. Dessvärre känns 

artikelns vetenskapliga form inte vidare inspirerande 

i sammanhanget. Dessutom har texten flera 

störande språkliga upprepningar. 

IJI

Wallberg vittnar också om den starka misstro 

och skepsis mot Riksarkivet som länge fanns. Detta 

förhållande mellan Krigs- och Riksarkiven tar Bo 

Berg fasta på i sin avslutande artikel om storebrorslater 

och lillebrorskomplex inom det svenska arkivväsendet. 

Han talar om arkivetnologi. Med begreppet 

efterlyser han beskrivningar av de kulturella 

perspektiven på arkivmyndigheter-något han 

menar saknas i de flesta jubileums böcker. Har myndigheterna 

en särprägel, en anda eller en kultur 

som skiljer den från andra? Vad formade den egna 

självbild en? Här menar han att det tidvis inflammerade 

förhållandet till Riksarkivet har spelat en roll 

för Krigsarkivets självbild, en fråga som genom åren 

varit känslig och sällan eller aldrig diskuterats. Berg 

ger oss en inblick i denna "institutionella misstro" 

som även berördes i Riksarkivets och landsarkivens 

årsbok 2005. 


Recension 

Som synes berör flera av bokens artiklar - trots 

ambitionen "Inte bara krig" -vår krigshistoria på 

ett eller annat sätt. Annat vore ofrånkomligt, det är 

ändå Krigsarkivets samlingar vi talar om. Trots 

detta har man vällyckats spegla den variation som 

samlingarna kan erbjuda. Överlag är denna föreläsningssamling 

starkt inspirerande och bidrar säkert 

till forskarlusta hos flera läsare. Självklart hade 

föreläsningsserien - och därmed också boken - 

kunnatutvidgas med ytterligare forskningspresentationer 

och motsvarande, utan att ha blivit enformig. 

Men-vi har också ett 2 so-årsjubileum framföross. 

Lisa Qviberg 

NOT 

I. Arkiv Samhälle Forskning 2007:1 

1 33

134 

Recension 

Utställning: Carl von Linne vid Landsarkivet i Uppsala 

Kajsa Hartig recenserar Linne-utställningen vid Landsarkivet 

i Uppsala. 

Utställningsproduktion ingår inte i den huvudsakliga 

arkivverksamheten men har ändå blivit en allt 

oftare utnyttjad kanal för förmedling. Samtidigt är 

arbetet med utställningar inte på långt när lika omdiskuterat 

som andra arbetsmetoder. Mitt syfte är 

att uppmärksamma utställningsarbetet och att lyfta 

fram olika sätt att förmedla arkivhandlingar. 

Landsarkivet i Uppsala har haft utställningsverksamhet 

sedan 1993. Som vid så många andra arkiv 

visar man i Uppsala "månadens dokument". En 

handling plockas fram ur arkivet, oftast med anknytning 

till ett aktuellt tema och placeras i en 

monter tillsammans med förklarande texter. Förutom 

månadens dokument produceras vid Lands- 

arkivet i Uppsala även särskilda utställningar. I år 

föll det sig naturligt att i utställningsform uppmärksamma 

Carl von Linne. 

Landsarkivet vill med utställningen visa Linne 

som make, hushållsföreståndare, familjemedlem 

och husägare. Bland arkivmaterialet som visas finns 

husförhörslängd, vigsellängd och dödbok. Det är 

inga mängder med material, eller dokument som 

visar hittills okända sidor av Linne. Däremot förmedlar 

handlingarna nedslag i Linnes liv som tillsammans 

med andra källor ger oss viktig kunskap 

om en vetenskapsman av sin tid. Det är framförallt 

Linnes liv skildra t ur Landsarkivets perspektiv som 

är det centrala. 

Utställningen har kommit till stånd med hjälp av 

Föreningen Släktforskare i Uppland, som också bi- 

Ett flertal montrar härbärgerar såväl arkivhandlingar som illustrationer och fo"remål. Foto: Kajsa Hartig. 


Recension 

Brållopmotis fdr Carl Linneaus och Sara Elisabeth Moraea 1739. Ministerialbok från Falu K:ristine fdrsamling. 

Foto: Kajsa Hartig. 

dragit med rekvisita och med släktforskning om 

Linne. Det arkivmaterial som visas om Linne är 

helt och hållet från Landsarkivet i Uppsala. I övrigt 

har man inför utställningen även lånat in bilder och 

en porslinskopp från Linnemuseet i Uppsala. 

Budgeten för utställningen har varit minimal, vilket 

kan förklara frånvaron av exempelvis analoga 

eller digitala medier. Förutom arbetsinsatserna har 

man haft utgifter för framställande av kopior av bilder 

från Uppsala universitet och universitetsbibliotek. 

Landsarkivet har egna montrar. Skrivbordet i 

utställningen är Landsarkivets eget. 

Till utställningen har man tagit fram ett häfte 

med exempel ur arkivmaterialet och med fördjupande 

texter om Linne och hans familj. Det arrangeras 

inga särskilda visningar av utställningen. D ä- 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 200J:2 

remot visas den i samband med övriga visningar av 

arkivet. 

Det är roligt att se att Linneutställningen blivit 

omfattande både till utrymme och omfång, och att 

rekvisita använts. Precis som i utställningsverksamhet 

i andra sammanhang talar sällan textdokument 

eller för den delen fotografier för sig själva. Förklarande 

bildtexter är ett ovärderligt stöd, men det är i 

samverkan med en kontext, i det här fallet andra 

materialtyper och föremål, som arkivhandlingar 

lättast görs tillgängliga. 

Användandet av rekvisita i Landsarkivets utställning 

om Linne är intressant, och väcker samtidigt 

frågan om hur avancerade arkivutställningar kan 

och bör bli. I Linneutställningen är det tydligt att 

det krävs relativt små insatser för att skapa engage- 

1 35

Carl von Linne i full skala som inlånad pappdocka. 

Skrivbordet är Landsarkivets eget och får ersätta 

Linnesvälkända plugghäst. Foto: Kajsa Hartig. 

mang och väcka intresse. Till exempel har man 

producerat en tidslinje och släkttavlor, två pedagogiska 

grepp för att skapa överblick och binda samman. 

Vidare har kortare berättelser och anekdoter 

använts för att lyfta fram särskilda händelser. 

Recension 

Vad som kanske ändå saknas i Lilll,leutställningen 

är den övergripande berättelsen. Trots rekvisita och 

trots bildtexter och kortare berättelser blir utställningen 

en aning splittrad. Man kan kanske räkna 

med att just Landsarkivets målgrupper är relativt 

insatta i sättet att använda och tolka arkivhandlingar, 

men oavsett om det är en skolklass på besök eller 

en erfaren forskare som betraktar utställningen, 

är berättelsen som binder samman och ger en närhet 

till det som förmedlas ettytterst effektivt redskap. 

Frågan är naturligtvis hur mycket tid och resurser 

som kan avsättas för justutställningsarbete och vilketutrymme 

förmedlingsverksamheten bör få. Vidare 

är frågan om målgrupper alltid lika relevant. 

För vem produceras utställningar? Oavsett ambitionsnivåer 

är utställningsverksamheten en gyllene 

möjlighet att kommunicera och förmedla, något 

som Landsarkivet i Uppsala tagit fasta på. Linneutställningen 

definitivt värd ett besök, inte minst 

som ett exempel på hur man kan arbeta med utställningar 

vid arkiv. Att Landsarkivet i Uppsala avsatt 

resurser och utrymme för att producera utställningar, 

utöver månadens dokument, är mycket positivt. 

Utställningen om Linne visas året ut. De som 

arbetat med den är Anna-Karin Westerlund, Grete 

Sohlberg, Maria Malmgren, Stefan N ordstrand och 

Linda Oja. Nästa år planerar Landsarkivet en utställning 

med anknytning till arkivbyggnadens 1 5års 

jubileum. 

Kajsa Hartig 


Tack till referenter 

Vi vill så här mot slutet av året passa på att framföra 

ett tack till alla som hjälpt till med kvalitetsgranskningen 

av artiklar till tidskriften Arkiv, samhälle 

och forskning: 

Kenneth Awebro, högskolelektor och docent, 

Södertörns högskola 

FKMats Burell, departementssekreterare, 

Regeringskansliet 

FD Per Dahl, Arkivcentrum Dalarna 

FK Bengt Danielson, förste arkivarie, landsarkivet 

i Lund 

Ph. d. Else Hansen, seniorforsker, Rigsarkivet 

Patrik Höij, arkivarie, landsarkivet i Härnösand 

FD Ann Hörsell, arkivråd, Riksarkivet 

FD Bode J anzon, landsarkivarie, landsarkivet i 

Uppsala 

C and. mag. Bente] ens en, ar kivar, Aalborg Stadsarkiv 

FD PatrickJonsson, Arkivcentrum Örebro 

FM Roger Löfgren, arkivarie, Centrala 

studiestödsnämnden 

Louise Lönnroth, landsarkivarie, landsarkivet i 

Göteborg 

Gunilla N ordström, förste arkivarie, landsarkivet i 

Göteborg 

FD Anders Perlinge, arkivarie, Stiftelsen för 

Ekonomisk HistoriskForskning inom Bank och 

Företagande 

FL Mari Runardotter, Luleå tekniska universitet 

FD Marjo Rita Valtonen, Universitetet i Tammerfors 

Patrik Wallin, universitetslektor, Mittuniversitetet 


Notiser 

Arkivveckan -Avec o8 

Arkivveckan - Avec o8 - går av stapeln på Svenska 

Mässan i Göteborg den 7-9 maj 2008. 

Avec o8 innehåller ett brett utbud av föreläsningar, 

seminarier och studiebesök. Mångfalden av aktiviteter 

under veckan speglar det svenska arkivsamhället 

i stort, från dagens digitala arkivfunktion i 

förvaltningar, företag och föreningar till arkivinstitutionernas 

roll som kulturinstitutioner för demokratisk 

insyn och historisk insikt. Ambitionen är att 

ge en allmän utblick, information och ny kunskap 

samt möjlighet till diskussion av aktuella frågor. 

Bakom arkivveckan står "SASS - Svenska arkiv i 

samverkan". Svenska arkivsamfundet har representanter 

i planeringskommitten. 

Program, allmän information och anmälan på 

webbadressen: www.arkivveckan20o8.se.lnformation 

kommer även att publiceras fortlöpande på 

www.arkivsamfundet.se. 

1 37

MEDVERKANDE l DETTA NUMMER 

FK E/in Bogstag, Mittuniversitetet 

FL Erik Borg/und, doktorand, Mittuniversitetet 

Tomas Ca,·lberg, arkivarie, Eskilstuna stadsarkiv 

FK Mm·ia Eriksson-Sundstrb1n, Mittuniversitetet 

Bo Fritzboger, lektor, Saxo-lnstituttet, K0benhavns Universitet 

FM Jens Grande/l, Redaktör inom utgivningsprojektet Zacharias Topelius Skrifter 

Pia Höijer Gogman, redaktör, Stockholms stadsarkiv 

FM Kajsa Hartig, Nordiska museet 

Elisbeth Ivarsson, student, Mittuniversitetet 

My Jansson, arkivarie, Högskolan i Borås 

Maria Kahn, arkivarie, Hovrätten för Västra Sverige 

FL Tobias Karlsson, doktorand, Lunds universitet 

Cand.pbilol. Ole Kol51·ud, ferstearkivar, Riksarkivet, Norge 

FM Lan Lundqvist, arkivarie, Dokonria 

FK Peete1· Ma1·k, enhetschef, Stockholms stadsarkiv 

FK Sara Naeslund, arkivarie, Stockholms stadsarkiv 

Doc. E/jas On·man, arkivråd, Riksarkivet, Finland 

FM Lisa Qvibe1·g, arkivarie, Regeringskansliet 

FL Mari Runardotter, doktorand, Luleå tekniska universitet 

Göran Samuelsson, universitetslektor, Mittuniversitetet 

FD Staffan Smedberg, f biträdande stadsarkivarie 

FD Pelle Snickars, forskningschef, Statens ljud- och bildarkiv 

FK Anders Sundqvist, arkivarie, Riksarkivet 

Anneli Szmdqvist, universitetsadjunkt, Mittuniversitetet 

Docent Ylva Waldenzarsson, högskolelektor, Samtidshistoriska Institutet Södertöms högskola 

Patrik Wallin, universitetslektor, Mittuniversitetet

Arkivariens yrkesetiska kod - Visa filer

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template ?