Islams Vrede

De har varken erkänt att de utfört massakrer eller ens kontrollerar områden som tillhör den
armeniska nationen - som inte utplånats trots folkmordet - mot de rättmätiga ägarnas
önskemål.
Man skulle tro att ett folk som är så angeläget att ta sitt ansvar också skulle vidta korrekta
åtgärder för att avlägsna den hemska fläcken på deras ära.
Man skulle tro att turkarna skulle erkänna den nöd, terror och misär de orsakat oskyldiga
barn; de är som de orsakat generationer, både nu levande och kommande.
Man skulle tro att de vore modiga nog att säga ja, vi har vanhelgat heliga platser och varken
respekterat andras gudar eller deras präster.
Man skulle tro att de pånyttfödda turkarna skulle resa sig och säga:
“Jag har varken respekterat vänner eller fiender. Jag har inte belönat vare sig tjänst eller
uppoffring på rätt sätt. Mina offer har funnit att mina löften inte betyder något, inget beskydd
mot våld varken när de gått med på mina krav eller när de trotsat mig. Jag har varit lika
hänsynslös mot mina trogna undersåtar som jag har varit mot dem som, till följd av det
lidande och den förtvivlan jag har orsakat, rest sig och föredragit döden framför ett lev under
mitt herravälde.“
Turkarna har i stället varit upptagna med att förneka att massakrerna alls ägt rum eller
framhållit att “de påstådda massakrerna“ 4 varit följden av undersåtars bristande lojalitet.
Turkarna har därmed avslöjat en brist på andlig förfining som är både bestickande och
olycksbådande.
Kort sagt, turkarna har visat sig vara kapabla till kallblodigt barbari som fortsätter att trotsa
mänskliga försök till analys och förklaring. Även de som av politiska eller personliga hänsyn
försökt urskulda turkarna, däribland storheter som lord Palmerston, lord Bulwer och lord
Beaconsfield, har till slut funnit att de snärjt in sig i sina egna ord.
Visserligen kan den turkiska statens politik, precis som andra staters, framställas som ett
akademiskt ämne som kan bli föremål för historisk tolkning; men den unika blodiga och
grymma enkelheten i den turkiska politiken att helt enkelt röja undan de som står i ens väg
strider helt mot vår tids utvecklade moral där exempelvis Förenta Nationerna har antagit
principen om att skapa fredsvärld genom att utrota kolonialism och hotet om folkmord.
Det som främst trotsat det mänskliga förnuftet har varit att turkarna har helt struntat i alla
erkännanden av de egna fruktansvärda övergreppen när landet är med i nationernas krets;
ratificerar och erkänner en internationell “konvention om folkmord“ och anklagar andra folk -
som varit deras offer - för att ha anstiftat mord på nationer. Turkiet är ensamt om detta
tvivelaktiga särdrag, ett som Adolf Hitler själv erkände i ett tal inför Tredje rikets militära
ledare i Obersalzburg den 22 augusti 1939 där han utropade ett utrotningskrig mot polackerna:
“Vår styrka är vår snabbhet och grymhet... Jag har givit order och kommer att låta skjuta var
och en som yttrar ett enda kritiskt ord... Därför har jag tills vidare bara skickat mina SSförband
österut, med order att utan pardon eller barmhärtighet döda alla män, kvinnor och
barn av den polsktalande rasen. Vem minns i dag det armeniska folkmordet?“
4 Man behöver inte gå längre tillbaka än den 26 januari 1965 för att hitta ett officiellt turkiskt uttalande som
betecknar det armeniska folkmordet som “påstått“. Den dagen försökte Turkiets FN-representant Eralp bemöta
hänvisningar till det turkiska folkmordet på armenier 1915 som Cyperns utrikesminister Spryos Kyprianou
gjorde inför FN:s generalsamling den 25 januari genom att kritisera Kyprianou för att ha “besvärat sig med att
hänvisa till vissa massakrer som turkarna påstås ha utfört i det förflutna.“ (Se FN dokumentet A/PV. 1321-23).
24