200 vattensågar och ångsågar, ramsågar och cir - Västerbottens ...

s 

o 

u 

o 

200 vattensågar och ångsågar, ramsågar och cirkelsågar: 

om västerbottniska sågverk före 1900 • 

det hörbara ljuset: bo lundmark om samiska föreställningar 

om norrskenet

insidan • 

"Idag är alla människor skilda 

från varandra. Den samhälleliga 

gemenskapen kan bara komma 

till stånd genom en kulturrevolution. 

Vad innebär kulturrevolution 

? Att finna den gemensamma 

roten, det gemensamma 

ursprunget. Ty bara det 

kan i grunden förena och detta 

kan bara ske genom förening i 

en gemensam kultur 

Den poesi, den musik, den färg 

som finns i folkvisesångarens 

röst och i de folkliga instrumenten 

bildar liksom en luftig 

kedja som sammanlänkar dig 

med hela ditt förflutna, med 

hela ditt arv. Du förstår, att 

färden är unik, flodbädden 

gemensam. Att du redan tillryggalagt 

en lång sträcka. Din 

plikt är nu att gå ännu längre 

som en ledande del i en stor 

kropp. Du går i täten, du ska 

röja vägen. På det viset blir 

den estetiska glädjen, droppe 

för droppe, till en moralisk 

styrka, sedan till ideologisk 

tyngd och politisk handling. " 

Med det här kampmanifestet 

för en hembygdsrörelsens 

egen kulturrevolution, 

som visar sig vara ett citat 

från Theodorakis, inleder 

Gösta Ågren sin nyutkomna 

bok om Österbottens allmogebåtar," 

Hammarbandet" (kan 

köpas hos Skrivor, Box 197, 

651 00 Vasa 10). I den ofta 

teoretiska diskussionen om 

"folkets kultur" och om folkkulturens 

väsen är Gösta 

Ågrens bok ett fräscht, energiskt 

och militant inlägg, som 

rymmer mycket av upptäckar- 

glädje, sommar stämning och 

tillförsikt.Den förtjänar många 

läsare i Västerbotten för all 

sin kunskaps skull men framför 

allt för att den förmedlar 

en så stark upplevelse av 

folkkulturens styrka och 

rika resurser. 

En annan bok att glädjas åt 

är Sune Jonssons nyutkomna 

"Jordabok". VÄSTERBOTTENS 

läsare fick i ett av fjolårets 

häften prov ur den dokumentation 

av det västerbottniska 

åkerlandskapet, som Sune 

arbetat med under flera år. 

"Jordaboken" redovisar ett 

fylligt urval ur samma dokumentära 

projekt, fördjupat med 

en kommentar vars sakliga 

poesi öppnar läsarens ögon 

för de ofta finstilta skiftningarna 

i det västerbottniska vegetationsårets 

landskapsbilder. 

Ytterligare ett lästips: 

många av deltagarna i byggnadsvårdsårets 

konferenser 

imponerades av arkitekt Sören 

Thureils genomgång av de 

gamla trähusens vårdproblematik 

och hans fina känsla för 

byggnadernas egenart. Hans 

erfarenheter och synpunkter 

finns nu tillgängliga i boken 

"Vård av trähus" - läs den ! 

Som framgick av ett stencilerat 

meddelande blev produktionen 

av detta häfte väsentligt 

försenad. Vi har utnyttjat 

detta till att göra årets första 

häfte till ett dubbelhäfte, där 

vi kunnat ge utrymme för en 

omfattande redovisning av sågverksindustrins 

tidiga historia 

i länet. Den kompletterar den 

industrihistoriska redovisning 

som påbörjades 1974 med järn- 

och glasbruken. 

Tyvärr tvingar prisutvecklingen 

hembygdsföreningen att 

höja priserna för VÄSTER- 

BOTTEN detta år. Lösnumren 

kommer att kosta 10:-, 

prenumerationen på fyra 

häften höjs till 30:-. Samtidigt 

ökar emellertid antalet sidor 

från 60 till 64, vilket blir en 

liten kompensation ! 

Hembygdsföreningens årsmöte 

hålls den 27 maj .Kristi 

Himmelsfärds dag. 

VÄSTERBOTTEN återkommer 

på andra sidan sommaren 

- glad sommar ! D 

• Den uppmärksammade utställningen 

omkring väggdekorationens 

och tapettryckets 

historia har nu byggts om till 

vandringsutställning och finns 

tillgänglig för visning runt om 

i länet. Intresserade kan höra 

av sig till Kerstin Arcadius, 

Västerbottens museum, 

090/11 86 35. 

häftets bilder 

Där inte annat anges har fotografierna 

hämtats ur museets 

bildarkiv. Särskilt har bilder 

av fotografen Amedé från 

Holmsund och Norrbyskär 

och J.H. Fahlgrens bilder 

från Renholmen kommit till 

användning. 

För detta häfte har vi kunnat 

komplettera bildbeståndet 

tack vare insatser av Sigvard 

Andersson, Holmsund, Bertil 

Ekholtz, Umeå och Tore Lindström,Sandared(Skellefteområdets 

sågverk).

ur 

sågningsteknikens 

historia Karl-Ivar Åsander 

# Sågverksbeskrivningarna, som är 

detta häftes huvudinnehåll, har 

sammanställts av Kerstin Arcadius 

och Karl-Ivar Åsander. Kerstin Arcadius 

har svarat för uppgifterna om 

den tidigare utvecklingen - huvudsakligen 

om de större vattensågarna - 

som hon hämtat i samlingen av sågverksprivilegier 

i Kammarkollegiets 

arkiv, försäkringshandlingar i Allmänna 

brandförsäkringsverkets arkiv 

och i sockenhistoriker. Karl-Ivar Åsander 

har samlat uppgifter om den senare 

utvecklingen - data om de mindre vattensågarna 

och ångsågarna - som hämtats 

i Kommerskollegiets fabriks- och industristatistik, 

i Statistiska centralbyråns 

industristatistik samt i företagsmonografier. 

Plank, bräder och bjälkar framställdes tidigast 

genom att timmerstockar klövs med 

yxa och kilar och sedan täljdes släta med 

täljbilor. Av golvplankor i hus byggda 

långt in på 1800-talet, där plankornas undersidor 

är runda kan man se att denna 

mycket gamla teknik varit i bruk långt 

fram i tiden trots att mera mekaniserade 

metoder sedan länge hade slagit igenom. 

De äldsta sågarna av järn finns i Mästermyrfyndet 

från Gotland, daterat till 

900-talet. Däri ingår en fogsvans och en 

annan såg. Från medeltiden är klyvsågar 

kända, både kransågar och vattendrivna 

ramsågar. I kransågningen deltog två personer. 

Stocken lades upp på två höga bockar 

och sågbladet fördes upp och ner mellan 

översågaren och under sågar en. Avbildningar 

av kransågning är kända från 1400talet. 

Den anses ha varit särskilt vanlig 

vid skeppsvarven eftersom den gav slätare 

plank än dem som kom från sågkvarnarna. 

Galtabäcksbåten, daterad till 1000-talet 

(dateringen inte fullt säker) är byggd av 

bord som har sågspår som anses åstadkomna 

med kransågsblad. 

Under medeltiden börjar handkraften, 

muskelenergin, på många områden ersättas 

av en ny teknologi som utnyttjar vindoch 

vattenkraft. Det än nu de egentliga sågverkens 

historia börjar. 

I Sverige som har gott om vattendrag med 

strömmande vatten var det framförallt vattenkraften 

som kom att tas i anspråk, liksom 

när det gällde målningen av säd. Vattnet 

kunde också utnyttjas för transport både 

av timmer och det sågade virket. 

Den första svenska vattendrivna "sågkvarneri 

1 som nämns i skriftliga källor ligger 

i Forsvik, Västergötland. Den finns 

upptagen i Vadstena klosters jordebok 1447. 

Redan tvåhundra år tidigare finns den vattendrivna 

sågen omnämnd i Frankrike. Den 

första svenska kronosågen anlades i Kalmar 

på Gustav Vasas befallning mellan 

1525 och 1527. 

1

Under 1700-talet gör sig en allvarlig 

kritik mot de grovbladiga sågarna gällande. 

I Vetenskapsakademins handlingar anförs 

exempelvis 1741: "Så länge skogen funnits i 

överflöd har det grova maneret att såga 

med tjocka blad kunnat passera, särskilt för 

bräder.Men sedan skogen börjat avtaga borde 

sågarekonsten kunna inrättas lika väl i 

Sverige som utomlands, särskilt där man betjänar 

sig av strömmar. Och då behövs till 

en sågkvarn, som skär både fortare och slätare 

bräder, icke en fjärdedel så mycket vatten 

som till Bondsågar, varav bräderna blir 

ludna som björnar utom att nästan lika mycket 

går bort i spån och bakar, som bräder". 

Den "rätta sågarkonsten" kom från Holland 

i form av fina, valsade sågblad. Flera 

gick att sammanföra i en ram och sågarnas 

kapacitet ökade enormt. Det beräknas att 

tidigare 15% av sågstocken gått förlorat i 

sågavfall mot 3% med de nya bladen. Inemot 

mitten av 1700-talet introducerades de 

finbladiga sågarna och därmed inträdde ett 

nytt skede i den nordiska trähanteringen. 

Från den här tiden räknar man med tillkomsten 

av exportsågar i egentlig mening. Sågverken 

gjordes större med flera ramar och 

sågblad. Antalet sågblad och ramar var be- 

2 

roende av den vattenkraft som kunde utvinnas. 

Sågverksindustrin blev under detta 

århundrade en allt viktigare näringsgren i 

Sverige. Den statliga skogslagstiftningen 

hade tidigare prioriterat järn- och glasbrukshanteringen 

genom utarrenderingar 

av skog sallmänningar. 

I och med sågverkens allt större betydelse 

som exportnäring under 1700-talet 

ändrades också den statliga skogspolitiken. 

Nu blev sågverkens råvarubehov bättre tillgodosett. 

Vändpunkten är kungörelsen om 

rätt till stockfångst 1739. Under 1700-talet 

förändrades också sågarnas ägarestruktur. 

De tidigare ägdes i regel av enskilda bönder 

eller byalag. Den nya tekniken medförde, 

att större kapitalinvesteringar måste 

göras, vilket gynnade en ny kapitalstarkare 

och mer yrkesinriktad sågverksägareklass. 

Bland de nya sågverksägarna återfinns handelsmän, 

ämbetsmän och andra ståndspersoner. 

Under 1800-talet inträdde nya stora förändringar 

inom sågverksindustrin. Problemet 

med vattenkraften var, att man inte 

kunde bemästra de större vattendragen utan 

var hänvisade till mindre och medelstora 

vattendrag. I dem var vattentillförseln 

ojämn vid olika årstider och en kontinuerlig 

drift var svår att åstadkomma. Ångmaskinen, 

som konstruerats århundradet tidigare, 

togs nu i bruk inom sågverksnäringen. 

Det första patentet på ett med ångmaskin 

drivet sågverk utfärdades 1793 i England. 

Den första ångsågen i Sverige uppfördes 

1849 i Tunadal och under senare delen 

av 1800-talet anlades allt flera ångsågar. 

Det fanns även andra fördelar med ångsågarna. 

Sågarna kunde anläggas vid kusten 

och utnyttja de bättre hamnmöjligheterna. 

Lades ångsågen vid en älvmynning kunde 

dessutom timret flottas direkt från avverkningsområdet 

till sågverket. Kravet 

på bättre hamnar blev nu också viktigare, 

då sågverksindustrin alltmer blev en exportindustri. 

Virkeslasterna togs ut på allt 

större fartyg, som krävde djupa och välplanerade 

hamnanläggningar. Trots de uppen-

ara ångsågens fördelar uppfördes under 

samma period fortfarande vattensågar med 

en kapacitet jämförbar med de första ångsågarna. 

De flesta av de nyanlagda ångsågarna 

under 1800-talet var fortfarande ramsågar. 

Men nu anlades även en del cirkelsågar. 

Cirkelsågens ursprung är outforskat i detalj, 

men den antas ha blivit uppfunnen på 

Utsikt mot Sandviks ångsåg från öster. Till 

höger maskinhuset, i bakgrunden den vitmålade 

herrgården. Bilden tagen omkr. 1920. 

kontinenten under 1700-talets senare del. 

Dessa hade lägre produktionskapacitet än 

ramsågarna och krävde flera arbetsmoment. 

Vid mindre sågverk med skiftande 

virkesdimensioner liksom i transportabla 

sågverk var den dock ett lämpligt alternativ 

till ramsågen. Kvalitén på det sågade 

virket blev under 1800-talet allt bättre. 

Specialbyggda cirkelsågar, kantverk,för 

kantning av virket och kapverk för längdkapning 

av virket gjorde att virkesdimensionerna 

blev alltmer exakta. 

Ångsågarna var mycket stora, anläggningar 

jämfört med de tidigare vattensågarna. 

I ångsågverket ingick flera specialiserade 

3

enheter. Timret intogs till ett såghus, där 

det genom längdsågning, kantning och kapning 

förvandlades till plank och bräder. 

Ramsågarnas såghus byggdes i regel i två 

våningar, den övre för själva sågningen 

och den undre för transmissionen. Vid de 

mindre cirkelsågarna bestod såghuset oftast 

av en våning, då kraftöverföringen kunde 

ske på ett enklare sätt. Intill såghuset 

låg pannhuset, där ångmaskinen fanns. Från 

4 

Mo ångsåg på Norrbyskär. Interiör av det 

1923 brunna såghuset. I bakgrunden sågramarna 

i förgrunden kantverken. 

såghuset gick bräderna efter sortering till 

ett torkhus eller en öppen brädgård i väntan 

på avskeppning. Vid vissa sågar vidareförädlades 

en del av det sågade virket i 

ett hyvleri till hyvlade bräder. Sågavfallet - 

sågspån, ribb och bakar - användes som

änsle i ångpannan eller som utfyllnad 

vid lastkajer. Anläggningarnas storleksordning 

och den kontinuerliga driften medförde 

större krav på fast arbetskraft än 

tidigare. Vid ångsågarna växte en ny typ 

av samhällen fram, som med sin bebyggelse 

(herrgård, tjänstemannabostäder och 

arbetarebostäder) tydligt skilde sig från 

den traditionella bondebygden. 

Ångsågverken var kostnadskrävande och 

ägarstrukturen ändrades på nytt. En ny 

företagsform, aktiebolaget avlöste familjeföretagen. 

Genom att sprida ut ägandet på 

flera kapitalstarka personer kunde de ekonomiska 

resurserna för ångsågarnas anläggande 

och verksamhet skapas. Sågverksindustrins 

räntabilitet under slutet av 1800talet 

skapade en ny ekonomisk överklass - 

sågverkspatronerna. 

Tidigare hade sågverkens timmeruttag 

varit relativt små. Expansionen under 

1800-talet skapade ett väldigt råvarubehov. 

Detta resulterade i vissa fall i den form av 

rovdrift, som kom att gå under benämningen 

baggböleri. Den härrör sig från åtalen 

mot Baggböle sågverk på 1860-talet för 

olovligt timmeruttag från statliga skogsområden. 

När de egna skogstillgångarna 

var förbrukade var sågverken hänvisade 

till statliga skogar och bondeskogar. Bondeskogarna 

hade under 1800-talet vuxit kraftigt 

genom avvittringen, då stora skogsarealer 

överfördes från staten till enskilda 

jordägare. Från staten kunde sågverken på 

virkesauktionerna köpa in timmerposter. 

jir UOO-faiUj myjåyar. 

civvlA^lwwHj Ji4U+yw/i] ^^tyfy' kswtwny 

För att komma åt timret i bondeskogarna 

köpte antingen sågverket in marken eller 

arrenderade det för en viss tidsperiod med 

avverkningsrätt, oftast 50 år. Detta medförde, 

att bolags skogarnas andel av det 

totala skogsbeståndet ökade kraftigt under 

senare delen av 1800-talet. Inköpen av 

bonde skogar innebar, att många hemman 

förlorade en del av sin försörjningsbas 

och innehavaren fick söka andra inkomstkällor. 

Oftast blev han hel- eller deltidsanställd 

i skogsarbete eller sågverksarbete. 

Bolagens skogsinköp fick på detta sätt 

sociala följder. Genom lagstiftning hejdades 

denna utveckling vid sekelskiftet genom 

de s.k. Norrlandslagarna, vilka försvårade 

ytterligare skogsinköp av sågverksbolagen. 

Den expanderande sågverksindustrin 

fick också en mängd andra effekter. Sverige 

förvandlades från ett jordbrukaresamhälle 

till en industrination. I den industriella 

revolutionen var sågverksindustrin den 

viktigaste faktorn i Sverige. Genom lönsamheten 

i denna industri, till stor del baserad 

på exportmarknaden, skapades kapital 

för industrialiseringen inom andra näringsgrenar. 

Under 1900-talet inträffade ytterligare 

förändringar inom sågverksindustrin. En 

bland de viktigaste är övergången från ångkraft 

till elkraft. Den lättransportabla elenergin 

orsakade emellertid inte någon omlokalisering, 

som tidigare skett vid byte av 

energikällor. 

Tekniskt sett har en del förändringar 

5

skett inom vårt århundrade. Massaindustrins 

framväxt skapade ett råvarubehov, 

som delvis kunde tillgodoses från sågverken: 

avfallet från sågverken kunde användas 

för massatillverkning. En förutsättning 

var, att barken togs bort från detta avfall. 

Detta medförde ytterligare ett arbetsmoment 

- barkningen - som till en början 

gjordes för hand, men senare med barkmaskiner. 

Under 1960-talet har på många större 

iågverk insatts s.k. planreducerare, som 

) 

lOO-Utltff t>Utk 

före själva sågningen fräser av två av stockens 

yttersidor. Avfallet, flisen, kan sedan 

användas inom massaindustrin. Under 

1900-talet har sågverksindustrins olika 

arbetsmoment mekaniserats, så att maskinerna 

idag sköter större delen av det arbete 

som tidigare utfördes för hand. Under 

1900-talet har transporterna till och ifrån 

sågverken av råvaror och färdiga produkter 

förändrats: en allt större del av transporterna 

sker numera på lastbilar och i 

viss mån på järnväg. 

stockfångst, stubböre och ränta 

För att anlägga en vattensåg, grov- eller finbladig, fordrades kungliga kammaroch 

kommerskollegiets tillstånd. I privilegierna angavs hur många sågramar som 

fick inrättas samt hur många träd sågrätten gällde. 

Timmerförbrukningen grundades på köp, uttag ur egna skogar och - vilket var 

vanligast vid de finbladiga sågarna - stockfångst. Stockfångsten var en årlig avverkningsrätt 

för ett visst antal träd på kronans allmänningsskogar. Sågägaren erlade 

s.k. stubböresavgift för varje träd. 

Så snart driften kommit igång skedde skattläggning. Då bestämdes den årliga 

tilverkningen, som räknades ut efter sågens timmertillgångar, oftast så att ett 

träd beräknades ge två sågblock och varje block ca fem bräder. Tillverkningen 

angavs i tolfter (dussir} bräder, vanligen av sju alnars längd. Bräddimensionerna 

var sedan slutet av 1600-talet standardiserade, "enkla" bräder höll 1 1/2 tum 

och "halvbottensbräder" 2 tum. De grövre "helbottensbräderna" nämns sällan i 

samband med västerbottniska sågar. 

Skatten på tillverkningen benämndes ränta och kunde utgöra mellan 1/30 och 

1/50 av årsproduktionen. Räntan skulle erläggas in natura på närmaste lastageplats 

eller betalas med penningar efter årlig markegång (det för varje år officiellt 

fastställda värdet på naturaprodukter). 

1842 kom en för sågnäringens utveckling viktig lagändring. Den tidigare begränsningen 

av tillverkningskvantitet slopades och sågningen släpptes fri. Senare 

på 1800-talet ersattes stubböresavgiften av en årlig skogsränta. I samband med 

avvittringen upphörde systemet med stockfångstskogar.

västerbottnisk 

sågverkshistoria 

Västerbottens äldsta sågverk anlades av 

Johan III 1573 i Rickleå och i Skellefteå 

(förmodligen Lindalmström). De var grovbladiga 

enramiga vattensågar. Man hade 

dock tidigare tillverkat bräder och plank 

för eget bruk och för försäljning, då med 

yxans och sågens hjälp. Denna framställ- 

läs mer i • 

WILHELM CARLGREN De norrländska 

skogsindustrierna intill 1800-talets 

mitt. 1926 

ABRAHAM HuLPHERS Samlingar till 

en beskrivning av Norrland V: 1-2 

Västerbotten. 1789, 1797. 

JOHAN NORDLANDER Fisken och sågkvarnar 

i norrländska vatten. 1934. 

JOHAN NORDLANDER Till Västerbottens 

äldre kulturhistoria. 1905. 

O. J. NÄSLUND Sågar. 1937. 

SÄLLSTRÖM-NYGREN Vattensågar 

och ångsågar i Norrland. 

GUNNAR WESTIN (utg.) Övre Norrlands 

historia, I-IV. 1962-1974. 

HARALD WIK Norra Sveriges sågindustri. 

1950. 

VÄSTERBOTTEN 1974/2, temahäfte 

om brukshistoria. 

ningsmetod fortsatte parallellt med vattensågningstekniken 

ända in på 1800-talet. 

Omkring 1740 utfärdades en förordning 

för Västerbottens län avsedd att styra utvecklingen 

mot finbladiga sågar. I och med 

denna privilegiepolitik från statens sida 

uppkom en konkurrens om skogsråvaran 

mellan de tidigare privilegierade näringsgrenarna 

järnindustri (Olof sfor s, Robertsfors 

m. fl. ) och glasindustri (Strömbäck 

och Ytterstfors) och den finbladiga sågverksindustrin. 

Ur denna utgick så småningom 

sågverksindustrin segrande, framförallt 

beroende på de förbättrade avsättningsmöjligheterna 

för sågade trävaror på 

1800-talet. 

I början av 1800-talet var de grovbladiga 

sågarna dominerande i länet. I mitten 

av 1800-talet hade antalet sågar kraftigt 

reducerats och de finbladiga dominerade. 

År 1858 uppfördes länets äldsta ångsåg 

i Sandvik. Den fick snabbt efterföljare i 

Sävenäs, Rundvik m. fl. orter. Ångsågarna 

hade betydligt större kapacitet än de tidigare 

vattensågarna framför allt beroende 

på möjligheten till kontinuerlig drift. På 

1890-talet började en del av ångkraften 

överföras till elenergi - en utveckling som 

senare resulterade i en total elektrifiering. 

Under samma årtionde utbyttes sågramen 

mot cirkelsågen i de mindre sågverken. 

Vid sekelskiftet 1900 hade Holmsund 

den största produktionen i länet följd av 

Norrbyskär och Ytterstfors-Furuögrund. 

Vid samma tidpunkt var de flesta större 

vattensågarna i länet nedlagda - undantaget 

var Robertsfors såg, som nedlades först 

1936. 

I efterföljande redovisning av sågverksnäringen 

i Västerbotten har en gränsdragning 

skett vid år 1900. Det innebär att endast 

sågverksorter som fanns före 1900 behandlats. 

I möjligaste mån har emellertid 

sågverksrörelsens utveckling på dessa orter 

skildrats till dags dato. Källmaterialet 

är i många fall bristfälligt, framför allt 

före 1890-talet, vilket läsaren bör vara 

medveten om. 

7

nordmaling • 

• I Nordmaling har Lögde älv, Leduån, Öre älv och Hörnån 

varit de viktigaste vattendragen. Under 1700-taletfanns 

redan i dem alla grovbladiga ramsågar, de flesta i Öre 

älv. Den första finbladiga sågen synes ha anlagts i Ledusjö 

1759, tätt följd av sågarna i Öre (1760) och Håknäs 

(1761). Den senare hade vid 1700-talets slut utvecklats 

till en industri, som tävlade i betydelse med bruket i 

Olofsfors. 

Sågar som inte hör ihop med huvudvattendragen har 

sammanförts under rubriken "Övriga sågverk". 

lögde älv 

HYNGELSBÖLE 

1759 förklarade häradsrätten efter syn att 

ett sågverk vid Hyngelsböle i Lögdeälven 

kunde erhålla 500 träd i stockfångst. Uppgifterna 

om sågen är fragmentariska. Skattläggning 

ägde rum 1792. 1805 förvärvade 

Olov Tjernström sågrätt i Nordsjöforsen 

av byamännen, en rätt som han sedan överlät 

till firman Åberg, Grahn & Comp. i 

Umeå. 

1849 förrättades skattläggnings syn i 

Hyngelsböle för ett från Olofsfors ditflyttat 

sågverk. I det nyuppförda såghuset 

fanns två dubbla ramar med tio respektive 

åtta sågblad samt av separat vattenhjul 

drivet vankantningsverk. Tillverkningen 

detta år baserades på 4. 484 sågtimmer. 

Till lastageplatsen Ledeåhalsen var 3/4 

mil. 1865 bestod sågens arbetskraft av en 

sågställare, fjorton arbetare över 18 år 

och fyra under 18 år. Sågningen kunde pågå 

under 21 veckor. Under åren 1863-68 för - 

sågades 136.589 träd. 

Äganderätten överflyttades på Nordmalings 

ångsågsaktiebolag, då detta i slutet 

av 1800-talet inköpte delar av Olofsfors 

bruk. Sågverksrörelsen koncentrerades 

8 

• De flesta av de sågverk 

som behandlas är 

vattensågar.Det har därför 

synts naturligt att 

gruppera sågarna efter 

de vattendrag, som varit 

förutsättningen för deras 

anläggning. Överordnad 

indelningsgrund 

är länets nuvarande 

kommuner, ordnade 

från söder mot norr, 

först kustkommunerna, 

sedan inlandskommunerna. 

För att underlätta 

sökandet efter ett 

enskilt sågverk finns 

efter beskrivningarna 

ett alfabetiskt ortregiste 

r. 

därvid till anläggningen i Rundvik och sågverket 

i Hyngelsböle nedlades i slutet av 

1800-talet. 

RUNDVIK 

År 1861 ansökte det nybildade bolaget, 

Nordmalings Ångsågs AB, om tillstånd att 

anlägga en ångsåg på den s.k. Rundviksklubben 

i Nordmalings kommun. Bolaget dominerades 

av grosshandelsfirman P. Wikström 

i Stockholm. Mark inköptes av Mo 

och Lögdeå byar. Trots protester från det 

närbelägna Olofsfors bruk, som i ångsågen 

såg en konkurrent om råvaran, uppfördes 

ångsågen åren 1862-63. Den bestod av två 

dubbla ramar, som drevs av en ångmaskin 

på 60 hästkrafter. Rundviks samhälle började 

växa fram under 1860-talet, då arbetarebostäder 

och andra för driften nödvändiga 

byggnader uppfördes. 

För att säkra timmertillgången inköptes 

eller arrenderades stora skogsområden i 

Nordmalings, Bjurholms och Fredrika socknar. 

Ångsågsbolaget erhöll dessutom stora 

skogsområden, då man 1886 övertog kontrollen 

av Olofsfors bruk. Efter avverk-

ning flottades timret på Lögdeälven ner till 

Rundvik, där det sågades och avskeppades. 

En stor del av arbetskraften rekryterades 

under de första åren från Håknäs sågverk. 

De goda träkonjunkturerna föranledde bolaget, 

att öka produktionskapaciteten på 

1890-talet. Åren 1890-91 uppfördes en ny 

modern anläggning på det s. k. Kallskäret 

i Rundvik med sex ramar och två ångmaskiner 

på sammanlagt 300 hästkrafter. 

1896 insattes ytterligare en ram, en dubbelram. 

I samband med moderniseringen på 

1890-talet började också elkraften utnyttjas. 

En generator på 20 hästkrafter drevs 

av ångmaskinerna. Under 1900-talet ökade 

de elektriska motorerna i antal och en allt 

större del av ångkraften överfördes till 

elkraft via generatorer. 

Den nya såganläggningen resulterade i 

ökad produktion och en tillväxt av arbetareantalet. 

I början av 1900-talet var pro- 

•a 

duktionen av sagade bräder 30-40 000 m 

per år. År 1900 var Rundvikssågen produktionsmässigt 

den 8:e sågen i länet med 

ett arbetareantal av c:a 200.arbetare. 

Sågverksnäringens betydelse i Rundvik 

har under 1900-talet successivt minskats 

p, g. a. en ändring i produktionsinriktningen. 

För att kunna utnyttja avfallet från sågen 

uppfördes 1928-29 en masonitefabrik. 

Masoniten som byggnadsmaterial var vid 

denna tidpunkt en ny företeelse. Häpnadsväckande 

är, att Rundviks masoniteproduktion 

1930 var lika stor som den övriga europeiska 

produktionen samma år. Satsningen 

på masonitefabriken visade sig vara 

lyckosam och den kraftiga efterfrågan föranledde 

vidare utbyggnad av produktionskapaciteten, 

vilken 10-dubblades 1930-1955. 

Masoniteproduktionen kom på detta sätt 

att bli tyngdpunkten i företagets produktion. 

Följaktligen minskades sågens kapacitet 

under 1900-talet från sju ramar (1 920-talet) 

till två ramar (1960-talet). Trots detta 

var produktionen genom den större effektiviteten 

fullt jämförbar med produktionskvantiteten 

vid sekelskiftet. 

Till skillnad från många andra sågar i 

länet har Rundvik bibehållit karaktären av 

familjeföretag med en ägare ända från starten, 

Nordmalings ångsågs AB (Firma P. 

Wikström). 

leduån 

*PjUj?Sjf 

SiMynî. UpLWUUSJO 

V' \ r 

Ledujågw/* - i 

LEDUSJÖ, LEDUFORS 

Ledusjö byamän hade sedan mitten av 1700talet 

en grovbladig husbehovs såg i Leduåforsen 

i Leduån. Efter en ombyggnad tillläts 

bönderna 1792 att för avsalu tillverka 

15 tolfter halvbottensbräder om året. För 

dem skulle 1/2 tolft erläggas i ränta. Som 

lastageplats nyttjades Ledeåhalsen på 5/6 

mils avstånd. 

1850 erhöll tullinspektör P. L. Janse 

rätt att anlägga en finbladig såg med två ramar. 

En av dem skulle överflyttas från 

byamännens såg. Först på 1870-talet kom 

dock en såg att uppföras, då av ett bolag 

med bl. a. handlanden August Thurdin från 

Levar som delägare. 

Sågen hade en ram av Bolinders tillverkning 

och kantverk. Båda drevs med vattenturbin. 

Den gamla sågkvarnen stod kvar, 

fastän byamännens husbehovssågning i fortsättningen 

utfördes vid den nya sågen. 

Timmer till sågverket köptes av bönder 

i byar utmed Leduån. Avfallet kolades i en 

kolgård intill brädgården. En herrgård uppfördes, 

där Jonas Ström från Håknäs, som 

var faktor 1874-1880 bodde.

Under några års högkonjunktur, gick arbetet 

i dubbla skift. Arbetare flyttade in 

till byn och arbetarebostäder uppfördes. 

Samtidigt drevs i Leduån en tullmjölkvarn 

och ett färgeri med stamp. 

I början av 1880-talet minskade lönsamheten, 

prisfall på sågade varor och de dyrbara 

transporterna till lastageplatsen bidrog 

till konkurs 1886. Driften lades ner, 

men återupptogs i mindre skala sedan 

Nordmalings Ångsåg AB förvärvat sågen. 

1923 upphörde sågningen definitivt. Såghuset 

flyttades till Murbergets museum i Härnö 

sand. 

LEDUSÄGEN 

Den första finbladiga sågen inom Nordmalings 

socken anlades 1759 vid Leduåns 

utlopp av bokhållaren och direktören Eric 

Bergvik. På samma ställe hade två år tidigare 

landsfiskal M. Strinnholm, Bergviks 

kompanjon i den senare anlagda Öresågen, 

tänkt anlägga en såg. Timret till 

Ledusågen flottades i Lögdeälven. 

John Jennings, ägare till Olofsfors järnbruk, 

samt J. C. Schröder, inspektor vid 

Håknäs sågverk, förvärvade hälften i Ledusågen, 

vilken endast drevs till 1765, varefter 

sågrätten överflyttades till Olofsfors. 

OLOFSFORS 

Redan 17 58 fanns planer på en finbladig 

vattensåg invid Olofsfors i Leduån, men 

först 1790 erhöll järnbrukets dåvarande 

ägare, brukspatron Pauli, privilegier för 

en såg med två ramar. Sågen skattlades 

1792 för årlig tillverkning av 160 tolfter 

bräder. I stockfångst tilldelades 800 träd, 

timret flottades i Lögdeälven. 

Såghuset hade uppförts 1789 vid masugnsdammen, 

där det också fanns en husbehovskvarn. 

Utom de båda ramarna med vardera 

4-5 blad fanns fyr skärningsblad för kantsågning. 

40-50 stockar kunde sågas per 

dygn. En sågställare och tre sågdrängar 

arbetade vid sågen med arbetstid från klockan 

5 på morgonen till klockan 7 på kvällen. 

10 

Vattentillgången tillät endast fyra veckors 

drift om våren, eftersom man i första hand 

tog tillvara vattenkraften för masugnen. 

Den del av virket som inte förbrukades 

på platsen, flottades på pråmar i/8 mil till 

lastageplatsen. 

1841 begärde brukspatron Paulis arvingar 

att få flytta sågen till Hyngelsböle i Lögdeälven, 

där det dels var bättre vattenföring, 

dels kortare flottningssträcka. 

Såghuset i Olofsfors låg emellertid kvar. 

Brukets ägare begärde 1849 att dit få överflytta 

privilegierna för Fällfors sågverk 

(se nedan), som brunnit ner samma år. 

Vid skattläggnings synen 1852 var sågen 

utrustad med två ramar med åtta respektive 

nio blad, "stundom färre, stundom flera". 

Lastageplatsen var gemensam med 

sågen i Hyngelsböle, den på 3/16 mil avstånd 

belägna Leduåhalsen. 

Åren 1863-68 försågades 59.357 träd, 

viss tjärtillverkning förekom också. 1865 

var sågen igång åtta veckor. Arbetskraften 

bestod av en sågställare, tio arbetare 

över 18 och två under 18 år. 

DJUPSJÖ, FÄLLFORS 

1803 erhöll lektor O. Lindahl privilegier 

för en finbladig såg med två ramar i Fällforsen 

i Leduån, Djupsjö, där byamännen 

hade en grovbladig såg. Sågen skattlades 

1807 med en ränta på 16 1/3 tolfter bräder, 

stockfångsten uppgick till 800 träd från 

skatte- och kronohemmans skogar i byar 

utmed Leduån. 

Klockaren Jonas Arctaedius blev senare 

delägare. 1849 brann sågen ner. Den ägdes 

då av Olofsfors bruk, som fick tillstånd att 

överflytta sågrätten till Olofsfors. Till lastageplatsen 

Leduåhalsen transporterades 

virket på land vintertid. En ny såg uppfördes 

på 1850-talet av byamännen. Driften 

upphörde på 1870-talet. 

SUNNANSJÖ 

Den första sågen var en grovbladig vattendriven 

husbehovs såg, som anlades av byamännen 

i slutet av 1700-talet. Verksamhe-

ten upphörde före 1850. År 1922 uppfördes 

ytterligare en såg i byn av Träförädlingsbolaget 

Boman Co. Sågen bestod av 

en cirkelsåg och en hyvel, som drevs av en 

ångmaskin på 19 hästkrafter. Verksamheten 

nedlades på 1920-talet. 

öre älv 

^JbmwnU/-v 

fvHnv 

_ ^ Torrbtrit 

^rabtfrrS 

HnknfrS \ 

Orc\ r 

ÖRE 

Eric Bergvik, ägare till Ledusågen, erhöll 

1760 tillsammans med landsfiskal M. Strinnholm 

privilegier för en finbladig såg med 

två ramar i Öreälven, 1/4 mil från havet. 

I stockfångst tilldelades sågen 1.000 träd 

från kronoallmänningar och kronohemmansskogar 

inom Nordmalings socken. Skurun 

(Kylören) var sågens lastageplats. 

Ganska snart fick man problem med 

driften eftersom vattenfallet vid sågplatsen 

inte var tillräckligt högt. 1764 köpte inspektören 

vid Håknäs sågverk, J. C.Schröder 

in 1/6 av sågen. Året därpå sammanslogs 

de båda sågverken, och Öresågen lades 

ner. 

HÅKNÄS 

Direktör Olof Bjur och hans kompanjon Modin 

förvärvade 1759 sågställe av Håknäs 

byamän intill deras grovbladiga sågkvarn 

i Öreälven. 1761 privilegierades sågen för 

två ramar och en stockfångst på 1. 000 träd 

från skogar inom Lycksele lappmark. Förste 

sågställare i Håknäs var Hans Holmbom 

(1733-92). 

I Abraham Hiilphers beskrivning av sågen 

(tryckt 1779) står bl. a. inspektor 

Schröder och handelsman Esberg som ägare. 

Hiilphers skriver: "Efter en ny inrättning 

skäras 5 stockar 7 alnars i timmen, som 

tillika justeras med vattenkonst i ändarna 

av ett blad, hvilket vid ned- och uppgång 

avdrager den ojämna ändan". 

När sågen skattlades 1789, beräknades 

årstillverkningen till 666 2/3 tolfter under 

förutsättning att sågen kunde gå kontinuerligt 

2 månader om året. Sågramarna var 

dubbla, med 6 respektive 5 sågblad samt 

vardera 2 fyrskärsblad. 

Timmerflottningen - som längst 14 mil - 

var trots vissa rensningsarbeten i älven 

besvärlig och tidsödande. Från sågen flottades 

bräderna 1 mil till lastageplatsen 

Kylören, varifrån det fraktades på två i 

Umeå byggda fartyg till bl. a. Cadiz i Spanien. 

Ett nytt såghus uppfördes 1794 av stolpverk 

och bräder. Det var rödfärgat och 

hade brutet brädtak. På ena gaveln fanns 

två timmeruppdragningsbryggor och på den 

andra två brädutskjutningsbryggor. 

Handelsfirman Esberg, senare Åberg, 

och Grahn ägde sågen från 1780-talet till 

firmans konkurs 1832. Sågen förvärvades 

1848 av Eric och G. W. Haeggström, som 

bildade Håknäs Sågverks aktiebolag. Den 

senare hade 1814-29 varit inspektor för 

Kvarnfors såg. 

Stockfångsten utökades vid flera tillfällen 

under första delen av 1800-talet. Ägarna 

framförde samtidigt upprepade klagomål 

över att de för Öresågen utsynta skogarna 

inte kunde utnyttjas på grund av hemmansbildningar. 

1859 stod ett nytt såghus färdigt, uppfört 

av resvirke, brädbeklätt och med spåntak. 

Det var byggt i 3 bottnar (våningar) 

med nederst en sump och vattenhjul - ett 

underfallshjul av järn för drift av sågramarna 

samt ett bröstfallshjul av trä för 

11

timmeruppdragningen. I mellersta botten 

fanns en inrättning för öppnandet av dammluckor, 

vevstakar och lårar för uppsamling 

av sågspån samt överst timmerkälkar 

och två ramar helt av järn. Sågbladens antal 

som växlade allt efter timmer- och 

bräddimensioner, var högst 12 per ram. 

Med reservomgångar förfogades över sammanlagt 

50 sågblad. 

Ett nybyggt kantskärningshus invid såghuset 

inrymde kantskärningsverk och hyvel, 

vilka drevs av två bröstfallshjul av trä. 

Ytterligare två dubbla ramar insattes 

1865. I början av 1870-talet tillkom två 

enkla turbindrivna sågramar. Antalet anställda 

ökade samtidigt och uppgick 1879 

till 121 arbetare, varav 101 var män. 25 

män och 10 kvinnor var under 18 år. Under 

1880-talet uppgick tillverkningen till 3-4. 000 

standards per år. 

1889 förvärvade Frans Kempe för Mo 

och Domsjö aktiebolag sågverket av familjen 

Häggström för 600. 000 kronor. I köpet 

ingick sågens omfattande skogsdomäner. 

En flyttning av sågen till Kylören planerades, 

men istället uppfördes Mo ångsåg på 

Norrbyskär. Samma år som denna togs i 

bruk, lades Håknässågen ner. Arbetarna 

erhöll trots protester inte fast anställning 

och bostad på Norrbyskär. Några fick säsongarbete 

där och reste varje arbetsdag 

med båt från och till Kylören, andra sökte 

sig istället till Rundviks ångsåg. 

År 1917 startades åter ett sågverk i 

Håknäs av Håknäs sågförening. Detta bestod 

av en ram, en cirkelsåg och en hyvel, 

som drevs av en ångmaskin på 38 hästkrafter. 

Driften nedlades omkring 1920. 

På 1930-talet startades ytterligare ett 

sågverk. Detta ägdes av N. Nygren och bestod 

av en elektrisk cirkelsåg. Denna såg 

var fortfarande i verksamhet i mitten av 

1960-talet. 

HUMMELHOLM 

Här fanns i slutet av 1700-talet en grovbladig 

vattensåg, som ägdes av Torrböle och 

Hummelholms byamän. Om den låg i Torr- 

böle eller Hummelholm är ovisst. I senare 

tid har sågverksrörelse bedrivits i Hummelholm 

av B. Johansson med en elektrisk 

cirkelsåg. 

TORRBÖLE 

I mitten av 1800-talet fanns det en finbladig 

vattensåg i Torrböle. Den nedlades på 

1890-talet. I senare tid har sågverksrörelse 

bedrivits av E. A. Westermark med en 

elektrisk cirkelsåg. 

HALLEN 

En grovbladig vattensåg anlages före 1790talet 

och nedlades förmodligen i början av 

1800-talet. 

BRATTFORS 

Den äldsta sågen, en grovbladig vattendriven 

husbehovssåg anlades i slutet av 1700talet. 

Driften nedlades på 1880-talet. I senare 

tid har sågverksrörelse bedrivits av 

Brattfors nya sågförening med en eldriven 


ÖRSBÄCK 


husbehovssåg, anlagd på 1790-talet 

av byamännen. Driften upphörde före 1850. 

En ny såg uppfördes 1920 av byamännen. 

Den bestod av en cirkelsåg, som drevs av 

en ångmaskin på 30 hästkrafter. Den nedlades 

under 1920-talet. I senare tid har 

sågverksrörelse drivits av T. Nordström 

med en eldriven tvåramig såg. 


HEMBYGDSBOKEN. NORDMALINGS 

OCH BJURHOLMS SOCKNARS HISTO- 

RIA. 1962. 

TYKO LUNDKVIST Av ris och rot. 

1973.

hörneån övriga sågverk 

GRÄSMYR 

Den första sågen var en grovbladig vattensåg, 

anlagd i slutet av 1700-talet. Verksamheten 

upphörde på 1 890-talet. Omkring 1960 

drevs 2 sågverk i byn av J. O. Landsfors 

och F. Holmberg, vilka hade var sin eldriven 


HÖRNSJÖ 


såg, som anlades för husbehovstillverkning 

före 1790-talet. Verksamheten 

nedlades på 1890-talet. Driften återupptogs 

1904 av G. Gimbergsson ifrån Husum. Sågen 

bestod då av en ram och en hyvel, drivna 

av två vattenturbiner. Efter Gimbergssons 

död 1905 drevs sågen ett par år av 

änkan och nedlades 1908. År 1918 startade 

A. Norgren en cirkelsåg, som drevs av en 

ångmaskin på 20 hästkrafter. Sågverket inköptes 

under 1920-talet av Brännlands nya 

träförädling. Den nedlades och raserades 

i slutet av 1920-talet. I senare tid har sågverksrörelse 

bedrivits i Hörnsjö av Ö-viks 

skogsägareförening med en eldriven cirkelsåg. 

A VA 

Den första sågen, en vattendriven grovbladig 

husbehovs såg, anlades omkring år 1800. 

Verksamheten upphörde före år 1850. I senare 

tid har Ava sågförening drivit en elektrisk 


FORSTJÄRN 

En grovbladig husbehovssåg anlades omkring 

år 1800 av byamännen. Verksamheten 

upphörde före 1850. 

LEVAR 

I slutet av 1700-talet anlades den första sågen 

i Levar och den var en grovbladig husbehovssåg, 

som drevs med vattenkraft. Denna 

såg nedlades före 1850. År 1903 uppfördes 

ytterligare en såg i Levar. Denna 

såg var en en-ramig såg med hyvel, som 

drevs av en ångmaskin på 16 hästkrafter. 

Ägare till sågen var Levar byamän. Under 

1910-talet uppfördes en vattenturbin, som 

kompletterade den tidigare ångmaskinen. 

Verksamheten upphörde omkring 1920. 

MULLSJÖ 

Sågen var en grovbladig vattendriven husbehovssåg, 

som anlades i slutet av 1700talet. 

Driften upphörde i slutet av 1800talet. 

• Mindre vattenverk utom husbehovsmjölkvarnar, 

är åtskilliga grovbladiga 

eller små sågar, varvid sockenborna 

länge idkat sågning, så att härifrån 

årligen flera 100 tolfter halvbottensbräder 

blivit försålda till de 

handlande. Sedan finbladiga sågverk 

blivit här anlagda, är flera små sågar 

nedlagda till skogens besparing, 

så att avsättningen med vrakbräder 

därigenom minskat. 

(Hulpers i Nordmaling 1789) 

13

sågverksminnen 

• Denna och efterföljande skildring av livet vid ett par Västerbottniska sågverk är 

hämtade ur SÅGVERKSMINNEN, utgivna i serien "Svenskt liv och arbete" som nr 2 

Serien är byggd på självbiografiska berättelser samlade av Nordiska museet. SÅG- 

VERKSMINNEN utkom 1948. De återges med benäget tillstånd av Nordiska museet. 

Se även Enock Forsens berättelse "Kring en fars död" i VÄSTERBOTTEN 1969. 

FRÅN GAMLA TIDERS SÅGVERK I 

VÄSTERBOTTEN 

Jag föddes den 14 december 1887, i ett 

samhälle som kallades Håknässåg. En 

gammal vattensåg i Öre älv. Fadern föddes 

1845 i Umeå landsförsamling och började 

sitt arbete helt ung, på ett järnbruk i 

Hörnefors. Arbetsdagen var då 14 timmar, 

14 

för en ungdom i svår hetta, osund luft och 

svag kost. Och så en mils väg att gå varje 

kväll och morgon till och från arbetet. 

Efter 4 års arbete på järnbruket så ställdes 

färden ner till sågverket. 

Där blev det ingen dans på rosor. Faderns 

arbete som sågverksarbetare var 

att under tiden älven var ofrusen flotta det

sågade virket från sågverket utefter älven 

en sträcka på 1,4 mil, att passera rätt 

strida forsar med virket, ner till älvens utlopp. 

Så var det att staka dessa virkesflottar 

över en havsvik till upplagsplatsen, 

eller brädgården. Därefter var det först 

att draga upp detta genomblöta virket på 

brädgårdskajen och sedan var det att byta 

yrket och bli stabbläggare. Detta virket 

skulle ju då som nutidens virke läggas i 

staplar. Deras axelputor var en liten trasig 

kudde på axeln fastbunden men ett snöre 

under armen. 

Det var ingen ovanlig syn för oss barn 

att se, hur blodet rann ur axeln, när han 

kom hem på kvällarna, blöt i kläder. Skorna 

en lyxvara. Det var att gå barfota i 

flottningen med virket, för att kunna stå 

säkert på virkesflotten i forsarna, helst 

på våren vid islossningen, när som älven 

var strid. 

Jag minnes mycket väl, mången gång, 

när som far kom hem, byxen vid foten 

var hopbunden med ett snöre och isbitar 

satt i, Men trots detta barfota ändå, fast 

det var rimfrost, så att fotavtrycken 

syntes på marken, när dom kom gående. 

När så arbetsdagen var slut och virket 

flottat och uppburet i stabbarna, så var 

det en dryg mil varje kväll att gå till hemmet. 

När dagen var slut, skulle deras arbetsverktyg 

följa med hem till kommande dag. 

Detta var också en rätt så tung börda att 

bära en mils väg. Stängerna som måste 

användas för stakning av flottarna i älven 

samt över havsviken. En stång var 18 alnar 

= 36 fot, en 24 fot samt en båtshake 

på 24 fot, allt detta behövdes för flottning 

utför älven att staka och parera för stenar 

å grund. Varje kväll skulle detta efter 

dagens arbete vid 7-tiden på aftonen bäras 

hem för att dagen efter, vid 1/2 4-tiden 

på morgonen tags i samma ändamål. Far 

kunde ofta vid hemkomsten på kvällen gå 


till skogen för att söka en stång för en avbruten 

en under dagen, "utan övertidsersättning". 

När så hösten kom och räkenskapen 

skulle företas för arbete med nedflottning 

och bärning av så väl vinter- som sommarsågningen, 

då var dom i regel i skuld hos 

bolaget, för den mat som bestod mestadels 

av korn, havre, salt och någon fisk, samt 

arrende för nån liten jordbit som bolaget 

offrade, till ett kofoder som dom i regel 

hade. 

På vintrarna då var det att ställa resan 

till skogen. När så lördan kom var det att 

gå en tre mil. Jag minnes mycket väl hur 

som min fader vid lördag kväll kom hemdragande 

på en höskrinda som det var att 

köpa av bönderna i de byar som dom arbetade 

i. 

På 1890-talet upphörde nämnda vattensåg 

sin produktion, och den blev då flyttad 

till havsbandet, vid Norrbyskär. År 1895 

sattes denna såg i gång på fettisdagen. Då 

var det nya sågverket ej som i nuvarande 

tid. 

Min fader började att arbeta med röjning 

av skogen, och stenbrytning, deras första 

bostad den första veckan var under en stor 

lummig gran vid havsstranden, där det nu 

är en högbana som går fram. Sedan blev 

det en liten koja med snedtak. När det 

regnade, så fick man ligga blöta. Kojan 

var på omkring 3x5 meter för bostad åt 

14 - 15 man, ingången direkt utan förstuga. 

Själv har jag bott i nämnda koja i 2 år. 

År 1900 då började jag som 12-års pojke 

på nämnda sågverk. Arbetsdagen var då 

10 timmar. Med tiden blev det ett bättre 

rum att bo i, och som man fick ligga torr 

i, när det regnade. Men dess värre med 

vägglöss, och inte stort mindre med råttor, 

Och så en annan plåga, spiseln rök in 

så det svider i ögonen när man tänker på 

eländet. Vi yngre som låg i de övre bäddarna 

blevo ordentligt inrökta, när som de 

15


äldre gubbarna på rnornarna stod vid spiseln 

med sina kaffepannor. 

Jag minns huru som pojkar, som kom 

ner för att arbeta på sommaren, fick krypa 

under de matbord som där fanns, och ligga 

om nätterna, antingen på golvet eller på 

sina medhavda matkistor, ja även under 

skjultak fick en del ligga under somrarna, 

skjul med tak men inga väggar. Men var 

fri från vägglöss. 

Mitt första arbete på sågverket som 12åring 

var märkare i brädgården. Timpenningen 

då var 7 öre i timmen. Märkare 

den tiden var ej heller något vidare för ett 

barn. Märkfärgen var endast rött pulver 

på borste. Sedan att ideligen spotta på 

borsten med pulvret på, för varje bräda 

eller planka som skulle märkas. 

Tiden gick och åren likaså. I 17 år, 

innan jag 1916 gifte mig, arbetade och 

bodde jag i ungkarlsbarack. Maten lagade 

vi själva till måltiderna. När så lördagen 

kom, då var det att fara hem, en dryg mils 

väg att gå, i vilket väder som helst. Kl 3 

på måndagsmorgon var det att stiga upp, 

att gå en mil till båthamnen, där det under 

den tiden av året den kunde gå, kom en 

båt som hämtade arbetarna. Mången gång 

var dessa båtturer ej så angenäma, helst 

på hösten i storm och mörker. När vi kom 

i land, så var vi genomblöta av sjön i desså 

små båtar som blev skickade att gå över 

med arbetarna. Vi fick stå på däck som 

packade sillar, sjön fick häva över så 

mycket som helst. Vi arbetare var ej så 

mycket värda allrahelst arbetare som 

bodde på andra sidan och ej voro som det 

hette "fasta arbetare". 

Mången lördagkväll efter arbetsdagens 

slut kl 6 em, kunde vi få stå ett par timmar 

i ur å skur på kajen och vänta på den båt 

som skulle frakta oss i land. Sådana lördagar 

blev kl 10 em, innan vi kom till 

hemmet efter en veckas bortavaro. Vintertid 

då var det att gå hela vägen över sjön, 

16 

när som isen blev. Ja, även dessa isfärder 

var mången gång ej så utan risker, när 

isen var svag. På vårarna när det började 

att tina, då var det att ej vara allt för säker 

på isen. Jag fick vid en del tillfällen 

frakta ned en bräda på sparkaren, om det 

skulle bli någe missöde, att någon gick 

ner sig, som också hände. Som nämnts 

har jag i 17 år haft mitt arbete så som 

ovan är relaterat, bott i kasärn, lagat maten 

själv, och varje helg under året besökt 

hemmet. Men jag har arbetskamrater 

från min barndomshemtrakt, som nu 

snart i 50 år har haft så hela sin arbetstid, 

och nu äro gamla, utarbetade sågverksträlar 

som har offrat nära nog ett helt liv 

utan några större anspråk på livet än vad 

som i all sin blygsamhet här är relaterat. 

DÄ FOLKTRON LEVDE KRING SÅGARNA 

Min morfar, Anders Svensson, föddes den 

10 december 1835 i en liten by i Vännäs 

socken i Västerbotten. Fadern var en 

småbonde, och det lilla hemmanet kunde 

som så många andra endast med svårighet 

föda den växande barnskaran. Som 

getapojke fick han börja vid 7-8 års ålder 

för att åtminstone klara matbekymren 

under den tiden. Någon lön be stods inte, 

möjligen något avlagt klädesplagg. En läskunnig 

gumma lärde honom och några jämnåriga 

att nödtorftigt läsa. Skrivkonsten inskränkte 

sig till det egna namnet, och mycket 

mera blev det inte heller under hans 

80-åriga levnad. 

Den på 1840-talet igångsatta vattensågen 

i Baggböle vid Umeälven drog många 

ungdomar till sig, och så var även fallet 

med vår man. Som 20-årig finna vi honom 

sysselsatt vid Baggböle såg med diverse 

arbeten, vari bortforslingen av bakar och 

avfall intog en betydande plats. Så kom han 

in på sågen som hjälpsågare och blev så

småningom försågare. Det var just inget 

småvirke som sågades, från 9-12 tums 

kant var den vanliga postningen, som gav 

virkesdimensionerna 3x9x12 och 4x9 

x 12. Tjockleken på plankorna under tre 

tum betraktades nästan med förakt, och 

1 tums bräder kallades helt vanvördigt för 

"enkelt" virke. Sedan blocket var genomsågat 

till plank och bräder, bars alltsammans 

av sågarna fram till en ränna 

och rutschades ner i älven, där det drogs 

i stora flottar, som sedan fraktades utför 

älven den 2 mil långa vägen till Holmsund, 

där virket bars upp i staplar. 

Arbetsdagen var lång, 12 å 14 timmar. 

Några egentliga måltidsraster för sågarna 

förkorn ej, utan maten bars ned och förtärdes 

på stället. Vid ringa vattentillgång 

kunde den nedburna maten ledigt inmundigas, 

medan en stock gick genom ramen, 

vadan hastigheten, som man förstår, inte 

var överdrivet hög. 


Sågverksägaren hade låtit uppföra baracker 

för arbetarna, dels nere vid älven 

och dels överst på den högra älvbrinken. 

De vid älven belägna husen omfötos varje 

vår av högvattnet, som ibland stod meterdjupt 

i de nedre våningarna, och man fick 

färdas i båt mellan husen och den omgivande 

terrängen. Tillvaron blev nog en smula 

fuktig i dessa bostäder ett bra tag framöver. 

Det är klart, att allsköns skrock 

och vidskepelse frodades i denna omgivning, 

i synnerhet när höstmörkret föll på, 

och dånet från forsen lade knappast sordin 

på spökstämningen. Att människor "gick 

igen" efter döden betraktades nästan som 

naturligt, och i synnerhet var detta fallet 

med modern till något barn, som blev illa 

behandlat, när fadern gifte om sig. Många 

hade mött dylika mödrar, och då gällde 

besöket alltid omsorgen om barnen. I 

mörka höstkvällar tjöt också "utbölingen" 

dvs barnet, som framfötts i lönn och mör- 

17


dats. Av betydligt mera jordiskt ursprung 

var den chock, som en arbetarhustru fick, 

när hon i barackens kolmörka förstuga såg 

en eldkula röra sig. Det var den brinnande 

cigarren hos en sågverksbokhållare, som 

sökte en medgörlig flicka i någon av skrubbarna 

på utvinden. 

Min morfar gifte sig i 30-årsåldern 

och äktenskapet begåvades med två barn, 

en pojke och en flicka. De fingo också som 

de övriga arbetarbarnen i mån av förmåga 

bidra till familjens uppehälle. 

I slutet på 1870-talet sjöng vattensågen 

i Baggböle på sina sista verser. Planer 

förelåg att flytta driften till Holmsund, där 

en ångsåg också uppfördes, som stod färdig 

1884. Nu flyttades bela arbetarstammen 

ner till Holmsund, där arbetarebostäder 

funnos sedan år 1850. Det var sk 

Västerbottensgårdar, solitt byggda av 

grovt timmer, men dåligt varmbonade. 

De finnas ännu kvar renoverade och någorlunda 

hyggliga som bostäder. I en sådan 

bodde min morfar i ett rum med öppen 

spis. 

Fyllningen på varmtaken utgjordes av 

kråkbärsris, som dock senare ersattes 

med spån, när sågen kommit i gång. Vintertid 

de första åren fick man ligga fullt påklädd 

på nätterna. 

Nu kom våra försågare från Baggböle 

i helt nya arbetsförhållanden. Hastigheten 

på ramarna var större, men detta synes 

icke ha berett några särskilda svårigheter. 

Lönerna höjdes väl också något. 

Ett särskilt kapitel förtjänar de s k 

" flottar jäntor na". Som förut nämnts flottades 

virket från Baggböle till Holmsund, 

där det bars upp i staplar av stabbläggare, 

ett utomordentligt hårt och slitsamt arbete, 

då ju vägen från första till sista plankan 

gick uppför. Men så hade också flottarlaget 

en kanna brännvin att dela, när flotten 

var uppburen. Under färden nedför älven 

fastnade slam och skräp på virket, och 

18 

det ålåg nu flottarjäntorna att spola bort 

detta. Intill sena hösten fick de barfota 

stå i det kalla vattnet med påföljd, att 

reumatismen på äldre dagar kom säkert 

som amen i kyrkan. 

Olycksfallsriskerna voro också stora 

vid dessa första sågverk. Min morfars ende 

son, som var spånlednings skötare, 

hittades en dag död under sågbotten, ingen 

människa hade sett olyckan. Troligen 

hade han i halv mörkret fått ett slag av en 

rem eller dylikt. Han var då 19 år gammal. 

En farlig sak var också de långa axelledningarna, 

som gick från maskinrummet 

och drev timmerhissarna. De voro visserligen 

nödtorftigt övertäckta, men från sista 

kopplingen till hissen var den i regel 

blottad och gick på en höjd av ca 18 å 20 

tum över kajen. En 15 års pojke stod en 

dag och slog ned sitt förskinn på den roterande 

axeln, och sedan återstod det 

endast för fadern att i en säck hämta kvarlevorna. 

Arbetet i brädgården var också omänskligt 

tungt. Tidigare har nämnts stabbläggarens 

arbete, men även justering och utlastning 

krävde fullväxta karlar. 

Utlastningen var helt skild från justeringen 

och utfördes av lastarlaget, i regel 

4 man, 2 pålastare och 2 avlastare. 

Virket fraktades ner till kajen, dels på 

tvåhjuliga och dels på fyrhjuliga vagnar, 

detta senare, när terrängen i brädgården 

möjliggjorde anläggandet av rälsgator. 

De tvåhjuliga vagnarna voro tunga och svåra 

att manövrera i de sluttande gatorna 

ner till kajen. Under 10 till 12 timmars 

arbetsdag i brädgården i heta sommardagar 

fick arbetarna osökta tillfällen att 

tänka på ett annat hett ställe. Typiskt är 

också ett uttryck en arbetare fällde, när 

man i ett arbetslag undrade hur helvetet 

lämpligen borde målas. "Måla en brädgård 

och ett justerarlag på en stapel en 

het sommardag". •

fackuttryck 

bröstdamm 

holländska bjälkar 

keratt 

kontingenthandlare 

kofferdikapten 

possessionat 

railbana 

standard 

stjärnhjul 

sump 

svänghjul 

turbin 

vattenhjul 

iArutÛUiraUmfij^ 

dammbyggnad i vattendraget ovanför sågverket, av stenkistor, 

försedd med luckor eller slussar. Från dammen fördes timret 

till uppfordringen och leddes vattnet i trärännor - sumpar - 

till vattenhjulen i såghuset. 

grövre timmer av gran, som exporterades till Nederländerna, 

där det försågades eller användes till pålning. Hollandstimret 

var kapat i längder om minst 16 fot (knappt 5 meter) och i 

övrigt endast barkat och något avskrätt. 

timmeruppfordringsverk bestående av en ändlös kätting, "evighetskedja", 

med medbringare vilka griper tag i timret och för 

det uppför timmerbryggan. I äldre uppfordringsverk måste 

stockarna för hand kedjas fast vid kättingen. 

grosshandlare, som inte hade burskap utan erlade en avgift 

(kontingent) till staden. 

kapten på handelsfartyg, kofferdi kommer av holländska ordet 

för köpfärd. 

godsägare. 

transportbana med skenor eller spår av järn. 

rymdmått använt vid virkestransport på fartyg, olika stort 

för olika slags virke och olika stort i olika länder. Peterburgsstandarden, 

tillämpad i svenska hamnar, är 4, 7 m^ bräder. 

kugghjul. 

se under bröstdamm. 

balanshjul, med funktion att reglera energiomsättningen i 

maskiner med ojämn gång. 

(latinska turbo = vattenvirvel, snurra) vattenmotor som är en 

teknisk fulländning av vattenhjulet, genom små stöt- och friktionsförluster 

tillgodogörs avsevärt mer av naturkraften; utvecklades 

under 1800-talet. 

beroende på fallhöjd och vattenmängd i vattendraget användes 

underfalls - (låga fall), bröstfalls- eller överfallshjul (högre 

fall). Namnen anger var i förhållande till hjulaxeln vattnet 

inströmmar. Underfallshjulet, vanligast i västerbottniska 

sågar, tillgodogjorde endast 20-30% av naturkraften. Med 

böjda skövlar ökade utbytet. 

19

umeå • 

• I slutet av 1500-talet fanns fyra skattlagda bondesågar i området: Djäkneböle, 

Klabböle, Tjälamark och Hissjö. På Gäddas sockenkarta 1661 finns tre markerade: en i 

Ersmark och två i Djäkneböle. I slutet av 1700-talet kom de första finbladiga sågverken, 

den första byggdes i Fällfors (Ersmark) i Tavleån. Den viktigaste etableringen kom med 

sågverken i Norrfors och Baggböle i Umeälven, där den Dicksonska sågen blev länets 

första storindustri. Här - och i Lejonström, Skellefteå - utnyttjades för första gången 

storälvarnas vattenkraft. 

HÖRNEFORS 

1766 hade handlanden Jacob Forssell träffat 

överenskommelse med Hörne byamän 

om upplåtandet av sågställe nära Hörneåns 

utlopp. Efter nio års resultatlös väntan 

upplät byamännen i stället strömfall och 

dammfäste åt Olof Bjur för anläggandet 

av ett järnbruk. Järnbruket förvärvades 

senare av firman Esberg och Grahn, som 

1788 fick privilegier för ett finbladigt sågverk. 

Hörne byamän överlät sågrätten för 

sin grovbladiga sågkvarn till bruket och utlovade 

timmerleveranser från egna skogar. 

Stockfångsten omfattade 1793 endast 450 

träd. 

Esberg och Grahn, som 1790 blev Åberg 

och Grahn, drev järnbruket och sågverket 

fram till firmans konkurs 1832. Ägarna 

växlade därefter. När J.A.Linder 1855 

beskrev sågverket, som hade två ramar 

och endast var i gång under våren, ägdes 

det av brukspatron A. G.Andersson. Såghuset 

hade året innan flyttats från norra 

till södra sidan av Hörneån. 

1865 bildades Hörnefors aktiebolag, som 

redan tre år senare gick i konkurs. Grosshandlare 

J. E. Francke inköpte 1870 bruk 

och sågverk och bildade Hörneå Aktiebolag. 

Omkring 1880 låg tillverkningen på 500 - 

1.000 standards per år. I slutet av 1880talet 

steg siffran till ca 1. 200 standards 

finsågade bräder och holländska bjälkar, 

vilket dock bara motsvarade en tredjedel 

av tillverkningen vid Håknäs. Virket skeppades 

från lastageplatsen Hamnskär . 

2 Omkring år 1900 tillverkades 10-20.000 

m sågat virke per år. Med denna siffra låg 

Hörnefors då produktionsmässigt på 13:e 

20 

plats i länet. Arbetareantalet uppgick vid 

samma tidpunkt till ca 100 arbetare. 

1903 sålde Francke företaget med skogar 

till Mo och Domsjö som därigenom 

vidgade råvarubasen för ångsågen på Norrbyskär. 

Samma år lades sågen i Hörnefors 

ner. Hörnefors bruksherrgård blev säte för 

bolagets skogsförvaltning. Hörneforssågens 

arbetare erbjöds ny arbetsplats från 1906, 

då sulfitfabriken startades. 

Omkring år 1900 tillverkades 10-20 000 

m^ sågat virke per år. Med denna siffra låg 

Hörnefors då produktionsmässigt på 13:e 

plats i länet. Arbetareantalet uppgick vid 

samma tidpunkt till ca 100. 


NILS AHNLUND Mo och Domsjö verken 

1917. 

KARL FAHLGREN (utg.) Umeå sockens 

historia. 1970. 

KARL FAHLGREN (utg.) Blad ur Sävar 

sockens historia. 1973. 

BERNHARD FORSBERG Utvecklingen 

i Obbola. 1965. 

TORSTEN GÄRDLUND Mo och Domsjö 

intill 1940. 1951. 

SVEN INGEMAR OLOFSSON Hörnefors 


BIRGER STECKZEN Scharinska firman 

1824-1924. 1924. 

TERNSTEDT - SELLBERG - KRI- 

STRÖM (utg.) Holmsund köping. 1957. 

BROR TERNSTEDT Baggböle sågverksindustri 

och "Baggböleri". J: VÄSTER- 

BOTTEN 1944.

umeälven 

NORRFORS 

Norrfors byamän fick 1768 tillstånd att 

uppföra en grovbladig husbehovs såg för 

sågning av 100 tolfter bräder av timmer ur 

egna skogar. Senare utökades rätten att 

gälla också köpetimmer från Vännfors, Selet 

och Rödå. 

1791 ändrades den grovbladiga sågen 

till finbladig med sågningsrätt för dels 

300 egna träd, dels 900 träd från utsynta 

skogar. Stockfångsten utökades 1800, samma 

år som sågen skattlades. Endast den 

ena av de två privilegierade ramarna kunde 

inrättas. 

Sedan den andra, av Tjernström anlagda, 

finbladiga sågen i Norrfors flyttats 

till Baggböleforsen, sammanslog Norrfors 

och Spölands byamän sina privilegier och 

drev gemensamt en enramig finbladig såg 

i det övergivna såghuset i Norrfors. 

Spölands byamäns andel i denna såg förvärvades 

1832 av Meuller, som också förberedde 

en överenskommelse med Norrfors 

byamän. Sågen brann dock ner 1839. 

Redan året därpå fick byamännen tillstånd 

att anlägga en ny finbladig såg med en ram. 

Under tiden fortsatte Meuller att planera 

för en helt ny finbladig såg i Norrfors, till 

vilken han ville överflytta privilegierna 

från de sågar han då ägde, Degerfors, 

Rödåfors och Spölands. 1844 erhöll Meuller 

tillstånd för detta. 

Med vice konsul C. O. Forsgren som 

medintressent förvärvade Meuller 1845 

för 800 riksdaler "Norrfors Husbehovs 

Sågkvarn". 

I avtalet med Norrfors byamän tillerkändes 

de senare rätt att årligen för egen 

del försåga 1.800 stockar. Manöverenskom 

också om att sågställare och sågdrängar 

- såvida de inte var bygdens folk - inte 

skulle få vara bosatta i byn andra tider än 

då sågen var igång. 

Baggböle sågägare, som först besvärat 

sig över nya Norrfors sågen därför att man 

fortfarande betraktade sig som ägare till 

sågstället i Norrfors, gjorde skriftlig överenskommelse 

med Meuller och Forsgren 

om timmeruppköp, flottningsrätt i Vindelälven 

m. m. Meuller förband sig att inte 

inrätta mer än två ramar. 

1849 förvärvade konsul Lars Glas Norrforssågen, 

men sålde den redan följande 

år till Dickson &: Co. Privilegierna överflyttades 

till Baggböle med undantag för en 

ram som lämnades för byamännens avtalade 

sågning. 

21

1786 erhöll kontingenthandlaren i Umeå, 

Olof Tjernström, tillstånd för en finbladig 

såg med en ram i Norrfors, som alltså blev 

den andra vattensågen på platsen. Senare 

privilegierades också en andra ram, vilken 

Tjernström sökte få flyttad till ett nytt sågverk 

i Tvärån vid Sörfors, vilket dock misslyckades. 

Senast 1812 överlät Tjernström 

Norrforssågen till fänrik Johan Unander, 

råd- och handelsmannen Erik Nyberg, Härnösand 

samt handelsman Johan Vikner, ledare 

för ett handelsbolag i Härnösand. 1819 

erhöll dessa tillstånd att överflytta privilegierna 

till Baggböleforsen (se vidare Baggböle). 

BAGGBÖLE 

1799 hölls syn i Baggböle by för ett finbladigt 

sågverk som kommissionslantmätaren 

Gabriel Håkansson begärt att få uppföra. 

På grund av oklarheter kring rätten till 

sågställe blev sågen inte beviljad. 

Planerna på ett sågverk i Baggböleforsen 

i Umeälven kom att fullföljas av konsortiet 

Johan Unander, Johan Vikner och 

Eric Nyberg, som 1819 fick hit överflytta 

privilegierna för dels Norrfors tvåramiga 

och dels Pengfors enramiga sågverk. Den 

nya sågen i Baggböle privilegierades för 

fyra ramar och en sågrätt om 2. 883 träd. 

1824 skattlades den med en ränta på 44 

tolfter. 

1840 förvärvades sågverket av Göteborgsfirman 

James Dickson Comp, under 

vars ledning sågen kom att utvecklas till 

länets största industri. 

Nytt såghus uppfördes 1842 och ytterligare 

två ramar för kantskärning beviljades. 

Stockfångsten uppgick detta decennium till 

7. 511 träd årligen, sedan också skogarna 

utsynta för J.S. Hofverbergs såg i Degerfors 

samt för hans planerade, men aldrig 

uppförda, ångsåg på Degernässanden vid 

Umeälvens mynning överflyttats till Baggböle. 

En förvaltarebostad, Baggböle herrgård, 

ritad av komministern i Umeå landsförsam- 

22 

ling, J. A. Linder, byggdes 1846 på älvbrinken 

ovanför sågverket. 

Från såghuset fördes sågvirket i en träränna 

till lugnare vatten vid Klockarböle, 

varifrån det i flottar "dels medelst rodd 

dels med tillhjelp af wind" transporterades 

dryga två mil till lastageplatserna Degernäs 

sanden och Småholms sundet vid Umeälvens 

mynning. 1848 vidtogs anordningar 

för en bättre lastageplats vid det senare 

stället, som fick namnet Holmsund. Virket 

måste tvättas efter flottningen, innan det 

kunde stapelläggas. Arbetet vid lastageplatsen 

utfördes dels av de bofasta och 

dels av tillfällig arbetskraft. 

I början av 1850-talet fick bolaget tillstånd 

att till Baggböle överflytta sågrätten 

från den andra Norrforssågen samt från 

f. d. Nyby byamäns enramiga såg. En ram 

lämnades i Norrfors för att byamännen här 

också i fortsättningen skulle kunna såga det 

antal träd som skrivits in i avtalet med före 

ägaren Meuller. 

Ytterligare ett såghus uppfördes nu i 

Baggböle. Det totala antalet sågramar blev 

16. Av de åtta ramarna i den äldre sågen 

var sju dubbla blockskärningsramar och 

den åttonde en kantskärningsram med två 

uppsättningar om vardera fyra sågblad. 

Den nya - nedre - sågen hade gemensam 

bröstdamm med den övre. Såghuset hade 

3 bottnar, nederst fyra underfallshjul med 

träskovlar för ramdriften samt hjul för 

uppdragning och återdragning, i mitten anordning 

för upptagande av sågspån och 

överst de åtta sågramarna av trä, till vilka 

lika många kälkar förde fram timret. Antalet 

sågblad i ramarna var 93. 

På västra gaveln fanns uppdragsbroar 

och på den östra två "railbanor" för utskjutning 

av bräder och plank. På norra 

sidan fanns dels en bro för utbärning av 

bakar och dels - från mellersta botten - 

en bro med järnskenor, på vilken sågspånen 

kördes i vagnar till förbränningsugnen. 

Bakar och ribb brändes i särskild bränngrop. 

Omkring 170 arbetare, kvinnor och barn

I samband med avvecklingen av den stora 

vattendrivna sågen i Baggböle inköptes en av 

de 18 finbladiga ramarna av Johan August 

Lindgren, som transporterade den till Risliden 

i Norsjö och tog den i bruk för en omfattande 

sågverksrörelse 1879. Genom förmedling 

av dennes dotterson, Axel Ohlsson, överlämnades 

den 1951 till länets hembygdsförening, 

som med SCA:s hjälp flyttade och ställde 

upp sågen i Holmsund. Foto 1976 av Magnus 

Persson. 

23

ej räknade, sysselsattes vid lastageplatsen 

och de båda sågarna, som kunde drivas 

från maj till slutet av oktober. 

Stockfångsten utökades vid flera tillfällen 

och uppgick 1855 till 20. 040 träd. I slutet 

av 1840-talet hade bolaget fått rätt att 

årligen avverka 3. 205 träd på kronoallmänningar 

utmed båda sidorna av Storuman 

upp till övre delen av Björkvattnet. Den egna 

tilldelningen förslog dock inte för den 

utbyggda sågens kapacitet. Liksom så 

många andra sågverk överskred Baggböle 

sin avverkningsrätt. Konkurrensen mellan 

timmeruppköparna hårdnade och bönderna 

uppmuntrades till ökade timmerleveranser. 

Baggböle drogs in i en rad mål för olaga 

avverkning. Största uppmärksamhet - 

inte minst i den samtida pressen - tilldrog 

sig ett mål i Lycksele 1867, som rörde ett 

parti om 400 "stulna" stockar. Sågen fick 

låna sitt namn till ett begrepp med starkt 

negativ klang - "baggböleri" blev synonymt 

med skogs sko vling. 

1875 publicerades i Ny Illustrerad tidning 

en artikel om Baggböle sågverk, skriven 

av lektorn i Umeå, Olof Högstadius, 

som också gjort en oljemålning av anläggningen 

- i tidningen återgiven som trägravyr. 

Den nedre sågen var då sedan 18 69 

nerlagd. I den övre, som ombyggts, fanns 

12 enkla sågramar samt i en utbyggnad 

två dubbla kanttrissor. En viktig teknisk 

förbättring var att vattenhjulen för ramdriften 

ersatts med 12 turbiner. 

Omkring 150.000 stockar försågades 

årligen, vara 1/6 inköptes från andra 

skogar. Stockfångsten hade efter avvittringen 

ersatts med tilldelning av skogsskiften 

med utstämplingsrätt. Samtidigt utökade 

bolaget sin råvarubas genom skogsköp. 

Längsta flottningssträcka var 24 mil, 

flottningen kunde ta upptill 3 år. En följd 

av år under 1860-talet utnyttjades inte avverkningsrätten 

utmed Storuman, då flottningskostnaderna 

blev alltför stora. 

När bolaget 1885 anlade en ångsåg vid 

lastageplatsen i Holmsund innebar det inte 

att vattensågen i Baggböle omedelbart av- 

24 

Baggböle sågverk omkring 1880. Överst: intaget 

till "Övre sågen", i bakgrunden herrgården. 

Mittbilden: Nedre sågen med timmerränna. 

Nederst: Intaget till övre sågen.

gamla sågar kring umeå 

En sammanställning av uppgifter ur Karl Fahlgrens arbete UMEÅ SOCKENS 

HISTORIA. Visar spridningen av de tidigaste sågarna på relativt obetydliga vattendrag. 

Fler uppgifter om sågverken på de här orterna finns under resp. vattendrag. 

DJÄKNEBÖLE 

En sågkvarn ägd av bönder, skattlagd 

för 2 1/2 tolft, fanns 1584. 

Två sågkvarnar är markerade på 

Gäddas sockenkarta 1661. 

En sågkvarn upptagen i 1750 års 

jordrannsakning s protokoll. Så gr ätt 

fanns 1783 för 160 tolfter. Sågen fanns 

kvar 1825. 

KLABBÖLE 


för en tolft, fanns 1 584. Verksamheten 

upphörde före 1750. 

TJÄLAMARK 


för 1/2 tolft, fanns 1 584. Verksamheten 


ERSMARK 

En sågkvarn markerad på Gäddas sockenkarta 

1661, omnämnd 1783. 

HADD INGEN 

En sågkvarn byggd 1678. Ägdes 1783 

av bönder i Tavelsjö, Hissjö och Långviken, 

som hade sågningsrätt för 200 

tolfter dubbla och 400 tolfter enkla 

bräder. Rätten utnyttjades endast till 

hälften. Sågen fanns kvar 1825. 

BÖSTA, HÖGSKURU 

En sågkvarn anlagd i slutet av 1600talet, 

ägdes 1685 av bl. a. gästgivaren 

Daniel Jonsson i Röbäck.Sågrätt 

fanns 1783 för 80 tolfter, sågen fanns 

kvar 1825, men var nerlagd före 1828. 

HÄKMARK 

En grovbladig såg anlagd före 1750. 

1764 bötfälldes sex Håkmarksbönder 

för över sågning. Även Tjälamarksbönder 

hade intressen i sågen. 1771 

erhölls tillstånd att såga till avsalu, 

sågrätten gällde 1783 260 tolfter, 

fanns kvar 1825. 

FLURKMARK 

En sågkvarn fanns 1750. Sågrätt fanns 

1783 för 150 tolfter. Nerlagd före 1828. 

GUBBÖLE 

Sågkvarn anlagd före 1750. Driften nedlagd 

i slutet av 1700-talet. 

HISSJÖ 

Sågkvarn byggdes i slutet av 1500talet, 

sågrätt fanns 1783 för 120 tolfter. 

Ytterligare en grovbladig såg anlades 

1789 av byamännen. Den drevs 

ännu i slutet av 1800-talet. 

HÖSSJÖ 

Sågkvarn 1750, sågrätt fanns 1783 för 

300 tolfter, fanns kvar 1825. Upphörde 

på 1890-talet. 

KASSJÖ 

Sågkvarn anlagd före 1750,belägen i 

Storhäggsjöbäcken nordväst om byn. 

Sågrätt fanns 1783 för 100 tolfter. 

KROKSJÖ 

Sågkvarn 1796, kvar ännu 1828. 

25

vecklades. Sågningen fortsatte här ytterligare 

några år, eftersom lappmarksprivilegierna 

inte fick flyttas över på ångsågen. 

1897 inköpte Egil Unander-Scharin, 

Umeå, Baggböle såg och kvarn av Svartviks 

trävaruaktiebolag. Det var hans avsikt att 

utnyttja vattenkraften för elproduktion. 

Umeå stad erbjöds att köpa forsen, men 

avböjde sedan man valt att förlägga ett 

kraftverk till Klabböle. 1900 sålde Unander- 

Scharin Baggböle till Holmsunds aktiebolag. 

BRÄNNLAND 

Den första sågen i Brännland var en grovbladig 

enramig vattensåg, som anlades i 

slutet av 1700-talet. Den hade 1783 sågrätt 

för 120 tolfter. Verksamheten upphörde 

förmodligen någon gång under 1800-talet. 

År 1902 uppförde Brännlands träförädlingsaktiebolag 

sågverk med en cirkelsåg med 

hyvel, som drevs av en ångmaskin på 34 

hästkrafter. För att öka produktionen insattes 

ytterligare en ångmaskin 1907, varvid 

den totala effekten blev 60 hästkrafter. 

Under åren därefter insattes flera ångmaskiner 

och sågverket drevs omkring 1920 

av fyra ångmaskiner på totalt 177 hästkrafter. 

Sågen elektrifierades under 1930-talet. 

Sågverket var ej i drift omkring 1960. 

BROBORG 

Broborgs ångsåg uppfördes 1897-1898 av 

ägaren sergeant Olof Holmgren och 1898 

kunde produktionen påbörjas vid sågen. Sågverket 

bestod av 1 cirkelsåg och 1 hyvel, 

som drevs av en ångmaskin på 8 hästkrafter 

(lokomobil). År 1899 övertogs sågen 

av V. Karlsson och J. A. Melander. Sågen 

var endast igång åren 1898 och 1899, varvid 

mycket små kvantiteter tillverkades. 

År 1907 inköptes sågen av Brännlands träförädlings 

AB, som bl. a. höjde ångmaskinens 

effekt till 25 hästkrafter. Bolaget 

drev sågen endast i ett år, varefter den 

nedlade s. 

26 

SANDVIK 

Sågverksanläggningen i Sandvik kan sägas 

vara en omlokalisering av Sävar vattensåg 

(se nedan). Köpmanshuset Forsell hade sedan 

1800-talets början bedrivit järnbruksoch 

sågverksrörelse i Sävar och Johannisfors. 

I mitten av 1800-talet avvecklade 

firman dessa verksamhetsgrenar. Råvarubasen 

fanns dock kvar i form av skogstillgångar 

och skogsarrenden i Sävarområdet. 

För att utnyttja dem påbörjades i slutet av 

1850-talet uppförandet av en ångsåg i Sandvik, 

som 1858 var i stort sett färdig. Förvaltningsbyggnader 

flyttades från Sävar och 

Johannisfors till Sandvik, arbetarebostäder 

uppfördes. Arbetskraften rekryterades 

i första hand från de Forsellska anläggningarna 

i Sävar, Johannisfors och lastageplatsen 

Skeppsvik. Timret flottades på Sävarån,buntades 

i Skeppsvik och bogserades 

till Sandvik. Senare inköptes även 

skogsområden efter Ume- och Vindelälvarna, 

varvid timret kunde flottas direkt till 

Sandvik. 

Den Forsellska firman gick i konkurs 

på 1860-talet och såldes 1862 till den engelska 

firman Hinde & Gladstone. I slutet 

av 1860-talet övertogs firman av köpman 

Lars Glas från Umeå. För att skaffa kapital 

till en modernisering och utbyggnad av 

sågverket i Sandvik bildade denne tillsammans 

med ett par andra intressenter 1876 

ett bolag, Sandvik ångsågsbolag. En ny 

såganläggning uppfördes åren därefter, varvid 

produktionskapaciteten höjdes väsentligt. 

En ytterligare modernisering ägde 

rum 1889, då en såganläggning med tio 

ramar och två ångmaskiner på totalt 350 

hästkrafter ersatte den gamla. Liksom i 

många andra sågverk började man på 1890talet 

att överföra ångkraft till elkraft genom 

insättning av generatorer. 1897 installerades 

sålunda i Sandvik en generator med 

en effekt av 80 hästkrafter. För vidareförädling 

av virket insattes 1898 en hyvel. 

I början av 1900-talet producerades i 

Sandvik 50-60.000 m 5 sågade bräder per år. 

Produktionsmässigt låg Sandvik 1900 på

4:e plats bland länets sågar. Arbetareantalet 

var då c:a 400 arbetare. I början av seklet 

moderniserades brädgården och 1905 insattes 

ytterligare en hyvel. Försök gjordes 

att använda sågavfallet till andra produkter. 

Bl. a. provframställdes gödsel ur barkavfall, 

men detta försök - liksom många andra 

- misslyckades. 1915 inköptes ångsågsbolaget 

av MoDo, som åren därefter höjde 

produktionskapaciteten vid Sandvik. Ångmaskinernas 

effekt hade undan för undan 

höjts under de föregående moderniseringarna 

och höjdes 1916 till 1000 hästkrafter. 

Övergången till elkraft blev också alltmer 

påtaglig och antalet elmotorer i sågen växte 

kraftigt. 

De skiftande trävarukonjunkturerna 

under 1920- och 1930-talen medförde tidvis 

driftsinskränkningar vid Sandvik. Rationaliseringen 

inom MoDo-koncernen på 

1930-talet ledde till varsel om nedläggning 

1938. Man lyckades dock undvika en sådan 

genom att hyra ut sågen till staten (ASSI) 

under femårsperioden 1939-1944. Under 

denna tid utnyttjades bara sex ramar och 

produktionen var avsevärt mindre än tidigare. 

1944 inköptes sågverket av Holmsunds 

AB (SCA), varvid en specialisering av driften 

inom bolaget ägde rum. Sågverket vid 

Sandvik uthyrdes för ytterligare en period 

till ASSI, Holmsundsbolagets trähus- och 

fönsterproduktion överflyttades till Sandvik. 

I december 1949 brandhärjades Sandvikssågen 

och endast delar av anläggningen 

kunde räddas bl. a. det gamla hyvleriet, 

som f. n. tjänstgör som sporthall i Holmsund. 

En ny modern såganläggning uppbyggdes 

omedelbart och kunde tagas i bruk 

1951. Den var helt eldriven och hade fyra 

ramar och två kantverk. Liksom tidigare 

uthyrdes sågverksdriften vid Sandvik till 

ASSI. Denna legosågning upphörde 1962, 

vilket också utgör slutpunkten för sågverksepoken 

i Sandvik. 

OBBOLA 

Obbola ångsåg uppfördes 1889. Den ägdes 

av det samma år bildade Obbola ångsågs 

AB, med intressenter från Sundsvallsområdet. 

Ångsågen hade tio ramar, drivna av 

två ångmaskiner med en effekt av totalt 

350 hästkrafter. På 1890-talet överfördes 

en del av ångkraften till elkraft genom installation 

av en generator på 30 hästkrafter. 

Bolaget ägde inga närbelägna skogsområden, 

men genom köp av avverkningsrätter 

kunde stora timmeruttag göras i 

bl. a. Vindelns, Sorsele och Lycksele kommuner. 

De närmaste åren efter sågens färdigställande 

uppfördes arbetarebostäder,förvaltningsbyggnader, 

herrgård m. m. Arbetareantalet 

växte och var omkring år 1900 

c:a 200 arbetare. Under början ^v 1900talet 

producerades 40-50.000 m sågade 

bräder/år, och Obbola låg produktionsmässigt 

på 5:e plats bland länets sågar. 

Ett ägarebyte ägde rum 1906, då Holmsunds 

AB köpte in samtliga aktier i Obbola 

ångsågs AB.Driften inskränktes vid Obbola 

p. g. a. dålig råvarutillgång. Antalet ramar 

minskades till sex och de försågade kvantiterna 

var 1906- 1909 mycket blygsam. 

Den 10 juli 1909 brann sågen ned. En avflyttning 

från samhället hade ägt rum i 

och med de påbörjade produktionsnedskärningarna 

1906. Branden medförde, att samhället 

helt saknade utkomstmöjligheter. De 

arbetare, som fanns kvar fick ta tillfälliga 

arbeten för att försörja sig. Räddningen 

kom då en sulfatfabrik uppfördes i Obbola 

1911-1913. 

HOLMSUND 

Holmsund var tidigare en lastageplats för 

sågat virke från Baggböle vattensåg (se 

ovan). 

De avgjorda nackdelarna med att ha såg 

och brädgård åtskilda resulterade i en ångsågsanläggning 

i Holmsund på 1880-talet. 

27

Föreg. sida överst: Utlastarkåren 

i Holmsunds 

brädgård 1927. Därunder: 

Interiör av såghuset i 

Sandvik, byggt 1889. I bakgrunden 

sågramarna. 

Holmsunds ångsåg, byggd 

1883, från sjösidan. 

Virkeslastning från pråm 

i Djupvikshamn på 1920talet. 

Bilden ovan: Utsikt mot 

Holmsunds brädgård och 

hamn från förvaltarbostaden 

omkring sekelskiftet. 

T. v. : Sandviks brädgård 

brinner den 17 augusti 

1913. 

29

-HO L^VJS UKJ2 

Uppförandet påbörjades 1883 med såganläggning 

och hyvleri, som togs i bruk 1885. 

Sågen bestod av sju ramar, som drevs av 

tre ångmaskiner med en total effekt av 

118 hästkrafter. Pål890-talet insattes en 

generator på 12 hästkrafter för överföring 

av ångkraft till elkraft. 1896 övertogs sågverket 

av ett konsortium från Sundsvallsområdet 

- huvudintressenten var Svartviks 

AB. Redan samma år bildade dessa intressenter 

Holmsunds AB. 

30 

* Cs- 

^ .^«l^sujiis. >905 

Fartyg som lastar virke i Djupviks hamn 

1903. Med seglen på tork. 

I början av 1900-tal^t producerades i 

Holmsund 70-80. 000 m sågat virke per 

år. Med denna produktionsvolym var Holmsund 

störst i länet. Arbetareantalet var c:a 

400. För att öka produktionskapaciteten insattes 

vid sekelskiftet ytterligare en ram, 

samtidigt skedde en modernisering av bräd-

gården, som delvis mekaniserades. Liksom 

vid andra sågverk försökte man använda 

sågavfallet på något sätt. Holmsundsbolaget 

anlade 1906 kolugnar för framställning av 

träkol, som var i drift till 1919. 

De höga produktionssiffrorna under början 

av 1900-talet sjönk under följande decennier. 

Antalet ramar minskades också. 

Under första världskriget hade man endast 

fyra ramar och en hyvel igång. Dessa blev 

dock mer snabbgående, då effektuttaget från 

ångmaskinerna ökades till 800 hästkrafter. 

Under efterkrigsperioden installerades allt 

fler elmotorer och man började utnyttja 

elkraft från det egna kraftverket i Baggböle. 

Bolagets huvudkontor hade tidigare legat i 

Sundsvall, men flyttades 1920 till Holmsund. 

Sågen drabbades 1921 av en brand, som 

totalförstörde anläggningen. Återuppbyggnadsarbetet 

gick snabbt och redan påföljande 

år kunde produktionen återupptas. Den 

nya anläggningen hade liksom tidigare sju 

ramar, men var mer snabbgående än tidigare, 

eftersom en ångturbin med en effekt 

av 2. 050 hästkrafter installerades. I slutet 

av 1920-talet övertogs aktiemajoriteten 

i bolaget av Svenska Cellulosa Aktiebolaget 

(SCA). 

Under 1930-talet utbyggdes vidareförädlingen 

av sågverkets produkter. 1938 började 

man i samarbete med Svenska Trähus 

AB att tillverka monteringsfärdiga trähus. 

Nästföljande år i maj drabbades sågverket 

av sin andra brand, varvid hela sågen brann 

ned till grunden. Återuppbyggnaden gick 

även denna gång mycket snabbt och i januari 

1940 kunde den nya såganläggningen 

tas i bruk. För att förhindra nya eldsvådor 

byggdes det nya sågverket helt i betong. 

Den successiva övergången till elkraft 

fullbordades helt 1940. Är 1940 var två ramar 

och två hyvlar igång och produktionen 

var trots det ringa antalet ramar jämförbar 

med sekelskiftets produktions siffror. 

Inom bolagsledningen fortsatte man att 

söka efter nya lönande produkter. 1941 anlades 

en fabrik för tillverkning av lamell- 

golv och fanér.Den under 1930-talet påbörjade 

tillverkningen av monteringshus fortsatte 

och överflyttades 1943 till Sandvik. 

För att även själva kunna åstadkomma inredningssnickerierna 

till dessa monteringshus 

började man tillverka dörrar, fönster, 

plastgolvplattor m. m. Under 1940-och 

1950-talen utbyggdes även själva sågens 

kapacitet. I slutet av 1950-talet kunde man 

med fyra ramar tillverka fyra gånger så 

mycket som vid sekelskiftet. Under samma 

tid utbyggdes och breddades sortimentet i 

plastfabriken med produkter som mattor, 

väggbeklädnad m. m. En ytterligare brand 

inträffade 1952, då bolagets huvudkontor i 

Holmsund brann ned. Detta byggdes snart 

upp och kunde tas i bruk 1954. Samma år 

upphörde Holmsunds AB som självständig 

enhet, genom en fusion övergick bolaget i 

SCA-koncernens ägo. Under 1960-talet 

avvecklades successivt trähustillverkningen 

med därtill hörande inredningstillverkning. 

Sågverket i Holmsund är fortfarande i drift 

men till skillnad från tidigare utgör detta 

endast en av flera specialiserade enheter 

bland SCA-koncernens anläggningar. 

UMEÅ 

En såg uppfördes 1898 i anslutning till 

Umeå snickerifabrik av kompanjonerna 

och ägarna till snickerifabriken, Jakobsson 

och Eriksson. Sågen hade en ram och drevs 

av en ångmaskin på 50 hästkrafter. För vidareförädling 

installerades en hyvel och en 

stor del av virket gick vidare till snickeriet. 

Två år efter starten insattes ytterligare 

en ram. Vid sekelskiftet övergick företaget 

i bolagsform och fick namnet AB 

Jakobsson &: Eriksson. 

I början av 1900-talet sågades c:a 4.000 

m /år. Antalet arbetare var tolv. År 1903 

höjdes sågens kapacitet med ytterligare en 

ångmaskin varvid effekten höjdes till 90 

hästkrafter. Samma år insattes ytterligare 

en hyvel. 

En del av sågen elektrifierades 1905, då 

en generator installerades för överföring 

av 16 hästkrafter till elström. Kapaciteten 

31

förbättrades ytterligare 1911, då antalet 

ramar utökades till tre. Trots dessa utbyggnader 

av sågen minskade produktionen 

undan för undan, vilket berodde på att bolaget 

1911-1912 uppfört ett treramigt sågverk 

i Sofiehem, där en stor del av bolagets 

virkesproduktion under åren 1912-1915 tillverkades. 

Verksamheten i Umeå upphörde 

genom konkurs 1915. 

BÖLE 

Böle såg anlades 1897 av Carl Forsberg, 

Umeå. Sågen bestod av 2 cirkelsågar och 


För vidareförädling fanns även 2 hyvlar 

och 1 snickerifabrik. Produktionen var liten 

och i början av 1900-talet producerades 

i Böleå 3 - 400 m sågat virke per år. 

Antalet anställda vid sekelskiftet uppgick 

till 3 arbetare. 

År 1904 inträffade en eldsvåda men den 

vållade ej något större produktions stopp 

för sågens del. Efter eldsvådan var endast 

en hyvel igång. 

Under 1910- och 1920-talen höjdes produktionen 

successivt vid sågen. 1914 elektrifierades 

denna och antalet cirkelsågar 

utökades 1920 till tre stycken. Forsberg 

drev samtidigt en omfattande snickerirörelse 

på platsen och den hade hela tiden 

varit dominerande. I mitten av 1920-talet 

upphörde sågen att existera som en särskild 

verksamhet inom företaget utan den 

inkapslades under snickerifabriken. Därmed 

kan man också säga, att Böle sågs historia 

var till ända. Verksamhet bedrivs fortfarande 

vid Böle snickerifabrik. 

32 

tavleån 

TAVELSJÖ 

Byns första såg anlades före 1750 och var 

en grovbladig enramig vattensåg. På 1790talet 

hade byn två husbehovs sågar. Den ena 

revs före 1828, men den andra var fortfarande 

i verksamhet på 1830-talet och upphörde 

förmodligen någon gång i slutet av 

1800-talet. 

På 1920-talet startades två sågar i Tavelsjö. 

Den ena sågen uppfördes i anslutning 

till bröderna Lundmarks snickeri och 

hade en cirkelsåg och en hyvel, som drevs 

av en ångmaskin på 40 hästkrafter. Den 

andra startades av Eriksson & Holmberg 

med en cirkelsåg driven av en ångmaskin 

på 35 hästkrafter. Båda sågarna nedlades 


ERSMARK "FÄLLFORSÄN" 

Rådmannen och handlanden Lars Hernell 

fick 1764 tillstånd att anlägga en finbladig 

såg med två ramar i Fällforsen i "Ersmarkälven". 

Sågen tilldelades 157 träd i 

stockfångst och åsattes en ränta på 8 1/2 

tolfter bräder.

Åberg, Grahn och Compani drev sågverket 

från 1814 till firmans konkurs 1832. Sågen 

inköptes 1846 av Adolf Fredrik Scharin, 

Umeå. 

Sågen kunde vara igång upp till 2 1/2 

månad om året. 

Nytt såghus uppfördes 1862 med två 

halvramar för blocksågning och en centrumsåg 

för bräder. Kvaliteten på virket förbättrades 

därmed, medan sågningskapaciteten 

var oförändrad 100 stockar/dygn. Det sågade 

virket kördes landvägen till Umeå. 

När sågen 1879 värderades till 3.000 

kronor hade den sedan några år inte varit 

i drift. 

År 1913 startades ytterligare en ny såg 

av J. A. Ögren. Sågverket bestod av en cirkelsåg, 

som drevs med oljemotor. Sågen 

elektrifierades senare och var fortfarande 

i verksamhet omkring 1960. 

täfteån 

TÄFTEÄ 

Den första sågen i byn anlades 1753 och var 

en grovbladig vattendriven husbehovs såg. 

Den nedlades förmodligen någon gång på 

1800-talet. 

År 1906 startades en såg av Ludvig Johansson. 

Den bestod av en cirkelsåg med 

hyvel och var vattendriven. Driften nedlades 


I senare tid har sågverksrörelse bedrivits 

i Täfteå av A. Johansson. 

TVÄRÄMARK 

Tväråmarks byamän hade 1789 priviligierats 

för en grovbladig såg med en ram i 

Täfteån, 1/4 mil ovanför byn. Sågen skattlades 

1794 med en ränta på 2 1/2 tolft. Vat - 

tenföringen tillät endast sågning ca två 

veckor om året. 

Sävar bruks ägare Olof Forsell hade genom 

sina hemman blivit delägare i sågen. 

1840 förvärvade han hela sågen och tilläts 

fem år senare att ändra den från grovbladig 

till finbladig. Samtidigt överflyttades 

sågrätten för 520 sågblock från Sävar sågverk 

till Tväråmark. Den finbladiga sågen 

hade två halvramar med två respektive sju 

sågblad. 

Verksamheten nedlades i slutet av 1800talet. 

År 1907 uppfördes ytterligare ett sågverk 

bestående av en vattendriven cirkelsåg. 

Driften upphörde på 1930-talet. 

sävarån 

En grovbladig såg privilegierades omkring 

1770, men lades ner 1794 till förmån för 

Sävar sågverk. 1886 antecknades J.A.Jonsson, 

Sävar, som ägare till en enramig såg 

i Gunnismark. Årstillverkningen var omkring 

500 standards.

Sågen var fortfarande igång på 19 10-talet 

och drevs då av Karl Johansson. Omkring 

1920 nedlades driften. 


av S. Vesterlund med en oljemotordriven 


SÄVAR 

Handelshuset i Umeå Eric Forsell och söner 

erhöll 1787 tillstånd att vid Nykvarnsoch 

Kallforsarna i Sävarån anlägga ett finbladigt 

sågverk med två ramar. I stockfångst 

tilldelades 800 träd. 

Sågen, som var i drift 1791, beviljades 

de sex frihetsår ägarna Per och Eric Forsell 

begärt med hänvisning till kostsamma 

timmer- respektive virkestransporter. 

Sågverksrörelsen kombinerades i Sävar 

med järnhantering, men i motsats till förhållandet 

på andra västerbottniska bruksorter 

var det träindustrin som här etablerades 

först. 

Under 1800-talets första decennium 

drabbades firman av tre olika "olyckor": 

manbyggnadens brand - istället uppfördes 

den herrgård, Sävargården, som på 1920talet 

flyttades till Gammlia i Umeå - rättsliga 

följder av sågspånsutsläpp - vid varje 

privilegiegivning tillhölls sågägare att inte 

genom utsläpp av sågspån fördärva det aktuella 

vattendraget - och till sist 1809 års 

krigshändelser. 

Arbetsstyrkan utgjordes 1809 av en sågställare 

och sju sågdrängar. 

När sågen 1812 skattlades försågades 

årligen 1. 116 träd, varav 300 köptes från 

bönder i Tålsmark, Bullmark och Botsmark. 

Räntan beräknades till 1/40 av årstillverkningen 

om 953 1/4 tolfter. 

Efter ytterligare utökningar av stockfångsten 

skedde förnyad skattläggning 1825. 

Såghuset vid östra sidan av Sävarån var då 

inrättat med två sågramar, som drevs av 

underfallshjul, samt med justeringsblad för 

jämnsågning av stockändarna. Såvida inte 

torka inträffade under sommaren kunde sågen 

normalt drivas med jämn gång under 

den varma årstiden. Flottning däremot var 

34 

endast möjlig under vårfloden, varför det 

kunde ta 3-4 år innan timmer från de längst 

bort belägna skogarna nådde sågverket. 

Sågvirket flottades till lastageplatsen 

Skeppsvik, dit Forsellska firman på 1840talet 

också flyttade sitt skeppsvarv från 

Umeå. En herrgård uppfördes i Skeppsvik 

som brukspatronens sommarbostad. 

1840 förvärvade dåvarande ägaren Olof 

Forsell hela Tväråmarks såg. Sedan en del 

av Sävarsågens stockfångst överflyttats dit, 

skattlades den förra ånyo, nu med en ränta 

på 26 tolfter. 

Firman gick 1862 i konkurs och verksamheten 

i Sävar kom att drivas av brukspatron 

Eric Häggström, Dalkarlså, samt 

förvaltaren i Håknäs, O. E. Thurdin. 

1877 förvärvades sågen - järnbruket 

var då nerlagt - av konsul Lars Glas och 

inlemmades i Sandviks Ångsågs Aktiebolag. 

Tillverkningen uppgick 1878 till 16.400 

tolfter eller 3. 800 standards, vilket motsvarade 

hälften av tillverkningen vid ångsågen 

i Sandvik. Sågningen i Sävar upphörde först 

1889, sedan brädgården där ödelagts i en 

brand. 

År 190 5 anlades en ny såg i Sävar av 

Sävar kvarn & sågaktiebolag. Den var vattendriven 

och hade en ram och en hyvel. 

Sågverket brann ned 1915. 

På 1930-talet startades ett eldrivet cirkelsågverk 

av E. Forsmark och W. Söderlund. 

Omkring 1960 fanns tre sågverk i Sävar 

ägda av E. Forsmark, Bröderna Söderlund 

och Gustafsson & Co. Samtliga sågverk 

var eldrivna cirkelsågar.

övriga sågverk 

NORRBYN 

En grovbladig enramig vattensåg, anlades 

i slutet av 1700-talet av byamännen. Verksamheten 

nedlades före 1850. 

ÄNGERSJÖ 

Sågen uppfördes förmodligen under 1700talet 

och användes för husbehovssågning. 

Verksamheten nedlades på 1880-talet. Byn 

har även bedrivit sågverksrörelse i senare 

tid med en elektrisk cirkelsåg. 

NORRBYSKÄR 

Sågverket på Norrbyskär anlades på 1890talet 

av MoDo. Bolagets sågverksanläggningar 

var vid denna tidpunkt i huvudsak 

koncentrerade till Örnsköldsviksområdet. 

Anledningen till etableringen på Norrbyskär 

var flera. Genom inköp av Håknäsbolaget 

hade MoDo förvärvat ansenliga skogstillgångar 

efter Öreälven. Inom bolaget fanns 

två bristfälliga såganläggningar nämligen 

Mo och Håknäs vattensågar. För att kunna 

bibehålla och höja produktionskapaciteten 

måste företaget investera i en ny modernare 

såganläggning, som hade en råvarubas 

och en god hamnanläggning. Norrbyskär 

uppfyllde dessa villkor och MoDo inköpte 

öarna år 1890 av Norrbyns byamän. 

1892 började själva anläggningsarbetet. I 

första etappen uppfördes arbetarebostäder, 

skolhus, kajer m. m. Själva såganläggningen 

byggdes 1894. I mars 1895 påbörjades 

produktionen. 

Meningen var att arbetarna skulle överflyttas 

från de två sågverk, som skulle 

nedläggas. Den fasta arbetarestammen på 

Norrbyskär kom dock i huvudsak att rekryteras 

ifrån Mo vattensåg och såganläggningen 

fick också namnet Mo ångsåg. 

Ångsågen var av stor kapacitet. I såghuset 

fanns tolv ramar, som drevs av tre ångmaskiner 

på totalt 460 hästkrafter. I anslutning 

till sågen uppfördes även ett hyvleri. 

År 1898 installerades generatorer, 

som överförde 140 hästkrafter från ångmaskinen 

till elkraft. 

I början av 1900-talet var produktionen 

vid sågen 70 - 100 000 m 3 per år. Trots 

den höga produktionskapaciteten låg Norrbyskär 

vid sekelskiftet bara på 2:a plats i 

produktionshänseende jämfört med övriga 

sågar i länet. De efterföljande åren ökade 

dock produktionen kraftigt och Norrbyskär 

uppvisar under 1910- och 1920-talen mycket 

höga produktionssiffror. Antalet arbetare 

vid sekelskiftet var c:a 400 st. 

Under 1900-talet baserades energin alltmer 

på elkraft. År 1920 elektrifierades 

hela anläggningen. Under 1920-talet skedde 

en modernisering och rationalisering. Anläggningens 

stora kapacitet gjorde, att man 

under 1920-talets växlande konjunkturer ej 

utnyttjade alla tolv ramar. 

Under 1930- och 1940-talen skedde en 

successiv avveckling av driften vid Norrbyskär. 

Denna avveckling får ses mot bakgrunden 

av MoDo:s strävan att koncentrera 

sin produktion till anläggningarna i Domsjö 

och Alfredshem. Norrbyskärs stora kapacitet 

visade sig till stora delar vara en överkapacitet 

under dessa decennier. Antalet 

ramar reducerades stegvis var 1940 endast 

fem. Efter varsel om ytterligare driftsinskränkningar 

i slutet av 1940-talet nedlades 

driften slutligen 1952. 

HÄKMARK 

1915 uppfördes en vattendriven cirkelsåg 

i byn av O. Gustavsson och A. Holmberg. 

Driften nedlades 1917. På 1930-talet startades 

åter sågverksrörelse med en motordriven 

cirkelsåg i Håkmark av bröderna 

Johansson. Sågen elektriiierades senare 

och var fortfarande i drift omkring I960. 

KASSJÖ 

År 1816 ersattes den grovbladiga sågen 

med en finbladig enramig vattensåg i Storhäggsjöbäcken 

som drevs fram till 1800talets 

slut. Den hade separat tvär skärningsblad 

och var skattlagd för 2 1/2 tolft. Kunde 

bara köras två veckor under vårfloden. 

Är 1915 startade 

35

36 

Bilder från Norrbyskär. Ovan: brädgårdsarbetare 

1907. T. h. : Brädgården, stabbläggare 

med bärspak och axelputor omkr. 

1920. 

Nästa sida upptill: Brädgården, en utsikt 

efter kanalen mellan Stuguskär och Långgrundet. 

Nertill: Intaget till såghuset. 

Följande sida: Flygbild över skäret från 

1920-talets slut. Nertill t. v. : Personal i 

såghuset omkr. 1920. T.h. : Interiör av 

det nya såghuset uppfört 1923 strax före 

igångsättningen.

jjPHW*

J. Eriksson ett sågverk i byn bestående av 

tre cirkelsågar, som drevs av en ångmaskin 

på 30 hästkrafter. Verksamheten pågick 

endast två år. I senare tid har sågverksrörelse 

bedrivits av Kassjö sågverksförening 

med en elektrisk cirkelsåg. 

HISSJÖ 

På 1930-talet startades två sågverk i 

Hissjö av O. Carlsson och Rudolf Rehn 

( Hissjö motorsåg med en oljemotor som 

drivkälla ), dessa nedlades senare. I 

senare tid har sågverksrörelse bedrivits 

i Hissjö av Lindberg & Sandström ( en 

elektrisk cirkelsåg ). 

HADDINGEN 

En såg uppfördes 1912 vid den s. k. 

Haddingkrogen av Nils Granberg i Röbäck. 

Sågverket bestod av en cirkelsåg, som 

drevs med en vattenturbin på c:a 20 häst- 

blockskärning och kantskärning 

krafter. Verksamheten nedlades 1922. 

HJOGGMARK 

Den första sågen i Hjoggmark anlades 1746 

och var en grovbladig en-ramig husbehovssåg, 

som drevs med vattenkraft. Tväråmarks 

byamän var en tid intressenter i sågverket. 

Verksamheten nedlades förmodligen någon 

gång under 1800-talet. 

KROKSJÖ 

1921 startades två sågverk. Det ena bestod 

av en cirkelsåg driven av en ångmaskin på 

20 hästkrafter. Ägare var B. Högberg. Den 

andra sågen uppfördes av Ludvigs son & 

Königsson och bestod av en cirkelsåg, driver. 

av en oljemotor på 35 hästkrafter. Den 

var endast verksam i några år. Högbergs 

sågverk nedlades på 1930-talet. 

Blockskärningsramarna (de egentliga sågramarna) var i de finbladiga vattensågarna 

antingen dubbla, helramar - eller enkla - halvramar. 

I de dubbla ramarna sågades först stocken i ena ramhalvan med fyra, ibland endast 

två sågblad, varvid två bakar och två vankantade bräder bortgick. Detta kallades 

fyrskärning. (1) 

Sågblocket vändes därefter ett kvarts varv och fördes genom den andra ramhalvan, 

där det med ett större antal sågblad uppsågades till bräder. (2) 

Med enkla sågramar utfördes de två sågmomenten i två separata ramar. 

t 

frwfco 

niwC ITm-k^Mst' 

Under 1800-talet inrättades också särskilda kantskärningsramar, vilka i viss 

utsträckning ersatte fyr skärningen. Sågbladens antal fick i dessa inte överstiga 

fem. 

Särskilda byggnader för kantskärningsverk byggdes vanligen under andra hälften 

av 1800-talet. Här började sågklingor, "trissor",tidigast användas. 

V 

39

obertsfors • 

• Den första säkert lokaliserade vattensågen i Västerbotten anlades 1573 i Rickleå, men 

•den nedlades bara efter ett par år. Mot slutet av 1500-talet fanns en sågkvarn också i 

Dalkarlså. I Rickleån tillkom under 1700-talet en såg, som 1796 byggdes om till vid Edfastmark, 

det blivande Robertsfors. Den byggdes 1796 om till finbladig. Redan 1793 hade 

emellertid den första finbladiga sågen tillkommit i Dalkarlså, men med bara halva 

Robertsfors-sågens kapacitet. Grovbladiga sågar fortsatte att byggas också senare - i 

Ratubäcken (Lillbäcken) Rickleån och Dalkarlsån. I många av dem blev Robertsfors bruk 

intressent. 

ratubäcken 

årlig sågning av 30 fullmogna träd. Ägd av 

Abraham Tomasson och hustrun Brita Olofsdotter 

i Vargliden samt Jon Abrahamsson i 

Ratubäcken. Ränta 1 l/2 tolft. 

Nerlagd sedanden 1861 sammanslagits 

med Ratu finbladiga såg. 

KULLHOLM 

Skattlagd som grovbladig 1812 med en ränta 

på 1 tolft. 1844 erhöll dåvarande innehavaren 

av Kullholms hemman tillstånd att 

inrätta ett finbladigt sågverk för att årligen 

såga 34 träd till husbehov och avsalu. 

Ränta 1 tolft. 

Nerlagd sedanden 1861 sammanslagits 

med Ratu finbladiga såg. 

40 

RATU 

1796 fick en gästgivare Säfsten tillstånd att 

anlägga en finbladig såg med en ram i Åholmsforsen 

i Ratuån. Stockfångsten uppgick 

till 115 träd, men ägaren hade redan 

1794 kontrakterat bönder för timmerleveranser. 

1815 skattlades sågen med en ränta 

på 5 tolfter enkla bräder. Sågen kunde 

drivas 3-4 veckor om våren, undantagsvis 

också under hösten. Hamn- och lastageplats 

var Dalkarlså en mil därifrån. 

1861 utökades sågen med ytterligare en 

ram, sedan dåvarande ägaren, brukspatron 

Eric Häggström, fått rätt att dit överflytta 

privilegierna för Ratubäckens och Kullholms 

sågar, vilka båda då lades ner. 

I den utbyggda Ratusågen drevs två halvramar 

med två respektive fem sågblad av 

ett underfallshjul. Kraften överfördes inte 

som vanligt direkt från hjulstocken till 

vevstakar. utan över ett stjärnhjul med kuggar 

till en driv och två svänghjul, vid vilka 

vevstakarna var fästade. Sågen skattlades 

med en ränta på 7 1/2 tolfter. 

1886 ägdes sågen av Frithiof Hamrin, 

Umeå. Tillverkningen uppgick till ca 500 

standards per år. Verksamheten upphörde 

i slutet av 1880-talet.

ickleån 

Ett av Västerbottens första sågverk anlades 

1573 i Rickleå och var en grovbladig 

enramig vattensåg för husbehovstillverkning. 

Sågen var verksam i några år, varefter 

den revs. 

ROBERTSFORS, TRYSSJÖBÄCKEN 

Robertsfors bruk hade genom hemmansförvärv 

fått andel i Edfastmarks byamäns husbehovssåg 

i Tryssjöbäcken. 1786 ombyggdes 

och flyttades sågen till bruksplatsen, 

där tillverkningen kunde utökas tack vare 

en jämnare vattenföring. Trots att tillstånd 

saknades sågades för avsalu. 

Sågen lades ner sedan sågrätten 1836 

överflyttats till Mårsfors sågverk. 

ROBERTSFORS, KVARNFORS 

1795 erhöll ett bolag med handelsman Anders 

Brännström, Umeå, nämndeman Olof 

Samuelsson, Flarken, och Robertsfors bruk 

tillstånd för en finbladig såg vid Kvarnforsen 

i Rickleån. 

I stockfångst tilldelades 1. 332 träd på 

allmänningar vid Stora Bygdeträsket. Med 

bönder och nybyggare avtalades om fri flottningsrätt 

samt om biträde vid avverkning 

och flottning. 

Såghuset togs i bruk 1798. Två dubbelramar 

med 4+7 respektive 4+5 sågblad 

gjorde 45-50 slag i minuten. Brädändarna 

jämnsågades i en justeringsram med två 

blad. I oktober-november frös vattenhjulet 

fast och sågen stod still till våren. 

År 1800 skattlades sågen för en årstillverkning 

av 886 tolfter. Den faktiska tillverkningen 

hade redan tidigare överskridit 

det dubbla och uppgick snart till ca 3. 000 

tolfter. Ett sågtimmerinventarium från 

1808 upptog 15.969 stockar, varav 4. 464 i 

flottlederna och vid sågen. Timret levererades 

av bönder i Överklinten, Bygdsiljum 

och andra byar kring Stora Bygdeträsket. 

Flottningen kunde ta flera år, den var särskilt 

tidsödande i sjöarna där timmerflottar 

bogserades med roddbåt. Det sågvirke 

som inte togs till eget behov transporterades 

av bönder till brukets lastageplats vid 

Sikeå. 

1812 förvärvade bruket alla andelar i 

sågen. Samma år sjösattes det första fartyget 

byggt på brukets nyanlagda skeppsvarv 

på Getskärsudden i Sikeåfjärden. 

Under 1820-talet ökade tillverkningen 

kraftigt. Med årssiffror på uppemot 10. 000 

tolfter började sågens kapacitet att bli otillräcklig. 

Eftersom sågen dessutom var utsliten, 

planerades för en helt ny anläggning. 

ROBERTSFORS, MÅRSFORS 

1831 erhöll bruket tillstånd att uppföra en 

ny finbladig såg för vilken plats utsetts vid 

Mårsforsen. Efter en tilltrasslad byggnadshistoria 

blev sågen funktionsduglig först 

1834, sedan inredning och utrustning flyttats 

över från Kvarnforssågen, som därmed 

lades ner. 1836 insattes ytterligare en kantskärningsram 

samt en ram med två grova 

blad, den senare överflyttad från den gamla 

husbehovssågen. 

1840-talet innebar en ny högkonjunktur, 

sedan sågningen släppts fri och samtidigt 

de engelska tullarna lättat. 1848 togs en ny 

såg i bruk, utrustad med fyra sågramar av 

gjutjärn samt kantverk med två sågtrissor. 

Under sommarhalvårets torraste period 

kunde dock endast två ramar drivas. Följan- 

41

de år sågades i genomsnitt 20. 000 timmer 

och nya avtal om inköp av timmer ingicks 

med bönder. Bruket hade nu direkthandel 

med England och Frankrike, sedan man på 

1830-talet börjat att själv skeppa bräder 

till södra Östersjökusten. Vinsten av brädförsäljningen 

översteg vanligen vinsten 

från stångjärnssmidet. 

De tider under året som sågen inte kunde 

drivas hade sågverksarbetarna arbete i 

masugnen eller vid varvet i Sikeå. 

1873 utbyggdes och moderniserades sågverket. 

Med mindre vattenhjul och lättare 

42 

Hamnen i Sikeå, utsikt mot magasinsbyggnaden 

omkring 1920. 

ramar kunde hastigheten ökas till 120 slag 

i minuten. I en särskild byggnad inrättades 

ett nytt dubbelt kantverk. 

För att underlätta transporterna till Sikeå, 

anlades en järnväg,klar 1881. 

Under 1880-talet förändrades timmeranskaffningen. 

Den gamla metoden med inköp 

av timmer från bönderna ersattes med hemmans- 

och skogsköp. 1897 var bruket äga-

e till 30 hemman i Burträsk, 29 hemman 

i Bygdeå samt ett flertal tidsbegränsade 

avverkningsrätter, utom Edfastmarks överloppsmark. 

Omkring 10. 000 stockar försågades 

årligen. 

När 1873 års såg visade sig otillräcklig, 

övervägde man att anlägga en ångsåg vid 

Sikeå, men valde istället att uppföra en ny 

vattensåg på den gamlas plats. I den nya 

sågen, byggd 1893, inrättades fem enkelramar 

och två kantbänkar, vilka drevs med 

turbiner. Inredningen var tillverkad vid 

bruket. 

Vid sekelskiftet^ tillverkades vid Robertsfors 

c:a 30.000 m /år. Ar 1900 låg Robertsfors 

med denna produktion på 9:e plats jämfört 

med länets övriga sågar. Arbetareantalet 

uppgick till ca 150 personer. 

Sågverket i Robertsfors var den sista 

stora vattensågen i Västerbotten, det lades 

ner först 1936. 

dalkarlsån 

I Dalkarlså uppfördes i slutet av 1500-talet 

en grovbladig vattendriven såg. Den ersattes 

1793 med en finbladig enramig vattensåg. 

Tilldelades 180 5 en stockfångst om 

145 träd. Sågen flyttades till lämpligare 

ställe vid Högforsen och ombyggdes 1843 

av dåvarande ägarna brukspatron Erik 

Häggström och kapten J.G. Turdfjäll. I 

slutet av 1800-talet köptes den av Carl 

Wall. Sågen bestod då av två dubbla ramar. 

År still verkningen var ca 800 standards. 

På 1910-talet utrustades sågen 

med två cirkelsågar och kompletterades 

under nästa decennium med en hyvel. Sågen 

brann ned 1932 men återuppbyggdes. I stället 

för sågramen insattes en cirkelsåg. År 

1940 var O. Bergstedt ägare till sågen, vilken 

fortfarande var i verksamhet omkring 

1960. 

ÖSTRA SJULSMARK 

Grovbladig sågkvarn i Dalkarlsån, upptagen 

i 1825 års jordabok med en ränta på 1 1/2 

tolft. Privilegier fick den först 1832, då 

stockfångst om 39 träd beviljades. Sågen 

ägdes av byamännen och Robertsfors bruk. 

Bruket förvärvade senare hela sågen och 

fick 1852 tillstånd att ändra den till finbladig. 

Den var i drift ännu 1873. 

VÄSTRA SJULSMARK 

Grovbladig sågkvarn, i vilken Robertsfor s 

bruk förvärvade andel på 1850-talet. Den 

nedlades på 1870- eller 1880-talet. 

ÖVRE ÅKULLA 

En såg anlades omkring år 1800 och nedlades 

under 1800-talets senare del. Det var 

en finbladig husbehovs såg, som anlagts av 

byamännen. 

ÄKULLSJÖN 

Den första sågen anlades i 1800-talets början 

och var förmodligen en grovbladig enramig 

vattensåg för husbehovstillverkning. 

Nedlades under 1860-talet. I senare tid 

har en eldriven cirkelsåg funnits. 

43

flarkbäcken 

1800 skattlades en av major Jonas Turdfjäll 

och medintressenter ägd finbladig såg 

med en ram i Flarkån inom Ånäsets by 

ägor. Sågen som privilegierats året innan 

med en stockfångst om 462 träd från angränsande 

kronoallmänningar åsattes en 

ränta på 6 tolfter bräder. 

Utom ramen med 9-10 sågblad fanns i 

såghuset ett fyr skärnings- och justeringsverk. 

Sågvirket transporterades vintertid 

l/2 mil till lastageplatsen Gumbodaholmen. 

1844 sänktes den åsatta stubböresavgiften 

sedan ägarna klagat över att de skogar 

som upplåtits för stockfångsten förvandlats 

till nyhemman. 

Ytterligare en ram beviljades 1847. Sågen 

kunde då endast drivas under vårfloden 

och undantagsvis i samband med höstfloden. 

Vid förnyad skattläggning 1850 ägdes sågen 

av handlanden A. F. Wall, löjtnant Z. 

Edenqvist och inspektor H. H. Wall. 

Såghuset var uppfört av resvirke i dubbla 

bottnar. För de två sågramarna fanns 18 

fina sågblad. 

På 1870-talet ägdes sågen av patron J. 

O. Rydin i Ånäset. Produktionssiffrorna var 

blygsamma och tillverkningen skedde endast 

för eget behov. Sågverket inköptes 1911 av 

Bureå AB och nedlades slutligen 1914. 


ULTERVATTNET 

I slutet av 1800-talet fanns en vattendriven 

såg i Inre Ultervattnet. Den nedlades i bör- 

44 

jan av 1900-talet. I senare tid har Yttre Ultervattnets 

sågförening drivit en elektrisk 


NORRFORS 

I slutet av 1800-talet fanns en vattendriven 

husbehovssåg i Norrfors, vilken nedlades i 

1900-talets början. 

KÄLABODA 

I mitten av 1700-talet fanns en grovbladig 

enramig vattensåg i Kålaboda, vilken nedlades 

före 1850. År 1912 uppfördes en ny 

såg av Kålaboda sågförening. Den startade 

i mars 1912, med en cirkelsåg, som drevs 

av en ångmaskin på 18 hästkrafter. På 

1920-talet elektrifierades sågen och kompletterades 

under 1930-talet med en hyvel. 

Den drevs på 1960-talet under namnet Kålaboda 

såg & hyvleri. 

ÅNÄSET 

Den äldsta sågen i Ånäset, förmodligen anlagd 

omkring år 1800, var en grovbladig 

husbehovssåg, som drevs med ett vattenhjul 

i Hertsångersån. Den nedlades under 

1800-talets senare del. En ny såg uppfördes 

1912 av Nybyns sågförening (Per Leander 

Boström). Sågverket var utrustat med 

en ram och cirkelsåg, som drevs av en ångmaskin 

på 27 hästkrafter. Sågen elektrifierades 

under 1920-talet och var fortfarande 

igång omkring i960. 


BERTIL BOETHIUS Robertsfors bruks 


KARL FAHLGREN (utg.) Bygdeå historia 

1963.

KaUrbräJh 

Skellefteå • 

• 1573 anlades en sågkvarn i Skellefte-området, som var igång ett par år. Dess läge 

har inte kunnat fastställas, möjligen låg den i Lindalmström vid Klintforsån. Liksom 

i övriga delar av länet tillkom i de mindre vattendragen ett stort antal grovbladiga 

sågar under den följande tiden, särskilt inom Bureälvens vidsträckta vattensystem. 

Den första finbladiga sågen kom 1780 i Lejonström i Skellefteälven, 1791 kom sågen 

i Klintforsån, 1796 Strömsholm i Bureälven, Holmfors i Kåge älv och Ytterstfors i 

Byske älv. Länets största sågverksdistrikt växte mot 1800-talets slut fram vid 

Skellefteälvens mynning i och med ångsågverkens tillkomst. 

rickleån 

Ktkciivtijk, 

VtMsWJCru^ 

I CilOU-iuk^^hL 

4m^sfrrs 

'J, Ki^rnîjtny 

, 3ijC]ctsUjiMn< 

KVARNBYN 

1844 erhöll hemmansägare Johan Åström 

och kronolänsman J. F. Nyblad tillstånd 

att anlägga en salusåg vid ån mellan Göksjön 

och Stora Bygdeträsket. Ägarna, som 

skaffat kontrakt med bönder och nybyggare 

för timmerköp, sålde dock sina andelar till 

Robertsfors bruk, innan sågen ännu hade 

uppförts. Bruket lät bygga sågen med en 

finbladig ram samt en av- och kantskärningsram. 

Tillverkningen inskränktes 

1847 till 100 - 200 tolfter, avsedda för 

bygdens behov. Sågrätten i övrigt liksom 

stockfångsten överflyttades till Mårsforssågen 

(se dito). Verksamheten nedlades 

slutligen helt 1876. 

Ytterligare en såg uppfördes 1873 av 

byamännen. Den var enramig och såldes 

1876 till Robertsfors bruk. Sågen brann 

ned omkring sekelskiftet. En cirkelsåg 

anlades 1905, med en vattenturbin som 

kraftkälla. Denna såg drevs av Oskar Nordstedt 

i Kvarnbyn. På 1910-talet insattes 

en hyvel. Verksamheten nedlades på 1930talet. 

BYGDETRÄSK 

Byamännen fick år 1800 tillstånd att anlägga 

en såg vid Änder svattsbäcken för 

husbehovssågning. Den uppfördes med en 

grovbladig vattendriven sågram. Under 

1800-talet insattes finare sågblad. Sågverket 

nedlades förmodligen omkring sekelskiftet. 

I mitten av 1920-talet tillkom i byn 

en cirkelsåg. I senare tid har R. Åström 

drivit en elektrisk cirkelsåg. Denna rörelse 

nedlades 1955. 

B YGDSILJUM 

Den första sågen i byn var en enramig 

vattensåg, som drevs för husbehovssågning, 

anlagd troligen i mitten av 1800-talet. I 

början av 1900-talet drevs den av tre vattenhjul, 

med en effekt av ca 30 hästkrafter. 

De utbyttes 1911 mot en vattenturbin på 

ca 65 hästkrafter. År 1914 kompletterades 

ramen med en cirkelsåg och en hyvel. På 

1920-talet övergick byasågen till ett av 

45

yamännen bildat bolag, Bygdsiljums elkraft 

AB. Sågningen nedlades på 1930talet. 

Sågverksrörelse har i senare tid bedrivits 

av Martinssons Trävaru AB. 

TALLTRÄSK 

Såg anlades av byamännen 1884-85 för 

husbehovssågning. Den bestod av en vattendriven 

ram. Nedlades på 1890-talet. 

STORLIDEN 

Såg med en vattendriven sågram uppfördes 

1888-89. Produktionen var blygsam och 

användes inom byn. Nedlades före sekelskiftet. 

FORSLIDEN 

Forslidens byasåg var en enramig vattensåg 

för husbehovs sågning uppförd vid 1800talets 

mitt. Verksamheten upphörde på 

1920-talet. Ytterligare en såg, en cirkelsåg, 

som drevs av en oljemotor på 25 hästkrafter 

uppfördes i byn, förmodligen i 

mitten eller början av 1940-talet. Den var 

fortfarande i verksamhet omkring i960. 

VILLVATTNET 

En grovbladig enramig vattensåg för husbehovstillverkning 

anlades 1807 av byamännen. 

Den gjordes under 1800-talet 

finbladig. Verksamheten upphörde omkring 

sekelskiftet. I mitten av 1920-talet fanns 

en cirkelsåg i byn, som drevs av en vattenturbin 

på c:a 20 hästkrafter. Den var ej i 

verksamhet i960. 

KALVTRÄSK 

Sågen anlades före 1875 och bestod av en 

ram, som drevs med vattenkraft. Produktionen 

var blygsam, tillgodosåg byns eget 

behov. Sågen övertogs 1908 av Kalvträsk 

sågaktiebolag. På 1910-talet insattes en 

cirkelsåg. Verksamheten nedlades på 1920talet. 

I senare tid har en elektrifierad 

cirkelsåg drivits av R. Nilsson. 

RISÄTRÄSK 

Sågverket anlades före 1875 och bestod av 

46 

en vattendriven ram. Det var en husbehovssåg, 

som nedlades före sekelskiftet. 

ANDERSFORS 

Sågverket uppfördes i mitten av 1800-talet 

i Risån och bestod av två dubbla ramar, 

som drevs med vattenkraft. Sågen inköptes 

1874 av Bureå AB. Under 1870- och 1880talen 

låg driften för det mesta nere och upphörde 

på 1890-talet. I senare tid har en 

eldriven cirkelsåg med kantverk drivits av 

Skelleftehamns Kol AB. 


KARL FAHLGREN Skellefteå sockens 

historia, 1:2. 1956. 

JONAS GIPE Burträsk. 1955. 

CARL HOLM (utg.) Lövånger, I-II. 1942, 

1949. 

ZELMA LINDSTRÖM Ursvikens hamnepok. 

1974. 

CARL NYSTRÖM Blad ur Bureå - industrins 

äldre historia. VÄSTER- 

BOTTEN 1940. 

RENHORN-HEDENSJÖ Redogörelse för 

Skellefteå stads hamn åren 1845-1945. 

1945 

BIRGER STECKZEN Scharinska firman 

1824-1924. 1924. 

ERNST WESTERLUND (utg.) Ett sekel 

i Skelleftebygden. 1972. 

ERNST WESTERLUND (utg.) Byske 

socken. 1958. 

WESTERLUND - WAGNSTEDT - BUR- 

STEDT (utg.) Bäcks by. 1968. 

ERNST WESTERLUND Skelleftebygdens 

historia, 1. 1973. 

JONSSON - UGGELBERG (utg. ) Malå 

sockens hembygdsbok. 1965. 

LITEN HISTORIK OM NORSJÖBYGDEN 

1974.

ureälven 

fir(Mm.irpUUwt (yummdrk. 

LjMlflMt^ ^ ^ J k J J J 

^ /KU? T 3 MÛmtM: 

Trrsnäi 

RENBERGSVATTNET 

Renbergsvattnets byamän tilläts 1798 ändra 

sin grovbladiga sågkvarn vidRenbergsvattnets 

utlopp till finbladig med en ram. 

Året därpå förvärvades sågen av Olov Tjernström, 

som skrev kontrakt med byamännen 

i Lappvattnet, Ragvaldsträsk och Renbergsvattnet 

om årligt inköp av 1 050 sågblock. 

1804 skattlades sågen för en årstillverkning 

av-363 1/2 tolfter. Bräderna fördes 

på land 3 l/4 mil till lastageplatsen vid 

Bockholmen. Vattenföringen tillät endast 

sågning ett par veckor under våren. 

1807 inköptes sågen på auktion av Jöns 

Marklund från Ragvaldsträsk, vilken ungefär 

vid denna tid också knöts till sågen i 

Bureå. Medintressent i Renbergsvattnet var 

sågägaren i Bureå, Gabriel Sundbaum. 

Marklund var, även sedan han blivit chef för 

Bureå-sågen, huvudsakligen bosatt i Renbergsvattnet. 

Marklund lät anlägga körväg fram till 

bygdevägen Burträsk-Skellefteå och umgicks 

med - aldrig förverkligade - planer 

på både glas- och järnbruk. 

En första tilldelning av stockfångst 1817 

utökades vid flera tillfällen samtidigt som 

R&nbtrvjS LrvUtKfrfr 

sågen i utbyte mot spannmål och husbehovsbräder 

erhöll timmer från byaskogar. 

1844 hade sågen fortfarande en ram 

( med sammanlagt 12 sågblad ) och var i 

drift högst 6-7 veckor om året. Räntan 

sattes detta år till två tolfter enkla bräder. 

Jöns Marklund avled 1848, varefter sågen 

en tid ägdes av änkefru Magdalena Marklund 

(3/4) samt postmästare A. Walls omyndiga 

barn (1/4). Sonen Fale Marklund 

övertog senare ledningen för sågverket. 

1877 inköptes sågverket av Bure Aktiebolag 

för 6.400 kronor. 

Driften upphörde på 1890-talet. År 1916 

startades ytterligare en vattendriven såg 

av Renbergsvattnets sågförening u.p. a. Den 

hade en cirkelsåg och en hyvel. Sågen elektrifierades 

så småningom och var fortfarande 

i drift omkring 1960. 

BUREÅ 

1796 erhöll direktör Olov Tjernström, 

Umeå, och kofferdikaptenen Johan Vikner 

från Ångermanland tillstånd att anlägga 

ett finbladigt sågverk vid Strömsholm i 

Bureälven. Sågstället arrenderades av 

47

yamännen för 1 tunna salt om året. Vid 

skattläggningen påföljande år hade sågens 

inspektor Anders Svedberg blivit ägare 

'till 1/3 i sågen. 

Utom stockfångsten om 1. 509 träd från 

kronoallmänningar i Skellefteå och Burträsks 

socknar sågades timmer som köptes 

från bönder. Två ramar med vardera åtta 

sågblad rar inrättade i såghuset. Bräderna 

transporterades med häst av bönder tre 

kilometer till lastageplatsen Strand söder 

om Burefjärden. 

Svedbergs andel och tjänst övertogs 

1799 av från Härnösand inflyttade Gabriel 

Sundbaum, som senare även förvärvade 

Tjernströms andel. Sundbaum fungerade 

som sågverkets ledare i 34 år. 

Ett på Björkön planerat glasbruk blev 

aldrig uppfört. 1806 privilegierades ett 

järnbruk som på grund av krigshändelserna 

1809 inte blev färdigbyggt. 

I början av 1800-talet anställdes bokhållaren 

Jöns Marklund, Sundbaums medintressent 

i Renbergsvattnets såg. 1823 

inträdde Marklund som delägare efter den 

då avlidne Johan Vikner. 

Efter Sundbaums död 1834 kom sågverket 

under 12 år att ledas av en kvinna, 

Sundbaums svägerska Magdalena Lodin. 

"Mamsell Lodin" var allmänt aktad för 

sin klokhet och handlingskraft. Hon lämnade 

sågverket och Bureå 1846, 75 år gammal, 

och efterträddes av Jöns Marklund. 

1842 brann sågverkets alla byggnader, 

bland annat såghus och herrgård, ner. 

Redan året därpå stod ett nytt såghus färdigt, 

uppfört av resvirke, brädklätt, rödfärgat 

och under spåntak. De två sågramarna 

var av järn, sågbladens antal uppgick till 

68. 1854 byggdes en spånugn med-brygga 

från såghuset och 1870 ett särskilt hus 

för kantskärning med en dubbel cirkelsåg. 

Redan i början av 1800-talet uppskattades 

timmeråtgången till 10.000 stockar 

årligen, vilket tyder på en överavverkning, 

- något som dock inte bara Bureåsågen 

gjorde sig skyldig till. 

48 

Bureå finbladiga såg, Strömsholm, byggd 

1843. I bakgrunden t. v. herrgården. 

Ett 30-tal arbetare, däribland kvinnor, 

sysselsattes under sommarhalvåret. Lönen 

var länge 16 skilling per dag, men kunde 

också betalas in natura. 

1873 bildades Bure aktiebolag med minsta 

tillåtna aktiekapital, 144.000 kronor, fördelat 

på 720 stamaktier och 12 aktieägare. 

Till styrelseordförande och bolagsdirektör 

valdes Johan Marklund, son till Jöns Marklund. 

För att nedbringa kostnaderna för virkestransporterna 

planerade bolaget järnväg 

från sågen till hamnen, men valde istället 

att där anlägga en ångsåg för att också slippa 

de drifts störningar som var förknippade 

med vattenkraften. Vattensågen var i bruk 

till 1898, då den revs. 

Året efter bolagsbildningen påbörjades 

uppförandet av ångsåg i Bureå. Den var 

klar 1875 och hade fyra ramar, som utökades 

senare med en. Ramarna drevs av 

två ångmaskiner på totalt 87 hästkrafter. 

Samtidigt anlades en kolgård för framställning 

av träkol från sågverksavfallet. Denna 

kolgård orsakade hösten 1886 en häftig brand, 

som dock kunde begränsas så att ångsågen 

och brädgården ej antändes. På 1890-talet

örjade en allt större del av ångkraften 

genom generatorer överföras till elkraft. 

Vid sekelskiftet producerades c:a 40 000 m^ 

sågat virke per år vid Bureå. Med denna 

siffra låg man på 7:e plats i länet. Arbetarantalet 

uppgick vid samma tidpunkt till c:a 

300. 

Kapaciteten utökades i början av 1900talet. 

Ramarna gjordes mera snabbgående 

genom en utökning av ångkraften, som 1910 

alstrades av en ångmaskin på totalt 500 hästkrafter. 

För vidareförädling uppfördes 1908 

ett hyvleri. En ny ångsåg uppfördes omkring 

1910 och togs i bruk i jan. 1911. Den hade 

åtta ramar, som drevs av tre ångmaskiner 

på totalt 800 hästkrafter. 

För att utöka aktiekapitalet och möjliggöra 

nyinvesteringar ombildades bolaget 

1920. Åren 1926-27 byggdes en massafabrik 

( träsliperi ) i anslutning till sågen. I mars 

1933 brann hyvleriet ned och sommaren 1936 

brandhärjades brädgården. Produktionen 

var ganska jämn under 1920- och 1930-talen 

och höjdes successivt. År 1949 brann sågen 

ned men återuppfördes snabbt och kunde tas 

i bruk 1951. Den nya sågen var helt elektrifierad 

och hade sex snabbgående ramar. 

1965 såldes företaget till MoDo. Driften vid 

sågen nedlades hösten 1972. 

Även andra sågar fanns i Bureå. Bureå 

byamän ägde en grovbladig sågkvarn i Harrsjöbäcken. 

Den var 1784 skattlagd till 43 3/4 

tolfter för en tillverkning av 350 tolfter bräder. 

Den ändrades 1797 till finbladig, sågrätten 

fastställdes till 525 träd per år. Verksamheten 

vid sågen upphörde 1834. 

I slutet på 1860-talet uppfördes ytterligare 

en vattensåg förmodligen med en ram 

av trävaruhandlaren Johan Wiklund och hans 

bror Anders. År 1910 bildades Föreningen 

Bureå husbehovs såg, som övertog ägandeskapet 

och bytte ut vattenhjulet mot en turbin. 

Verket kompletterades med en cirkelsåg 

och en hyvel 1918. 1950 såldes anläggningen 

till Erik och Nils Holmlund. År 1970 upphörde 

verksamheten. 

YTTERVIK 

Byamännen anlade mot slutet av 1700-talet 

en grovbladig enramig vattensåg i Bure älv. 

Sågen var fallfärdig omkring år 1800 och 

driften nedlades förmodligen vid denna tidpunkt. 

VIKFORS 

År 1867 inköpte Vikfors AB mark ifrån 

Ytterviks by för att anlägga en såg vid Fäbodforsen 

i Bure älv. Sågen hade två dubbla 

ramar, som drevs av två vattenhjul. Sågverket 

såldes 1879 på exekutiv auktion till 

inspektor J. Södergren. På 1890-talet inköptes 

sågen av bröderna Petter, Jonas och 

Salomon Viklund i Yttervik. I början av 1900talet 

kompletterades sågen med en hyvel och 

den ena ramen utbyttes mot två cirkelsågar. 

Under 1930-talet övergick företaget i aktiebolagsform 

under namnet Vikfors-Ytterviks 

AB. Sågen var fortfarande i verksamhet i 

mitten av 1960-talet. 

ÅBYN 

I mitten av 1700-talet fanns förmodligen en 

grovbladig enramig såg för husbehovstillverkning. 

Omkring 1860 uppfördes ytterligare 

en såg, som nedlades före sekelskiftet. 


i byn av F. Wikström och A. Norsten med 

två elektriska cirkelsågar. 

LJUSVATTNET 

I mitten av 1700-talet fanns förmodligen en 

grovbladig vattensåg i byn. Den nedlades före 

1875. I senare tid har sågverksrörelse drivits 

i Ljusvattnet av V. Burman och H. Burman. 

BRÄNNVATTNET 

Sågen var en enramig vattensåg anlagd i 

mitten av 1800-talet för husbehovssågning. 

Verksamheten nedlades förmodligen vid 

sekelskiftet. 

BRATTFORS 

Sågverket anlades på 1800-talet och bestod 

49

187 5 av två ramar, som drevs med vattenkraft. 

Den användes av byamännen för husbehov. 

År 1886 togs en ram bort. 1906 kompletterades 

den återstående ramen ut med 

en cirkelsåg och hyvel. Den dåliga vattentillgången 

medförde att sågen var igång endast 

1-2 månader per år. Driften nedlades 

1917. 

BODBYN 

Sågen var en enramig vattensåg, förmodligen 

anlagd i mitten av 1800-talet för husbehovs 

sågning. Den lades ner omkring sekelskiftet. 

Ytterligare en såg igångsattes 1911 

av Bodbyns sågförening u. p. a. med två 

vattendrivande ramar. Vattenhjulens effekt 

var ca 20 hästkrafter. Sågverket nedlades 


GAMMELBYN 

Ett sågverk anlades i mitten av 1870-talet, 

hade en vattendriven ram. Produktionen 

var blygsam, tillgodosåg byns behov. Verksamheten 

nedlades förmodligen omkring 

sekelskiftet. 

BURSILJUM 

Den första sågen anlades på 1770-talet och 

var förmodligen en grovbladig enramig 

vattensåg för husbehov. Ett modernare sågverk 

anlades av Bursiljums såg AB med 

intressenter inom byn 1904. Det inrymde 

en cirkelsåg och en hyvel, som drevs av en 

vattenturbin med ca 60 hästkrafter. Nedlagd 

omkring 1960. 

BLÅBERGSLIDEN 

Här fanns en enramig vattensåg förmodligen 

anlagd i mitten av 1800-talet för husbehovssågning. 

Nedlagd omkring sekelskiftet. 

MJÖDVATTNET 

Det första sågverket anlades för 1875. Det 

var en enramig vattensåg för husbehov. 

Förbättrades i början av 1900-talet. varvid 

även en vattenturbin på ca 60 hästkrafter 

insattes. På 1920-talet elektrifierades sågen 

och sågramen utbyttes mot en cirkelsåg. 

Verksamheten nedlades i slutet av 1930talet. 

I senare tid har sågverksrörelse be- 

50 

drivits av O. Bergren med en elektrisk 


GUMMARK 

Äldst var en grovbladig enramig vattensåg, 

anlagd 1741. Den utbyttes 1816 mot en enramig 

finbladig vattensåg liksom den tidigare 

en husbehovssåg anlagd av byamännen. 

Sågningen upphörde i slutet av 1800-talet. 

År 1908 uppfördes ytterligare en såg i byn. 

Den var enramig, drevs med en ångmaskin 

på 12 hästkrafter. Ägare var Gummarks 

ångsågsbolag. Nedlades före 1950. 

HJOGGBÖLE 

Ett sågverk anlades i mitten av 1880-talet 

för husbehovs sågning. Det hade en ram, 

som drevs med vattenkraft. Nedlades förmodligen 

omkring år 1900. I senare tid har 

sågverksrörelse drivits av E. Pettersson 

och R. Lundström med en cirkelsåg med 

en oljemotor på 25 hästkrafter som drivkälla. 

RAGVALDSTRÄSK 

Den första sågen anlades före 1875 och 

hade en vattendriven ram. Den var en husbehovssåg 

ochlades ner före sekelskiftet. 

1917 startades ytterligare en såg av byamännen. 

Den hade en ram och en cirkelsåg, 

som drevs av en ångmaskin på 34 

hästkrafter. Verksamheten nedlades för 

1958. I senare tid har sågverksrörelse 

drivits av P. Karlsson med en elektrisk 


LJUSHEDEN 

En såg med en vattendriven ram uppfördes 

1876-77. Sågverket var avsett för husbehovssågning 

inom byn. Verksamheten upphörde 

vid sekelskiftet. 

FORSNÄS 

En såg uppfördes på 1870-talet av byamännen. 

Den bestod av en ram, som drevs av 

vattenhjul. Senare insattes cirkelsåg och 

vattenkraften utbyttes mot elkraft. Den 

drevs ännu omkring 1960.

skellefteälven 

iHwn^triusk, 

m ParLsWthn* 

Karjlrfoifc, 

A^rj"- 

Pr&sk- 

\BmUra^sle ycw/jMnsk^^^ 

Kriinjfvrs MyckU- 

SKELLEFTEÅ, LEJONSTRÖM 

Kyrkoherden i Skellefteå, Pehr Högström, 

och medintressenter erhöll 1780 tillstånd 

att anlägga en finbladig såg med två ramar 

i "rännilen" mellan Skellefteå prästgårds 

ägor och Degerbyn. Sågen kom dock att uppföras 

vid Skellefteälven, söder om kyrkan 

på " Neting-Ör en" . 

Den ursprungliga stockfånsten uppgående 

till 2.000 träd från kronoskogar i dåvarande 

Skellefteå socken, utökades 1806 med ytterligare 

2.440 träd som skulle avverkas inom 

Arvidsjaurs socken. 

Utsikt från södra sidan Skellefte älv mot 

landskyrkan och den berömda Lejonströmsbron. 

Till höger Lejonström-sågen. 

51

Flottningssträckorna kunde uppgå till 10 

mil. Sågvirket fördes en mil till lastageplatsen 

Bockholmen. 

Vattenföringen i älven var så dålig att 

sågrätten inte kunde utnyttjas helt. Man hade 

också problem med svallis. 

Det första såghuset ombyggdes redan på 

1790-talet. 

En tvist med Gustaf Gyllengranat och 

Johan Gustaf Borin, som 1799 fått tillstånd 

för en finbladig såg i Åkersforsen i Medle 

by, löstes 1804 genom att parterna gick 

samman i ett bolag. Som ägare av Lejonström 

antecknades då F. Holmström, Johan 

Degerman, Carl G Nordin samt firman 

Åberg, Grahn och Compani. 

1809 kunde ännu en såg, anlagd i Tvärån, 

"Orrabyälv" nära Skellefteå prästgård, 

tas i bruk. Vid förnyad skattläggning 1819 

beräknades den totala årstillverkningen till 

3. 330 tolfter. I det äldre såghuset fanns tre 

och i det nyare två ramar. 

1866 återstod av den yngre sågen endast 

den brädklädda stommen. Den äldre sågen 

var fortfarande i drift. Ett nytt vattenhjul 

av trä drev två dubbla ramar med fem dussin 

sågblad - och lika många i reserv. 

Timmeruppfordringen drevs med keratthjul 

av järn. 

En cirkelsåg med två blad var inrättade 

i en tillbyggnad vid ena gaveln. Virket fördes 

ut på en lastbrygga med 2 "railvägspår". 

En spånförbränningsugn. till vilken spånet 

forslades på en vandringsbrygga, uppfördes 

1866. Fr. Eckhill var detta år 

"Lejonströms Sågwerks Bolags" förvaltare. 

Sågverket inköptes i slutet av 1800talet 

av Skelleftefirman Markstedt & 

söner. 

Produktionsmässigt låg Lejonström 

tillsammans med de andra Markstedtska 

sågverken på 6:e plats i jämförelse med 

de andra sågverken i länet. Driften nedlades 

1905. 

52 

MEDLE 

Den första sågen anlades för 1875 och 


var inriktad på husbehovstillverkning. I 

början av 1900-talet moderniserades sågen, 

varvid en vattenturbin på ca 1 5 hästkrafter 

installerades. Den elektrifierades 

omkring 1920 och innehades då av O. Linddvist. 

I mitten av 1920-talet övertogs den 

av H. Lundberg. Verksamheten nedlades 

på 1930-talet. Ytterligare ett sågverk startades 

på 1920-talet, då andelsföretaget 

Medle västra motorsåg började sin verksamhet. 

Det var en eldriven cirkelsåg. Omkring 

1940 drevs sågen av W. Lundberg. 


av G. Markström med en elektrisk 

cirkelsåg och av Östbyns sågförening med 

en elektrisk cirkelsåg. 

MYCKLE 

Den första sågen uppfördes före 1875 och 


var ämnad som husbehovstillverkning. 

Driften nedlades 1888. 

Sågverksdriften återupptogs 1908 av 

Oskar och Algot Lundström med en cirkelsåg, 

driven av en vattenturbin på ca 50 

hästkrafter. Som komplement insattes en 

hyvel. Sågen elektrifierades och kapaciteten 

ökades till två cirkelsågar och två hyvlar. 

Verksamheten bedrivs f. n. i bolagsform 

( Myckle AB ). Ytterligare en elektrifierad 

cirkelsåg startades på 1930-talet av 

W. Lindström. Den var fortfarande igång 

omkring 1960. 

NYFORS 

Nyfors sågverk startades 1887 av V. Lagerlöf 

från Skellefteå. Den hade två vattendrivna 

ramar. Sågverket nedlades 1890. Ytterligare 

en såg uppfördes våren 1897 av byamännen 

i Varuträsk och Grundnäs. Den 

hade en ram och en cirkelsåg, som drevs 

av två vattenhjul på sammanlagt ca 10 hästkrafter. 

Verksamheten nedlades 1906.

BJURFORS 

Sågverket var en enramig vattensåg anlagd 

före 1870-talet för husbehov. Den upphörde 

förmodligen med sin verksamhet före sekelskiftet. 


av V. Lindberg ( en ram med kantverk, 

drivet med elektricitet ). 

KRÅNGFORS 

Sågen startade före 1875 och var en enramig 

vattensåg för husbehovsproduktion. 

Upphörde före sekelskiftet. År 1910 uppförde 

firman Krångfors ångsågs- och hyvleriaktiebolag 

ett sågverk med en ram och 

en hyvel, driven av en ångmaskin på 40 

hästkrafter. På 1920-talet elektrifierades 

sågen, samtidigt togs hyveln bort och ramen 

utbyttes mot en cirkelsåg. Verksamheten 



i Krångfors av F. Forsell och B. 

Lundgren med en elektrifierad cirkelsåg 

samt av Skellefteå kraftverk med en elektrifierad 


FINNFORS 

Här fanns en husbehovs såg, som drevs av 

byamännen. Den bestod av en enkel ram, 

driven av ett vattenhjul. Den anlades före 

1870-talet och stod i slutet av 1800-talet 

i regel stilla. Verksamheten upphörde 

förmodligen omkring sekelskiftet. 

LINDALMSTRÖM 

En av länets äldsta sågar fanns förmodligen 

i Lindalmström. Den anlades 1573 och 

var en grovbladig enramig vattensåg. Det 

är svårt att säga när den upphörde - den 

fanns dock ej i verksamhet på 1870-talet. 

År 1902 uppfördes ytterligare en vattensåg 

av Johan Westermark med en cirkelsåg. 

Den såldes 1910 till byggmästarna 

Lagerkvist och Sjöström i Skellefteå. Verksamheten 

upphörde några år efter försäljningen. 

KLINTFORS 

Stämningsgårdens hemmansåbor fick 1812 

tillstånd ändra sin 1791 privilegierade 

grovbladiga såg vid Klintforsliden i "Orrbyströmmen" 

till finbladig med en ram. 

Samtidigt flyttades sågen. Sågningsrätten 

uppgick till 1. 100 träd. 1862 var O. Häggbom 

förvaltare för och delägare i sågen. 

Kapaciteten förbättrades i mitten av 1800talet 

av Svartling & Co i Skellefteå. År 1897 

såldes den till J. A. Stenberg. Vid sekelskiftet 

var ca 20 arbetare anställda. Driften 

skars småningom ned i början av 1900-talet 

och upphörde på 1920-talet. 


av Klintforslidens motorsågförening 

med en oljemotordriven cirkelsåg. 

KANKBERG 

Kankbergs såg anlades före 1870 och bestod 

av en vattendriven ram. Produktionen var 

endast för husbehov för byarna Kankberg 

och Klockträsk. Verksamheten upphörde 

1920. På 1930-talet uppfördes ytterligare 

en såg i byn av O. Brännström och S. Holmberg. 

Den var helt elektrifierad och hade 

en cirkelsåg. Den var ej i verksamhet 1960. 

SVANFORS 

Sågverket anlades före 1875 av Svanfors, 

Nyholms och Strömfors byamän, den hade 

två ramar, drivna av ett vattenhjul. Sågen 

moderniserades 1897, varvid ytterligare 

ett vattenhjul insattes och den ena sågramen 

utbyttes mot en cirkelsåg. Driften upphörde 

1918. 


i Svanfors av byamännen med en elektrisk 

cirkelsåg. Den övertogs i mitten av 

1950-talet av O. A. Forslund. Sågen är 

fortfarande i drift ( Forslunds träprodukter 

). 

SVANSTRÖM 

Svanströms byasåg anlades av byamännen 

före 1875. Den var en tvåramig vattensåg 

för husbehovsproduktion. I slutet av 1890talet 

ersattes den ena ramen med en cirkel- 

53

såg och ytterligare ett vattenhjul insattes. 

1910 kompletterades verket med en hyvel. 

Driften lades ner i mitten av 1920-talet. I 

senare tid uppförde byamännen ytterligare 

ett sågverk. Det var en cirkelsåg, som från 

början drevs med oljemotor men den elektrifierades 

1957. 

VARUTRÄSK 

Den första sågen anlades före 1875 och 

var en enramig vattensåg för husbehovstillverkning. 

År 1883 inköptes sågen av 

V. Lagerlöf i Skellefteå och nedlades 

1887. 

BJURVATTNET 

Sågen var en enramig vattensåg anlagd i 

början eller mitten av 1800-talet. Ägare 

var byamännen och den användes för husbehovstillverkning. 

På 1910-talet utbyttes 

ramen mot en cirkelsåg som kompletterades 

med en hyvel. Verksamheten upphörde 

1917. 

BRUTRÄSK 

Sågverket bestod av två vattendrivna ramar. 

Det anlades före 1875 för husbehovssågning 

och upphörde förmodligen omkring 

sekelskiftet. 

BERGLIDEN 

Sågen var enramig och vattendriven. Förmodligen 

anlagd i början eller mitten av 

1800-talet för husbehovssågning. Upphörde 

omkring sekelskiftet. 

SKRÅMTRÄSK 

Den första sågen uppfördes 1882-83 och 

var en enramig vattensåg. Den nedlades 

vid sekelskiftet men driften återupptogs 

1905 av Skråmträsk sågverksaktiebolag. 

Sågverket moderniserades och hade 1905 

tre cirkelsågar, drivna av en vattenturbin 

ca 40 hästkrafter. År 1910 kompletterades 

turbinen med en ångmaskin på 25 hästkrafter. 

Omkring 1920 togs ångmaskinen 

bort. Verksamheten upphörde på 1930talet. 

54 


i Skråmträsk av E. Lindahl med 

en elektrisk cirkelsåg och av Bröderna 

Karlssons snickeri med en elektrisk cirkelsåg. 

KARSTRÄSK 

Ett sågverk anlades före 1875 med en 

vattendriven ram. Sågen hade liten kapacitet 

och var ämnad som husbehovssåg. 

År 1914 utbyttes ramen mot en cirkelsåg 

och samtidigt installerades en hyvel. Verksamheten 

upphörde några år därefter. 

GRANBERG 

Ett sågverk uppfördes 1898-99 av byamännen 

med en vattenhjulsdriven cirkelsåg. 

Sågen kördes vid sekelskiftet ca fem 

månader per år och användes för husbehovstillverkning. 

Verksamheten upphörde i början 

av 1920-talet. På 1930-talet uppfördes 

ytterligare ett sågverk av bröderna Karlsson, 

en cirkelsåg, driven av en oljemotor 

på 25 hästkrafter. Under krigsåren stod 

ibland sågen stilla p. g. a. bränslebrist. 

Sågen elektrifierades senare och var fortfarande 

i drift omkring 1960. 

GRANLIDEN 

Sågen anlades före 1870 och bestod av en 

ram, som drevs med vattenhjul. Verksamheten 

upphörde omkring sekelskiftet. I senare 

tid har H. Grahn drivit en elektrifierad 

cirkelsåg med kantverk. 

GRANTRÄSK 

Ett sågverk uppfördes 1884-85 med en enramig 

vattensåg för husbehovstillverkning. 

Verksamheten nedlades förmodligen före 

sekelskiftet. 

HORNSTRÄSK 

Ett sågverk med två ramar, som drevs 

av två vattenhjul startade 1897. Sågen uppfördes 

av Hornsträsk, Pärlströms, Kankbergs 

och Klockträsks byamän för husbehovssågning. 

År 1899 ombyggdes sågen, 

varvid en cirkelsåg insattes och ett vatten-

hjul togs bort. Sågen var fallfärdig på 1910talet 

och nedlades 1918. 

PÄRLSTRÖM 

Ett sågverk anlades före 1875 för husbehovstillverkning 

med en vattendriven ram. 

skellefteälvens mynning 

KiMntnSMU 

KLEMENSNAS 

Klemensnäs ångsåg uppfördes åren 1865- 

-1866 och var klar för produktion våren 

1866. Ägare var det nybildade bolaget 

Skellefteå Ångsågs AB. I spetsen stod f. d. 

förvaltaren vid Lejonström, Johan Siden. 

Denne blev även förvaltare vid sågverket 

i Klemensnäs. Sågen bestod av tre ramar 

och drevs av en ångmaskin. Ångmaskinens 

effekt är okänd men enligt uppgift var det 

en äldre ångbåtsmaskin. På 1860-talet uppfördes 

även arbetarebostäder och nödvändiga 

förvaltningsbyggnader. År 18 68 byggdes 

ytterligare ett såghus med tre ramar, 

vilket fördubblade sågens kapacitet. Ångmaskinen 

i det nya såghuset var också en 

äldre ångmaskin, vilken inköpts från den 

havererade Umeångaren Daniel. 

Verksamheten nedlades på 1890-. talet, 

men återupptogs 1918, då sågen samtidigt 

moderniserades. Sågramen byttes mot en 

cirkelsåg. Verksamheten nedlades i mitten 

av 1920-talet. 

Efter ekonomiska svårigheter rekonstruerades 

ångsågsbolaget 1873 och det nya bolaget 

fick namnet Skellefteå AB. Under 

1870-talet ombyggdes ramarna till dubbelramar 

och sågen bestod 1875 av sex dubbla 

ramar. År 1880 revs ena såghuset och antalet 

ramar reducerades till fem dubbla 

ramar. 

Den första sågverksbranden i Klemensnäs 

inträffade 1883, då arbetarebostäderna 

och brädgården brann ned. Antalet ramar 

minskades ytterligare 1884 och sågen bestod 

detta år av fyra ramar, som drevs av 

en ångmaskin på 45 hästkrafter. På 1890talet 

kompletterades sågverket med två 

dubbla cirkelsågar. År 1897 insattes en 

generator på 10 hästkrafter för överföring 

55

av ångkraft till elström. Vid sekelskiftet 

producerades i Klemensnäs ca 20 000 m 3 

sågade bräder och låg på 12:e plats i länet. 

Antalet arbetare var ca 200 st. 

Åren 1906 och 1907 inköptes aktiemajoriteten 

av firman Markstedt & söner i 

Skellefteå. Dessa avyttrade aktierna 1908 

till Sävenäs AB. Året därefter upphörde 

Skellefteå AB. Sävenäsbolaget nedlade 

slutligen driften i Klemensnäs 1909. Anledningen 

var, att Sävenäsbolaget redan 

hade en stor produktionskapacitet i sitt 

nya sågverk i Sävenäs och Klemensnässågen 

representerade en överkapacitet 

inom bolaget som på detta sätt bortrationaliserades. 

Sågverket inköptes 1910 av det nybildade 

bolaget AB Skellefteå trämassefabrik, i 

vilket den Scharinska firman från Umeå 

hade stora intressen. Samma år uppfördes 

en massafabrik i Klemensnäs. Den kom i 

produktion 1911. År 1919 upphörde AB 

Skellefteå trämassefabrik och företaget 

övergick i AB Scharin & söner. 

Under 1910-talet bedrevs inte någon 

sågverksrörelse i Klemensnäs men 1920 

uppfördes en ny såg av den Scharinska 

firman. Denna såg hade två ramar och var 

helt elektrifierad. Trots det ringa ramantalet 

kunde sågen producera betydligt större 

kvantiteter än den tidigare ångsågen. I 

oktober 1922 inträffade ytterligare en eldsvåda 

i Klemensnäs, varvid sågen och 

massafabrikens magasin brann ned. En ny 

såg uppfördes snabbt, i april 1923 kunde 

driften återupptas. Det var liksom det föregående 

elektrifierat men hade med sina 

tre ramar större kapacitet. Efter en ganska 

hög produktion under 1920-talet inskränktes 

driften under 1930- och 1940-talen. 

Vissa år kördes bara en ram. För vidareförädling 

insattes en hyvel på 1930-talet. 

En ny verksamhetsgren upptogs på 1930talet, 

då jämsides med massa- och virkesproduktionen 

en produktion av wallboard 

( träfiberplattor ) påbörjades. Under 1950talet 

uppvisas relativt höga produktions- 

56 

siffror vid Klemensnäs. Sågverksdriften 


ÖRVIKEN 

Örvikens ångsåg tillhör de tidsmässigt 

senare i länet. Det var först på 1890-talet, 

som denna kom till stånd. År 1893 köpte J. 

Nilsson, Ragunda och P. P. Näsholm, Bispgården 

mark av Ytterviks byamän för uppförandet 

av en ångsåg. I samband med detta 

bildade intressenterna företaget Örvikens 

AB. Nästföljande år var anläggningen klar 

och produktionen kunde påbörjas. Kapaciteten 

var dock påfallande liten. Sågen bestod 

av två ramar, som drevs av en ångmaskin 

på 20 hästkrafter. 

Under 1890-talet byggdes sågen ut och 

omkring sekelskiftet hade den sex ramar 

och en ångmaskin på 60 hästkrafter. 1899 

insattes en generator på 16 hästkrafter, 

som överförde en del av ångkraften till elenergi. 

Någon kontinuerlig drift kom aldrig 

till stånd på 1890-talet utan sågen gick oftast 

bara 7-9 månader per år. Orsaken till 

detta var förmodligen en ojämn timmertillförsel. 

Bolaget bytte också ägare under 

1890-talet och inköptes av intressenter från 

Skellefteområdet ( Markstedt & söner, Sidenmark 

& Co samt Bureå AB ). 

I början av 1900-talet producerades i 

Örviken 20 - 30 000 m 3 /år. Med denna 

produktion låg Örviken på ll:e plats bland 

länets sågar. Arbetareantalet uppgick till 

ca 200 arbetare. 

Ångsågen i Örviken var i gång endast 

drygt 10 år. Driften lades ned i början av 

1905 och de sista resterna av sågen revs 

åren därefter. År 1906 inköptes samtliga 

aktier i bolaget av trävarufirman Markstedt 

& söner i Skellefteå. Bolaget uppförde åren 

därefter en sulfitfabrik i Örviken, varvid 

sågens arbetare fick nya utkomstmöjligheter. 

Nästa sida upptill: "Greta" lastar splitved 

i Sävenäs 1913. Nertill t. v. Nyhamns ångsåg, 

t. h. Björnholmens såg efter 1923.

NYHAMN 

Den första ångsågen i Nyhamn uppfördes 

1881 på den s.k. Bockholmen. Ägare var 

konsul C. Vogt. Sågen hade liten kapacitet 

med endast en ram, som drevs av en ångmaskin 

på 18 hästkrafter. I sågen fanns en 

kantbänk med kanttrissa. Sågen drevs endast 

under fyra år och nedlades 1885. Produktionen 

var förmodligen mycket blygsam. 

År 188 5 övertogs anläggningen av Skelleftefirman 

Sidenmark & Co. Istället för 

den tidigare ramsågen uppfördes ett cirkelsågverk. 

188 5 uppförde samma firma en 

ångsåg med två ramar och en ångmaskin 

på 30 hästkrafter som kraftkälla. Cirkelsågverket 

blev ett komplement till ångsågen 

då man kunde uppsåga udda sortiment. 

Under 1890-talet förbättrades sågens 

kapacitet. Ytterligare en ångmaskin insattes 

och den totala effekten blev 55 hästkrafter. 

För att vidareförädla virket uppfördes 

1899 ett hyvleri. Trots dessa förbättringar 

var produktonen i Nyhamn ganska 

liten jämfört med övriga sågar i länet. Omkring 

sekelskiftet producerades ca 10 000 

m^ sågade bräder. Med denna produktion 

låg Nyhamn på 14:e plats i länet år 1900. 

Antalet arbetare uppgick vid samma tidpunkt 

till knappt 100. 

Under 1900-talets början ökades effekten 

på åmgmaskinerna och effektuttaget uppgick 

så småningom till 80 hästkrafter. År 

1902 insattes en generator, som överförde 

12 hästkrafter av ångkraften till elström. 

Under 1900-talets första del hade Nyhamns 

ångsåg hela tiden sjunkande produktionssiffror. 

Rörelsen lades slutligen ned 1907. 

BJÖRNSHOLMEN 

Åren 1864-1865 uppfördes den första sågen. 

Ägare var Ursviks ångsågs AB. 

Intressenter var brukspatronerna N. Lundström 

och P. Markgren, O. D. Klockhoffs 

stärbhus, sågverksägaren N. Sandström 

och posessionaten J. Markgren. Bolaget 

hade tidigare inköpt mark till ångsågen 

från Ytterursviks by. Sågverkets mekanik 

var en nyhet. Istället för de gängse ramsåg- 

58 

arna fanns i såghuset två cirkelsågar, som 


Fördelen med cirkelsågning var, att man 

snabbt kunde ändra virkesdimensionerna. 

En nackdel var att dimensionerna inte 

blev så exakta som vid ramsågning. Produktionen 

vid Björnsholmen var också under 

perioden 1865-1890 förmodligen ganska 

blygsam. 

År 18 69 övertogs bolaget av Skelleftefirman 

Markstedt ¡k söner. Några större 

förändringar ägde ej rum under 1870- och 

1880-talen. Sågen med sin annorlunda konstruktion 

användes antagligen som ett komplement 

till de andra Markstedtska sågverken 

för uddasortiment. 

Cirkelsågarna ersattes 1890-1891 av en 

ramsågningsanläggning med ganska liten 

kapacitet. Den hade fyra ramar drivna av 

en ångmaskin på 80 hästkrafter. För vidareförädling 

uppfördes ett hyvleri. 

I början av 1900-talet producerades vid 

de Markstedtska sågverken i Lejonström, 

Sävenäs och Björnsholmen sammanlagt 

40 - 50 000 m per år. År 1900 låg anläggningarna 

produktionsmäs sigt i länet på 6:e 

plats. Arbetarantalet vid de Markstedtska 

verken uppgick vid samma tidpunkt till 

ca 500. Av dem arbetade ca 100 personer 

vid Björnsholmen. I början av seklet utökades 

effekten på ångmaskinen till 150 

hästkrafter, varav 12 hästkrafter via generatorer 

överfördes till elström. 

År 1907 övertog Sävenäs AB driften av 

Björnsholmens såg. Detta bolag kom i 

första hand att satsa på driften vid Sävenässågen, 

vilken också utbyggdes samma år. 

Vid produktionsnedskärningar drabbades 

sågverket i Björnsholmen i första hand 

medan man försökte hålla driften uppe i 

Sävenäs. Björnsholmen uppvisar därför 

mycket ojämna produktions siffror under 

1910-talet, tillverkningen låg tidvis helt 

nere. Sågverket övergick 1916 till det nya 

bolaget Sävenäs Nya AB. 

Driften lades ned i april 1921 p. g. a. 

konjunktursvackan detta år. Under 1922 

stod sågen stilla, men vid Sävenässågens

and 1923 sattes sågverket igång igen. 

Denna produktionsperiod varade endast 

från maj till november 1923 då sågverksdriften 

definitivt lades ned. Såganläggningen 

jämnades med marken genom eldsvåda 

1934. 

Sammanfattningsvis kan sägas, att 

Björnsholmen med undantag av de första 

åren haft karaktären av ett kompletterande 

sågverk eller ett marginalsågverk inom 

de olika bolag det tillhört. Det innebar, 

att Björnsholmen fick ta de första smällarna 

vid konjunktruavmattningar och produktionen 

därför blev genomgående ganska ojämn. 

SÄVENÄS 

En av de första ångsågarna i länet uppfördes 

i Sävenäs 1859-1860. Ägaren, doktor 

Salomon Säve, uppförde samtidigt en masugn 

på platsen. Han ägde också sågverk i 

Lejonström och Johannisfors. Marken tillhörde 

ursprungligen Ytterursviks by men 

efter anläggningens tillkomst fick platsen 

namnet Sävenäs efter ägaren. Anläggningen 

bestod av två ramar, varav en var dubbelram. 

Som kraftkälla användes en ångmaskin 

på 40 hästkrafter. Genom masugnsanläggningen 

intill kunde avfallet från sågen 

effektivare utnyttjas. Av det framställdes 

nämligen träkol. Omkring 1860 uppfördes 

förvaltningsbyggnader och arbetarbostäder. 

Säve sålde anläggningen 1864 till brukspatronerna 

F. Petersen, Th. Meijer och 

E. Ungewitter. Ytterligare ett ägarebyte 

ägde rum 1871, då det nybildade bolaget 

Sävenäs AB övertog driften. Aktiemajoriteten 

innehades av grosshandlare M. Heinemann, 

brukspatronerna Knös och Fröding. 

På 1870-talet förbättrades kapaciteten. 

Även den andra ramen gjordes till dubbelram. 

Efter 1878, då järnbruksdriften nedlades, 

drevs enbart sågverksrörelse i 

Sävenäs. 

Under 1880-talet inköptes aktierna i 

Sävenäsbolaget successivt av Skelleftefirman 

Markstedt & söner. Den hade 1885 

helt övertagit kontrollen av bolaget. Bland 

tekniska förbättringar under detta decennium 

skall nämnas att effektuttaget på ångmaskinen 

fördubblades. 

I början av 1890-talet utbyggdes såganläggningen 

i Sävenäs till fyra ramar. 1898 

insattes en generator på 7 hästkrafter för 

överföring av ångkraft till elkraft. 

Omkring sekelskiftet producerades vid 

de Markstedtska sågverken i Lejonström, 

Sävenäs och Björnsholmen sammanlagt 40 - 

50 000 m^ per år. I förhållande till andra 

sågverk i länet låg dessa anläggningar 

produktionsmässigt på 6:e plats. Arbetarantalet 

vid sågarna uppgick vid samma 

tidpunkt till ca 500 arbetare. År 1907 ersattes 

den gamla sågen med en ny anläggning 

med större kapacitet. Den nya sågen 

bestod av 12 ramar, som drevs av en ångmaskin 

på 1200 hästkrafter. Ångmaskinens 

stora effekt gjorde sågramarna snabbgående. 

Sävenäs hade med denna nya anläggning 

fått en produktionskapacitet, som överträffade 

de flesta andra sågverk i länet. En 

stor del av ångkraften överfördes via generatorer 

till elektriska motorer (totalt 100 

hk. överföring). 

Under 1910-talet utbyggdes elkraften 

ytterligare, nästan halva effekten från ångmaskinen 

överfördes till elkraft. 1915 byggdes 

åter ett hyvleri i anslutning till sågverket. 

Bolaget omkonstruerades 1916 och 

fick namnet Sävenäs Nya AB. Under krigsperioden 

utnyttjade man ej hela sågens 

kapacitet utan endast åtta ramar var igång. 

Sävenäs sågverk hade hittills varit förskonat 

från bränder. År 1923 i februari 

drabbades dock sågen av en brand, som 

ödelade hela anläggningen. Man uppförde 

snabbt en ny såganläggning. Den bestod av 

åtta ramar, drivna av två ångmaskiner på 

totalt 1 100 hästkrafter. En ny hyvel insattes 

dessutom. Den nya anläggningen var 

nästan helt elektrifierad, ca 2/3 av ångkraften 

överfördes till elkraft. Slutet på 

sågverksepoken i Sävenäs kom år 1932. I 

december detta år brann sågen ned och någon 

ny anläggning uppfördes ej. 

59

Ursvikens ångsåg 1912. 

60

Ursvikens ångsåg 1912. 

I främre raden nr 3 fr. v. Kalle Lindgren, nr 5 Johan Hedström, Ursviken, nr 6 disponent 

Karl Nordström, inflyttad från Tavelsjö när sågen byggdes, liksom nr 7 P.A. Lundmark, 

som var delägare. I bakre raden fr. v. Mandor Nilsson, Gustav Bergmark, Karlsson, 

Forsgren från Tavelsjö, en okänd, Albin Nordström, "Lången", från Tavelsjö, Leonard 

Burman, Norstedt. Pojkarna fr. v. Ernst Lövstedt, Gustav Nordström (son till disp. 

Nordström), Viktor Lindström. 

61

kågeälven 

Kdftfrrs 

HOLMFORS 

Häradshövding Carl Fredrik Furtenbach, 

handelsmannen i Piteå Johan Degerman, 

Eric Honsson i Bodan samt åtta bönder i 

Storkågeby fick 1796 privilegier för en finbladig 

såg med två ramar i Storkågeälv. 

Vid skattläggningen 1797 åsattes sågen en 

ränta på 34 1/2 tolfter enkla bräder. Sågningsrätten 

gällde 1 658 träd - varje träd 

beräknades ge 2 stockar och varje stock 

5 enkla bräder. Virket transporterades på 

land 1/4 mil till lastageplatsen Storhällsholmen. 

1820 var sågverket indraget i en tvist 

med Bondhammars såg angående stockfångsten. 

Denna utökades 1844. Ägare 1862 

var C E Conradsson och förvaltare V Svensson. 

Såghuset ombyggdes på 1880-talet. 

Sågverket inköptes 1884 av Skelleftefirman 

Svartling & Co och bestod då av två 

dubbla ramar. År 1897 bytte sågverket åter 

ägare, då det detta år försåldes till firman 

Sidenmark & Co i Skellefteå. Vid sekelskiftet 

var ett 40-tal arbetare sysselsatta 

vid sågen. Vattenhjulet byttes vid denna 

tidpunkt ut mot en vattenturbin på ca 60 

hästkrafter. År 1907 inköptes sågverket 

av J. C. Nilsson från Kåge och verksamheten 

inskränktes till husbehovssågning. 

Driften nedlades på 1920-talet. I senare 

tid har bröderna Valberg från Kåge drivit 

en elektrisk cirkelsåg. 

62 

âstfrrs 

•JsU^HMirlc 

H^np-rs 

KÅGETRÄSK 

Ett sågverk med två ramar, som drevs 

med vattenkraft uppfördes före 1875. 

Produktionen var tidvis ganska hög och 

förmodligen delvis för avsalu. Verksamheten 

upphörde förmodligen före sekelskiftet. 

KUSMARK 

Ett sågverk anlagd före 1875 drevs av 

Jon Persson i Kusmark. Det hade två 

ramar drivna av ett vattenhjul. Efter Jon 

Perssons död omkring 1880 övertogs driften 

av stärbhusdelägarna. I början av 1890talet 

utbyggdes sågen till två dubbla ramar. 

Verksamheten upphörde vid sekelskiftet. 

År 1921 startades ytterligare en såg av 

Kusmarks sågförening. Den var en elektrifierad 

cirkelsåg. Driften nedlades 

under 1930-talet. Senare har sågverksrörelse 

drivits av J. Anderbrant med en 

elektrifierad cirkelsåg. Verksamheten 

är fortfarande igång (Anderbrants såg & 

hyvleri). Omkring 1960 startades ytterligare 

en såg av A. Westermark. 

RÄFTFORS 

En såg anlades 1895-96 av byamännen i 

Kågeträsk och Lillkågeträsk. Den bestod

av två ramar och en cirkelsåg, drivna med 

vattenkraft. Verksamheten nedlades i mitten 


STAVATRÄSK 

En såg anlades före 1875 och hade karaktären 

av en husbehovssåg. Den hade en 

vattendriven ram. Ägare i mitten av 1890talet 

var Skelleftefirman Sidenmark & Co, 

C. Furberg i Byske m. fl. delägare. 

1898 övertogs sågen av Stavaträsk och 

Degerträsk byamän. Samtidigt insattes 

en cirkelsåg» Verksamheten nedlades 

1923. Senare har J, Lundström drivit en 


VÄSTFORS 

En såg anlades omkring 1870 med två ramar, 

som drevs av två vattenhjul. Ägare 

var byamännen i Kusmark, virket användes 

för eget behov. År 1897 bildades Västfors 

sågbolag, samtidigt byttes en sågram 

mot cirkelsågar och ett vattenhjul togs 

bort. Omkring 1920 kompletterades med 

en hyvel. Driften nedlades på 1930-talet. 

LÄNGNÄSTRÄSK 

En enramig vattensåg uppfördes 188 5-86 

för husbehovssågning. Verksamheten nedlades 

på 1890-talet. En ny byasåg med eldriven 

cirkelsåg kom i senare tid i drift. 

byskeälven 

YTTERSTFORS 

1796 privilegierades en finbladig såg med 

två ramar för anläggning, vid Ytterstforsen 

på södra sidan av Byskeälven. Intressenter 

var, utom Byske byamän med 1/6, gruvfogden 

Anders Markstedt, Storkåge, över - 

stelöjtnant Fredric Holmström, kronobefallning 

sman Michael Lindemark, rådman 

Johan Degerman och häradshövding C F 

Furtenbach. I stockfångst tilldelades 2 493 

träd på kronoallmänningar vid älven. 

Vid skattläggningen 1798 var årstillverkningen 

2 077 1/2 tolfter, räntan sattes till 

56 1/2 tolfter. 

1811 började delägaren C F Furtenbach 

undersöka möjligheterna av att anlägga 

ännu en två-ramig såg längre upp i 

älven vid nedre Selsforsen. Sågen - Carlsfors 

sågverk - beviljades, men Furtenbach 

sålde sin rätt till Ytterstfors som 1815 fick 

tillstånd att sammanslå privilegierna och 

istället bygga om Ytter stfors - sågen till 

fyra ramar. 

Delägaren Eric Lindemark, ledare för 

sågverket, ansökte 18 38 om att få inrätta 

en kantskärnings såg med klingor. Stockfångsten 

uppgick detta år till 8 945 träd. 

Lindemark hade också skaffat privilegier 

för ett glasbruk i Ytterstfors.. De båda 

företagen kom att drivas av Ytterstfors 

Bruks och Sågverks intressenter. 

63

1874 bildades Ytterstfors aktiebolag 

med ett aktiekapital på 405. 000 kronor. 

Samma år uppfördes en ångsåg vid vattensågens 

lastageplats Furuögrund, fyra 

kilometer därifrån. 

1886 sågades omkring 3.500 standards 

i de fyra dubbla ramarna och en utbyggnad 

planerades. Ett om- och utbyggt såghus i 

tre bottnar stod klart 1888. Vattenhjulen 

var ersatta med två turbiner om vardera 

Interiör och exteriör av Ytterstfors sågverk 

fotograferade omkring sekelskiftet. 

64

55 hästkrafter, utom dessa fanns nederst 

vattenrännor, rambäddar och en duschinrättning. 

Mellersta botten rymde verkets 

maskineri, uppfordringsverk, sågspånsledningar, 

ett vattenuppfordring sverk med 

sug- och tryckpump, rörledning till spånugnen, 

två maskiner för slipning av sågblad, 

två filbänkar, en större klipp- och 

stansmaskin samt förvaringsutrymmen för 

reservdelar och sågställarens verktyg. Här 

förvarades också tio spånkärror. 

I översta botten var inrättat sex enkla 

sågramar samt två reservramar, två kantbänkar 

med dubbla trissor, två kapsågar, 

tolv stockvagnar på "rails", en takledning 

för transport av bräder till kantverket, 

materialskrubbar, 120 sågblad och 15 cirkel- 

och kapsågklingor, en remsträckare 

samt 25 lampor och lyktor. Västra utbyggnaden 

rymde 20 brädvagnar. "Railbanor" 

förde från sågen till brädgården. 

1894 ombildades bolaget till Ytterstfors 

Trävaruaktiebolag, glasbruket var nu 

nerlagt. Styrelseordförande blev Egil Unander-Scharin, 

Umeå. 

Ytterligare två ramar inrättades 1896. 

I början av 1900-talet tillverkades vid bolagets 

2 anläggningar i Ytterstfors och 

Furuögrund 60 - 70 000 m^ sågat virke 

per år. Med denna produktion låg Ytterstforsbolaget 

på 3:e plats i länet. Arbetarantalet 

uppgick vid samma tidpunkt till 

ca 300. 1908 revs sågen för att bereda 

plats för ett träsliperi. Vattenkraften togs 

istället tillvara i ett kraftverk. 

BYSKE 

Den äldsta sågen var en enramig vattensåg, 

som anlades vid Tväråns utlopp i 

Byskeälven av handlanden N. Fabricius. 

Verksamheten nedlades under 1800-talet. 

År 1914 anlades ytterligare en såg av F. 

Lundström. Det bestod av en cirkelsåg 

med hyvel, som drevs av en vattenturbin 

på ca 50 hästkrafter. Under 1920-talet 

insattes ytterligare en hyvel. Under 1930talet 

övertogs verksamheten av Byske såg 

och hyvleri ( Marklund k Lundberg ), drivkällan 

var fortfarande vattenkraft. Den 

byttes så småningom mot elkraft, i slutet 

på 1950-talet var sågen helt elektrifierad. 

Verksamheten bedrivs fortfarande av 

Vesterlund & Berglund. 

FÄLLFORS 

Den första sågen anlades 1788 av byamännen. 

Den låg vid Kyrkbäcken och var en 

grovbladig enramig vattensåg. I slutet av 

18 50-talet ombyggdes den till finbladig. 

Verksamheten nedlades i slutet av 1800talet 

men återupptogs 1914 med en vattendriven 

cirkelsåg. Driften nedlades under 

1930-talet. Senare har V. Wallin drivit en 

eldriven cirkelsåg. 

NORRLÄNGTRÄSK 

Ett sågverk uppfördes 18 66-67 av byamännen 

med en vattendriven ram. Omkring 

1910 ersattes den gamla sågen med en cirkelsåg, 

driven av en ångmaskin på 30 hästkrafter. 

Verksamheten nedlades på 1930talet. 

I senare tid har L. Nilsson drivit 

en elektrisk cirkelsåg och Åkerbergets 

sågförening en elektrisk cirkelsåg. 

KLÖVERFORS 

Ett sågverk anlades före 1870 med två 

vattendrivna ramar. Den användes för 

husbehovstillverkning. Den ena ramen 

drevs 188 5 och sågen stod därefter oftast 

stilla. Verksamheten återupptogs 1914, då 

den kvarvarande ramen byttes mot en cirkelsåg. 

Sågen nedlades definitivt 1916. På 

senare tid har V. Enkvist drivit en elektrifierad 


KAXLIDEN 

Sågen i Kaxliden uppfördes 1897-98 av 

Kaxlidens och Ulriksbergs byamän. Den 

hade en cirkelsåg, som drevs av ett litet 

vattenhjul på ca 8 hästkrafter. Produktionen 

var blygsam och sågen var ibland endast 

igång en månad varje år. Verksamheten 


65

yskeälvens mynning 

BattrOo 

FtArrjkuvmO 

hhUtoai/mui 

HALSÖGRUND 

Halsögrund kallades tidigare Ahlholmen 

den första ångsågen på platsen hette därför 

Ahlholms ångsåg. Ägare var handlanden 

Carl Lundström i Byske. Sågen uppfördes 

1884 och kom i drift samma år. Den hade 

liten kapacitet och bestod endast av en 

dubbel ram, som drevs av en ångmaskin 

på 12 hästkrafter. Samtidigt uppfördes en 

bostadskasern och diverse förrådsbyggnader. 

Sågverket var endast igång åren 1884- 

1886. 1892 inköptes det och ombyggdes av 

det nybildade bolaget Halsögrunds ångsågs 

AB. Huvudintressenten var inspektor P. 

Håkansson. Ytterligare en ram insattes 

och ångmaskinens effekt utökades till 20 

hästkrafter. Samtidigt uppfördes flera 

arbetarebostäder, herrgård och förvaltning 

sbyggnad. Driften av sågen försvårades 

av Ytterstforsbolagets negativa hållning 

till Halsögrunds sågen. Man försökte 

bl. a. stänga av farleden mellan Halsön 

och Halsögrund för att försvåra bogseringen 

av timret till sågen. 

Under 1890-talet uppvisar sågen blygsamma 

och ojämna produktionsresultat. 

Efter Håkanssons död 1895 drevs sågen 

vidare av dennes änka och sågens inspektor 

P. Lundmark. 

Vid sekelskiftet producerades 5 - 10 000 

m^ sågat virke per år. Sågen låg därmed 

på 14:e plats i länet. Arbetarantalet uppgick 

till ca 80. Omkring sekelskiftet inköptes 

aktiemajoriteten av ett konsortium 

från Skellefteå med dir. H. Anrep som 

66 

ledande man. Driften nedlades slutligen 

1903 och virkeslagret utskeppades påföljande 

år. Anläggningen revs i sin helhet 

i mitten av 1940-talet. 

FURUÖGRUND 

Furuögrunds ångsåg anlades 1874 av Ytterstfors 

AB. Bland intressenterna kan nämnas 

konsul A. F. Engman, Piteå och O. D. 

Klockhoff, Byske. Ytter stfor sbolaget var 

även ägare till Ytterstfors vattensåg ( se 

dito ), som låg längre upp efter Byskeälven. 

Furuögrund var tidigare lastageplats 

för industrier efter Byskeälvens dalgång 

( Ytterstfors- Byske ). Utom den goda 

hamnen hade Furuögrunds läge fördelen 

att råvaran, timret, kunde flottas till ångsågen. 

Sågverket hade två dubbla ramar, som 


Under 1890-talet insattes ytterligare en 

ångmaskin och den totala effekten ökades 

till 35 hästkrafter. Bolaget rekonstruerades 

1894 och fick namnet Ytterstfors Trävaru 

AB. 

I början av 1900-talet producerades 

vid bolagets båda anläggningar 60 - 70 000 

m 3 sågat virke per år. Därmed låg Ytterstforsbolaget 

på 3:e plats i länet. Arbetarantalet 

var ca 300. År 1901 moderniserades 

sågen och ramarna ökades till sju. 

Även ångmaskinerna förbättrades för att 

driva de sju ramarna snabbare. Effekten 

på ångmaskinerna ökades därvid till 80 

hästkrafter. Sågen uppvisar under 1910talet 

jämna produktionssiffror varierande 

mellan 30 000 och 40 000 m 3 per år. Från 

och med 1916 utnyttjades endast sex ramar 

men produktionen kunde trots denna inskränkning 

hållas på samma nivå som tidigare. 

Samma år bildades AB Ytterst- 

Bilderna på nästa sida: 

Furuögrunds sågverk omkring sekelskiftet.

fors-Munksund, vilket övertog det gamla 

bolagets anläggningar. 1920-talets skiftande 

trävarukonjunkturer medförde en ojämn 

produktion. De anställda vid sågen var 

dessutom missnöjda med löneutvecklingen 

och strejkade 1923 ( 1 febr. - 9 april ). 

År 1925 gick AB Ytterstfors-Munksund i 

konkurs och i och med denna konkurs avstannade 

virkesproduktionen för gott i 

Furuögrund. Furuögrund hade dock fortfarande 

betydelse som lastageplats. 

BÄTVIK 

Båtviks ångsåg uppfördes åren 1870-1871. 

Ägare var förvaltaren vid Klemensnäs, 

Johan Siden. Sågverket hade sex dubbla 

ramar och en liten ram för klenare dimensioner. 

De drevs av en ångmaskin på 60 

hästkrafter. På 1870-talet byggdes arbetar- 

bostäder och förvaltningsbyggnader. Sågens 

kapacitet utnyttjades aldrig helt under 1870talet, 

endast fyra ramar var igång. Johan 

Siden lämnade 1875 sin anställning vid 

Klemensnäs och flyttade till Båtvik för, att 

på ett effektivare sätt övervaka driften av 

ång sågen. 

Det hjälpte dock inte. Kapital svårigheter 

gjorde, att sågen 1879 såldes till patron 

J, O. Rydin i Ånäset. 

I mitten av 1880-talet ökades produktionen 

och samtliga ramar var igång. För 

att höja såghastigheten ökades effekten på 

ångmaskinen till 80 hästkrafter. Arbetarantalet 

var vid den tiden drygt 100. 

Driften inskränktes i början av 1890talet 

och lades slutligen ned 1892. Ytterstforsbolaget 

köpte strax därefter anläggningen, 

men driften återupptogs aldrig utan 

sågen revs. 

Bilderna på föregående sida: Brädgården vid Furuögrund (upptill), massamagasin (nertill). 

Ovan: Hamnen vid Furuögrund. Samtliga bilder fotograferade omkring sekelskiftet. 

69

åbyälven 

1760 privilegierades ett finbladigt sågverk 

vid Brännforsen i Åbyälven. Delägarna, 

kyrkoherden i Skellefteå, Pehr Högström, 

borgmästare Nils Kroger, rådman Carl 

Sterner samt handelsmännen Johan Månsson 

Sterner, Samuel Degerman och Jonas Uddman, 

alla från Piteå, fick endast inrätta 

två av begärda fyra ramar. I stockfångst 

tilldelades 2 000 träd på kronoallmänningar 

utmed älven. Sågen beviljades sex frihetsår 

och var länge befriad från stubböresavgift. 

För såghusbygget kontrakterades 1761 

Christian Kramm. Två år senare uppfördes 

en gårdsbyggnad. 

Vid skattläggningen 1790 uppgick årstillverkningen 

till 1 220 tolfter, räntan 

sattes till 35 tolfter. 

Ytterligare två ramar inrättades 1818. 

Man fick nu tillstånd att för salusågning 

använda 2 455 växande och 246 torra träd. 

1826 utökades stockfångsten med 1 748 träd 

på kronoallmänningar innanför lappmarksgränsen. 

Vid Renholmen, vilken liksom sågstället 

upplåtits av Åby byamän, hade sågverket 

sin lastageplats. Dit måste sågvirket först 

föras 1/8 mil på land och därefter flottas 

1/4 mil. 

Vid förnyad skattläggning 18 28 befanns 

att krononybyggen anl ägts på de 1 7 60 tilldelade 

stockfångstskogarna. Tillverkningen 

vid sågen uppgick detta år till 1 666 2/3 

tolfter. Räntan skulle utgöra 1/35 härav. 

Vice borgmästaren och handlanden E M 

Degerman innehade nu tillsammans med 

sin moder den största andelen i sågverket. 

70 

Sågens inspektor och disponent Nils Lundström 

ägde 1/18. Bland övriga delägare 

fanns bataljonsläkaren N E Åmans stärbhus, 

brukspatron E Degerman, avlidne 

grosshandlaren Öhmans arvtagare, kofferdikaptenen 

Johan Sandström och hemmansägaren 

Lars Kågeman. 

Såghuset ombyggdes dels på 1810-talet, 

dels på 1850-talet. Vid det senare tillfället 

höjdes byggnaden från två till tre bottnar. 

Av de fyra ramarna var två i gjutjärn och 

två i trä, de drevs med ett järn- och ett 

trähjul. 1876 hade järnhjulet bytts ut mot 

ett trähjul, vilket resulterat i att såghastigheten 

som tidigare varit 25-30 slag i minuten 

fördubblats. Ett särskilt kantverk hade 

också inrättats. 

1874 avled patron Nils Lundström, son 

till den tidigare disponenten med samma 

namn och under många år sågverkets kraftfulle 

chef. Han efterträddes av patron C A 

Hedquist från Piteå, som också var delägare 

i sågen. Hedquist var ännu disponent 

när Aktiebolaget Storfors 1887 förvärvade 

sågen av Brännfors Sågverksaktiebolag. 

Sågen var då utrustad med två dubbla ramar. 

Årstillverkningen uppgick till 2 500 

standards. 

Redan i början av 1800-talet hade vattensågens 

ägare umgåtts med planer på en 

ångdriven såg, planer som förverkligades 

i slutet av 1880-talet då Brännfors Ångsågs-

aktiebolag bildades och en ångsåg (i drift 

1890) anlades vid lastageplatsen på Renholmen. 

Vattensågen drevs ytterligare 

19 år, eftersom dess privilegier inte fick 

överflyttas till ångsågen. Först 1909 lades 

Brännforssågen ner. 


av A. Burström ( en eldriven cirkelsåg 

). 

GAGSMARK 

En såg anlades före 1870 av byamännen 

med en vattendriven ram. Verksamheten 

nedlades omkring 1890. Ytterligare en 

såg anlades 1914 för husbehovssågning. 

Den bestod av en ram, som drevs av en 

vattenturbin på ca 35 hästkrafter. Vattenbristen 

gjorde, att sågen vissa år stod 

helt stilla. Verksamheten nedlades på 

Bilden på föreg, sida: Besättningen på en 

skuta i Brännfors hamn. 

Ovan: Utsikt mot Brännfors sågverk. 

1920-talet. I senare tid har G. Olofsson 

och H. Lundmark drivit en elektrifierad 


TVÄRFORS 

Ett sågverk anlades omkring 1870 med 

en vattendriven ram för husbehovssågning. 

Verksamheten nedlades 1876. 

RENHOLMEN 

Ångsågen i Renholmen uppfördes åren 

1889-1890. Ägare var intressenterna i 

Brännfors vattensåg. De flesta av dem 

var bosatta i Piteåområdet, Brännforsanläggningen 

övergick så småningom i Piteåbolaget 

Storfors AB:s ägo. Ångsågen i 

Renholmsen var en omlokalisering av 

Brännfors gamla vattensåg ( se dito ). 

Den goda hamnen i Renholmen och läget 

vid Åbyälven gjorde Renholmen till en ur 

transportsynpunkt väl vald plats för en 

ångsåg. För att poängtera sambandet 

mellan Brännfors och Renholmen kallades 

också ångsågen för Brännfors ångsåg. 

71

Ångsågen bestod av åtta ramar, som 


Arbetarbostäder och nödvändiga förvaltningsbyggnader 

uppfördes omkring 1890. 

Delar av sågavfallet användes till träkolsframställning 

i en för detta ändamål särskilt 

anlagd kolgård. 

I början av 1900-talet producerades ca 

30 000 m^ sågat virke per år. Renholmen 

låg produktionsmässigt på 10:e plats i 

länet. Arbetarantalet uppgick till drygt 

100. 

72 

År 1901 byggdes sågen om och 1905 

gjordes ramarna mer snabbgående, då 

effektuttaget på ångmaskinen ökades till 

330 hästkrafter. En ytterligare ökning av 

effekten gjordes 1907, den totala ångkraften 

uppgick därefter till 600 hästkrafter. År 

1908 insattes en generator, som överförde 

12 hästkrafter till elkraft. På 1910-talet 

installerades allt fler elmotorer och en 

allt större del av ångkraften överfördes 

till elström via generatorer. Från och 

med 1913 inskränktes driften vid Renhol-

T. v. : Arbetare i brädgården på Vättingen, 

Avan, fr. v. Elof Mikaelsson, Erland Mikaelsson, 

Knut Lundmark, Verner Johansson, 

Artur Lundmark och Simon Ulriksson. 

Ovan: Smidesverkstaden, Renholmen, Fr. v. 

Hans Burman, Georg Hartman, Bertil Nyström 

och Jonas Enkvist. T. h. hjälpfilare 

Elis Nyström i slipkammaren, Renholmen. 

men och endast sex ramar användes hädanefter. 

År 1917 övertogs sågen av det nybildade 

aktiebolaget Ytterstfors-Munksund. 

Under 1920-talet undergick driften inga 

större förändringar. Produktionen var av 

samma storlek som tidigare (30 - 40 000 

m 3 /år ). Är 1925 gick AB Ytterstfors- 

Munksund i konkurs. 1927 övertogs Renholmen 

av AB Munksund, som drev sågen 

fram till nedläggningen 1930. I april 1930 

avstannade driften vid Renholmen för gott. 

73

tåmeälven 

En såg anlades omkring 1870 med en ram, 

som drevs med vattenkraft. Det sågade 

virket användes av byamännen för eget bruk. 

På 1910-talet utbyttes sågramen mot en 

cirkelsåg. Verksamheten nedlades på 1930talet. 

I senare tid har Sundkvist & Bystedt 

drivit en elektrisk cirkelsåg. 

TAMETRÄSK 

Sågen uppfördes före 1875 med en vattendriven 

ram för husbehovstillverkning. Driften 

nedlades 1890. Ar 1914 startade ett nytt 

sågverk med en cirkelsåg, som drevs av en 

vattenturbin på ca 30 hästkrafter. Den nedlades 

på 1930-talet. I senare tid har R. 

Lindkvist drivit en elektrifierad cirkelsåg. 

FINNTRÄSK 

Sågverket uppfördes 1866 i det s.k. Sågselet. 

Sågverket bestod av en ram, som 

drevs med vattenkraft. Sågen drevs som 

husbehovssåg av byamännen. Under 1880talet 

stod sågen tidvis stilla, 1915 var den 

i det närmaste fallfärdig, på 1920-talet 

lades den ned. Delar flyttades senare till 

Finnträskets norra ände. Sågen elektrifierades 

därvid och utrustades med cirkelsåg. 

Verksamheten var fortfarande igång 

omkring i960. 


BOVIKEN 

På 1880-talet anlades en ångsåg av E. 

Lundmark ifrån Frostkåge. Sågen hade två 

dubbla ramar och drevs av en ångmaskin 

74 

på 30 hästkrafter. Sågen blev kortlivad. 

Den var endast igång åren 1884-1886. 

J OHANNISFORS 

Sågen anlades före 1850 och bestod av två 

dubbla ramar, som drevs med vattenkraft. 

Ägaren till sågen på 1870-talet var Skelleftefirman 

Markstedt & söner. Driften nedlades 

i mitten av 1880-talet. 

STRYCKFORS 

Sågen startades 1899 av bl.a. J. Almkvist 

och E. Möller. Den hade en cirkelsåg, 

som drevs av ett vattenhjul. Virket 

användes för eget behov. P.g.a. dålig 

vattentillförsel stod sågen stilla vissa år 

och var i början av 1900-talet i dåligt skick. 


BISSJÖN 

Den äldsta sågen var en grovbladrg husbehovssåg, 

som anlades på 1740-talet. En 

finbladig såg anlades 188 3 med en ram, 

som drevs av ett vattenhjul. Sågen inköptes 

och moderniserades 1911 av F.A. Rudholm, 

A. Petter sson oc h J. A. Widmark. Den 

hade därefter cirkelsåg och en hyvel, som 

drevs av en vattenturbin på ca 30 hästkrafter. 

År 1913 övergick sågverket i Rudholms 

och Petterssons ägo. F.A. Rudholm blev 

så småningom ensam ägare till sågen. 

Under 1930-talet inköptes sågen av bröderna 

Pettersson och denna firma finns fortfarande 

kvar idag (Bröderna Petterssons såg 

och hyvleri ). 

MÅNGBYN 

Sågverket var en enramig vattensåg, som 

uppfördes 1880-81. Ägare till sågen var 

byamännen och de anlade en spånhyvel intill 

sågen. 1912 utbyttes sågramen mot en 

cirkelsåg, som drevs av vattenturbin. 

Verksamheten upphörde i mitten av 1920talet. 

SELET 

Sågen uppfördes 1876-77 för husbehovstillverkning. 

Den hade en vattendriven

am. Omkring 1910 utbyttes ramen mot 

en cirkelsåg. Verksamheten nedlades på 

1930-talet. 

VEBOMARK 

Den första sågen anlades före 1875 och var 

en enramig vattensåg för husbehovstillverkning. 

Sågen ägdes av Vebomarks, 

Mårtensboda och Storsandsjö byamän. Intill 

sågverket fanns en spånhyvel. Sågen 

var endast igång på våren, då den bästa 

vattentillgången förelåg. Verksamheten 

upphörde 1897. I mitten av 1920-talet 

återupptogs sågverksrörelsen i Vebomark 

av Per Olofsson. Den nya sågen drevs 

dels med elektricitet och dels med en oljemotor 

och bestod av två cirkelsågar. 

På 1930-talet insattes en hyvel i anslutning 

till sågverket. Sågen finns fortfarande 

i verksamhet under firmabeteckningen Vebomarks 

träaktiebolag. Ytterligare en såg 

startades under 1930-talet. Ägare var 

bröderna Boden och sågverket bestod av 

en cirkelsåg och en hyvel, vilka drevs med 

elektricitet. Även denna såg är fortfarande 

i verksamhet. 

BÄCK 

Under 1700-talet anlades två grovbladiga 

sågverk med vardera en ram och drivna 

med vattenkraft. I mitten av 1800-talet 

ersattes de av en finbladig vattensåg med 

en ram, som drevs fram till 1890. År 

1893 uppförde, byamännen ett modernare 

sågverk med en ram, driven av ett vattenhjul. 

Sågen ombyggdes 1908, då vattenturbin 

insattes. Samma år ingick intressenter 

från Kåsböle, Övre Bäck och Daglösten 

som delägare till sågen. Den drevs fram 

till 1928, då den nedlades och såldes på 

auktion till Risböle trävaruaktiebolag. I 

Övre Bäck byggdes 1882 med Bureå AB 

som delintressent en finbladig enramig 

vattensåg. Sågen användes huvudsakligen 

för husbehovssågning och nedrevs efter 

en tid. 

Den första ångsågen i byn uppfördes 

1910 på det s.k. Kolgrundet av trävaru- 

handlaren A. Andersson från Ursviken. 

Sågen hade en ram, som drevs av en ångmaskin. 

Efter en brand 1912 såldes sågen 

till intressenter från Bäck och Risböle. 

Sågen förvärvades så småningom av Risböle 

trävarubolag. Driften nedlades omkring 

1960. 

Ytterligare en ångsåg uppfördes i Övre 

Bäck 1912. Ägare var A. Lindberg och 

O. Jonsson. Sågen var till en början en 

cirkelsåg, men 1916 inmonterades även 

en ram i sågverket. Sågen nedlades 1950. 

BÄCKFORS 

En såg anlades omkring 1800. Den bestod 

av en ram, som drevs av ett vattenhjul. 

Sågverket inköptes 1846 av Bureå AB. 

Sågen förbättrades genom att ytterligare 

ett vattenhjul insattes. Den totala effekten 

blev ca 25 hästkrafter. Sågverket inköptes 

1899 av J. Forsberg och Skelleftefirman 

Sidenmark & Co. Omkring sekelskiftet 

arbetade 5 personer vid sågen. Driften 

nedlades i början av 1900-talet, förmodligen 

1901. 

LIDSJÖN 

En såg anlades 1794 av Olof och Johan 

Johansson. Det var en enramig vattensåg 

i Lidsjöbäcken. Verksamheten upphörde 


RÖDNINGSHEDEN 

Sågverket anlades 1879-80 och hade en ram, 

som drevs med vattenkraft. Tillverkningen 

var blygsam och användes för byns eget 

behov. Verksamheten nedlades före sekelskiftet. 

DRÄNGSMARK 

Den äldsta sågen i byn var en grovbladig 

enramig vattensåg, som anlades 1788 av 

byamännen. Den utbyttes 18 30 mot en finbladig 

enramig vattensåg, som liksom den 

tidigare fungerade som husbehovssåg för 

byn. Sågen var endast sporadiskt igång 

under slutet av 1800-talet. År 1915 kompletterades 

sågverket med två cirkelsågar. 

75

Under 1920-talet installerades en ångmaskin 

på 35 hästkrafter, som tillsammans 

med vattenturbinen drev sågverket. Verksamheten 

bedrevs fortfarande i slutet av 

1950-talet. 

ÖSTANBÄCK 

Den första sågen var färdiguppbyggd i maj 

1823 och bestod av en vattendriven sågram, 

anlagd av byamännen för husbehovstillverkning. 

Verksamheten nedlades på 1890-talet 

men återupptogs 1908, då sågramen utbyttes 

mot en cirkelsåg. Sågen kompletterades 

1914 med en hyvel. Den var fortfarande i 

verksamhet omkring 1960. 

kritik och förslag 

ULLBERGSTRÄSK 

Sågen uppfördes före 1875 och bestod av 

en ram, som drevs av ett vattenhjul. Den 

anlades av byamännen för husbehovssågning. 

År 1899 utbyttes sågramen mot en 

cirkelsåg och en vattenturbin på ca 20 

hästkrafter insattes. Omkring 1920 elektrifierades 

sågen och utrustades med en 

hyvel. Verksamheten upphörde på 1930talet. 

KÄLLHEDEN 

En såg anlades före 1875 och hade en 

vattendriven ram. Tillverkningen var anpassad 

för byns eget behov. Den upphörde 

före sekelskiftet. 

Gabriel Gabrielsson Gyllengrip, landshövding i Västerbotten 1733-53, hade stora visioner 

om länets näringsliv, inte minst skogsnäringen. Redan i sin första riksdagsrelation 

1734 behandlade han "industrier", som kunde baseras på de stora skogarna: 

brädsågning, masttillverkning, tjärbränning och skeppsbyggeri. 

Detta år noterades 91 grovbladiga sågkvarnar i länet (nuvarande Väster- och Norrbottens 

län), utförseln översteg 25.000 tolfter, av vilka huvuddelen var enkla bräder. 

Men Gyllengrip kritiserade både sågarna, som var primitiva och virkesödande, och 

bräderna, som inte var fullgoda. Undervisning i lämpligare metoder och införandet 

av bättre utrustning skulle kunna ge brädsågningen ett uppsving. För detta hade Gyllengrip 

1734 etablerat kontakt med kommissarie Carl Hultman, med vars personliga 

och ekonomiska hjälp han ville införa den finbladiga sågen i Västerbotten. Projektet 

förverkligades dock inte, det dröjde över 20 år innan någon finbladig såg anlades. 

76 

Gyllengrip var också ivrig förespråkare för avvittring och för timmerflottning 

från lappmarksskogarna, åtgärder som liksom de finbladiga sågarna skulle spara 

kustlandets enligt honom hårt åtgångna skogar.

vännäs 

NYBY 

Nyby byamän erhöll 1797 tillstånd att ändra 

sin gamla grovbladiga såg till finbladig 

och att årligen försåga 672 träd. Varje träd 

beräknades ge 12 bräder. 

Sågvirket flottades 1, 5 mil i älven ner 

till Gubböle, varifrån det transporterades 

vidare till Umeå. 

Vid skattläggningen 1834 åsattes lägsta 

ränta med hänsyn till sågens dåliga kapacitet. 

1855 avfördes sågen, sedan den förvärvats 

av Dickson och sågrätten överflyttats 

till Baggböle. 

VÄNNÄS 

En ångsåg anlades förmodligen på 1890talet. 

Ägare var ingenjör J. F. Riech- 

Muller. Sågen bestod av en cirkelsåg och 

en hyvel, som drevs av en ångmaskin på nio 

hästkrafter. C^mkring år 1900 producerades 

c:a 600 m vid sågen, antalet anställda 

var nio. Driften nedlades 1903, då ägaren 

avflyttade. 

År 1906 återupptogs verksamheten av 

E. M. Danielsson från Nyby. Ångmaskinens 

effekt utökades därvid till 35 hästkrafter. 

På 1910-talet insattes ytterligare en cirkelsåg. 

1921 övertogs sågen av J. Lindgren, 

som drev sågen några år varefter 

den nedlades. 

Den nuvarande sågen, Englunds trävaror 

AB, startades i mitten av 1940-talet 

av S. Hamberg och bestod av en cirkelsåg 

med kantverk, drivna med elström. Driften 

övertogs 1963 av nuvarande ägare. 

SPÖLAND 

En grovbladig husbehovs såg, ägd av byamännen, 

taxerades 1741 för en årlig tillverkning 

av 70 tolfter bräder, varav 2 tolfter 

utgjorde ränta. 1795 erhöll byamännen 

tillstånd att ersätta den med en finbladig 

husbehovssåg med en ram. Tillverkningen 

skulle vara oförändrad. 

På 1810-talet sammanslog Spölands byamän 

sina sågrättigheter med Norrfors byamän 

i en gemensamt driven såg i Norrfors. 

Byamännens andel förvärvades 1832 för 

690 riksdaler av brukspatron Olof Reinhold 

Meuller. 1849 avfördes sågen. 

I senare tid har Sture och Sven Johansson 

samt Birger Lindgren drivit en elektrisk 


BERGVIK 

Bergviks ångsåg anlades på 1890-talet av 

P. A. Fahlberg. Den bestod av en cirkelsåg 

och en hyvel, som drevs av en ångmaskin 

på 1 3 hästkrafte^. Vid sekelskiftet producerades 

2-300m sågat virke per år. Antalet 

arbetare var fem. Så-gen nedlades 1901. 

AGNÄS 

Den äldsta sågen var en grovbladig vattensåg, 

anlagd omkring år 1800 av byamännen 

för husbehovstillverkning. Sågen moderniserades 

så småningom och bestod på 1910talet 

av en cirkelsåg och en hyvel, som 

fortfarande drevs med ett vattenhjul. Verksamheten 

nedlades på 1920-talet. På 1930talet 

startade E. Nordström ett sågverk 

med en oljemotordriven cirkelsåg. I senare 

tid har O.A.Nyberg m. fl. drivit en 


PENGSJÖ 

I slutet av 1700-talet fanns en såg som ägdes 

av handlaren Olof Tjernström. Verksamheten 

nedlades före 1850. 1908 uppfördes 

en ny såg i byn av Alfred Lundström 

med en cirkelsåg med hyvel drivna av ett 

vattenhjul. Driften nedlades omkring 1920. 

I senare tid har Ivan Eriksson m. fl. drivit 

en eldriven cirkelsåg. 

77

vindeln norsjö 

RÖDA 

Över- och Nederrödå byamän fick 1794 tillstånd 

att bygga en grovbladig sågkvarn, på 

samma ställe som man sedan åtminstone 

1764 haft såg. 1797 ändrades sågen till finbladig 

med oförändrad sågningsrätt om 200 

tolfter enkla bräder ur timmer från egen 

skog. Sågen hade en ram och skattlades 

1800 med 5 tolfter bräder. 

Driften upphörde i mitten eller slutet 


VINDELN 

Under pågående syn för Rödåfors finbladiga 

sågverk 1810 meddelade Johan Samuel Hofverberg 

att han förvärvat Degerfors byamäns 

såg och att han dit ville överflytta 

den ena av de två ramar han nu begärt för 

Rödåfor s. 

Sågen låg vid västra stranden av Vindelälven, 

strax nordväst om Degerfors by där 

vattengången tillät drift hela sommaren. 

Pastorsadjunkt Carl Gustaf Saedén hade tidigare 

förvärvat andelar i sågen. 

Utbyggnaden kom aldrig till stånd och 

den tilldelade stockfångsten om 770 träd 

överflyttades 1846 till Baggböle-sågen. 

O. R. Meuller och Jacob Grahn köpte sågen 

och 1844 flyttades sågrätten till Norrfors. 

ROSINEDAL 

Rosinedals ångsåg uppfördes 1897-1898 av 

trävaruhandlaren A. Åström i Degerfors. 

Sågen var enramig och drevs av en ångmaskin 

på 30 hästkrafter. För vidareförädling 

insattes vid starten också en hyvel. 

År 1899 insattes ytterligare en hyvel. Omkring 

sekelskiftet producerades vid sågen 

knappt 1000 m sågade bräder per år. Arbetareantalet 

vid samma tidpunkt uppgick 

till 16. Sågen drevs utan avbrott och andra 

förändringar fram till 1909, då den nedlades. 

78 

NORSJÖ 

Den första sågen var en enramig vattensåg, 

som under 1800-talet drevs av byamännen 

för husbehovssågning. Under senare delen 

av 1800-talet låg sågningen för det mesta 

nere. År 190 5 uppförde nämndemannen 

J. A. Almki-vst en ny såg bestående av en 

ram och en hyvel, som drevs av en vattenturbin 

på totalt c:a 67 hästkrafter. Nästföljande 

år bytte sågen ägare, då N. Landin 

och J. A. Eriksson inköpte sågverket. Ytterligare 

ett ägarebyte ägde rum 1908. Nya 

ägare blev då Erik Brännström (2/3) och 

P. F. Brännström (1/3). På 1910-talet 

kompletterades sågen med två cirkelsågar. 

Ytterligare en såg uppfördes av Grahn & 

Nyman 1918. Den drevs av en ångmaskin 

på 65 hästkrafter och bestod av en cirkelsåg. 

Driften upphörde omkring 1920. På 

1920-talet arrenderades den Brännströmska 

sågen ut till Paul och Bertil Hedström 

och nedlades slutligen på 1930-talet. Sågverksrörelse 

har på senare tid bedrivits 

av S. Forsman. 

SVANSELE 

Sågen uppfördes 1883 och bestod av en ram, 

som drevs med vattenkraft. Sågen var en 

husbehovssåg och några större virkesmängder 

producerades ej. Sågverket upphörde förmodligen 

i början av 1900-talet. I senare tid 

har sågverksrörelse bedrivits av G. Strömberg 

med en elektrisk cirkelsåg. Verksamheten 


SÄMSKTJÄLN 

Sågen var en äldre husbehovssåg bestående 

av en ram, som drevs av vattenkraft. Verksamheten 

upphörde förmodligen i början av 

1900-talet. 

GISSTRÄSK 

Sågen var en enramig vattensåg, som uppfördes 

omkring 1840 i Gissträskbäcken. 

Verksamheten nedlagd före 1870.

KVAMMARN 

Sågen uppfördes i slutet av 1880-talet och 

var en vattensåg med en ram. Verksamheten 

upphörde förmodligen i början av 1900talet. 

Senare har A. Holmström drivit en 

cirkelsåg driven av oljemotor. 

LÅNGTRÄSK 

En enramig vattensåg använd för husbehovssågning. 

Verksamheten nedlades före 1870. 

HOLMTRÄSK 

Den första sågen var en vattensåg uppförd 

i början av 1890-talet. Den bestod av en 

ram, som drevs av tre vattenhjul. Sågverket 

lades förmodligen ned i början av 

1900-talet. På senare tid har sågverksrörelse 

drivits i Holmträsk av bröderna 

Björk & Marklund. 

LÄNGUDDEN 

Sågverket uppfördes av C. J. Bjuhr i Långudden 

188 5. Det bestod av en vattendriven 

ram. Sågen nedlades 1887. 

LIDSTRÄSK 

Sågverk anlades av byamännen på 1800talet 

och bestod av en vattendriven ram. 

Det nedlades förmodligen på 189 0-talet. 

På senare tid har V. Lundin drivit en cirkelsåg 

med elmotor. 

MENSTRÄSK 

Sågen anlades av byamännen på 1800-talet 

och användes för husbehovssågning. Den 

bestod av en ram, som märkligt nog drevs 

av ett vindhjul på en hästkraft och ett vattenhjul 

på tre hästkrafter. Sågverket nedlades 

förmodligen omkring sekelskiftet. 

I senare tid har S. Eriksson drivit en cirkelsåg 

med elmotor. 

MALÄTRÄSK 

Den första sågen var en enramig vattensåg. 

Den uppfördes och igångsattes 1883. 

Sågen var en husbehovssåg och drevs endast 

tillfälligt för byns behov. Den nedlades 

omkring sekelskiftet. År 1910 bildades 

AB Källvik och detta bolag upptog sågverksamheten. 

Ett nytt sågverk uppfördes med 

två cirkelsågar och en hyvel, som drevs av 

en ångmaskin på 35 hästkrafter. Denna såg 

brann ned 10 mars 1920. Under 1920-talet 

bedrevs sågverksrörelse i Malåträsk av 

E. O. Bergström och Karl Lundgren (senare 

Firma Elof Bergström). Bolidens AB 

hade också en cirkelsåg igång på 1940- och 

1950-talen. År 1946 bildades det nuvarande 

sågverksföretaget, AB Malå såg hyvleri, 

sin verksamhet. Företaget startades 

av Evald Eriksson och finns fortfarande. 

RAGGSJÖ 

Den första sågen var en enramig vattensåg, 

som uppfördes på 1870-talet. I slutet av 

1880-talet byggdes en ny såg med två ramar, 

som drevs av ett vattenhjul. Åren 

1908-1909 ersattes den av en ångsåg med 

en ram och en hyvel, som drevs av en ångmaskin 

på 65 hästkrafter. Ägare var Ekonomiska 

föreningen Kvarnåsens såg & hyvleri. 

Åren 19 17-1 9 1 8 flyttades sågen. Den 

drevs nu av en vattenturbin på 105 hästkrafter. 

Sågen brann ned till grunden 1930. 

Samma år startade bröderna Thorgren, A. 

Eriksson och S. Granholm trävarufirman 

G. Thorgren & Co. Nästföljande år inköptes 

en hyvel. Åren 1935-1937 uppfördes ett 

sågverk bestående av tre cirkelsågar, som 

drevs av elkraft kompletterat med en oljemotor 

på 30 hästkrafter. År 1957 brann sågen 

men ett nytt modernare sågverk uppfördes 

samma år. Ett nytt hyvleri byggdes 

1960. Verksamheten är fortfarande igång. 

RISBERG 

Två gamla enramiga vattensågar uppförda 

på 1800-talet. Den ena låg vid Storklintbäcken 

och den andra vid vägen till 

Bastuträsk. Båda sågarna var husbehovssågar 

och nedlades förmodligen i början 


RISLIDEN 

På 1860-talet uppfördes en enramig vattensåg 

vid den s.k. Månsträskån. Verksamhe- 

79

ten var igång ca 10 år, varefter den upphörde. 

Senare har R. Sjölin och J. Lundgren 

haft en cirkelsåg, driven av en oljemotor. 

BJURSELE 

Sågverk uppfördes 1874 och användes för 

husbehovssågning. Sågen bestod av en vattendriven 

ram. År 1890 ombyggdes sågen, 

varvid flera blad sattes in i ramen. Sågen 

brann ned våren 1911. Ytterligare en såg 

byggdes 1917 med en cirkelsåg och en hyvel 

som drevs av en ångmaskin på 65 hästkrafter. 

Driften pågår fortfarande. 

BASTUTRÄSK 

Sågen bestod på 1870-talet av en ram, som 

drevs med vattenkraft, ca 10 hästkrafter. 

Sågen användes för husbehovssågning. 1905 

blev det nybildade Bastuträsk sågbolag ägare. 

Under 1910-talet insattes en cirkelsåg 

och en hyvel och vattenhjulets kapacitet 

förbättrades till 40 hästkrafter. Sågbolaget 

gick i konkurs 1922. Dessförinnan, år 1920, 

hade bröderna Östlund startat sågverksrörelse 

i Bastuträsk (Kommanditbolaget Bastuträsk 

träförädling). Denna firma inköpte 

vid sågbolagets konkurs 1922 hyveln vid 

detta företag. Sågverket bestod därefter av 

två cirkelsågar och två hyvlar, som drevs 

av en råoljemotor på 30 hästkrafter och 

elektriska motorer på sammanlagt 50 hästkrafter. 

Bröderna Östlund drev sågverksrörelse 

fram till omkring 1960. 

80 

kransågning 

Från Arvidsjaurs socknekommitté 

begärs upplysning om kransågning, 

då man blott känner metoden att klyva 

för att få bräder och sågkvarnar, som 

är för dyra, och i Scherbings avhandling 

om skogshushållning sett att man 

i Tyskland betjänar sig av handsågar, 

vilka ge lika goda plankor som vattenoch 

vädersågar. Vilket föranlett en 

BASTUTJÄRN 

Den äldsta sågen i byn hade en liggande 

ram och intill denna byggdes en vattendriven 

spånhyvel. Sågen uppfördes på 1800talet 

av byamännen för husbehovssågning. 

Ytterligare en såg byggdes i slutet av 1800talet, 

den var liksom den tidigare enramig 

och drevs av vattenkraft. På 1910-talet 

revs denna senare såg ned. På senare tid 

har sågverksrörelse bedrivits av G. Marklund 

med en cirkelsåg med elmotor. 

BJURTRÄSKET 

Den äldsta sågen i byn uppfördes på 1820talet 

av Anders Jakobsson. Den bestod av 

en ram och låg vid Bjurbäckens utlopp i 

Fäbodträsket. År 1858 uppfördes ett större 

sågverk av Bjurträsk, Böle och Kvavisträsk 

byamän. Denna såg fick större kapacitet. 

Den var från början enramig men utrustades 

på 1890-talet med ytterligare en 

ram. Ramarna drevs av tre vattenhjul på 

sammanlagt ca 10 hästkrafter. Sågen övertogs 

1901 av Bjurträsk Industri AB, varvid 

den ombyggdes till cirkelsåg. Också en hyvel 

byggdes. Anläggningen drevs av en vattenturbin 

på totalt ca 30 hästkrafter. I mitten 

av 1930-talet inköptes sågverket av 

Bröd. Erikssons snickerifabrik. Ytterligare 

ett sågverk startades 1916 av Konrad 

Burvall. Båda sågverken såldes 1964 till 

ETRI. Äganderätten övergick 1970 till 

SVETAB. Verksamheten bedrivs fortfarande. 

fråga till Kungl. Lantbruksakademien, 

som sänt ritning efter en såg som brukas 

hos grosshandlare Burgmans brädgård 

i Stockholm. Detta slags sågar begagnas 

dessutom vid skeppsvarv härstädes 

(alltså i Umeå), där tillfälle gives 

att bese desamma. 

• Ur Västerbottens hushållningssällskaps 

handlingar 1842.

Vilhelmina ásele 

VILHELMINA, SÄGÅN 

På 1890-talet fanns en vattendriven cirkelsåg 

i Sågån. Ägare var Sågåns industriaktiebolag. 

Produktionen var inriktad på försäljning. 


VILHELMINA 

Förmodligen på 1890-talet anlades en ångsåg 

i Vilhelmina. Den drevs i anslutning 

till en kvarn och ägdes av bröderna Johan, 

Gustav och E. A. Lundberg. Sågen bestod av 

en cirkelsåg, som drevs av en ångmaskin 

på 10 hästkrafter. Sågproduktionen var i 

första hand avsedd för eget bruk och sågen 

drevs mycket sporadiskt. Produktionen avstannade 

1898. 

I mitten av 1920-talet startades ytterligare 

en såg av bolaget Vilhelmina elkraft 

AB. Den var elektrifierad och bestod av 

en cirkelsåg och en hyvel. Den upphörde 


Den nuvarande sågen, Vilhelmina-Sågen 

AB, är av senare datum. 

några sågverksägare 

I slutet av 1800-talet, förmodligen på 1890talet, 

uppfördes ett sågverk. Sågen kallades 

Skönviks ångsåg och hyvleri och bestod av 

två cirkelsågar och en hyvel, som drevs av 

en ångmaskin på 8 hästkrafter. Ägarna till 

sågen var Ö-viks ångbryggeri AB, S. T. Salomonsson 

och D. Mattsson.^ Vid sekelskiftet 

producerades 2 - 300 m /år och arbetareantalet 

uppgick till 7. Företaget ombildades 

år 1900 till Asele Sågverks AB. Utom 

de tidigare nämnda delägarna ingick A. 

Gradin, E. Nordström och O. Sundelin sojri 

medintre ssenter. 

Effekten på ångmaskinen höjdes successivt 

och var 1913 38 hästkrafter. Följande 

år insattes ytterligare en cirkelsåg. Under 

1920-talet inskränktes driften tidvis och antalet 

cirkelsågar minskades till en. På 

1930-talet elektrifierades sågen och detta 

tillsamman med andra förbättringar på 

1940- och 1950-talen ökade virkesprodfiktionen 

kraftigt. Sågen nedlades i senare delen 


Bergvik, Eric Ledusågen Marklund, Jöns 

Renbergs vattnet 

direktör, Nätra, Öre bokhållare, Ragvaldsträsk Bureå 

Ångermanland 

Håknäs 

Markstedt, Anders Ytterstfors 

Degerman, Johan Lejonström gruvfogde, Storkåge Holmfors 

handelsman, Piteå Holmfors 

Meuller, Olof Reinhold Degerfors Spöland 

Forsell, Olof Sävar handlande, Umeå Rödåfors Norrfors 

brukspatron, Sävar Tväråmark 

Furtenbach, Carl Fredrik Ytterstfors 

häradshövding, Holmfors Tjernström, Olov Pengfors Norrfors 

Skellefteå Carlsfors kontingenthandlare, Hyngelsböle Bureå 

Glas, Lars Norrfors 

Umeå Renbergs vattnet 

konsul, Umeå Sävar 

Häggström, Erik d. ä. Dalkarlså Vikner, Johan Bureå 

och Erik d. y. Håknäs kofferdikapten, Fantskog, Norrfors 

brukspatroner, Sävar Ångermanland Baggböle 

Dalkarlså Ratu 

Åberg, Grahn & Comp. Hyngelsböle Fällforsån 

Högström, Pehr Lejonström handelsfirma, Umeå Håknäs Lejonström 

kyrkoherde, Skellefteå Brännfors Hörnefors 

• . 

81

en såg läggs ned 

Fotografier av Göte Böhlin 

från 1973 och 1974. 

Den 8 mars 1975 lades Öbackasågen i Umeå ner. Verksamheten koncentrerades till ägarnas, 

Skogsägareföreningeîs, såg i Sävar. Öbackasågen hade ett fyrtital anställda och en årsproduktion 

på 17. 000 m utsågad vara, mest furu; en del gick på export till England och Spanien. 

Sedan 1953 fanns här två sågverk, två klyvsågar, kant- och kapsågar, barkmaskin och 

flishugg. Brädgården var omgjord för truckdrift. 

Timret från de olika leverantörerna förs till timmerplan, för 

att mätas av män från virkesmätningsföreningen. 

Ragnar Jonsson avläser stockens längd med en ribba, grovleken 

med tumsax (i vänster hand) och kvaliteten med ögat.

På uppfordringen förs timret in i såghuset till barkmaskinen. 

Knut Sjöström rullar upp stockarna för hand på banan. 

Kuggvalsar drar in stocken mot barkmaskinens stål. 

Att dra upp timret från vatten på uppfordringen är lättsammare, 

det kan då också vändas så att toppändan går först. 

Barkat timmer vid vänster sågbänk, försågare Gottfrid Karlsson 

gör dagligen tre skär med sågklingan genom ca 500 stockar. Hjälpsågare Lennart Lidfalk, sågen är ett Aariverk från Ö-vik,

Sågklingan måste efter 3-4 timmar bytas ut för att slipas om. En vägg i slipkammaren, på hyllorna profilstål till hyveln av 

Bolinders tillverkning, överst hänger fräsar för spåntning. 

Klyvare Sten Karlsson och hjälpklyvare Ingvar Johansson sågar 

Sågblock och bakar förs på sidotransportör till klyvsågen. ut bräder och plank.

En vankantad planka styrs in mot kantsågens två klingor. 

Johan Oden rensar spåren utanför sorteringsbordet. T. h. vagnar 

med "ströade paket" färdiga att köras till brädgården. 

Gustav Eriksson på en "trapp" på en stapel, t. v. en järnbock 

konstruerad vid sågen som hjälp åt en ensam brädstaplare. 

Det färdigsågade virket går ut till sorteringsbordet och staplas 

i luftiga paket med ribbor, "strön", mellan varje varv. 

é" mm 

Justering av längder samt stämpling med rödfärg för export. 

Mellan de täckta, ca 6 meter höga staplarna: trucken - ett revolutionerande 

hjälpmedel i brädgårdsarbetet.

det hörbara ljuset 

Bo Lundmark • 

Redan hos Aristoteles finner man en beskrivning 

av och förklaring till norrskenets 

uppkomst. Det heter: "Ibland under en klar 

natt kan olika fenomen ta form i skyn såsom 

svalg (chasmata) och blodröda färger. 

Orsaken till dem är densamma. För vi har 

visat att de övre luftlagren förtätas och 

tar eld och att förbränningen ibland frambringar 

åsynen av en brinnande eld, ibland 

som ett slags facklor eller stjärnor i rörelser; 

det är därför att vänta att samma luft 

när den förtätas skulle anta alla slags färger. 

" 

86 

Den grekiska benämningen "chasma" användes 

även sedan fransmannen Gassendi i 

början av 1600-talet gett norrskenet dess 

vetenskapliga benämning "aurora borealis". 

Bland medeltida beskrivningar av norrskenet 

är nog norska kungaspegelns från 

1200-talet den märkligaste. Här är det särskilt 

förhållandena på Grönland som diskuteras. 

En uppfattning var att eld omgav haven 

och att ljuset från den blev synligt på 

Grönland. Men författaren finner det troligare 

att skimret kommer av all frost och 

is. 

Under 1700-talet företogs mer allvarligt 

upplagda expeditioner bl. a. i syfte att utforska 

norrskenet och dess natur. En av de 

mest bekanta är fransmannen Maupertius' 

expedition 1736-1737. 

Alltjämt var de folkliga föreställningarna 

om norrskenet bristfälligt vederlagda 

och osäkerheten på vetenskapligt håll var 

stor. Bland annat rådde delade meningar 

om huruvida norrskenet gav ifrån sig ljud 

och vissa dofter. Omkring 1750 skriver 

Pehr Wargentin: "Månge föregifva sig hafva 

hört et väsande i luften, när Nord-sken 

varit för handen, samt känt en svafvelaktig 

lukt, men andre, som ej varit intagne af 

förut fattade meningar, och som med mycken 

slit der på gifvit aktning, hafva aldrig 

med visshet funnit något sådant". 

I många resebeskrivningar skildras 

norrskenet som en stor skönhetsupplevelse. 

Vid mitten av 1800-talet berättar 

August Wilhelm Malm från Enare: "Det 

herrliga norrskenet upplifvade mitt nedstämda 

lynne, och så snart jag kommit under 

tak voro alla besvärligheterna med ens 

glömda och jag blott beundrade det herrliga 

fenomenet". I skildringarna möter ofta 

bild'er från det rika förrådet av folkliga föreställningar. 

I sitt berömda arbete om 

"Lappland och Lapparne. . ." från 1873 utbrister 

Gustaf von Düben: "Vill man åter 

rikta blicken på fjälltopparna, så ser man 

dem omhöljda af ett fladdrande sken, som 

synes flyga upp ur sjelfva fjellet, likt lågan 

ur kratern på eldsprutande berg".

I folklivsuppteckningar möter ofta uppfattningen 

av norrskenet som ett speglingsfenomen, 

så även på samiskt område. Från 

Pite lappmark omtalas norrskenet som en 

hägring från sjön." Flammorna är en spegling 

av vågorna". Än vanligare är uppfattningen 

att norrskenet stiger upp ur havet. 

Samuli Paulaharju anför att en del Enaresamer 

ansåg himmelseldarna (alme tulah) 

vara ett slags gas som stiger upp ur Ishavet. 

Men även själva Enareträsk ansågs 

kunna ge upphov till fenomenet ifråga, när 

vattnet slog mot klipporna. 

Bland skogssamerna inom Malå ställs 

norrskenet samman med åskan. Norrskenet 

uppfattades helt enkelt som en motsvarighet 

till sommarens åskväder. Båda fenomenen 

troddes vara en blandning av eld 

och vatten. 

Under slutet av 1800-talet gjorde dansken 

Sophus Tromholt talrika uppteckningar 

om norrskenet i norska Finnmarken. Han 

driver inte så litet med de folkliga föreställningarna. 

Den finländske fysikern 

Selim Lemström försökte däremot sätta 

sig in i de nordliga folkens reaktioner. I 

arbetet "Om Polarljuset eller Norrskenet" 

1886 heter det: "De nordiska trakternas 

invånare hysa en viss förkärlek för polarljuset, 

ehuru de oftast betrakta det som en 

öfvernaturlig uppenbarelse. De skåda företeelsen 

med undran, der de i månens och 

stjernornas ljus genomfara de snöbetäckta 

bergen eller isen på någon sjö. Deras känslor 

är dock städse blandade med fruktan 

och, ehuru intagne af det ej sällan storartade 

skådespelet, känna de dock någon förvirring 

vid det plötsliga uppträdandet av 

en företeelse, om hvars orsaker de äro 

okunniga". 

I detta sammanhang är det intressant 

att erinra om de meteorologiska bedömningar 

man brukat göra utifrån norrskenets 

olika uppträdande. Som väder spåmärke 

gäller det i hög grad fortfarande. 

Från sin tjänstgöring i Utsjoki på 1820talet 

uppger t. ex. prästen Jakob Fellman 

att samerna av norrskenet dragit "slutsat- 

ser beträffande väderleken. Om norrskenet 

visar sig i form av bågar öfver himlahvalfvets 

norra hemispher, eller om norra 

horizonten är hvit, vänta de köld". 

Av uppteckningar från Jokkmokk framgår 

att man med olika tillrop ansåg sig 

kunna påverka norrskenets beteende och 

därmed även väderleken: "När norrskenet 

står i en stilla båge över synranden i norr, 

anses detta båda skarp kyla. Denna är ju 

icke angenäm varken för människor eller 

djur. När norrskenet däremot fladdrar högt 

upp på himlavalvet, anses det betyda varmare 

väder. Därför ropar man till ett stilla 

brinnande norrsken följande: "Norrsken, 

fladdra, fladdra! Se, den gamla gubben kryper 

bakom kullen med osten i handen!" På 

samiska säger man här: "Kuöusakasah, lipi, 

lipi!" Med den gamle gubben, som kryper 

bakom kullen, avses förmodligen månen. 

Enligt vissa äldre traditioner ansågs f. ö. 

att norrskenet hade sitt ursprung just i månen. 

Från sydsamiskt område hämtar vi bl. a. 

lärdomen att när "lysningen" eller norrskenet 

har röd färgton blir det snö. Om färgen 

är ljusare, blir det kallväder. 

Den samiska benämningen på aurora borealis 

är bildad på ordet "guovso" som annars 

betyder gryning eller skymning. 

"Guovsahas" är den vanligaste samiska benämningen 

på norrskenet i de nordligare 

lappmarkerna. I talesättet på samiska för 

att uttrycka livlighet eller snabbhet tar 

man ibland bilden av norrskenets hastiga 

rörelser. Om vargjägaren säger Turi att 

han färdas "snabbt som norrskenet": "nu 

hapilit deko kuvsahasat". 

På finska benämns norrskenet vanligen 

" revontulet", d. v. s. "räveldarna". Folktraditionen 

talar om en "eldräv", "tulirepo", 

vars glänsande fäll skulle ge upphov till 

det himmelska ljusskimret. Särskilt skall 

detta ha varit fallet, när eldräven sprungit 

över samernas fjäll. 

Märkligt är att den äldsta bildmässiga 

framställningen av norrskenet på samiskt 

område Knud Leems här återgivna akvarell 

87

från 1760-talet samtidigt skildrar en rävjakt. 

Räven är norrskenets djur samtidigt 

som norrskenet gör det synligt för jägaren. 

Lapplandsresenären von Hogguer hävdar 

i början av 1800-talet att samernas reaktionssätt 

inför norrskenet liknade det vid 

soloch månförmörkelser och skulle ha 

fyllt dem med ångest och skräck. Enligt honom 

skulle de i norrskenet ha sett ett uttryck 

för gudarnas vrede och uppträtt med 

tjut och skrik. Jämförelsen med förhållningssättet 

vid soloch månförmörkelser 

är emellertid missvisande. 

Norrsken är ju en högst vanlig företeelse 

inom det samiska bosättningsområdet. 

Men vid ett särskilt flammande och livligt 

norrsken tycks man ofta ha iakttagit tystnad 

och förhållit sig i stillhet. Om man exempelvis 

åkte efter ren och råkade ut för ett 

sådant intensivt norrsken, minskade man 

farten och avlägsnade bjällrorna. Man fick 

heller inte föra onödigt oväsen i kåtan. 

En föreställning som fortfarande är levande 

gäller det riskabla i att vissla åt 

norrskenet eller uttala sig förhånande. Jag 

blev.själv som barn strängt åthutad för att 

ha stått och visslat åt norrskenet, med motiveringen 

att sådant påkallade den onde. 

Även ett längre betraktande eller efterhärmande 

av norrskenet ansågs förenat med 

fara. Ju längre man såg på det desto närmare 

kom det och desto mer lyste det. 

Det var också farligt att jojka sol, måne, 

stjärnor och norrsken på ett olämpligt 

sätt. I en sägen framgår hur hånfulla soloch 

månjojkar framkallade dåligt väder, 

som omöjliggjorde renskiljningsarbetet. 

Den otillbörliga stjärnjojken resulterade i 

att korrenen träffades av en eldkula och 

dog. Den yngre av sägnens två bröder upphörde 

trots detta inte med att jojka. När 

det blev riktigt starkt norrsken jojkade han: 

"Norrsken löper lip, lip, lip, med fett i 

munnen, lip, lip, lip, med hammar i pannan, 

med yxa på ryggen osv. . . " 

Den äldre förbjöd det, men den yngre 

jojkade bara högre. Då började norrskenet 

fladdra alldeles oerhört och det t. o. m. 

88 

small mot snön. Den äldste brodern fann 

för gott att ta skydd under pulkan, men den 

andre blev ihjälslagen av norrskenet, som 

också brände upp hans päls. Sens moral: 

man skall inte förhåna norrskenet, det kan 

då vredgas och ta en eller bränna upp en. 

Det förefaller troligt att jojken ifråga 

återspeglar någon känd formel, med vilken 

man ansågs kunna påverka norrskenets rörelser 

eller omfattning. När norrskenet 

kom närmare tycks man ha varit särskilt 

rädd för att det skulle slita ögonen ur en. 

Ändå vågade man på sydsamiskt område reta 

norrskenet och säga: "Neit, neit varret 

bira arnieb måukan bele göseje", d. v. s. 

"Flickor, flickor springer omkring eldstaden, 

släpar byxhalvan". 

För kvinnorna var det bäst att stanna 

inne vid särskilt starkt flammande norrsken 

eller i varje fall inte gå ut barhuvade. 

Då kunde det gripa tag i håret. 

Vad har syftet varit med de anförda 

formlerna och åtbörderna? Med tanke på 

vad som tidigare sagts om norrskenets förmodade 

inverkan på väderleken, såväl temperatur 

som vind, ligger det nära till hands 

anta att de är en motsvarighet till de regnframkallande 

magiska bruk, som bestod i 

att härma åskan. Uppmaningen åt norrskenet 

att fladdra skulle alltså ursprungligen 

ha syftat till att framkalla gynnsammare 

väderlek. Härmandet av åskan i syfte att 

framkalla regn innebar samtidigt ett visst 

mått av fruktan inför dess uppträdande och 

verkningar. Norrskenets uppträdande har 

tydligtvis också kunnat inge fruktan. 

Det är intressant att konstatera huru såväl 

norrskenets inverkan på väder och vind 

som vissa "förbud" i samband med dess 

uppträdande alltjämt iakttas bland samer 

och övriga inbyggare i lappmarkerkerna. 

I dessa kvarlevande föreställningar återspeglas 

utan tvekan ett par drag av en tidigare 

norrskensföreställning med religiösa 

inslag. Vad som nu saknas i de folkliga 

uppfattningarna om norrskenet är framför 

allt tron att man på magisk väg kan påverka 

norrskenet och därmed väderleken.

Idet s. k. Närö-manuskriptet från 1723, 

författat av Johan Randulf, finns ett mycket 

märkligt avsnitt, där det talas om samernas 

"Kioukenis". Där sägs att när två samer 

blivit oense lägger sig den ene ned på 

jorden och börjar jojka sin speciella hjälpande 

eller Saivo med önskan att denna 

skall sända sin "kioukenis". Den sägs bestå 

av en eld från de tre stjärnorna i Orions 

bälte, som finnmarkssamerna kallar 

"oaggok", d. v. s. "metarna". Ibland kallas 

de "njalla-raiddaras" - d. v. s. "stabbur-stegen". 

Elden ifråga far runt i luften. 

När nu den andre samen blir medveten om 

detta jojkar han på samma sätt sin Saivo. 

Mötet mellan de två eldarna på himlen sägs 

resultera i ett förfärligt brak, åtminstone 

för samernas öron. De lägger sig åter ned 

på jorden och anropar sin Saivo om seger. 

Den same för vilken elden börjar slockna 

insjuknar, om den slocknar helt, dör vederbörande. 

"Kioukenis" i Randulfs skildring bör 

sammanställas med " v cuovga", det samiska 

ordet för "ljus". Det som karakteriserar 

"kioukenis" och det sätt på vilket det 

frambringas stämmer mycket väl på norrskenet. 

Bl. a. framhålls att ljuset kan bli 

hörbart och det talas om olika grader av 

eldens utslocknande. 

Att norrskenet uppfattats som "det hörbara 

ljuset" ger också enare-samerna belägg 

för. När norrskenet ligger lågt kan 

man höra det tala, men människorna har 

svårt att tyda det. Annars har de ljud som 

norrskenet frambringar oftast satts i samband 

med vissa avlidnas andar. Bland samerna 

på Kola-halvön möter föreställningen 

att norrskensflammorna är sådana som 

stupar i strid och nu fortsätter kampen 

som andar. Hos skoltsamerna kallas sådana 

andar "ruutis-jammij" d. v. s. sådana 

som dött genom järn. För övrigt anknyter 

många benämningar på norrskenet till olika 

vapen. Det talas t. ex. om flammande 

spjut, lansar eller svärd. Då samerna i 

historisk tid knappast varit inblandade i 

några krig eller haft användning för de va- 

pen som ingår i omskrivningarna för norrskenet, 

är de nog att betrakta som inlånade. 

Möjligen kunde de hos samerna förekommande 

björn- och vargspjuten motivera benämningen 

"flammande spjut". I det sammanhanget 

skall nämnas att arjeplogssamerna 

brukade kalla norrskenet till sig 

med sträckta spjut och under uttalande av 

besvärjelser. 

Vi har här att göra med den mycket utbredda 

uppfattningen att de på ett våldsamt 

sätt omkomnas själar fick en mer eller 

mindre astral tillvaro. Med tanke på den 

framträdande roll norrskenet spelar på 

vår nordliga himmel är det inte så svårt 

att förstå varför dess häftiga rörelser och 

ofta rödaktiga färgton kommit att associeras 

med dem som dött en våldsam död. I 

sammanhanget kan erinras om den dialektala 

benämningen "blodlyse". 

Slutligen skall nämnas att en del ryska 

samer enligt Charusin velat ge det rödaktiga 

norrskenet en rent mytologisk förklaring. 

En mytisk manlig gestalt vid namn 

Naainas omkommer, när solens strålar av 

misstag faller på honom. Av hans blod uppkommer 

norrskenet. Naainas änka blir 

sedan solens gemål. 

Tack vare Naaimas lysande spår kan en 

nordsame i vår samtid ge denna bländande 

beskrivning från renskogen: "Vitt och rent 

låg landet under Polstjärnans stålpelare, 

vitt och rent, av snö och frost, vitt famnande 

och ljust på natten som på dagen, upplyst 

av norrskenets rödflammande ljusa 

fläktar". • 

89

efteriysningen 

Vi satt och pratade tre äldre 

damer om gamla seder och 

bruk. Då utspann sig följande 

dialog: 

- Nu har vi reparerat hemma. 

Jag ska ha ett tidstypiskt 1800tals 

kök, med panelväggar och 

grejor. Men nu har jag ett problem. 

Jag vill ha tag i ett mönster 

till de där paradhanddukarna 

man alltid hade förr. 

Kommer du ihåg dem? 

- Oh, ja! Du menar de där 

med stora blomkorgarna? 

Sydda i många färger. Somliga 

hade dem i korsstygn och andra 

i stjälkstygn. 

- Just. Alla hade dem. Det 

var stora korgar med grepe, 

och massor av blommor som 

vällde ut över kanten. De såg 

ut som bokmärken som barn 

brukar ha. Jag minns att man 

var väldigt mån om att bevara 

mönstrena. När handdukarna 

började bli slitna la vi ett tunt 

papper över mönstret och 

gnuggade baksidan av en silversked 

mot hjässhåret och 

sedan gnuggade vi på papperet. 

Av hårfettet på skeden blev 

det ett tydligt och klart mönster 

som vi kunde sy efter sedan. 

- Gjorde ni så? Det har jag 

aldrig hört att man gjorde i 

min by. 

- Jo men visst! Men var ska 

jag få tag i ett mönster nu? 

Så vanliga som de var, är det 

väl konstigt om ingen har något 

bevarat. 

90 

Under ovanstående rubrik 

kommer tidskriften Västerbotten 

att presentera exempel 

på vad som händer på kulturminnesvårdens 

område i länet. 

Det är kanske inte för alla bekant 

att just kulturminnesvården 

utgör en stor del av landsantikvariens 

arbete och helt 

eller delvis engagerar flera av 

länsmuseets och Skellefteå 

museums tjänstemän. 

Landsantikvarien är ju riksantikvariens 

företrädare i länet. 

Till hans uppgifter hör att 

bevaka kulturminnesvårdens 

speciallagstiftning som ger 

skydd åt fornminnen, kulturhistoriskt 

värdefulla byggnader 

och svenska statens kyrkor (se 

vidare i Rune Teglunds artikel 

i Västerbotten 1975:4). 

Landsantikvarien är också 

remissinstans för ärenden som 

direkt eller indirekt rör markens 

användning, för att bevaka 

att man tar hänsyn till eventuella 

kulturminnen. Sådana konkreta 

åtgärder som grustäkter, 

dragning av kraftverksledningar 

och nya vägar föregås exempelvis 

av granskning av landsantikvarien. 

Som förberedelse för 

yttrandena i dessa ärenden 

krävs inte sällan besiktning på 

plats, eftersom den fornminnesinventering 

som utfördes inför 

ekonomiska kartan på 1950-talet 

visat sig vara ofullständig. 

Också planärenden remitteras 

till landsantikvarien för 

yttrande med avseende på kulturminnen. 

Så gott som samtliga 

planförslag som upprättas 

inom länet - det må gälla detaljplaner 

eller översiktliga 

planer - gås igenom av landsantikvarien 

och hans medarbetare. 

I sitt yttrande över förslaget 

ger landsantikvarien upplysning 

om det finns några kända 

fasta fornlämningar inom 

det område som skall planläggas. 

Eftersom dessa är lagskyddade 

och deras eventuella borttagande 

kräver ofta kostsamma 

undersökningar, är det viktigt 

att planförfattaren tar hänsyn 

till dem. Vidare föreslår landsantikvarien 

vilka kulturhistoriskt 

värdefulla byggnader och 

miljöer som bör ges skydd genom 

att läggas ut som reservat 

i planen. 

Kulturminnesvårdens arbetsfält 

omfattar också kulturhistoriska 

bebyggelseinventeringar

som utförs under landsantikvariens 

ledning. Inventeringarna 

utförs i syfte att fördjupa kunskapen 

om den äldre bebyggelsen 

och klargöra vad som idag 

ännu finns kvar från olika 

tider i samhällets historia. 

Efter inventeringen gör landsantikvarien 

ett bevarandeförslag, 

dvs en bedömning av 

vilka byggnader och miljöer 

som är särskilt skyddsvärda 

från kulturhistorisk synpunkt. 

I samband med byggnadslovsprövning, 

prövning av ansökan 

om förhöjt låneunderlag 

för statligt bostadslån och 

beredskapsarbeten för kulturhistoriskt 

värdefulla byggnader 

vänder man sig också till 

landsantikvarien för yttrande. 

Han står också allmänheten 

till tjänst med kostnadsfri rådgivning 

i byggnadsfrågor. 

Arkeologiska undersökningar, 

information och rådgivning 

om arkeologiska föremål 

och om fasta fornlämningar 

hör också till kulturminnesvårdens 

arbetsuppgifter. 

Som synes är kulturminnesvårdens 

verksamhetsgrenar 

många och skiftande. Att för 

tidskriften Västerbottens nya 

spalt hitta intressanta aktuella 

arbeten från denna sektor kommer 

därför inte att stöta på 

några svårigheter. 

Den regionala kulturminnesvården 

skall omorganiseras 

redan den 1 juli 1976. Då kommer 

vissa av de ovan uppräknade 

arbetsuppgifterna att skötas 

av en tjänsteman på länsstyrelsen. 

Den nya organisationen 

kommer att närmare 

beskrivas i ett kommande nummer 

av tidskriften. 

VÄG GENOM ETT ÄR 1959 

FORNMINNESINVENTERAT 

OMRÅDE 

Enligt riksdagsbeslut år 1937 

skall alla synliga fornlämningar 

- således ej boplatser, gravar 

etc. utan synligt märke ovan 

jord - prickas in på ekonomisk 

karta över Sverige. Riksdagen 

beviljade året därpå Riksantikvarieämbetet 

ett anslag för 

detta ändamål. 

Fornminnesinventeringen för 

den ekonomiska kartan har under 

den tidsrymd arbetet pågått 

ej bedrivits med konstant ambitionsnivå. 

Dessutom har ambitionsnivån 

varit olika för skilda 

delar av landet. 

För Västerbottens vidkommande 

är det exempelvis en avsevärd 

skillnad mellan de kustoch 

inlandsområden som inventerades 

på 1950-talet och de inlandsområden 

som inventeras 

nu. Utan att gå in på någon närmare 

redogörelse för skiljaktigheter 

kan endast nämnas att 

fångstgropar alls ej inventerades 

systematiskt på 1950-talet. 

Det förtjänar också poängteras 

att fornminnesinventeringen var 

och fortfarande är av översiktlig 

karaktär. Den gör med andra 

ord inte anspråk på att vara 

komplett, vilket den ur fornminne 

slag stiftningens synpunkt 

heller aldrig kan bli. Lagen 

den 12 juni 1942 om fornminnen 

skyddar nämligen samtliga 

fasta fornlämningar, oavsett 

de är kända eller okända, oavsett 

de är synliga eller dolda 

under marken. Skyddet innebär 

förbud att utan tillstånd förändra 

eller skada eller borttaga 

fast fornlämning. 

Mot denna bakgrund är det 

påtagligt att landsantikvariens 

bedömning av fornlämningsförekomsten 

inom ett område 

som är aktuellt för exploatering 

många gånger måste föregås av 

granskning i fält. 

Då landsantikvarien hösten 

1975 for till Bjursele i Degerfors 

socken för att besiktiga 

en av Skogsvårdsstyrelsen projekterad 

8 km lång vägsträcka 

mellan Övre Ekorrsele och 

Bjursele kände han genom 1959 

års fornminnesinventering till 

8 fångstgropar inom området. 

Utan alltför ihärdigt sökande 

kunde ytterligare 30 fångstgropar 

samt 3 stenåldersboplatser 

inregistreras. Vägbygget kommer 

att beröra en stenåldersboplats 

samt ett antal fångstgropar. 

Dessa måste med andra 

ord arkeologiskt undersökas 

och borttagas. Förutsatt 

att Riksantikvarieämbetet lämnar 

sitt tillstånd. 

Det är angeläget att antikvarisk 

myndighet på ett tidigt stadium 

får yttra sig i markexploaterande 

ärenden. Samrådsförfarandet 

är inskrivet i gällande 

lag. 

Nyfunnen fångstgrop, Arvheden, 

Bjurselsfors. Foto mot Vindelälven 

i sydost. A. Huggert, Vb. mus. 

91

VID REGLERADE VATTEN- 

DRAG SPOLAS MÄNGDER AV 

FORNLÄMNINGAR BORT 

Västerbottens museum fick våren 

197 5 landstingets uppdrag 

att genom arkeologiska undersökningar 

vid reglerade vattendrag 

inhämta kunskap om 

de erosionshotade lämningarna 

efter länets tidiga bebyggelse. 

För att kunna utreda vilka 

regleringsområden som snarast 

bör bli föremål för undersökningar 

sammanställs resultatet 

av fältbesiktningar med 

uppgifter om dämningshöjder 

etc. 

Våren och sommaren 1975 

sattes inventering och utgrävning 

in vid Maksjön, Varris, 

Vojmsjön och Stalonsjön i Vilhelmina 

socken. Undersökningarna 

har givit ett mycket 

gott resultat och vi hoppas kunna 

fortsätta under innevarande 

år. Arbetet i Vilhelmina finansieras 

av AMS. 

Framspolad härd inom boplatsområdet 

fornlämning nr 239 

vid Varris. Måttstocken 1 m. 

Foto: A. Huggert, Västerbottens 

museum. 

92 

Vilhelminabon Stig Arne Wesslegård 

profilgräver kokgrop 

inom boplatsområdet fornlämning 

nr 503 vid Varris. 

Foto: L. G. Spång, Västerbottens 

museum. 

BEB YGGELSE INVENTERING 

För att ge planförfattare och 

politiker ett säkrare underlag 

för bedömning av plan- och 

byggnadsfrågor som rör äldre 

bebyggelse har landsantikvarien 

under senare år utfört en 

rad kulturhistoriska bebyggelseinventeringar. 

Den första 

mer systematiska gällde f. d. 

Bygdeå kommun. Den var av 

översiktlig karaktär och redovisade 

bara särskilt skyddsvärda 

byggnader och miljöer. 

Samma inventeringsmetod och 

redovisningsform användes 

vid inventeringen i Storumans 

kommun 1971. 

För att få en fullständigare 

bild av bebyggelsen inom 

ett begränsat område utfördes 

inventeringarna i Umeå och 

Skellefteå centrum, 1973-74 

resp. 1974-75, som totalin- 

venteringar. Samtliga byggnader 

fotograferades och dokumenterades 

och en omgång 

blanketter med foto och data 

lämnades till byggnadsnämnden. 

Umeå-invente ringen utmynnade 

i en tryckt byggnadshistorisk 

översikt och ett bevarandeförslag.Skellefteå-inventeringen 

utfördes av stadsarkitektkontoret 

i samråd med 

kulturnämnden, Skellefteå museum 

och landsantikvarien. 

Nackdelen är att denna metod 

är oerhört tids- och arbetskrävande. 

Vid de senaste årens 

inventeringar i tätorterna i Åsele 

och Norsjö kommuner samt 

i Lycksele centrum har därför 

en totalinventering i modifierad 

form tillämpats. Den innebär 

att inventeraren förbereder 

sig genom att sätta sig in i 

hur det samhälle som skall inventeras 

har växt fram. Tillgängliga 

uppgifter i museernas 

arkiv samlas in - lokalhistoriker, 

tidningsartiklar, gamla 

foton och handlingar studeras. 

I lantmäterikontorets och byggnadsnämndens 

arkiv görs jämförelser 

mellan gamla kartor 

och nu aktuella för att få fram 

hur samhället byggts ut och var 

äldre bebyggelse är att vänta. 

Byggnadsnämndens protokoll 

och ritningar anlitas. 

Med denna kunskap som bakgrund 

görs en bedömning av 

vilka byggnader och miljöer 

som i fält skall särskilt noga 

granskas och dokumenteras. 

De fotograferas och registreras 

med detaljerade uppgifter 

på en egen blankett, där också 

data ur arkiven och andra källor 

samlas. Byggnader av yngre 

datum och äldre byggnader

som starkt förvanskats genom 

senare ombyggnader får en 

summarisk beskrivning och fotodokumentering. 

I nyare villaområden 

beskrivs hela kvarteret 

på en och samma blankett 

med uppgift om byggnadernas 

ungefärliga ålder och med 

översiktsfoton från olika vinklar. 

Även dessa inventeringar 

kommer i slutrapporten att inledas 

av bebyggelsehistoriska 

översikter. På kommunernas 

begäran har landsantikvarien 

ur inventeringsmaterialet gjort 

en prioritering av särskilt 

skyddsvärda byggnader och 

miljöer, ett bevarandeförslag. 

Förhoppningsvis kommer 

rapporterna, som är under färdigställande 

att kunna tryckas, 

därmed få en vidare spridning 

och bli användbara som information 

också för allmänheten. 

Umeå-inventeringens slutrapport 

trycktes först i en upplaga 4 

på 500 ex. Efterfrågan blev 

dock så stor att en ny upplaga 

trycktes, som också den snart 

slutsåldes. 

FÖRSTÖRD "RYSSGRAV" PÄ 

HOLMÖGADD 

I augusti månad fick landsantikvarien 

i sällskap med två 

polismän rycka ut till Holmögadd 

i Kvarken. Besöket föranleddes 

av att fyrmästare Erland 

Larsson dagen innan anmält 

skadegörelse på fornlämningen 

nr 21 i Holmön socken, 

en s.k. ryssgrav. 

Vid framkomsten kunde det 

konstateras att fornlämningen 

mycket grovt vandalise rats. 

Stenar hade vräkts åt alla håll. 

De vitnade benen efter de grav- 

lagda hade slängts samman i en 

hög. Bortsett från en kapsyl 

till en spritflaska fann polisen 

inte några spår efter förövaren, 

kanske snarare förövarna. 

Skelettdelarna plockades 

samman och sändes till expert 

i Göteborg för antropologisk 

(=human-osteologisk) undersökning. 

Därigenom kan man få en 

rad upplysningar om de gravlagda, 

inte minst rörande sjukdomar 

de lidit av. Undersökningen 

kan väntas bekräfta att det verkligen 

var ryssar som gravlades 

här och i så fall i samband med 

1809 års krig. 

Eftersom delar av graven 

ännu ligger oskadade skall en 

arkeologisk utgrävning företas 

och på så sätt kunskap räddas 

om den annars helt spolierade 

fornlämningen. 

Ingreppet mot fornlämningen 

är av grövsta slag. Fasta fornlämningen 

är skyddade enligt 

lagen den 12 juni 1942 om fornminnen. 

Skelettdelar slängdes samman 

i en hög vid vandalisering av 

"ryssgrav" på Holmögadd. 

Fornlämning nr 21 Holmön sn. 

Foto: Polisen, Umeå. 

BÖLE BOSTÄLLE - NYTT 

BYGGNADSMINNE 

Böle boställe förknippas sedan 

1930-talet med lektor Anders 

Arner som övertog huset i förfallet 

skick, och gav det nytt 

liv. Den vackra träbyggnaden 

med omgivande park och trädgård 

är en glädjekälla för alla 

som går förbi. 

I september 1975 fick Västerbotten 

sitt sjunde byggnadsminne 

- överstelöjtnantsbostället 

Böle vid Umeå. Huvudbyggnaden 

uppfördes 1761 som bostad 

för överstelöjtnanten vid Västerbottens 

regemente. Stommen 

är furutimmer av imponerande 

dimensioner. Den har 

en originell planform med en 

längsgående korridor i ena 

halvan av huset och i den andra 

en stor sal, som togs upp i 

samband med en större ombyggnad 


Ägarna renoverar nu byggnaden 

med målsättningen att 

behålla så mycket som möjligt 

av planlösningen och de till huset 

hörande snickeridetaljerna. 

Utvändigt målas huset med Falu 

rödfärg. 

Gårdens intressanta byggnadshistoria 

har studerats av 

Margareta Granmark, som arbetar 

med en uppsats i konstvetenskap. 

K. E. och A. H.

STUDIECIRKLAR 

Det insamlade materialet från 

Studieförbundet Vuxenskolans 

cirkelarbete "Skelleftebygdens 

dialekter" har genomgåtts och 

utvärderats av Ernst Westerlund 

med ett första manuskript 

"Skelleftebygdens folkmål" som 

följd. 

Karteringen av natur- och 

ortsnamn i skelleftebygden, se 

Västerbotten 3/75, likaledes i 

samband med Vuxenskolan har 

lockat inte mindre än ca 45 cirklar 

med inemot 450 arbetande 

deltagare. 

Projektet "Arbetet och arbetarrörelsen" 

i Skellefteå med 

omnejd i samarbete med ABF 

har engagerat ett 20-tal arbetande 

cirklar. Som nämnts i 

Västerbotten 3/75 avser cirkelarbetet 

att belysa industrins och 

industriarbetarnas villkor under 

1900-talets industriella framväxt. 

Flertalet cirklar har hunnit 

mycket långt i sitt arbete 

och materialet börjar nu strömma 

in för redigering och bearbetning. 

Under första veckan i 

maj kommer delar av materialet 

att presenteras i utställningsform 

på Pan-salen i f. d. Folkets 

hus. 

94 

HÖST- OCH VÄRPROGRAM 

Museets höstprogram blev mycket 

uppskattat. De skilda hantverksaktiviteterna, 

se program 

i Västerbotten 3/75,besöktes 

av ca 400 personer och de tre 

tisdagskvällarnas brasaftnar i 

Kågegården med lyrik, folkmusik, 

folkdans och visor av runt 

150 personer. 

Året avslutades med en 

mindre julmarknad på museiplanen 

framför Nyborg. Från 

några stånd såldes kornkärvar 

som skördats med skära i samarbete 

med Övre Bäcks byamän 

under sommaren, dalbränd 

trätjära, hemstöpta ljus, björkriskvastar, 

träskedar och inte 

minst julgranar. Strutarna 

med brända mandlar fick en 

rykande åtgång och den saltade 

strömmingen uppskattades 

enstämmigt. 

Inne i Kågegården sålde 

några av museets hösthantverkare 

egna hantverksalster som 

tovesockar,tovevantar, växtfärgat 

garn och sameslöjd. 

Handikap-center och hemslöjden 

bidrog till försäljningssidan. 

Kaffet och pepparkakorna 

förtärdes till spelmansmusik 

på nyckelharpor. 

Marknaden blev en fullträff 

och närmare 700 personer tog 

chansen att julhandla i en något 

annorlunda miljö, språka 

över en kopp kaffe och lyssna 

till nyckelharporna. Museet 

höll öppet hus och närmare 

400 marknadsbesökare besökte 

utställningarna. 

Museets satsning under förra 

året på sommaranställda 

amanuenser och ett större utbud 

av tillfälliga arrangemang 

avspeglar sig även i nästan 

fördubblade besökssiffror - 

från ca 8000 till närmare 16000. 

Räknar vi även den yttre verksamheten, 

som kyrkhelg och 

årets by, blir siffran för de personer 

som berörts av museets 

verksamhet, vida högre. 

Uppmuntrade av förra årets 

positiva mottagande rullar museets 

söndagsaktiviteter vidare 

enligt programmet: 

18/1 Tovning, kardning, spinning 

8/2 Rot, näver, träslöjd 

22/2 Kvastbindning 

7/3 Bandvävning, pinnspets, 

makramé 

31/3 Sameslöjd 

4/4 Nätbindning 

De hittills avverkade fyra 

första söndagarna med ett snitt 

om ca 100 besökare tyder på ett 

allt bredare intresse för äldre 

traditionell textil- och träslöjd. 

En fortsättning på braskvällarna 

planeras och som en uppföljning 

till ABF:s utställning 

över arbetarrörelsen i Skellefteå 

har vi tänkt oss en berättarkväll 

i Kågegården under temat 

industriarbetarliv. 

Årets by är Ullbergsträsk, 

ca 3, 5 mil NV om Jörn. Den 

12-13 juni kommer byborna att 

presentera byns historia och 

dagens situation med utblickar

framåt. Hur skall byns framtid 

gestalta sig? Besökarna kommer 

att få uppleva mörtleken 

och njuta av en kolmila. 

Kyrkhelg i Bonnstan äger 

traditionsenligt rum första helgen 

efter midsommar. I år 

således den 3-4 juli. Årets tema 

är träd och trä. Kyrkhelgen 

rymmer som vanligt marknadsförsäljning 

i Bonnstan, marknadsfest 

på Nordanåområdet 

med tillhörande krönikespel. 

KARL-BERTIL STENMARK 

Karl-Bertil Stenmarks snidade 

dokumentation av nordväs- 

terbottniskt arbetsliv röner 

allt större uppmärksamhet. 

Detta märktes inte minst av museets 

sommarutställning som under 

juli månad lockade 2. 700 besökare. 

Den samlade produktionen 

uppgår nu till 40-talet arbeten, 

varav några är uppbyggda 

av flera scener. Senast har 

Karl-Bertil lagt sista handen 

vid en rundloge med tillhörande 

hästvandring. Rundlogen 

rymmer dessutom ett brett persongalleri 

med bl. a. räfsare, 

handkastare och tröskkarlar 

kring det verklighetstrogna 

stifttrö skverket. 

FÄLTARBETEN 

Under sensommaren påbörjades 

undersökningar av en boplats 

vid Mensträsket intill 

Malån i Nor sjö socken. Inom 

utgrävningsområdet framkom 

inga tecken på anläggningar. 

Arean var dock ytterst fyndrik 

med över 40000 avslag och 

närmare 200 fynd. Bland fynden 

dominerar gruppen fragmentariska 

spetsar av varierande 

storlek, vilka tillsammans 

med knackstenar och avslag 

samt eventuella städstenar 

ger lokalen en deciderad 

verkstadskaraktär. Lokalen 

kan ännu ej dateras till närmare 

än yngre stenålder. 

Vid södra Åkulla intill 

Skellefteälven undersökte 

Nordarkeologi och museet 

1971 partiellt en boplats, som 

därefter genom Skellefteälvens 

korttidsreglering varit utsatt 

för en kontinuerlig erosion. Museet 

har under 70-talet fortlöpande 

besiktigat lokalen och under 

sökt erosionsmaterialet. Under 

några sena och kalla oktoberdagar 

fann vi tiden inne för 

en något större räddningsundersökning 

och denna inriktades 

på en ca 10m lång sträcka 

av strandbrinken intill 1971 

års grävningsarea. Längs denna 

sträcka vatten sållades nederoderade 

delar av strandbrinken 

och för att något stabilisera 

stående brink och att bättre 

konkretisera dess information 

höggs denna lodrät ovan 

sållning s sträckan. Därvid framkom 

en kokgrop i profilen. Bland 

fynden kan nämnas en fragmentarisk 

flintspets. Boplatsen tillhör 

tiden yngre stenålder och 

bronsålder. P. H. 

95

96 

sågar och sidor 

Agnäs 77 

Andersfors 46 

Ava 13 

Baggböle 22 

Bastutjärn 80 

Gissträsk 78 

Granberg 54 

Granliden 54 

Granträsk 54 

Gräsmyr 13 

Levar 13 

Lidsjön 75 

Lidsträsk 79 

Lindalmström 

Ljusheden 50 

53 

Skråmträsk 54 

Spöland 77 

Stavaträsk 63 

Stenfors 44 

Storliden 46 

Bastuträsk 80 Gubböle 25 Ljusvattnet 49 Stryckfors 74 

Bergliden 54 Gummark 50 Långnästräsk 63 Sunnansjö 10 

Bergvik 77 Gunnismark 33 Långträsk 79 Svanfors 53 

Bissjön 74 Haddingen 25, 39 Långudden 79 Svansele 78 

Bjurfors 53 Hallen 12 Malåträsk 79 Svanström 53 

Bjursele 80 Halsögrund 66 Medle 52 Sämsktjärn 78 

Bjurträsket 80 Hissjö 25, 39 Mensträsk 79 Sävar 34 

Bjurvattnet 54 Hjoggböle 50 Mjödvattnet 50 Sävenäs 59 

Björnsholmen 58 Hjoggmark 39 Mullsjö 13 Tallträsk 46 

Blåbergsliden 50 Holmfors 62 Myckle 52 Tavelsjö 32 

Bodbyn 50 Holmsund 27 Mångbyn 74 Tjälamark 25 

Boviken 74 Holmträsk 79 Norrbyn 35 Torrböle 12 

Brattfors 12, 49 Hornsträsk 54 Norrbyskär 35 Tvärfors 71 

Broberg 26 Hummelholm 12 Norrfors 21, 44 Tväråmark 33 

Brutträsk 54 Hyngelsböle 8 Norrlångträsk 65 Tåme 74 

Brännfors 70 Håkmark 2 5, 35 Norsjö 78 Tåmeträsk 74 

Brännland 26 Håknäs 11 Nyby 77 Täfteå 33 

Brännvattnet 49 Hörnefors 20 Nyfors 52 Ullbergsträsk 76 

Bureå 47 Hörnsjö 13 Nyhamn 58 Ultervattnet 44 

Bursiljum 50 Hössjö 25 Obbola 27 Umeå 31 

Bygdeträsk 45 Johannisfors 74 Olofsfors 10 Varuträsk 54 

Bygdsiljum 45 Kalvträsk 46 Pengsjö 77 Vebomark 75 

Byske 65 Kankberg 53 Pärlström 55 Vikfors 49 

Båtvik 69 Karsträsk 54 Raggsjö 79 Villvattnet 46 

Bäck 75 Kassjö 25, 35 Ragvaldsträsk 50 Vindeln 78 

Bäckfors 7 5 Kaxliden 65 Ratu 40 Vännäs 77 

Böle 32 Klabböle 25 Ratubäcken 40 Västfors 63 

Bösta, Högskuru 25 Klemensnäs 55 Renbergsvattnet 47 Västra Sjuismark 43 

Dalkarlså 43 Klintfors 53 Renholmen 7 1 Ytterstfors 63 

Djupsjö, Fällfors 10 Klöverfors 65 Rickleå 41 Ytter vik 49 

Djäkneböle 25 Kroksjö 25, 39 Risberg 79 Åbyn 49 

Ersmark 25 Kringförs 53 Risliden 79 Åkullsjön 43 

Ersmark "Fällforsån" 32 Kullholm 40 Risåträsk 46 Anäset 44 

Finnfors 53 Kusmark 62 Robertsfors 41 Ängersjö 35 

Flurkmark 25 Kvammarn 79 Rosinedal 78 Öre 11 

Forsliden 46 Kvarnbyn 45 Rundvik 8 Örsbäck 12 

Forsnäs 50 Kågeträsk 62 Räftfors 62 Örviken 56 

Forstjärn 13 Kålaboda 44 Rödningsheden 7 5 Östanbäck 7 5 

Furögrund 66 Källheden 7b Röda 78 Östra Sjuismark 43 

Fällfors 65 Ledusjö, Ledufors 9 Sandvik 26 Övre Åkulla 43 

Gagsmark 7 1 

Gammelbyn 50 

Ledusågen 10 

Lejonström 51 

Selet 74 

Skellefteå 51 •

sommarkurser 

för barn 

och 

vuxna 

innehåll • 

# Hemslöjden och museet hälsar gamla och unga välkomna till följande kursprogram i sommar: 

28 juni - 2 juli Flätat näver 40 timmar 

5 juli - 9 juli Tampat och sytt näver 40 timmar 

5 juli - 9 juli Spinning av ull och lin samt tovning 40 timmar 

12 juli - 16 juli Växtfärgning 40 timmar 

12 jul - 16 juli Rotslöjd 40 timmar 

Kursavgiften är 100:- för vuxna, 50:- för barn t.o.m. 15 år. Till detta kommer kostnader för 

material och resor vid insamling av material. 

Anmälningsavgiften 50:- insättes på Stiftelsen Västerbottens museums postgiro 69 45 89 - 3. 

Resterande 50:- betalas vid kursens början. Sista anmälningsdag 10 juni. 

# Har du lust att baka tunnbröd, göra ost och kärna smör som i gamla tider ? På Gammlia ordnar vi 

en kurs 28 juni - 2 juli för de barn över 10 år som vill pröva på. 

Så här ser programmet ut: 

På måndag gör vi en tunnbrödsdeg, bakar tunnbröd och mjukkakor, på tisdag bakar vi sötnelimpa i 

bagarstugeugnen och prövar lite annat. På onsdag far vi och ser på hur ett modernt bageri fungerar, 

på torsdag kärnar vi smör och på fredag ystar vi ost och kokar messmör. 

Kostnad 30:- 

Arbetet pågår kl 9 - il och 12 - 14 om dagarna. 

# Kursanmälan kan göras till Västerbottens museum, 902 44 Umeå. Närmare upplysningar 

lämnas av Kerstin Arcadius eller Katarina Ågren, museet tel. 090/ 11 86 35. 

UR SÄGNINGSTEKNIKENS HISTORIA 1 

Karl-Ivar Åsander 

VÄSTERBOTTNISK SÄGVERKSHISTORIA 7 

NORDMALING 8 

(Lögde älv, Leduån, Öre älv, Hörneån) 

SÅGVERKSMINNEN 14 

UMEÅ 20 

(Hörneån, Umeälven, Tavleån, Täfteån, 

Sävarån) 

ROBERTSFORS 40 

(Ratubäcken, Rickleån, Dalkarlsån, 

Flarkbäcken) 

SKELLEFTEÅ 45 

(Rickleån, Bureälven, Skellefteälven, 

Kågeälven, Byskeälven, Åbyälven, Tå- 

meälven) 

VÄNNÄS 77 

VINDELN 78 

NORSJÖ 78 

VILHELMINA 81 

ÅSELE 81 

EN SÄG LÄGGS NED Foto: G. Böhlin 82 

DET HÖRBARA LJUSET Bo Lundmark 86 

FRÄN KULTURMINNESVÅRDEN 90 

Karin Eriksson, Anders Huggert 

FRÅN SKELLEFTEÅ MUSEUM 94 

Per Hallinder 

SÅGVERKSREGISTER 96

aksidan« 

Västerbotten • 

Utges av Västerbottens läns hembygdsför ening Redigeras av tjänstemännen vid Västerbottens 

Utkommer med 4 häften 1976.1jösnummer 10:- museum och Skellefteå museum. 

Prenumeration: fyra häften 30:- Huvudred, och ansv. utg. : Per-Uno Ågren 

häften i en bok 35:- Grafisk form: Göran Carlsson 

häften + bok 45:- Redaktionens adress:Västerb. mus. 902 44 Umeå 

Häftesrekvisitioner och pren. :Pg 6 26 22 - 6 Offsettryck: UTAB, Umeå 1976. ISSN 0346-4938. 

bi) 

a 

•H 

ä 

g 

IS 

CA 

lo 

! 

.8 

CA 

CA 

fl 

0 

1 

f 0 

K 

§ 

CA 

& 

1

200 vattensågar och ångsågar, ramsågar och cir - Västerbottens ...

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?