Krigshjärta 3

Krigshjärta 3
Presentationsutskick
v.1.2

Förord
Detta utskick är det första av mängd dokument som kommer att presenteras för att informera våra
deltagare om den fiktion vi byggt upp kring Krigshjärta kampanjen. Arrangemanget
”Krigshjärta 3 – Gryningsrike” är som namnet antyder det tredje arrangemanget och fungerar som
en fristående uppföljare till de tidigare arrangemangen. Vi arrangörer har med detta projekt även
valt att ytterligare utveckla och revidera vissa delar av fiktionen och således kommer element som
varit aktuella under de tidigare arrangemangen inte alltid att finnas kvar eller vara utformade
annorlunda. Detta gör det synnerligen viktigt för alla deltagare, även de som deltagit tidigare att
läsa all dokumentation som publiceras.
Syftet med detta dokument är att ge en första bild av spelvärlden och de för arrangemanget
betydelsefulla fraktionerna. Dessa fraktioner, spelvärlden och arrangemanget ”Gryningsrike” kommer
att kompletteras med ytterligare fördjupande dokument. De preliminära datumen för publicering
av de övriga dokumenten är följande:
15:e februari: Spelvärlden - Minea
30:e februari: Gryningsrike – Information om kampanjen
31:e mars: Cordovien. Gillet
30:e april: Skaegi. Svarta solens brödraskap. Danna´Gil

Spelvärlden
Världen som ”Krigshjärta” utspelas i heter formellt ”Minea” men kallas allt som oftast för ”Den
gamla världen” eller ”Den kända världen”.
Minea utgörs av en enorm kontinent som kantas av två hav kallade ”det östra och det västra
havet”. Kontinenten hyser en mängd olika klimat och geografiska områden och de få som upplevt
värden i all sin prakt kan tala om vidsträckta ökenlandskap, snötäckta bergsmassiv, fuktiga djungler,
djupa barrskogar och grönskande slätter. Många är de människofolk som gjort Minea till sitt
hem. Lång är deras historia, stora är deras gärningar, kanske större är deras illgärningar.
Minea är indelat i fem världsdelar vars gränser i huvudsak är kulturellt avgränsade snarare än
fysiskt. Dessa fem världsdelar kallas, ”Skaegi”, ”Dönderland”, ”Voldia”, ”Gelldern” och ”Akarid”.
Dessa fem världsdelar innehåller i sin tur ett antal länder som precis som världsdelarna avgränsas
kulturellt snarare än politiskt. Viktigt att nämna är alltså att vi talar om länder och inte enade nationer.
Inom länderna existerar ofta flertalet politiska grupper och maktfaktorer som i sin tur bildat
självständiga eller förenade stater och motsvarande. Eftersom dessa är så många och så föränderliga
är det i princip omöjligt att hålla en karta uppdaterad med dessa gränsdragningar.
Det existerar alltså länder i Minea men väldigt sällan större enade nationer och inte ens en etnisk
majoritet garanterar ett enat rike. Givetvis finns det ett antal undantag till detta och där står t.ex.
Cordovien som ett anmärkningsvärt undantag. Denna avsaknad av enighet beror till stor del på
Imperiet som lämnade efter sig en kaotisk och splittrad värld. Det vanigaste begreppet när det
kommer till styrelseskick i Minea är ”stadsstater” eller ”stadsrepubliker” i form av furstendömen
bundna till givna maktfaktorer så som städer och borgar. I de mer primitiva eller glesbefolkade
länderna så utgörs maktgrupperingarna av sammanslagningar av det mer sociala slaget i form av
klaner eller stammar. Olika federationer av självständiga enheter är inte ovanliga men deras styrka
och enighet varierar. Sammanfattningsvis är Minea en splittrad men öppen värld som tillåter en
mängd olika spelscenarion eftersom väldigt få element är givna, samtidigt som trovärdigheten och
logiken bevaras.
Fraktioner
I spelvärlden existerar fem fraktioner som kommer att vara aktuella för arrangemanget
”Krigshjarta 3 – Gryningsrike”. Det är endast dessa grupperingar som är spelbara och när det
kommer till skapandet av roll så är den rollen per definition bunden till en given fraktion. Detta skall
dock inte uppfattas som en begränsning av deltagarnas kreativitet eftersom fraktionerna i sig är utformade
för att dels tilltala en så stor skara spelare som möjligt och dessutom finns det öppningar
för många rollkoncept inom fraktionernas ramar. Det finns dessutom visst utrymme för nya koncept
om dessa faller väl ut med den övriga visionen. Fraktionerna har egentligen inte givna relationer
till varandra i den rena fiktionen men till arrangemanget kommer det att finnas en färdig konstalation
med hänsyn till balansen mellan de stridande parterna. De texter som här följer beskriver ytligt
varje fraktion och informationen som ges skall främst fungera som en ”säljande” text som förhoppningsvis
skall inspirera och väcka intresse. Informationen kring fraktionerna kommer med tiden att
uppdateras och sammanställas i egna dokument.

Gillet
Den Storjakowiska handelskonfederationen,
mer känd som ”Gillet” är en världsomspännande
militär och ekonomisk organisation
som är direkt sprungen ur det gamla
imperiet. Faktum är att imperiets fall var en
direkt orsak till Gillets bildande.
Från att från början varit skapat för att uppehålla
ordningen och säkra handeln under
de kaotiska åren efter imperiets upplösning
så har Gillet växt och utvecklats till en stormakt
utan nationella eller kulturella gränser.
Organisationen fungerar som ett företag som
erbjuder sina medlemmar en byråkratisk
trygghet i form av en stabil organisation och
ett mer direkt skydd genom legioner av legosoldater
och en enorm krigsflotta som kan
skydda handelsintressen världen över. Allt
detta har givetvis ett högt pris men det är ett
pris som många är villiga att betala eftersom
Gillet utgör en stark förtöjning i världspolitikens
stormiga hav. Vart man än i världen
befinner sig så kan man se Gillets fana vaja
över alltifrån de enklaste av manufakturer till
hela hamnkomplex och för många människor
så utgör Gillet det gamla imperiets sanna
arvinge.
Gillet har främst rent ekonomiska och expansiva
intressen eftersom organisationen i
grund och botten är en sammanslagning av
olika handelshus och privata investerare.
Alla som arbetar för Gillet gör det för profiten
och oavsett om du är skrivare eller legoknekt
så har du valt att arbete under gillet för de
rena pengarna och det är också pengarna
eller investeringsmöjligheten som driver Gillet
till alla dess handlingar.
Folk och kulturer över hela världen står slutna
till handelkonfederationen och det görs ingen
skillnad så länge handel och ekonomisk
expansion står som gemensamt intresse.
Förutom handel så driver Gillet även egen
produktion och forskning och desto större
organisationen blir desto fler intressen
ansluter sig till den. För att uppehålla sina
intressen så driver Gillet en omfattande
krigsmaskin i form av en flotta och en armé
bestående av legosoldater vars merpart utgörs
av frikompanier från Storjakowern och
de andra Döniska länderna.
Dessa soldater är professionella krigare som
ser sitt yrkesval som en ren karriärmöjlighet
och slagfältet som en arbetsplats. De är
utrustade med de modernaste och dödligaste
krigsmateriell som den gamla världen
kan frambringa och leds av en högutbildad
officerskår vars hunger efter ära och berömmelse
endast kan mäta sig med deras hunger
efter rikedomar.
I fråga om soldater så satsar Gillet alltid på
kvalitet framför kvantitet och det är en investering
som ofta betalar sig.
Förutom de kontrakterade trupperna så
stärks Gillets krigsmaskin av soldater från
de enskilda handelshusen och tillfälliga hyrsvärd.
Det är dessutom inte ovanligt för ingenjörer
och forskare från de av Gillet sponsrade
vetenskapsakademierna att slå följe med
krigstågen för att se världen och bistå med
det allra senaste inom experimentell vapenteknik
med motivationen att inget laboratorium
kan mäta sig med de resultat man kan
uppnå på ett slagfält.

Att spela i Gillet
Att spela inom Gillet innebär att din roll av
eget val slutit sig till organisationen som ett
karriärsval och du är ofta mycket medveten
om vad en anställning innebär oavsett vilken
typ av yrkeskategori du väljer att tillhöra.
De roller som finns att tillgå inom Gillet är
antingen militära eller civila och dessa är alla
anställda och avlönade för sina tjänster och
sin kompetens.
Gillet är öppet för alla folk och kulturer men
den absoluta majoriteten av de anställda
tillhör de Döniska folken och Gillet är därför
också mycket präglat av den kulturen.
De militära rollerna består främst av döniska
legoknektar som ofta har mer eller mindre
livstidskontrakt med Gillet men eftersom det
ofta rör sig om fördelaktiga avtal så är det få
som lämnar organisationens led frivilligt.
Knektarna kan delas in i tre kategorier där
”fotknektarna” utgör majoriteten och stommen
i krigsmakten. Dessa luttrade kämpar
har alla valts ut individuellt av sin arbetsgivare
för sin duglighet och sina erfarenheter
och de har stor kunskap inom flertalet vapenslag
och strategier. Många av dem har
dessutom sett den kända världens alla hörn
under långa fälttåg och stridit mot otaliga av
Gillets fiender. Fotknektarna kan tilldelas en
rad varierande uppgifter efter erfarenheter
och de handplockas av officerare med egna
specialistkunskaper för att utföra specifika
uppgifter som t.ex. artillerister eller sappörer.
Vissa knektar har även akademisk bakgrund
och kan då assistera som fältskärar och underlätta
arbetet för de civila fältkirurgerna.
Fotknektarna är som sagt tränade inom flera
vapenslag och kan agera lika effektivt så väl
defensivt som offensivt.
De flesta föredrar att strida med antingen
sköld och svärd eller stångvapen,
understödda av skyttar beväpnade med pilbågar,
armborst och handkanoner.
Fotknektar är inte uniformerade men de följer
ett gemensamt mode och det är inte sällan
som de bär gemensamma färger efter kompani
eller garnison.
Alla knektar som tillhör eller har tillhört en
stadsgarnison bär den stadens specifika
färger trots att de må befinnas sig långt
hemifrån.
Fotknekt

Gillet förfogar över de mest destruktiva
vapenslag som människan skapat och trots
att dessa ofta är mycket dyrbara skapelser
så ser organisationen det som en nödvändig
investering för att säkra sin maktposition.
Krutet är en gammal uppfinning men det
har inte använts effektivt inom krigskonsten
förrän Gillet såg dess sanna potential och
framställningen av lätthanterliga och dödliga
svartkrutspjäser har länge varit en prioritet
för Gillets vapensmeder. En helt ny kategori
har tränats till att med dessa vapen skapa
så mycket förstörelse och chockverkan som
möjligt.
Stormknekt
Denna typ av soldater kallas kort för
”Stormknektar” och är en specialistgren
inriktad på att knäcka fiendens försvar så väl
som deras moral.
På nära avstånd är handhållna krutvapen
högeffektiva mot tungt rustade fiender och
stormknektarnas uppgift är att söka upp
dessa mål och förgöra dem. Ett uppdrag som
innefattar enorma risker eftersom stormknektarna
är lätt rustade för att ta sig fram snabbast
möjligt och som således kan fällas med
lätthet om de inte agerar taktiskt.
En metod att kompensera för detta är att
täcka sin framfart med slöjor av rök och annan
pyroteknik för att förvirra och chocka
fienden.
Stormknektarna maskerar sig dessutom ofta
för att själva slippa röken och detta ger dem
ett skräckinjagande utseende som förstärker
deras rykte som dödsbringare.
Framgångsrika och erfarna veteraner slår
sig ibland samman i elitkompanier som oftast
agerar mycket offensivt och sätts in för
att slå direkt mot fiendens flanker. Dessa
knektar har en betydligt större ersättning än
sina mer oerfarna kamrater och de har därför
kommit att kallas för ”dubbelsoldare” av denna
anledning. De utgör ett slags rotary inom
de egna leden och kan genom sin personliga
ekonomi stoltsera med dyra och välgjorda
rustningar samt imponerande tvåhandssvärd
som i rätt händer kan klyva den mest bepansrade
av motståndare.
Gillets expeditioner oavsett motiv, kräver
noggrant utarbetad logistik och understöd
från civil personal. Även rent militära operationer
återföljs av administrativ, akademisk
och logistisk personal och således finns det
möjligheter för flertalet roller inom just dessa
områden.

De som kanske mest interagerar med de
stridande rollerna är civila läkare som arbetar
som fältkirurger och som vars kunskaper
är ovärderliga när det kommer till att hålla
armén på fötter. Stabsgrupperna omger sig
med civil administrativ och akademisk personal
som jurister, bokhållare och ekonomer.
Eftersom Gillet ofta sluter sig samman med
andra folk och kulturer är stabsorganisationen
flexibel och anpassad för att anta
allierade officerare och rådgivare för
ett samstyre under specifika uppdrag.
För att detta skall vara möjligt så förfogar
Gillet över skickliga diplomater och
förhandlare som granskar varje beslut
för att blidka så väl Gillets
som de allierades intressen.
Dubbelsoldare

Cordovien
Cordovien som rike och cordoverna som folk
är mer eller mindre unika i världen genom att
de representerar en enad nation under ett
stabilt styre. Cordoverna är ett mycket stolt
folk vars korta men turbulenta historia stärkt
och enat dem för att med gemensamma
krafter strider och arbetar för sin sak oavsett
vad det än må vara.
Cordovien är ursprungligen en kejserlig
koloni främst befolkad av människor ifrån
världsdelarna ”Gelldern” och ”Skaegi”. Dessa
folk skeppades över till de nyupptäckta
öarna, inte sällan ofrivilligt, för att befolka
dem i Imperiets namn. De som främst förflyttades
vad folkgrupper som Imperiet såg
som obekväma och svårhanterliga och ursprungligen
fungerade det nya landet som
en straffkoloni. Imperiet föll dock och den
kejserliga administrationen släppte öriket och
lämnade dess nya innevånare till sitt öde.
Människorna i den nya världen såg snart att
landet var vackert och rikt och bringade generösa
skördar och gynnsamma förhållanden.
I jämförelse med det kaos som rådde i Minea
var det nya riket ett orört paradis av naturliga
rikedomar och människorna tog emot dessa
gåvor med vördnad och svor att aldrig låta
landet förfalla så som de låtit sin gamla värld
göra.
Imperiet hade inte namngivit öriket så de
människor med Gelldiskt ursprung beslutade
sig för att kalla landet ”Cordovien” och sig
själva för ”cordover” efter en gammal Gelldisk
fruktbarhetsgudinna känd som ”Cordova”.
Åren gick och cordoverna frodades i sitt rike.
Fast beslutna om att omvärlden endast var
av ondo så grundades en mycket protektionistisk
politik och ytterst få cordover lämnade
landet och inga försök att återta kontakten
omvärlden gjordes. Istället började en kultur
växa fram och den cordoviska identiteten
började ta form i så väl kropp som själ.
Livsstilen blev en form av andlighet och
andligheten blev en ideologi. Cordovien som
land började dyrkas och alla andra eventuella
religioner och seder fasades ut till
förmån för den nationalistiska andan. Samtidigt
fanns det en fruktan om att man med
tiden skulle korrumpera även denna värld så
åtgärder mot detta vidtogs tidigt. Cordoviens
styrande råd kallat ”Cordovernas Sal”, eller
”Salen”, beslutade tidigt för att undergräva
alla möjligheter till att exploatera landet för
egen vinning. Alla cordover skulle vara lika
inför landet, det skulle inte göras någon skillnad
på man och kvinna och begrepp som rik
och fattig skulle inte existera. Folket skulle
gemensamt arbeta för sin sak och så länge
man gjorde sin plikt mot folket och därmed
sig själv så skulle ingen behöva gå hungrig
och alla skulle vara trygga.
Salit

Cordoverna har levt gott under dessa förhållanden
under hundratals år och riket har växt
sig starkt men med tiden har också landets
mörka baksida börjat visa sitt sanna ansikte.
Det cordoviska styret är mycket intolerant
mot allt som strider mot den givna ideologin
och oliktänkare gör bäst i att hålla tyst om
det. Priset för det goda liv som Cordovien
upplåter för sitt folk har ett pris i form av lojalitet
intill döden.
Detta sattes på prov när Gillet och dess allierade
återupptäckte Cordovien nästan trehundra
år sedan nationen grundandes. En
diplomatisk kontakt med den gamla världen
avfärdades och ytterligare komplikationer
med omvärlden ledde till ett krig med Gillet
som frontaktör. Cordovien gick vinnande ur
konflikten genom sin enighet och offervilja
med landet var för evigt ärrat och det omsorgsfullt
grundade systemet revs upp av
interna konflikter i krigets efterdyningar. En
revolution blossade upp och slogs ned och
ur askan av den händelsen reste sig ett allt
mer totalitärt styre som förvisso bringar sitt
folk den ordning och den trygghet de törstar
efter men samtidigt har världen fått upp
ögonen för riket och Cordovien tog beslutet
om att häva sin självvalda isolering och öppna
sig för omvärlden och där presentera sig
som en maktfaktor att både vörda och frukta.
Att spela Cordov
Att spela cordov innebär att spela en kugge i
ett maskineri men det är också en mycket
medveten roll man iklär sig med stor stolthet.
Cordoverna lever i ett kollekivt samhälle och
de är medvetna om att deras styrka ligger i
deras enighet. Cordover växter nästan alltid
upp i stora familjer där man tidigt finner sin
plats och där man också omges med mycket
kärlek och ömhet för trots att cordoverna
förväntas att dö för sitt rike så är det en stor
synd att på något sätt skada en cordovisk
broder eller syster. Livet vördas fortfarande
över allt annat och det rika landet
förkroppsligar detta i all sin prakt.
Cordoverna är ett pastoralt släkte som
lever nära naturen och de ser sina städer
som ett nödvändigt ont.
Endast en mycket liten del av befolkningen
arbetar utanför bruksamhället och det är ett
folk bestående av främst bönder.
Det existerar inte några riktiga ”klasser” i det
cordoviska samhället men det finns ändå ett
undantag i form av de cordover som arbetar
inom militära, politiska eller administrativa
yrkesgrupper. De som arbetar administrativt
eller militärt utgör således typ av elit i
samhället även om detta är outtalat.
Ulvgardist

För målmedvetna cordover är det också de
enda karriärmöjligheter som finns tillgänglig.
Värt att nämna är steget mellan politiker
och militär inte är särskilt långt i Cordovien
och i vissa fall är de två elementen helt
integrerade. Ett exempel på detta är de
politiska militärpoliserna kallade ”Saliter”
som ser till att den cordoviska ideologin även
efterlevs i fält. Den cordoviska krigsmakten,
kallad ”folkarmén”, består dels av ett hemförsvar
som utgörs av värnpliktiga ”folksoldater”
som tränas för eventuella angrepp mot
rikets inre och en stående professionell armé
som kan skickas utanför rikets gränser.
Den Cordoviska yrkesarmén omfattas av tre
så kallade ”garden” bestående av soldater
som i samband med värnplikten rekryterats
efter sina egenskaper och lämplighet. De tre
gardena är utformade för olika uppgifter på
slagfältet och i enighet med den cordoviska
filosofin så är det just samverkan av de tre
gardena som bringar dem framgång.
Falkgardister
Det största gardet i armén kallas för
”Falkgardet”. Falkgardisterna utgör cordoviens
medeltunga infanteri och de tränas i en
mängd olika taktiker och vapenslag för att
kunna vara så flexibla som möjligt på slagfältet.
Deras främsta styrka ligger dock i deras
ofta stora antal och mångsidighet.
Falksoldaterna kan vara effektiva på bred
front eller i små taktiska enheter med
varierande vapenslag som understödjer
varandra. Många falkgardister är även
tränade i att uppföra försvarsverk.

Där falkgardisterna är beroende av sitt antal
och sitt samarbete så förefaller ”Ulvgardet”
som tämligen icke cordoviska i sitt bejakande
av individualitet och kanske är Ulvgardet ett
medel för att hantera dessa individer och
samtidigt sätta dem i tjänstgöring. Ulvagardisterna
är den cordoviska arméns spejare
och de är specialiserade på operationer bakom
fiendens linjer. De är lätt rustade och
tränade i framförallt inte synas men när det
ofrånkomliga inträffar och striden tar vid så
är ulvarna skickliga kämpar som slåss lika
effektivt enade, så väl som individer. De är
experter på att nyttja terrängen till sin fördel
och de kan överleva länge i skog och mark
genom sin överlevnadsträning och kan göra
livet surt för fienden genom återkommande
överfall och sabotage.
När striden når det plan då råstyrka krävs
för att vinna dagen så tar Cordoviens stolta
lejongardister vid och när de låter sitt stridsvrål
eka över slagfältet så tar även de mest
härdade av fiender till flykten.
Lejongardisterna har inspirerats av det sällsynta
och vördade vita cordoviska
bergslejonet, vars storlek och skönhet varit
en symbol för rikets stolthet och styrka så
länge man kan minnas. Lejongardisterna
strider med kraftfulla tvåhandsvapen och
iklär sig tunga rustningar som kan stå emot
så väl hugg och slag som projektiler. Lejongardisterna
sätts in som chocktrupper för att
ta sig igenom fiendens försvar eller för att
skydda de egna flankerna. Endast de kraftfullaste
av vapen är kapabla att fälla ett lejon
och det är en
uppgift som kräver mycket mod och list av
sin jägare.
Utanför den militära organisationen finns
det ytterligare ett par institutioner i form av
”Jungfruordern” och ”Ormgardet”. Dessa två
grupper är varandras motsatser men deras
gärningar är ändå av största vikt för
Cordovien. Jungfruordern är en andlig organisation
som grundats för att vårda det folket
både kroppsligt och själsligt i så väl krig som
fred. Jungfruorderns bröder och systrar följer
med soldaterna i fält och arbetar där som
fältsjukvårdare och organiserar religiösa aktiviteter
samt sköter administrativa uppgifter.
Ormgardet å andra sidan, är ett förkroppsligande
av Cordoviens mörka sidor. Det är en
organisation vars främsta uppgift är att driva
ut allt som kan tänkas skada den Cordoviska
stadsmakten med alla tänkbara medel.
Ormgardisterna utgör rikets hemliga polis
och ingen går säker från dem. I krigstid används
de som spioner, lönnmördare och
förhörsledare och de är lika fruktade av fienden
som inom de egna leden.
Lejongardist

Skaegi
Skaegi är namnet på de nordligaste delarna
av Minea och även det gemensamma namnet
för de folk som lever där.
Skaegierna består i grund och botten av tre
folkgrupper som delat världsdelen mellan
sig och som vistas sida vid sida i fred och
i krig. Gemensamt för alla skaegier är att
de är anpassade och härdade av det hårda
klimat som råder i nordländerna under stora
delar av året. Med detta så utgör skaegierna
några av de mest okuvliga folk som existerar
i världen. Under Imperiets tid så stod
de enade och lyckades slå ner de kejserliga
truppernas alla försök att ockupera deras
land. Detta betalade sig och de skaegiska
folken vann stor respekt och blev med tiden
bundsförvanter med kejsarmakten. När Imperiet
föll och Gillet bildades så stod många
skaegierna till tjänst och en stor del av Gillets
medlemmar består idag av skaegiska handelshus.
I övrigt så har skaegiernas relation med
omvärlden har alltid präglats av två saker.
Handel eller erövring. Skaegierna har alltid
varit orädda inför att ge sig ut och söka lyckan
i världen och hela klaner har lämnat sitt
fädernesland och gett sig ut på haven för att
plundra men även för att handla och även
kolonisera. Det finns skaegiska kolonier
överallt i världen och trots att det kan ha gått
många generationer sedan de först slog sig
ner så har de nästan alltid behållit de skaegiska
idealen och bevarat sin kultur.
Sin fysiska styrka och respektingivande yttre
till trots så är skaegierna egentligen inte särskilt
våldsamma som folk och de föredrar att
lösa sina konflikter med förhandling i första
hand och i synnerhet sitt eget folk emellan.
Detta eftersom en skaegier inte sviker sitt
ord och detta system baserat på tillit och
heder fungerar därför så länge det sker
mellan skaegierna själva.
Många av folken utanför Skaegi har förvisso
lärt sig detta den hårda vägen eftersom en
skaegier som erfarit ett edsbrott inte
skyr några medel för att nå upprättelse.
Skaegierna delas generellt in i tre folk vars
kulturer är beroende på var och hur de lever
och de folken kallas ”Kustskaegi”,
”Låglandsskeagi” och ”Höglandsskaegi”.
Mellan dessa folk existerar vissa kulturella
skillnader men de delar samtidigt många
gemensamma lagar och ideal.
Förutom människor så lever det ett annat
folk i Skaegi. En märklig ras kallad Vaettir
som lika länge som människan haft de
Skaegiska länderna som hem.
En vaettir är en humanoid varelse i ungefär
samma storlek som en människa men ofta
betydligt spensligare byggt och med en
hållning som får dem att verka mindre.
Till utseendet är vaettir osköna gestalter i
människornas ögon. Deras skinn är kolsvart
eller mörkt grå och påminner om läder snarare
än hud. Deras ögonfärg varierar stort och
där vissa vaettir har ögon som människor
så saknar vissa helt pupiller eller har ögon
som djur. Deras ansiktsdrag är spetsiga
och de har ofta långa näsor, hakor och öron
samt vassa och väl markerade hörntänder
som ibland kan likna betar på en galt. Vaettir
är sitt utseende till trots tämligen välvilliga
varelser som mer än gärna underkastar sig
människan för att vinna deras beskydd och
således har vaettir alltid varit skaegiernas
tjänare.

Att spela Skaegier
Att välja en skaegisk roll kan vara ger dig
många val eftersom de inte är ett och samma
folk eller ens samma ras.
Skaegierna utgör också en paradox i
spelvärlden eftersom de dels är bland de
framgångrikaste och expansiva folk samtidigt
som de håller extremt hårt på sina traditioner
och mer eller mindre låter sin omvärld springa
ikapp dem. Skaegierna vet att så länge
inget måste göras åt saken så kommer de
att fortsätta leva som de gjort och endast låta
sig påverkas till den gräns de själva sätter.
Det för utomstående mest påtagliga drag
hos en skaegier är den rådighet och ärlighet
som vilar över den sociala kulturen. Samhället
bygger på tillit och eder som noggrant
efterlevs då straffen för brott mot dessa är
hårda i så väl detta liv som efterlivet och det
är få som vågar riskera detta och många
väljer gladeligen att gå i döden än att dra
vanära över sig själv och de sina. Detta gör
skaegierna till envisa förhandlare men när
en uppgörelse väl upprättats så är de ofta
obrottsligt lojala mot denna.
De tre folken, kustskaegi, låglandsskaegi
och höglandsskaegi utgör olika kulturer som
delar samma blod och man kan enklast
sammanfatta dem med att kustskaegi är ett
folk av fiskare och sjöfarare vars äventyrare
både utforskat och koloniserat stora delar
av världen. Dessa är de skaegier man oftast
finner utanför nordländerna. De låglandslevande
skaegierna är jordbrukare som lever
av sina gårdar som också representerar deras
allt i livet. De har en rik och väl utarbetad
kultur med gamla traditioner och seder. De
låglandsskaegier som står att finna utanför
norden är nästan alltid legosoldater som allt
som oftast befinner sig i Gillets tjänst.
Höglandsskaegierna är det folk som skiljer
sig mest ifrån de andra skaegiska folken. I
de höga och otillgängliga bergen lever de
som nomader under stora delar av året och
deras kontakt med omvärlden är mycket begränsad.
De har i många fall större kontakt
med bergsfolken in de Voldiska länderna i
öst än med sina skaegiska fränder och detta
har gett dem en särgen blandkultur präglad
av båda världarna. Mindre grupper av höglandsskaegier
lämnar dock sina hem under
perioder för att utforska världen och detta
sker inte sällan med religiösa motiv.
När det kommer till de skaegiska folken som
krigare så kan man sammanfatta det med att
i princip alla skaegier är stridsföra då det är
djupt rotad tradition att bära vapen och träning
med dessa sker från barnsben.
När en skaegier bär vapen i syfte av krig så
kallas denne för ”väring” och detta sker oftast
i syfte av att försvara det egna hemmet från
angripare.
En värings vapenträning är gedigen men
begränsad när det kommer till utrustning och
eftersom det ofta rör sig om familjegrupper
Hirdväring

som slår sig samman så är många vapen
nedärvda sedan generationer. Hursmhelst så
är en väring beväpnad med sin
karakteristiska rundsköld och med spjut eller
yxa i hand en match även för professionella
soldater.
Även skaegierna forfogar även yrkessoldater
och dessa kallar sig ”hirdväringar” eftersom
de ingår i fasta kompanier som antingen
arbetar som legosoldater eller som står i fast
tjänst hos en skaegisk härskare. Hirdväringar
förekommer mest bland låglandsskaegierna
där de anställs för att vakta storgårdar och
borgar. Deras utrustning är betydligt bättre
än en värings och de kans stoltsera med alltifrån
traditionella ringpansar till importerade
rustningsdelar i helplåt. Hirdväringar prisas
världen över för sin disciplin och sin beslutsamhet
som ibland för dem att verka helt
oberörda inför slagfältets fasor. Även hirdväringarna
strider främst med rundsköld och
handvapen men vissa av dem svingar även
enorma svärd och yxor för att röja vägar i
fiendeleden likt en bonde som slår sin skörd.
Det finns även de som lever efter de gamla
traditionerna inom den skaegiska stridskonsten
och dessa är de sällsamma kämpar
som väljer att vandra den andliga vägen. Det
finns en kult av krigare som populärt kallas
för ”bärsärkar” och dessa fanatiska kämpar
försätter sig själva i ett euforiskt tillstånd i
samband med striden och släpper loss all
sin styrka i ett primitivt raseri som kan liknas
vid beteendet hos ett skadat rovdjur. I det
till syner irrationella beteendet finns dock en
noga utarbetad taktik och där fienden enbart
ser en galning fångad i en blodig dans så är
väger bärsärken varje rörelse som på guldvåg.
Resultatet blir ofta lika spektakulärt som
förödande och chocken av att råka ut för
bärsärkarnas vrålande virvelvind hugg och
slag kan vara nog för att försätta en armé på
flykten. Denna livsstil utövas fortfarande flitigt
av vissa stammar i de skaegiska högländerna.
Skaegiernas ständiga följeslagare Vaettir deltar
även de i vissa stridigheter trots att de allt
som oftast är ovilliga till det. Deras lojalitet är
ibland starkare än deras fruktan för fienden
och i sådana fall väljer de att beväpna sig
för att agera stödtrupper till sina mästare. En
enskild vaettisk krigare utgör sällan något
större motstånd men de kompenserar sina
brister som kämpar med antal och list. Vaettir
används främst som spejare och bågskyttar
och deras mörka skepnad gör dem lämpade
för att angripa nattetid eller i tät vegetation.
Skulle vaettir tvingas i närstrid så föredrar de
stångvapen för att hålla fienden på avstånd
och för att ytterligare öka sina chanser till
överlevnad. Vissa vaettir upptäcker dock en
tjusning i krigskonsten och i att dräpa sina
mästares fiender. Dessa individer tränar i
att obemärkt smyga sig på sina offer för att
angripa dem i lönndom och inte sällan med
förgiftade vapen. Detta är något som
generellt ogillas i den skaegiska kulturen
men så länge det är vaettir som ägnar sig åt
det så väljer man att se mellan fingrarna och
i många fall så har dylika operationer räddat
skaegierna undan onödig blodspillan.
Högländsk krigare

Den Svarta Solens
Brödraskap
Den Svarta Solens Brödraskap är ett namn
som väcker fruktan och avsky hos människor
världen över. Brödraskapet är ett löst sammansatt
band av pirater och plundrare som
härjar den gamla världens hav och kustlinjer.
Brödraskapet härstammar från de östra
delarna av Minea men idag finns de i princip
överallt och namnet har blivit synonymt med
röveri både på land som till havs. Det finns
ingen direkt central organisation inom
brödraskapet och varje grupp och besättning
är unik men samtidigt delar de gemensamma
drag som karakteristisk klädsel och utsmyckning.
Ursprungligen bestod brödraskapet
uteslutande av folk från de östra länderna
men idag är det uppblandade av människor
från hela världen och i många fall är deras
kulturella ursprung helt oviktigt för dem. Det
räcker med att på ytan representera brödraskapet
för att vinna respekt och fruktan.
Det finns dock fortfarande skepp vars besättningar
lever efter de gamla sederna och det
är också de som räknas till de allra blodtörstigaste.
Brödraskapets egentliga ursprung och historia
är dunkelt och har dolts i tidens slöjor
men den mest vedertagna berättelsen är den
om en sekt som anklagats för avgudadyrkan
och som tagit sin tillflykt bland de otaliga
öarna i det östra havet. För att överleva så
började de angripa sjöfarare och plundra
bosättningar. De blev sedermera kända som
Den Svarta Solens brödraskap genom sitt
emblem i form av en svart sol mot en blodröd
himmel. Ett tecken som folk över hela
världen lärt sig frukta.
Den Svarta Solens Brödraskap var från
början en religiös rörelse och den gudom
som fortfarande dyrkas inom vissa följen kallas
”Lama´Hajad”. Denna mörka tvillinggud
som bär både kvinnliga och manliga drag, är
enligt de troende den gudom som
skapade världen och som även ämnar
förstöra den när domedagen är kommen
men de människor som underkastar sig
guden kommer själva att återfödas som gudar
då Lama`Hajad återskapar världen. Så
är nämligen gudens natur, en skapare och
en förstörare.
Den manliga aspekten av guden
kallas ”Hajad” representerar eld, styrka och
förstörelse medan den kvinnliga aspekten
istället är natt, månen och skapandet. De
troende väljer ofta vilken sida av guden de i
huvudsak följer och valet påverkar även vilka
befattningar de tilldelas på skeppen. Det är
dock endast de mest fanatiska av besättningar
som låter dyrkan av Lama´Hajad
påverka dem i den graden och majoriteten
av brödraskapets medlemmar hungrar efter
makt och rikedomar snarare än gudomlig
välsignelse.

Att spela i
Brödraskapet
Att spela en medlem i Den Svarta Solens
Brödraskap innebär att sälla sig till de mest
avskydda och fruktade individerna i den kända
världen. Samtidigt har inte piraterna i brödraskapet
själva någon ambition att anpassa
sig och demonstrerar gladeligen sin livsstil
och den ”frihet” den medför.
Livet som ökända rövare är dock inte den
lättaste och få medlemmar i brödraskapet
skonas när de besegras. Handelshus över
hela världen betalar stora summor till dem
som sänker brödraskapets skepp. Inte minst
Gillet har drivit denna fråga högt på agendan
och för en tid kunde de stoltsera med att
mer eller mindre utplånat brödraskapet i de
västra haven. I samband med det Cordoviska
kriget återvända den svarta solens skepp
åter för att likt gamar kasta sig över krigets
efterbörd.
Brödraskapets närvaro i Cordovien ledde till
att Gillet fattade ett för många helt omöjligt
beslut rörande situationen med brödraskapets
närvaro. Istället för att lägga resurser på
att försöka hålla piraterna i stången samtidigt
som man stred mot cordoverna så slöt Gillet
en kontroversiell pakt med brödraskapet och
anlitade dem som kontraktsbundna hyrsvärd.
Gillets skepp skonades från angrepp utifrån
och brödraskapet gavs fri lejd in i Cordovien
för att där stödja Gillets trupper och plundra
landet. De dåd som brödraskapet begick mot
den cordoviska befolkningen utgjorde bland
de vidrigaste händelserna under kriget som
cordoverna sent skall glömma.
Även efter kriget så behöll Gillet viss kontakt
med några av de större av brödraskapets
flottor och trots att den gängse attityden
rörande piraterna är negativ så kräver nöden
ibland att pakten återupptas. De skepp som
sluter sig till Gillet vet att de har mycket att
tjäna på samarbetet men inställningen till alliansen
är ömsesidigt kärv och brödraskapets
medlemmar påminner gärna sina tillfälliga
arbetsgivare om sin obundenhet.
Att ansluta sig till Den Svarta Solens brödraskap
är sällan en smärtfri procedur och
det är mycket sällan som en besättning aktivt
rekryterar nya medlemmar. Det är först när
stora förluster erhållits som skepp lägger till
vid de få hamnar som tolererar piraternas
närvaro och där eventuella rekryter inspekteras.
Den vanligaste anledningen för en
person att ansluta sig är flykt undan säker en
död. Många av brödraskapets medlemmar
är således redan härdade brottslingar och
livsstilen är i grunden inget främmande.
Den andra varianten av rekrytering är
betydligt ovanligare och den sker i samband
med att en motståndare dräpt en besättningsmedlem
och sedan infångats av den
resterande besättningen. Om dråparen
bedöms skicklig nog kan denne erbjudas sitt
liv mot att denne tar den dräpte krigarens
plats i besättningen. Detta slår sällan väl ut
från början och skulle den dömde acceptera
erbjudandet så inleds en omfattande
indoktrineringsprocess som i slutänden mer
eller mindre raderar den tidigare personligheten.
Faktum är att den dödes namn ärvs
över till dråparen och under de första åren i
besättningen tillåts inte den nya att visa sitt
ansikte eller ens tala om inte först tilltalad.
Brott mot dessa lagar resulterar i ofta tortyr
till den grad att döden vore att fördra.
Alla besättningsmedlemmar oavsett rekryteringsmetod
erhåller ett nytt namn och en ny
identitet vid påmönstring. Generellt är dock
livet ombord på skeppen relativt informellt
och besättningen ses som en familj även om
det finns skepp med en mer disciplinär kultur.
Brödraskapet består i första hand av krigare
och hierarkin ombord baseras på skicklighet
i strid. På de mer religiösa skeppen har dock
prästerskapet per definition auktoritet över
de övriga. Dueller och uppgörelser är därför
inte ovanliga ombord men av självbevarande
skäl så leder de sällan till döden. Att överleva
långa perioder till havs är svårt nog ändå.

Brödraskapets krigare är individuellt
skickliga kämpar men samtidigt har de svårt
att övermanna en organiserad fiende och de
väljer sällan strider som de inte är säkra på
att gå segrande ur. Stridsmoralen kan falla
snabbt om inte förutsättningarna är fördelaktiga
och den taktik som oftast används är
således olika former av bakhåll och
sabotage.
Krigarna strider generellt lätt rustade eftersom
många strider sker till havs och många
krigare föredrar att med projektilvapen
”mjuka upp” fienden innan en eventuell
närkamp. Fanatiska anhängare till Lama eller
Hajad kan ibland bilda egna grupper av stridande
som utvecklar egna taktiker. De vanligaste
av dessa religiösa krigare är Hajaddyrkare
som för att hedra förstörelsens
aspekt av gudom, både rustar och beväpnar
sig tyngre och går till direkta angrepp istället
för de vedertagna överraskningsangreppen.
”Hajaditerna” tjänstgör ibland som
”högvakter” till framgångsrika skeppskaptener
och präster. De som aktivt dyrkar Lama
har ett betydligt mer diskret tillvägagångssätt
och i enighet med aspektens anknytning till
natten så utför ”Lamaiterna” sitt värv i
lönndom och dräper fienden innan de ens
äntrat slagfältet.
Krigare

Danna´Gil
Danna´Gil är namnet på ett märkligt och
hemlighetsfullt folk som lever ett diskret liv i
några av Mineas mest otillgängliga platser
och de har hela tiden existerat världshistoriens
periferi utan att påverka eller låta sig
påverkas av de stora händelserna. Danna
Gils egen berättelse rörande deras historia
förtäljer att de kom till Minea över det västra
havet som kolonisatörer från en avlägsen
och numera mytomspunnen kontinent känd
som ”Ceryll”. Danna´Gil slog sig ner på olika
platser i Minea och uppnådde med tiden
en högkultur samtidigt som människorna
levde primitiva liv. Med tiden splittrades dock
Danna`Gil av interna konflikter och många
av deras städer förstördes till den grad att de
raderades från jordytan.
Samtidigt började människan att utvecklas
och bli så pass mångtaliga att Danna´Gil
började frukta dem till den grad att de permanent
drog sig undan och återuppbyggde sina
bosättningar på platser otillgängliga för de
fortfarande primitiva människorna.
I samband med detta lämnade även många
grupper Minea och återvände till Ceryll.
De som valde att stanna kvar gjorde sitt
bästa för att överleva men många grupper
dukade snart under och deras bosättningar
vittrade sönder. Under slutskedet för
Imperiets välde så återvände Danna´Gil till
Minea under mystiska förhållanden. Exakt
vad som fick dem att återvända är även för
dem själva oklart men det skall ha skett i
samband med att en omfattande katastrof
av okänd natur drabbat deras hemkontinent.
Förvirrade och med bristfällig information
försökte de uppsöka sina förfäders gamla
bosättningar samtidigt som de gjorde allt för
att undvika de folk som nu härskade över
världen. Många följen slog sig i desperation
ned hos människorna och beblandades med.
Andra hittade ruinerna efter sina förfäders
städer och slog sig ner där med varierande
framgång.
Idag lever Danna´Gil i sina ättlingars
återuppbyggda kolonier och de har under
hundratals år lyckats hålla sig undan
människornas affärer i den mån det har varit
möjligt och det är först under den senaste
tiden som de låtit sitt eget och människornas
öde flätas samman.
Ett ödeskast för det hemlighetsfulla folket
eftersom det antingen kan leda till deras slutgiltiga
förstörelse eller till att de inleder vägen
mot att återupprätta sitt fornstora välde.
Sökare

Att spela
Danna´Gil
Danna´Gil, eller ”Dangil” som de själva oftast
kallar sig, ser till utseendet i princip ut som
människor och det är fullt möjligt för dem att
föröka med människor. Något som resulterat
i att de flesta Dangil har människoblod i sina
ådror och därmed också är svåra att skilja
från människofolken. En dangil vars blod inte
blandats har dock ett antal tydliga drag som
utmärker dem och det främsta är att deras
öron är långa och spetsiga samt att de ofta
har ljusa och släta ansiktsdrag. Dessa drag
kan vara mer eller mindre försvunna hos individer
med flera generationer av mänskliga
släktingar i sina led. Dangil avskyr dessutom
skäggväxt och desto renare blodet är desto
mindre är chansen att det förekommer. Att
noggrant raka sitt ansikte är således lite av
en renhets dygd.
Dangil lever längre än människor och det är
fullt möjligt för en dangil av rent blod att leva
i ett par hundra år under rätt förutsättningar.
Ett antal faktorer gör dock detta till en ovanlighet.
Den främsta anledningen är ett mentalt
symptom kallat ”tungsintheten” som
drabbar de äldre individerna och som närmast
kan beskrivas som en allvarlig depression.
När detta inträffar så tappar den
drabbade livsviljan och om ingen ingriper
så svälter oftast offret ihjäl eller helt enkelt
begår självmord. Varför detta sker vet ingen
dangil men de söker ständigt efter svaret.
Till utseendet är det dock svårt att avgöra
ålder på en dangil.
Dangil kallas ibland för ”alver” eller ”alfer” av
människorna och detta eftersom de ”rena” individerna
sägs bära dragen av varelser som
människorna fått beskrivna för sig i sagor
och sägner som berättas över stora delar av
världen. I sagorna är varelserna essensen
av godhet och vishet men det stämmer sällan
överens med majoriteten av Danna´Gilfolket.
De är dock snabba att utnyttja denna myt
hos de mer naiva av människor. Rent generellt
ogillar dangil begreppet ”alv” och vissa
blir direkt förolämpade av det.
Ur ett mänskligt perspektiv så uppfattas
dangil ofta som känslokalla och bittra. Detta
stämmer till vill del eftersom dangil har en
generellt negativ syn på sin omvärld och
sedan är det i deras natur att ständigt resonera
så logiskt som möjligt och låta förnuftet
styra framför känslorna, som de förövrigt fostras
till att förtrycka redan från barnsben. Att
bete sig instinktivt och ge sig hän efter behov
och lustar anses mycket ofint och kan till och
med leda till bestraffningar.
När inte dangil håller till i sina väl dolda
städer så reser de i mindre grupper eller i
stora karavaner. Det sistnämnda är ofta en
förunderlig syn då man ibland kan skåda
långa tåg av vackert dekorerade vagnar och
kärror klädda med färgade lyktor och tyger.
Det hantverk som tillverkats av Danna`gil är
eftertraktat och utgör deras främsta handelsvara.
Syftet med karavanerna är därför oftast
att driva handel.
När mindre följen av dangil ger sig ut i
världen så innebär det nästan alltid att en
”sökare” finns bland dem och dessa grupper
rör sig oftast under mycket diskreta
förhållanden. Sökare är dangil som har en
unik position bland sitt eget folk. Det är en
organisation av individer som svurit på att
nysta upp den väv av mysterier som omger
deras egen historia och öde.
Genom att söka efter och genomsöka sina
förfäders ruiner och samla in alla former av
objekt som tillverkats av de gamla Danna`Gil
så tror sökarna sig kunna finna sanningen.
De är kort sagt ett sällskap av forskare och
äventyrare som söker världen över efter svar
på den gåta som omgärdar alla Danna´Gil.
Inom sina egna led så fungerar sökarna
även som ett slags präster och rådgivare
vars talan ibland kan få hela grupper att flytta
sig eller ta omfattande beslut. Sökarna representerar
även en mörk sida hos Danna´Gil i
det att de är öppet kritiska till att blanda blod
med människor.

De själva tror att mycket av hemligheterna
sitter i blodet och kravet för att bli sökare är
att själv vara ”ren”. Många sökare drar sig
dessutom för samröre med människor och
räds ständigt att deras hemligheter skall
komma till människornas kännedom. Sökarna
är inte sällan tränade i stridskonst för att
kunna försvara sig och de platser de vakar
över. Förutom att vara skickliga kämpar med
traditionella vapen som svärd och båge så
har vissa sökare även möjlighet att använda
sig av de artefakter de funnit under sina resor.
Vissa av artefakterna är eller åtminstone
tros vara vapen och är de av god kvalitet så
drar sig inte sökarna från att använda dem.
Detta med ett resultat som kan vara lika förödande
för dem själva som för deras fiender.
Förutom sökarna så finns det även andra
grupper av beväpnade dangil och de kallas
generellt för ”jägare” eftersom deras primära
uppgift inom det egna samhället är att jaga
efter föda.
Jägare
De patrullerar även gränserna mot de dolda
boplatserna och ser till att inga inkräktare
kommer nära. Jägarna är främst skickliga
bågskyttar men vissa av dem använder sig
även av närstridsvapen i form av utsökt balanserade
och lätta klingor som ofta svingas
parvis.
Jägarna är lätt rustade men deras rustningar
är så pass välgjorda att de kan stå emot
skador som fullständigt skulle förstöra dem
om det vore människotillverkade hantverk.

Text:
Robin Berglund
Bild och layout:
Peter Edgar
Carolina Dahlberg
Therese Berglund