"Självstyrelse på lokal och regional nivå"Nytt fönster. - Västra ...

Det måste medges att trots den internationellt sett höga sjukvårdsstandarden i Sverige finns det
tyvärr vårdköer även i Sverige, men dessa köer torde vara allra längst i de allra största
landstingen.
Att Isaksson vill kalla landstingen för regioner istället för landsting må vara hänt, men en
dramatisk ökning av storleken möter invändningar. En stötesten för landstingen har i alla
sammanhang tidigare varit den sämre partiförankringen för landstingspolitiken och det lägre
medborgar- och väljarengagemanget. Att detta engagemang skulle öka i större enheter är dock
inte belagt. Landstingspolitikerna har alltid varit mer anonyma för allmänheten än andra
folkvalda representanter. Om de skulle bli mer synliga i större landsting är tveksamt.
Kommunminister Sven-Erik Österberg förordar (SDS 1/9 2005) också liksom Isaksson övergång
till större “regioner”, vars antal han fixerar till 8-10. Länsindelningen skulle följa samma
mönster. Regionerna skulle ansvara för regional utveckling, sjukvården och ev. gymnasieskolan.
Regionerna bör vara direktvalda med egen beskattningsrätt. Utan beskattningsrätt,
menar Österberg med rätta, blir regioner bara kravmaskiner som i Danmark där de nya
amtskommunerna förlorat sin gamla beskattningsrätt.
Oavsett synen på landstingens optimala storlek är det under alla förhållanden viktigt att frågan
om en eventuell ökning av landstingens storlek debatteras öppet och får växa fram underifrån
om medborgar- och demokratiaspekten skall kunna tillgodoses.
Österbergs förord för även kommunsammanläggningar och övergång till större primärkommuner
är än mer kontroversiellt, även om han uttrycker sig försiktigt om formerna för
genomförandet. Denna sammankoppling mellan större regioner och större kommuner är något
principiellt nytt jämfört med tidigare debatt och utredningsarbete om länsdemokrati och
länsförvaltning. Vidgning av landstingens kompetens anfördes t ex i länsdemokratiutredningens
principbetänkande “Förvaltning och folkstyre” och framförallt i ett särskilt
yttrande av tre av utredningens experter som motiv för att begränsa de dåtida kommunsammanslagningarna
med deras negativa demokratiska effekter. (SOU 1968 s. 273-87).
Detta uppmärksammade betänkande synes inte ha observerats av Ansvarskommittén, vars
delbetänkande tyvärr inte heller vittnar om något större kommunalrättsligt intresse.
Både Isakssons och Österbergs förord för en folkvald regionnivå är dock glädjande, och ligger i
linje med socialdemokratiska partikongressens ställningstaganden nyligen. Sedan länge har det
förts en debatt, även inom socialdemokratin om det önskvärda i att helt ta bort mellannivån
landstingen och överföra deras uppgifter antingen till staten eller till stora primärkommuner, en
debatt som snubblande nära kan leda till privatiseringar av sjukhus och vårdinrättningar i stor
skala.
I en läsvärd uppsats om den folkvalda regionala nivåns ställning i Norden påpekar
förvaltningsforskaren Siv Sandberg, Åbo Akademi, att frågan om en eller två folkvalda
kommunala nivåer sedan länge varit ett återkommande tema i den politiska debatten i Norden1 .
1 Självstyrelse på lokal och regional nivå. Perspektiv på det lokala och regionala ansvaret för framtidsfrågorna, red
Pontus Tallberg, utg. Region Skåne och Västra Götalandsregionen (2005)
51