Ledarskap och lidelse - Kungliga biblioteket

gav auktoritativt stöd åt denna uppfattning. Akademien har i stort sett följt
dessa tidiga riktlinjer, även om man låtit andelen populärvetenskap – ofta i
essäistisk utformning – växa alltmer.
Även i fråga om kraven för det Letterstedtska översättningspriset blev
det första valet av pristagare normerande. Här hade von Beskow till priskommitténs
sammanträde den 8 februari 1862, som alltså inledde den idag
snart 150-åriga valproceduren, skickat in ett förslag, enligt vilket priset
borde gå till Carl August Hagberg för hans Shakespeareöversättning. Den
uppmärksamme undrar givetvis, hur det gick ihop med testamentets föreskrift
om att priset skulle avse ett arbete utgivet året närmast före utdelningen.
Förklaringen är att donator klokt nog hade gjort ett undantag för de
sex första årens prisbeslut i båda fonderna – annars hade man inte kunnat
belöna herrarna Nobel heller. Men sedan 1869 har akademien endast haft
rätt att ge pris för högst ett drygt år gamla arbeten, vilket har medfört vissa
komplikationer.
Sedan man hade belönat ledamöter i Svenska Akademien med det
Letterstedtska översättningspriset varje år utom ett fram till 1868 hade
kommittén det året inte funnit någon tillräckligt kvalificerad kandidat, utan
förslaget blev att låta prissumman läggas till kapitalet. Det var helt i enlighet
med Letterstedts testamente, men beslutet inledde en olycklig praxis. Författarpriset
har däremot delats ut varje år utom 2004, då Vetenskapsakademien
tvangs dra in nästan alla priser på grund av resursbrist, men översättningspriset
har inhiberats hela 47 gånger, alltså praktiskt taget vart tredje år.
Besluten fattades, och gör så alltjämt, av akademien in pleno men så gott som
alltid i enlighet med förslagen från en kommitté, som bestod av en ledamot
från varje klass och utsågs varje år enligt den ordning som gällde fram till
1978. Det märkliga är att fördelningen av inhiberade prisutdelningar över
tiden är synnerligen ojämn. I protokollen från kommitténs sammanträden
under 1880-talet återkommer inte mindre än sju gånger formuleringen, att
man inte föreslog någon utdelning ”enär under nästlidne år icke, så vidt komitén
hade sig bekant, någon så beskaffad öfversättning af utländskt arbete,
att detsamma förtjänade belönas med detta pris, i tryck utkommit”. 6 Något
mindre kurialt utformat förmedlar protokollen från 1930-69 samma budskap
26 gånger, medan utdelningen endast inställts vid tre tillfällen under
de senaste 40 åren.
50