Kulturmiljöutredning för Pellinge skärgård - Porvoo

FCG Planeko Oy 

BORGÅ STAD 

KULTURMILJÖUTREDNING 

FÖR PELLINGE SKÄRGÅRD 

146-C9498 

31.5.2008

FCG Planeko Oy Kulturmiljöutredning, Pellinge 2 

146-C9498 

31.5.2008 

INNEHÅLL 

1 ALLMÄNT .................................................................................................................. 3 

2 UTREDNINGSOMRÅDE ................................................................................................ 3 

2.1 Planläggningssituation....................................................................................... 3 

2.2 Tidigare gjorda utredningar ............................................................................... 3 

3 METODER.................................................................................................................. 4 

3.1 Informationsunderlag........................................................................................ 4 

3.2 Bedömning ...................................................................................................... 4 

3.3 Åtgärdsrekommendationer................................................................................. 5 

3.4 Rapportskrivning .............................................................................................. 6 

4 OMRÅDETS UTVECKLING ............................................................................................ 6 

4.1 Bosättning och basnäringar................................................................................ 6 

4.2 Sjöfart ............................................................................................................ 9 

4.3 Handel och annan företagsverksamhet ...............................................................10 

4.4 Trafikförbindelser ............................................................................................11 

4.5 Kommunala och kyrkliga tjänster.......................................................................14 

4.6 Föreningsverksamhet .......................................................................................14 

5 OBJEKTBESKRIVNINGAR............................................................................................15 

5.1 Betydande områdeshelheter på riksnivå (RKY 1993, VAT).....................................15 

5.1.1 1 Skärgårdsbosättningen i Pellinge – Söderby och Österby ..............15 

5.2 Övriga betydande objekt på riksnivå ..................................................................23 

5.2.1 2 Helheten Glosholmen, Äggskär och Edisudd ..................................23 

5.2.2 3 Klovharun ......................................................................................26 

5.3 Betydande objekt på landskapsnivå ...................................................................28 

5.3.1 4 Kulturmiljön i Pellingesunds farled (Tullsundet)............................28 

5.3.2 5 Jordbrukets driftscentrum på Sundö..............................................32 

5.3.3 6 Kulturmiljön på Lillpellinge ............................................................34 

5.4 Områden med lokal betydelse ...........................................................................36 

5.4.1 7 Bosättningen i Bastuhamn .............................................................36 

5.4.2 8 Skärgårdsbosättningen på Herrskär och Bastö ..............................37 

5.4.3 9 Miljön kring skyddshamnen i Kungshamn ......................................38 

5.4.4 10 De tidiga villorna i Pellinge ..........................................................39 

5.4.5 11 Strömsundets farledslandskap och villabebyggelse/en del av VATområdet 

.............................................................................................42 

6 ARKEOLOGISKA OBJEKT ............................................................................................43 

6.1 Permanenta fornlämningar från förhistorisk och historisk tid .................................44 

6.2 Eventuella fornlämningar från historisk tid ..........................................................46 

6.3 Submarina fornlämningar, d.v.s. vrak ................................................................49 

6.4 Sjömärken som kulturhistoriska objekt...............................................................50 

7 BILAGOR..................................................................................................................52 

8 KÄLLOR OCH LITTERATUR..........................................................................................52


146-C9498 

31.5.2008 

BORGÅ STAD 

KULTURMILJÖUTREDNING FÖR PELLINGE SKÄRGÅRD 

1 Allmänt 

2 Utredningsområde 

2.1 Planläggningssituation 

2.2 Tidigare gjorda utredningar 

Selvitystyö Ahola/FM Teija Ahola har i egenskap av FCG Planeko Oy:s (f.d. 

FCG Suunnittelukeskus Oy) underkonsult upprättat kulturmiljöutredningen 

för Pellinge skärgård. Planläggare Hilkka Jokela från Borgå stad har styrt utredningsarbetet. 

Landskapsarkitekt MARK Riikka Ger vid FCG Planeko Oy har 

varit projektchef. Landskapsarkitektstuderande Nina Andersson (FCG Planeko 

Oy) har fotograferat hällristningarna på Tullandet. 

I kulturmiljöutredningen beskrivs den byggda miljöns utveckling och karaktäristiska 

drag samt områdeshelheter och byggnader med särskilda värden 

avgränsas. I utredningen ges också rekommendationer om hur de kulturhistoriska 

särdragen genom en planmässig styrning kan bevaras. 

Pellinge, som sedan år 1996 har hört till Borgå stad, är en del av Finska vikens 

skärgård. Pellinge, som tidigare hörde till f.d. Borgå socken, ligger 

drygt 80 km öster om Helsingfors och ca 30 km söder om Borgå centrum. I 

Pellinge finns ca 500 fritidsbostäder och 150 åretruntbostäder. 

Utredningsområdet omfattar Storpellinge, Lillpellinge och kring dem många 

små holmar samt Sundön, som ligger mellan Pellinge och Tirmo. 

Östra Nylands landskapsfullmäktige har 12.11.2007 godkänt helhetslandskapsplanen 

för Östra Nyland. Planen har underställts miljöministeriet för 

fastställelse. Pellinge skärgårdsbosättning (Söderby och Österby) har på 

plankartan betecknats som värdefull kulturmiljö och värdefullt landskap på 

riksnivå. 

Delgeneralplanen för byarna och glesbygden i Borgå landskommun är från 

år 1996 och saknar rättsverkningar. En förteckning över skyddsobjekten i 

planen framgår av bilaga 4. 

För området finns gällande stranddetaljplaner (plansammanställningar) från 

1980-, 1990- och 2000-talen: Hasselön 1980-81, Bruckholmen 1984, Öfre 

Brands 1984, Oxnäs 1989, Baggholmen 1991, Carskrona I 1992, Kärrängen 

1993, Ängesholmen I och II 1993, Öfre-Gråns 1997 (2004), Kärrängen och 

I-Flottskär 2002-2003 och Älskholmen 2005. 

Vårt lands mest betydande kulturmiljöer på riksnivå framgår av Museiverkets 

och miljöministeriets publikation Byggda kulturmiljöer (RKY 1993). I utredningsområdet 

finns en värdefull kulturmiljöhelhet på riksnivå: nr 41 Pellinge 

skärgårdsbosättning, Söderby och Österby. 

Landskapsarbetsgruppen, som miljöministeriet har tillsatt, publicerade år 

1993 en utredning om vårt lands värdefulla kulturmiljöer (AM 1993) som ett 

resultat av arbetet. I utredningen har Söderby klassificerats som ett värde-


146-C9498 

31.5.2008 

3 Metoder 

3.1 Informationsunderlag 

3.2 Bedömning 

fullt traditionslandskap. I betänkandet har dessutom Österby klassificerats 

som ett representativt, inventerat traditionslandskap. 

Den gällande regionplanen för Östra Nyland innehåller några skyddsbeteckningar 

som berör utredningsområdets landskap (bilaga 4). Kulturmiljöutredningen 

på landskapsnivå, som gjordes för helhetslandskapsplanen för Östra 

Nyland år 2007, är Östra Nylands första regionala utredning om värdena i 

den byggda miljön. I den ingår inga objekt i Pellinge. Söderby och Österby 

skärgårdsbyar har i enlighet med utredningsrapporten RKY 1993 anvisats 

som en värdefull byggd miljö på riksnivå. Skärgårdsbosättningen i Pellinge 

ingår inte i Museiverkets nya förslag (11.4.2008) till värdefulla byggda miljöer 

på riksnivå i Borgå stad. Förslaget är för närvarande på remiss. 

Borgå landskommun och Borgå museum har inventerat byggnadsarvet i Pellinge 

på 1970- och 1980-talen. Sammanlagt ingår 11 objekt i Pellinge och 1 

objekt på Sundön (bilaga 4). Fornlämningar har inventerats åren 1994 och 

2003. De inventerade objekten framgår av kapitel 6. FCG Suunnittelukeskus 

Oy har år 2007 gjort en natur- och landskapsutredning för delgeneralplanearbetet 

för Pellinge. 

Utredningsarbetets syfte var att utse kulturhistoriska, byggda helheter och 

byggnadsobjekt och bedöma nuläget, samt på basis av en kartstudie, historiska 

uppgifter, fältbesök och tidigare utredningar definiera skyddsmålsättningarna. 

Arbetets syfte var också att samla in information om arkeologiska objekt 

som har påträffats i området vid tidigare inventeringar eller andra tillfällen 

och beskriva nuläget gällande objekt som har klassificerats som fornlämningar. 

Museiverket har tillhandahållit registeruppgifter om fornlämningarna. 

Arbetet med Pellingeutredningen inleddes i december 2007 genom att med 

hjälp av gamla kartor, markanvändningsplaner och litteratur utreda skedena 

i markanvändningen och byggandet. Litterära källor och kartmaterial som 

har använts i arbetet framgår av källförteckningen. Tidsperioden på 1870talet 

i Museiverkets karthistoriska utredning kompletterades med information 

från ryska topografikartor (den s.k. Senatens karta). Dessutom togs på 

basis av Lantmäteriverkets sockenkartor fram geografiskt material som beskriver 

situationen på 1930-talet. 

Våren 2008 gjordes fältbesök i området. Okulärt material samlades in och 

nuläget i den byggda miljön och karaktäristiska drag från olika tidsåldrar 

dokumenterades med fotografier från området. 

De byggda miljöernas kulturhistoriska kvalitet och nuläge bedömdes enligt 

följande kriterier: 

Enhetlig/Representativ 

a) Markanvändningens och näringsverksamhetens historiska bakgrund 

och ålder framträder bra i miljön.


146-C9498 

31.5.2008 

3.3 Åtgärdsrekommendationer 

b) Den byggda miljön innehåller element från viktiga skeden med hänsyn 

till områdets utveckling, exempelvis byggnader, konstruktioner, 

bearbetad miljö. 

Ursprunglig/Representativ 

a) Byggnadernas/konstruktionernas exteriör har bevarats på ett sätt 

som uttrycker deras ursprungliga eller motsvarande användningsändamål 

och byggnadssätt/arkitektur vid tidpunkten när de uppfördes. 

Mångsidig/Skiktad 

a) Miljöfaktorer i anslutning till platsens kulturhistoriska specifika karaktär 

framträder mångsidigt i omgivningen. 

Ett riksomfattande intresse som skall beaktas i generalplaneringen definieras 

i de riksomfattande målen för områdesanvändningen (i fortsättningen 

förkortningen VAT) och intressen på landskapsnivå definieras i landskapsplanläggningen. 

I bägge processerna har valen av objekt bekräftats av myndigheten 

som övervakar nämnda uppgift. 

Även i detta arbete bedömdes objektens värde på riksnivå (V), landskapsnivå 

(M) och lokal nivå (P), men klassificeringen är således inte jämförbar 

med resultaten från ovannämnda processer. Arbetet är enbart ett klassificeringssätt 

i tre steg för att påvisa värdenas kvalitet och mängd. 

Åtgärdsrekommendationerna för markanvändningsplaneringen i utredningsområdet 

baserar sig på objektets nuläge och känslighet för förändringar. 

Följande allmänna rekommendationer har preciserats i kap. 5, i samband 

med objektbeskrivningarna. 

Område I (A I) 

I området finns många kulturhistoriska/landskapsmässiga miljövärden som 

förutsätter att skyddsmålsättningarna definieras tydligt och att byggandet 

styrs i planen. Byggnadshelheternas enhetlighet och bevarandet av de 

byggnadshistoriska särdragen skall beaktas vid renovering. Vid kompletteringsutbyggnad 

skall rådande byggnadssätt följas, såsom byggnadernas 

skala och fasadmaterial samt byggnadernas anpassning till gårdsområdet 

och terrängen, såväl i förhållande till stranden som till väglinjen. 

Områdena har avgränsats på kartan med en lila, streckad linje. 

Byggnad I (B I) 

Byggnaden/konstruktionen skall bevaras och den skall bibehålla sin ställning 

som en synlig delfaktor i den byggda och/eller orörda miljön. Tillstånd skall 

krävas för rivning av byggnaden (MBL 127 §). Objektet skall skötas och användas 

så att dess kulturhistoriska värde bevaras. Byggnadsmassor, fasad- 

och takmaterial, ytbehandlingssätt, öppningar och fönstrens indelning enligt 

de existerande byggnadernas ursprungliga stil får endast av tvingande skäl 

ändras och ändringen skall vara anpassad till stilen. 

Objekten har betecknats på kartan med en lila triangelsymbol. 

Område II (A II) 

Markanvändningens utveckling och/eller byggnadsvolymen/-sättet har inverkat 

på den byggda miljöns enhetlighet och på kulturmiljöns representativitet. 

Bevarande kulturhistoriska miljöfaktorer som stärker områdets lokala 

specifika karaktär kan skönjas i den byggda miljön. Konsekvenserna för om-


146-C9498 

31.5.2008 

3.4 Rapportskrivning 

4 Områdets utveckling 

4.1 Bosättning och basnäringar 

4.1.1 Kolonisering av skärgården 

rådeshelheten skall beaktas vid byggande och vid ändringar i markanvändningen. 

Områdena har avgränsats på kartan med grön, streckad linje. 

Byggnad II (B II) 

Renoverings- och ändringsåtgärderna bör man sträva till att anpassa till 

byggnadens skala och historiska egenart. 

Objekten har betecknats på kartan med en rosa triangelsymbol. 

Övriga områden III 

Hela delgeneralplaneområdet behandlades i utredningsarbetet. De områden 

som inte har definierats som område I eller II är byggda kulturmiljöhelheter 

som inte är särskilt känsliga för ändringar. 

På kartframställningen är område III ett utredningsområde som blir utanför 

områdena I och II. 

Resultaten från utredningsarbetet framställs i en skriftlig rapport (Microsoft 

Word 2000) med kartor och fotografier. Fotografierna (jpg-format) och det 

geografiska materialet (MapInfo-format) inklusive användningsrätt har överlämnats 

på en CD till beställaren. Selvitystyö Ahola har upphovsrätten. 

Definitionen av särdragen i utredningsområdets byggda kulturmiljö och bedömningen 

av nuläget baserar sig på uppgifter om områdets historiska utveckling, 

näringsstruktur, byggnadssätt och markanvändning. Frågor och 

objekt som var grundläggande i arbetsplanen för granskning och bedömning 

av utredningsområdets nuläge har understreckats i beskrivningen. 

Bybosättningens och markanvändningens utveckling i Pellinge och på Sundön 

framgår tydligt vid en jämförelse av historiska kartor. På temakartorna 

1-7/2 presenteras bosättningens och det öppna landskapets (åkrar och ängar) 

skeden från tre tidsperioder. Kartorna som användes som källor nämndes 

i kap. 3.1. 

Under korstågen (1025-1300) anlände svenska nybyggare till Nylands kusttrakter, 

som i början av senaste årtusende huvudsakligen hade blivit tavastlänningarnas 

jaktmarker. Nybyggarna slog sig ner på området under fredliga 

omständigheter, eftersom där inte fanns någon fast ursprungsbefolkning. 

Det karga skärgårdsområdet Pellinge koloniserades senare än de bördigare 

kusttrakterna. I och med yrkeslotssystemet, som kronan inledde på 1500talet, 

blev skärgårdsbosättningen permanent. En bonde fick mot skyldigheten 

att sköta lotsning enligt systemet ett kronohemman att bebo och odla 

samt befriades från de statliga skyldigheterna. 1 

Namnet Sundö enstaka hemman förekommer första gången år 1542 i historiska 

källor. Hemmanet var ursprungligen ett landbondehemman under en 

kungsgård, d.v.s. en lägenhet som odlades av en arrendator. Sundö blev år 

1605 enligt villkoren i Norrköpingsbeslutet ett frälsehemman för ståthållaren 

Jöns Persson Ruuth som åtnjöt skattefrihet, och efter honom för släkten


146-C9498 

31.5.2008 

Berndes, som också hade förläningsjord i Pellinge. Sundö återbördades till 

kronan i samband med den stora reduktionen i slutet av 1680-talet. Förläningen 

i Pellinge drogs samtidigt in och lägenheterna blev kronohemman. 

Sundö har sedan år 1759 varit en arvgård, d.v.s. ett skattehemman som 

ägs av en bonde. 2 

Pellinge förekommer första gången som ett ortnamn år 1431. Enligt byförteckningen 

från 1560-talet fanns det sammanlagt 13 gårdar i Pellinge. Kartan 

från år 1651 ger en uppfattning om bebyggelsens lokalisering. På kartan 

har gårdarna i Söderby och Österby koncentrerats till två grupper. Gårdarna 

på Lillpellinge ligger i en grupp. 3 På Sockenkartan från år 1875 kallas den 

norra gårdsgruppen Söderby för ”Westerby”. 

I Söderby ansluter för skärgårdsförhållanden omfattande odlingsmarker till 

den skyddade bostadsplasten. Gårdarna i byn har långa tider varit arvgårdar. 

Endast Smeds var under 1800-talets senare hälft kronans lotshemman. 

I Österby och på Lillpellinge var situationen en annan - med undantag av 

Mattas i Österby och Gråbondas på Lillpellinge var byns gårdar på 1800talet 

lotshemman. Oberoende av gårdens skattenatur har byarnas samtliga 

stomlägenheter dock i något historiskt skede underhållit lotsar. Inlösning av 

kronohemmanen blev möjligt efter medlet av 1700-talet – de sista inlösningarna 

i Pellinge gjordes på 1870-talet. 4 

Storskiftet, dess kompletterande skiften och nyskiftet samt lindrigare bestämmelser 

om skifte av mark som var i böndernas ägo främjade på 1700- 

talet och 1800-talet att nya lägenheter bildades. Skifte av jord inverkade 

också i stor utsträckning på bystrukturen i vårt land, eftersom gårdarna flyttade 

ut från byarna till de enhetligt sammanställda ägorna. 

Storskiftet gjordes på Storpellinge på 1760-talet genom att första stycka åkrarna 

och ängarna. Skiftet blev färdigt år 1852. I Lillpellinge by inleddes 

storskiftet på 1780-talet. Kompletterat skifte gjordes i Österby och Lillpellinge 

i början av 1900-talet. 

I de karga skärgårdsförhållandena fanns det inget särskilt behov av att flytta 

bosättningen ut från bycentrumet. Där fanns lite odlingsbara marker; gårdarna 

som blev tvungna att flytta slog sig ner nära huvudbyarna. Byggnadernas 

placering och vägarna gör att de gamla bytomterna på Storpellinge 

och Lillpellinge också i dag kan urskiljas. Speciellt i Söderby har ett tätt 

centrum bevarats, men i Österby och Lillpellinge blev byarna glesare i början 

av 1900-talet. Byggnadssättet som på den tiden ändrade och byggandet 

av huvudbyggnader enligt nya modeller har för sin del påverkat utvecklingen 

av anblicken gällande byarnas byggda miljö. 

De äldsta enstaka hemmanen var fiskartorp, där övervakning av skogsområden 

eller av fisket också kunde höra till torparens uppgifter. Fiskartorpen 

på Bastö (Bastuö) och Herrskär, som Jackarby gård äger, är exempel på det 

senare. På 1800-talets senare hälft bildades nya torp och backstugor nära 

byarna vid stranden till skyddade fjärdar och i glesare bebyggelse vid stränderna 

på huvudöarna, på små holmar nära skyddade hamnar och farleder, 

exempelvis i Bastuhamn, Kungshamn, på Lökön och Tullandet. Storskiftet, 

som klarlade markägoförhållandena, inverkade på bosättningens utbredning 

och exempelvis byhörnet i Bastuhamn fick fast bosättning efter skiftet av 

skogsmarker i Söderby år 1850. 5 Torparna och backstugusittarna fick sin utkomst 

som fiskare, lotsar, snickare, båtbyggare, skeppare och sjömän samt 

som statare och hantverkare – torpens små och splittrade odlingar räckte 

inte till för att ge uppehälle.


146-C9498 

31.5.2008 

4.1.2 Fångst och jordbruk 

I och med torparlagen och kolonisationslagen bildades i början av 1900-talet 

104 nya självständiga lägenheter/bostadstomter i Pellinge. Lagen som tillät 

självständiga fiskartorp stiftades år 1924, men ännu på 1930-talet fanns det 

fiskartorp på Storpellinge, exempelvis Båtviken och Edisviken. 6 

Fiske har varit en viktig utkomstkälla i området. Fjällfisk och strömming fiskades 

med not. Torkad fisk var en naturprodukt som också kronan ville ha. 

På 1800-talet hade varje by flera notlag och strömmingsfiskets betydelse 

framgick också av antalet notdragsställen – i Pellinge fanns 142 strömmingsfångstställen. 

Vinternotfiske förekom sällan. Strömmingsfiske med nät 

undanträngde notfisket i början av 1900-talet. Ryssjefisket, som inleddes på 

1800-talet, fortsatte livlig också på 1900-talet. Innan det fanns motorbåtar 

var notlagen långa tider till havs. På natten sov man i båtarna eller på kobbar. 

Fiskebastur som var avsedda för tillfälliga övernattningar har inte bevarats 

i Pellinge. 

Bönderna i skärgården, deras husfolk och torparna var fiskare. Totalt sett 

har det funnits rätt så få egentliga yrkesfiskare i Borgå skärgård, i slutet av 

1800-talet några tiotal och efter de senaste krigen närmast i Pellinge, Tirmo 

och på Emsalö. I Pellinge bildades inga separata fiskesamhällen. I början av 

1900-talet grundade fiskarna föreningen Pellinge Fiskargille. Konsortiet som 

grundades år 1959 fick senare namnet Pellinge Fiskandelslag. Andelslagets 

lastbrygga och lager byggdes i Tirmo. 7 

De odlingsbara ler- och mjälmarkerna ligger koncentrerat kring Söderby och 

Österby samt på Ölandets centrala delar. Mindre arealer med lermark finns 

också i Lillpellinge by och på Sundön. De små åker- och ängsarealerna bevarades 

från medeltiden ända till 1700-talet nästan oförändrade. På grund 

av små åkerarealer var husdjuren länge en viktig del av utkomsten. Efter 

utgången av 1800-talet togs nya åkrar i odlingsbruk. Största delen av dem 

var f.d. ängar. De svåra odlingsförhållandena inverkade på att byarnas täta 

struktur bevarades. I dag är åkerarealen mindre än på 1930-talet. 8 

I en bäck när Kungshamn i Pellinge fanns på 1800-talet en vattenkvarn. I 

början av 1900-talet fanns rester av kvarnen kvar. På 1840-talet restes i 

Österby en väderkvarn, som hade flyttats från Vessölandet. Professor Gunnar 

Landtman ägde år 1925 kvarnen som var inredd till ett hembygdsmuseum. 

En väderkvarn som restes i Söderby på 1860-talet togs liksom kvarnen 

i Österby ur bruk i slutet av 1800-talet. Väderkvarnen har sedermera flyttats 

till en villatomt på Aparnäs udde, där kvarnbyggnaden som saknar vingar 

syns från havet. I början av 1900-talet fanns en verksam ångkvarn på Sundön. 

9


146-C9498 

31.5.2008 

4.2 Sjöfart 

4.2.1 Bondesegling 

4.2.2 Tullväsende 

4.2.3 Sjöbevakning 

4.2.4 Krigens inverkan 

Bild 1. Ankomst västerifrån till Pellingesund. Sundön till vänster, till höger Pellingesund, lotsvakten 

samt bosättning på Tullandet och Lillpellinge. De ursprungliga teckningarna är från publikationen 

Suomenlahden albumi, Keuruu 1999. Landskapslitografierna har gjorts på 1860 talet 

för ryska flottans tjänstebruk. 

Trots att sjöfart och handel länge var stadens borgares rättigheter förekom 

det bondeseglingar i hela Nyland. Seglingarna på medeltiden och 1600-talet 

gjordes huvudsakligen till Tallinn. Fångst och jordbruk gav dock vid sidan av 

sjöfarten den huvudsakliga utkomsten, sjöfarten gav extra inkomster. 

I slutet av medeltiden kom bondehandelsmännen vanligen från skärgårdsbyarna, 

exempelvis från Pellinge, där den vida skärgården gjorde det nödvändigt 

att färdas med båt, vilket tog fram skickliga sjöfarare. Enligt en anteckning 

från år 1683 hade nästan alla bönder på Storpellinge fraktbåtar 

som användes för seglingar till Estland och Livland, där man sålde fisk och 

köpte spannmål. 10 Bondeseglingarna hade en lugnare period på 1700-talet 

men affärsverksamheten blev igen livligare efter 1800-talets första hälft. 

Pellinge blev i början av 1900-talet ett centrum för små fraktbåtar, skutor; 

skutorna fraktade sand, bl.a. till byggnadsarbetena på Sveaborg. Senare 

flyttades centrumet för fraktseglingar till Vålax. 11 

Den stora sjötullen, som grundades för reglering av utrikeshandeln och som 

statens inkomstkälla, organiserades på 1600-talet under svenska tiden. Under 

samma sekel tävlade Borgå och Helsingfors kontinuerligt om handeln, 

men till en början hade endast Helsingfors tulluppbördsrättigheter. Senast 

på 1660-talet grundades Borgånejdens egen tullstation på Nötö (Tullandet) i 

Pellingesund. Tullstationen drogs in år 1812, när Borgå fick en egen tullkammare 

och efter medlet av 1800-talet överläts tullens tomt för privat bruk. 

12 

Ett militärt anordnat sjöbevakningsväsende grundades år 1930 i Finland. 

Pellinge sjöbevakningsstation, som hörde till Finska vikens sjöbevakningsdistrikt, 

grundades strax i början av 1930-talet. Stationen låg först på Lillpellinge 

i inre skärgården och flyttades därifrån år 1944 till Glosholmen vid 

gränsen mellan yttre skärgården och havszonen. Sjöbevakningsväsendets 

uppgift var att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten vid sjögränserna 

samt att tillsammans med tullväsendet sköta tullövervakningen. 

Dess första uppgift var att bekämpa den ökade smugglingen av alkoholdrycker, 

som en följd av förbudslagen (1907-1932). År 1944 anslöts hela 

sjöbevakningsväsendet till en del av Gränsbevakningen, som är underställd 

inrikesministeriet. 13 

Kusttrakterna i Borgå led på grund av sitt läge vid den betydande inre farleden 

förstörelse under krigen mellan Ryssland och Sverige. I Pellingetrakten 

känner man inte till några fasta konstruktioner eller spår av de äldsta striderna. 

Det är möjligt att ugnarna av sten, ryssugnarna, är tecken på att


146-C9498 

31.5.2008 

ryssarna vistats nära den strategiska farleden under stora ofredens år 

(1714–1721). 

På holmarna utkämpades i februari 1918 det s.k. Pellinge slaget. De vita 

hade dragit sig tillbaka från Borgå till skärgården och intagit försvarsställningar 

i Pellinge. Den 11 februari anföll de röda Pellinge och skottlossningar 

pågick över Tullsundet en dal. 

Under de senaste krigen utkämpades inga stora sjöstrider på Finska viken. 

Kustfästningar hade byggts varierande i Borgå skärgård och manskap samt 

skytteställningar hade placerats bl.a. på Glosholmen i Pellinge. Glosholmens 

fyr sprängdes år 1940, i slutet av vinterkriget. 14 

4.3 Handel och annan företagsverksamhet 

4.3.1 Butiker och affärsverk 

4.3.2 Övrig affärsverksamhet 

Lanthandeln blev i och med den nya näringslagen fri från alla begränsningar 

år 1868. Även några efter detta måste tillstånd ansökas för att grunda en 

butik på landsbygden, men från och med år 1879 räckte det enbart till med 

en näringsanmälan. Redan år 1877 ansökte handelskontoristen August Edvard 

Forsten om tillstånd att grunda en butik på Sundön. Den första butiken 

i Pellinge, som fungerade på andelslagsbasis, var Borgå Handelslags filial, 

som verkade åren 1918-1920 i en gammal butikslokal. Pellingeborna grundade 

ett eget handelslag för en ny butik. Pellinge handelslag inledde verksamheten 

år 1921 i en ny butikslokal som byggdes invid ångbåtsbryggan på 

Tullandet. Handelslaget öppnade år 1935 en filial i Söderby och i slutet av 

1940-talet en filial i Österby. År 1961 flyttades handelslaget huvudbutik från 

Tullandet till Tirmo och år 1968 övergick Pellinge handelslag i Handelslaget 

OSLA:s ägo. År 1983 hade alla andelsaffärer i Pellinge upphört. I Söderby i 

Pellinge finns fortfarande en privat butik som håller öppet året runt. 15 

Pellinge andelskassa grundades år 1916 på Storpellinge som den första 

penninginrättning på andelslagsbasis i Borgå landskommun. År 1928 verkade 

kassan inom hela Pellinge. Pellinge Andelskassa fusionerade år 1964 med 

Borgå Svenska Andelskassa. Bankservicen upphörde i Pellinge år 1993. 16 

Pellingeborna byggde redan på 1800-talet båtar i försäljningssyfte. Den 

mest betydande båtbyggerikoncentrationen expanderade dock på Kråkö 

utanför Pellinge. ”Pellingebåten” är känd som en snabb och sjöduglig träfiskebåt, 

vars karaktäristiska drag är en bred för och en list vid vattenlinjen på 

skrovet. 

Båtbyggeriet i Pellingen utvecklades i början av 1900-talet till en betydande 

näring. De mest kända båtbyggarna var då pellingeborna Fredrik Andersson 

(Marsund), Julius Tillman och Fredrik Weckman. Längre in på 1900-talet 

verkade ca ett halvt dussin båtbyggerier i Pellinge, och även i dag finns det 

pellingeföretag inom branschen. Stora verkstadsbyggnader med brädväggar, 

alldeles invid strandlinjen bl.a. i Marsund, på Ednäsudden och i Strömsundet 

är i strandlandskapet tecken på att näringsverksamhet har idkats. 

De första små sågarna i Pellinge grundades på 1840-1850-talen. Stenhuggeri 

förekom på 1800-talet i nästan alla Borgånejdens byar. Sten behövdes 

för eget behov, t.ex. för byggnadernas grunder och för brokistor. Verksam-


146-C9498 

31.5.2008 

4.3.3 Turism 

4.4 Trafikförbindelser 

4.4.1 Farleder 

heten i Pellingen blev i slutet av 1800-talet delvis med utsocknes arbetskraft 

kommersiell. Svart sten (gnejs) bröts på 1890-talet i Aparnäs och på Glosholmen 

på Storpellinge. På den senare platsen upptogs stenbrytningen ännu 

på 1930-talet. Under samma decennium höggs i någon mån sten också på 

Korsberget och Lökön på Lillpellinge. I dag har vegetationen tagit över på 

stenbrotten, men spår av brytningen syns på bergen samt i form av stenhögar 

och rester av konstruktioner som har använts för att flytta stenarna. 17 

Redan på 1880-talet kom det sommargäster till Pellinge. Ända in på 1930 

talet var det vanligt att husvärdsfolket sommartid flyttade ut till bastukammaren 

och bostadshuset hyrdes till sommargäster. Inkvarteringen av sommargäster 

hade varit en viktig extrainkomstkälla, men denna praxis tilltalade 

inte längre skärgårdsborna när den allmänna levnadsstandarden förbättrades. 

På Lillpellinge har det också funnits några pensionat. Lotsen Hjalmar 

Karlsson inrättade det första år 1926 på Nyvik lägenhet på Lökön, vid Pellingesunds 

strand. Verksamheten blev kortvarig. Soltorps pensionat och 

kurscentrum på Lillpelling verkade på 1930- och 1940-talen. Pensionatsbyggnaderna, 

som har bevarats till dessa dagar, är anspråkslösa småhus 

med veranda. 

Fram till de senaste krigen var det sällsynt att parceller och holmar såldes 

till villatomter. De första villorna byggdes på arrendetomter, såsom på 

gårdsområden vid gamla torp, exempelvis Kungshamn och Långön. Minskad 

arrendeverksamhet förde med sig tomthandel. Byggande av sommarstugor 

blev livligare efter 1930-talet, men den mest betydande byggnadsperioden 

inföll på 1950- och 1960-talen, då stugor byggdes överallt i Pellinge, framförallt 

på Herrskär, Bastö, Hasselön och södra Storpellinge. Sommarstugorna 

har därefter i jämn takt ökat. 18 

De äldsta seglingsfarlederna i Finska viken sträcker sig nära kusten. I Pellingevattnen 

fanns en sedan urminnestider använd farled som sträcker sig 

norr om Herrskär, genom Pellingesund och över Äggskärsfjärden. När fartygen 

blev sjödugligare på öppet hav flyttades frakttrafikens tyngdpunkt till de 

yttre farlederna. Den första fyren i Borgå skärgård byggdes år 1832 på 

Glosholmen för att vägleda fartygen i den yttre farleden vid Borgå. Fyrens 

plats konstaterades rätt så snart vara fel och en ny fyr placerades år 1862 

på Onas i Söderskärs skärgård. Takkonstruktionerna på Glosholmens fyr 

byggdes om och fyren ändrades till en känningsfyr. 

De svårseglade och farliga Pellingevattnen och å andra sidan skärgårdens 

betydelse som en skyddad ankarplats torde också tala om varför ortnamnet 

förekommer på många 1500- och 1600-talskartor. Kungshamn på Storpellinges 

södra strand är en av de mest kända historiska skyddshamnarna. Det 

äldre, fullständiga namnet har enligt traditionen varit ”Kung Karls hamn”. 

Vikarna längs den inre farleden vid holmens norr strand är också kända som 

gamla skyddshamnar. De mest betydande hamnarna med hänsyn till sjöfarten 

i Borgånejden ligger utanför Pellinge, den viktigaste i Haikofjärden. 

Kung Gustav Vasa gav år 1527 den första bestämmelsen om utmärkning av 

grynnor i farlederna. Vid utmärkning av farlederna användes allt från medel-


146-C9498 

31.5.2008 

4.4.2 Lotsning 

tiden till 1800-talets senare hälft obelysta sjömärken, såsom stenkummel 

och torn av trä eller stenar, d.v.s. båkar eller stavkonstruktioner. Som kursgivare 

användes dessutom andra fasta konstruktioner som syns från havet, 

såsom kyrktorn eller t.ex. höga träd. Ljusfyrar från medeltiden känner man 

inte till i Finland alls. Lotsarna byggde sjömärkena av sten eller trä. I slutet 

av 1800-talet började man använda optiska fyrar av trä eller gjutjärn. Särskilda 

fyrvaktare skötte underhållet. Den mest allmänna optiska fyrmodellen 

var ett åttkantigt gjutjärnshus som härstammar från början av 1900-talet. 

Den tidigare runda husmodellen är däremot ytterst sällsynt. Staten avstod i 

början av 1900-talet från att bygga stenkummel, när antalet optiska fyrar 

småningom ökade. I medlet av 1900-talet började automatiska sjömärken 

och kasunfyrar användas. Bra exempel på stenkummel närmast från 1800talets 

senare hälft har bevarats längs Finlands kust. 19 

Skärgårdsområdets bönder och fiskare skötte i början lotsningen som binäring. 

Lotsarnas arbetsuppgifter och ansvar hade redan bestämts i kung Magnus 

Erikssons stadslag från 1350-talet, men lotsningen började först under 

Gustav Vasas tid, på 1500-talet, utvecklas till yrkesverksamhet. En bonde 

fick mot skyldigheten att sköta lotsning enligt systemet ett kronohemman 

att bebo och odla samt blev befriad från de statliga skyldigheterna – ett s.k. 

lotshemmansystem uppstod men systemet avskaffades år 1888. Jämsides 

med yrkeslotsarna behövdes det ännu länge lotsar som skötte arbetet som 

bisyssla. 20 

År 1696 utfärdade Karl XI en lotsförordning som anslöt Finland till Sveriges 

rikes övriga lotsorganisation. År 1756 fanns det drygt 40 lotsplatser i Finland. 

När Finland underställdes Rysslands välde år 1809 skedde det inga betydande 

förändringar i lotsverkets verksamhet. Lotsdistrikten blev fler och 

före år 1900 fanns det sammanlagt 133 lotsplatser vid kusten och vid insjöarna. 

Sjöfartsverket grundades år 1917, när Finland blev självständigt. Underhållet 

av farledsutmärkningen, som sedan Gustav Vasas tid belastat lotsarna, 

upphörde år 1981 när lotsningen och farledsunderhållet separerades. 

År 1990, när sjöfartsverkets organisation och distriktsförvaltning förnyades, 

fanns det endast 23 dejourerande lotsstationer kvar. 21 

Det finns uppgifter om Pellingeböndernas lotsverksamhet sedan slutet av 

1570-talet. En stor del av lotsarna som kronan hade avlönat kom från Pellinge. 

Efter att systemet med lotshemman hade avskaffats inlöstes lotshemmanen 

i Pellinge till skattehemman, varvid gårdarnas lotsskyldighet och 

de förmåner som detta hade medfört upphörde. Lotsyrket bevarades. 

Lotsstationen i Pellinge låg länge nära bybosättningen. Inre farledens vaktstuga 

fanns på Getören i Pellingesund, nära tullstationen. Stationsplatsen 

flyttades på 1870-talet västerut till Äggskär. Vid samma tidpunkt indrogs 

lotsarnas vaktplats på Glosholmen vid den yttre farleden. Nya bostadssamhällen 

uppstod inte i anslutning till lotsstationerna i Pellinge. Lotsarna, fiskarna 

och folket på fyrarna bildade visserligen på 1800-talet ett slags litet 

samhälle. De gamla byggnaderna på Glosholmen har försvunnit. 22 

Äggskär ligger på öppna havet och under menfören höll lotsarna vakt på Ednäsudden 

på Storpellinge, dit lotsstationen flyttades år 1938. Där byggdes 

en hög tornlik vaktstuga. Lotsstationen i Pellinge drogs in år 1965, när lotsningen 

koncentrerades till Emsalö. 23


146-C9498 

31.5.2008 

4.4.3 Båttrafik 

4.4.4 Landsvägar 

4.4.5 Post, telefon och telegraf 

Ångbåtstrafiken inleddes år 1938 i Borgå skärgård. Båttrafiken koncentrerades 

till linjen Helsingfors-Borgå-Lovisa. I seklets slut kunde man resa med 

flera ångbåtar till Pellinge, som låg vid huvudrutterna. Ångbåtsbryggor fanns 

på Lillpellinge, Tullandet och i Sandvik på Storpellinge. En liten båtbrygga 

fanns också en tid på Laggarholmen i Österby. 24 

Båtförbindelserna blev reguljära på 1890-talet och de två följande decennierna 

var en blomstringsperiod för båttrafiken. Personbils- och busstrafiken 

samt allt fler motorbåtar försämrade ångbåtstrafikens lönsamhet och trafiken 

upphörde på 1940-talet. Turtrafiken med båtar mellan skärgården och 

städerna fortsatte med motorbåtar ännu i ett drygt decennium, exempelvis 

med Pellinge Trafik Ab:s röda motorbåt Pellinge, som också var byggd i Pellinge. 

I slutet av 1940-talet inleddes en ny typ av turtrafik med båt för att 

underlätta öbornas och det redan stora antalet sommargästers resor till Pellinges 

huvudö. Kommunen understödde trafiken ända fram till år 1983, när 

Pellinge fick landsvägs- och broförbindelser. 

Pellingebornas landsvägsförbindelserna till Borgå stad förbättrades när vägen 

från Tirmo via Ebbo till Stensböle blev färdig år 1863. Vägen började i 

Tirmo, två kilometer från båtstranden. Landsvägens trafikmässiga betydelse 

ökade på 1930-talet och år 1936 förlängdes Tirmovägen ända fram till Sunisundets 

strand. Färjförbindelsen mellan Tirmo och Storpellinge öppnades 

våren 1964. 

De interna landförbindelserna i Pellinge förbättrades betydligt år 1983, när 

en färjförbindelse byggdes över Sunisundet, samt broar och en landsväg 

byggdes över Tullsundet, Backassundet och Strömsundet för att förena 

Sundön, Lillpellinge och Storpellinge. På Storpellinge grundar sig landsvägen 

långt på byvägen mellan Österby och Söderby, som hade grundförbättrats 

åren 1929 och 1950. I början av 1970-talet byggdes skogsbilvägar på Storpellinge, 

bl.a. till Ednäsudden. 25 

I och med landsortspostlinjen, som grundades år 1894, inleddes posttrafiken 

till Pellinge. En posthållplats fanns till en början i Tirmo och på Sundön. 

Pellinge fick en egen poststation år 1936. I dag verkar en ombudsmannapost 

i Pellinge. Pellingeborna hade redan i slutet av 1800-talet ett telefonnät 

till förfogande. En telefonledning hade dragits från Glosholmens bevakningsstation 

till centralen i Borgå och en telefonapparat på Lillpellinge hade 

kopplats till samma ledning. På Sundön fanns också vid denna tid en telefonapparat. 

År 1930 grundades en egen telefoncentral i Pellinge. 26 

Under Krimkriget på 1850-talet byggde ryssarna en optisk telegraflinje längs 

Finlands kustområde. Stationerna placerades på höga berg. På Glosholmen i 

Pellinge har också funnits en telegrafstation, men sannolikt först på 1870talet, 

när en ny telegraflinje byggdes i stället för en tidigare nedlagd linje. 

På stationerna fanns bostadshus för personalen. Telegrafstationernas byggnader 

såldes vid 1800-1900-talsskiftet. 

I Borgå sockenhistoria nämns också vakttornet på Hasselön i Pellinge, som 

ryska sjöstridskrafterna år 1910 byggde till en telegrafstation. Stationen


146-C9498 

31.5.2008 

nedlades under första världskriget. Inga byggnader i anslutning till stationen 

har bevarats. 27 

4.5 Kommunala och kyrkliga tjänster 

4.6 Föreningsverksamhet 

Skoldistriktsindelningen i Borgå landskommun godkändes vid kommunalmötet 

år 1890. Samma år beslöt kommunmötet bygga Pellinge folkskola på 

Tallas marker i Österby. Skolan inledde år 1892 sin verksamhet i det nya 

skolhuset. 

Redan under första åren på 1900-talet blev det aktuellt att inrätta en till 

skola. Lillpellinge folkskola, som var en privat skola, inleddes sin verksamhet 

hösten 1908. Skolan blev år 1913 kommunal och det egna skolhuset på Tullandet 

blev färdigt år 1917. Skolan byggdes enligt ritningar som Kullo gårds 

ägare, arkitekt Carl Frankenhaeuser, hade ritat. Skolorna sammanslogs år 

1962 och troligen ganska strax därefter byggdes en låg flygelbyggnad med 

åstak vid Storpellinge skola. Lillpellinge skola drogs in år 1966. Hösten 1975 

blev Pellinge folkskola grundskolans lågstadieskola. I dag har skolan sammanlagt 

11 elever i klasserna 1-4 samt daghemsverksamhet. 

Speciellt vid menföre var det i skärgården svårt att följa avlidna till deras 

sista vila och man var tvungen att ty sig till tillfälliga gravar. Pellingeborna 

fick en egen begravningsplats i augusti 1934. Pellinge Bönehusförening, som 

grundades året innan, hade samma höst köpt ett markområde för begravningsplatsen 

på en tallskogsbevuxen ås på Ölandet. Ett begravningskapell 

byggdes på begravningsplatsen år 1959. År 1978 byggdes en klockstapel vid 

kapellet. 

På Hagnäs i Pellinge finns en begravningsplats som inte längre används. 

Den antas vara från historisk tid (1700-1800-talet). Begravningsplatsen torde 

ha större anknytning till sjöfarare än till öns fasta befolkning, eftersom 

den ligger nära en gammal betydande farled och en skyddshamn i inre skärgården, 

långt från bybosättningen. 

Pellinge Ungdomsförbund grundades år 1906. Husvärden på Mattas donerade 

en tomt till föreningen och Skärgårdshemmet byggdes år 1914 på tomten. 

Lillpellingeborna grundade år 1909 en egen ungdomsförening (Hembygdens 

Väl i Lillpellinge). Föreningshuset Solhälla byggdes på samfälld 

mark på Tullandet enligt Fredriks Andersson riktningar. Föreningen äger i 

dag också en gammal butiksfastighet och en brygga på Tullandet. 28 

Bägge ungdomsföreningarna verkar fortfarande. I trakten verkar dessutom 

många andra föreningar, såsom Marthaföreningar (stiftade på 1940-talet), 

frivillig brandkår, jaktförening och Pellinge byalag. ”Pellinge Hembygdsförening 

i Helsingfors (PHF) grundades år 1937 av en grupp aktiva sommargäster 

från Helsingfors.


146-C9498 

31.5.2008 

5 Objektbeskrivningar 

5.1 Betydande områdeshelheter på riksnivå (RKY 1993, VAT) 

5.1.1 1 Skärgårdsbosättningen i Pellinge – Söderby och Österby 

I utredningen om betydande byggda kulturmiljöer på riksnivå har Pellinge 

skärgårdsbosättnings särdrag karaktäriserats på allmän nivå. De kulturhistoriska 

värdena som har definierats i utredningen berör Söderbys landskapsmässiga 

och historiska läge vid sundet, bystrukturens täthet och byns gamla 

lotsstugor. I Österby konstateras byns traditioner, den gamla väderkvarnen 

och Hörbergsstugan, d.v.s. skärgårdsmuseet. 

Bild 2: Söderby uppe till höger, Sturjans strand nere till vänster. Sundet har blivit grundare och 

stränderna är i stor utsträckning vassbevuxna. Impressionisten Santeri Salokivi målade många 

tavlor med havs- och skärgårdsmotiv i Pellinge. Han ansåg att Söderby var en av de mest måleriska 

idyllerna i skärgården. 29 Flygfoto Lentokuva Vallas Oy 1998. 

Söderby, som ligger vid det smala och grunda sundets strand, är en skärgårdsby 

där husen har byggts i klungor på hällmark bland lermarker som 

har utnyttjats som ängar och åkrar. De äldsta åkrarna ligger på sluttningarna 

söder och norr om byn. Den stora åkerslätten i nordväst var ängsmark 

innan den bearbetades till åkerjord. De gamla vägarna leder till Söderby bycentrum, 

en ny väg sträcker sig väster om bykullen. Den närmaste båtstranden 

med bryggor och båtskjul ligger 800 meter sydost om byn nedanför 

berget Sturjan. Byn har bosättning och en bybutik året runt. 

Skärgårdsbyns bosättning har koncentrerats till vägkorsningen. Byn har redan 

tidigt expanderat norrut till Ollas och Brandts backar, där bosättningen 

också har kallats Västerby. Trots att lantgårdarna ligger ungefär på sina 

gamla tomter har byn blivit spatialare, eftersom byggnadsvolymen på lägenheterna 

har minskat sedan början av 1900-talet och man har strävat till


146-C9498 

31.5.2008 

att bygga huvudbyggnaderna mera mitt på tomten. Exempelvis huset på 

Nybondas (RNr 10:66)* har på 1910-talet flyttats till sin nuvarande plats, 

längre från vägen. Den intima byvägskänslan har dock bevarats, eftersom 

byggnaderna fortfarande ligger fast i den smala och krokiga vägen. 

* nedan i texten anges registernumret utan förkortningen RNr. 

De flesta små boningarna nära bytomten har försvunnit eller som i fallet 

Stickstens tomt (16:00) byggts om i början av 1900-talet. På udden (Näset) 

som hör till Ölandet, på sundets andra sida, samt på Rejören i söder finns 

det byggnader från 1800- och 1900-talets början, där bosättningen grundar 

sig på 1800-talets backstugubosättning. Vid södra stranden (Marsundet, Sarasudden) 

på Storpellinge, en kilometer från byn, och på de små holmarna 

(Husholmen, Långön och Nätiholmen) finns gammal bosättning med torparbakgrund. 

Byns byggda miljö domineras av lantgårdarnas långa hus med åstak från 

början av 1900-talet på tomterna Vävars (10:58), Nybondas och Smeds 

(9:12) samt på tomten Nedra Brandts (11:123) på Brandts backe. En ny 

byggnad har byggts på samma sätt genom att förlänga en gammal gårdsbyggnad. 

På Öfra-Gråns (6:194) samt på Solkulla (11:48) skiljer sig byggnaderna 

med brutet tak från de övriga byggnaderna. I stället för Hörbergsstugan, 

som har flyttats från byns centrum till museet, har ett rektangulärt 

1960-tals trähus med åstak byggts. I utkanten av byn har byggts två tegelhus, 

typiska för 1960-talet. 

Bild 3: Odlings- och beteslandskap i Söderby. Bild 4: Rejören utanför Sturjans småbåtshamn. 

Bild 5: Byvägen kantad av ekonomibyggnader. Bild 6: Butiksbacken. Mitt på bägge bilderna 

syns en radbod med loft, vilket är typisk för området. Vid butiken finns en byggnad av cementtegel.


146-C9498 

31.5.2008 

Bild 7: Vävars bondgård från 1910-talet 30 . Bild 8: Byggnader på Brandts backe. 

Bybosättningen i Österby är koncentrerad till två kullar. Under 1900talets 

första decennium fick byarna på åsen en spatiösare struktur. Bosättningen 

på Yrjasbacken finns fortfarande inom ett litet område. Mellan de två 

husgrupperna ligger ett litet åker-ängsområde – de övriga sluttningsåkrarna 

är gräsmark, impediment eller skogsmark. Byområdet har också beskogats 

på åsen i byns östra del. 

Bild 9: Bosättningen på Yrjasbacken till vänster på bilden. På den lilla vikens norra strand finns 

en radby. På den södra sidan av viken, som har blivit grundare, ligger Ölandets åkrar. Flygfoto 

Lentokuva Vallas Oy 1998. 

De äldre delarna av småhuskoncentrationen i den grunda vikens omgivning 

baserar sig på backstugor och torp från 1800-talet. Området kompletterades 

redan vid 1910-20-talsskiftet med villor. Vid samma tidpunkt byggdes stora 

huvudbyggnader på lägenheterna, som representerade ett nytt byggsätt - 

och självständigheten som kolonisationslagarna möjliggjorde ökade renoveringen 

och nybyggnaden också på små parceller.


146-C9498 

31.5.2008 

Ungefär vid 1800- och 1900-talsskiftet byggdes ett föreningshus och en 

skolbyggnad i byn. Som ett resultat av samfundets aktivitet har byn också 

en egen begravningsplats med ett kapell samt ett hembygdsmuseum. År 

1935 blev bron över sundet till Ölandet färdig. Den f.d. butiken nära bryggan 

har byggts om till bostadshus. 31 

Träbyggnaderna från början av 1900-talet karaktäriserar byns byggda miljö, 

där huvudbyggnaden på Stormattas (12:78), som byggdes år 1910, utgör 

ett bra exempel. Tillmans höga butiksbyggnad med sadeltak (7:17) färdigställdes 

år 1926. Byggnaden som renoverades genom att utvidga och höja 

en låg stugbyggnad från 1850-talet berättar också om byggnadssättet under 

denna tidsperiod. Nedanför skolan finns några låga stugor med åstak. Stugorna 

härstammar från 1800-talet. Kring sundet finns småhus, en del med 

sadeltak, en del med åstak, och vid stranden nedanför dem traditionella bastu- 

och uthusbyggnader. Det gamla bostadsbeståndet har utvidgats eller 

höjts utan att i större utsträckning ändra på den allmänna anblicken. I byn 

finns också några småhus med träkonstruktion från 1900-talets senare 

hälft. En bro, som harmonierar med miljön, sträcker sig över sundet till 

Ölandet. 32 . Borgå finska församlings kurscentrum söder om begravningsplatsen 

är en modern tegelbyggnad. 

Bild 10: En husgrupp längs åsen i Österby har bevarats som en landskapsmässigt imponerande 

miljöfaktor. Från vänster: Stormattas (12:85), Sandkulla (12:74) och Reimars (7:44). Bostadshus 

från tiden med det s.k. lotshemmansystemet har inte bevarats. De stora huvudbyggnaderna 

med tvärfasader härstammar från 1900-talets början, då alla lotshemman redan hade inlösts 

till självständiga lägenheter. 

Bild 11: Reimars hus och Tillmans butiksbyggnad vid Österbyvägen. 

Bild 12: På Granbacka tomten (7:3), vid vägen som leder till båtbryggan finns en gammal 

backstuga (byggd omkr. 1885), där det under 1900-talets två första decennier fanns en butiksbod. 

Den ljusa villan är från början av 1920-talet. På granntomten ligger Tavastbo (7:7), som 

år 1917 har byggts till en hyresvilla, samt väderkvarnen i Österby. 

Bild 13: Husen med tvärfasader på Yrjasbacken: Staffas i förgrunden, Yrjas bakom.


146-C9498 

31.5.2008 

Åtgärdsrekommendationer 

A I: Söderby och Österby är värdefulla miljöer av riksintresse. Inom det avgränsade 

området på objektkartan kräver rivning av bostadsbyggnader och allmänna byggnader 

tillstånd (MBL 127 §). 

Den byggda miljön i Söderby, inkl. Ollas och Brandts backar, och i Österby inkl. Yrjasbacken, 

och de gamla bostadsplatserna vid sundet som tangerar bägge bycentrumen 

bör skötas och användas så att de kulturhistoriska särdragen bevaras. Byggandet 

bör till skalan och materialet sammanfogas med den byggda miljön. 

I byggnads- och rivningsloven bör åtgärdens lämplighet till den byggda miljöns historiska 

utveckling bedömas. Den lokala specifika karaktären baserar sig på de 

gamla bytomternas täta byggnadssätt (åskrön/backsluttning) som följer terrängen 

och/eller byvägen, samt den övriga bosättningen från 1900-talets början med större 

huvudbyggnader. Byggandet vid sundets stränder som tangerar byarna är småskaligt. 

Beskogning som stänger vyerna i byn eller mot fjärrlandskapen skall beaktas i bymiljön. 

Bland annat har Österby åsen tidigare varit längre västerut mera öppen och 

väderkvarnen har varit en symbol som har synts på långt håll i landskapet. Den 

gamla vägförbindelsen på åsen bör bevaras. 

För att bevara den historiska bostadsstrukturen skall det omfattande enhetliga 

åkerområdet i Söderby skyddas mot byggande, likaså 

1) strandåkern i Söderby 

2) ett åkerområde och ett beskogat område mellan Österby åsen och byggnadskoncentrationen 

på Yrjasbacken 

Motiveringar 

De särskilda målen i de riksomfattande målen för områdesanvändningen förpliktar 

att områdesobjekt som framlagts i RKY-1993 och AM-1993 skall beaktas i markanvändningsplaneringen 

(MBL 32 §). På värdefulla områden av riksintresse skall områdesanvändningen 

anpassas till områdenas historiska utveckling. 

Den gamla bybosättningen i Pellinge ansluter genom sin lotshemmanhistoria till 

Finska vikens Sjöfartshistoria. Söderby är traktens äldsta bosättning och skiljer sig 

på grund av jordbrukslandskapet och bybosättningen i gruppbyar från de övriga byarna 

i Pellinge. Kulturmiljöns styrka i Österby är områdets bemästrade mångsidighet 

som bildas av två täta byggnadsgrupper och byggnadstyper från 1800-talets slut 

och 1900-talets början, och som beskriver livet i skärgårdsbyn: lantgårdar, backstugor 

och villor, skolan och föreningshuset. 

Växlingarna mellan öppna och slutna landskap i byns olika delar, samt vyerna från 

bosättningen över vattendraget och tvärtom, är bylandskapets rikedom i bägge byarna. 

Obebyggda områdena mellan byarnas byggnadskoncentrationer (Söderby- 

Ollas/Brandts backar; Yrjasbacka åsen) är betydelsefulla med tanke på att bevara 

byarnas historiska struktur och för landskapets estetik.


146-C9498 

31.5.2008 

BYGGNADSOBJEKT 

1.1 Hyttkvarnen, flyttad till platsen på 1840-talet, byggnad P/en del av VAT-området. 

Bild 14 

Väderkvarnen i Österby ligger på en ås invid den gamla byvägen. Byggnadsbeståndet 

på kvarnbacken har förnyats på 1910- och 20-talen, då en 

villa med brutet tak byggdes där (Tavastbo 7:7) och två bodar flyttades till 

området, som en del av friluftsmuseet som professor Gunnar Landtman inrättade. 

Kvarnen har inte numera vingar. Byggnadens nedre rum är byggd 

av timmer. Väderkvarnens övre del, med kvarnens transmission, har brädväggar. 

Byggnaden står på åsens högsta punkt, men syns nätt och jämt 

bakom tallskogen. 


R I: Byggnaden bör bevaras och dess ställning som en synlig faktor i den byggda 

miljön bör bevaras/förbättras. Objektet bör skötas och användas så att dess kulturhistoriska 

värde bevaras. 

Motiveringar 

Byggnadens användningshistoria och byggnadens läge är betydelsefulla för kulturmiljön 

i Österby. Kvarnen representerar typen hyttkvarn, som mera sällan användes 

i skärgården. 

1.2 Begravningsplatsen och kapellet, grundade 1937, helhet P/en del av VAT-området. 

Bild 15 

Pellinge begravningsplats (7:25) är belägen på Ölandet på en talldominerad 

ås nära Österby. Från Laggarsholmvägen tar en kort sidoväg av till begravningsplatsen. 

Några välbevarade småhus och ett hembygdsmuseum från


146-C9498 

31.5.2008 

1900-talet står intill varandra vid vägen. Ett plank med lodräta brädor omger 

begravningsplatsen. I områdets nordöstra hörn finns en port till en stig 

som leder ner till bryggan vid stranden, där det också finns några strandskjul 

som hör till museet. 

Gravplatserna på gravgården som grundades år 1934, har sandytor och den 

övriga omgivningen består av moss-risbestånd som är typiska för åsterräng. 

Där finns inga områden mes gräsytor. 

Byggnadslösningarna är typiska för byggnadstidpunkten. Begravningskapellet, 

som byggdes år 1959, har rappade väggar, brant åstak med långa taksidor 

samt trappor av skifferplattor. Den rätlinjiga klockstapeln, som byggdes 

år 1978, har enhetlig brädfodring och målad med grön lasyrfärg. 


Begravningsplatsområdet bör skötas och användas så att dess kulturhistoriska drag 

bevaras: trästaketet, skogsmark med sandgångar, sandgravar med kantsten, en 

obebyggd skyddszon mot bosättningen och en förbindelse mellan begravningsplatsen 

och båtbryggan. 

Motiveringar 

Bybegravningsplatser är i Finland en rätt fåtalig grupp, där olika uppkomsthistorier 

har tagit fram särpräglade kyrkliga mikromiljöer med hänsyn till arkitekturen och 

landskapet. Kapellet i Pellinge är den nyaste av de fem bykapellen som byggdes i 

Borgå landskommun. 

1.3 Hörbergsgården, hembygdsmuseum, inrättat år 1963, helhet P/en del av VAT-området 

Bilderna 16-17 

Hörbergsgården i Pellinge, ett hembygdsmuseum (7:138), är beläget på 

Ölandet nära begravningsplatsen. På sluttningen finns småhus från början 

av 1900-talet. 

Pellinge Hembygdsförening i Helsingfors började inrätta hembygdsmuseet i 

Pellingen år 1960 när föreningen köpte Hörbergsstugan i Söderby. Byggnaden 

har en dagligstuga, två kamrar och en genomgångsförstuga. Stugan 

flyttades till föreningens tomt år 1963. Stugan med den donerade inredningen 

öppnades i juli 1972. Hembygdsmuseets byggnader är från 1800talet. 

Förutom Hörbergsstugan finns det på gårdsområdet Mari Sjöbergs 

stuga från Söderby, lotsen Nordströms bod, Forsströms smedja från Rabbas 

samt en lada och ett stall. 

En gammal strandbod som har byggts av timmer från ett skeppsvrak hör 

också till hembygdsmuseets byggnader. Boden ligger invid Ölandets bro. Vid


146-C9498 

31.5.2008 

boden finns ett ankare från briggen Lea, som förliste år 1889 utanför Pellinge. 


I planen bör området reserveras för allmänna byggnader. 

Motiveringar 

Hörbergsgården i Pellinge har inrättats på 1960-talet med byggnader som har flyttats 

till platsen. Museiområdet ligger på en inlandstomt. 

1.4 Pellinge skola, togs ibruk år 1892, byggnad P/en del av VAT-området 

Bild 18 

Pellinges första och äldsta skolbyggnad (7:1) ligger i den östra ändan av en 

byväg (Österbyvägen) som har smalnats av till en stig. Skolan ligger nära 

den f.d. båtbryggan. Förutom skolbyggnaden av trä, som har utvidgats år 

1928, finns på skoltomten en brädfodrad gårdsbyggnad samt en tillbyggnad 

som har byggts på 1960-talet enligt typritningar. 33 Skolbyggnadens exteriör 

har ändrats. Fönstrens rutindelning är enklare än den ursprungliga, huvudfarstukvisten 

har byggts lägre och den lodräta frontpanelen har ersatts med 

vågrät panel som är förenlig med väggens övre del. 


R II: Byggnaden bör skötas och användas så att dess kännetecknande exteriör 

bevaras (helhetsgestaltningen, stenfoten). Gjorda ändringar kan återställas (fönsterformen, 

fasadpanelen). 

Byggnaden ligger inom ett avgränsat område på objektkartan, där tillstånd bör 

krävas för rivning av bostadsbyggnader och allmänna byggnader (MBL 127 §). 

Motiveringar 

Folkskolebyggnaderna är allmänt betydande byggnader för byarnas identitet. Folkskolebyggnaden 

i Pellinge har inte någon speciell betydelse med hänsyn till arkitekturen.


146-C9498 

31.5.2008 

1.5 Skärgårdshemmet, byggt år 1914, byggnad P/en del av VAT-området 

Bild 19 

Pellinge Ungdomsförbunds samlingslokal (12:6) ligger vid landsvägen på ett 

berg. Byggnaden ansluter p.g.a. sitt läge till bybosättningen vid Österbyvägen. 

Den rektangulära byggnadens ytterväggar har lodrät brädfodring med täckribbor, 

vattentaket är av fogad plåt, fönstrens övre del har jugend rutindelning 

och det övre foderbrädet, som har dekorerats med knappar, skyddas 

av en konsolstödd skråbräda. Vid byggnadens norra gavel finns en liten tillbyggnad. 


R II: Byggnadens ställning som en synlig del av den byggda miljön bör bevaras. Objektet 

bör skötas och användas så att särdragen i dess byggnadshistoriska exteriör 

bevaras (brädfodringen, stenfoten, fönsterformen). 

Motiveringar 

Byggnadens användningshistoria och dess läge har betydelse för kulturmiljön i Österby. 

Byggnadens form och utsmyckning representerar en typ av föreningshus enligt 

allmogebyggande. 

5.2 Övriga betydande objekt på riksnivå 

5.2.1 2 Helheten Glosholmen, Äggskär och Edisudd 

I anslutning till Museiverkets inventering av sjöfartsväsendet (MYRSKYprojektet) 

har fyrens ruin på Glosholmen och Äggskärs lotsstation klassificerats 

som betydande objekt på riksnivå i anslutning till nationell sjöfart. Fyrens 

ruin har dessutom klassificerats som fornlämning från historisk tid. 

Glosholmen ligger söder om Pellinge, vid den yttre farleden. Den fjärde i 

ordningen finska optiska fyrar verkade åren 1835-1863 34 på holmen. Tornet 

som har ändrats till en känningsfyr sprängdes år 1940. Under fortsättningskriget 

inrättades ett eldledningstorn på ruinen. Av det gamla fyrtornet (A 

15) återstår en fyrkantig bas av granit och några meter av det runda tegeltornet. 

I norr, vid stigen som leder till tornet, syns lämningar av husgrunder. 

Grunden närmast tornet har eventuellt tillhört ett bostadshus som 

byggdes för fyrens personal.


146-C9498 

31.5.2008 

Bild 20: Glosholmens västra strand. Bild 21: Sjöbevakningsstationens lyftkran och torn. 

I samband med inventeringen av fyrar år 2003 lokaliserades också grunden 

till lotsvaktstugan som fanns på Glosholmen vid den yttre farleden. Vaktplatsen 

drogs in år 1878. Man känner inte till när den inrättades. Stenfoten 

som som finns vid holmens nordvästra strand är rester av en lotsfamiljs hus 

på 1880-talet. Huset revs år 1955. Högre upp på kullen har f en liten fiskeboning 

funnits samt en bostadsbyggnad som ryssarna har byggt. 35 

Bild 22: Grunden till ett torp med parstuguplan på holmens nordvästra strand. 

Bild 23: Fyrens ruin. Sjöfartsstyrelsen lät år 1992 upprätta ändrings- och ombyggnadsplaner 

för Pellinge gamla fyr för att sanera byggnaden till utbildnings- och representationslokaler. 

Sjöbevakningsväsendets permanenta station flyttade från Lillpellinge till 

Glosholmen år 1944. 36 Stationens gamla vaktstuga, som inte längre används, 

är försvarsmaktens f.d. barack som har byggts år 1941 till bostad för 

signal- och proviantlottorna. Stationens nuvarande byggnad som byggdes år 

1962 och sanerades år 1995. Radartornet vid stationens byggnad är av armerad 

betong och byggdes år 1992. Ett gammalt radartorn av trä finns nära 

fyren, på holmens södra ända. På holmen finns bunkrar och kanonfästen 

som har schaktats i berget samt andra militärkonstruktioner som härstammar 

från senaste kriget. Nära en stuga med pulpettak har två ryska stridsflygare 

sina gravplatser. 37 

Ögruppen Äggskär (Nr 2.1) ligger väster om Storpellinge. På den södra 

holmens, Söderholmens, högsta punkt har ett timmerhus bevarats. Huset 

var lotsvaktstuga åren 1878-1935. 

Byggnaden är en byggnadstyp med ett högt utkikstorn, typisk för tidiga 

vaktstugor (Överstyrelsen för allmänna byggnader). Den iståndsatta bygg-


146-C9498 

31.5.2008 

naden har bevarats väl till sitt yttre från slutet av 1800-talet och Borgå 

sportfiskare använder den i dag som depå. Skogen kring vaktstugan har 

vuxit upp och havsutsikten mot väster och sydost är delvis stängd, vilket 

har suddat ut dess historiska funktion och ställning i landskapet. På strandklippan 

på Söderholmens sydspets finns en sektorfyr av metall. 38 

Bild 24: Lotsstugan byggdes sannolikt med en gång till sin nuvarande storlek. Lotsstugans norra 

sida, som består av grovt timmer, har byggts med timmer från Getörens lotsstuga. 39 

I samband med att lotsstationen inrättades byggdes en stenbrygga på holmen. 

Vägen som leder till stranden har på ryskt vis byggts med runda stenar, 

som hämtats från ett närbeläget klapperstensfält. Ett korsformat vattenståndsmärke 

har ristats i en stor sten på stranden och årtalet är 1899. 40 

Ednäsuddens (Edisudd, Eidisudden) röda tornlika byggnad (Nr 2.2) byggdes 

år 1937 till lotsstation. Lotsarna hade redan tidigare använt udden som 

en tillfällig vaktplats. Stationen drogs in år 1965, när lotsningen koncentrerades 

till Emsalö. Sjöfartsverket äger lotsstationen på Ednäsudden. 

Lotsstationen har byggts enligt ritningar som har upprättats som tjänstemannaarbete 

vid Sjöfartsstyrelsens Tekniska byrå år 1936. 41 Den brädfodrade 

byggnaden som har uppförts på betonggrundläggning har bevarats i 

sin 1930-tals exteriör. Lotsbryggan och lagerbyggnaden ligger på stationens 

norra sida. Tallskogen kring den f.d. lotsstationen börjar hindra havsutsikten. 

Bild 25: I den mycket ändamålsenliga byggnaden har vaktstugornas utveckling, som började på 

1800-talet, slutförts – byggnaden har en hög sockel och hög stomme, som slutar där torntaket 

tar vid. Byggnaden sanerades år 1992. 


De bevarade konstruktionerna på Glosholmens fyr och lotsstation är enligt lag om 

fornminnen (295/63) fasta fornlämningar. Vid landskapsvård och i markanvändningsplanering 

bör man se till att objekten bevaras och att deras värde inte äventyras. 

Museiverket bör bes om utlåtande om åtgärder och markanvändningsplaner


146-C9498 

31.5.2008 

som berör objektet. 

Holmen, som är mångsidig med hänsyn till sina historiska och landskapsmässiga 

faktorer, är på grund av omgivningen och markägoförhållandena ett specialplaneringsområde. 

A I: Vid markanvändningsplaneringen kring Äggskärs vaktstuga och Ednäsuddens 

lotsstationer bör man se till att objektets historiska ställning som den mest betydande 

synliga byggnaden i havsmiljön bevaras i sin omgivning. Väg- och bryggkonstruktioner 

som eventuellt har bevarats på Äggskär är viktiga konstruktioner som 

berättar om lotsverksamheten, och som jämsides med hällristningarna bör slås vakt 

om. 

Byggnadsobjekt 

R I: Lotsarnas gamla vaktstuga på Äggskär samt Ednäsuddens lotsstation är kulturhistoriska 

byggnader som skal bevaras intakta. 

Motiveringar 

Byggnader, konstruktioner och andra historiska lämningar på Glosholmen, Äggskär 

och Ednäsudden med anknytning till lotsning och sjöfart ansluter Pellingetrakten till 

en del av Finska vikens sjöfartshistoria. Fyrens ruin är också av speciellt intresse, 

eftersom den f.d. känningsfyren har varit förebild för muminhuset i Tove Janssons 

böcker. 

Vaktstugan med torn på Äggskär och den tornlika stationsbyggnaden på Ednäsudden 

presenterar utvecklingsgången för en byggnadstyp som har tjänat ett ändamål. 

Bild 26 

5.2.2 3 Klovharun 

Klovharun är ett ytterskär på ca 6000-7000 kvadratmeter söder om Pellinge. 

Pellinge byalag äger marken på skäret. Ungefär mitt på ytterskäret finns en 

liten sommarstuga vid en lagun, nedanför ett bergskrön. Byggnaden som 

uppfördes år 1965 var Tove Janssons (1914-2001) och Tuulikki Pietiläs 

(1917-) sommarstuga fram till år 1995, då Jansson och Pietilä donerade 

stugan till Pellinge Hembygdsförening r.f. Föreningen underhåller och hyr ut 

stugan.


146-C9498 

31.5.2008 

Bild 27: Stugans väggar som är av stolpkonstruktion är brädfodrade med lodräta täckribbor. 

Den runda kroppåsens ändor är synliga i gavlarna. Det rätt så flata åstakets täckmaterial har 

förnyats med kopparplåt. Fönstrens trädelar, som är indelade i sex rutor har målats blåa, likaså 

fönsterluckorna. Sockeln är av betong och naturstenar. Under stugan finns en stor källare. Stugans 

bygglovsritningar har ritats på Reima Pietiläs och Raili Paatelas arkitektbyrå. 

Tove Jansson blev redan som barn bekant med Pellinge skärgård. Janssons 

familj var sedan 1920-talet sommarhyresgäster hos Gustafssons i Edisvik. 

Toves första mumininspirerade boning – numera riven – byggdes på Sandskär. 

Tove och Lars Jansson byggde den brädfodrade stugan med åstak på 

Bredskär på 1940-talet. 42 

Bild 28: Slätbergsstränder och stenblock på Stopellinges sydvästra udde. Ednäsudden till höger. 


A I: Klovharu med byggnader är ett kulturhistoriskt objekt. Den nuvarande byggnaden 

och de övriga konstruktionerna på skäret bör bevaras sådana som de var under 

de förra ägarnas, Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs, tid. Kompletteringsutbyggnad 

bör inte tillåtas på skäret.


146-C9498 

31.5.2008 

Motiveringar 

Den anspråkslösa boningen på Klovharu är på internationell nivå förknippad med 

konstnär Tove Janssons litterära produktion och skäret inklusive landskapet förekommer 

såväl i Janssons som i Pietiläs illustrativa produktion. Janssons pellingeanknutna 

skärgårdsmiljö har varit en förebild för Mumindalen. De täta skogarna som är 

typiska för Storpellinges södra delar samt landskapstypen med Finska vikens karga 

och klippiga ytterskär har överförts till muminböckerna. 

5.3 Betydande objekt på landskapsnivå 

En regional kulturmiljöutredning har gjorts för helhetslandskapsplanen för 

Östra Nyland blev färdig år 2007. Pellinge skärgårdsbyområde lämnades 

p.g.a. sitt värde på riksnivå utanför arbetet. Objekt som har tagits upp i förteckningarna 

i kulturmiljöutredningen för Borgå landskommun år 1980 ingick 

inte heller i förbundets utredning. 

I denna utredning har följande objekt med betydelse på landskapsnivå bedömts: 

4 Kulturmiljön i Pellingesunds farled område I, byggnad I 

5 Sundö gårdscentrum område II, byggnad I 

6 Lillpellinge kulturmiljö område I-II 

5.3.1 4 Kulturmiljön i Pellingesunds farled (Tullsundet) 

Bild 29: Pellingesund i förgrunden. Flygfoto Lentokuva Vallas Oy 1998. 

På holmarna längs Pellingesunds farled finns lämningar som berättar om farledens 

betydelse för trafiken: grundkonstruktionerna till lotsstationen på Getören 

som verkade på 1700- och 1800-talen, stenugnar, d.v.s. ryssugnar 

eventuellt från stora ofreden (1714-21) och årtal, initialer och vattenstånd 

från tre sekel har ristats på strandklipporna. Tullandet har fått sitt namn efter 

en tullstation som under ca 150 år verkade på holmen. 

Trakten kring djupområdet mellan Lökön och Sundön kallas Hamnen, d.v.s. 

en skyddshamn. I dess närhet på Tullandets norra strand, på samma plats


146-C9498 

31.5.2008 

som butiksbyggnadens brygga, fanns en båtbrygga. Under ångbåtstiden utvecklades 

Tullandet till ett livligt centrum i Lillpellinge by. Från den tiden har 

ovannämnda andelshandelsbyggnad, föreningshuset och skolan bevarats på 

holmen. 

Holmarna nära farleden har varit en naturlig utvidgningsriktning för Lillpellinge. 

Den täta skärgårdsbosättningens äldsta delar på Tullandet och Lökön 

härstammar från 1800-talet. Endast några få smala och låga stugbyggnader 

finns kvar, exempelvis Alvik (8:68), som visserligen är för tiden typiska. Antalet 

nothus, strandbodar och djurstall i anslutning till näringarna har minskat. 

Bild 30-31: Bosättning på Tullandet och Lökön. Bild 32: Före detta andelshandelns husgavel 

och ångbåtsbrygga. 

På de gamla byggnadsplatserna på holmen, tullstationens tomt (13:141), 

Tullstrand (8:39), Henriksdal (4:15) och Familjehem (13:16), finns det fortfarande 

byggnader som har uppförts i slutet av 1800-talet. De gamla torpen 

och backstugorna har i regel förnyats i början av 1900-talet. Brutet tak, 

m.a.o. sadeltak, har varit ett vanligt sätt att förstora byggnaden och verandorna 

ökade trivseln, vilket var en fördel när bostadshusen sommartid hyrdes 

ut till sommargäster. De första sommarvillorna utgjorde också modellerna 

för ett nytt byggsätt, exempelvis på Sundöns södra strand den s.k. 

Cannelins villan Salamis (1:1) från 1890-talet och Solsidan (1:6) från 1910talet 

samt Strandäng (8:49) på Tullandet, likaså från 1910-talet. Tornet på 

Cannelins villa revs på 1900-talets senare hälft. 

Strandbebyggelsen på Tullandet och Lökön har i och med fritidsbosättningen 

förtätats efter medlet av 1900-talet. Det äldsta byggnadsbeståndets skick 

har ställvis försämrats och när sommarstugor har byggts har det lokala 

byggnadssätten inte alltid beaktats. Landsvägsbron (underfartshöjd 4 m), 

som blev färdig år 1983, har dragits via Getören, vilket naturligtvis har inverkat 

på farledens storlandskap och ledens trafikmässiga användning. Vägen 

sträcker sig vid Tullandet i en bergskärning.


146-C9498 

31.5.2008 

BYGGNADSOBJEKT 

Bild 32: På Tullandet var det vanligt att bostadshusen hyrdes ut till sommargäster och strax efter 

senaste krigen ändrades många gamla skärgårdsstugor helt och hållet till fritidsbostäder, 

bland de första var Fridhem (2:4), Sjöhaga (2:10 på bilden) och Tullstrand (8:39). 43 Bild 33: 

Alvik på Tullandets södra strand. 


A I: De byggda strandlandskapen som gränsar till farleden bör utvecklas genom små 

ändringar. Vid bygg- och rivningslov bör man bedöma åtgärdens lämplighet i den 

byggda miljön, som har uppstått genom den småskaliga, ursprungliga bebyggelsen 

och som är anspråkslös till byggnadssättet, villadragen från början av 1900-talet är 

dock rådande: sadeltak och en och en halv våning, små glasverandor, fönstren indelade 

i rutor, lodrät brädfodring. 

Byggandet bör till skalan och fasadmaterialet anpassas till det befintliga byggnadsbeståndet 

– på gårdsområden som öppnar sig mot havet kan timmerväggar utan 

brädfodring användas endast på små gårdsbyggnader. Traditionellt är byggnaderna 

placerade oregelbunden enligt terrängen. Nya bostads- och fritidsbostadshus bör 

inte placeras mellan ett gammalt bostadshus och stranden. 

Motiveringar 

Pellingesund är en historiskt betydande del av den urgamla, skyddade farleden i inre 

skärgården och en betydande del av sjöfartens historia på Finska viken. En av de 

första lotsvaktstugorna och en tullstationen har under en lång tid verkat i området. 

Skärgårds- och villabebyggelsen på Tullandet, Lökön och Sundön, från 1800-talets 

slut till början av 1900-talet, är väsentligt förknippad med det historiska landskapet. 

Sommarstugor har byggts i rätt så liten skala och är som sådana en naturlig fortsättning 

på turismen som tidigt började på holmarna. De gamla bostadsplatserna 

med strandbyggnader på de landskapsmässigt representativaste ställena är fortfarande 

det mest dominerande särdraget i den byggda miljön. 

4.1 Solhälla, ett ungdomsföreningshus byggt år 1916, byggnad M/en del av Pellingesunds farleds 

kulturmiljö M


146-C9498 

31.5.2008 

Bild 34: Solhälla byggdes år 1916 enligt Fredrik Anderssons ritningar. Husets fasad ligger mot 

Pellingesund. 

Lillpellinge ungdomsförenings samlingslokal ligger mitt på Tullandet invid 

Tullandsvägen, som sträcker genom holmen. Tomten domineras av tallskog. 

Bredvid föreningshuset finns ett uthus. Småhus och sommarstugor har 

byggts på strandtomterna i husets närmiljö. Nära huset finns en stor natursten, 

ett minnesmärke över de vita som stupade i striderna år 1918. På en 

platta som har fästs på stenen står det: ”Här stod Pellinge slaget 11.II.1918 

För fosterlandet föllo K.A. Busk, B.E. Juslin, R.A. Schybergson, S.W. Grönholm, 

E.L. Krogell.” 

Föreningshuset har sadeltak och fönstrens övre del har små rutor, vilket är 

typiskt för byggnadstidpunkten. Framför flygelbyggnadens åstak finns en 

originell, öppen veranda med en bågformig brädfodrad bård som pryder 

övre delarna av träbjälkarna som bär upp taket. 


R I: Solhälla är en kulturhistorisk byggnad som skall bevaras intakt. Objektet skall 

skötas och användas så att exteriörens byggnadshistoriska kännetecken bevaras (exteriörens 

stildrag, helhetsgestaltning, verandans form). 

Motiveringar 

Föreningshuset bär intryck av villabyggandet i början av 1900-talet. Den originella 

byggnaden är ett bra bevarat exempel på byggnadsarvet från ungdomsföreningarna 

som verkade på landsbygden. 

4.2 Lillpellinge skola, byggnaden har uppförts år 1917, byggnad M/en del av Pellingesunds farleds 

kulturmiljö M 

Lillpellinge f.d. folkskolebyggnad ligger på Tullandet, vid vägen som sträcker 

sig över holmen. Skolan har byggts på ett samfällt område. Småhus och 

sommarstugor har byggts på strandtomterna i byggnadens närmiljö. På 

holmens norra strand har ett skärgårdshus (Sjöhaga 2:10) bevarats, där 

skolan till en början var inhyst. 44 På skoltomten finns en brädfodrad bastu 

med timmerstomme. Inga uthus finns numera kvar. Byggnaden har sedan 

år 1966 nu och då använts som bostad. 

Skolbyggnaden syns från Pellingesund bakom skogen, men paradfasaden 

ligger mot söder och Lillpellinge by. En gångbro leder över det grunda sundet 

till Tullandet. Skoltomten som har avgränsats med stenmurar når fram 

till Tullandsstigen som sträcker sig längs den södra stranden. Byggnaden 

ligger i tomtens norra kant, i uppkörsvägens bortre ända.


146-C9498 

31.5.2008 

Bilderna 35-36: Skolbyggnaden, som blev färdig år 1917, byggdes enligt ritningar som Kullo 

gårds husbonde, arkitekt Carl Frankenhaeuser hade ritat. Körvägen leder ner till båtstranden. 


R I: Lillpellinge skola, av träkonstruktion, är en kulturhistorisk byggnad som skall 

bevars intakt. Byggnaden skall skötas och användas så att exteriörens kännetecken 

bevaras (exteriörens stildrag, helhetsgestaltningen, verandorna). 

Motiveringar 

Skolan som är av trä är byggd i nyklassicistisk stil och herrgårdsbetonad. Byggnaden 

är till sitt yttre välbevarad. Skolans representativa läge och det stora gårdsområdet, 

som har avgränsats med stenmurar, har betydelse för bybilden, vilket 

också uttrycker skolans tidigare betydelse för byn. 

5.3.2 5 Jordbrukets driftscentrum på Sundö 

Sundön ligger mellan Tirmo och Lillpellinge. Sundö gårds driftscentrum och 

dess odlingsmarker, som har röjts på lermarkerna, ligger på holmens norra 

strand, nära en ankarplats för båtar. Det övriga byggnadsbeståndet på holmen 

ä huvudsakligen fritidshus – den s.k. Cannelins villan (1:1) hör till de 

äldsta och har byggts på 1890-talet. Villan ligger på brons västra sida. På 

tomten Björkudden (1:4), på holmens södra strand, har en skärgårdsboning 

från 1880-talet bevarats. 45 Dessa byggnader ansluter till Pellingesunds kulturmiljö. 

Huvudbyggnaderna som ligger bredvid varandra på Sundö gård (1:9) har 

uppförts på 1800-talet, det äldre från medlet av seklet. Väster om dem finns 

en mindre villa. Byggnadernas ursprungliga exteriör har bevarats rätt så väl, 

byggnaden i mitten har utvidgats. Omgivningen kring huvudbyggnaderna är 

parklik med sina gamla lövträd. Ett nytt hus har uppförts i vikens innersta 

bukt. Nära stranden finns bodar med timmerstomme. Produktions- och lagerbyggnaderna, 

som till takform och material varierar, ligger på körvägens 

södra sida.


146-C9498 

31.5.2008 

Bild 37. Jordbrukets driftscentrum på Sundö. Flygfoto Lentokuva Vallas Oy 1998. 

Bilderna 38-39: Jordbrukets driftscentrum på Sundö fotograferat från havet och från landsvägen. 


A II: Jordbrukets driftscentrum på Sundö, speciellt dess strandområde, är en helhet 

med kulturhistoriska särdrag som kan utvecklas med små ändringar. 

R I: Gårdens tre äldsta bostadshus är en kulturhistoriskt värdefull byggnadsgrupp, 

som bör skötas och användas så att exteriörens kännetecken bevaras (helhetsgestaltning, 

fodringssätt, fönsterform, den gamla verandamodellen, stenfot). Tillstånd 

bör krävas för att riva dessa byggnader (MBL 127 §). Åkrarna närmast 

driftscentrumet bör bevaras öppna. 

Motiveringar 

Driftscentrumet på Sundö är en kulturhistorisk och landskapsmässig helhet, där 

boende och idkande av jordbruk i långa tider tydligt framgår av grundfaktorerna i 

miljön, d.v.s. av bostadsplatsen, bostadshusen och de äldsta ekonomibyggnaderna 

samt av åkrarna som har bevarats öppna. 

Sundö gårds historia anknyter till statens modellgårdar under Gustav Vasas tid,


146-C9498 

31.5.2008 

5.3.3 6 Kulturmiljön på Lillpellinge 

d.v.s. till kungsgårdarnas skeden. Gården grundades till ett landbohemman under 

Borgå kungsgård. 

Lillpellinge bycentrum har i början av 1900-talet, liksom byarna på Storpellinge, 

blivit spatiösare. Gårdsområdena med byggnader på Gråbondas 

(13:123), Storbondas (8:151) och Strandas (2:88) samt på Starkis (8:27), 

som flyttades till berget, bildar fortfarande en bybetonad helhet på den 

gamla bytomten. Byn har utvidgats till en strandbebyggelse mot Fejars samt 

på stranden vid Löksund. Bland annat på tomterna Katuvarp (8:112) och 

Skogborg (8:164) finns byggnader, vilkas exteriör från början av 1900-talet 

har bevarats. Bostadshusen och villorna på Lököns stränder kompletterar 

det byggda kulturlandskapet vid sunden som gränsar till Tullandet och Lillpellinge. 

Bild 40: Gångbron mellan Tullandet och Lillpellinge. 

Byns långsmala huvudbyggnader med åstak och hög stenfot samt fasadernas 

fodringssätt, ljus färgsättning, fönsterformerna och glasverandorna hänvisar 

till 1800- och 1900-talsskiftet. Det brutna taket, d.v.s. sadeltaket var 

populärt på 1910- och 20-talen i Pellingetrakten. Huvudbyggnaden på 

Strandas, som blev färdig år 1943, är en av de få rappade byggnaderna i 

området. Posten verkade i byggnaden fram till år 1991. Huvudbyggnaden på 

Tallasudden är på grund av sitt läge och bevarade skick en speciell landskapsbyggnad. 

Husen på Fejars (4:94) och Nybondas (2:81) har flyttats från bycentrumet 

och har byggts i början av 1900-talet i villastil. Vid Lökösunds stränder finns 

såväl ljusa villor med sadeltak som små bastukamrar och stugor. De senare 

är på samma sätt som ekonomibyggnaderna, som är av olika ålder, rödmå-


146-C9498 

31.5.2008 

lade. Kompletteringsutbyggnaden syns framförallt från stranden på Lillpellinge 

sidan. 

Bild 41: Smala vägar och stengårdar i skärgårdsbyn, exempelvis framför huset på Starkis. 

Bild 42: Den ljusa huvudbyggnaden på Gråbondas har byggts på 1890-talet. I bakgrunden huvudbyggnaden 

på Storbondas med sadeltak. 

I havet utanför Lillpellinge by finns ett litet stenigt sund som på mitten är 

grundare och bildar små holmar. Vid huset på Strandas sträcker sig en väg 

ner till stranden. Från vägen kan man ta sig till gångbron och via de små 

holmarna till Tullandet. Den första gångbron, som är ca 100 meter lång, 

byggdes år 1929. 46 De gamla nothusen av timmer som fanns på skären har 

försvunnit och i stället finns där ett båtskjul av bräder för brandbåten. Den 

täta bebyggelsen med backstugu- och villabakgrund på Tullandet anknyter 

till kulturlandskapet på Lillpellinge. Landsvägsbron och brobankarna som har 

byggts över sundet begränsar vyerna från byn västerut. 

Bilderna 43-44: Strandbyggnationen på Lökösund ansluter till kulturmiljön på Lillpellinge. 


A I: Det gamla bycentrumet med jordbrukslägenheter på Lillpellinge är ett område, 

vars kulturhistoriska särdrag skall bevaras intakta. Vid bygg- och rivningslov bör 

man bedöma åtgärdens lämplighet på bytomten, vars karaktär baserar sig på närheten 

till driftscentrumen och lägenheternas huvudbyggnader som är större än de 

övriga byggnaderna, samt på det gamla vägnätet. Gångbroförbindelsen över Tullsundet 

är en trafikled som är värd att slå vakt om. 

R II: Den täta strandbosättningen vid det smala sundet mellan Lökön och Lillpellinge 

som ansluter till kulturmiljö på Lillpellinge, bör utvecklas med små ändringar. 

Vid byggande skall en traditionell placering av byggnaderna i strandområdet följas. 

Nya bostads- eller fritidshus bör inte placeras mellan ett gammalt bostadshus och 

stranden. Byggandet bör till skalan och fasadmaterialet anpassas till det befintliga 

byggnadsbeståndet – på gårdsområden som öppnar sig mot havet kan timmerväggar 

utan brädfodring eller omålade användas endast på små gårdsbyggnader


146-C9498 

31.5.2008 

Motiveringar 

5.4 Områden med lokal betydelse 

5.4.1 7 Bosättningen i Bastuhamn 

Lillpellinge by är områdets gamla bosättning. Ett tydligt bycentrum med huvudbyggnader 

har bevarats på stranden vid det skyddade sundet. En småskalig skärgårds- 

och villabebyggelse som har koncentrerats till de närbelägna holmarna och 

utanför bytomten samt gångbron till det tätt bebyggda Tullandet, har allt sedan 

början av 1900-talet hört till områdets kulturlandskap. 

Områdeshelheterna och de enskilda objekten som enligt sina kulturhistoriska 

egenskaper och sin representativitet har särskild lokal betydelse har bedömts: 

7 Bosättningen i Bastuhamn område I 

8 Skärgårdsbosättningen på Herrskär 

och Bastö område I 

9 Miljön kring skyddshamnen i Kungshamn område/byggnad II 

10 De tidiga villorna i Pellinge område/byggnad I, 

område II 

11 Strömsundets farledslandskap och 

den äldsta villabosättningen område II; byggnad I-II 

Byggnadsgruppen i Bastuhamn ligger på Storpellinges norra strand vid ett 

smalt sund. De drygt tiotalet sommarstugorna i byhörnet har byggts på 

1900-talets senare hälft. De gamla byggnaderna är fritidsbostäder. 

Bild 45: Bastuviks gårdsmiljö mitt på bilden. Bild 46: Ett bostadshus med sadeltak på Grönkulla 

(1:13). 

I Bastuhamn finns såväl fasta tecken som ortnamn som hänför sig till platsens 

användning i början av historisk tid. Fartyg som använde den inre 

skärgårdsfarleden har i eviga tider använt vikarna på Storpellinges norra 

sida som skyddade ankarplatser. Ungefär på vikens mitt utanför Bastuhamn 

har hittats vraket av ett träfartyg. I området känner man till namnet ’Marknanpacka’ 

som tyder på en handelsplats. Uppe på Hagnäs udd finns en begravningsplats 

’kirkogård’ från historisk tid. Platsen syns i terrängen inhägnad 

av en stengård. Här har eventuellt också funnits ett kapell för sjöfarare.


146-C9498 

31.5.2008 

På Aparnäs udden, öster om Bastuhamn, har hittats ryssugnar, som tidsbestämts 

till stora ofreden. 

De äldsta byggnaderna i Bastuhamn har byggts i slutet av 1800-talet. Området 

befolkades rätt så snart efter att skogsmarkerna efter storskiftet övergick 

i Ollas och Brandts ägo. 47 De låga bostadshusen med åstak på Hagnäs 

(11:5) och Bastuvik (11:22) har förlängts i och med utvidgningar. Peling 

(11:21) som har byggts ungefär år 1900 är av samma typ. Husen med sadeltak 

i Bastuhamn (1:16) och på Grönkulla (1:13) har bevarats i sin ursprungliga 

exteriör från början av 1900-talet. 


A I: De kulturhistoriska särdragen i Bastuhamn området bör bevaras intakta. Vid 

bygg- och rivningslov bör man bedöma åtgärdens lämplighet i den byggda miljön, 

som har uppstått i och med den småskaliga, ursprungliga bebyggelsen som är anspråkslös 

till byggnadssättet och som visserligen har villadrag från 1920-talet. 

Kompletteringsutbyggnaden bör till skalan, materialet och formen anpassas till det 

befintliga byggnadsbeståndet – på strandområden kan timmerväggar utan brädfodring 

användas endast på små gårdsbyggnader. På strandområdet iakttas traditionell 

placering av byggnaderna. Nya bostads- och fritidsbostadshus bör inte placeras mellan 

ett gammalt bostadshus och stranden. 

Motiveringar 

I omgivningen kring Bastuhamn och Aparnäs finns en lokalt betydande koncentration 

med fornlämningar från historisk tid: begravningsplatsen i Hagnäs, ryssugnar 

och ett vrak. Trakten är ett landskapsområde vid en historisk skärgårdsfarled och en 

gammal skyddshamn. I husen som har tillhört fiskare och hantverkare är byggnadssättet 

från 1800-talets senare hälft till 1920-talet i skärgården väl representerat. 

Renoveringarna har gjorts i folkbyggnadsstil. Den byggda miljön och markanvändningen 

som helhet återspeglar bra bebyggelsens ursprungliga karaktär som ett område 

för skärgårdsbefolkningen som fick sin utkomst från fångst- och hantverksyrken. 

5.4.2 8 Skärgårdsbosättningen på Herrskär och Bastö 

Skärgården kring Herrskär och Bastö, som ligger i Pellingens östra del, består 

huvudsakligen av små bergiga holmar med sandstränder och av kala 

skär, där inlandsisen har lämnat sina spår. Man känner inte till permanenta 

spår av tidiga fiskares säsongbosättning, endast den ena holmens namn tyder 

på bastur (Bastö, Bastuö) som fiskarna har använt. 

Man känner till att torparbosättningen kom till området ungefär vid medlet 

av 1700-talet 48 och det är högst sannolikt att de genast till samma skyddade 

vikar där de nuvarande husen finns. Framför husets veranda på Norrgård 

(2:134) på Hersskär har årtalet 1756 49 ristats i berget. Torpen som på 

1800-talet delades bröder emellan utgör i dag grunden för lägenheterna. De 

små åkerlapparna som har röjts vid fiskartorpen har inte just varit större än 

de nuvarande gårdsområdena som har bevarats öppna. 

På bägge holmarna har bosättningen med torparbakgrund koncentrerats till 

en byliknande, tät byggnadsgrupp. På Herrskär ligger byggnaderna på fyra 

lägenheter. Den yngre sommarstugebosättningen ligger på holmens andra 

sida. En stuga som avviker från det övriga byggnadsbeståndet har uppförts 

inom den gamla bebyggelsen på Bastö.


146-C9498 

31.5.2008 

Bilderna 47-48: Skärgårdshusens byggnadssätt är mycket framträdande på Herrskär; husen, 

djurstallen och basturna ligger längre bakom och framför dem alldeles vid stranden strandbodarna 

och skjulen. Bostadshusen som har placerats i strandens riktning är av timmer och brädfodrade, 

saneringsbyggandet framgår av små ändringar. Ett hus är undtagsvis rappat. 

Bilderna 49-50: Sommarbosättningens inverkan syns redan i omgivningen på Bastö. Miljön som 

helhet är fortfarande småskalig. Ekonomibyggnaderna ligger i fri formation på stranden, 

strandbodarna och båtskjulen vanligen med gaveln mot havet. Typiskt för området är att båtskjulen 

byggts på hög stenfot. 


A I: Skärgårdsbosättningens kulturhistoriska särdrag på Herrskär och Bastö bör 

bevaras intakta. I bygg- och rivningslov bör man bedöma åtgärdens lämplighet i 

miljön med ett folkligt byggnadssätt och småskaligt landskap. 

Byggandet bör till skalan, materialet och formen anpassas till det befintliga byggnadsbeståndet 

– på gårdsområden kan timmerväggar utan brädfodring användas 

endast på små gårdsbyggnader. Fasaderna kan renoveras genom att återställa 

ursprungliga fasadmaterial och detaljer. På strandområdet iakttas traditionell placering 

av byggnaderna. Nya bostads- och fritidsbostadshus bör inte placeras mellan 

ett gammalt bostadshus och stranden. 

Motiveringar 

Objekten är gammal utskärsbosättning i Pellinge. Byggnaderna ligger i en tät 

klunga och riklig med byggnation har bevarats på gårdsområdena. Byggandets 

inverkan i början av 1900-talet framgår av bostadsbyggnaderna; sadeltak, tvärgavlar 

och ljus färgsättning. Ekonomibyggnaderna som har placerats närmare 

stranden är rödmålade strandbodar, loftbodar och skjul. 

5.4.3 9 Miljön kring skyddshamnen i Kungshamn 

Kungshamn är ett skyddat trångt sund mellan Storpellinge och ögruppen på 

dess södra sida. Skärgårdsbefolkningen använder sundet som båtled. 

Kungshamn är också en historisk skyddshamn som även i dag har en farledsförbindelse 

för 5,5 meters djupgående till djupfarleden. Glosholmens


146-C9498 

31.5.2008 

5.4.4 10 De tidiga villorna i Pellinge 

sjöbevakningsstation med fyrens ruin ligger vid farledsförbindelsen. På en 

öppen plats vid stranden till en liten vik mot norr som tar av från farledsförbindelsen 

finns en tvåvånings villa (6:9) från slutet av 1890-talet. 50 Villan 

(9.1) byggdes på samma gårdsområde där ett skogsvaktar-fiskartorp grundades 

år 1860. 

En parstuga av timmer har bevarats från den tid torpet inrättades. Stugan 

tjänade i början av 1900-talet som villavaktens bostad, senare har byggnaden 

ändrats till en gäststuga. På gårdsområdet finns dessutom gamla och 

nya byggnader traditionellt placerade på strandområdet. Saltbodan på den 

motsatta stranden är en omålad timmerbyggnad. 51 

Bild 51: Villan har i början av 1990-talet renoverats till en åretruntbostad. Fasaderna reparerades 

och förnyades enligt arkitekt Illar Meikops ritningar. Ursprungligen hade byggnaden valmtak, 

huvudverandan var lägre och ingången fanns mitt i byggnaden. 52 Endast de bara klippstränderna 

kring skyddshamnen har bevarats obebyggda, som en imponerande kontrast till det 

gamla fiskartorpets och den gamla villans byggnader. 

Bild 52: För närvarande byggs på området en rätt så stor byggnad. 

Åtgärdsrekommendation 

A II: De få fria stränderna i den skyddade viken bör bevaras obebyggda, framförallt 

bergen kring den gamla bostadsplatsen på Sikvarpet och Högholmen. 

R II: Villan med landskapsvärden på lägenheten Kungshamn bör bevaras, likaså dess 

synliga ställning i farledsmiljön. 

Motiveringar 

Kungshamns natursköna skyddshamns historiska värde ansluter till dess tillgänglighet 

och användbarhet som skyddshamn. I dag finns där rätt så tät strandbosättning 

på det smala sundets stränder. På stränderna finns inga permanenta historiska konstruktioner 

eller byggnader med anknytning till sjöfart. Ett etappvis byggt bostadshus 

samt några ekonomibyggnader från tiden som torp finns kvar på lägenheten Kungshamn. 

Villan har ett exceptionellt imponerande läge i landskapet och den är en av 

Pellingetraktens äldsta sommarvillor. 

De första villorna på utredningsområdet uppfördes på Pellingesunds stränder 

samt i skärgården söder om Storpellinge. Största delen av villorna är från 

början av 1900-talet, några från 1890-talet. Villorna som p.g.a. sin ålder, 

sitt bevarat skick och/eller sin arkitektur kan värderas till kulturhistoriskt 

betydande objekt, har tagits upp i denna kulturmiljöutredning. Beskrivningarna 

i Pellingeboken 5 av villabebyggelsen i Pellinge samt en fältkartläggning 

våren 2008 har använts som grundmaterial. Objekten nedan som presenteras 

separat ligger vid den skyddade farleden som sträcker sig via 

Kungshamn.


146-C9498 

31.5.2008 

10.1 Villan på Ednäsudden (Schlückings) 

10.2 Villan på Långön (Wallgrens) 

På uddens spets på tomten Södra Edisudd (10:50) finns en stor timmervilla 

med stående brädfodring. Villan har byggts år 1921. Nära den finns en liten 

villa (10:49) som är några år äldre. Vid båtstranden finns också en särpräglad 

lagerbyggnad murad av natursten. Konstruktionerna som har murats av 

sten berikar också i större utsträckning uddens byggda miljö. De bruna 

byggnaderna med blå detaljer gömmer sig bakom tallskogen på hällmarkskullen. 

Bilderna 55-54: Villastranden och huvudvillan i närbild. 

Den stora villans timmer kommer från en gammal rysk telegrafbyggnad på 

Glosholmen. Den nuvarande lägre rumshöjden i byggnaden och det höga 

vindsutrymmet har byggts under tiden som villa. De gamla indelade fönstren 

har ställts vågrätt och en del har fönsterluckor. Den öppna verandan ligger 

mot väster. Villans innerväggar har dekorationsmålningar. Arkitekt Gunnar 

Wahlroos har ritat villan, vars byggnadsstil har beskrivits som en ”germanska 

vikingaborg”. Ytterväggens lodräta brädfodring 53 på rundtimmerväggarna 

jämnar ut det ursprungliga, gammaldags utseendet. 

Villan på Långöns norra strand (Långö-villa 6:189) härstammar från tidigt 

1900-tal (ca 1904-05). Byggplatsen med små åkerinslag har betecknats 

som torp på den ryska topografikartan från år 1875. Villan byggdes på arrendemark, 

eftersom det inte ännu då vare sig såldes eller styckades villaparceller 

från jordbrukslägenheterna i Pellinge. 54 

Den rätt så stora rektangulära tvåvåningsvillan med tvärgavel har en enhetlig 

vågrät brädfodring med knutbrädor och taklister. Fönstren har små rutor 

och breda foderbräden som i den nedre kanten har utformats i allmogestil. 

Den öppna verandan ligger osymmetriskt vid ena kant på långsidan, innanför 

byggnadsstommen. De små röda gårdsbyggnaderna och stugan på det 

öppna gårdsområdet mot havet bildar en traditionell helhet.


146-C9498 

31.5.2008 


10.3 Villan på Sandön (Eklöfs) 

På Långöns västra udde, på villatomten Clarudden (6:11), och på de små 

holmarna kring Bredvarpet finns det enskilda bostadsbyggnader och villor 

som har uppförts enligt byggnadssättet i skärgården. Villan med sadeltak på 

Stora Nätiholmen har smala och höga fönsterlyktor på taksidan, vilket är typiskt 

för området. 

Den byliknande täta skärgårdsbosättningen på Storpellingens södra strand 

ansluter också till samma landskapshelhet. Den tidsmässigt skiktade miljön 

präglas av båtbyggeriverksamheten med verkstadsbyggnader (Husholmen- 

Marsundet). 

Villan (Sandövilla 11:10) som ligger på en låg sandås på Sandöns norra 

udde, har byggts i början av 1920-talet. Byggnaden har ett landskapsmässigt 

läge. 


Arkitekt L. Mallander ritade villan i sen jugendstil. Tvåvåningsbyggnaden har 

ett kraftigt valmat tak med utsmyckade ovalfönster och pulpetlyktor, fönstren 

med jugend rutindelning och luckor, en öppen veranda och en enhetlig 

vågrät brädfodring, som ersätter den ursprungliga rappningen. 


A/R I: De tre beskrivna villorna är byggnadshistoriska byggnader som till arkitekturen 

skall bevaras intakta. Byggnadernas ställning som en synlig faktor i natur-


146-C9498 

31.5.2008 

miljön skall bevaras. Byggnadsmassorna enligt de befintliga byggnadernas ursprungliga 

stil, fasad- och takmaterialet, ytbehandlingssätt, öppningarna och 

fönstrens indelning får endast av tvingande skäl ändras och ändringen skall anpassas 

till byggnadsstilen. 

A II: Verkstads- och lagerbyggnaderna samt några äldre bostadshus utgör miljöfaktorerna 

i åretruntbosättningen på sundets norra strand. Beaktande av den tidsmässigt 

skiktade strandbebyggelsens särprägel förutsätter att byggandet görs enligt 

grundformerna och med lite utsmyckning; brädfodrade byggnader med traditionell 

färgsättning (röd, gul, ljus och brun). 

Motiveringar 

Villorna som är av olika stil tar representativt fram den romantiska arkitekturen i 

början av 1900-talet. På Ednäsudden är helheten originell. Villorna på Långön och 

Sandön är med tanke på byggplatsens torparbakgrund förknippade med bebyggelsehistorian. 

Villan på Sandön är på grund av sitt läge en särskild kännetecknande 

byggnad i landskapet. 

I Marsundtrakten finns bostads- och ekonomibyggnader av olika ålder. Den byggda 

miljöns karaktär grundar sig ännu starkt på skärgårdsnäringarnas – fiske och båtbyggeri 

– nyttobyggnader, exempelvis på magasinen, skjulen och verkstäderna 

som har byggts vid strandlinjen. I någon mån förekommer ”stugbyggnad” som 

avviker från omgivningen. 

5.4.5 11 Strömsundets farledslandskap och villabebyggelse/en del av VATområdet 

Mellan den inre och den yttre farleden finns en grund och smal båtled som 

sträcker sig i Pellinge inre skärgård förbi Österby till området söder om Hasselön. 

Bild 59 

På Tallas gårds marker på Strömsundets västra strand i Österby uppstod 

bebyggelse ungefär vid sekelskiftet 1800-1900. Tillmans båtbyggeri och ett 

tvåvånings bostadshus (7:21) från 1920-talet ligger nära bron. På den s.k. 

Kellgrensudden mittemot Laggarholmen finns ett långsträckt timmerhus 

(Soludd 7:67) vars traditionella exteriör har bevarats. En bondstuga har


146-C9498 

31.5.2008 

6 Arkeologiska objekt 

sannolikt på 1920-talet flyttats från Söderby 55 bredvid timmerhuset. Nyare 

produktionsbyggnader har uppförts i omgivningen. 

I sundets omgivning, på dess östra strand, finns några äldre villor, bl.a. 

Skräckisnäsudd (4:7, Nr 11:1) och Strömsnäsudd (2:28, Nr 11:2) samt 

Mörtviken (2:27, rv.1913, Nr 11:3) som har byggts till ett bostadshus, men 

som i början av 1930-talet 56 började användas som villa. På Strömsnäsuddens 

strand finns en liten badhytt. 

Konstnären Santeri Salokivi har i sina målningar på 1930-talet 57 förevigat 

landskapen i Strömsundet. 

Bild 60: Villan från 1920-talet på Skräckisnäsudden. Bild 61: Mörtviken 


A II: När området utvecklas bör byggnadsskalan på den västra strandens södra 

udde beaktas. Området ansluter till Österbys betydande kulturmiljö av riksintresse. 

R I-II Villorna med byggnadshistoriska och landskapsmässiga värden bör bevaras, 

likaså deras ställning som synliga faktorer i farledsmiljön. Objekten bör skötas och 

användas så att deras byggnadshistoriska värden bevaras. Byggnadsmassorna enligt 

de befintliga byggnadernas ursprungliga stil, fasad- och takmaterialet, ytbehandlingssättet, 

öppningarna och fönstrens indelning får endast av tvingande skäl 

ändras och ändringen skall anpassas till byggnadsstilen. 

Motiveringar 

Strömsundets västra strand ligger inom områdesgränserna för Pellinge skärgårdsbebyggelse, 

som är betydande på riksnivå (VAT). Sundets täta strandbyggnation, som 

karaktäriseras av båtbyggeri och annan företagsverksamhet, ansluter landskapsmässigt 

och historiskt till kulturmiljön i Österby 

Villorna ligger vid den gamla farleden på en naturskön plats vid sundet, vilket är 

typiskt för byggnadstidpunkten. De har bevarat sin exteriör som kan identifieras 

med byggnadstidpunkten. Framförallt villan på Skräckisnäsudden hör till de äldre i 

Pellingetrakten. 

Nedan följer ett sammandrag av permanenta och submarina fornlämningar 

enligt arkeologiska utredningar och museiverkets register. Objekten har 

också ritats in på temakartan. 

Museiverket definierar behovet av en mera ingående arkeologisk utredning 

och inventeringen förutsätter arkeologisk sakkunnighet.


146-C9498 

31.5.2008 

Permanenta fornlämningar som har införts i registren beskrivs enligt deras 

nuvarande markanvändning och miljösituation Uppgifterna baserar sig på 

iakttagelser under fältarbetena våren 2008. 

Uppgiftskällan har betecknats inom parentes efter namnet. Koordinaterna 

efter prefixet GPS 2008 har inmätts med en GPS-apparat i samband med 

fältarbetet år 2008. 

6.1 Permanenta fornlämningar från förhistorisk och historisk tid 

Fornlämningarna som man känner till i Pellinge är med undantag av det outforskade 

stenkumlet och gravrösen på Sikvarpet från historisk tid. Objekten 

(SM) som har katalogförts i museiverkets fornminnesregister har betecknats 

på kartan med rosa bollsymboler. Oregistrerade och eventuella fornlämningar 

har betecknats med en ljusröd boll. 

FÖRHISTORISK TID 

A 1 Sikvarpet, Kungshamn, Pellinge 

kummel, ev. gravröse, objektet har inte klassificerats 

x 6 676 72, y 3 435 42, z 10 (Seppälä, 1994) 

HISTORISK TID 

A 2 Hagnäs Kirkogård, SM-68 

begravningsplats, klassificerad som permanent fornlämning, fredningsklass I 

(Suhonen, 2003) 

x 6 680 086; y 3 435 112 

GPS 2008: x 6 680 130; y 3 435 195 (en punkt i stenkransens södra kant) 

Bild 62 

Den låga och oregelbundet breda och höga stenmuren som omspänner 

gravfältet är delvis täckt av mossa och ljung. Muren är ca en meter bred och 

högst en halv meter hög. Gravfältet består huvudsakligen av öppen gräsbevuxen 

skogsmark med trädstubbar av olika ålder. Gravgroparna på gravfältet 

är fyrkantiga. Några gravar har märkts ut med en sten. Söder omgravfältet, 

ca en meter från stenmuren, sträcker sig en skogsbilväg till stugorna 

på uddens västra strand. Skogen runtom hade dessutom röjts redan före inventeringen 

år 2003. 

I inventeringsrapporten från år 2003 berättas att havsviken öster om Hagnäs 

har på en hydrogeologisk karta från 1800-talet betecknats som hamnplats. 

Eftersom man från den tiden inte känner till någon fast bosättning


146-C9498 

31.5.2008 

nära gravfältet anser man det vara möjligt att begravningsplatsen har anknytning 

till sjöfarten. Gravfältet är osäkert tidsbestämt till 1700-talet. 

A 3 Kanonudden, ryssugnar SM-52 

klassificerad som permanent fornlämning, fredningsklass II (Suhonen, 

2003) 

x 6 680 467, y 3 436 100. 

GPS 2008: oval x 6 680 478, y 3 436 105 

GPS 2008: fyrkant x 6 680 475, y 3 436 103 

Bild 63 

I arkeologiska inventeringar har för Kanonuddens ryssugnar använts namnet 

Aparnäsbötet, ryssugnar. I den senaste inventeringen år 2003 (V-P Suhonen/Museiverket) 

av permanenta fornlämningar från historisk tid har 

namnet Kanonudden använts. 

I terrängen förekommer ryssugnarna som ovala eller fyrkantiga ca 1-2 x 2 

meter stora stenkonstruktioner. På de två säkra stenugnarna på Kanonudden 

syns tydligt eldstaden som utanpå är öppen. Objekten ligger på 

moränkullens östra strand på Aparnäs i en svag sluttning med talldominerad 

skog. Koordinaterna som inmättes vid inventeringen år 2003 var x 6680 

467, y 3436 100. 

Stenugnarna kan med tiden ha rasat samman och ser då ut som små stenrösen. 

I inventeringen år 2003 påträffades också tre eventuella ryssugnar 

nära de två ovannämnda ugnarna. Cirka 100 meter från ryssugnarna som 

ligger vid stranden hittades i en brant bergsluttning ytterligare en ryssugn 

som var i rätt så gott skick. Dessutom syns runtomkring stenugnar som har 

förstörts vid skogsröjning. 

Enligt inventeringen av fornlämningar år 2003 är Kanonudden ett bra exempel 

på objekt med ryssugnar. Antalet ugnar tyder på att det kan vara fråga 

om en lägerplats. Ryssugnarna härstammar tidsmässigt från stora ofreden i 

början av 1700-talet. 


Objekten är fredade med stöd av lag om fornminnen (295/1963). Vid landskapsvård 

och markanvändningsplanering bör man se till att objekten bevaras och att deras 

värde inte äventyras. Museiverkets utlåtande skall bes om åtgärder och markanvändningsplaner 

som berör objektet.


146-C9498 

31.5.2008 

6.2 Eventuella fornlämningar från historisk tid 

Nedan följer en förteckning över eventuella fornlämningar från historisk tid. 

Av följande objekt har endast de som ligger på huvudöarna eller vid kulturmiljöobjekt 

beskrivits i utredningsarbetet. 

Uppgiftskällan har inom parentes angetts efter objektets namn, likaså om 

det har registrerats som en eventuell fornlämning (mmj) i Museiverkets 

fornlämningsregister. 

Ryssugnar 

A 4 Lökön, Lillpellinge, ryssugn (Seppälä, 1994) 

x 6 681 04, y 3 441 08, z 12,5 

A 5 Sundön, ryssugnar (Seppälä, 1994) 

x 6 681 58-62, y 3 440 60-70, z 5-10 

Byggnadsgrunder 

A 6 Getören, 1. lotsstationsplats (Generalplan, 1996) 

x 6 680 890, y 3 439 781 (lokalisering på kartan efter fältbesöket år 2008) 

Resterna av lotsstugor och tullstationer, som för minst hundra år sedan har 

tagits ur bruk, är permanenta fornlämningar. 58 

Lotsarnas tidiga vaktstugor var mycket små och enkla timmerstugor. I början 

fanns det inga ekonomibyggnader på stationsplatserna. Lotsstugan på 

Getören revs år 1875 59 . Timret användes för en stationsbyggnad som inrättades 

på Söderholmen på Äggskär. Byggnadsplatsen på Getören är en busk- 

och slybevuxen kulle, där eldstadens plats och stenfoten nätt och jämt mera 

syns. Platsen har inte märkts ut i terrängen. En ca 6 m x 5,3 m obestämd 

stenbåge syns alldeles invid en nuvarande vägbank i holmens norra ända. 

Hällristningar 

På Sjöfartsstyrelsens internetsidor Väylän varsilta berättas om vattenståndsmärken. 

”Det hörde också till lotsarnas uppgifter att kontrollera vattenståndet. På 

den närmaste stranden vid de flesta lotsstationerna finns det vattenståndsmärken 

som har huggits i en klippa eller i en stor sten i vattnet. Märkena 

bildar en korsformad skala samt streck som anger vattenståndet inklusive 

årtal. Märket gjordes på en på förhand bestämd dag och ett bestämt klockslag 

vid vattennivån. De äldsta vattenståndsmärkena man känner till är från 

1600-talet. Märkena som lotsarna har huggit in i berget härstammar dock 

närmast från 1800- och 1900-talsskiftet”


146-C9498 

31.5.2008 

Bild 64 

A 7 Tullandet, hällristningar från 1700-och 1600-talet i tomtens 878:14 

strandklippa. (Generalplan, 1996; mmj) 

x 6 680 924, y 3 440 510 (läget på kartan enligt fotografier) 

I Pellingeboken 2 nämns bl.a. ristningarna ERIC TRÅTS 1788 och IAE 1796 

på öster om bryggan, M:E 1790 och G:A:W 1790 vid stigen samt bl.a. år 

1675 och 1671 på klippväggen väster om bryggan. År 2008 påträffades åtminstone 

årtalet 1788 och G:A:W 1790 samt dessutom några initialer som 

hade huggits i berget senare på 1900-talet. 

A 8 Tullandet, en vattenståndsristning 1848 (Generalplan, 1996, mmj) på 

tomtens 4:3 strandklippa. 

x 6 680 728, y 3 439 938 (läget på kartan enligt fotografier) 

A 9 Kungstolsberget, Storpellinge, en hällristning (Generalplan, 1996) 

x 6 677 747, y 3 435 610 

I Pellingeboken 4 berättas om de s.k. kungsstenarna (kungstolarna). Den 

ena stenen har spruckit i två delar. Naturstenarna förknippas med historien 

om Sveriges konung, som vilade sig på stenarna under sin resa genom Storpellinge 

till Söderby. Historien förknippas med hertig Karl (senare kung Karl 

IX), som enligt historieskrivningen under sin resa år 1599 från Helsingfors 

till Viborg gjorde en avstickare till Pellinge. 

I Pellingeboken 2 finns följande kartor som Stig Weckman har ritat (s. 86- 

87) och beskrivningar om spår efter sjöfarare som lekmän har upptäckt vid 

den gamla farleden vid Lillpellinge. Beaktansvärda är dock hällristningarna 

på Skeppsberget på Lökön (9, mmj) och Burkholmen (20, mmj). Många 

namn och datum har ristats i berget på Lökön, bl.a. en vapensköld från år 

1755, som enligt Selén tyder på befästningsarbeten i Finland på 1700talet. 

60 

Objekten 31, 26, 19, 17, 15, 10 och 3 på ritningarna har beskrivits ovan. 

Övriga numrerade objekt förekommer vare sig som källor i de register som 

har använts eller i utredningarna.


146-C9498 

31.5.2008 

Stenbrott 

I anslutning till denna utredning granskades markanvändningssituationen i 

stenbrotten, där det på 1890-talet idkades kommersiell stenbrytning. 

A 10 Aparnäs, svart sten 

GPS 2008: x 6 680 463, y 3 435 814. Stenbrottet ligger öster om punkten 

och schaktet sträcker sig från punkten mot stranden. 

Bild 65 

Stenbrottet fungerade på 1890-talet. Spår av stenbrytningen syns på det 

branta berget, på uddens inre del. I terrängen finns stenhögar. Mellan berget 

och stranden finns stenkonstruktioner och schakt som användes för att 

transportera och lasta sten. En del av dem ligger på en bebyggd sommarstugetomt. 

A 11 Glosholmen, svart sten 

GPS 2008: x 6 675 907, y 3 435 683. Stenbrottet ligger öster om punkten. 

Bild 66 

Stenbrottet användes på 1890-talet och 1930-talet. På holmens östra strand 

finns spår av brytningen. Bergets omgivning har beskogats. I terrängen 

finns stenhögar och på stranden stenkonstruktioner i anslutning till stentransport 

(Eskelinen, 25.4.2008). Finska staten äger markområdet. På holmen 

finns en sjöbevakningsstation. 


Museiverket klassificerar ovannämnda eventuella fornlämningar och definierar 

skyddsmålsättningarna.


146-C9498 

31.5.2008 

Bild 67: Dessutom fotograferades Stora Brokholmens östra strand vid Herrskärs skärgård. På 

grund av omfattande sandtäkt finns på stranden stora högar med grovt ursållat stenmaterial 

samt sandgropar bakom strandbanken. Vid stranden finns en gammal brygga. 

6.3 Submarina fornlämningar, d.v.s. vrak 

Museiverket har 28.2.2008 för delgeneralplanearbetet tillhandhållit uppgifter 

om submarina fornlämningars platser och egenskaper. 

Fyndplatserna har betecknats på kartan med en röd båtsymbol. 

1025 Vraket vid Korsholmen Objektet har klassificerats som fornlämning. 

Träfartygets vrak är ca 30-40 meter långt. Vraket har jämna fogar och trämaterialet 

är sannolikt ek. Fartygets skrov har brustit. Fartyget har haft 

stenlast och inom en ca 10 m radie från vraket finns trävirke. Vrakets aktertoft 

står upp, rodret har lossnat från gångjärnen. Sidorna är hela, fören är i 

spillror. Vrakets ålder har inte bestämt. 

1028 Rhea Objektet har inte klassificerats som fornlämning. 

Segelfartygsvraket är ca 15-20 meter långt. Vraket har tidsbestämts till 

1900-talet. 

1032 Vraket vid Hagnäsudden Objektet har klassificerats som fornlämning. 

Trävraket är ca 15 meter långt. Vraket är klinkbyggt av barrträdsvirke, akterhöjden 

från bottnen är ca 2 meter. Vraket är rätt så söndrigt. I aktern, 

som är helare, finns bottenstockar och några spant, delvis på plats och i 

upprätt ställning. Fören är i spillror. En del av fartygsdelarna verkar ha 

brunnit. Vrakets ålder har inte bestämts. 

1033 Segelfartyget Lea Objektet har klassificerats som fornlämning.


146-C9498 

31.5.2008 

Vraket av ett segelfartyg av trä. Vrakets är ca 30 m långt och ca 7 m brett. 

Vraket ligger på sin vänstra sida, med fören mot söder eller sydväst. Dess 

vänstra sida har rasat ihop, den högra är hel. Masterna har fallit åt vänster. 

Fartyget har tidsbestämt till 1800-talet. 

1050 Vraket vid Halsskär Objektet har klassificerats som fornlämning. 

Konstruktionerna är i spillror på ett ca 16 x 12 m område (1989) och vrakets 

akter är nästan helt under lera. Vrakets ålder har inte fastslagits. 

1059 Skvättbåda Objektet har inte klassificerats som fornlämning. 

Ett vrak om vilket det inte finns noggrannare uppgifter. Vrakets ålder har 

inte fastslagits. 


Vraken är fredade med stöd av lag om fornminnen (295/1963). Museiverket skall 

bes om utlåtande om åtgärder som berör objektet. 

6.4 Sjömärken som kulturhistoriska objekt 

Kummel 

Bild 68: Stenkumlet på Skvättan A 12. 

Under det centralstyrda lots- och fyrväsendets tid byggdes på finska vattenområden 

hundratals stenrösen, d.v.s. kummel. Kumlen staplades av sten 

och var ofta vitkalkade. Kumlen var avsedda som känningsmärken i seglingsfarleden, 

ibland också som märken på grynnor, eller var linjemärken. 

Storleken och konstruktionen varierade betydligt. Den vanligaste kummeltypen 

var ett ca 1,5 – 2,5 meter högt stenröse med branta väggar, av samma 

typ som på Skvättan, se bilden. I början av 1900-talet avstod man från att 

bygga kummel. 61 

Under en rundtur i Pellinge skärgård våren 2008 påträffades endast ett välbevarat 

kummel av staplade stenar. Sjömärket som ligger inom havszonen 

på kobben Skvättan är utmärkt på K. G. Ekeboms sjökort som gavs ut år 

1886. Stenröset tjänade då som grund för en trästång med ett runt märke i 

toppen. 62


146-C9498 

31.5.2008 

Kumlen som ligger längs farleden norr om Storpellinge är stora vitmålade 

stenar med bokstavsskyltar (K-, L- och M-kummel) som har fästs på stenarna. 

På Skränhället finns en liten obestämd stenhög. Kumlet på Åholmen 

upptäcktes inte. 

På en liten kobbe söder om Korsholmen finns ett litet originellt sjömärke av 

betong. På konstruktionen finns fyra järnstolpar. Sjömärket är enligt sägen 

ett linjemärke som tyskarna under det senaste kriget reste för att vägleda 

sina egna fartyg. Man känner inte till motsvarande märken i Finska viken. 63 

Bild 69: Linjemärke av betong A 13. 

Stenkumlet och sjömärket av betong finns på kobbarna, där det saknas förutsättningar 

för byggnation. 


Kumlen är fredade enligt lag om fornminnen (295/1963). 64 . Av de ovan presenterade 

är särskilt stenkumlet på Skvättan fredat. Museiverkets utlåtande skall bes om 

åtgärder och markanvändningsplaner som berör objektet. 

Sjömärken från 1800-talet och början av 1900-talet – stenkummel och ledfyrar – 

bör bevaras som konstruktioner i anslutning till sjöfarthistoria, om än deras ursprungliga 

användning har upphört. 

Situationen 

Enligt Museiverkets s.k. Inventering av sjöfartsväsendet (MYRSKY) finns det i Pellinge 

området inte enskilda skyddade kummel. 

Sjöfartsverket har inget program för underhåll av äldre sjömärken som inte längre 

används. 

Ledfyrar 

De första ledfyrarna var anspråkslösa trä- eller gjutjärnshus, som placerades 

alldeles invid farleden. De fungerade, i likhet med kumlen, dagtid som 

seglationsmärken. Den vanligaste fyrmodellen var ett åttakantigt gjutjärnshus 

och härstammar från början av 1900-talet. Den tidigare modellen, ett 

cylinderformat järnskjul, är sällsynt. Inga ledfyrar med trähus, vilka användes 

i det första skedet har veterligen överhuvudtaget bevarats.


146-C9498 

31.5.2008 

7 Bilagor 

Bild 70: Sektorfyren på Äggskär A 14. 

Benämningen sektorfyr har anknytning till anordningens funktionssätt. Ljus 

av olika färger riktas till vissa sektorer enligt hur trafikstyrningen i farleden 

kräver. 65 

I utredningsområdet påträffades en gammal ledfyr med gjutjärnshus. Den 

är finns på den södra strandklippan vid Söderholmen, nära lotsstationen. 

Denna s.k. Äggskärs fyren har en sexkantig metallstomme. 


Äggskärs sektorfyr är en betydande kulturhistorisk konstruktion som bör bevaras. 

Siktområdena som ansluter till ursprungliga funktionella användningen bör bevaras. 

Motiveringar 

8 Källor och litteratur 

Fyren ingår i Museiverkets s.k. Inventering av sjöfartsväsendet (MYRSKY). Fyren 

ansluter landskapsmässigt till den f.d. lotsstationen på Äggskär. 

Sjöfartens ledmärken, d.v.s. sjömärkena, är konstruktioner som hör till sjöfartens 

historia och skapar skärgårdens kulturlandskap. Lotsvaktstugorna och sjöbevakningsstationerna 

som hör till den yngre skiktningen hör till samma kategori. 

1 Kartbilaga: Utredningsområdet 

2 Kartbilagor: Objekt- och temakartor 1–7 

3 Bildbilagor 1-6 

4 Tidigare inventeringar 

Bildindex 

Ahola, Suvi. 1997. Jansson, Tove (1914 - 2001). 

http://artikkelihaku.kansallisbiografia.fi/artikkeli/1395/ 

Ala-Pöllänen, Anne. Luotsin työ kautta aikojen. 

http://www.helsinki.fi/hum/meh/merimerkit/luotsiasemat/luotsiartframeset.htm 

(AM) Arvokkaat maisema-alueet. Maisema-aluetyöryhmän mietintö, YM 1992: Julkaistu 

1003.


146-C9498 

31.5.2008 

Bergholm, Synnöve: Inventering av kulturhistoriska miljöer i Östra Nyland. Borgå museum, 

1996, duplikat. 

(HIKI) Historiallisen ajan kiinteät muinaisjäännökset. Opas määrittelyyn ja suojeluun. 

Laatinut Marianne Niukkanen. Museovirasto. Rakennushistorian osasto. Luonnos 2008. 

Hydrografisen kartan (1700-luku) pohjalta laadittu paikkatietoaineisto. Museovirasto. Alkuperäinen 

kartta: Sveriges Krigsarkiv/Suomen Merenkulkuhallitus. 

Itä-Uudenmaan rakennetun kulttuuriympäristön selvitys (RAKU). Itä-Uudenmaan liitto, 

julkaisu 90/2007. 

Jansson, Tove – Pietilä, Tuulikki, 1996. Haru, eräs saari. 

Kruskopf, Erik, 1992. Kuvataiteilija Tove Jansson. WSOY. Helsinki. 

Kulttuurimaisemainventointi 1989. Itä-Uudenmaan seutukaavaliitto 1990, julkaisu 11. 

Konungens kartverk i Finland 1775-1805. SKS. Helsingfors 1989. 

Merenkulkulaitoksen inventointi. MYRSKY. Museovirasto, Museoverkko (Kaikkien rakennusten 

mitat ja sijainnit on dokumentoitu). 

Merenkulkulaitos. Erään majakan tarina ja Unelma majakasta – kirje Tove Janssonilta. 

http://www.fma.fi/palvelut/tietopalvelut/julkaisut/merivayla/498/muumitalonhistoriasta. 

htm 

http://www.fma.fi/palvelut/tietopalvelut/julkaisut/merivayla/498/tovesuomi.htm 

Nyman, Harri, Historialliset kummelit. 

http://www.helsinki.fi/hum/meh/merimerkit/kummeliartikkeli/kumartframeset.htm) 

Onaksen saaristo ja Kalvö. Selvitys Porvoon läntisen ulkosaariston kulttuuriympäristöistä. 

Museovirasto. Rakennushistorian osasto 2001. 

(Pb)Pellingeboken (1). Pellinge Hembygdsförening. Helsingfors 1977 

Pellingeboken 2. Pellinge Hembygdsförening. Helsingfors 1987 




Pellingin saariston luonto- ja maisemaselvitys. FCG Suunnittelukeskus Oy. Jari Kärkkäinen 

ja Riikka Ger. 2007. 

Pellingin merivartioaseman historiikki. Käsikirjoitus. Merivartioaseman arkisto. 

Sockenkartor: Borgå 3012 06, 09 v. 1936 och 3021 04 v. 1937; Härpe 3021 04 v. 1939. 

Lantmäteriverkets arkiv. 

Borgå LK, Delgeneralplan för byarna och glesbygden, bilagor. Suunnittelukeskus Oy. Borgå 

LK, Borgå1996. 

Porvoon maalaiskunnan kulttuurihistoriallinen ympäristö. Porvoon maalaiskunta 1980. 

(pohjana vuoden 1978 rakennusinventointi) 

Porvoon vaskisepät –kotisivu. Kuvia Klovharun kuparikattoremontista. 

http://vaskisepat.fi/kuvat_klovharu/


146-C9498 

31.5.2008 

Rajavartiolaitos. Merivartiolaitoksen perustaminen. 

www.raja.fi/rvl/lsmv/home.nsf/pages/0C0AB978A73E82FFC2256FF1002ACE54?opendocu 

ment 

(RKY) Rakennettu kulttuuriympäristö - Valtakunnallisesti merkittävät 

kulttuurihistorialliset ympäristöt. Museoviraston rakennushistorian osaston julkaisuja 16. 

Helsinki 1993. 

Sélen, Göran, 1996. Borgå socken genom tiderna I. 

Selén, Göran, 1997. Borgå socken genom tiderna II. 

Seppälä, Sirkka-Liisa, 1994. Porvoon kaupungin ja maalaiskunnan arkeologinen inventointi. 

Porvoon museo. 

Suhonen, V-P, 2003. Historiallisen ajan kiinteiden muinaisjäännösten inventointi Itä- 

Uudellamaalla. Museovirasto, Rakennushistorian osasto. 

Suomen asutus 1560-luvulla. Kyläluettelot. Kartasto. Helsingin yliopiston historian laitoksen 

julkaisuja nr. 4. Helsinki 1973. 

Suomen majakkaseura. Majakkaseura Glosholmenin raunioilla. 

http://www.majakkaseura.fi/fin/retket/Glosholmen_syyskuu_2003/ 

Suomenlahden albumi. Otava. Keuruu 1999. 

Suuri maatilakirja III. Uudenmaan lääni = Lantgårdar i Finland. Helsingfors, 1965. 

Statsrådets beslut om de riksomfattande målen för områdesanvändningen. Utgiven efter 

anslag Helsingfors 30.11.2000. 

Vanhojen karttojen Suomi. Gummerus-Jyväskylä. 1984: Samuel Broteruksen kartta 

1690-luvulta. 

Ryska topografikartor: VII 34 Borgå Vessölandet Pellinge; VII 35 Pernå Horslök Våtskär. 

Mätning 1875. Riksarkivet. 

Väylien varsilta - Suomen historialliset merimerkit ja luotsipaikat. Verkkosivutuotanto 

Helsingin yliopisto, Merenkulkulaitos, Museovirasto, 2001. 

http://www.helsinki.fi/hum/meh/merimerkit/ 

Ympäristönhoitoinventointien yhteenveto 1988. Itä-Uudenmaan seutukaavaliiton julkaisu 

7/1988, Porvoo. 

Övriga källor som har tillhandahållits för kännedom: 

Porvoon kylät 2001-2004 –projekti. Pellingin mittausleirin käsikirjoitukset, kyläsuunnitelmat 

ja mittauspiirustukset. Tampereen Teknillisen yliopiston arkkitehtuuriosasto, Arkkitehtuurin 

historian ja teorian laitos. 

Fotografier 

Fototgrafierna i rapporten: Teija Ahola / Selvitystyö Ahola, våren 2008 

Bild 64: Nina Andersson/FCG Planeko Oy, våren 2008 

Bilderna 2, 9, 29 ja 37: Flygfotografier Borgå stad/Allmän flygfotografering av Borgå 

1998. Lentokuva Vallas Oy


146-C9498 

31.5.2008 

FCG Planeko Oy 

Godkänd av: 

Granskad av: 

Upprättad av: 

Ulla Räihä 

Sektorchef, arkitekt SAFA 

Riikka Ger 

Projektchef, landskapsarkitekt MARK 

Teija Ahola/Selvitystyö Ahola (underkonsult) 

FM

1 Källhänvisningar 

1 Selén 1996, 3-57 

2 Selén 1996, 286 

3 Selén 1996, 273; Pb 4, 59-60 

4 Pb 2, 105-106; Pb 5, 74; Pb 3, 168 

5 Pb 3, 166 

6 Pb I, 19; Pb 3, ks. kuva 243. 

7 Selén 1997, 69-81 

8 Sockenkartor, 1930-talet 

9 Pb I, 34; Selen, 141-143 

10 Selén 1997, 288 

11 Selén, 

12 Selén 1997, 331-332 

13 Pellingin merivartioaseman historiikki; Selén 1996, 145-147 

14 Selén 1996, 131-133, 165 

15 Selén 1997, 213-214 

16 Selén 1997, 233-234, 393 

17 Pb 4, 90-94; Pb I, 24; Selén 1997, 168 

18 Pb 2, 55; Pb 4, 160-161 

19 Väylän varrella –internetsidor. Sjöfartsstyrelsen/Helsingfors universitet. 

20 Ala-Pöllänen, Väylien varsilta -internetsidor 

21 

Gränsbevalningen, internetsidor 

22 

Selén 1997, 321-324; Pb 4, 87-89 

23 

Pb 4, 191; Selén 1997, 324 

24 

Pb 4, 212 

25 

Pb 4, 145; Pb 2, 150 

26 

Selén 1997, 384 

27 

Selén 1997, 387-388; Pb 3, 150-153 

28 

Pb 3, 138; Selén 1997, 546 

29 

Selén 1997, 533 

30 

Suuri maatilakirja –Lantgårdar i Finland, 1965. 

31 

Pb 4,145 

32 

Bron över sundet syns på sockenkartan från år 1936 

33 

Bron över sundet syns på sockenkartan från år 1936 

34 Laurell 1999, 283 

35 Pb 4, 191; Suomen majakkaseura. 

36 Pb 5, 63 

37 Eskelinen, Timo, 25.4.2008; Majakkainventointi 2003; Pb 3, 110 

38 

Majakkainventointi 2003 

39 

Pb 4, 88 

40 

Pb 4, 88 

41 

Martonen, Klaus MRL, 12.5.2008 

42 

Pb 2, 244-245; Krunskopf 1992, 

43 

Pb 5, 141-153 

44 

Pb 3, 227 

45 

Pb 4, 251 

46 

Pb 4, 144 

47 

Pb 4, 39-42 

48 

Pb I, 92 

49 

Pb I, 92 

50 

Pb 2, 55 

51 

Sockenkartan 1936 

52 Pb I, 92 

53 Pb 2, 214-221 

54 Pb 5, 114-115 

55 Pb 4, 218-219 

56 Pb 4, 228-229

57 Pb 5, 124 

58 HIKI-ohje 2008, 62 

59 Pb 4,87-89 

60 Selén 1997, 368 

61 Nyman, Historialliset kummelit –internetsidor 

62 Finska vikens kartor, 112-113 

63 Mickelsson, Ulf 2008; Aunonen, Raimo MKL 8.5.2008: "Björkholmenin luotsiasemalla" 

Ett liknande betongfundament kan finnas i Borgå. 

64 HIKI-ohje 2008, 67 

65 Väylien varsilla, Loistot.

Kulturmiljöutredning för Pellinge skärgård - Porvoo

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?