Del 1 : Nordisk (svensk) sagomytologi - fritenkaren.se

trognaste vänner. Han drog till nuvarande Tyskland och gjorde det till ännu ett av
sina riken.
Han blev aldrig bofast någonsin. Jämt ville han på nytt ut och finna nya världar
åt sig. Aldrig var han nöjd, aldrig fick han frid, och aldrig blev han hemmastadd
någonstans. Sitt väldiga rike kallade han Svitjod, ty när han kom ut i österlandet och
uppfylldes av detta lands väldiga oändlighet och härliga storhet, frågade han där på
stäppen en inföding vad detta världens största land hette, och infödingen svarade:
"Scythia." Men Odin tyckte att han hörde Svitjod, som även var ett namn på hans
hembygd, så därför passade det honom bra att kalla hela sitt rike vid det namnet.
Det sträckte sig från havet i väster till ingenmanslandet i öster, från havet i norr
till Alperna, Rhen, Donau och perserriket i söder. Hela nuvarande Norden, Ryssland,
Nordtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Polen och Rumänien ingick i Odins rike.
Det var det största rike som någonsin funnits, Odin var ryktbar och helgad i alla dess
landsändar, och överallt var man än färdades inom detta omätliga rike kände man
sig lika hemma överallt genom den vördnad och vårdnad om skogen som rådde
överallt och särskilt genom den speciella omvårdnaden om varje eklund, som var
och en då ännu betraktades som helig och okränkbar.
Sitt hem betraktade han som den gård i vilken han var uppvuxen och född, sin
fader Gunnars gård, som han själv kallade Sigtuna. Han var där sällan; dock var han
där mera än på någon annan av sina vistelseorter. Ett annat slott och bålverk hade
han bland de numera danska öarna. På platsen för denna gård växte sedermera upp
en stad som idag heter Odense.
Trakten kring Lögen, nuvarande Mälaren, hans hemtrakt och barndomsbygd,
älskade han mest av allt, och där dog han även. Han dog 182 år gammal, av Gud mer
välsignad än någon annan samtida man, och mätt och rik på barn och barnbarn
såsom få. Få män har levat ett så händelserikt, intensivt och välsignelsebringande liv
som han. Han var en av alla älskad världsfader i fredstid, och i krigstid den förste
riktige bärsärken. På ett slagfält kunde han stå ensam mot hundra man och nedgöra
dem alla, och ingen var mera populär bland barn än han. Han kunde allt: kriga, jaga,
bygga borgar, hus och båtar; han kunde smedens, bagarens, snickarens och silveroch
guldsmedens yrke bättre än de flesta fackmän, och han kunde slöjda som ingen
annan. Det var han som med sin primitiva ingenjörskonst skapade den i forntiden så
berömda Grottekvarnen, och alla trodde att det var han som hade smitt svärdet
Gram, som i hans tid kom fram, som liggande klöv ett fallande fjäderdun och skar
genom sten och ståljärn utan att naggas i eggen; och man sade att det även var han
som gjorde ringen av världens renaste ädlaste guld, som kunde föröka sig på sin
ägares uppmaning. Genom att han själv både sjöng och kunde spela på harpa
uppkom det under hans tid en oändlig diktning om honom själv, och bäst har denna
diktning överlevt bland Finns söner, som tog hans minne med sig till Finland, där
det konserverades och utbroderades väl ända tills Kalevala nedtecknades i modern
tid. Mycket gott gjorde han som när tiderna och mänskorna blev onda blev till de
flesta hedningars bane.
Aldrig mötte han i krig sin överman, och aldrig fick han när det var fred någon
fiende. Hans älsklingsvapen var den två meter långa yxan Strid, som skilde många
skallar från många kroppar i många krig. Ingen utom han själv orkade lyfta den yxan
från marken, och med den högg han lätt varje sten stor eller ofantlig till småflisor
med ett enda hugg.
Ringen, som han hade att göra med och som förökade sig själv på sin ägares
uppmaning, var den klenod som sedermera blev kallad De Vises Sten, och som blev
många hjältars bane. Fafner, Sigurd, Brynhild, Gunnar, Gudrun, många okunniga
hedningar gick under genom deras oförmåga att handskas med ringens makt. Men
ringen och svärdet finns än idag och kommer alltid att finnas så länge minnet av
Odin lever kvar i hans tacksamma undersåtars ättlingars hjärtan.
18