Islams Vrede

skulle kunna lämna några upplysningar av betydelse till den som hittade honom. En snabb
men noggrann sökning gjordes utan att barnet hittades. Tio minuter senare lämnade vi kyrkan
och dess omgivningar genom den södra porten, gick runt kullen och ned mot den nordöstra
delen av staden. Vår framfart doldes av vänliga murar tills vi kom till stadens gräns.
Skottlossningen var fruktansvärd. Muslimer av alla slag vällde in i Gogtapa från alla
riktningar på kompassen. Jag sade till dem som var tillsammans med mig: “Vi måste ge oss av
genast. Vi är nästan omringade!“ Men min fru började gråta igen och sade att hon aldrig
skulle lämna platsen förrän hon hade hittat sitt borttappade barn. Mina känslor var i uppror.
Jag sade till henne: “Nåväl, jag går tillbaka och letar efter honom en gång till.“ Jag tog mig
runt kullen och försökte ta mig upp till toppen från kvarteren i sydöst. Halvvägs uppför
sluttningen sköt någon mot mig. Kulan träffade inte mig men det var så nära att jag trodde att
jag träffats och föll halvt bedövad till marken. Efter några minuter satte jag handen för örat
och fann till min lättnad inget blod. Efter några minuters vila för att få nya krafter och mod
kröp jag tillbaka till vår grupp. Jag sade till min fru att det var omöjligt att leta vidare efter det
försvunna barnet eftersom vi var omringade på alla sidor. Vi började ta oss runt kullen igen
och vandrade förbi vinodlingar och utmed ett bevattningsdike. Träd hade planterats utmed
nästan alla strandkanter och diken vilka gav oss ett visst skydd.
5
FLYKT UNDAN STORMEN
Händelserna kring oss var oerhört nedslående. Kurderna hade anfallit oss så snabbt att de
flesta kvinnor inte hade haft tid att få på sig skor och strumpor. Många var halvklädda. De var
förstås oerhört rädda och hälften av stackarna gick barfota i snön. Vi gick sakta och när vi tog
oss fram såg vi en stora skara barn som vandrade gråtande och hjälplösa runt i vinodlingarna
eftersom de kommit ifrån sina föräldrar.
Ingen väntade in någon annan. Alla såg om sitt eget bästa. Jag sade till dem i min grupp att
jag ansåg det vara klokast att ge sig av mot Gulpašan, vilket vi gjorde. Vi hade kommit en
liten bit när jag såg cirka 300 beväpnade muslimer framför oss bakom en mur. Några av dem
hade täckt ansiktet med halsdukar och de hade dragit ned turbanerna och mössorna över
ansiktet så att vi inte skulle känna igen dem. Senare fick vi höra att de var från byarna i
närheten, människor vi kände. Så snart vi närmade oss, öppnade de eld. Vårt folk började ropa
och skrika högt och tappade sina tillhörigheter. Jag sade åt min fru att snabbt springa och
gömma sig bakom en mur väster om oss.
Vi sprang, men plötsligt stannade min fru upp. Jag tittade ned och såg två småbarn i snön som
tjöt och grät. Några av mödrarna hade haft så mycket att bära och så mycket att ansvara för att
de hade lämnat kvar dessa hjälplösa och i stället valt att hjälpa sina äldre barn, vilka därmed
gavs en flyktmöjlighet. När min fru såg barnen tittade hon på mig och utbrast: “Min Gud! Vad
ska det bli av oss!“ Jag ropade också högt. Mina känslor var i uppror. Jag undrade varför vi,
ett kristet folk, skulle överges och bli föremål för våra förföljares godtycke. Djävulen tycktes
ta kontroll över mig för stunden. Jag föreställde mig hur han sade: “Kristus har varit din Herre
och du hävdade att han var din Herre. Du har tjänat honom länge. Var är han nu? Varför har
han övergivit dig?“
46