22. Nya Himalayaturer - fritenkaren.se

Tre brev hade han skrivit till mig sedan jag senast tillskrivit honom, men han hade
inte avsänt dem, då jag meddelat min förestående ankomst till Rishikesh. Vi hade en
mycket angenäm afton tillsammans med hela familjen och hela vänkretsen, och där
finns alltså en hel koloni av människor i Rishikesh som läser den engelskspråkiga
upplagan av "The Free Thinker" med stort intresse.
Hans äldre bror körde mig hem på sin scooter, och då fick Harish följa med och titta
på mitt rum med dess ringa inventarier. Harish har skött vår kontakt högst korrekt och
exemplariskt och tar den mycket seriöst. Det egendomliga med honom är att han har ett
egyptiskt utseende med lång haka och långt bakhuvud, vilket ingen annan i hans familj
har. Det första intryck jag fick av honom, när han spontant tilltalade mig på gatan i
Rishikesh i februari, var, att det här var en ung och begåvad prins. Hans far medgav att
han är mycket intelligent.
Här har vi alltså en av mina indiska rötter: en direktkontakt i Rishikesh med både
det ur-indiska och Indiens framtid. En intressantare förpliktelse kan man knappast ha.
del 4 : Joshimath och Badrinath
Bussen gick klockan 4 på morgonen i nattmörkret från Rishikesh till Joshimath.
Resan tog tio timmar inklusive en tepaus i Rudraprayag och en lunchpaus i Piplikot.
Tio timmar för en sådan resa (25 mil) längs enfiliga slingerbults- och serpentinvägar är
otroligt snabbt. Jag hade turen att få en skicklig chaufför, som satsade allt på den första
etappen, innan solen gick upp, och tog det lugnast den sista och svåraste.
Jag återfann mitt gamla hotell i Joshimath vid världens ände vid foten av Indiens
högsta Himalayatoppar, en indisk gudsförgäten Klondykehåla; men den trevlige unge
man, som tog så väl hand om mig här senast, fanns inte kvar. Rumspriset var 75 rupier
inklusive toalett och (kallvattens-)dusch, men jag fick inleda min rumsvistelse med att
städa upp efter föregångaren, en viss Julio Orán från Argentina, som bl.a. missuppfattat
den indiska toaletten och satt sig på huk med skorna på på toalettsitsen i stället för på
emaljkransen. Jag fick även skura alla hans efterlämnade hinkar.
När mörkret faller på i Joshimath sätter alla samtidigt på strömmen, och då går
alltid alla säkringar över hela staden. Detta är typiskt för alla samhällen med elektricitet
i Himalaya. Klockan tio på kvällen, när de flesta gått och lagt sig, kommer strömmen
tillbaka överallt, när ingen har användning för den.
Eftersom jag kom så tidigt fram till Joshimath redan klockan 14 kunde jag genast
satsa på linbanan upp till Auli, Indiens längsta linbana på 8 km. Emellertid infann sig
en mängd problem. Linbanan gick inte om det inte fanns ett minimum av egentligen 15
men minst 11 passagerare, och jag var ensam. Ingen annan hade intresse av linbanan.
Moloken gick jag därifrån och mötte då på väg upp ett sällskap av indiska turister från
Goa, gamla och unga, som råkade vara just 11 till antalet. Så långt hade jag tur, och vi
kunde köpa biljetter. Goaturisterna skulle emellertid stanna i Auli, och linbanan kunde
inte ta mig ensam ner. Följaktligen köpte jag en full biljett för att åka upp, som gällde
upp och ner men för mig bara upp, och en stollift ner, (Auli är Indiens enda ort för
skidsport,) för sammanlagt 200 rupier. 150 var för kabinen upp och 50 för stolliften ner.
När jag kom upp till toppen (2740 m.ö.h.) fanns det ingen stollift ner - den gick inte.
Linbanemästarna hade lurat mig, och jag fick vandra ner 20 kilometer. Emellertid fanns
det diverse genvägar som gjorde promenaden värd besväret, men oturen slog till igen:
på ett sådant enastående ställe med svindlande utsikt över alla Indiens högsta
Himalayatoppar tog min kamerafilm hastigt slut, och de finaste bilderna blev aldrig
tagna. På vägen mötte jag bland annat en koloni langurer, de gråvita aporna med svarta
ansikten, men min film var då hopplöst slut.
Nästa dag hade jag vikt för en utflykt till Badrinath, tillsammans med Kedarnath
och Gangotri ett av hinduismens främsta pilgrimsmål till Ganges olika källor. Badrinath
6