Islams Vrede

vågade hota honom! Men han släppte offret och gick därifrån, och vände sig ofta om,
uppenbarligen förvånad över den amerikanska kvinnans mod.
Kvinnorna i detta land är så tillbakahållna och nedtryckta av seder och traditioner att de aldrig
vågar framhålla sig själva. Vi gick vidare och stötte ständigt på nya horder av muslimer som
kom från staden. Bland en grupp såg jag en man jag kände, en representant för regeringen i
grannorten. Jag ropade till honom: “Ali Baba, följ med oss till staden.“ Han gick med på det
och jag bad honom att gå före och leda folket. Ju närmare vi kom staden, desto fler blev
muslimerna. När vi kom fram till bron över floden som är ungefär halvvägs mellan Gogtapa
och Urmi såg vi minst 10 000 samlade där.
När vi blickade österut från denna plats på drygt 1,5 kilometers avstånd uppfattade vi en
folksamling som utgjordes av flera tusen kristna. De hade vandrat genom åkrar och träsk i
snön för att undvika vägarna på grund av mordiska muslimska banditgäng. När muslimerna
vid bron såg att vi beskyddades av inhemska tjänstemän vände de sig mot den andra
flyktinggruppen och öppnade eld. Attacken var fruktansvärd.
De sköt ihjäl männen och letade ivrigt efter vackra flickor och kvinnor att röva bort. De som
var till höger om oss vände sig om för att fly, men kom inte rakt emot oss i försöken att
undkomma anfallet. Alla skrek och ropade. Varje enskild person var i två, tre beväpnade
muslimers våld. Dessa djävlar våldtog ett stort antal unga flickor, somliga knappt sju, åtta år
gamla, där på vägarna och åkrarna. Ack, det var en fruktansvärd scen! Ingen tuschteckning av
de mest ökända utsvävningarna i de mest infernaliska regioner skulle kunna återge det
tillräckligt!
Jag stod inte ut längre. Jag vände mig om och fortsatte framåt med min grupp mot staden. Vi
kunde inte ge de stackarna någon hjälp, vi kunde inte göra ens det minsta - inte heller kunde
vi lyfta en hand för att rädda en enda själ!
Ungefär en halv kilometer bort såg jag på håll en handfull ryttare på väg mot oss. De red i full
karriär, en hade något i sin hand som liknande en tygbit. Jag torkade tårarna för att se bättre
och trodde att jag kände igen tyget. Jag vände mig till min fru och sade “tycker inte du att det
liknar amerikanska flaggan?“ Det var det! Min glädje visste inga gränser, och jag bröt ihop
och grät igen. Det kändes som om hundratals miljoner amerikaner följde efter flaggan och var
på väg att undsätta oss. Sedan kom reaktionen, jag kände verkligen av den enorma hungern,
törsten och utmattningen. Jag ville lägga mig ner i snön och slasket, och vila. Jag såg en
snöhög på andra sidan av vägen och stapplade dit och kastade mig raklång ned.
Ryttarna anlände under tiden. Flagg bäraren var doktor Packard, en amerikansk missionär
som var på väg att träffa den kurdiske hövdingen Qarayni Ağa för att vädja om skydd för de
kristna. När han såg mig frågade han varför vi var på flykt. Jag kunde inte tala med honom
eftersom jag var så rörd. Han vände sig till min fru som förklarade varför vi lämnat Gogtapa
och vad som pågick där. Jag gjorde tecken till honom att skynda sig iväg, annars skulle
ytterligare tusentals dödas. Han rusade iväg och jag såg efter honom tills han försvann ur
sikte. “Gud välsigne dig och din kära lilla flagga“, sade jag innerligt. Doktor Packard anlände
till Gogtapa och med fara för sitt eget liv träffade han de kurdiska hövdingarna. Sedan gick
han in i staden och lyckades övertala kurderna att spara människors liv i utbyte mot att de
skulle lämna ifrån sig sina vapen. Genom den modige mannens handlande räddades sannolikt
2000 eller fler liv.
Efter att ha vilat en stund till reste jag mig ur snön och vi fortsatte vår sorgliga färd. Vi nådde
fram till staden och när vi kom in såg vi enorma människomassor samlade. En del njöt
verkligen av de kristnas ömkliga tillstånd, men andra slog sig för bröstet (uttryck för sorg) och
48