SAMHALLE - Visa filer

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING
· 1993:3

Arkiv
samhälle
och
forskning
SVENSKA ARKIVSAMFUNDET

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING
utges med stöd av Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet av Svenska Arkivsamfundet.
Tidskriften utkommer med tre häften om året. Den kan erhållas genom medlemskap i
Svenska Arkivsamfundet. Årsavgiften för 1994 är 100 kr för personliga medlemmar. För institutioner
(motsv) 200 kr.
Svenska Arkivsamfundet som bildades 1952, har till ändamål att väcka och vidmakthålla intresset
för arkiv i offentlig och enskild ägo, att arbeta för den svenska arkivvårdens utveckling och
att sprida kännedom om dess uppgifter och villkor.
I redaktionen för tidskriften ingår förste arkivarie Lars Ericson, förste arkivarie Britta Joneli
Ericsson (huvudredaktör) och förste arkivarie Peeter Mark.
Redaktionens adress:
Riksarkivet, Box 12541, 10229 Stockholm
Tel. 08/737 63 50. Telefax 08/737 64 74
Anmälan om medlemskap eller adressförändring göres till redaktionen. Manuskript avsedda
för publicering i kommande nummer bör vara redaktionen tillhanda senast den 15 augusti 1994
(nr 2 1994) och den 15 oktober 1994 (nr 3 1994).
ISSN 0349-0505
Omslag och grafisk formgivning Sven-Gunnar Lidmar
Schmidts Boktryckeri AB, Helsingborg 1994

INNEHÅLL
Karl Molin, Raoul Wallenbergarkivet i Uppsala l
Staffan Smedberg, Bevarandeanalys och gallringsbeslut 21
Hans Sjögren, Effekterna av ett felaktigt gallringsbeslut 35
Bengt Rur, Carl Fredric Coyets samtida anteckningar om riksdagen
i Norrköping år 1800 39
Konferens och studieresa
Lars Rumar, Arkivteori och proveniensprincip. Referat från
den internationella arkivkonferensen i Stockholm 1993 45
Swen Dahl, Temadag, Arkivfrågor i ett EG-perspektiv 59
Per Matsson, Olja, konkurser och ny teknologi. Nordiskt arkivseminarium
om enskilda arkiv 67
Översikter och recensioner
Leif Gidlöf, Källor till den svenska historien. Riksarkivets och
landsarkivens nya årsbok 71
Irma Ridbäck, Handskriftssamlingen vid Linköpings stiftsbibliotek
73
Lars Ericson, Över Öresund. En handledning för släktforskare
75
Grete Solberg, Norge. Arkivmagasinet och Norsk Arkivforum
76
Anna Svensson, Danmark. Arkiv 79
Martin Grass, Tyskland. Der Arehivar och Archivmitteilungen
81
Björn Lindh, Några av ICA:s (Internationella arkivrådets) publikationer
87
Medverkande i detta nummer 6

MEDVERKANDE I DETTA NUMMER
Swen Dahl, byrådirektör, Jönköping
Lars Ericson, förste arkivarie, Stockholm
Leif Gidlöf, krigsarkivarie, Stockholm
Martin Grass, arkivarie, Stockholm
Björn Lindh, byråchef, Sollentuna
Per Matsson, förste arkivarie, Stockholm
Karl Molin, docent, Stockholm
Irma Ridbäck, avdelningsdirektör, Uppsala
Lars Rumar, landsarkivarie, Östersund
Bengt Rur, arkivarie, Täby
Hans Sjögren, fil dr, Stockholm
Staffan Smedberg, avdelningschef, Saltsjö-Boo
Grete Solberg, arkivarie, Uppsala
Anna Svensson, arkivarie, Lund

Raoul Wallenbergarkivet
i Uppsala
KARL MOLIN
Vad är Raoul Wallenbergarkivet?
Raoul Wallenbergarkivet, som nu ingår i Uppsala Universitets arkiv, är
resultatet av Raoul Wallenbergprojektets arbete. Projektet startade i januari
1989 med stöd från dels Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond, dels
Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse. Initiativet kom från bidragsgivarna
som önskade en serie intervjuer med personer som på ett eller annat
sätt kom i kontakt med den svenska räddningsaktionen för Budapests judar
1944-45. Projektet leddes av mig, som då var verksam vid Historiska Institutionen
vid Uppsala Universitet, tillsammans med Erik Åsard, docent i
statskunskap, då som nu chef för Svenska Institutet för Nordamerikastudier
(SINAS). Närmare 50 personer deltog på ett eller annat sätt i projektets
arbete. Av dem svarade ett tiotal för intervjuarbetet. Projektet hade sin bas
i Uppsala men huvuddelen av det praktiska arbetet utfördes i Budapest.
Intervjuarbetet var avslutat våren 1991.
Den ursprungliga uppgiften gällde således en dokumentation av oral historykaraktär.
Till den kom ytterligare två att fogas nämligen att samla in
skriftligt källmaterial som belyser det svenska räddningsarbetet i Ungern
och att bedriva viss historisk forskning. Av dessa tre uppgifter har den tredje
inte annat än indirekt avsatt spår i arkivet. Den har för den skull inte varit
resultatlös. En studie av doc Anders Berge om svensk politik mot ryska
flyktingar i Sverige har tryckts och en annan av dr Tamas Stark från Ungerska
Vetenskapsakademin om ungerska krigsförluster är klar för tryckning.
Vidare arbetar Uppsalahistorikern Paul Levine på en avhandling om den
svenska hjälpinsatsen i Budapest 1944-45. 1
l. Berge, Anders; Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska flyktingarna
under andra värlskriget. Uppsala 1992.
Stark, Tamas; Hungary's human losses in World War Il. (Stencil, planerad tryckning 1994.)
Levines pågående arbete har den preliminära titeln Swedish Diplomacy and the Holocaust.
A Study of the Royal Swedish Embassy in Budapest during the, Second World War.
7

8
Den andra av dessa uppgifter, materialinsamlingen, har däremot avsatt
påtagliga resultat i arkivhyllorna. Där ryms nu en samling kopior från svenska,
amerikanska, engelska, ungerska och israeliska arkiv. Det är ett material
som från skilda utgångspunkter belyser den svenska hjälpverksamheten i
Budapest. Den ungerska samlingen har sammanställts av en erfaren ungersk
historiker och består av dokument som till för några år sedan var helt otillgängliga
för forskningen.
Om allt detta finns åtskilligt mer att säga men jag kommer här att begränsa
mig till projektets första uppgift, den att intervjua dem som "var med".
Resultatet återfinns i arkivet i form av ca 210 bandade intervjuer och ca
10000 sidor transkriptioner. Dessa handlar dock om mer än händelserna
1944-45; i själva verket speglar de ungersk-judisk historia från sekelskiftet
till och med andra världskriget. J ag tror därför att det som bakgrund kan vara
befogat med en kort resume av denna dramatiska historia.
De ungerska judarna i dubbelmonarkin
Den 22 december 1867 är en naturlig startpunkt för en sådan bakgrundsteckning.
Då antogs nämligen en ny lag i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin,
en lag som gav ungerska mosaiska trosbekännare samma medborgerliga
rättigheter som kristna. Lagar, förordningar och sedvänjor av annan innebörd
förklarades upphävda.
Med denna lag inleddes en period, då judarna inte bara åtnjöt juridisk likställighet
utan också intog en ledande ställning i det ungerska samhället,
i ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende. Befolkningsmässigt var de i
växande, men utgjorde 1880 inte mer än 4,4% av totalbefolkningen och 1900
5,0%. 2
Det var framför allt inom de borgerliga professionernas sfär som judarna
kom att dominera. Det var den sfär, kan man konstatera, som den socialt
ännu tongivande ungerska aristokratin visade föga intresse för. 1900 var ca
48% av alla läkare judar, och 1920 nästan 60%. Av landets jurister var 1920
ca hälften judar. Också inom affärslivet spelade judarna en roll som var långt
större än deras andel av befolkningstalet. Att de var praktiskt taget frånvarande
inom jordbruk och statsförvaltning förändrar inte bilden av en
grupp med mycket framskjutna ekonomiska och sociala positioner. Perioden
från emancipationslagens antagande 1867 fram till och med första
2. Skildringen av den ungerska judenhetens historia bygger på Braham, Randolph L., Politics of
Genocide. Genocide in Hungry, vol l. NY 1981.

världskriget framstår i efterhandsperspektivet som den ungerska judenhetens
gyllene epok.
Därmed är emellertid inte sagt att judarna som grupp betraktat förde en
framsynt politik. En som ställt sig skeptisk i det avseendet är den ungerskjudisk-amerikanske
historikern Randolph L Braham. Han menar att judarna
knöt alltför starka band med den magyariska aristokratin som i grunden stod
främmande inför såväl sociala som etniska frigörelsesträvanden. Vad den
strävade efter var, menar Braham, först och främst att magyarisera det mångnationella
ungerska samhället, och den beskyddade judarna bara så länge
dessa behövdes som magyariska hjälptrupper.
Resultatet av judarnas politiskt-sociala orientering blev, enligt Braham,
att de allierade sig med en föråldrad samhällsklass, att de tappade sin egen
nationalitet och sin egen roll i en multietnisk stat ur sikte, att de kom att
verka för reaktionära, chauvinistiska ideal i stället för demokratiskt pluralistiska.
Denna för judarna ändå lyckliga epok, fick ett abrupt slut under första
världskrigets slutskede. Den revolutionsvåg som gick över Europa drabbade
ävenUngernsom under mars till augusti 1919 förvandlades till en proletariatets
diktatur, ledd av kommunisten Bela Kun. Hans kortvariga regim skulle
för judarna få långvariga effekter. Inte bara Kun själv utan även majoriteten
av regimens ledande funktionärer var nämligen judar. Detta skulle snart
intensivt utnyttjas av den antisemitiska propagandan. Att det i stort sett var
judar som förlorat mest på regimens socialiseringspolitik var däremot snart
glömt.
En växande antisemitism
Första världskriget ledde också till dubbelmonarkins upplösning och till det
ungerska territoriets dramatiska förminskning. I freden i Trianan 1920 förlorade
landet förlorade två tredjedelar av sitt historiska territorium. En
tredjedel av samtliga ungersktalande hamnade i andra länder. Magyarerna,
som tidigare med judarnas hjälp kunnat bilda en knapp majoritet, utgjorde
nästan 90% av befolkningen i det nya landet.
Judarnas roll förändrades nu i grunden; de var inte längre en välkommen
bundsförvant i magyarernas dominanspolitik. I stället var de den enda klart
urskiljbara minoriteten, vilken snart utpekades som syndabock för de olyckor
som drabbat landet.
I den politiska scenens centrum inträdde Amiral Nicolaus Horthy, som
lett det militära motståndet mot Bela Kun . .I november 1920 valdes han av det
9

10
ungerska parlamentet till riksföreståndare. Han skulle stå kvar i den befattningen
i 24 år, till den 15 oktober 1944.
Horthys inställning till judarna kan kanske karaktäriseras med det egendomliga,
men ofta använda, begreppet "civiliserad" antisemitism. Han ville
försvaga judarnas ekonomiska och sociala ställning, men försvarade aldrig
folkomflyttningar eller deportationer eller fysisk förintelse.
Denna relativt milda form av antisemitism kom till konkret uttryck i
en s k Numerus Clausus-lag, som antogs 1920. Den föreskrev att andelen
judiska studenter inom den högre utbildningen inte fick överskrida 6 %.
Detta var den första antijudiska lagen i mellankrigstidens Europa.
1920 års lag var dock en kortlivad och isolerad företeelse. Det var först efter
1932 som antisemitismen i Ungern skulle växa på allvar och de konkreta
försämringarna i judarnas ställning skulle dröja tills Nazityskland inlett sin
expansionspolitik. Ett samspel etablerades mellan Tyskland och Ungern,
som innebar att ungrarna fick hjälp att revidera Triananfredens gränser,
samtidigt som de genom att införa anti-judiska lagar bevisade sin sympati för
den nya stormaktens ideal.
Med början i november 1938 genomfördes en serie gränsjusteringar som
till Ungern återförde delar av Slovenien, Karpatho-Ruthenien, norra Transsylvanien
och området kring Delvidek. I ungefär samma takt infördes antijudiska
lagar. Lagen från 1867 om judarnas lika rättigheter upphävdes. Inom
armen inrättades speciella arbetsförband av militär art för judar och andra
"opålitliga befolkningselement". Judar uteslöts från tjänster inom statlig förvaltning,
domstolar och skolor. Inom de professionella yrkena och inom
privata företag inskränktes deras tillåtna andel till först 20% och sedan 6 %.
De utestängdes helt från ledande positioner inom förlag, press, film och
teater. Genom de nya bestämmelserna kom 250000 judar att ställas utan
arbete.
Den tredje antijudiska lagen följde nära de tyska Niirnberglagarna och
innebar framför allt att definitionen av jude gjordes vidare och att giftermål
mellan jude och icke-jude förbjöds. Lagen fick en förödande propagandistisk
effekt.
Ungerns sammanlänkning med Tyskland stärktes ytterligare genom det
tyska angreppet på Sovjetunionen midsommaren 1941. Ungern ställde sig på
Tysklands sida som krigförande part. Senare på hösten förklarade Ungern
krig även mot USA.

12
kunde·sändas till Ungern. Resultatet blev, för att fatta sig kort, att den svenske
affärsmannen Raoul Wallenberg anlände till Budapest den 9 juli 1944.
Han var försedd med svenskt diplomatpass och en formell position som
legationssekreterare vid svenska legationen. Hans uppdrag var att hjälpa
förföljda judar. De ekonomiska medel han förfogade över kom från USA.
Det skulle bära för långt att här ge en uttömmande redogörelse för de svenska
hjälpoperationerna i Budapest. Något måste dock sägas om de medel som de
arbetade med.
Det viktigaste instrumentet för att rädda judar undan arbetstjänst och
deportation var de s k skyddspassen. På dem förklarades att vederbörande
för repatriering skulle resa till Sverige och att han eller hon i avvaktan på
resan stod under kungliga svenska legationens i Budapest beskydd. Dessa
pass erkändes av den ungerska regeringen, som också utlovade att de som fått
pass inte skulle deporteras, inte behövde tjänstgöra i arbetsbataljoner och
inte behövde bära davidsstjärnan. I slutet av september 1944 fick legationen
i Budapest tillstånd att utfärda 4 500 pass. I december uppgav Wallenberg i en
not till den ungerska regeringen att legationen utfärdat upp till 7 500 pass.
Det verkliga antalet var då antagligen betydligt högre.
Till skyddspassinnehavarnas rättigheter hörde också att få bo i något av de
svenska skyddshusen. Dessa hade försetts med svenska insignier. De stod
under svenskt beskydd och kom i praktiken att bebos av många som inte
hade skyddspass. I oktober uppgick antalet skyddshus till16, som mest var
antalet 35 och det har beräknats att de hyste upp till20 000 judar, vilket gör
571 personer per hus!
skyddspassen och skyddshusen var de mest iögonenfallande inslagen i
Wallenbergs och den svenska legationens hjälpverksamhet, men de var ingalunda
de enda. I själva verket byggde Wallenberg upp en ytterst mångförgrenad
organisation, vars uppgifter han redovisade i en rapport till
Stockholm den 7 december 1944. De omfattade sjukhus, administration av
livsmedelskort, bostäder, kök och bespisning, social avdelning och bostadsbyrå.
Den 8 december, i sin sista rapport till Stockholm, uppgav han
att den personal som skötte denna verksamhet uppgick till 355 personer,
alla givetvis judar som därmed, med sina familjer, kom att åtnjuta legationens
beskydd.
När den rapporten skrevs präglades judarnas situation av den scenförändring
som inträffat den 15 oktober 1944. Den dagen hade börjat med att
Amiral Horthy proklamerat Ungerns utträde ur kriget och slutat med att
det fascistiska pilkorspartiet under Ferenc Szalasi genom en statskupp övertagit
makten. Därmed inledden-n period som präglades av kaos och terror
alltmedan staden smulades sönder under häftiga strider mellan ryska och

Denna plan över Raoul Wallenbergs hjälporganisation inkom till UD i december
1944. Längst ner återfinns adresserna tilllegationens skyddshus.
13

jektet och för gåvor till intervjupersonerna. Samtidigt utarbetades korta
rapporter från varje intervju, och varje intervjuperson ombads underteckna
en "release form" som gav projektet rätt att offentliggöra intervjun. Dessa
tillstånd bevaras i projektets arkiv.
Processens tredje steg omfattade utskrift av intervjuerna på papper samt,
i tillämpliga fall, översättning till engelska. Det fjärde steget, till sist, innebar
att de utskrivna och översatta intervjuerna försågs med register baserat på ett
hundratal sökbegrepp. De tredje och fjärde stegen i denna process var från
början långt ifrån självklara led i arbetet. I efterhand framstår det emellertid
som avgörande för intervjuernas användbarhet att detta betydande merarbete
blev utfört. När det gäller användbarhet, och därmed omvärldens intresse,
är det en avgörande skillnad mellan å ena sidan att erbjuda ca 500 45-minuters
ljudkassetter med frågor och svar på åtta språk, å andra sidan att lägga fram
ca 10 000 maskinskrivna A4-sidor, de flesta på engelska och därtill i stor
utsträckning försedda med index. Få är intresserade av att ägna veckor eller
månader åt att lyssna på ljudband, men många kan tänka sig att under några
timmar eller dagar läsa i indexerade, maskinskrivna texter.
Det är också många som verkligen visat intresse för materialet. Det gäller
inte bara enskilda forskare utan även arkivinstitutioner och avsikten är att
kopior skall deponeras bl a på Y ad Vashem-arkivet i Jerusalem och i det
nyöppnade United States Holocaust Memorial Museum i Washington.
Vilka är det då som utfört detta arbete? Själva intervjuerna har utförts av
ett tiotal personer, forskare och museipersonal av skiftande nationaliteter;
ungrare, amerikaner, israeler, svenskar. Intervjuerna i USA utfördes av två
amerikanska forskarstuderande, knutna till Historiska Institutionen vid
Uppsala Universitet. I Ungern ansvarade en yngre forskare vid Vetenskapsakademins
Historiska Institution för projektets verksamhet tillsammans
med en forskarstuderande med svensk-ungerska förbindelser som specialitet.
De två utförde merparten av de ungerska intervjuerna. I Israel representerades
projektet av chefen för Oral History-avdelningen vid Y ad Vashemarkivet
i Jerusalem. Det var också hon och hennes medarbetare som gjorde
de israeliska intervjuerna.
Det stora arbetet med att renskriva och översätta intervjuerna har till
största delen utförts i Budapest. Endast där kunde vi för en överkomlig
kostnad erhålla den höga metodiska, språkliga och administrativa kompetens
som uppgiften krävde.
15

16
Resultatet - intervjuernas innehåll
Så långt intervjuarbetets praktiska sidor. Men vad är det då egentligen som
kommer fram i dessa 10 000 sidor vittnesmål om ungerskt-judiskt liv?
Anledningen till att jag kan säga något om den saken är inte att jag gått
igenom hela eller ens betydande delar av materialet utan att studenter i ämnet
historia under läsåren 1991/92 och 1992/93 skrivit uppsatser med utgångspunkt
i projektets intervjuer. Ca ett dussin kortare uppsatser har hittills
blivit klara.
Ett återkommande tema i intervjuerna är upplevelser av den växande antisemitismen
under mellankrigstiden. Den nyssnämnda Randolph L Braham
ger i sin bok många exempel på judarnas övertygelse att deras obrottsliga
lojalitet med det ungerska fäderneslandet skulle belönas. Också när omvärlden
förvandlats till ett hav av uppblossande antisemitism trodde de sig själva
leva på en ö av fredligt samförstånd. Det är hans slutsatser från det skriftliga
källmaterialet. Tendensen i intervjuernat ycks vara att denna bild av anpassning
och optimism bekräftas.
Flera av de intervjuade berättar om hur de som barn mötte uttryck för
antisemitism, det kunde handla om allt från glåpord till ren misshandel,
men i minnet kvarstår detta inte som några· särskilt svåra upplevelser. Antisemitismen
fanns bara där. Barnen berättade vad som hänt för sina föräldrar
och fick tröst. En av de intervjuade bekänner t o m om viss förståelse för antisemiternas
reaktion. De judar vi kände, säger han, levde alla under bättre
ekonomiska omständigheter än icke-judarna omkring dem. Det hade krävts
mycket av humanitet och inlevelse för att aggressionen inte skulle växa,
menar han.
Minnena från krigsåren är givetvis svårare, präglade av skräck för våld och
materiella umbäranden. Alla minns hur de tvingades bära davidsstjärnan.
För de vuxna var detta givetvis hotfullt och förödmjukande. Barn däremot,
kunde se litet annorlunda på saken. En man berättar hur han som tioåring,
full av förväntan, gick in med sin mamma· i en klädesaffär för att köpa en
stjärna. Han tyckte det var otroligt spännande och valde noggrant mellan
olika tillverkningar. Till mammans bestörtning valde han en i siden, den
dyraste av alla. Hon protesterade mot denna extravagans, men gav med sig.
Pojken var glad och när stjärnan var fastsydd kände han sig som en general.
Mitt bland förföljelserna fanns uppenbarligen också starka känslor av förtröstan
och optimism. För många var de känslorna förknippade med en stark
personlig tillit för riksföreståndaren Amiral Horthy.
Vi trodde, berättar en av de intervjuade, att så länge Horthy ledde landet
skulle judarna i Ungern räddas. En annan berättar om sin pappa att han

aldrig förlorade tron på att Horthy skulle skydda sina egna judar. Också
under kriget, när rykten om förintelsen spreds, ville man inte tro att detta
kunde hända i Horthys Ungern. En minns hur familjen fick höra fruktansvärda
saker från Slovakien och Polen, "men", fortsätter han, "min far som
alltid var en optimist, svarade att detta kunde inte hända i Ungern. Så länge
som Horthy regerade, kunde det inte hända." Många andra berättar om samma
sak. Man litade på att riksföreståndaren höll sin beskyddande hand över
judarna. "Vi var Horthys judar" som en sade.
Det fanns även andra, mer abstrakta, föreställningar att sätta sin lit till.
En man, nu bosatt i USA, berättar så här: "När nyheter började komma om
krematorier trodde vi inte på dem. Vi sade oss att sådant som att människor
blir ihjälgasade och brända, det händer inte i det 20:e århundradet. Det är
bara mardrömmar och fantasier." ... "Vi trodde", fortsätter han, "att vi
levde i ett civiliserat samhälle och kunde inte föreställa oss att något sådant
kunde inträffa. Vi visste att en del av dem som fördes bort inte återkom, men
vi trodde att de dog av svält eller hårt arbete, inte att de dödades ... "
Iden om 1900-talet som en civiliserad tidsålder befriad från primitiv,
okontrollerad brutalitet återkommer i flera av intervjuerna. Den spärrade
vägen för de nyheter som kom om förföljelsernas art och omfattning. Inte
ens de som själva blivit vittne till nazisternas brutalitet blev trodda.
Självklart handlar intervjuerna också i hög grad om erfarenheter av hjälpverksamheten.
Flertalet av de intervjuade har haft svenska skyddspass och en
naturlig fråga har gällt vilket värde dessa hade för de nödställda. Wallenberg
själv skrev i sin rapport av den 8 december 1944 att judar med svenska
skyddshandlingar behandlades milt jämfört med dem som skyddades av
andra neutrala makter. Hittills hade bara 10 judar med svenska skyddspass
skjutits i och utanför Budapest.
Många intervjupersoner .bekräftar bilden av de svenska passens särställning.
Det är en tendens i svaren som bara delvis kan hänföras till de intervjuades
artighet och respekt för namnet Raoul Wallenberg. De anför nämligen
en rad konkreta skäl till de svenska passens höga anseende: de var försedda
med legationschefens namnteckning och legationens stämplar, de hade
speciella aktnummer och, sist men inte minst, den beskyddades fotografi
fanns fäst vid dokumentet.
Blev man då verkligen hjälpt av att visa upp detta papper för tyska soldater
eller ungerska pilkorsare? Det finns i intervjumaterialet åtskilliga som berättar
om hur de själva eller släktingar eller vänner undkommit deportation
eller avrättning genom att de hade ett svenskt skyddspass. Chanserna att
de skulle fungera tycks dock ha minskat efter kuppen i november. På de
mördarband, som därefter lämnades fritt spelrum, tycks de svenska stämp-
17

larna inte ha imponerat. Flera berättar om hur pilkorsarna helt enkelt rev
sönder passen. Hade man tur nöjde de sig med det, annars blev den olycklige
bortförd, kanske anklagad för att ha svikit sitt fosterland genom att begära
utländskt medborgarskap.
Också när det gäller de svenska skyddshusen innehåller berättelserna övervägande
positiva minnen. Några berättar att de ansåg det säkrare att försöka
gömma sig på egen hand, men flertalet minns svenskhusen som platser där
man kunde känna sig relativt säker. Dessutom innebar vistelsen i svenskhusen
att man fick mat, åtminstone fram till mitten av december.
Som framgått var det många som bodde i husen och knappast någon underlåter
att nämna hur trångt det var. Men det var inte alla som tyckte illa om
trängsel. Återigen är det frestande att återge situationen genom ett barns
sinnen. En, som vid tillfället var 14 år, berättar så här om livet i ett skyddshus:
'Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte tyckte om det. Jag slapp gå i skolan.
Och andra judiska familjer flyttade in hos oss och det var underbart. Vi var
sex i våningen från början men blev snart fyrtio. Det fanns bara en toalett,
så det blev ju en del konflikter. Men du kan inte tro vad härligt det var med
alla varma kroppar överallt. Det fanns alltid sällskap, alltid diskussioner, det
hände alltid något."
Den relativa tryggheten i svenskhusen bröts definitivt under julhelgen
1944, i det sista desperata skedet av slaget om Budapest. Nu hände det, berättar
ett par av de intervjuade, att pilkorsarna bröt sig in också i svenska
hus och tvingade ut grupper av judar som de förde ner till Donau, där de
avrättades.
Detta är några glimtar ur de överlevandes berättelser. Hjälparbetet blir
givetvis belyst också i intervjuer med dem som befann sig på den hjälpande
sidan. Låt mig bara nämna att i samlingen finns en lång intervju, den längsta
av alla, med ambassadör Per Anger, som då var legationssekreterare i Budapest
samt med Tom Veres, som i november 1944 anställdes av Wallenberg
som fotograf, med uppgift både att ta passfoton åt de hjälpsökande och att
dokumentera det konkreta hjälparbetet.
Sammanfattning: intervjuernas värde
Kan man då göra en övergripande värdering av denna intervjusamling?
Journalister frågar efter "nyheter". Några sensationella uppgifter som får
kvällstidningarna att stoppa pressarna innehåller intervjuerna knappast.
Huvuddragen i det historiska förlopp de handlar om är ju förvisso kända.
Värdet för den fortsatta historiska forskningen är ändå, tror jag, betydande.
19

20
Intervjuerna innehåller information om konkreta förhållanden men också
om sociologiska fenomen, om åsikter och attityder. De berättar om konflikt
och sammanhållning bland Budapests judar med varierande religiös inriktning,
och om relationerna till icke-judar. Tillsammans med annat material
har de mycket att ge som kan fördjupa och konkretisera bilden av de ungerska
judarnas historia.
Till detta vetenskapliga värde kommer det pedagogiska. Med sin påträngande
konkretion öppnar intervjuerna unika vägar till historien. Min erfarenhet
av att låta studenter arbeta med materialet är i ett avseende helt entydiga:
de blir fascinerade och gripna av sina upplevelser i intervjupersonernas
sällskap. Genom de enskilda ödena har de kommit de historiska händelserna
in på livet på ett sätt som de aldrig kan göra genom abstrakta handböcker
eller avhandlingar. Jag tycker det visar att samlingen är en betydelsefull tillgång
i det livsviktiga arbetet på att för nya generationer levandegöra tragiska,
och egentligen obegripliga, händelser i vårt nära förflutna.

Bevarandeanalys och
gallringsbeslut
STAFFAN SMEDBERG
Inledning
En arkivarie får ofta ägna tid åt att förklara för utomstående varför vi bevarar
arkivhandlingar. Det vanliga är väl numera att man då utgår från arkivlagens
formuleringar om varför allmänna handlingar bevaras, dvs handlingar hos
myndigheter m fl inom den offentliga sektorn. Vi säger alltså att handlingar
bevaras för förvaltningens behov, för att främja rättssäkerhet och insyn samt
för forskningens behov. Så långt är allt enkelt. Det svåra är att avgöra vilka
handlingar eller vilken information som behöver bevaras för att tillgodose
dessa behov.
Det finns inga möjligheter att lösa denna fråga genom att bevara allt. Vi vet
alla att gallring är nödvändig och i många fall önskvärd. Det finns starka
ekonomiska intressen att förorda större gallring. De i många sammanhang
använda siffrorna på arkivtillväxten skall inte behandlas här. De används
ibland som argument för en ganska hårdhänt gallring.
När vi väl fastställt att gallring måste ske är det rimligt att försöka klarlägga
vilken information vi vill ha kvar. Det går inte att bara analysera gallringen.
Vi måste på allvar diskutera vad som blir kvar efter gallringen. Det är det
material som återstår som skall tillgodose forskningens behov av information
om vår tid.
Det är en truism att säga att vi inte kan veta vilken information forskarna
vill ha i framtiden. Hur vi än försi>ker kommer resultatet alltid att bli subjektivt.
Alla bedömningar av forskaingsvärde hos arkivhandlingar måste därför
bli osäkra. Detta kan dock inte leda till slutsatsen att allt material måste
bevaras.
Utgångspunkten för ett resonemang om gallring bör enligt min mening
vara att fastställa hur de arkiv skall se ut som vi vill bevara. Detta bör göras
med utgångspunkt i vad vi vet om dagens samhälle och om forskningens
intressen och villkor i dag. En sådan diskussion tror jag skulle vara mycket
värdefull, särskilt när vi diskuterar olika urvalsmetoder och medievalsfrågor.
21

22
Dessa frågor behandlas här i anslutning till arbetet i en av Riksarkivet tillsatt
arbetsgrupp, i vilken jag deltagit. 1
Gallring i förhållande till arkivlagen
Syftet med bevarande av arkiv beskrivs i arkivlagens s k portalparagraf, där
flera syften räknas upp, däribland forskningens behov. 2 De arkiv som blir
kvar efter gallring skall kunna tillgodose dessa behov. Gallringen måste alltså
alltid relateras till arkivlagens bestämmelser.
Syftena är av olika karaktär och de har normalt olika tidsaspekter. Behovet
av arkivhandlingar för förvaltningen och rättsskipningen torde relativt snart
minska, även om undantag finns. Samma förhållande gäller rätten till insyn
enligt tryckfrihetsförordningen.
Det torde i de flesta fall vara relativt enkelt att fastställa vilket material som
måste bevaras med tanke på förvaltnings- och rättssäkerhetsaspekter. De
flesta torde vara överens om att svårigheten ligger i att bedöma forskningens
behov av arkivmaterial.
Policy för bevarande eller för gallring
Jag har själv, liksom flera generationer svenska arkivarier, blivit lärd att
det var gallringen som skulle diskuteras, inte bevarandet. Bevarande var en
huvudregel som aldrig fick ifrågasättas. Gallringen sågs som ett undantag
från det totalbevarande som trots allt var ett ideal. Dessutom har många trott
att det bara är genom gallring, som spar pengar åt myndigheterna, som arkivmyndigheterna
kan behålla eller t o m öka sina anslag.
Följden av vårt rättsläge är att besluten alltid måste uttryckas i gallringstermer.
Detta får inte hindra oss från att diskutera bevarandet. Man kan
också formulera det så här: hur skall de arkiv se ut som vi vill bevara till
eftervärlden?
Arkivlagen har förändrat situationen på denna punkt. Lagen talar nämligen
om det material som blir kvar efter gallringen. Detta material skall
kunna tillgodose de syften räknas upp i lagen. 3
l. Rapporter 1991-01-30 resp 1992-03-18, RA dnr 124-91-32.
2. SFS 1990:782, 3 §.
3. SFS 1990:782, 10 §.

För vem bevarar vi arkiv på lång sikt?
Frågan kan tyckas vara onödig. Många svarar nog att det är för framtida
forskning. Detta är riktigt såtillvida att forskningen är en viktig målgrupp.
Den är dessutom explicit omnämnd i arkivlagen. Forskningsbegreppet har
dock i arkivsammanhang givits en mycket bred definition. I själva verket
har samdig informationssökning i arkivmaterial räknats som forskning. 4
I detta sammanhang räcker det att konstatera att arkivmaterial används
för olika typer av forskning, för informationssökning som har forskningsliknande
karaktär samt av en mer allmän kulturverksamhet.
Den professionella (akademiska) forskningen brukar uppdelas i discipliner,
som i sin tur grupperas i forskningsområden (fakulteter eller liknande).
De flesta discipliner torde i någon utsträckning använda arkivalisk information.5
Omfattningen är dock mycket skiftande.
Det är alltså inte bara de forskare som besöker arkivinstitutionernas forskarsalar
som har intresse av att arkivmaterial bevaras. En relativt stor del av
arkivforskningen görs i dag hos arkivbildarna. Detta faktum har i hög grad
försvårat gallringsverksamheten, eftersom arkivmyndigheterna får mindre
information om pågående forskning. Medicinsk och sociologisk forskning,
miljöforskning, teknikhistorisk forskning med flera ställer sannolikt helt
andra krav på bevarande av arkivalisk information än de traditionella besökarna
i forskarsalarna. 6 Företrädare för denna forskning har tyvärr relativt
sällan framfört sina åsikter om bevarande och gallring. 7
De olika forskargruppernas intresse bör rimligtvis ges samma dignitet vid
gallringsbedömningar. Detta gäller trots att viss forskning kan hävda att
samhällsekonomiska skäl talar för att arkivmaterial som är viktigt för just
den forskningsgrenen bevaras (t ex medicinsk och social forskning samt
miljöforskning).
Amatörforskningen har vuxit mycket snabbt under efterkrigstiden. Detta
gäller särskilt släkt- och hembygdsforskning, men även andra typer av
4. Se om detta RA:s betänkande (Ds U 1984:6) Kommunala arkiv, s 21-26.
S. I den meningen att man använder ett arkivmaterial som skapats av andra forskare, t ex mätresultat
eller enkäter.
6. Se härom bl a Smedberg, S, Den akademiska forskningens efterfrågan på arkivaliskt källmaterial,
Arkiv, samhälle och forskning 1980, och dens, Samhällsvetarna och arkiven, Arkivvetenskapliga
studier S.
7. Ett aktuellt exempel är Adam Taubes uppsats "Studier av hälsorisker i den industriella arbetsmiljön-
ett forskningsfält i farozonen", University of Uppsala, Department of Statistics,
Research Report 90-1.
23

24
hobbyforskning ökar. Denna typ av aktiviteter har ofta fått starkt stöd av
stat och kommun.
Arkivmaterialet i Sverige är tillgängligt för alla medborgare. De historiska
källornas betydelse för en demokratisk debatt har alltmer kommit att uppmärksammas,
t ex i samband med de politiska förändringarna i Östeuropa.
Det kan därför med fog hävdas att tillgången till historiska källor är en
demokratisk rättighet, på samma sätt som rätten till insyn i myndigheternas
arbete.
V ad dokumenteras i arkivhandlingar?
En viktig utgångspunkt för diskussionen om bevarande och gallring är enligt
min mening vad som dokumenteras i arkivhandllingar och vad denna information
kan användas till.
Ett arkiv avspeglar enligt arkivteorin åtminstone i någon mån arkivbildarens
verksamhet. Det primära syftet med arkivbildningen är rimligen att
dokumentera verksamheten, antingen för det egna behovet eller för utomstående
(myndigheter eller allmänhet). Det är emellertid långt ifrån säkert
att hela arkivbildarens verksamhet dokumenteras i handlingar som bevaras
i arkivet. Det är lätt att ge exempel på motsatsen.
I resonemang om bevarande och gallring är det vanligt att utgå från behovet
att bevara handlingar för att studera arkivbildarens verksamhet. Det är
emellertid viktigt att observera att de flesta arkiv också innehåller information
om förhållanden utanför arkivbildarens verksamhet. Oftast kan samma
handlingar ge information om arkivbildarens verksamhet och om andra
förhållanden.
I själva verket gäller en stor del av arkivforskningen förhållanden utanför
arkivbildarnas verksamhet. Forskarna är i sådana fall inte intresserade av
arkivbildaren, åtminstone inte primärt. Detta gäller framför allt myndigheternas
arkiv. Detta beror på att myndigheterna i sin verksamhet dokumenterar
företeelser i samhället och om individer. De samlar delvis aktivt in
sådan information.
Detta förhållande är mycket viktigt när vi diskuterar frågan om bevarande
och gallring. En sådan diskussion kan inte utgå endast från dokumentation
av arkivbildarens verksamhet.

Bevarande för att dokumentera arkivbildarens verksamhet
Det faktum att arkivhandlingarna i första hand tillkommer för att dokumentera
verksamheten bör vara en utgångspunkt när man bedömer materialets
värde på längre sikt. Resultatet torde bli att de flesta arkiv bör bevaras till
någon del. Det är'sannolikt svårt att objektivt fastställa att vissa företeelser
eller verksamheter-i vårt samhälle över huvud taget inte är värda att i någon
form dokumentera för framtiden. Vad som däremot inte kan sägas generellt
är hur mycket information som behövs för att dokumentera verksamheten.8
Vilken information skall vi inrikta oss på att bevara för att dokumentera
arkivbildernasverksamhet?l första hand gäller det att utgå från vad som är
specifikt med en verksamhet. Det bör dock vara möjligt att diskutera någon
form av generella riktlinjer. Förslagsvis skulle man då kunna inrikta sig på att
undersöka vilka handlingar som behöver bevaras för att dokumentera nedan
uppräknade förhållanden hos arkivbildaren. U p p räkningen kan naturligtvis
inte vara heltäckande.
• organisation
• externa relationer
• planläggning
• beslutsfattande
• policy /ideologi
• intern diskussion
e-arbetssätt, dokumematiort av rutiner och principer för arbetet
• personalens sammansättning
• medlemmar (för organisationer)
• ägare (för företag)
• teknisk verksamhet
• ekonomiska förhållanden
• produktion
• klienter, kunder
skillnaderna mellan t ex förvaltande och affärsdrivande verksamhet måste
bli ganska stor. För arkivbildare med teknisk inriktning blir naturligtvis den
tekniska dokumentationen viktig.
Bevarandet bör köncentreras på information om den verksamhet som
arkivbildaren primärt tillkommit för att ägna sig åt.
8. I vissa fall kan det finnas tillräcklig information om en arkivbildare i andra arkiv, t ex överordnade
myndigheter eller en centralorganisation, för att denna skall vara tillräcklig för
forskningen.
25

26
Exempel: en skolas främsta uppgift är att utbilda. Handlingar om hur utbildningen
varit organiserad och om dess innehåll borde därför vara intressantare
än administration/ ekonomi runt undervisningen. Det som är intressant
är därför handlingar som talar om undervisningen i just denna skola.
Till de handlingar som bör bevaras hör då bl a
• elevförteckningar
• betygshandlingar
• skrivningar (centrala prov osv)
• handlingar om undervisningen och undervisningsmaterial
• schemata
• protokoll från olika typer av sammanträden och möten om undervisningen
• korrespondens om undervisning, elever och liknande
• handlingar från elevsocial verksamhet och elevhälsovård
Däremot är det sannolikt av mindre intresse att dokumentera detaljer i ekonomi
och personaladministration, lokalvård, inventarier och liknande.
Det är inte möjligt att generellt bedöma omfattningen av det material som
behöver bevaras för att dokumentera en viss verksamhet. Det kan emellertid
konstateras att det i många fall torde räcka att bevara ett mindre urval av
ärenden för att dokumentera rutiner. Ofta är det sannolikt tillräckligt att
bevara rutinbeskrivningar och liknande samt handlingar i ett mindre antal
ärenden. Däremot är det tveksamt om man kan totalt utgallra handlingar i
en viss typ av ärenden eller rörande en viss del av verksamheten. Detta innebär
nämligen att delar av veksambeten hos en arkivbildare inte kan studeras.
För att ta ett exempel: arkivmyndigheterna handlägger ett stort antal forskarförfrågningar.
Det är en viktig del av deras verksamhet. Ä ven om den till
viss del kan betraktas som rutin, är en total utgallring av handlingarna inte
förenlig med kravet på rimlig dokumentation av verksamheten.
Genom att på detta sätt analysera verksamheten kan man komma fram till
en miniminivå vad beträffar bevarande för att kunna dokumentera en specifik
verksamhet.
Arkivbildarna kan troligtvis ofta själva medverka vid bedömningar av
detta slag. De känner själva sin verksamhet och kan därför avgöra hur deras
verksamhet bör dokumenteras.
Bevarande för att dokumentera annat än arkivbildarens
verksamhet
Det faktum att arkivhandlingar används för att studera företeelser utanför
arkivbildarens verksamhet innebär att bevarandet måste prövas med utgångspunkt
i helt andra informationsbehov än för forskning om arkivbil-

daren. Detta medför självfallet svårigheter vid gallringsbedömningarna.
Vi återgår till skolarkiven. Dessa kan användas för att studera en rad faktorer
utanför skolans värld. Exempel: personhistoriska studier rörande tidigare
elever, elevernas språk och språkets utveckling, sociala relationer inom
skolans upptagningsområde samt värderingar hos eleverna (framgår ofta av
deras uppsatser).
Några andra exempel på materialtyper som kan användas för att dokumentera
andra förhållanden är arkivbildarens verksamhet: 9
Handlingar från myndigheternas registreringsverksamhet
Myndigheternas registrering av olika slag avsätter ofta ett omfattande arkivmaterial
som kan användas för olika typer av forskning. Regtstreringen är
ofta grundval för beskattning, beviljande av bidrag eller annan myndighetsutövning.
Ett belysande exempel är folkbokföringen. De register och andra handlingar
som uppstått i denna verksamhet har mycket stort värde för forskning
om de registrerade objekten (dvs befolkningen). De kan naturligtvis också
användas för forskning om rutiner i själva folkbokföringen, men denna
forskning torde vara marginell i sammanhanget.
Ett annat exempel är registrering av aktiebolag. Registreringsverksamheten
har klar rutinkaraktär. De arkivhandlingar som bildas i verksamheten
kan användas för forskning om de registrerade objekten. Detta bör rimligtvis
leda till ett större bevarande än vad som skulle krävas för att belysa
rutinerna.
Ansökningar om bidrag
Statliga och kommunala myndigheter fördelar olika typer av bidrag till andra
myndigheter och till enskilda. Denna verksamhet är ofta strängt reglerad
i föreskrifter. Ansökningshandlingarna innehåller naturligt nog en noggrann
beskrivning av den sökandes organisation, verksamhet och planering.
Ofta finns en föreskrift om redovisning av hur tilldelade medel har använts.
Denna typ av handlingar kan användas dels för att studera själva verksamheten
att fördela medel, hur besluten fattas eller hur medlen används. De kan
också användas för studier om de organisationer, personer etc som söker
bidrag. Eftersom sökandenas arkiv inte alltid bevaras får denna information
9. Ytterligare exempel finns i projektets PM 1991-01-30, RA dnr 124-91-31.
27

28
sannolikt ett stort forskningsvärde. Detta gäller oberoende om medel beviljas
eller ej. Avslagna ansökningar kan därför innehålla lika intressant
information som de som beviljats.
Verifikationer och annat räkenskapsmaterial
Det statliga räkenskapsmaterialet innehåller ofta, när det gäller äldre tid,
väsentlig information om annat än de ekonomiska transaktionerna. Exempel
är våra skattelängder Uordeböcker och mantalslängder m fl) som tekniskt
sett är verifikationer till statens räkenskaper. Andra exempel gäller verifikationer
till vissa speciella avgifter.
skrivelser till myndigheterna
Myndigheternas aktserier innehåller ofta handlingar som är av mindre intresse
för att dokumentera myndighetens agerande men som bl a innehåller
information om utomståendes sätt att resonera och reagera. Ett exempel är
skrivelser till politiker från allmänheten, även de som inte leder till någon
åtgärd.
Två olika infallsvinklar på bevarande och gallring
Bedömningar som gäller bevarande och gallring måste alltså göras från två
delvis helt olika aspekter:
a. Dokumentation av den verksamhet som arkivbildaren bedriver
b. Den information om andra förhållanden som kan utvinnas ur ett arkiv.
Den senare aspekten kräver i många fall ett större bevarande än den första.
Handlingar i utpräglade rutinärenden kan innehålla mycket intressant information
om individer, organisationer eller företeelser utanför arkivbildarens
organisation. Det är därför irrelevant om en verksamhet innehåller rutinmoment
eller inte. Det är handlingarnas totala informationsinnehåll som är
intressant vid en bedömning av bevarande eller gallring av arkivhandlingar.
En slutsats blir att bevarande- och gallringsanalysen aldrig får inriktas
enbart på dokumentation för att belysa arkivbildarens verksamhet.
Det finns emellertid en väsentlig skillnad som måste beaktas vid analysen
av ett materials forskningsvärde. När vi diskuterar bevarande av handlingar
som kan dokumentera arkivbildarens verksamhet måste vi ofta se på hela
arkivbildningen. Alla typer av handlingar kan vara av betydelse. Dessutom
måste kopplingen mellan olika typer av handlingar (serier) beaktas. En vä-

sendig fördel vid denna typ av analys är att arkivbildaren själv kan underlätta
arbetet. Ofta är synpunkterna från denne av stor betydelse. Det avgörande
är då om arkivarien lyckas övertyga företrädare för arkivbildaren om att
handlingarna har ett värde för framtiden.
En analys av ett materials värde för forskning om annat än arkivbildarens
verksamhet ställer är ofta mycket svårare. Den kan dock begränsas till en viss
serie, handlingar rörande en viss typ av ärenden eller handlingar härrörande
från en viss typ av verksamhet. Ett exempel: studentskrivningarna i svenska
kan användas för forskning om språkutveckling. En bedömning av detta
forskningsvärde kan göras enbart för denna serie, utan att man analyserar
värdet av andra serier i skolarkiven, t ex protokoll eller ekonomihandlingar.
Däremot kan det vara viktigt att undersöka vilket annat källmaterial som
kan användas på liknande sätt eller t o m kan ersätta det material man analyserar.
Denna typ av analys kräver kunskaper om forskningen och dess villkor.
Det är i dessa fall osannolikt att man kan få någon större hjälp av arkivbildarens
personal. Det är däremot i denna analys som forskningens företrädare
kan vara till stor hjälp. Det är dock enligt min mening mindre lämpligt att
fråga forskarna direkt om ett material bör bevaras eller gallras. Svaret blir då
mycket ofta att detta bör bevaras i sin helhet. I stället kan forskarna stimu­
Jeras till att diskutera hur ett visst material kan användas och vilka frågeställningar
det kan besvara. En mer aktiv medverkan från forskarsamhället
bör alltså eftersträvas. Detta kan även ske i form av s k forskningsråd eller
·andra permanenta eller tillfälliga samrådsorgan. Det är dock viktigt att un­
·derstryka att forskarna inte bör avkrävas yttranden om materialet bör bevaras
eller gallras.
Hur bör en gallringsutredning bedrivas?
Det är som synes många aspekter som måste vägas in när en utredning om
bevarande och gallring av ett visst material skall göras. Särskilt brukar man
peka på svårigheten att bedöma vilket behov framtida forskning kommer att
ha av handlingar om vår tid. Man får ibland intrycket att denna svårighet har
kommit att användas som ett argument för att inte göra så noggranna gallringsöverväganden.
Man har i många fall nöjt sig med att undersöka behovet
av dokumentation om arkivbildarens verksamhet, vilket i vissa fall har lett
till olyckliga gallringsbeslut.
Vi kan aldrig komma längre än till kvalificerade gissningar om den fram-
29

30
tida forskningens behov. Detta får dock inte leda till uppgivenhet inför uppgiften
att avgöra vad som skall bevaras av dagens arkivmaterial.
Utgångspunkterna måste dock alltid vara dels dokumentation av arkivbildarens
verksamhet, dels användning av handlingarna för andra ändamål.
Försök att beskriva ett arkivs forskningspotential
Eftersom vi inte kan veta vad framtidens forskning kan komma att intressera
sig för, måste vi fundera kring den forskning som vi känner till, dvs dagens
forskning och i viss mån äldre forskning. Vad intresserar sig forskning för
idag? Vilken typ av handlingar om t ex slutet av 1800-talet är i dag intressanta?
En annan infallsvinkel är vilka typer av forskning skulle kunna tänkas i
ett visst material, liksom vilka frågeställningar som kan bevaras med utgångspunkt
i ett visst material.
Resonemang av detta slag utesluter naturligtvis inte misstag, men metoderna
bör kunna utvecklas. Det är under alla omständigheter bättre än att rycka
på axlarna, säga att vi ändå inte kan förutse framtidens forskning och i slutändan
gallra arkiven i första hand med tanke på att få ned förvaringskostnaderna.
Hur kan vi bedöma vilket material forskningen behöver?
I själva verket måste bedömningarna till stor del bygga på intuition eller
kvalificerade gissningar. Analyserna bör bygga på följande underlag:
• kunskap om nuvarande och tidigare forskning avseende likartat material
• kunskaper om den aktuella arkivbildaren och om andra arkivbildare med
likartade uppgifter eller som förvarar likartad information
Vissa allmänna kunskaper om olika forskningsdiscipliner och deras metoder
är också nödvändiga.
Analysen kan innefatta följande moment:
• Arkivbildarens egen uppfattning undersöks. Det gäller att söka stimulera
arkivbildarens personal att ta ställning till materialets forskningsvärde.
• Forskarföreträdare tillfrågas om materialets användbarhet.
• Ett försök att bedöma vilka typer av frågeställningar som kan besvaras med
hjälp av materialet.

• Om materialet kan användas tillsammans med material från andra arkivbildare,
dvs olika "kopplingar" mellan arkivmaterial.
• En sammanfattande bedömning av materialets värde och vilken information
som bör bevaras för forskningen.
Det är självfallet en fördel om en bedömning görs för ett helt arkiv eller en
grupp av arkiv. I ett sådant fall måste materialet bedömas från de två utgångspunkterna.
Om en bedömning görs för en enstaka serie (tex en nytillkommen
serie eller en serie som är särskilt omfångsrik) måste dess plats
i den totala arkivbildningen analyseras. slutsatsen blir därför att det inte
är möjligt att helt isolerat göra en gallringsbedömning för en enstaka serie
(motsv).
Urvalsmetoder
Sedan lång tid tillbaka har ett bevarande av någon form av urval utgjort ett
alternativ till en total utgallring av arkivmaterial. Syftet har varit att begränsa
gallringens skadeverkningar. Det bevarade urvalet skall, åtminstone delvis,
kunna tillgodose forskningens behov av information. 10
Följande urvalsmetoder bör särskilt nämnas:
a. Typarkiv. En av de tidigaste använda urvalsmetoderna är att utse en eller
ett fåtal arkivbildare inom en viss grupp, t ex en typ av myndighet. Dessa
arkiv bevaras i sin helhet eller i sin huvuddel, under det att övriga arkiv
gallras hårdare. Metoden används i första hand på lokala statliga myndigheters
arkiv.
b. Typexemplar. Detta innebär att enstaka volymer undantas från gallring.
c. Typårgångar, dvs bevarande av vissa årgångar, vanligtvis var 10:e.
d. IndividurvaL Denna metod, som har tillämpats på individrelaterat material
åtminstone sedan 1970-talet, innebär att endast handlingar rörande en
viss procent av populationen bevaras. Vanligen utväljs dessa med utgångspunkt
i födelsedatum. I Sverige har man valt att i sådana fall bevara handlingar
rörande personer födda den 5, 15 och 25 i varje månad. Detta ger ett
bevarande på c:a 10%. I vissa fall har ett mindre urval, omfattande endast
10. Se Nilsson, Nils, Arkivkunskap, kap 7. En allmän genomgång av urvalsmetoder görs av
Rolf Hagstedt i en PM som upprättats inom riksarkivet: Urvalsmetoder vid arkivgallring,
RA dnr 132/GJ/1984.
31

32
lS:e-födda, c:a 3%, tillämpats. Metoden används också i andra nordiska
länder, som emellertid har valt andra födelsedagar. 11
e. Andra typer av statistiska urval har också förekommit. Dessa kan t ex
innebära att var tionde eller var hundrade handling eller akt bevaras.
f. Större bevarande av en speciell handlingstyp hos vissa arkivbildare. Dessa
kan utväljas med statistiska metoder. Exempel: gallringsbeslut för student-
och realskrivningar samt centrala prov och standardprov.
g. Geografiska urval, innebärande att handlingar. hos arkivbildare inom
vissa geografiska områden undantas från gallring. Denna metod har i fråga
om socialtjänstens akter sanktionerats av statsmakterna .. Hit hör metoden
att utvälja s k intensivdataområden.
Urvalsmetoderna har olika effekt, dels i fråga om gallringens omfattning,
dels i fråga om det bevarande materialets forskningsvärde; eller annorlunda
uttryckt, gallringens konsekvenser för forskningen.
En effekt av all urvalsgallring är att möjligheterna att forska om enskilda
objekt eller individer kraftigt minskar. Denna typ av metoder kan alltså
egentligen endast användas för material där sådan forskning anses mindre
trolig. I annat fall innebär ett ställningstagande för dessa metoder att en viss
inriktning hos den kommande forskningen prioriteras . .
De äldsta metoderna är att utvälja typarkiv och att bevara typexemplar. De
synes ha ursprung inom arkivvärlden. De statistiska och geografiska metoderna
har däremot sitt ursprung hos företrädare för vissa samhällsvetenskapliga
discipliner. Dessa metoder bör därför särskilt granskas med tanke
på olika forskningsinriktningar, även amatörforskning och allmän kulturverksamhet.
Urvalsmetoderna kan grovt indelas i två grupper:. dels metoder som avser
att ge forskarna tillgång till ett tillräckligt material för att studera hur verksamheten
bedrivits, dels metoder som avser att ge underlag för studier av ett
tillräckligt stort antal objekt (individer, företag etc) för att med utgångspunkt
från dessa dra generella slutsatser. Till den första gruppen hör typarkiv,
typårgångar och typexemplar, till den andra de övriga metoderna.
Metoderna i den senare gruppen blir ofta mer effektiva om samma metod
tillämpas på olika materialtyper. Detta kräver i många fall samordning när
gallringsbeslut för olika myndigheter utformas.
11. Följande dagar används: i Danmark l, 11 och 21 (vid större u!'Val än 10% kan även 6, 16
och 26 användas); i Norge l, 11 och 21; i Finland 8, 18 och 28. Ds U 1984:6, s 112f.

Innan någon form av urvalsbevarande föreslås, måste man rimligtvis
undersöka om urvalet är tillräckligt för de behov som nämns i arkivlagen.
Det måste dock understrykas, att vissa urvalsmetoder har skräddarsytts för
viss typ av forskning. Det medför risker för att det material som bevaras blir
mindre allmängiltigt. Det enda vi vet om framtidens forskning är att den inte
kommer att se ut som dagens. Urvalsmetoder är sannolikt mer användbara
när det gäller bevarande för att dokumentera en verksamhet än för annat
bevarande. I dag används urvalsmetoder dock ofta på stora omfattande serier
som torde kunna användas av en lång rad forskningsområden för ett flertal
forskningsuppgifter om företeelser utanför den ursprungliga arkivbildarens
verksamhet. Ett typiskt exempel på en sådan serie är patientjournaler inom
hälso- och sjukvården. Denna serie har vid flera tillfällen varit aktuell för
urvalsbevarande. Efter årtionden av utredningar har dock utfärdats en rekommendation
om totalt bevarande.
Däremot kan bevarande av typexemplar (typvolymer) vara tillräckligt
för att dokumentera arkivbildarens verksamhet. Vi kan nu återgå till arkivinstitutionernas
forskarförfrågningar. För att dokumentera verksamheten
räcker det kanske med en volym per år.
Sammanfattningsvis kan konstateras, att bevarande av urval innebär begränsningar
i forskningens möjligheter att utnyttja ett material. Innan en
urvalsmetod används, bör därför materialets värde för olika typer av forskning
göras. Då måste särskilt värde för forskning om företeelser utanför
arkivbildarens verksamhet uppmärksammas.
Arkivkostnader som argument för gallring
De arkivbildande myndigheterna har genom arkivlagen ålagts att svara för
kostnader för bevarande av arkivhandlingar, i princip för all framtid. Arkivmyndigheterna
tar numera inte emot handlingar utan någon form av resursöverföring.
Detta innebär att myndigheterna får bekosta ett bevarande vars
enda syfte är den kommande forskningens behov. För myndigheterna kan
detta synas helt orimligt, särskilt när de själva inte får avgöra vilket material
som skall bevaras och när bevarandet motiveras med forskning om företeelser
utanför myndigheten. Det nya finansieringssystemet kan därför i sämsta
fall motverka ett bevarande i arkivlagens anda.
En konsekvens av det nya finansieringssystemet torde bli krav på tydligare
motiveringar för bevarande. Ett bevarande bör då motiveras med både forskning
om verksamheten och forskning om andra faktorer.
33

34
slutsatser
En viktig del av arkivverksamheten har alltid varit att fatta beslut om gallring.
Gallringen är en mycket viktig del av vår verksamhet. Enligt min mening
måste den dock alltid utgå från en bevarandeanalys. Denna är särskilt
viktig när det gäller stora arkivbestånd, där ekonomiska aspekter också
måste beaktas, samt i fråga om material som kan ses som integritetskänsligt.
I dessa fall blir det sannolikt lättare att undvika radikal gallring om vi kan
prestera ett väl underbyggt förslag till bevarande.

Effekterna av ett felaktigt
gallringsbeslut
HANS SJÖGREN
Innan min forskarkarriär ens hade hunnit börjat kom jag som D-student vid
Ekonomisk-historiska institutionen i Uppsala i kontakt med ett material på
Riksarkivet som senare skulle visa sig bli mitt viktigaste källmaterial i avhandlingen.
J ag och mina båda handledare, docenterna Håkan Lindgren och
Ragnhild Lundström, var smått lyriska över vad vi fann i Bankinspektionens
arkiv, och pusselbitarna föll på plats undan för undan. Jag ville kartlägga
kreditrelationerna mellan näringslivet och affärsbankerna under 1900-talet
och började med ivriga händer bläddra igenom ett tiotusental kort i det s k
engagemangsregistret, som sedan hamnade i en databas hemma på kammaren.
Med hjälp av flera noggranna studenter gick excerperingsarbetet
förvånansvärt lätt med tanke på att det totala källmaterialet upptog hela
64 volymer på Riksarkivet första plan.
Den godartade trenden bröts då excerperingen av de senaste åren skulle
börja. Volymerna från och med 50-talet var av någon anledning bortgallrade.
Den till synes obrutna arkivbildningen bröts tvärt och där stod man med
sin förfinande frågeställning och sitt ståtliga syfte, som plötsligt saknade allt
praktiskt värde. Min handledare Håkan Lindgren och jag beslöt oss för att
titta närmare på hur denna felaktiga gallring kunnat uppkomma. Enligt
Riksarkivets regler skulle vårt källmaterial - Bankinspektionens engagemangsregister-sparas
vart tionde år för forskning. Eftersom detta uppenbarligen
inte skett slöt vi oss till att felet måste begåtts på Bankinspektionen.
På Inspektionen var alla bortgallringar och sedermera även bränningar av
material dokumenterade och det var lätt att se om rätt respektive fel material
blivit bortfört. Av två olika meddelanden, daterade 23/3 1971 respektive
10/51978, framgick att vaktmästaren låtit bortföra vårt dyra källmaterial till
bränning.
I en kort men intensiv korrespondens mellan vårt forskningsprojekt i
Uppsala och Bankinspektionen hävdade den ansvarige byråchefen att inspektionen
haft stöd för sin utgallring och hänvisade till den s k gallringskungörelsen
och ett visst gallringsbeslut rörande en retroaktiv tillämpning
35

Carl Fredric Coyets samtida
anteckningar om riksdagen i
Norrköping år 1800
BENGT RUR
Bland riksdagsmännen vid Norrköpingsriksdagen 1800 fanns kaptenen vid
armens flotta och tillika tjänstgörande förste kammarjunkaren herr Carl
Fredric Coyet (1768-1857). Denne var huvudman för adliga ätten nr 473
Coyet och hans närvaro var närmast plikt. Som officer och hovman kunde
han rimligen inte utan vidare ha satt någon annan i sitt ställe såsom exempelvis
en del bekväma godsägare inom adeln kunde ha för sed.
Coyets verksamhet vid Norrköpingsriksdagen finns inte med i hans jämförelsevis
omfattande biografi, som har tecknats av sjökrigshistorikern, konteramiral
Gunnar Unger (1871-1952), i Svenskt biografiskt lexikon (1931).
U n gers levnadsteckning är inriktad på Coyets militära karriär. Denna ledde
honom till viceamiralsgraden och befattningen som stations- och eskaderbefälhavare
i Stockholm. Under några eftersläntrande månader var han tillförordnad
befälhavande amiral i Karlskrona (1846). Sex år efter sitt egentliga
avsked 1843 ur tjänsten blev han honorär amiral, en vid denna tid mindre
vanlig utmärkelse.
Ungers begränsning av sitt biografiska värv till de militära delarna är begriplig
ur flera synpunkter. Coyet var ju främst sjömilitär. Källorna till en
levandsteckning fanns i offentliga militära arkiv och samlingar, vilka förvarades
hos Riksarkivet och Krigsarkivet. Coyets efterlämnade papper har
noterats i Flottans arkiv. De brev, som Coyet skrev till prinsessan Sophia
Albertinas stallmästare greve Gustaf Harald Stenbock (RA, Eriksbergsarkivet),
har ej använts av Unger. Detsamma gäller om ytterligare några enstaka
kända nedslag i enskilda arkiv. Den omfattande Coyetska samlingen hos
Riksarkivet innehåller endast handlingar efter äldre medlemmar av släkten
(1600-talet).
Ett, som det skulle visa sig kvalificerat, tillskott till källorna till vårt lands
politiska historia och till amiralens egen biografi erbjöds genom en post i
39

40
Carl Fredric Coyet, rask sjöofficer och något hovman. Dagbokens författare.
Teckning av Maria Röhl {1839}. Kungl. Bibliotekets samlingar.

42
lande gällde för andra klassens övriga ätter, kommendörsätterna. Här idel
ämbetsmän.
Den 15 mars hålls riksdagspredikan av biskop Munck i Lund varefter
"Riksdagen öppnad på Rikssalen med ett vackert Tal af Konungen som sielf
syntes mycket rörd."
Sedan blir dagboken intressantare. Den 17 mars är det plenum och elektorsval
hos adeln. "Emellan Embetsmän och Possessionater tyckes redan
vara något misstroende i anseende till de förres uteslutande bland Electorerne".
Ridderskapet och adeln utser denna gång främst jordägare till elektrorer,
vilka på ståndets vägnar valde ledamöter i utskotten. De tjugo utsedda skall
välja ståndets ledamöter i hemliga, bevillnings, ekonomi, banko och riddarhusutskotten.
Så följer noteringar gällande strödda politiska ämnen såsom exempelvis
allmogens besvär med fångskjutsen. Åtskilligt är obegripligt för den som
saknar specialkunskaper. "Baron Hans Hierta, Öfverste Schönström och
Herr Stedt voro af mycken ifver upeldade. Baron Boije sökte medla, de af
olika begrepp om Regerings formen delade Personer". Denne Hans Hierta
avsade sig adelsskapet under riksdagen och kom att såsom den ofrälse Hans
Järta att vara med om att författa 1809 års regeringsform. Järta blev landshövding
i Kopparbergs län och mot slutet av sitt liv var han chef för Riksarkivet.
Diskussionen rörande författningen - man var på många håll missnöjd
med den gustavianska- var intensiv redan på denna riksdag. Namn
nämns och ståndpunkter redovisas kryptiskt.
Coyets antecknar, att flera av de för andra och tredje klasserna sist valda
utskottsledamöterna hade avsagt sig. Den ironiska anteckningen från den
l april " . . . att de fleste af dem som sist anmälde sig att tala, funno sig i
dag ej hafva något att säga" förtjänar uppmärksamhet. Ett "alfvarsamt konungens
bref" hade tydligt haft sin verkan. Som undantag och talare har
antecknats herrarna Georg och Axel Adelersparre. Den förre angrep den
gamla oppositionen. Carl De Geer, som tillhörde denna, försvarade sig med
att eftersom regeringsformen hade ändrats sedan år 1789 med tre stånds
beslut mot ett kunde han ej handla på samma sätt som förr. Hans tankar
gällande statsskuldens offentlighet vore likväl desamma nu som då.
Den 3 april kröntes Gustaf IV Adolf. Oväder. På grund av hovets slarv
felade kröningshästen. Den 6 sjungs T e Deum och dagen därpå hyllas den
nykrönte konungen. Vackert väder noteras. Bal och stor supe, "allmän sjuklighet".
./
Den 9 april förs regalierna och riksbaneret från konungens rum. För den
30 april antecknas plenum, protokollsjustering samt "käbbel och votering".

Oppositionelle baronen Hans Hierta slapp adelskapet 1800 och blev ofrälse herr
]ärta. Omtalad av Coyet i dagboken. Målningen av JG. Sandberg {1828}.
Riksarkivets samlingar. Foto: Kurt Eriksson.
43

44
Riksdagen börjar närma sig sitt slut. Den 23 maj "Stoijande plenum" och
för den 29 antecknas "Våldsamma debatter. Landtmarschalken i stöd af sin
i Riddarhusordningen utstakade magt, afsände Deputationer till de andra
stånden, oachtadt oppositionens häftigheter. Flera Ledamöterafsade sig sina
adeliga rättigheter och oredan slutades med Pleni afbrytande." Två dagar
senare blir det plenum med protokolljustering. Merparten av oppositionen
hade då redan gett sig av.
Efter det stora konstitutionella grälet fortsätter riksdagen med en rad andra
frågor, till betydande del av ekonomisk natur. Sista riksdagsveckan blir
hektisk. Plena varje dag utom tisdagen. Plenum plenorum med alla stånden
tillsammans hålls på fredag. På lördagen den 15 juni blir det gudstjänst och
avsked. En av de bråkigaste riksdagarna i vår historia var till. ända.
Som hovman reser Coyet tillbaka till Stockholm i konungens sällskap.
Dagboken innehåller i det följande en del om Coyets resor och tjänstgöring.
Den mest betydande av dessa turer är den som han gör till de svenska besittningarna
i Tyskland. Han följer då Gustaf IV Adolf på dennes resa till
Svenska Pommern och näraliggande områden. Kungen besökte inkognito
Köpenhamn. I Stralsund är det den 4 juli "paradering, hurra, cour och stor
middag, samt mecaniskt och optiskt spectacle på Qvällen." I Wolgast vankades
det "tysk välfägnad, mycket buller och trumpetare".
Så fortsätter Coyet sin lediga dagboksprosa fram till den 29 november
1800, som är sista noteringen. Då var det dags för konung Gustaf IV Adolf
att resa från Drottningholm till S:t Petersburg, följd av general Toll, amiral
Cronstedt m fl. Coyet berättar att resan gjordes "postvägen". Sålunda landsvägen
med två överfarter till sjöss. Från Gamla Grisslehamn på Väddö över
Åland, via Åbo, Helsingfors och gränsen vid Aborrfors. "Förut afreste
Öfverste Borgenstjerna, för att hos Keysaren i Ryssland annoncera Kungens
ankomst". Med den meningen slutar dagboken.