OSCAR ANDERSSON hÅllPlATS 8 - MUEP - Malmö högskola

dspace.mah.se

OSCAR ANDERSSON hÅllPlATS 8 - MUEP - Malmö högskola

FOU RAPPORT 2009:2

OSCAR ANDERSSON

hÅllPlATS 8

En social intervention för unga kriminella i stadsdelen

Rosengård, Malmö stad


Hållplats 8

En social intErvEntion för unga kriminElla

i stadsdElEn rosEngård, malmö stad


FoU Rapport 2009:2

© Oscar Andersson 2009

Omslagsbild: Nätverkskarta av Patric Larsson

ISBN 978-91-7104-225-5

ISSN 1650-2337

Holmbergs, Malmö 2009


oscar andErsson

Hållplats 8

En social intervention för unga kriminella i stadsdelen

Rosengård, Malmö stad

Malmö högskola, 2009

Hälsa och samhälle


tidigare utkomna titlar i serien

2005:1 Carlsson, A. Olycksfallsrisker i barnets hemmiljö – fokus på skållskador.

(Licentiatavhandling).

2006:1 Andersson, F. och Mellgren, C. Våldsbrottsligheten – ökande, minskande eller

konstant?.

2007:1 Andersson, F. och Mellgren, C. Brottsutvecklingen i Skåne, en introduktion.

2007: 2 Östman, M. red. Konferens: Socialpsykiatrisk forskning, programbok.

2007:3 Eiman Johansson, M. Sjuksköterskors kliniska beslutsfattande med fokus på

perifera venkatetrar (PVK). (Licentiatavhandling).

2007:4 Laanemets, L. Från policy till verksamhet, implementering av Malmös strategi

mot prostitution.

2008:1 Tikkanen, R. Person, relation och situation. Riskhandlingar, hivtesterfarenheter

och preventiva behov bland män som har sex med män.

2008:2 Östman, M. och Afzelius, M. Barnombud i psykiatrin – i vems intresse?.

2008:3 Andersson, F. och Mellgren, C. Processutvärdering av ”Trygga gatan”.

Ett projekt för minskad brottslighet och ökad trygghet i nöjeslivsmiljö.

2008:4 Östman, M. red. Migration och psykisk ohälsa.

2008:5 Berglund, S. Competing Everyday Discourses: The Construction of Heterosexual

Risk-taking Behaviour among Adolescents in Nicaragua

– Towards a Strategy for Sexual and Reproductive Health Empowerment.

2008:6 Björngren Cuadra, C. Variationens spektrum – en studie av sensibilitet, tillit och

vårdetik i hemsjukvård.

2008:7 Mallander, O. Nära Vänskap? En analys av kontaktperson enligt LSS.

2009:1 Hamit-Eminovski, J. Interactions of Biopolymeres at Biological Interfaces

– Examples from Salivia and Bacterial Surfaces. (Licentiatavhandling).

2009:2 Andersson, O. Hållplats 8. En social intervention för unga kriminella i stadsdelen

Rosengård, Malmö stad.

Publikationen finns även elektroniskt,

se www.mah.se/muep


innEHåll

FÖRKORTNINGAR ......................................................... 9

DEKANUS FÖRORD ...................................................... 11

FÖRFATTARENS FÖRORD ............................................... 13

1 EN HISTORISK ÖVERSIKT ÖVER SAMHÄLLETS SYN

PÅ OCH INTERVENTIONER FÖR UNGA MED ETT

AVVIKANDE OCH KRIMINELLT BETEENDE ..................... 16

1.1 Syfte och frågeställningar ...............................................24

2 STADSDELEN ROSENGÅRD OCH VARFÖR

SOCIALTJÄNSTEN STARTADE

ÖPPENVÅRDSPROGRAMMET H8 ................................. 27

2.1 Malmö stad och stadsdelen Rosengård ...........................28

2.2 Socialtjänstens övergripande ansvar ..............................28

2.3 Stadsdelsreformen 1996...............................................29

2.4 En stadsdel i ekonomisk kris ..........................................30

2.5 Den sociala situationen i Rosengård 2003 ......................33

2.6 Socialtjänstens organisation i Rosengård ........................37

2.7 Eget öppenvårdsprogram .............................................38

2.8 H8 – ett öppenvårdsprogram med insatser för unga

kriminella ....................................................................47

2.9 Vårdkostnader .............................................................54

2.10 Översikt H8 – strukturerat öppenvårdsprogram ................59

3 SOCIALT NÄTVERKSARBETE VID H8 ............................. 60

3.1 En inledande beskrivning av Familjebasens och H8:s

sociala nätverksarbete ....................................................60

3.2 H8-teamens sociala nätverksarbete ..................................64


3.3 Den unges privata och professionella nätverk ....................69

3.4 Nätverkskartan ..............................................................80

3.5 Nätverksmötet ...............................................................85

3.6 Inbjudan till nätverksmöte ...............................................91

3.7 H8:s sociala nätverksarbete och nätverksmöten –

manualtyp .....................................................................93

3.7.1 Det första nätverksmötet .........................................94

3.7.2 Observation av ett första nätverksmöte .....................97

3.7.3 Uppföljningsmötet ..................................................99

3.7.4 Observation av ett uppföljningsmöte ......................100

3.7.5 Sista nätverksmötet ..............................................102

3.7.6 Observation av ett sista nätverksmöte ....................103

3.8 Schema över H8:s nätverksarbete och den normala

ärendegången för en ung person som är inskriven ...........107

4 EN DISKUSSION OM VÄRDET AV

EVIDENSBASERAD KUNSKAP OCH PRAKTIK OCH

VILKA METODER SOM FUNGERAR OCH INTE

FUNGERAR FÖR UNGA MED ETT KRIMINELLT ELLER

AGGRESSIVT BETEENDE ...........................................108

4.1 Diskussion om värdet av evidensbaserad kunskap

och praktik inom socialt arbete .....................................108

4.2 Vilka behandlingsmetoder som fungerar och inte

fungerar för unga med ett kriminellt eller aggressivt

beteende ....................................................................117

4.2.1 Det eventuella värdet av utländska

behandlingsmetoder och forskningsresultat .............124

4.2.2 Individen och samhället ........................................127

4.2.3 Hemmaplanslösningar kontra sluten ungdomsvård ...132

4.3 ART och KSL ................................................................136

4.3.1 ART ...................................................................138

4.3.2 KSL ....................................................................151

5 DE UNGAS BERÄTTELSER OM H8:S

FÖRÄNDRINGSARBETE .............................................160

5.1 Inledande metoddiskussion ...........................................161

5.2 Eftertanke och konsekvens ............................................166

5.3 Kamrater, grupptryck och brott ......................................170


5.4 Anknytning till föräldrar och syskon ................................175

5.5 Betydelsen av skola och praktik .....................................179

5.6 Förändringsverktygen ART, KSL och socialt

nätverksarbete/nätverksmöten .......................................183

5.7 H8-teamen som prosociala förebilder .............................188

5.8 Missbruk .....................................................................192

6 SLUTSATSER OCH AVSLUTANDE DISKUSSION ..............195

6.1 Inledning ....................................................................195

6.2 Framväxten av H8 .......................................................196

6.3 H8:s sociala nätverksarbete och nätverksmöten ...............197

6.4 Evidensbaserade metoder och praktik ............................200

6.5 De ungas berättelser om H8:s förändringsarbete .............202

6.6 Behandlingssammanbrott och dess orsaker .....................204

6.7 Återfall i brott ..............................................................206

6.8 Avslutande diskussion ...................................................208

REFERENSER ..............................................................211

BILAGA 1 ..................................................................225


FÖRKORTNINGAR

ART Aggression Replacement Training

B&U Utredningsenhet barn och ungdom

Brå Brottsförebyggande rådet

BUP Barn- och ungdomspsykiatrisk klinik

CUS Centrum för utvärdering av socialt arbetet (numera

IMS)

EBM Evidensbaserad medicin

EBP Evidensbaserad praktik

FFT Funktionell familjeterapi

FMN Föräldraföreningen mot narkotika

H8 Hållplats 8

HVB Hem för vård och boende

IoF Individ- och familjeomsorg

IMS Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete

(Socialstyrelsen)

IV Individuellt program

KBT Kognitiv beteendeterapi

KSL Kriminalitet som livsstil

KRIS Kriminellas revansch i samhället

LCSF Test för kriminell livsstil

LSU Lag (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård

LVM Lag (1998:870) om vård av missbrukare i vissa fall

LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård

av unga

MKB Malmö kommunala bostadsaktiebolag

MST Multisystemisk terapi

9


MTFC Multidimensional Treatment Foster Care

NPM New Public Management

PAR Participatory Action Research

PIKT Psykologisk inventering av kriminella tankemönster

SBU Statens beredning för medicinsk utvärdering

SDF Stadsdelsförvaltning

SiS Statens institutionsstyrelse

SoL Socialtjänstlagen (2001:453)

SOU Statens offentliga utredningar

SSP Skola, Socialtjänst, Polis

UA UngdomsAlternativet

10


DEKANUS FÖRORD

Frågor kring den sociala barnavården är lika aktuella idag som de

var i början av 1900-talet. Detta visas inte minst av de återkommande

debatterna i dagspressen och i forskarvärlden om hur samhället

bör hantera Sveriges och Malmö stads normbrytande barn

och ungdomar. Det huvudsakliga skälet till att socialtjänsten omhändertar

ett barn eller en ungdom är p.g.a. att föräldrarna i samhällets

ögon inte har klarat av sin fostrande uppgift på ett lämpligt

sätt och att alla andra möjligheter är uttömda. Öppenvårdsprogrammet

Hållplats 8:s förändringsarbete med ungdomar i riskzonen

att utveckla en internaliserad kriminell livsstil är ett sätt att

försöka förebygga ett ofta smärtsamt samhälleligt omhändertagande.

Oscar Andersson redogör i denna rapport om öppenvårdsprogrammet

Hållplats 8 på ett ingående sätt hur individ- och familjeomsorgen

i stadsdelen Rosengård försöker förebygga och motverka

att ungdomsbrottsligheten blir etablerad i stadsdelen. Det är dock

ännu allt för tidigt att dra några långtgående slutsatser om hur väl

öppenvårdsprogrammet har lyckats med denna grannlaga uppgift

sedan starten i januari 2005. Samtidigt finns det tendenser som tyder

på att ungdomar som har varit inskrivna vid Hållplats 8 har

påbörjat en livsstilsförändring. Från att tidigare ha varit ungdomar

som enbart varit upptagna med att umgås med sina kriminella

kamrater börjar de successivt efter inskrivningen att allt mer tänka

på hur deras normbrytande beteende påverkar deras familj och

framtidsutsikter. Oscar Andersson lyfter även fram frågor som går

bortom interventionens omedelbara inverkan på ungdomarnas

11


kriminella beteende och tänkande. Han pekar bl.a. på betydelsen

av att placera in socialtjänstens insatser i ett övergripande socialpolitiskt

sammanhang, där grundläggande välfärdsfrågor om fritid,

skola, sysselsättning och trångboddhet diskuteras.

Centrala teman i rapporten är interventioner för kriminella barn

och ungdomar, förhållandet mellan sluten- och öppenvård, socialt

nätverksarbete, evidensbaserad praktik, manualbaserade metoder,

verksamhetsutveckling och inte minst ungdomarnas egna berättelser.

Utvärderingsstudier om social barnavård har ofta förbisett betydelsen

av klientperspektivet. Anledningen till att det är viktigt att utgå

från ungdomarnas egna berättelser är dels att det är de som är föremål

för interventionen, dels att deras berättelser kan speglas mot

personalens. I intervjuerna berättar många ungdomar om att kontakten

med föräldrarna har förbättrats avsevärt sedan de skrevs in

och att socialarbetarna på Hållplats 8 har varit ett oumbärligt stöd

i den påbörjade livsstilsförändringen.

Rapporten ingår i Hälsa och samhälles ”Profilen Hälsa och Sociala

Villkor i ett Livsförloppsperspektiv” och visar på möjligheterna för

forskningen att samverka med yrkesverksamma i Malmö stad.

Rapporten visar också på hur Malmö högskola kan samverka med

lokalsamhället i enlighet med den tredje uppgiften.

Malmö i mars 2009

Margareta Östman

Dekanus

Fakulteten Hälsa och samhälle

Malmö högskola

12


FÖRFATTARENS FÖRORD

Denna utvärderingsstudie är gjord i en anda som William F. Whyte

benämner PAR. Med detta menar han att forskaren inte bara kritiskt

utvärderar effektiviteten/kvaliteten i en privat eller kommunal

organisation, utan också bjuder in personal från verksamheten att

vara med och planera studiens genomförande, formulera problemställning

och att kontinuerligt ge synpunkter på innehållet. Idén

bygger bl.a. på att personalen som arbetar i verksamheten är de

verkliga experterna på sitt eget arbete och inte forskaren som gör

utvärderingen under en begränsad tidsperiod. Det handlar inte om

att personalen skall godkänna utvärderingsresultaten utan mer om

att de skall ha möjlighet att påtala onödiga sakfel, komma med initierade

synpunkter och känna igen sig i vad som beskrivs i utvärderingsstudien.

1

Forskarens roll är att i samarbete med personal (både långt nere

och högt uppe i organisationen) genomlysa och värdera verksamheten

så att den blir bättre. Tanken med PAR-ansatsen är att utvärderingsresultaten

förhoppningsvis gagnar samtliga involverade

aktörer. Risken med detta arbetssätt kan naturligtvis vara att den

förväntade oberoende och kritiske forskaren alltför mycket blir en

del den verksamhet som han eller hon utvärderar. Med detta menar

jag att utvärderarens uppgift också är att belysa och värdera

sämre fungerande delar av verksamheten som utomstående bör

känna till, men att dessa delar möjligen tonas ner om forskaren

känner en alltför stor press från eller lojalitet gentemot organisa-

1 Jacobsson 2008, s. 177–180; Whyte 1991 & 1997.

13


tionens ledning och anställda att utvärderingen skall förmedla ett

positivt utfall. 2

Denna utvärdering tar sin utgångspunkt i att Brå, IoF-Rosengård

och andra stadsdelar i Malmö stad är angelägna av att få en utförlig

beskrivning och värdering av öppenvårdsprogrammet H8. PARansatsen

används i detta fall som ett trevande försök att överbrygga

avståndet mellan den akademiska och praktiska yrkesvärlden.

Det som därför till stora delar genomsyrar rapporten är att jag utgår

ifrån socialtjänstens normativa värderingar om hur samhället

bör se ut och hur kriminella unga på H8 bör förändras till disciplinerade

och önskvärda medborgare. Jag har framför allt haft flera

givande diskussioner med programansvarig för H8 och enhetschefen

för Familjebasen. De är och har varit mycket erfarna, kunniga

och tålmodiga samtalspartners, men den brist som jag så här i efterhand

kan se i min tillämpning av PAR-ansatsen är att varken socialsekreterare

på B&U eller socialrådgivare och unga på H8 har

fått möjlighet att komma med synpunkter på rapportens innehåll

innan den ges ut. Denna brist kompenseras i viss mån av de ungas

och socialarbetarnas berättelser om H8 i rapporten, eftersom PARansatsen

sätter stort värde på såväl ovanifrån- som underifrånperspektiven.

Till skillnad från ämnesdiscipliner som socialantropologi och sociologi

är det i större utsträckning inbyggt i folkhälsovetenskap och

socialt arbete att göra tillämpade utvärderingsstudier av sociala

problem. I en socialantropologisk eller sociologisk studie hade jag

såväl valt andra sätt att studera unga kriminella som en i vissa avseenden

annan samhällsvetenskaplig språkdräkt. Rapporten innehåller,

trots detta påpekande, flera ämnesdiskussioner och teman

som går att relatera till Hälsa och samhälles profilområde ”Profilen

Hälsa och Sociala Villkor i ett Livsförloppsperspektiv” och ämnesdiscipliner

som t.ex. folkhälsovetenskap, socialt arbete och sociologi.

Det finns med andra ord diskussioner i rapporten som inte direkt

går att relatera till utvärderingens frågeställningar, men som

2 Denvall & Vedung 2008; Whyte 1991 & 1997.

14


förhoppningsvis har värde för både akademiker och praktiker

inom folkhälsovetenskap och socialt arbete.

Först och främst vill jag tacka personal på IoF-Rosengård och de

unga som varit inskrivna på öppenvårdsprogrammet H8. Utan era

bidrag hade jag inte kunnat genomföra denna kvalitativa utvärderingsstudie.

Malmö stad (det största bidraget) och Malmö högskola

har finansierat rapporten. Jag vill vidare tacka Weddig Runquist

för att ha kommit med värdefulla synpunkter och att på ett sedvanligt

professionellt sätt språkgranskat hela rapporten. Hilma Holm

har också kommit med klargörande förslag och gjort den slutgiltiga

språkgranskningen. Bengt Svensson vill jag tacka för att ha tipsat

mig om de användbara begreppen anpassad och subversiv berättelse

samt D. Lawrence Wieders studie ”Telling the Convict

Code”. Ett stort tack vill jag även ge till Pär Egevad och Linda

Trygg på Bibliotek och IT för er oumbärliga hjälp med att sätta in

och redigera rapportens text i Malmö högskolas avhandlingsmall.

Sist men inte minst vill jag tacka studenterna Michael Andersson

och Iréne Davidsson, som inom ramen för detta utvärderingsprojekt

skrev sin magisteruppsats om H8 på socionomprogrammet vid

Malmö högskola.

Malmö i mars 2009

Oscar Andersson

15


1 EN HISTORISK ÖVERSIKT ÖVER

SAMHÄLLETS SYN PÅ OCH INTER-

VENTIONER FÖR UNGA MED ETT

AVVIKANDE OCH KRIMINELLT

BETEENDE

Allt sedan åtminstone första hälften av 1800-talet, då den kapitalistiska

västvärlden började industrialiseras och urbaniseras på allvar,

har den borgerliga vuxenvärlden varit bekymrad över vad de

fattigas barn och ungdomar skall hitta på när de inte är kontrollerade,

sysselsatta eller övervakade. Det var en period då unga fattiga

avvikare och kriminella började etableras och institutionaliseras

som ett samhällsproblem.3 Idéhistorikern Roger Qvarsell skriver

att många kring sekelskiftet 1800–1900-tal trodde ”att ungdomsbrottsligheten

skulle komma att anta sådana proportioner att hela

samhällsordningen var i fara och att det var nödvändigt att kraftfullt

agera mot detta stora och växande hot”.4 Framför allt övergången

från barndomen till vuxenlivet har av samhällets ekonomiska,

politiska och religiösa makthavare under lång tid uppfattats

som särskilt hotfull, orolig och sedeslös. Den tysk-franske antropologen

Arnold van Gennap hävdade i sin numera antropologiska

klassiker The Rites of Passage (1960 [1909]) att unga personer i

alla kulturer under puberteten och tonåren genomgår tre fundamentala

och omvälvande utvecklingsstadier: separation, övergång

3 Lindgren 1993.

4 Qvarsell 1996, s. 33.

16


och införlivande i gruppen eller samhället, d.v.s. det är under denna

period som tonåringen börjar införlivas i vuxenvärlden.

Som bland annat en konsekvens av den borgerliga vuxenvärldens

och andra makthavares oro växte det i Sverige i slutet av 1800talet

och i början av 1900-talet fram en barnavårdslagstiftning

(1902) som gav staten och kommunala barnavårdsnämnder rätten

att med tvång omhänderta barn under 15 år som hade begått brott

och som därmed inte hade socialiserats in i en lämplig eller önskvärd

uppväxtmiljö. Rättshistorikern Mats Kumlien påtalar att dessa

enligt lagstiftningen sedligt försummade och vanartade barnen

placerades ”i fosterfamilj eller skyddshem. Samtidigt fick domstolen

rätt att byta ut straffet för lagöverträdare mellan 15 och 18 år

mot placering i uppfostringsanstalt”. 5

Barnavårdslagstiftningen gav

också uttryck för en moraliskt förändrad människosyn som betraktade

behandling 6 vid ungdomsinstitution ”som något skilt från

straff”. 7

Den sociala barnavården och ungdomsvårdsskolorna

framstår också som symboler för välfärdssamhällets ändrade syn

på behandling visavi straff. 8

I välfärdspolitiken ingår upplysningstidens föreställning om en mer

människovårdande institutionsvistelse och att människan är kulturellt

föränderlig genom behandling. Därför kan man betrakta det

som ett misslyckande för 1900-talets socialpolitiska behandlingstanke

när kriminologen Jerzy Sarnecki i sin kunskapsöversikt för

Ungdomsbrottskommittén drar slutsatsen att ”Generellt kan man

konstatera att erfarenheterna av att förebygga återfall i brott ge-

5 Kumlien 2008, s. 155.

6 Som en del forskare helt riktigt påpekar är det naturligtvis tveksamt att använda det medicinska

begreppet behandling om ett socialt problem som sannolikt har mer att göra med strukturella orsaker

och socialpsykologiska processer än rent individualpsykologiska egenskaper (Levin 1998, s. 87–

88). Jag har dock valt att använda behandlingsbegreppet i denna rapport eftersom mitt syfte inte är

att ifrågasätta begreppets vetenskapliga giltighet i studier av unga med ett kriminellt eller aggressivt

beteende. En svårighet kan naturligtvis vara hur verksamhetsansvariga, socialarbetare, forskare o.s.v.

tolkar begreppet. På Familjebasen och H8 talar personalen hellre om förändringsarbete eller påverkansarbete

än om behandling, medan andra socialarbetare och forskare lika gärna kunde ha använt

begreppet behandling. Av detta skäl kommer jag i rapporten att alternera mellan begreppen behandling,

förändringsarbete och påverkansarbete, men också ta hänsyn till sammanhanget då begreppen

används (se även Sarnecki 2003).

7 Levin 1998, s. 83.

8 Kumlien 2008, s. 161.

17


nom behandling är negativa”. 9

Visserligen står inte Sarneckis slutsatser

oemotsagda, men det mesta talar ändå för att befolkningens

sammansättning, ekonomiska konjunkturer och det politiska klimatet

är mer avgörande än själva behandlingsinsatsen. Under

andra hälften av 1800- och i början av 1900-talet var det fortfarande

en helt öppen fråga om ungdomsvården skulle bekostas av

staten eller privatfinansierade välgörenhetsorganisationer. Det var

först efter andra världskriget som ungdomsvårdsskolorna fullt ut

förstatligades. Därefter har landets kommuner fått ta ett allt större

ansvar för behandling och vård av unga kriminella även om staten

fortfarande ansvarar för den slutna ungdomsvården. 10

En grundbult i den sociala barnavården i Sverige under åtminstone

hela 1900-talet och början av 2000-talet är idén om att brottsförebyggande

eller profylaktiska sociala insatser skall förhindra att

unga i riskzonen internaliserar en kriminell livsstil som vuxna.

Denna tankemodell går enligt Qvarsell ut på ”att alla åtgärder mot

ungdomskriminaliteten måste sättas in så tidigt som möjligt och att

det åtminstone i princip borde vara möjligt att redan under barnaåren

identifiera dem som senare skulle komma att utveckla en asocial

eller kriminell livsstil”. 11 I det brottsförebyggande arbetet finns

också tanken att tidiga behandlingsinsatser är en god ekonomisk

och social investering för samhället inför framtiden. Tanken med

det brottsförebyggande sociala arbetet och barnavårdslagstiftningen

var sålunda att unga personer i ungdomsvårdsanstaltens behandlingsprogram

skulle disciplineras, fostras och korrigeras till en

arbetsam, laglydig och samhällsduglig medborgare. 12 Sociologen

Ingrid Sahlin menar att det brottsförebyggande arbetet eller prevention

som modern tankefigur bygger

18

…på rationalism och föreställningen att det är möjligt att på vetenskaplig

grund påverka samhällets och individens framtida

utveckling. Därmed har den bidragit till mer systematiska såväl

strukturella som individuella åtgärder för att minska nyrekryte-

9 Sarnecki 1993, s. 57.

10 Levin 1998; Ohlsson & Swärd 1994; Qvarsell 1996.

11 Qvarsell 1996, s. 40.

12 Ohlsson & Swärd 1994.


ingen av kriminella. […] Vad som i ett givet sammanhang beskrivs

och förordas som förebyggande beror inte främst på tillgängliga

kunskaper, utan på vilka redskap som anses legitima

och vilken utveckling som bedöms som oönskad respektive

önskad. 13

Sahlin betonar i citatet den politiskt färgade vårdideologins betydelse

under varje historisk epok vid val av behandlingsmetod. De

vetenskapliga forskningsresultat och behandlingsmetoder som allt

för mycket skiljer sig från den dominerande vårdideologin får utifrån

detta resonemang svårare att komma till tals i den offentliga

debatten. Beslutsfattares vårdideologi är sannolikt också impregnerade

av det ekonomiska och politiska klimatet i allmänhet.

Enligt Claes Levin innebar den socialpedagogiska behandlingstanken,

som har sitt ursprung i 1700-talets upplysningstid, att ”socialpolitiska

reformer skall förbättra livsvillkoren för fattiga och

marginaliserade grupper inom befolkningen”. 14 Staten och privatfinansierade

ungdomsvårdsinstitutioner ersatte barnets föräldrar vid

omhändertagande – som i moralisk, rättslig och social mening inte

hade varit tillräckligt omsorgsfulla vuxna i sin fostrargärning.

Qvarsell menar att ungdomsvårdens historia ”egentligen handlar

om en förskjutning av ansvaret för ungdomarnas sociala fostran

från familjen eller hushållet till olika instanser i samhället”. 15 Förutom

den borgerliga klassens allmänna oro och rädsla över vad de

fattiga barnen kunde hitta på utanför olika sociala instansers sociala

kontroll, var en central kriminal- och socialpolitisk tanke med

tvångsvården att dessa unga sedermera skulle bli framtidens arbetskraft

i de fabriker och näringar som makthavarna själva ägde

eller var beroende av för sin försörjning.

Det var under ”Den stora omdaningen” av samhället, för att använda

den österrikiske samhällsekonomen Karl Polanyis ordval, då

jordbruksbefolkningen flyttade in till de framväxande städerna för

att arbeta i fabrikerna och industrierna som vad vi idag benämner

13 Sahlin 2000, s. 78–79.

14 Levin 1998, s. 80.

15 Qvarsell 1996, s. 30.

19


som sociala problem började bli särskilt uppmärksammade av

forskare, företagsledare, journalister, jurister, politiker, präster och

socialarbetare i västvärlden. De sociala problemen i städerna är

också nära sammanlänkade med hur kriminalvården, socialpolitiken

och socialtjänsten har utformats i välfärdssamhället Sverige.

För att driva resonemanget till sin spets skulle det inte existera någon

socialtjänst utan sociala problem, de är helt beroende av varandras

existens. 16

Det var under denna dramatiska samhällsomdaning som chicagosociologen

William I. Thomas menade att den tidigare kollektivt

sammanfogade befolkningen på landsbygden riskerade att bli desorganiserad

om den individualiserades allt för snabbt i staden och

förlorade kontakten med släkt och vänner. Den snabba omvandlingen

från jordbrukslivets kollektiva gemenskap till stadslivets individualisering

och rotlöshet, medförde enligt Thomas, för framför

allt den fattiga delen av befolkningen, sociala problem som alkoholism,

hemlöshet, gängbildning, missbruk, organiserad brottslighet,

prostitution, ungdomskriminalitet och gatuvåld. 17

Det var i kölvattnet av ”Den stora omdaningen” som fattiga och

unga kriminella började uppfattas som ett verkligt samhällsproblem.

Visst hade det under 1700–1800-talen funnits räddningsinstitut,

skyddshem, tukthus och uppfostringsanstalter som skulle disciplinera

och fostra unga kriminella och sedeslösa, men problemen

hade inte varit av samma omfattning som under den intensiva industrialiserings-

och urbaniseringsprocessen i slutet av 1800-talet

och i början av 1900-talet. På landsbygden och i fabrikerna under

den första industrialiseringsfasen hade de fattigas barn och ungdomar

disciplinerats, fostrats, kontrollerats och sysselsatts under

de vuxnas tillsyn. När barnarbete började förbjudas i sekelskiftet

1800–1900-tal och arbetarklassens stora barnaskaror kom att synas

alltmer på stadens gator, parker och torg blev frågan om

tvångsvård och behandling också aktuell och omdebatterad. Psyko-

16 Andersson 2007; Polanyi 2002 [1944].

17 Andersson 2007.

20


logen David Lund benämnde 1924 gatan för ”djävulens kindergarten”.

18 Qvarsell menar att det

…finns mycket som talar för att även den svenska debatten om

ungdomsbrottsligheten kring sekelskiftet kan tolkas som en kulturkonflikt.

Både de ungdomar som vid denna tid flyttade från

landsbygden till städerna och de ungdomar som några decennier

tidigare efter det industriella genombrottet tillhörde den första

generationen med en verklig arbetaridentitet utvecklade livsideal

och livsstilar som bröt med den urbana eller borgerliga

ordningen i samhället. 19

Jag skulle vilja påstå att den svenska debatten om ungdomsbrottsligheten

även idag kan tolkas i termer av en kultur- och klasskonflikt.

Faktorer som etnicitet och klass spelar fortfarande en mycket

stor roll i debatten, även om det finns förvånansvärt stora kunskapsluckor

om den svenska ungdomskriminaliteten på den empiriska

nivån.

Tack vare att de fattigas barn samlades i stora grupper på stadens

gator, parker och torg upplevdes de många gånger av den förbipasserande

medelklassen som odisciplinerade, hotfulla, ouppfostrade

och vanartade. De fattiga unga hade till skillnad från borgarklassens

barn oftast ingen ordnad eller organiserad fritidssysselsättning.

I dagens Malmö är det fortfarande de fattigas barn som syns

och hörs mest på stadens gator, parker och torg. Malmös innerstad

kan av framför allt av den vuxna befolkningen och medelklassens

barn upplevas som farlig och hotfull på sena kväller och nätter under

veckosluten när de unga vandrar omkring i grupper och lägger

beslag på det offentliga rummet. Särskilt under sommarlovet intar

de unga det offentliga rummet i Malmö.

Av detta skäl har det vuxna borgerliga samhället under hela 1900talet

och i början av 2000-talet sett det som sin samhälleliga plikt

att anordna organiserade fritidssysselsättningar och praktikplatser

åt de till synes ledarlösa och sysslolösa tonåringarna. Exempel på

18 Qvarsell 1996, s. 41; Sarnecki 1993.

19 Qvarsell 1996, s. 34–35.

21


ottsförebyggande arbete är att det anordnas kommunala fritidsaktiviteter

när skolbarnen har lov eller när det är storhelger som

påsk och midsommar. Syftet är att förhindra uppkomsten av stora

ansamlingar av unga på offentliga platser med bråk, drogmissbruk,

fylleri, nedskräpning, stölder och vandalism som följd. 20 Enligt Lars

B. Ohlsson och Hans Swärd finns det dock kritiker som hävdar att

22

Ungdomen i dagens samhälle blir helt enkelt manipulerade av

myndigheterna och kommersialismen och fråntas möjligheterna

att göra egna erfarenheter, skapa egna frizoner och utveckla ett

eget ungdomsliv. 21

I början av 1900-talet såg inte heller de fattiga barnens föräldrar

det som lika angeläget som den borgerliga medelklassen att tvinga

eller uppmuntra sina barn att gå i skolan. Skolan fungerade och

fungerar fortfarande som en sekundär disciplinerande och socialiserande

institution med borgerliga ideal och värderingar. I ett samhälle

där barnen inte längre tillåts eller tvingas att arbeta övertar

förskolan och skolan under stora delar av dygnet föräldrarnas fostrande

och kontrollerande roll. När föräldrarna inte ser det som sin

medborgerliga plikt att barnen skall gå i skolan t.o.m. högstadiet

och helst längre, blir övergången från barndomen till vuxenlivet i

ett kapitalistiskt samhälle, som fortfarande bygger tanken om fostran

till lönearbete som den brittiske sociologen Paul Willis (1991

[1977]) hävdar, en källa till ständiga offentliga diskussioner och

kontroverser. När skolorna inte heller har de ekonomiska, pedagogiska

eller personella resurserna att disciplinera och fostra unga till

samhällsdugliga medborgare blir de sociala problemen än mer

uppmärksammade, vilket det goda exemplet i dokusåpan om klass

9A på Johannesskolan i Malmö visar. Dilemmat är att de ungas

aktiviteter och intressen mestadels inte sammanfaller med medelklassens

normer och värderingar om vad som kännetecknar en god

eller önskvärd uppväxt. Det är också under den turbulenta tonårstiden

som unga är mest brottsaktiva. 22

20 Levin 1998; Ohlsson & Swärd 1994.

21 Ohlsson & Swärd 1994, s. 91.

22 Levin 1998; Ohlsson & Swärd 1994; Qvarsell 1996; Sarnecki 1993.


Det var i början av 1900-talet inte ovanligt att fattiga arbetarbarn

efter förmåga fortfarande fick hjälpa till med familjens försörjning,

även efter att lagen om barnarbete skärpts i olika omgångar. Det

kunde exempelvis vara så att fattiga barn skickades ut på gatan av

sina föräldrar för att tigga eller samla bränsle till kökets vedspis.

Som en följd av barnens ökade synlighet på stadens gator, parker

och torg, i kombination med ett ökat intresse för dessa barns framtid

och förehavanden från det omgivande samhället, har denna fråga

från och till uppmärksammats under det senaste seklet. De s.k.

ungdomsligorna eller ungdomsgängen och de kriminella värstingarna

har periodvis fått stor uppmärksamhet i dagspressen, vilket

gör att frågan om vad Malmö stad skall göra för att komma till

rätta med sina kriminella unga fortfarande känns lika aktuell. 23

Om

att koppla samman unga med sociala problem i allmänhet skriver

Bengt Börjeson följande:

I Sverige har retoriken nått dithän att vi också kopplar samman

begreppen ”ungdom” och ”problem” – vi har därför besvärliga

eller till och med svåra ”ungdomsproblem” i vårt land. Det

finns också en mer inkännande retorik: man ser ungdomar som

sårbara, identitetssökande, tvehågsna inför det senmoderna

samhällets alla valmöjligheter. 24

Behandling på ungdomsvårdsskolorna förutsatte enligt Levin ”isolering

från hemmet och de fördärvliga städerna som ersattes av anstalternas

ordning och disciplin och av sysselsättning av moraliska

skäl”. 25 H8 ingår i den sociala barnavårdens insatser för att behandla,

förebygga och motverka ungdomskriminalitet. Detta är

frågor som fortfarande debatteras och ventileras i olika privata och

offentliga sammanhang. I stort sett det enda som med bestämdhet

går att hävda i frågan är att befolkningens sammansättning, ekonomiska

konjunkturer och det politiska klimatet i Sverige och

världen högst sannolikt har och har haft större betydelse för utbredningen

av ungdomskriminalitet än vilka behandlingsmetoder

och tvångsmedel som används och har använts.

23 Levin 1998; Ohlsson & Swärd 1994; Qvarsell 1996.

24 Börjeson 2008, s. 137–138.

25 Levin 1998, s. 81.

23


En observation i sammanhanget är därför att samhällets behandlingsinsatser

för unga kriminella verkar vara en spegelbild av den

historiskt och kulturellt specifika tidens dominerande ideologi i

allmänhet. Därför är det nödvändigt att inte enbart stirra sig blind

på vilka behandlingsmetoder som fungerar och inte fungerar för

unga med ett kriminellt beteende, utan att också lyfta upp näsan

ovanför marknivå och fundera över hur det ekonomiska och politiska

samhällsklimatet på det lokala och globala planet hänger

samman och påverkar de ungas vardagliga beslutsvägar och livsstilar.

Även om denna utvärdering specifikt rapporterar om öppenvårdsprogrammet

H8 i stadsdelen Rosengård i Malmö under perioden

2005–2008 är sannolikt de strukturella faktorerna mer avgörande

för de ungas framtidsutsikter. 26

1.1 Syfte och frågeställningar

Det som framför allt skiljer H8 från tidigare former av institutionsvård

för unga kriminella i Sverige är att det bedrivs som ett

öppenvårdsprogram. Tidigare samhälleliga vårdplaceringar har

nästan uteslutande gått ut på att avlägsna och isolera ungdomen

från sina föräldrar, syskon och kamrater. Detta eftersom behandlingstanken

historiskt har byggt på idén att roten till asocialt, avvikande,

kriminellt, sedeslöst och vanartat beteende går att härleda

till föräldrarna, syskonen, kamraterna och det omgivande lokalsamhället.

De unga som skrivs in på H8 isoleras eller omhändertas

oftast inte från sina föräldrar, syskon, kamrater och skola utan vistas

endast på öppenvårdprogrammet några schemalagda timmar

varje vecka. Det finns ett fåtal unga som bor eller har bott i fosterhem

eller har eget vårdboende. Jag kommer i rapporten att mer utförligt

beskriva H8:s verksamhet och de huvudsakliga skillnaderna

mellan sluten- och öppenvård. 27

Efter att jag hösten 2006 tackade ja till att göra en utvärdering av

H8 har jag i dialog med IoF-Rosengård metodiskt och systematiskt

26 Levin 1998.

27 Enligt Socialstyrelsen har slutenvård följande definition: ”hälso- och sjukvård när den ges till patient

inskriven vid vårdenhet”; medan öppenvård har följande definition: ”hälso- och sjukvård som

inte är sluten vård eller hemsjukvård”. Med andra ord är definitionsskillnaden mellan slutenvård och

öppenvård vid och diffus, vilket ger möjlighet till stora variationer i tolkningar av begreppen.

24


planerat, samlat in, sammanställt, tolkat och analyserat rapportens

innehåll. Detta är en ständigt pågående praktisk och tankemässig

process där rapportens syfte har förändrats i takt med att nytt material

samlats in och nya tolkningar gjorts, även om den ligger väl i

linje med vad jag och uppdragsgivarna IoF-Rosengård och Brå i

Malmö stad kom överens om. Syftet med utvärderingen omfattar i

huvudsak tre delområden:

1. Att beskriva utvecklingen och förändringen av H8 sedan starten

i januari 2005.

2. Att beskriva, diskutera och värdera H8:s förändringsarbete

(ART, KSL, nätverksmöten och vardagligt socialt arbete) av de

unga med ett kriminellt eller aggressivt beteende.

3. Att redogöra för och analysera de ungas berättelser om hur

förändringsarbetet på H8 fungerar och har fungerat.

Rapporten innehåller även teman och ämnesdiskussioner som går

att härleda till Hälsa och samhälles profilområden och akademiska

ämnesdiscipliner som folkhälsovetenskap, socialt arbete och sociologi,

men de ovannämnda tre är de huvudsakliga. Ett tillägg skall

dock göras och det är att berättelser och röster från de unga på H8

och IoF:s personal i Rosengård samt tidigare forskning finns insprängda

i relevanta avsnitt i hela rapporten.

Följande sex frågeställningar skall besvaras i rapporten:

• Hur har H8 och dess sociala förändringsarbete växt fram och

utvecklats sedan starten i januari 2005?

• Vad innefattar IoF:s och H8:s sociala nätverksarbete och nätverksmöten?

• Vad innebär evidensbaserat socialt arbete, vilka behandlingsmetoder

fungerar och fungerar inte för kriminella eller aggressiva

unga samt hur förhåller sig H8 till dessa metoder?

• Vilka är de ungas berättelser om H8:s förändringsarbete, d.v.s.

ART, H8-teamen, familjeanknytning, fritidsaktiviteter, kamratrelationer,

KSL, missbruk och vardagligt socialt arbete?

• Hur ser brottsstatistiken ut för 35 av de 38 först inskrivna

25


unga 28

och hur många av dessa har återfallit i kriminalitet under

och efter H8-interventionen?

• Hur många unga har haft behandlingssammanbrott och av

vilken orsak?

28 I samband med den administrativa hanteringen har en ung från 2005 och två unga från 2006

fallit bort från statistiken i bilaga 1, d.v.s. totalt tre unga. Det kan också vara värt att uppmärksamma

att en av de unga i bilaga 1 skrevs in i januari 2007.

26


2 STADSDELEN ROSENGÅRD

OCH VARFÖR SOCIALTJÄNSTEN

STARTADE ÖPPENVÅRDS-

PROGRAMMET H8

Syftet med kapitlet är att kortfattat redogöra för framväxten

av stadsdelen Rosengård, socialtjänstens övergripande ansvar,

stadsdelsreformen 1996, bakgrunden till varför socialtjänsten

startade öppenvårdsprogrammet H8 och socialtjänstens organisation

i Rosengård. Vidare redogör jag för urvalet av unga

med ett kriminellt eller aggressivt beteende som skrivs in på

H8, om öppnandet av H8 har inneburit minskade vårdkostnader

för stadsdelen samt en avslutande översikt av H8:s

strukturerade öppenvårdspaket.

Utvecklingen av ungdomars asocialitet och brottslighet är en

fråga som engagerat forskare, politiker och allmänhet under

hela 1900-talet. Det är ett välkänt faktum att antalet för brott

registrerade ungdomar ökat kraftigt under efterkrigstiden. Detta

är inte unikt för Sverige utan gäller också i övriga Västeuropa. 29

29 Estrada 2001, s. 25.

Felipe Estrada

27


2.1 Malmö stad och stadsdelen Rosengård

Malmö stad är administrativt indelat i tio stadsdelsförvaltningar.

Rosengård, som är en av dessa har en areal på omkring 3,3 km²,

byggdes till största delen under 1960- och 1970-talen. Stadsdelen

består främst av flerfamiljshus med hyresrätter vilka uppfördes

som en del av det så kallade miljonprogrammet. I Rosengård bor

idag nästan 22 000 invånare och omkring 60 % av dessa är födda i

utlandet. Detta kan jämföras med hela Malmö stad där det bor

drygt 280 000 invånare varav omkring 28 % är födda i utlandet. I

södra delen av Rosengård finns villor och småhus. I norra delen

finns en kyrkogård och i nordvästra ett industriområde. Namnet

Rosengård kommer av Rosengård lantegendom (Herrgården) och

nämns första gången i en köpehandling 1811. Gården har bland

annat varit i familjerna Karströms och Kockums ägo. 30

Genom åren har befolkningen och situationen i Rosengård förändrats.

Exempelvis är Herrgården som en gång beboddes av familjer

ur dåtidens högre samhällsklasser idag ett av Malmös fattigaste bostadsområden.

Mot bakgrund av detta och med tanke på segregationen

i Malmö och Rosengård, med städer i staden, kan det emellanåt

uppstå svårhanterliga sociala situationer mellan å ena sidan

socialarbetare, hyresvärdar, poliser, hälso- och sjukvårdspersonal

eller skolpersonal, och å andra sidan unga eller andra boende. De

potentiella kulturkrockarna och missförstånden mellan olika aktörer

i stadsdelen är en stor utmaning att förhålla sig till för alla

verksamma och boende i området. 31

2.2 Socialtjänstens övergripande ansvar

Socialtjänsten har ett övergripande ansvar för att alla som vistas i

staden har en ekonomisk och social grundtrygghet samt arbetar för

att invånarna på ett aktivt sätt skall kunna delta i samhällslivet. I

socialtjänstens ansvarsområde ingår mer specifikt IoF, vissa arbetsmarknadsinsatser,

insatser för psykiskt funktionshindrade,

handikappfrågor och flyktingmottagning. När det gäller IoF regleras

arbetsuppgifterna bland annat i SoL, LVU, LVM och Sekretesslagen.

IoF:s arbetsuppgifter omfattar barn- och ungdomsvård,

30 www.malmo.se.

31 Intervju med IoF-personal 070206.

28


stöd åt barnfamiljer, bostadslösa, missbrukarvård, misshandlade

kvinnor, familjerådgivning och försörjningsstöd. Sveriges kommuner

har i regel ansvaret för barn- och ungdomsvården och stadsdelen

Rosengårds öppenvårdsprogram H8 hamnar således under

denna kategori. 32 När det gäller socialtjänstens specifika ansvar för

den sociala barnavården står det i SoL att den skall:

• verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och

goda förhållanden,

• i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling

och en gynnsam fysisk och social utveckling hos

barn och ungdom,

• med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och

ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,

• aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland

barn och ungdom av alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel

eller beroendeframkallande medel samt dopningsmedel

osv. (SoL).

Bengt Börjeson skriver att lagen medför ”ett mycket stort ansvar

för samhället att se till att barn inte lämnas i sticket om deras situation

i hemmet är otillfredsställande”. 33 Som Börjeson vidare lägger

ut texten består svårigheten i att tolka lagen någorlunda samstämmigt

eftersom vad som exempelvis läggs in i värderingen att växa

”upp under trygga och goda förhållanden” skulle kunna variera

mellan såväl olika socialbyråer som enskilda socialarbetare.

2.3 Stadsdelsreformen 1996

År 1996 drevs stadsdelsreformen igenom i Malmö stad. Den innebar

att staden blev indelad i tio administrativa stadsdelar, alla med

olika invånare och förutsättningar. Syftet med stadsdelsreformen

var att flytta demokratin närmare medborgarna och ge dem större

lokalt inflytande. Reformen innebar att samtliga stadsdelar fick en

egen SDF och ett eget budgetansvar. Detta innebar bland annat att

socialtjänsten och skolorna i Rosengård kom att innefattas i samma

budget. Innan stadsdelsreformen hade dessa båda organisatio-

32 Rosengårds stadsdelsfullmäktiges årsanalys 2003; Socialstyrelsen 2006; www.ne.se.

33 Börjeson 2008, s. 91.

29


ner inget ekonomiskt delansvar. Förändringen innebar bl.a. att

skola och socialtjänst, i större omfattning än tidigare, gavs möjlighet

att samarbeta och inte längre kunde skjuta över ärenden, och

därmed kostnader, till varandra med argumentet att ”det är ett

skolproblem, det får skolan ta hand om” eller ”det är ett socialt

problem, det får socialtjänsten ta hand om”. 34

2.4 En stadsdel i ekonomisk kris

År 2003 var det ekonomisk kris i stadsdelen Rosengård med stora

neddragningar som följd. Även åren före 2003 hade stadsdelen

brottats med ett kraftigt ekonomiskt underskott. IoF:s verksamhet

redovisade 2003 ett resultat på minus 16 miljoner kronor. Budgeten

överskreds främst inom två delområden: kostnader för bostads-

och hemlösa och externa vårdplaceringar för barn och ungdomar. 35

IoF köpte vård för barn och ungdomar från HVB, UA 36 och SiS.

Barn- och ungdomsärenden vid Rosengårds Socialbyrå (se IoF:s organisation

– figur 1) handlades före H8:s tillkomst av 10–12 socialsekreterare.

Förutom SoL:s ramverk saknades en uttalad gemensam

strategi för vilka insatser som var behandlings- och kostnadseffektivast,

vilket gjorde att insatstyperna varierade mellan olika

ärenden och flera unga skrevs in på öppenvårdsprogrammet UA

och SiS-placerades. 37

I dagens evidensfärgade debatt inom socialt arbete om vilka behandlingsmetoder

som fungerar och inte fungerar förbiser man

många gånger att de kanske viktigaste strukturella besluten fattas i

Riksdagen, på Socialdepartementet eller hos tillsynsmyndigheten

Socialstyrelsen. Det är hos dessa högre instanser och tillsynsmyndigheter

som de strukturella ramarna sätts för vilka valmöjligheter

som verksamhetsansvariga och socialarbetare på de lokala socialkontoren

har för att fatta beslut baserade på beprövad erfarenhet

och vetenskaplig kunskap. Därför går det att ifrågasätta statliga

utredaren Kerstin Wigzells påstående att det enbart handlar om att

34 Intervju med IoF-personal 070206.

35 Rosengårds stadsdelsfullmäktiges årsanalys 2003.

36 UA är ett öppenvårdsprogram i Malmö stad som arbetar med målgruppen flickor och pojkar 12–

19 år som p.g.a. ett destruktivt beteende och kriminalitet riskerar att placeras på ungdomsinstitution

och/eller är i behov av förebyggande åtgärder.

37 Intervju med IoF-personal 070206.

30


”Kunskapsbasen för insatser inom socialtjänsten är outvecklad”. 38

Verkligheten är många gånger lite mer komplicerad än vad detta

påstående ger sken av. Verksamhetsansvariga och socialarbetare,

ensamma eller i grupp, fattar med hänsyn till de samhälleliga ramarna,

olika aktörers särintressen, IoF:s budget och SoL beslut om

vilka insatser som är lämpligast att sätta in för klienten. Dessa faktorer

sammantaget blir avgörande för om rätt behandling sätts in

från första början för klienten. Debatten om huruvida effektivast

behandlingsmetod sätts in eller inte skiftar därmed fokus från själva

behandlingen eller insatsen till myndighetsbesluten före implementeringen

av behandlingen. 39

Det blir därmed också betydelsefullt att diskutera socialarbetarens

grad av handlingsutrymme och makt. Det finns dels socialarbetare

som upplever sig relativt maktlösa inför omgivande samhällsfaktorer,

dels finns det socialarbetare som uppfattar att de har relativt

stort handlingsutrymme att besluta utifrån egna erfarenheter och

kunskaper. Skälet till att detta är relevant att diskutera är insikten

att den verksamhetsansvarige eller socialarbetaren inte fattar sina

beslut i ett rationellt vakuum utan att han eller hon i praktiken

måste ta hänsyn till och påverkas av samhälleliga ramvillkor, vårdideologier,

organisationskultur och särintressen i samband med att

beslutet i ärendet fattas. Samtidigt som det är centralt att påpeka

att det finns strukturella faktorer som ligger utanför den enskilde

socialarbetarens kontroll eller möjligheter att direkt påverka är det

lika självklart att socialarbetaren bör vara medveten om vilka konsekvenser

olika insatser leder till. 40

Att ha en ung person placerad på SiS-institution eller motsvarande

ungdomshem är förenat med stora kostnader – upp till 1,2 miljon

kronor per klient och år. 41 Det var, som sagt, bland annat för att de

externa vårdkostnaderna för UA och SiS hade överskridit budgeten,

som Rosengårds SDF vid årsskiftet 2003/2004 röstade igenom

ett åtstramningspaket för IoF i Rosengård. Exempelvis minskade

38 SOU 2008, s. 9.

39 Intervju med IoF-personal 070906; Socialstyrelsen 2006, s. 31–32.

40 Börjeson 2008, s. 112 och 305; Järvinen 2002; Socialstyrelsen 2006, s. 31–32.

41 Som en jämförelse är den årliga kostnaden för öppenvårdsprogrammet H8 per ungdom och år

omkring 140 000 kronor (Vårdkostnader för IoF-Rosengård och H8 2003–2007).

31


socialtjänsten, och därmed förvaltningen som helhet, sina utgifter

genom att dra in nio tjänster (fem från Områdesgruppen vid Familjebasen

(behandling/insatser) och fyra från B&U vid Socialbyrån

(utredande myndighet)). 42

Redan innan SDF:s beslut omorganiserades delar av IoF. Exempelvis

fick B&U, där 10–12 socialsekreterare hade arbetat mer eller

mindre självständigt med inkommande anmälningar, en ny ansvarsuppdelning

och ökad specialisering. Efter omorganisationen

bildades två team: dels en Ungdomsgrupp som består av en teamledare

och fyra socialsekreterare som enbart handlägger ärenden

med unga som har ett kriminellt eller aggressivt beteende, 43 dels ett

team som handlägger de övriga barn- och ungdomsärendena. Tanken

med bildandet av Ungdomsgruppen var att den skulle generera

ökad samlad och specialiserad expertis om unga med kriminellt eller

aggressivt beteende, dessutom skulle urvalet och handläggningen

av de unga bli säkrare och mer samordnat. Idén var att den nya

ansvarsuppdelningen och specialiseringen skulle bidra till att socialsekreterarna

– i nära samarbete med teamledaren, programansvarig

för H8 och H8-teamen – effektivare skulle kunna prioritera rätt

ung person som befinner sig i riskzonen att utveckla en vanemässig

kriminalitet. 44 Teamledaren säger följande om arbetet med att utveckla

specialiserad erfarenhetsbaserad kunskap i Ungdomsgruppen:

32

Den nya Ungdomsgruppen har blivit en kunskapsbank och gett

oss insikt om hur allvarligt det här egentligen är, eftersom i den

här lilla gruppen har man kännedom om varandras ungdomar.

Det har betydelse i bedömningen, men det har också betydelse i

42 SDF- och IoF-Rosengård 2004; Sundberg 2006.

43 Det är viktigt att observera att de unga som är eller har varit inskrivna på H8 inte nödvändigtvis

är dömda eller lagförda för brott, det kan också vara så att de inskrivna unga har varit misstänkta

för olika typer av brott eller har ett aggressivt beteende samt kommer från familjer med tung social

problematik. I sammanhanget bör det även uppmärksammas att de unga som är under 15 år inte kan

bli dömda eller lagförda för brottet utan endast registrerade som brottsmisstänkta av polisen. En

annan notering är att unga som har varit inskrivna vid H8 och blivit 18 år kan dömas till fängelse,

vilket gör att deras eventuella brottsaktivitet i stort sett upphör under fängelsevistelsen. När socialtjänsten

öppnar en barnavårdsutredning om en ung beaktar myndigheten hela den unges livssituation,

exempelvis genom kontakter med föräldrar, polis och skola samt eventuell tidigare utredning av

familjen och den unge, innan beslut fattas.

44 SDF- och IoF-Rosengård 2004; Sundberg 2006.


vad man ska göra och inte göra med helt olika insatser.

I början hade vi lite bekymmer om vilka unga som skulle gå vidare

till H8, men sedan så bestämde vi att ha det som en stående

punkt att ventilera sitt ärende med kollegerna – att jag har en

ungdom som jag tycker ska gå på H8. Vilken av ungdomarna

ska vi prioritera? Det är en prioriteringsfråga hela tiden. 45

Som ett resultat av den avgränsade målgruppen unga med kriminellt

eller aggressivt beteende 46 kunde Ungdomsgruppen arbeta mer

fokuserat. En av socialsekreterarna i Ungdomsgruppen berättar att

”där vi satt tidigare hade vi så många delar som var spridda överallt,

nu fick vi ihop allting i samma organisation. Det gav mycket

bättre resultat än det gjorde när vi hade det utspritt på olika ställen.

Plus att det är en form [H8-manualen, författarens anm.] som

det är ganska lätt att arbeta efter”. 47 Med andra ord så koncentrerades

expertisen kring unga med ett kriminellt eller aggressivt beteende

i Socialbyrån på en teamledare och fyra socialsekreterare.

Målet var att den sociala kontrollen av och stödet för unga i riskzonen

skulle bli effektivare och mer ändamålsriktigt. En tänkbar

brottsförebyggande konsekvens av den nya arbetsfördelningen

inom IoF är att barn och ungdomar i riskzonen uppmärksammas

tidigare av socialtjänsten, vilket möjligen kan förklara varför det

idag (2008/2009) finns något färre grovt kriminellt belastade unga

i Rosengård än när H8 startade i januari 2005. När det gäller den

nya organisationen på Familjebasen med fokus på unga kriminella

återkommer jag till den nedan. 48

2.5 Den sociala situationen i Rosengård 2003

Enligt SDF- och IoF-Rosengård skilde sig den sociala situationen i

Rosengård markant i början av 2000-talet från tidigare perioder i

stadsdelen. Antalet anmälningar till B&U om unga med kriminellt

beteende växte på ett sätt som nästintill saknade motstycke i staden

45 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.

46 Värt att observera är att samtliga unga som är eller har varit inskrivna vid H8 har utländsk bakgrund.

Utländsk bakgrund definieras här som att den unge antingen är född utomlands eller att hans

eller hennes båda föräldrar är födda utomlands. Jag kommer dock av avgränsningsskäl inte att följa

upp etnicitetsfrågan i rapporten.

47 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.

48 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831; Sundberg 2006.

33


i övrigt. Enligt polis och socialtjänst ökade ungdomsbrottsligheten

och en begynnande gängbildning kunde skönjas, vilket gjorde att

socialtjänsten insåg att något måste göras akut, d.v.s. insatser av

olika former som inte innebar externa vårdplaceringar till stora

kostnader. SDF- och IoF-Rosengård skriver i verksamhetsdokumentet

att ”Antalet anmälningar om unga kriminella har ökat

mycket under de senaste 5–6 åren. Det finns ett statistiskt samband

mellan polisens nedskärningar under dessa år och antalet brott som

unga rosengårdsbor begår”. 49 Med tanke på att situationen med

barn- och ungdomsbrottsligheten i Rosengård blev allt allvarligare

valde IoF därför att prioritera arbetet med denna målgrupp. 50

I jämförelse med SDF- och IoF-Rosengårds beskrivning av ungdomsbrottsligheten

i Rosengård pekar Brå:s kvantitativa beräkningar

av den svenska ungdomsbrottsligheten generellt i motsatt

riktning. I rapporten Ungdomar och brott åren 1995–2005 skriver

Brå: ”Generellt har inte andelen ungdomar som uppger att de begått

någon av de beskrivna brottshandlingarna ökat sedan 1995.

Däremot är det flera brottshandlingar som har minskat”. 51 Diskrepansen

mellan SDF- och IoF-Rosengårds beskrivning och Brå:s beräkningar

visar sannolikt på stora skillnader i ungas brottsfrekvens

mellan Rosengård och generellt i Sverige. Om detta i sin tur beror

på att barn och ungdomar i Rosengård är mer kontrollerade och

övervakade av stat och kommun än på andra platser eller om det

finns andra ekonomiska, kulturella och sociala orsaker som ligger

bakom skillnaden har jag inte haft möjlighet att fördjupa mig i. 52

Enligt enhetschefen och programansvarig hade det under omkring

30 år vid Familjebasen funnits ett utbrett missnöje med behandlingsresultaten

från externa vårdplaceringar i öppenvården och den

slutna ungdomsvården, vilket gjorde att det prekära budgetläget i

stadsdelen gav dem möjlighet att starta öppenvårdsprogrammet

H8. Det hade också genom bl.a. Rådgivningsgruppens mångåriga

sociala öppenvårdsarbete med familjer och unga ackumulerats

49 SDF- och IoF-Rosengård 2004, s. 2.

50 Sundberg 2006.

51 Brå 2006, s. 6.

52 Se även sociologen Sven-Åke Lindgrens (2006) sammanvägning av brottsutvecklingen i Göteborgsområdet

1975–2004.

34


praktiska erfarenheter om vilka påverkansinsatser som fungerar

och inte fungerar för unga med ett kriminellt eller aggressivt beteende.

IoF:s officiella argument och förklaring i två verksamhetsdokument

(2004 och 2006) för att starta H8 var IoF:s ekonomiska

nödläge och en tydlig ökning av ungdomsbrottsligheten i stadsdelen,

medan det i praktiken var minst lika viktigt att Familjebasen

hade omkring 30 års praktiska erfarenheter och kunskaper av öppenvårdsarbete

för barn och ungdomar samt deras familjer. 53

Merparten av de unga med ett kriminellt eller aggressivt beteende

som under de två första verksamhetsåren 2005/2006 var inskrivna

på H8 ingick bland samma unga som förekom i polisens två kartläggningsrapporter

2003/2005 om ”kriminella ungdomsgäng” 54

och unga som var ”extremt brottsfrekventa” 55

i Malmö och Skåne.

Programansvarig skriver att: ”Av de först inskrivna 8 ungdomarna,

var 6 av dem med på polisens lista över mest brottsaktiva ungdomar,

med mer än nio brott vardera”. 56

Polisens s.k. lista över de

omkring 20 mest brottsaktiva unga i Malmö och Skåne figurerade

vid tidpunkten (2003–2005) i olika massmediala och politiska

sammanhang. H8 började med andra ord att behandla de svåraste

fallen av unga kriminella under de två första verksamhetsåren

2005/2006. Detta visar sig också vid en genomgång av statistik

över antalet och typen av misstänkta brott för 35 av de 38 först inskrivna

unga på H8. Statistiken visar på att det framför allt var de

omkring 15–20 först inskrivna unga som hade börjat internalisera

en kriminell livsstil och i flera fall återfallit i brott under och efter

inskrivning vid H8. Teamledaren för Ungdomsgruppen säger följande

om den dåvarande (2003–2005) sociala situationen:

Faktorer som gjorde att det här systemet kom till var att i polisens

kartläggning av ungdomar återkom de här listorna med de

mest brottsaktiva ungdomarna. Vi kände till den första gruppen

också, men vi hade kanske inte gjort insatser. När det kom till

dom andra åren kunde vi konstatera – han är insats, han är in-

53 Intervju med IoF-personal 080515.

54 Länskut Skåne 2003, s. 1.

55 Ibid.

56 Sundberg 2006, s. 17.

35


36

sats, han är insats. Det var väldigt gott att se det, där var inget

vi hade missat. Vi är också snabba och har själva sett att det här

har gått över. 57

Samtidigt som barn- och ungdomsbrottsligheten ökade i stadsdelen

är det dock ”viktigt att observera att den brottslighet som de flesta

ungdomar har egen erfarenhet av varken är särskilt allvarlig eller

särskilt omfattande”. 58 Detta gäller naturligtvis även för stadsdelen

Rosengård där det var en relativt liten grupp unga som begick de

flesta grova brotten och hade utvecklat en vanemässig kriminalitet.

Enligt Jerzy Sarnecki fördelades antalet brottsmisstänkta flickor

och pojkar i Sverige 1991 på följande vis: ”Bland pojkar i ålder

15–20 år fanns det 54 individer som misstänktes för fler än femtio

brott. Av dessa misstänktes 13 för fler än hundra brott. Bland

flickorna var det 7 stycken som misstänktes för fler än 50 brott och

ingen som misstänktes för fler än hundra brott”. 59 Således är det

nödvändigt att poängtera att de unga som är eller har varit inskrivna

på H8 är en mycket liten minoritet av alla unga som växer

upp i Rosengård och som inte har ett kriminellt eller aggressivt beteende.

60

57 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.

58 Sarnecki 1993, s. 11.

59 Ibid, s. 15.

60 Jag är medveten om att jag som forskare och utvärderare också är med och konstruerar fältet om

unga kriminella i stadsdelen Rosengård i Malmö stad. Den amerikanske kriminologen Malcolm W.

Klein (1995) menar att denna problematik inte går att undvika som forskare och enligt min uppfattning

är det bättre att uppmärksamma sociala problem än att låtsas som att de inte existerar.


2.6 Socialtjänstens organisation i Rosengård

2.6 2.6 2.6 Socialtjänstens Socialtjänstens 2.6 2.6 Socialtjänstens organisation organisation organisation i Rosengård i i Rosengård

Rosengård

i Rosengård i Rosengård

IoF-Rosengård

IoF-Rosengård

IoF-Rosengård

IoF-Rosengård

2.6 Socialtjänstens organisation i Rosengård

Socialbyrå

Familjebasen

Socialbyrå

Socialbyrå

utredande Socialbyrå

myndighet

Familjebasen

Familjebasen

Familjebasen

Familjebasen

Familjebasen behandling/insats

Familjebasen

utredande utredande utredande utredande utredande myndighet utredande myndighet

myndighet myndighet

myndighet

behandling/insats

behandling/insats

behandling/insats

behandling/insats

behandling/insats

Figur 1. Socialtjänstens organisation i stadsdelen Rosengård

I figurens vänstra del finns Socialbyrån (utredande myndighet) där

”Slussen” (två socialsekreterare) och Ungdomsgruppen (en teamledare

och fyra socialsekreterare 61

Rådgivningsgrupp

Utredningsenhet Barn

och ungdom

-”Slussen”

Vårdgrupp

-Ungdomsgruppen

-Barn & ungdom

Nya Vägvalet Rosengård

Vuxenenhet

Hållplats 8

-Bostadslöshet

-Kvinnomisshandel

-Missbruk

Socialarbetare

-Psykisk ohälsa

vid polisen

Nätverksgrupp

Figur 1. Socialtjänstens organisation i stadsdelen Rosengård

I figurens vänstra del finns Socialbyrån (utredande myndighet) där

”Slussen” (två socialsekreterare) och Ungdomsgruppen (en teamledare

och fyra socialsekreterare ) tar emot anmälningar, öppnar utredning,

beviljar bistånd och har vårdansvaret för klienten. I figurens

högra del finns H8 (en programansvarig och sex socialrådgi-

61

Rådgivningsgrupp

Utredningsenhet Barn

och ungdom

-”Slussen”

Vårdgrupp

-Ungdomsgruppen

-Barn & ungdom

Nya Vägvalet Rosengård

Vuxenenhet

Hållplats 8

-Bostadslöshet

-Kvinnomisshandel

-Missbruk

Socialarbetare

-Psykisk ohälsa

vid polisen

Nätverksgrupp

Figur 1. Socialtjänstens organisation i stadsdelen Rosengård

I figurens vänstra del finns Socialbyrån (utredande myndighet) där

”Slussen” (två socialsekreterare) och Ungdomsgruppen (en teamledare

och fyra socialsekreterare ) tar emot anmälningar, öppnar utredning,

beviljar bistånd och har vårdansvaret för klienten. I figurens

högra del finns H8 (en programansvarig och sex socialrådgi-

61 Rådgivningsgrupp

Utredningsenhet Barn

och ungdom

-”Slussen”

Vårdgrupp

-Ungdomsgruppen

-Barn & ungdom

Nya Vägvalet Rosengård

Vuxenenhet

Hållplats 8

-Bostadslöshet

-Kvinnomisshandel

-Missbruk

Socialarbetare

-Psykisk ohälsa

vid polisen

Nätverksgrupp

Figur 1. Socialtjänstens organisation i stadsdelen Rosengård

I figurens vänstra del finns Socialbyrån (utredande myndighet) där

”Slussen” (två socialsekreterare) och Ungdomsgruppen (en teamledare

och fyra socialsekreterare ) tar emot anmälningar, öppnar utredning,

beviljar bistånd och har vårdansvaret för klienten. I figurens

högra del finns H8 (en programansvarig och sex socialrådgi-

61 Rådgivningsgrupp

Utredningsenhet Barn

och ungdom

-”Slussen”

Vårdgrupp

-Ungdomsgruppen

-Barn & ungdom

Nya Vägvalet Rosengård

Vuxenenhet

Hållplats 8

-Bostadslöshet

-Kvinnomisshandel

-Missbruk

Socialarbetare

-Psykisk ohälsa

vid polisen

Nätverksgrupp

Figur 1. Socialtjänstens organisation i stadsdelen Rosengård

I figurens vänstra del finns Socialbyrån (utredande myndighet) där

”Slussen” (två socialsekreterare) och Ungdomsgruppen (en teamledare

och fyra socialsekreterare) tar emot anmälningar, öppnar utredning,

beviljar bistånd och har vårdansvaret för klienten. I figurens

högra del finns H8 (en programansvarig och sex socialrådgi-

61

Rådgivningsgrupp

Utredningsenhet Barn

och ungdom

-”Slussen”

Vårdgrupp

-Ungdomsgruppen

-Barn & ungdom

Nya Vägvalet Ro-

Rosengård sengård

Vuxenenhet

Hållplats 8

-Bostadslöshet

-Kvinnomisshandel

-Missbruk

Socialarbetare

-Psykisk ohälsa

vid polisen

Nätverksgrupp

Figur 1. Socialtjänstens organisation i stadsdelen Rosengård

I figurens vänstra del finns Socialbyrån (utredande myndighet) där

”Slussen” (två socialsekreterare) och Ungdomsgruppen (en teamledare

och fyra socialsekreterare ) tar emot anmälningar, öppnar utredning,

beviljar bistånd och har vårdansvaret för klienten. I figurens

högra del finns H8 (en programansvarig och sex socialrådgi-

61

Rådgivningsgrupp

Utredningsenhet Barn

och ungdom

-”Slussen”

Vårdgrupp

-Ungdomsgruppen

-Barn & ungdom

Nya Vägvalet Rosengård

Vuxenenhet

Hållplats 8

-Bostadslöshet

-Kvinnomisshandel

-Missbruk

Socialarbetare

-Psykisk ohälsa

vid polisen

Nätverksgrupp

Figur 1. Socialtjänstens organisation i stadsdelen Rosengård

I figurens vänstra del finns Socialbyrån (utredande myndighet) där

”Slussen” (två socialsekreterare) och Ungdomsgruppen (en teamledare

och fyra socialsekreterare) tar emot anmälningar, öppnar utredning,

beviljar bistånd och har vårdansvaret för klienten. I figurens

högra del finns H8 (en programansvarig och sex socialrådgi-

61

Rådgivningsgrupp

Utredningsenhet Barn

och ungdom

-”Slussen”

Vårdgrupp

-Ungdomsgruppen

-Barn & ungdom

Nya Vägvalet Rosengård

Vuxenenhet

Hållplats 8

-Bostadslöshet

-Kvinnomisshandel

-Missbruk

Socialarbetare

-Psykisk ohälsa

vid polisen

Nätverksgrupp

Figur 1. Socialtjänstens organisation i stadsdelen Rosengård

I figurens vänstra del finns Socialbyrån (utredande myndighet) där

”Slussen” (två socialsekreterare) och Ungdomsgruppen (en teamledare

och fyra socialsekreterare ) tar emot anmälningar, öppnar utredning,

beviljar bistånd och har vårdansvaret för klienten. I figurens

högra del finns H8 (en programansvarig och sex socialrådgi-

61

Rådgivningsgrupp

Utredningsenhet Barn

och ungdom

-”Slussen”

Vårdgrupp

-Ungdomsgruppen

-Barn & ungdom

Nya Vägvalet Rosengård

Vuxenenhet

Hållplats 8

-Bostadslöshet

-Kvinnomisshandel

-Missbruk

Socialarbetare

-Psykisk ohälsa

vid polisen

Nätverksgrupp

Figur 1. Socialtjänstens organisation i stadsdelen Rosengård

I figurens vänstra del finns Socialbyrån (utredande myndighet) där

”Slussen” (två socialsekreterare) och Ungdomsgruppen (en teamledare

och fyra socialsekreterare

) tar emot anmälningar, öppnar utredning,

beviljar bistånd och har vårdansvaret för klienten. I figurens

högra del finns H8 (en programansvarig och sex socialrådgi-

61 Rådgivningsgrupp

Utredningsenhet Barn

och ungdom

IoF-Rosengård

-”Slussen”

Vårdgrupp

-Ungdomsgruppen

-Barn Socialbyrå & ungdom

Familjebasen

Nya Vägvalet Ro-

utredande myndighet

behandling/insats

sengård

Vuxenenhet

Rådgivningsgrupp

Hållplats 8

-Bostadslöshet

Utredningsenhet Barn

-Kvinnomisshandel

och ungdom

-Missbruk

-”Slussen”

Vårdgrupp

Socialarbetare

-Psykisk

-Ungdomsgruppen

ohälsa

vid polisen

-Barn & ungdom

Nya Vägvalet Ro-

Nätverksgrupp sengård

Vuxenenhet

Hållplats 8

-Bostadslöshet

-Kvinnomisshandel

Figur -Missbruk 1. Socialtjänstens organisation i stadsdelen Rosengård

Socialarbetare

-Psykisk ohälsa

vid polisen

I figurens vänstra del finns Socialbyrån (utredande myndighet) där

”Slussen” (två socialsekreterare) ) tar och emot Ungdomsgruppen anmälningar, öppnar (en teamle-

Nätverksgrupp utredning,dare

och beviljar fyra socialsekreterare bistånd och har vårdansvaret för klienten. I figurens

högra del finns H8 (en programansvarig och sex socialrådgi-

61 Enligt Figur teamledaren 1. Socialtjänstens har antalet socialsekreterare organisation i Ungdomsgruppen i stadsdelen ökat från Rosengård

fyra till sex perso-

61

Rådgivningsgrupp

Utredningsenhet Barn

och ungdom

-”Slussen”

Vårdgrupp

-Ungdomsgruppen

-Barn & ungdom

Nya Vägvalet Rosengård

Vuxenenhet

Hållplats 8

-Bostadslöshet

-Kvinnomisshandel

-Missbruk

Socialarbetare

-Psykisk ohälsa

vid polisen

Nätverksgrupp

) tar emot anmälningar, öppnar utredning,

beviljar bistånd och har vårdansvaret för klienten. I figurens

högra del finns H8 (en programansvarig och sex socialrådgi-

61 61 61 Enligt Enligt Enligt teamledaren ner teamledaren teamledaren fr.o.m. 61 61 Enligt augusti har har teamledaren har har har antalet teamledaren antalet antalet 2007 socialsekreterare (epostkorrespondens socialsekreterare socialsekreterare har har antalet socialsekreterare i socialsekreterare Ungdomsgruppen i i Ungdomsgruppen Ungdomsgruppen 080624). i Ungdomsgruppen i Ungdomsgruppen ökat ökat ökat ökat från från från fyra fyra fyra till till ökat till till ökat sex från sex sex perso- från persoperso-

fyra fyra till till sex sex personernerner

fr.o.m. fr.o.m. fr.o.m. fr.o.m. augusti augusti nerner 2007 fr.o.m. 2007 fr.o.m. 2007 (epostkorrespondens augusti (epostkorrespondens (epostkorrespondens (epostkorrespondens augusti 2007 2007 (epostkorrespondens 080624).

080624).

080624).

I figurens vänstra del finns Socialbyrån (utredande myndighet) där

”Slussen” (två socialsekreterare) och Ungdomsgruppen (en teamle- 37

37 37 37

37 37

dare och fyra socialsekreterare 37

61 ) tar emot anmälningar, öppnar

37

utredning,

beviljar bistånd och har vårdansvaret för klienten. I figurens

högra del finns H8 (en programansvarig och sex socialrådgi-

61 Enligt teamledaren har antalet socialsekreterare i Ungdomsgruppen ökat från fyra till sex perso-


vare) i Familjebasen (behandling/insatser) som har behandlingsansvaret

för klienter som är aktuella för IoF:s insatser för barn och

ungdomar i stadsdelen. Familjebasen har olika behandlingsalternativ,

varav H8 är ett. Exempelvis finns Nya Vägvalet Rosengård (en

sammanslagning av Vägvalet Rosengård och Ungdomsvalet) som

är ett liknande insatsprogram för lite äldre ungdomar än på H8,

och som förbereder sig för att ta steget in i vuxenvärlden. Detta insatsprogram

använder sig av liknande strukturerade insatsmetoder

som H8, fast med inriktning mot vuxenlivet. Dessutom har personal

inom Rådgivningsgruppen tidigare erfarenheter av öppenvård

med familjer och unga.

2.7 Eget öppenvårdsprogram

SDF- och IoF-Rosengård skriver följande om behovet av att utifrån

nätverkstanken koordinera samverkan kring hemmaplanslösningen

H8:

38

Stadsdelens och socialtjänstens resurser måste koordineras och

utnyttjas maximalt i ett prestigelöst samspel. Detta är viktigt av

kostnadsskäl, men har också djupa innehållsmässiga vinster för

arbetet. I alla delar av stadsdelens verksamheter måste ungdomarna

ses i sitt större sammanhang med hemmet, sin skola och

sina fritidsaktiviteter. De flesta ungdomarna har i förlängningen

sitt liv i Rosengård, varför det är naturligt att, så långt det är

möjligt, arbeta med vårdalternativ och andra insatser i stadsdelen.

62

IoF-Rosengård tillsatte i början av 2004 en arbetsgrupp på Familjebasens

initiativ som började skissa på ett öppenvårdsprogram för

barn och ungdomar med en kriminell livsstil eller ett aggressivt beteende

som möjligen hade ett varaktigt missbruk. Från idéplanet

till att verksamheten öppnade i början av 2005 gick det omkring

tolv månader. Anledningen till att Familjebasen i nära samarbete

med Socialbyrån kunde utarbeta ett strukturerat öppenvårdsprogram

inom denna tidsram kan förklaras av Familjebasens praktiska

erfarenheter av öppenvård. Dessutom fanns det vid starten av H8

62 SDF- och IoF-Rosengård 2004, s. 4.


en arbetsmanual i dokumentform som på ett strukturerat och relativt

detaljerat sätt angav ramarna för H8:s verksamhet. Enligt socialarbetare

från B&U och H8 fungerade även arbetsfördelningen

mellan enheterna någorlunda bra i praktiken från första början,

trots att uppstarten gick relativt snabbt. När enheterna blev mer

specialiserade var ambitionen att förhållningssättet till de unga

skulle bli enhetligare och kunskapen om urval och insatser fördjupade.

63

Att ett begränsat antal verksamhetsansvariga och socialarbetare

inom IoF skulle samarbeta kring de unga på H8 underlättade implementeringen

av den organisatoriska ansvarsfördelningen mellan

B&U och H8. Målgruppen var unga med ett kriminellt eller aggressivt

beteende. Detta medförde att Ungdomsgruppen på Socialbyrån

och H8-teamen på Familjebasen redan från början låg relativt

nära varandra i förhållningssätt. Enligt enhetschefen vid Familjebasen

var nyckeln till att H8 kunde fungera från allra första början

att myndighets- och insatsdelarna låg i fas. H8 fungerade enligt

enhetschefen av detta skäl hyfsat bra från dag ett. 64

Samtidigt som uppstarten av H8 gick relativt snabbt är det viktigt

att åter betona att Familjebasen hade egna erfarenheter av öppenvård

och att det lika länge hade funnits diskussioner om möjligheterna

att få ner de höga externa vårdkostnaderna för barn och

ungdomar. De externa vårdplaceringarna hade dessutom inte alltid

gett önskat behandlingsresultat och det var många gånger samma

barn och ungdomar som förekom i olika utredningar. Enligt enhetschefen

på Familjebasen var en målsättning med H8 att de själva

skulle klara av så många som möjligt av de tyngst brottsbelastade

unga på polisens s.k. lista, vilket skulle medföra stora besparingar

från externa vårdplaceringar (HVB, UA och SiS-placeringar)

i en stadsdel som gick med ekonomiskt underskott. 65

För att ytterligare förbättra den interna samordningen kring de

unga och intensifiera kommunikationen mellan Familjebasen och

63 Börjeson 2008, s. 86.

64 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.

65 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831; SDF- och IoF-Rosengård 2004.

39


Socialbyrån har verksamheten haft kontinuerliga lunchmöten, internat,

temadagar, uppföljningsmöten och utbildningar. Under utvecklingen

av H8 har ett socialt nätverksarbete med den unges privata

och professionella nätverk prioriterats samt att konsekvenserna

skulle vara tydliga och verkställas om den unge inte följde den

uppgjorda vårdplanen. Detta gällde särskilt de första två verksamhetsåren

(2005/2006) när stadsdelens tyngst brottsbelastade unga

var inskrivna. Helhetssynen på den unges livssituation inom IoF

och mellan det privata och professionella nätverket betonades också,

allt för att öka den sociala kontrollen och stödet kring den

unge. 66

Programansvarig för H8 och teamledaren för Ungdomsgruppen

har sedan starten 2005 haft kontinuerliga möten och telefonkontakt

där potentiellt aktuella barn och ungdomar och andra ärendefrågor

har diskuterats fortlöpande och ingående. Programansvarig

och teamledaren har dessutom det gemensamma ansvaret för att

öppenvårdsresursen används på bästa möjliga sätt. I början av H8

när verksamheten var ett projekt bistod styrgruppen om det uppstod

bekymmer och tveksamheter kring urvalet av unga. Enligt

programansvarig fanns styrgruppen när H8 var ett projekt under

det första verksamhetsåret (2005), numera fungerar ärenderapporteringen

på H8 som vid övriga enheter inom IoF. 67

H8-teamen och Ungdomsgruppen har också haft återkommande

halv- och heldagarsseminarier för att diskutera och komma fram

till ett gemensamt förhållningssätt med de unga. Det fanns även efter

att H8 kommit igång, trots arbetsmanualen och gedigna praktiska

erfarenheter av öppenvård i organisationen, ett visst organisatoriskt

”tillitsglapp” mellan socialsekreterare och socialrådgivare

som behövde jämkas samman för att enheterna skulle ha ett

gemensamt förhållningssätt kring ärendegången. Till en början var

inte socialsekreterarna eller socialrådgivarna riktigt klara över hur

behandlingsrutinerna kring den unge fungerade. Enligt en socialrådgivare

på H8 har det ”gått ifrån något som till en början inte

66 SDF- och IoF-Rosengård 2004.

67 Intervju med IoF-personal 071016.

40


var riktigt klart till något som har blivit mycket bättre”. 68

Detta beror

enligt socialrådgivaren på att de i och för sig stod på en bra och

tydligt strukturerad programgrund, men också för att socialrådgivarna

och socialsekreterarna efter hand har lärt känna varandra

allt bättre. Det finns nämligen en viss risk att en specialisering mellan

utrednings- och behandlingsenheter kan leda till konflikter och

spänningar om de inte accepterar varandras arbetsmetoder, förhållningssätt

och beslutsgrunder. 69

Den eventuella osäkerhet som till en början fanns i samarbetet mellan

socialrådgivarna och socialsekreterarna har förbättrats tack

vare att de nu känner bättre tillit till varandra. Att kunna lita på

varandra i vardagliga beslut kring ett ärende är enligt samma socialrådgivare

grundläggande för ett bra behandlingsarbete. Socialrådgivaren

säger vidare att man i början ”inte riktigt visste vad

man kunde lämna över till den andra parten. Man kan ha hur

många program och grunddokument som helst, men har man inte

tillit till varandra som personer eller kolleger fungerar det inte”. 70

Enligt teamledaren för B&U har socialtjänsten efter att H8 öppnade

tagit sig den tiden för att lära känna varandra och förtäta samarbetet

mellan utrednings- och behandlingsdelen. Detta måste man

enligt teamledaren göra för att samarbetet skall fungera. Teamledaren

säger också att det hade stor betydelse att strukturen och

ramarna var klara innan H8 öppnade. Personalen visste att de

skulle arbeta med unga med ett kriminellt eller aggressivt beteende

utifrån en gemensam grundmanual. 71

Programansvarig träffar teamledaren för Ungdomsgruppen vid behov

för att diskutera urval och potentiellt aktuella unga. H8teamen

och Ungdomsgruppen har också kunnat komma med initierade

synpunkter till sina respektive chefer (programansvarig och

teamledaren) i det sociala arbetet med den unge. En fördjupning

och specialisering av det interna samarbetet mellan Familjebasen

och Socialbyrån var viktig för att urvalet av unga till H8 skulle bli

68 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.

69 Börjeson 2008, s. 86.

70 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.

71 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.

41


så representativt som möjlig i förhållande till påverkansformen och

att organisationens anställda skulle ha ett professionellt förhållningssätt

kring olika ärenden. Nätverksmöten har också bidragit

till att samsynen och överblicken kring enskilda ärenden har fördjupats.

72

Syftet med H8 var och är, som jag tidigare har påpekat i denna

rapport, att få ner vårdkostnaderna för IoF:s externa vårdplaceringar

av barn och ungdomar samt att ge de unga ett alternativ till

sin kriminella livsstil. Som jag tidigare också framhållit gav den

ekonomiska krisen i stadsdelen samtidigt IoF en öppning att starta

ett strukturerat öppenvårdsprogram. Programansvarig vid H8 skriver

i verksamhetsdokumentet från 2006 att:

42

Det nya öppenvårdsprogrammet, Hållplats 8, utvecklades vid

Familjebasen, i samarbete med Utredningsenhet Barn och Ungdom.

Syftet var att skapa ett flexibelt program, för att minska

kostnader i samband med vård för stadsdelens kriminella barn

och ungdomar, men ändå ha tillräckligt hög ändamålsenlighet

och kvalité i insatserna. Intentionerna i verksamheten betonade

flexibilitet, där samverkan och samsyn i stadsdelen, samt helhetssyn

i ärendehandläggning och utredning tänktes vara centralt.

73

Det som kan vara värt att reflektera över i sammanhanget är dock

om det är möjligt att minska vårdkostnaderna samtidigt som behandlingen

eller insatsen skall hålla minst lika hög vårdkvalitet.

Enligt Socialstyrelsen (i samarbete med Torbjörn Forkby) är skälet

till att kommunala hemmaplanslösningar har blivit allt vanligare

de två senaste decennierna en ökande professionalisering av socialtjänsten,

omfattande kritik mot kostsamma institutionsplaceringar

med bristande behandlingseffekter och att sparkraven har ökat på

kommunerna sedan den ekonomiska krisen på början av 1990talet.

Här vill jag dock understryka att jag pekar på en allmän

trend i det svenska samhället, medan IoF i Rosengård har erfarenheter

av öppenvård med familjer och unga sedan 1970-talet och

72 Intervju med IoF-personal 070814; SDF- och IoF-Rosengård 2004; Sundberg 2006.

73 Sundberg 2006, s. 3.


allt sedan dess har haft en levande diskussion om fördelarna med

interna framför externa behandlingsinsatser, även om de också

tvingas förhålla sig till de ökade sparkraven för kommunerna. Som

så ofta sammanfaller emellertid de vetenskapliga och vårdpedagogiska

argumenten med de krasst ekonomiska. 74 Socialstyrelsen skriver

i frågan att:

Sammantaget innebar 1990-talet att ett tämligen expansivt fält

av öppenvårdsverksamheter tog form. Det har närmast blivit till

ett självklart sätt att agera inom många socialtjänster – att i första

hand försöka åstadkomma lösningar med utgångspunkt i

egna resurser. Man skulle kunna hävda att 1990-talet inneburit

att hemmaplanslösningar närmast blivit till en ”institution”

inom socialtjänstens barn- och ungdomsvård. […] Dessa insatser

spänner över ett stort spektrum – från att utveckla ett allmänt

förebyggande arbete, till att skapa alternativ med syfte att

ersätta institutionsvården. Viktiga drivkrafter kan ses i professionaliseringsintressen

som verkade för att nya metoder skulle

ges utrymme, en omfattande kritik av institutionsvårdens bristande

effekter, att ”nya” målgrupper lyftes fram och inte minst

besparingskrav för offentlig verksamhet. 75

Även om dessa strukturella faktorer inte i huvudsak stämmer överens

med bakgrunden till varför IoF i Rosengård startade ett eget

strukturerat öppenvårdsprogram går det trots allt enligt Socialstyrelsen

att peka på en generell samhällelig trend där det ökade antalet

hemmaplanslösningar är en följd av ett allt kärvare ekonomiskt

klimat för landets kommuner. En observation i sammanhanget är

dock att IoF-Rosengårds officiella förklaring i verksamhetsdokumenten

från 2004 och 2006 ligger mer i linje med vad Socialstyrelsen

skriver. Förändringstendensen att starta allt fler hemmaplanslösningar

för att minska de ekonomiska kostnaderna går intressant

nog också att avläsa när det gäller olika behandlingsmetoder.

Enligt sexualitetsforskaren Sven-Axel Månsson är trenden att

allt oftare använda sig av manualbaserade metoder som ART, KSL

och MST också ett sätt att få ner kostnaderna eftersom ”dessa be-

74 Socialstyrelsen 2006, s. 7 och 12–14.

75 Ibid.

43


handlingsinsatser redan från början kan designas så att resultaten

blir lätta att mäta”. 76 Börjeson stödjer och vidareutvecklar tankegången:

44

Den villrådighet som blev följden av kommunernas försök att

utveckla ”mellanvården” är den perfekta jordmånen för anammandet

av mytomspunna metoder som utvecklats utomlands,

oftast i USA, och som kommunerna får tillämpa på licensbasis.

77

Efter att IoF:s arbetsgrupp hade utarbetat ett förslag om ett eget

öppenvårdsprogram gick de med detta till SDF-Rosengård. Förslaget

innebar nyanställningar av sex socialrådgivare (tre team) som

skulle ingå i det nya öppenvårdsprogrammet. Detta har också blivit

verklighet. Nämnden beslutade om medel för att pröva verksamheten

i tre år. Socialrådgivarna skulle systematiskt arbeta med olika

varianter av insatser (socialt arbete, ART och KSL) utifrån den

unges individuella behov och betraktas som ett komplement till

andra påverkansprogram inom IoF. Under perioden oktober till

december 2004 planerades innehållet och formerna för verksamheten.

Vid rekrytering av personal till H8 lade IoF särskild vikt vid

att gruppen skulle vara heterogen beträffande etnicitet och genus

samt personlig lämplighet och erfarenhet av arbete med motsvarande

målgrupp. Ett annat viktigt krav var att personalen skulle

fungera som en vuxen prosocial förebild eller mentor för den unge

och ha god kännedom om rådande ungdomskulturer. Naturligtvis

tittade man också på personalens utbildningsnivå även om socionomexamen

inte var något absolut krav. 78

Programmet ligger i linje med Familjebasens övriga verksamhet och

intentioner att utveckla nätverksarbete kring aktuella barn, ungdomar

och deras familjer. Nätverksarbetet innebär att resurser i

den unges privata och professionell nätverk aktiveras, mobiliseras

och samordnas. I nätverksarbetet ges den unge och dennes familj

”valmöjligheter” och deras medansvar i behandlingen understryks.

76 Månsson 2007, s. 11–12.

77 Börjeson 2008, s. 127.

78 SDF- och IoF-Rosengård 2004; Sundberg 2006.


Som programansvarig framhåller är ”Stark målinriktning, bred

kompetens, flexibelt tänkande och effektivt resursutnyttjande”

grundpelare i programmet. 79 IoF kunde i skrivelsen till SDF lova att

minska kostnaderna för de unga som var inskrivna i H8programmet,

men inte att de kunde rehabilitera alla unga med ett

kriminellt beteende i stadsdelen. Det fanns de som fortfarande

ofrånkomligen skulle bli föremål för externa vårdinsatser. 80

Enligt programansvarig för H8 intensifierades det sedan mer än tio

år existerande samarbetet i stadsdelen mellan IoF, skola och närpolis.

Samtidigt kan det vara på sin plats att uppmärksamma att H8

exempelvis skiljer sig från den kommunövergripande samverkansinsatsen

”Ung och Trygg” i Göteborg som

…är en bred samverkan mellan polis, åklagare, berörda kommunala

förvaltningar och kommunala bostadsföretag med målet

att minska rekrytering till kriminella nätverk. Det handlar

om att intensifiera det förebyggande arbetet men framför allt att

utveckla arbetet kring ungdom i riskzonen för att utveckla kriminalitet.

81

Det som i huvudsak skiljer de båda insatsformerna åt är att ”Ung

och Trygg” inte är ett öppenvårdsprogram och att H8 inte är en

kommunövergripande insats eller samverkan kring den unge mellan

socialtjänst, polis och skola, utan är ett strukturerat öppenvårdsprogram

i stadsdelen Rosengård där IoF har behandlings- och

myndighetsansvaret för den unge. Det som förenar insatsformerna

är att de involverade myndighetsaktörerna kommunicerar med

varandra någorlunda regelbundet och därigenom kan göra relativt

snabba och samordnade insatser för unga kriminella. Den kommunövergripande

samverkansformen ”Ung och Trygg” påminner

därför mer om SSP som är ett kommunövergripande brotts- och

drogförebyggande samverkansforum mellan skola, socialtjänst, polis

samt fritidsverksamheter i Malmö stad. Det som bl.a. skiljer

”Ung och Trygg” ifrån SSP är att det förra är mer avgränsat till att

79 Sundberg 2006, s. 4.

80 SDF- och IoF-Rosengård 2004.

81 Forkby 2006, s. 7.

45


förhindra att tonåringar rekryteras till kriminella nätverk, medan

det senare är inriktat på att skola, socialtjänst, polis samt fritidsverksamheter

skall få en mer heltäckande bild av ungas sociala situation

i varje stadsdel. 82

När H8 sjösattes var det centralt för IoF att i god nätverksanda

förankra verksamheten hos närpolis och skola. Det gällde bland

annat att informera närpolis och skola om öppenvårdsprogrammets

syfte, hur H8-teamen och socialsekreterarna arbetade och –

efter att den unge hade gett sitt muntliga samtycke – vilka unga

som var inskrivna. Även andra i den unges privata och professionella

nätverk involverades. Vid socialt arbete med unga med ett

kriminellt beteende är det centralt att deras privata och professionella

nätverk kommunicerar och samarbetar för att den unge skall

kunna förändra sin sociala situation. Om det blir för stora ”kommunikationsglapp”

mellan den unges privata och professionella

nätverk finns det en möjlighet att den unge bibehåller sin kriminella

livsstil och eventuella missbruk. Ofta har de unga som är inskrivna

vid H8 ett förflutet inom den sociala barnavården vilket

gör att de många gånger vet hur de kan kringgå myndighetens sociala

kontroll om tillfällen uppstår. H8-teamen fungerar som ”kittet”

i nätverket och har i sitt vardagliga psykosociala arbete som

uppgift att kontrollera och stödja så att den unge sköter sig. Unga

vid H8 har vid intervjuer berättat att de till en början tyckte att

teamet var jobbigt som ständigt tjatade, men att de i efterhand har

insett att detta var nödvändigt för att de skulle ändra sitt kriminella

beteende och tankesätt.

H8-teamen har också som central uppgift att motivera den unge

och dennes sociala omgivning genom att tålmodigt påtala fördelarna

med ett liv utan kriminalitet och droger. Det gäller med andra

ord för IoF och H8-teamen att övertyga den unge och dennes privata

nätverk att de kan tjäna kortsiktigt och långsiktigt på att ingå

i öppenvårdsprogrammet. För att lyckas med detta behöver H8teamen

fostra och motivera den unge till att få nya prioriteringar

och mål i livet som ligger i linje med majoritetssamhällets normer

82 www.malmo.se.

46


och värderingar. När teamet ”jagar på” och håller koll på den

unge att sköta sig uppstår samtidigt tillit och förtroende, tack vare

att den unge märker att någon bryr sig om och tar henne eller honom

på allvar. Detta har också framkommit i mina intervjuer med

unga på H8. Samtidigt är det viktigt att uppmärksamma att den

unge måste vara motiverad för att gå på H8 och ställs inför ett aktivt

”val” om han eller hon vill gå på H8 eller ”välja” ett annat

vårdalternativ. Den unge gör naturligtvis inget ”val” i den bemärkelsen

som en kund gör som köper en vara i en butik. Det handlar

mer om att den unge gör sitt ”val” inom ramen för ”myndighetsutövningens

praktik”. 83 Programansvarig menar att H8 är ett ställe

att stanna upp på och reflektera men samtidigt början på en resa

till något bättre. Därför är det en hållplats. Med andra ord är H8

det första steget bort från en kriminell livsstil och ett eventuellt

missbruk. 84

2.8 H8 – ett öppenvårdsprogram med insatser för unga

kriminella

H8:s lokal ligger på andra våningen i ett vanligt MKB-ägt hyreshus

i den nordvästra delen av stadsdelen Rosengård. Familjebasens

kontor och lokaler ligger i ett lika oansenligt MKB-ägt hyreshus 5–

10 minuters gångavstånd från H8. Socialbyrån ligger på bottenvåningen

i det tiovåningar höga och iögonfallande huset Tre Skåne i

hjärtat av Rosengård. Från B&U till H8 eller Familjebasen tar det

omkring 10–20 minuter att promenera. Med andra ord är inte de

geografiska avstånden mellan de olika IoF-enheterna särskilt stora.

Öppenvårdslokalen utgörs av en större ombyggd lägenhet med

kraftigt förbättrad säkerhet och rum som är särskilt avpassade för

verksamhetens aktiviteter.

Besökare som kommer till lokalen måste först ringa på porttelefonen

och därefter ringa på lokalens dörrklocka för att bli insläppt.

Om besökaren inte vet att H8 inryms i hyreshuset är lokalen svår

att hitta eftersom det inte finns någon skylt på vägen utanför som

vägleder besökaren till lokalen. Samtliga H8-team sitter i det första

rummet till höger när man kommer in i lokalen, vilket minskar ris-

83 Forkby 2006, s. 11.

84 Intervju med IoF-personal 070814.

47


ken för att det skall uppstå grupperingar inom personalen. Rummet

består egentligen av två rum som fungerar som ett gemensamt

arbetsrum. Tack vare att personalen delar arbetsrum och arbetsplatser

får de också dela varandras vardagliga erfarenheter i med-

och motgång. En verklig och symbolisk gräns mellan teamen och

de unga är tröskeln till teamens kontor. Den får helst inte överträdas

av de unga. Om någon av de unga gör detta kan de få lämna

lokalen. Samma sak gäller om de unga bryter mot någon av de regler

som finns på H8. De unga får inte heller vistas i lokalerna om

det inte finns personal närvarande. Det blev diskussion om detta

inom personalgruppen när jag gjorde en intervju med en av de

unga utan att någon från teamen fanns i lokalen. När jag gjorde

intervjuer och observationer under perioden mars-april 2007 fanns

i lokalen, förutom socialrådgivarnas gemensamma arbetsrum, ett

kombinerat kök och seminarie- eller sällskapsrum, två samtals- eller

grupprum samt ett rum som var särskilt avsett för ARTlektioner.

Därefter har lokalen renoverats, vilket gör att jag inte vet

om den fortfarande har samma planlösning. Tanken är att de unga

endast skall vistas i lokalerna när de har schemalagda aktiviteter,

vilket har bekräftats genom mina intervjuer och observationer.

I januari 2007 hade H8:s veckoschema följande innehåll:

Måndag: Tjejgrupp 15:30–16:30

Tisdag: ART 15:30–16:30; KSL 16:30–17:30; Fotboll i korpen på

kvällen

Onsdag: Fysiska aktiviteter på Värner Rydénskolan 15:00 och

framåt

Torsdag: Tjejgrupp 09:00–10:00; ART 15:30–16:30; KSL 16:30–

17:30

Fredag: Fysiska aktiviteter i Rosengårds Sporthall 13:00 och framåt

(ibland)

Tiderna för de ungas strukturerade schemalagda aktiviteter ligger

mestadels efter att de slutat i skolan eller sin praktik. Schemats innehåll

har delvis förändrats sedan dess, även om grundstrukturen

finns kvar. Observera att H8-teamen under den icke schemalagda

tiden bedriver vardagligt socialt arbete med den unge och dennes

48


familj och har nätverkskommunikation med aktörer i den unges

privata och professionella nätverk. Så här i efterhand har jag insett

att det även hade varit värdefullt att studera H8-teamens vardagliga

sociala arbete med den unge i större utsträckning än vad jag har

valt att prioritera och haft möjlighet att göra inom ramen för denna

utvärderingsstudie. Det är också värt att uppmärksamma att de

schemalagda aktiviteterna med flickor respektive pojkar är uppdelade.

Enligt H8-teamen var det för mycket trams och flams när aktiviteterna

gjordes gemensamt. Det har enligt H8-teamen blivit

bättre efter könsuppdelningen.

Under hösten 2004 påbörjades personalrekrytering och sökandet

efter lämplig verksamhetslokal. Möten anordnades också där IoF,

skola och närpolis informerades om verksamhetens arbetsformer,

innehåll och målsättning. I januari 2005 samlades verksamhetsledning

på Familjebasen och H8-teamen och drog upp riktlinjerna för

arbetet. De första inskrivningarna av unga påbörjades i februari

2005. De nyanställda socialrådgivarna vid H8 började samtidigt

genomgå grundläggande utbildning i ART, KSL, psykosocialt familjearbete

och socialt nätverksarbete. Vidareutbildning av personal

har pågått sedan verksamheten öppnade. Exempelvis har samtliga

socialrådgivare blivit utbildade i KSL. Programmet arbetar

kontinuerligt med en medveten systematisering och utveckling av

insatser för unga med ett kriminellt eller aggressivt beteende, i en

mängd olika kombinationsvarianter, utifrån den unges individuella

förutsättningar och behov. 85

Programansvarig för H8 skriver att programmets mål är:

…att prioritera och intensifiera arbetet med stadsdelens kriminella

barn och ungdomar. Syftet är att stoppa (minska) kriminaliteten

och därmed minska kostnader i samband med vård och

insatser, för verksamhetens inskrivna ungdomar, men ändå ha

tillräckligt hög ändamålsenlighet och kvalité i insatserna för

målgruppen. […] [Målgruppen är] Unga pojkar eller flickor,

som är eller blir aktuella inom stadsdelens Individ och Familje-

85 Sundberg 2006.

49


50

omsorg (IoF), med kriminalitet och eventuellt övrigt riskbeteende.

Målgruppen skall omfatta redan kända ungdomar, med pågående

vård och insatser, på väg in i eller ut från kostsam placering,

eller där detta inte kan uteslutas i framtiden. Ungdomarna

i projektet skall ha en strukturerad vardag beträffande

skolgång, praktik eller liknande. 86

Arbetsgruppen fastslog följande urvalsvariabler för H8:s unga:

• Kriminellt beteende

• Aggressivt beteende

• Ålder (13–18)

• Skolgång, intresse och sociala förutsättningar

• Den unges attityder och motivation (vid konkurrens om plats)

• Missbruk, drogtester

(Socialsekreterarens utredning skall omfatta dessa variabler.) 87

Vid konkurrens om plats skall nedanstående prioritering följas:

• De kriminella barn och ungdomar som IoF annars allvarligt

skulle överväga att köpa instanser för.

• De barn och ungdomar som har ett utpräglat aggressivt,

våldsamt, beteende i kombination med kriminalitet eller utan

formell kriminalitet.

• De barn och ungdomar som har pågående köpta insatser eller

åtgärder som eventuellt kan skrivas ut eller överföras till öppenvården.

• Grundskoleålder prioriteras före äldre ungdomar. 88

H8 arbetar med flickor och pojkar (merparten) mellan 13–18 år,

dvs. den åldersgrupp som vanligtvis ingår i studier av svensk ungdomsbrottslighet.

89

Till skillnad från som i fallet med HVB eller en

SiS-placering kan den unge fortsätta att bo kvar hos sin familj eller

anhöriga och gå kvar i sin skola eller praktik. Ett annat viktigt på-

86 Ibid, s. 5.

87 Ibid.

88 Ibid, s. 8–9.

89 Brå 2006; Estrada & Flyghed (red.) 2001.


pekande är att frågan om den unge skall placeras i familjehem, institution,

fosterfamilj eller bo kvar hos sina biologiska föräldrar

redan är avgjord på B&U, dvs. innan han eller hon kommer till

H8. Unga som är aktuella för H8 är de som annars skulle skrivas

in vid någon form av extern öppenvård eller inom kort riskera att

placeras på ett behandlingshem, på grund av att de begår brott eller

har ett aggressivt beteende samt möjligen har missbruksproblem.

Det skall vara särskilt svårt att bli utskriven från H8 och

verksamheten skall i möjligast mån anpassas till den unges och familjens

specifika sociala problematik. Urvalet av unga har emellertid

förändrats en aning sedan starten 2005. Numera skrivs också

unga in som inte har kommit lika långt i sin kriminella karriär, vilket

också verifieras av brottsstatistik. Flera av de unga som skrevs

in under 2007 hade helt enkelt inte begått lika många och grova

brott som de som skrevs in under 2005. De unga som inte har

kommit lika långt i sin kriminella karriär har för övrigt en likartad

social problematik i bagaget och uppvisar ett aggressivt beteende i

hemmet, skolan eller på fritiden. Dessa ungdomar benämns många

gånger som barn och ungdomar i riskzonen att utveckla en internaliserad

kriminell livsstil. 90

Programansvarig skriver utförligt beträffande

den förändrade målgruppen och situationen på H8:

Det visade sig att flera av de först inskrivna i verksamheten,

kanske också tillhörde dem som var lättast att se och prioritera.

De var belastade med omfattande kriminalitet och var tydligt

och frekvent drivande och tongivande i negativa sammanhang i

stadsdelen. För alla de i den första kullen var öppenvårdsinsatserna

ett alternativ till, eller för att undvika, snar placering på

SiS-institution. För resterande inskrivna ungdomar skulle man

allvarligt övervägt att köpa någon form av öppenvård, om inte

den egna öppenvården funnits.

När väl dessa var under åtgärd, blev det efterhand inte lika enkelt

att prioritera i urvalet bland en större mängd aktuella ungdomar,

som hade en mindre kriminell och social belastning. Socialsekreterarna

fann svårigheter i att motivera en inskrivning

på Hållplats 8, för barn och ungdomar som, eventuellt, befann

90 Sundberg 2006.

51


52

sig i en mindre allvarlig situation. Det var också svårare att få

föräldrarnas stöd för insatsen, när situationen var otydligare.

Från polisens sida bekräftades denna bild av att fler barn och

ungdomar gör ett mindre antal brott vardera. 91

En socialrådgivare på H8 berättar apropå den förändrade målgruppen

att

när målgruppen började förändras lite, när det inte längre var

lika tungt kriminellt belastade ungdomar som kom till H8, där

det stora problemet inte var kriminaliteten utan skolan eller

hemmet. Då var det lite som att alla undrade – vad hände nu?

Då visade sig tilliten mellan kollegor ha stor betydelse – för börjar

det bli lite diffust i kanterna så riskerar det att bli diffust

överallt. Det är en förändringsprocess som vi fortfarande är i på

något sätt och hur vi skall kunna anpassa vårt arbetssätt till

ungdomar som inte är lika kriminella. 92

Enhetschefen på Familjebasen förklarar beträffande den delvis förändrade

målgruppen att

osäkerheten inte kretsade lika mycket kring insatsresursen som

om förspelet. En av orsakerna till att vi klarade de värsta ungdomsbrottslingarna

var tvångssituationen. Samtliga dessa ungdomar

var i ett läge där de var tvungna att tacka ja till Hållplats

8 eller annars så åker du in någon annanstans. Man kan säga

vad man vill om detta som behandlingsmetod, men det är synnerligen

effektivt vid inskrivningsskedet. Så det var väl snarare

där vi hade ett bekymmer och hur vi skulle utveckla kunskap

och erfarenhet för att få ungdomar att tacka ja till Hållplats 8

som inte är lika tungt kriminellt belastade. För jag var inte särskilt

orolig för att man [H8, författarens anm.] inte sväljer rätt

så många typer av ungdomar i systemet. Problemet var snarare

att få in dem på Hållplats 8, eftersom de inte var lika tungt

kriminellt belastade. 93

91 Ibid, s. 10.

92 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.

93 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.


Det som har hänt det senaste året (2007/2008) är dock enligt socialtjänsten

att unga med svåra psykiska funktionshinder och tung

missbruksproblematiken har ökat i stadsdelen. För även om H8

arbetar flexibelt, utvecklas och förändras i förhållande till lokalsamhället

kan programmet inte ”svälja” ungdomar med svåra psykiska

funktionshinder och tung missbruksproblematik, vilket också

har gjort att de externa vårdkostnaderna åter har börjat öka (se figur

2). 94

Tanken med programmet är att ta ett helhetsgrepp på ungdomens

hela livssituation och främja förbättrade familje- och kamratrelationer,

deltagande i skola och praktik, en organiserad fritidssysselsättning

med korpfotboll och fysiska aktiviteter samt att ungdomarna

skall utveckla sina moraliska, sociala och språkliga färdigheter

genom schemalagd träning i ART och KSL. Enligt kriminologen

Peter L. Martens visar:

Analyser […] att de faktorer som särskilt förknippas med

brottslighet hos ungdomar i invandrartäta bostadsområden är

dålig social och känslomässig kontakt med föräldrarna, låga

krav på att passa tider om kvällarna, många brottsliga kamrater

samt flitig vistelse i city om kvällarna. 95

Som ett kompletterande led i det holistiskt inriktade sociala arbetet

använder teamen de manualbaserade behandlingsmetoderna ART

och KSL för att träna unga att komma bort från sitt kriminella

tänkande eller aggressiva beteende. Således är målet med H8 att

minska ungdomsbrottligheten och därmed även kostnader i samband

med externa vårdinsatser, men att ändå ha tillräckligt hög

ändamålsenlighet och kvalitet i insatserna för målgruppen. 96 Unga

kommer till H8 en eller ett par gånger per vecka under en avgränsad

tid till strukturerade aktiviteter såsom ART, KSL eller korpfotboll.

Det finns även öppenvårdsprogram där ungdomen vistas stora

delar av dagen, men detta gäller alltså inte för H8. Verksamhets-

94 Intervju med IoF-personal 080214.

95 Martens 1992, s. 102.

96 SDF- och IoF-Rosengård 2004; Sundberg 2006.

53


ledningen var redan från början på det klara med att H8 inte skulle

innefatta fritidsgårdsliknande aktiviteter där unga från stadsdelen

kunde träffas spontant. Ett öppenvårdsprogram som upprätthåller

sina lokaler till unga i riskzonen utan strukturerade aktiviteter riskerar

i stället att fungera som en samlingsplats där kriminella

handlingar planeras snarare än att de förebyggs. 97

2.9 Vårdkostnader

Det var under det första och andra verksamhetsåret (2005–2006)

som de tyngst brottsbelastade unga i stadsdelen enligt polisens s.k.

lista var inskrivna vid H8, vilket ledde till att de externa vårdkostnaderna

kunde minskas rejält. Flera av dessa unga hade annars varit

aktuella för kostsam extern vård. H8 var tänkt som ett treårigt

projekt, men redan under det första verksamhetsåret visade projektet

så pass bra påverkansresultat och ekonomiska besparingar att

SDF beslutade att permanenta verksamheten. Under den relativt

korta tid som programmet funnits sedan starten i januari 2005 har

arbetet visat goda ekonomiska resultat och IoF har minskat sina

vårdkostnader från omkring 13,3 miljoner kronor 2003 till omkring

7 miljoner kronor år 2007. Som jag tidigare påpekat var ett

av de primära syftena med att öppna H8 att få ner de externa

vårdkostnaderna. 98

97 Sarnecki 2003; Socialstyrelsen 2006, s. 16.

98 Intervju med IoF-personal 080214.

54


16 000 000

14 000 000

12 000 000

10 000 000

8 000 000

6 000 000

4 000 000

2 000 000

-

Figur 2. Vårdkostnader för IoF-Rosengård 2003–2007.

Enligt enhetschefen vid Familjebasen och programansvarig för H8

är orsaken till den ökade vårdkostnaden från 4 489 000 kronor

2006 till 7 114 000 kronor 2007 att antalet unga med svåra psykiska

funktionshinder eller tung missbruksproblematik har ökat i

Rosengård. Unga med svåra psykiska funktionshinder eller tung

missbruksproblematik utgör inte målgruppen för H8 som i första

hand är inriktat på barn och ungdomar som har ett kriminellt eller

aggressivt beteende samt har en mindre allvarlig missbruksproblematik.

Unga med svåra psykiska funktionshinder eller tung missbruksproblematik

måste således hänvisas till kostsamma externa

vårdplaceringar. Forkby menar att ett av de främsta hoten mot den

framväxande kommunala öppenvården kan vara om ”kostnaderna

inte sjunker så som avsett. Vinsten har ofta förskotterats genom att

verksamheterna framställts som investeringar”. 99

Om de ökade externa

vårdkostnaderna under 2007 är en varaktig förändring och

om denna eventuella förändring (kostnadsökning) i så fall utgör ett

99 Forkby 2005, s. 254.

Vårdkostnader

2003 2004 2005 2006 2007

55


framtida hot mot H8:s fortlevnad är naturligtvis för tidigt att besvara,

men är icke desto mindre viktigt att ta i beaktande.

B&U har haft en nyckelroll i kostnadsminskningen av barn- och

ungdomsvården i Rosengård. Socialsekreterarna på B&U har nämligen

både det ekonomiska och det myndighetsutövande ansvaret

för aktuella barn och ungdomar. När ett ärende med ett barn eller

en ungdom som har ett kriminellt eller aggressivt beteende kommer

till ”Slussen” på B&U samråder de med Ungdomsgruppen om klienten

exempelvis skall placeras på en SiS-institution, HVB, Familjehem,

UA, H8 eller motsvarande. Teamledaren samråder i sin tur

med programansvarig för H8 om hur IoF bör agera. Även om

ärendegången formellt alltid har detta förlopp kan urvalet av unga

som skrivs in på H8 i praktiken ske på andra sätt. Ett exempel på

detta skulle kunna vara om en socialrådgivare på H8 kommer i

kontakt med en av de ungas lillebror eller kamrat som kan vara aktuell

för placering på H8 och tar upp ärendet med programansvarig

för H8 som därefter vidareförmedlar ärendet till teamledaren

på B&U o.s.v.

Detta innebär att urvalsförfarandet av barn och ungdomar som

skrivs in på H8 inte alltid följer ett helt enkelspårigt tillvägagångssätt,

utan i praktiken är mer flexibelt och mångfacetterat. Det centrala

är att socialarbetarna inom IoF:s organisation har ett prestigelöst

förhållningssätt så att urval och insatser för den unge blir så

behandlings- och kostnadseffektivt som möjligt. Skola och polis

kan också ha indirekt inflytande för urvalet av unga som kommer

till H8 genom att de rapporterar om unga med ett kriminellt eller

aggressivt beteende som både är kända och okända för IoF. Det är

dock viktigt att understryka att ärendegången därefter följer den

formella gången som alltid tar sin början hos ”Slussen” på Socialbyrån.

Tack vare ett intensifierat och fördjupat samarbete inom IoF och

mellan IoF, närpolis, skola och andra privata och professionella

aktörer är tanken enligt enhetschefen och programansvarig att

barn och ungdomar uppmärksammas innan de har internaliserat

en kriminell livsstil. Detta har möjligen redan blivit verklighet, ef-

56


tersom det 2008 var färre inskrivna unga på H8 med en grov och

vanemässig kriminalitet, vilket var den ursprungliga målgruppen

för verksamheten. De unga på polisens s.k. lista var de tyngst

brottsbelastade i stadsdelen. En anledning till att det har skett en

viss vårdgruppsförskjutning kan vara att den specialiserade Ungdomsgruppen

på Socialbyrån, i nära samarbete med H8-teamen,

har blivit allt bättre på att urskilja och sätta in tidiga insatser för

barn och ungdomar som är i riskzonen att utveckla en vanemässig

kriminell livsstil. 100 Ju allvarligare brott den unge har begått över en

längre tidsperiod, desto svårare är det att förändra den unges kriminella

livsstil eller levnadsvanor. Resonemanget bygger på att

ekonomiska medel och socialt lidande kan sparas om det förebyggande

arbetet förbättras och rätt insatser sätts in i ett tidigt skede i

den unges liv. Enhetschefen och programansvarig är dock angelägna

att påtala, att de unga som inte har utvecklat en lika vanemässig

kriminalitet för övrigt har samma tunga sociala problematik i bagaget

och ett aggressivt beteende. 101

Enligt psykologerna Anna-Karin och Henrik Andershed ökar risken

avsevärt om barnet har ett normbrytande beteende före 12 års

ålder att detta beteendemönster skall följa med upp i tonåren och

t.o.m. befästas i vuxen ålder. De skriver att ”Ungefär en av två

pojkar med normbrytande beteende i barndomen uppvisar fortfarande

normbrytande beteende i vuxen ålder medan motsvarande

andel bland flickor är ungefär en av fem”. 102 Nackdelen med att

socialtjänsten (gäller inte specifikt IoF-Rosengård) har som mål att

i allt yngre åldergrupper uppmärksamma barn i riskzonen kan vara

att dessa barn möjligen kan stämplas som normbrytande i tidig ålder.

Dessutom är det så att socialtjänsten ofta uppmärksammar

normbrytande barn i familjer som redan är aktuella för andra åtgärder,

vilket kan medföra ”att det offentliga har trängt allt längre

in i familjen”. 103

Jag påstår inte att IoF-Rosengård stämplar unga

till att bli kriminella i samhällets ögon, men det är enligt min uppfattning

värt att fundera över vad förebyggande insatser kan inne-

100 Intervju med IoF-personal 080214.

101 Intervju med IoF-personal 080515.

102 Andershed & Andershed 2006, s. 188; Intervju med IoF-personal 070226.

103 Levin 1998, s. 88.

57


ära för den unge. I litteraturen uppfattas det förebyggande eller

preventiva sociala arbetet nästan enbart vara något önskvärt eftersom

tanken är att dessa insatser hindrar den unge från att utveckla

en vanemässig kriminalitet, men baksidan kan vara att de unga

som införlivas i sociala myndigheters insatser också får en negativ

stämpel på sig av omgivningen. De sociala konsekvenserna för den

unge av förebyggande insatser är enligt min mening värda att fundera

över mer än en gång. 104

I figur 3 nedan (s. 59) ges en översikt av öppenvårdsprogrammet

H8. Syftet med figuren är att ge läsaren en inledande översikt av

H8:s programinnehåll.

104 Se Becker 2006 [1963] om stämplingsteorin.

58


2.10 Översikt H8 – strukturerat öppenvårdsprogram

Figur 3. Källa: IoF-Rosengård

59


3 SOCIALT NÄTVERKSARBETE

VID H8

3.1 En inledande beskrivning av Familjebasens och H8:s

sociala nätverksarbete

Enligt Torbjörn Forkby kan:

60

Syftet med kapitlet är att redogöra för socialt nätverksarbete i

teori och praktik, IoF:s och H8-teamens sociala nätverksarbete,

den unges privata och professionella nätverk, betydelsen av

nätverkskartan. Jag redogör även för H8-programmets olika

typer av nätverksmöten, observationer av dessa nätverksmöten

samt presenterar ett översiktligt schema över H8:s nätverksarbete

och den normala ärendegången för den unge.

Socialt nätverksarbete […] beskrivas som en empowerment strategi.

Metoden innebär särskilt en strävan till att utjämna maktfördelning

genom att samla många olika krafter och låta deras

röster komma till tals. 105

105 Forkby 2006, s. 10.


Även om socialt nätverksarbete enligt Forkby kan beskrivas som en

empowerment 106 strategi är det enligt behandlarna Gunnar Forsberg

och Johan Wallmark centralt att skilja mellan nätverksterapi

”som bygger på frivilliga överenskommelser mellan behandlare och

klient” och socialt nätverksarbete som ”sker inom en kontext för

social kontroll, till exempel ett socialkontors myndighetsutövning”.

107

Vid H8 får den unge och dennes familj komma till tals på

förmöten och nätverksmöten, men detta sker inom ramen för socialtjänstens

myndighetsutövning. Möjligen skulle man kunna hävda,

i linje med vad Forsberg och Wallmark skriver, att H8 bedriver

nätverksterapi efter att den unge har skrivits in och säger sig vara

motiverad att genomgå öppenvårdsprogrammet:

Om spelreglerna klargjorts och klienten/patienten därefter frivilligt

väljer att bjuda in sitt nätverk tillsammans med berörda

professionella, skulle man kunna säga att man bedriver nätverksterapi

inom ramen för vad det ofrivilliga sammanhanget

medger. 108

Ett annat inledande förtydligande är att H8 använder sig av strukturorienterade

(H8-manualen) snarare än processorienterade nätverksmöten.

Med detta menas att nätverksmötet har en fastställd

struktur där relativt förutbestämda punkter förmodas gås igenom

och diskuteras. Det finns processorienterade inslag på H8:s nätverksmöten

som ger utrymme för kreativa lösningar på svåra emotionella

och mellanmänskliga dilemman, men varje nätverksmöte

har utifrån H8-manualen en relativt fastställd struktur om vad som

förmodas avhandlas (se kap. 3.6 och framåt). I processorienterade

nätverksmöten uppmuntras deltagarna i större utsträckning att ge

uttryck för sina emotioner i mellanmänskliga konflikter. En förenklad

beskrivning av skillnaden mellan process- och strukturorienterade

nätverksmöten skulle därmed vara att den förstnämnda

106 Hans Swärd och Bengt Starrin (2006 [2000]) ger följande beskrivning av begreppet empowerment:

”Begreppet empowerment diskuteras, särskilt i USA, som ett förhållningssätt att stärka enskilda

klienter eller klientgruppers ställning, utvidga deras handlingsutrymme och utjämna maktförhållanden

i samhället. Ofta ställs den paternalistiska tankemodellen i motsats till empowerment. […]

Det finns emellertid en gemensam grundkänsla för begreppet, nämligen att empowerment är någonting

”bra” och någonting att sträva emot.” (Swärd & Starrin 2006 [2000], s. 261).

107 Forsberg & Wallmark 2002 [1998]b, s. 14.

108 Ibid.

61


mötestypen fokuserar på deltagarnas emotioner och intersubjektiva

konflikter, medan den andra är mer kontrollerad och förnuftbaserad.

109

På H8 arbetar sex socialrådgivare i tre team. Varje team är ansvarigt

för omkring 3–6 unga. H8:s ekologiska nätverksarbete och

nätverkstänkande styrs av ett övergripande fastställt grundkoncept

där den unge oftast genomgår följande typer av nätverksrelaterade

möten: inskrivningsmöte, förmöte, första nätverksmöte, förmöte,

uppföljningsmöte, förmöte och sista nätverksmöte. Samtliga möten

hålls vanligtvis inom omkring ett år efter inskrivningsdatum. Denna

tidsram varierar i praktiken beroende på den enskilde unges behov

och sociala situation. Under inskrivningsmötet, det första mötet,

som vanligtvis sker på Socialbyrån presenterar H8-teamet och

socialsekreteraren verksamheten och anger tonen för det fortsatta

samarbetet med den unge och dennes förälder/föräldrar. Redan innan

inskrivningsmötet har emellertid socialsekreterare, som också

är uppdragsgivare tillsammans med H8-teamet, informerat föräldrar

och den unge om H8. Således är nätverksarbetet på H8 ”inlemmat

i myndighetsutövningens praktik”. 110

Här kan det vara på

sin plats att notera att de unga som kommer till H8 gör så under

olika förutsättningar. Det finns dels unga som har begått grova och

upprepade kriminella handlingar och som inom en relativt snar

framtid skulle riskera att placeras på ett LVU-hem om de inte

”valde” H8, dels finns det unga som inte har kommit lika långt i

sin kriminella karriär och därför varit misstänkta för att ha begått

ringa eller ett fåtal brott. Dessa unga har i övrigt ett lika bekymmersamt

hemförhållande, aggressivt beteende, eventuellt missbruk

och trasslig skolgång. 111

Efter inskrivningsmötet kontaktar H8-teamet Nätverksgruppen 112

på Familjebasen och bokar tid för förmöte. Förmötet äger rum

109 Elf & Garphult 2003, s. 73; Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a, s. 128 och 177.

110 Forkby 2006, s. 11.

111 SDF- och IoF-Rosengård 2004; Sundberg 2006.

112 Nätverksgruppen på Familjebasen i Rosengård består av tre nätverksledare. De kallar sig Nätverksgrupp

i IoF:s organisation och nätverksledare under akutmöten, förmöten eller nätverksmöten,

men inte nätverkslag (För en diskussion om nätverkslag, nätverksledare och nätverksgrupp – se

Forkby 2006; Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b; Hessle (red.) 2003).

62


omkring tre till fyra veckor efter inskrivningsmötet och ungefär två

veckor före det första nätverksmötet. Efter att ha blivit kontaktade

av H8-teamet utser Nätverksgruppen nätverksledare (en person)

till förmötet och för vidare planering och mobilisering inför nätverksmötet

(två personer). Författarna Maria Elf och Mia Garphult

påpekar att ”Mobilisering innebär att viktiga nätverksmedlemmar

kontaktas och aktiveras. När nätverket är kartlagt kan viktiga nätverksmedlemmar

mobiliseras inför ett nätverksmöte eller för att

utgöra stöd i en allvarlig situation”. 113 H8-teamet gör under perioden

före och efter förmötet en nätverkskarta tillsammans med den

unge, men vanligtvis före det första nätverksmötet.

Socialsekreterare och H8-teamet gör också i ett tidigt skede en

konkret arbetsfördelning (vem som skall göra vad) och en vårdplan

med familjen i ärenden. På förmötet, som beräknas vara omkring

en timme, deltar nätverksledaren, H8-teamet, den unge, dennes

förälder/föräldrar samt ansvarig socialsekreterare. Efter förmötet

mobiliserar nätverksledaren den unges privata och professionella

nätverk inför det första nätverksmötet. En socialrådgivare berättade

för mig att nätverksledaren, H8-teamet och socialsekreteraren

ofta vägleder den unge på förmötet när det gäller vilka han eller

hon bör/vill bjuda in till nätverksmötet, eftersom den unge och

dennes förälder/föräldrar vanligtvis inte är lika insatta i vad nätverksmötet

går ut på. 114 När jag gjorde en observation av ett förmöte

på Familjebasen verifierades detta arbetssätt. 115 Nätverksledarens

uppdrag efter förmötet är att skriva och skicka ut en inbjudan

till den unges privata och professionella nätverk inför nätverksmötet.

H8-teamet skickar dokumentation av kartläggningsfasen till

ansvarig socialsekreterare. 116

Nätverksledarna uppfattas som relativt ”neutrala” aktörer ur klientens

perspektiv och inte som en del av problemet. Självklart kan

Nätverksgruppen på Familjebasen inte betraktas som helt neutral,

eftersom den arbetar inom IoF:s organisation. Det är dock rimligt

113 Elf & Garphult 2003, s. 72.

114 Telefonintervju med IoF-personal 080404.

115 Observation av förmöte 080424.

116 SDF- och IoF-Rosengård 2004; Sundberg 2006.

63


att anta att nätverksledarna besitter viktig erfarenhet och kunskap

som förhoppningsvis bidrar till att öppna upp dialogen mellan aktörerna

under mötet samtidigt som de inte är direkt involverade i

den unges sociala problematik. 117

Claes Levin skriver, med hänsyftning till nätverksarbete, att ”man

[har] närmat sig insikten om betydelsen av insatser i familjen och

närsamhället utifrån ekologiska tankar”. 118 Att redan från dag ett

utveckla ett nära samarbete med den unges förälder/föräldrar bygger

inom socialt arbete på uppfattningen att en förbättrad relation

mellan förälder/föräldrar och den unge är nyckeln till den unges

väg ut från en kriminell livsstil och möjligt missbruk. Inledningen

ovan ger i korthet en översiktlig bild över hur IoF och H8-teamen

arbetar inför det första nätverksmötet, men innan jag går in på

själva nätverksmötet kommer jag att belysa vikten av H8-teamets

sociala nätverksarbete och ritandet av nätverkskartan. 119

3.2 H8-teamens sociala nätverksarbete

Den engelske forskaren Malcolm Payne 2008 [1991] skriver om

socialt nätverksarbete att:

64

Socialarbetaren inriktar sig på klienternas nätverk och på de

kopplingar inom den sociala instansens ram som bildar ett

mönster i klienternas vardag. Målet är att identifiera formella

och informella sociala nätverk, utvidga dem och mobilisera dem

till hjälp för klienten. 120

Enligt Socialstyrelsen är kvalificerat nätverksarbete en:

Insatsform som syftar till att påverka barnets/den unges livssituation

genom att mobilisera eller intervenera i ett stödjande

nät av personer bland släkt, vänner och professionella kring

barnet/den unge. Insatsen varierar i omfattning och varaktighet.

121

117 Elf & Garphult 2003; Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b.

118 Levin 1998, s. 94.

119 SDF- och IoF-Rosengård 2004; Sundberg 2006.

120 Payne 2008 [1991], s. 230.

121 Socialstyrelsen 2006, s. 42.


De sex första månaderna (den intensiva fasen) som den unge är inskriven

vid H8 kan teamet under begränsade perioder (cirka en till

tre månader) ha daglig kontakt med den unge och två till tre möten

per vecka bestående av manualerna ART/KSL och fysiska aktiviteter

som korpfotboll och styrketräning. Teamen arbetar relativt

självständigt, har flexibla arbetstider och kan söka upp den unge

vid akuta kriser i bostaden, i skolan eller på fritiden om så krävs.

Den unge har teamets mobiltelefonnummer och kan därför vid behov

nå dem stora delar av dag- och kvällstid. H8-teamen ansvarar

också för det vardagliga psykosociala arbetet med den unges familj

och ibland med kamratkretsen. 122

Om förälderns/föräldrarnas kommunikation och sociala relation

med den unge är bristfällig skall H8-teamet i möjligast mån stödja

föräldern/föräldrarna att återupprätta sin auktoritet över den unge

genom dialog och ömsesidig respekt. När teamet pratar med den

unge skall de helst betona att en bra relation med förälder/föräldrarna

är en av nycklarna till en ljus framtid och majoriteten

av de unga som jag har intervjuat håller med om detta. En levande

kommunikation mellan förälder/föräldrar och barn är en

central utgångspunkt inom socialt nätverksarbete, exempelvis om

den unge bara har kontakt med en av sina föräldrar (vanligtvis

modern), är det teamets uppgift att försöka motivera familjen och

den unge att återskapa kontakten med den frånvarande föräldern,

vilket jag har observerat på nätverksmöten. Om familjen och den

unge inte vill detta är det naturligtvis omöjligt, men den långsiktiga

ambitionen för teamen bör trots allt vara att återskapa relationen.

123

Peter L. Martens skriver följande om betydelsen av en bra

relation mellan förälder/föräldrar och barn att:

Den sociala och känslomässiga kontakten mellan föräldrar och

barn kan ses som en rotor i processen bakom föräldrarnas insyn:

Ju bättre kontakten är mellan föräldrarna och deras ungdomar,

desto bättre insyn kan man förvänta sig att föräldrarna

får i ungdomarnas förehavanden utanför hemmet. På motsva-

122 SDF- och IoF-Rosengård 2004; Sundberg 2006.

123 Elf & Garphult 2003; SDF- och IoF-Rosengård 2004; Sundberg 2006.

65


66

rande sätt gäller att ju sämre kontakten är mellan föräldrarna

och ungdomarna, desto mer begränsad blir föräldrarnas insyn.

124

Under mina intervjuer med barn och ungdomar på H8 var de två

vanligaste förklaringarna till att de ville lämna sin kriminella livsstil

för det första att de själva hade kommit till insikt om detta, för

det andra att de skämdes inför sina föräldrar när de hade blivit

förhörda av polis, varit på rättegång eller riskerade att bli placerade

på sluten ungdomsinstitution. Det fanns unga som hade en annan

uppfattning, men i som helhet var dessa två förklaringar vanligast.

Således hänvisade merparten av de barn och ungdomar som

jag intervjuat på H8 till att det främsta skälet att de ville bryta med

sin kriminella livsstil var händelser som inträffat före inskrivningen

och inte vilken behandling han eller hon genomgått.

Den bakomliggande historiska anledningen till att sociala myndigheter

tycker att det är viktigt att odla ett bra samarbete med den

unges förälder/föräldrar eller någon annan anhörig bygger på antagandet

att det sociala bandet mellan förälder och barn är det mest

betydelsefulla för att kunna påverka den unges beteende och tänkande

i önskvärd riktning. Jerzy Sarnecki skriver följande om behandlingsarbete

som inriktas på att förbättra relationen mellan

förälder/föräldrar och barn:

Bland dessa kan nämnas åtgärder som ökar föräldrarnas förutsättningar

att fungera som goda fostrare, ha fungerande emotionella

relationer med sina barn och utöva tillsyn över dem. 125

Ett utvecklat samarbete med förälder/föräldrarna underlättar också

för det privata och professionella nätverket att i tid upptäcka negativa

förändringstendenser hos den unge. I det vardagliga psykosociala

arbetet med den unge är teamens strategi att uppmärksamma

salutogena faktorer (lösningsfokuserat) i den unges beteende och

inte allt för mycket fastna i vad han eller hon gjorde innan inskrivningen.

Den lösningsfokuserade modellen handlar i korta drag om

124 Martens 1992, s. 104–105.

125 Sarnecki 1993, s. 38.


att dels fokusera på det som fungerar (salutogena) i den unges liv,

dels motivera den unge till ökat självbestämmande och att sätta

upp mål som gör att han eller hon på lite längre sikt kan utveckla

sin självkänsla och de fungerande (salutogena) delarna i sitt liv.

Detta resonemang påminner till vissa delar om tankegångarna i

empowerment. Om behov föreligger hos familjen tillsätts även familjerådgivare

från Familjebasens Rådgivningsgrupp. Dessa fungerar

som rådgivare och stöd till familjer som inte själva kan reda ut

sin ofta komplexa och långvariga sociala problematik. 126 Lars B.

Ohlsson och Hans Swärd framhäver följande om föräldrafostrans

betydelse ur ett historiskt och samhälleligt perspektiv:

Vi kan sammanfattningsvis konstatera att det finns en lång historisk

tradition som önskat stärka den borgerliga kulturens

ställning på uppfostrans område, den patriarkala familjen, fädernas

naturliga auktoritet och familjens kontroll över det uppväxande

släktet. Föräldrafostran har sålunda tagit sig många uttryck

under åren, t.ex. uppmaningar till föräldrarna att upprätthålla

normer och regler för de yngre, kurser, föredrag, föreläsningsserier,

föräldragrupper samt rådgivning. 127

Inom familjearbete med barn och ungdomar som har ett kriminellt

eller aggressivt beteende finns det evidensbaserade metoder som

exempelvis FFT och MST. IoF-Rosengård har dock valt att inte

använda sig av någon enskild evidensbaserad manual i familjearbetet,

med motiveringen att dessa metoder exkluderar behövande familjer

och unga som inte passar in i manualen samt till stora delar

utesluter Familjebasens beprövade erfarenheter med socialt nätverksarbete

och kompletterande metoder som ART eller KSL. En

central skillnad mellan de individuellt inriktade manualbaserade

metoderna och socialt nätverksarbete, är att det i den senare påverkansformen

inte finns något individualiserat ”rakt orsaks- och

verkanssamband”. 128

I socialt nätverksarbete gäller det att se den

unge i hela hans eller hennes livssammanhang (holism) och inte enbart

reducera påverkansarbete till isolerade kognitiva förändrings-

126 Alsberg 2003, s. 129–131; Swärd & Starrin 2006 [2000], s. 263.

127 Ohlsson & Swärd 1994, s. 71.

128 Elf & Garphult 2003, s. 67.

67


episoder före respektive efter insatsen. Enhetschefen vid familjebasen

har berättat, utifrån mångåriga beprövade erfarenheter, att om

man har mer än en påverkansmetod blir programmet mer flexibelt

och utgår ifrån den unges enskilda behov och förutsättningar. 129

Det privata och professionella nätverket runt den unge ses som en

stödjande och kontrollerande resurs när den unge håller på att bryta

med sin kriminella livsstil. I det sociala arbetet med den unges

familj är det därför viktigt att aktivera och vidmakthålla det privata

nätverket även utanför kärnfamiljen, om ett sådant finns, så att

den unge kan få bästa tänkbara stöd under insatsperioden. Det kan

nämligen finnas prosociala nyckelpersoner utanför kärnfamiljen

som den unge har särskilt bra kontakt med och som kan påverka

den unge att bryta med sin kriminella livsstil och eventuella narkotika

missbruk. En av de unga som jag intervjuat vid H8 berättade

att en moster hade hjälpt henne att tänka i nya banor, en annan

ung berättade att hennes morfar hade varit stödjande. Anledningen

till att nätverket behöver aktiveras och vidmakthållas när den unge

är inskriven vid H8 beror på att det många gånger krävs en stor

emotionell kraftansträngning av den unge för att lämna en kriminell

kamratkrets och livsstil som är en del av dennes identitet. Ett

uttryck för denna problematik är att flera unga berättar i intervjuerna

att de inte helt och hållet har brutit med sin kriminella kamratkrets

efter att de börjat på H8.

Unga berättar att de fortfarande umgås med samma kriminella

kamrater som tidigare, men att de har lärt sig – genom egna insikter

om brottets rättsliga och sociala konsekvenser, H8-teamens

vardagliga psykosociala arbete, ART och KSL – att säga nej till att

begå fortsatta kriminella handlingar. Detta är naturligtvis ingen

enkel uppgift för den enskilde unge, men de har antagligen inget

val om de skall kunna bryta med sin kriminella livsstil eller aggressiva

beteende (se kap. 5). Om de unga på H8 sedan i praktiken

lyckas med sin uttalade föresats är inte möjligt att fullt ut besvara

inom ramen för denna rapport. Det gäller således för H8-teamet

och nätverket att hitta normaliserande och önskvärda socialiseran-

129 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831; Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b; SDF-

och IoF-Rosengård 2004; Sundberg 2006.

68


de alternativ och tankesätt till den unges avvikande eller normbrytande

beteende. 130 Ohlsson och Swärd påpekar att socialisationens

”syfte är att få den unge att anamma samhällets spelregler och göra

honom till en fungerande samhällsmedlem. Den primära socialisationen

utövas av kärnfamiljen och sekundär- eller institutionssocialisationen

utövas av samhälleliga institutioner som skola och daghem

eller kamratgrupper”. 131

Sålunda är det nödvändigt att sätta in

insatser i både primär- och sekundärsocialiseringen för att förändra

den unges avvikande vanor och tänkande.

3.3 Den unges privata och professionella nätverk

Elf och Garphult skriver följande om syftet med en kartläggning av

klientens sociala nätverk:

Ett första steg är att överhuvudtaget vara nyfiken på hur hela

sammanhanget ser ut runt ett barn, en ungdom eller en familj.

Det handlar om att i mötet med en klient förstå situationen utifrån

hur det sociala nätverket ser ut. Att ställa frågor om detta

sammanhang; vilka viktiga personer finns runt dig, vilka fler

känner till hur du har det? Vilka kan du prata med eller få hjälp

av? Finns det konflikter mellan andra viktiga personer runt dig

som påverkar dig och situationen du befinner dig i. 132

Figur 4 nedan visar hur den unges hela privata och professionella

nätverk kan se ut i teorin. Nätverkets omfattning varierar från individ

till individ, men figuren visar trots allt på de tänkbart viktigaste

aktörerna som kan mobiliseras kring en av de unga på H8.

När jag har intervjuat unga (15 personer) på H8 om vilka som har

medverkat på deras nätverksmöten har merparten berättat att IoF,

skolan, föräldrar och syskon oftast har varit närvarande; medan

andra myndighetsföreträdare, kamrater, närpolis, idrottsföreningar,

föreningar, grannar/kvarteret eller hyresvärdar mer sällan eller

aldrig har medverkat. Detta har verifierats av de tre nätverksmöten

i vilka jag har ingått som observatör. Trots att enhetschefen och

programansvarig har berättat för mig att nätverksmötenas fast-

130 Andershed & Andershed 2005; Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b.

131 Ohlsson & Swärd 1994, s. 62.

132 Elf & Garphult 2003, s. 71–72.

69


ställda struktur gör att antalet aktörer som bör/kan delta är begränsat

och att H8-teamen har vardaglig nätverkskommunikation

med de ungas kamrater och närpolis, finns det enligt min uppfattning

inget som hindrar att fler aktörer från den unges privata och

professionella nätverk kan mobiliseras till nätverksmötena. Däremot

kan det vara så att den unge och dennes förälder/föräldrar

inte vill bjuda in fler eller har begränsat socialt stöd i sitt privata

och professionella nätverk, men det är inte samma sak som att dessa

aktörer inte bör/kan komma om de har något att tillföra. Jag

har tyvärr inte inom ramen för denna utvärdering haft möjlighet

att undersöka hur H8-teamens nätverkskommunikation med ungas

kamrater och närpolis ser ut i praktiken.

Ingen av de unga har berättat att kamrater från etablerade kriminella

nätverk har varit närvarande vid ett nätverksmöte. Skälet till

att jag trots detta väljer att ha med kriminella nätverk som en

tänkbar ”aktör” i figuren är att det är viktigt att hypotetiskt tänka

sig att barn och ungdomar med ett kriminellt beteende på H8 kan

ingå i ett sådant sammanhang. Exempelvis har den kommunövergripande

samverkansformen ”Ung och Trygg” i Göteborg som

målsättning att minska rekryteringen av barn och ungdomar till

kriminella nätverk. 133 Fastän H8 och ”Ung och Trygg” inte har

samma målsättning eller uppdrag och att H8-teamen på vardaglig

basis påverkar de ungas kamratkrets genom ART och korpfotboll,

är det enligt min uppfattning ändå värt att diskutera om H8 i större

utsträckning än idag skulle kunna påverka och införliva de ungas

kamratkrets i verksamheten. Detta skulle även kunna gälla

andra privata och professionella aktörer och delar av verksamheten

än nätverksmöten.

133 Forkby 2006, s. 7.

70


Grannar och kvarteret

Närpolis

Kriminella nätverk

och kamrater

Föreningar och hyresvärdar

Professionella och andra

myndigheter

Den unge

IoF-Rosengård

Skola

Idrottsföreningar och fritidsaktiviteter

Föräldrar, syskon

och släkt

Figur 4. Möjliga ”aktörer” i den unges privata och professionella

nätverk

De aktörer i figuren som enligt tidigare forskning antas vara viktigast

för att den unge skall kunna bryta med sin kriminella livsstil

är föräldrarna och kamratkretsen/kriminella nätverk. 134 Därför är

det viktigt att uppmärksamma att merparten av de unga som jag

har intervjuat (15 personer) säger att deras kamrater inte har medverkat

på något nätverksmöte. Detta har jag själv iakttagit vid

mina tre observationer av nätverksmöten. Enligt socialrådgivare på

H8 kan en anledning till detta bero på att H8-teamen inte längre

lika tydligt betonar vikten av kamratmedverkan när de ställer frågan

till den unge eller att beroende på hur och till vem de ställer

frågan till så påverkar detta utfallet. Nu ställer de frågan till den

unge som är medveten om att hans eller hennes förälder/föräldrar

inte tycker att kamraten är något lämpligt umgänge, vilket gör att

de unga många gånger väljer att avstå ifrån att ta med kamraten/kamrater.

Därför funderar teamen nu på att ställa frågan till

134 Börjeson 2008; Estrada 1999; Hirschi 1969; Ring 1999; Sarnecki 1993; Sutherland & Cressey

1960.

71


föräldern/föräldrarna som då eventuellt skulle kunna uppmuntra

den unge att ta med någon kamrat/kamrater. När jag gjorde en observation

av ett förmöte på Familjebasen tonade socialsekreteraren

ner betydelsen av kamratmedverkan på det planerade nätverksmötet.

Socialsekreteraren menade att om den unge skulle ta med en

kamrat skulle det vara någon som han kände stort förtroende för

och inte någon som eventuellt skulle sprida rykten till andra elever

på skolan om att han var inskriven på H8. Socialsekreteraren följer

i och för sig nätverksarbetets tankegångar som går ut på att de som

närvarar på nätverksmötet skall vara personer som på något sätt

står nära den unge, men uppmuntrar heller inte till kamratmedverkan.

Naturligtvis har socialarbetare många gånger ett pressat arbetsschema,

samtidigt är det viktigt att försöka få med personer på

nätverksmöten som har en nyckelroll i förändringsarbetet. 135

Möjligen kan det vara så att H8 i början av sin verksamhet

(2005/2006) i större utsträckning försökte mobilisera de ungas

kamratkrets, men att detta är en praktik som åtminstone delvis

hade gått förlorad när jag gjorde mina intervjuer och observationer

under 2007 och första hälften av 2008. Att H8-teamen bedriver

vardagligt socialt arbete med de ungas kamratkrets är inget som

utesluter att kamratkretsen skulle kunna medverka på nätverksmöten.

Resultat från forskning tyder däremot på att om den unges sociala

band med föräldrarna förstärks, försvagas möjligen den sociala

relationen i motsvarande utsträckning med den kriminella kamratkretsen.

Den allra bästa preventionen för att den unge inte skall

begå kriminella handlingar över huvud taget är följaktligen att han

eller hon redan från barnsben har starka sociala band med båda

sina föräldrar. 136

Sarnecki skriver att:

72

Knytningen till familjen och hemmet är i detta avseende mycket

viktigt. Dels ger den på kort sikt möjligheter till kontroll av de

ungas beteende (yttre kontroll) dels skapar det på lång sikt incitament

till internalisering av normer och utveckling av samvetet

(inre kontroll). 137

135 Observation av förmöte 080424; Telefonintervju med IoF-personal 080415.

136 Hirschi 1969; Klein & Maxson 2006; Ring 1999.

137 Sarnecki 1993, s. 35.


En förutsättning för att denna premiss skall gälla är naturligtvis att

den unge växer upp i en familj som följer majoritetssamhällets

normer och inte i en familj som har ett avvikande beteende. Sarnecki

skriver vidare om de unga och deras kamratkrets att:

Förebyggande åtgärder gentemot dessa ungdomar bör bl.a. riktas

in på deras relationer med jämnåriga kamrater. Åtgärder

som försvårar deras anknytning till de asociala nätverken är här

av stort intresse. Likaså åtgärder som ger eller förstärker deras

anknytning till andra typer av nätverk som bygger på aktiviteter

som inte är i strid med lagen och andra samhällsnormer. 138

Det kan också vara på sin plats att notera, som jag nämner ovan,

att flera av de unga på H8 har kvar sin tidigare kamratkrets, men

att de tränas i H8 (framför allt genom H8-teamens vardagliga sociala

arbete och i ART och KSL) på att motstå grupptryck och säga

nej till kriminalitet och narkotika (se kap. 5). 139

H8 arbetar därmed

på ett sätt som skiljer sig ifrån vad aktörerna i samverkansinsatsen

”Ung och Trygg” uppfattar som grunden till den unge Mohammeds

(som jag använder som ett exempel för att illustrera skillnaden

mellan hur H8 och ”Ung och Trygg” resonerar) kriminella beteende:

”Det är inte Mohammed som är problemet, utan det är de

andra som finns kvar i bostadsområdet, han är själv jagad av sin

historia – av den han en gång varit”. 140 Till skillnad från ”Ung och

Tryggs” tolkning av Mohammeds ”sociala problem” arbetar H8

mer med pedagogiken att ”deras” unga, tillsammans med H8teamen,

skall fungera som prosociala överföringscoacher eller mentorer

som påverkar sina kriminella kamrater i önskvärd normativ

riktning, snarare än att deras kriminella kamrater skall göra dem

till återfallsbrottslingar som i fallet med Mohammed.

Claes Levin skriver om den pedagogiska behandlingstanken att

”Uppfostran förutsatte isolering från hemmet och de fördärvliga

städerna som ersattes av anstaltens ordning och disciplin och av

138 Ibid, s. 38.

139 Andershed & Andershed 2005; Ring 1999.

140 Forkby 2006, s. 30.

73


sysselsättning av moraliska skäl”. 141

Med andra ord bryter H8interventionen

i viss utsträckning mot den pedagogiska behandlingstanken

och förordar att den unge skall vara kvar i de ”fördärvliga

städerna”. Om H8:s behandlingstanke i detta avseende är

en bra eller dålig strategi är omöjligt att redan slå fast eftersom H8

endast har funnits i omkring fyra år. Även om Familjebasen har

arbetat med dessa frågor i omkring 30 år har den tidigare verksamheten

inte haft samma avgränsade urval av unga med ett kriminellt

eller aggressivt beteende. Däremot tyder tidigare forskning

på att det i vissa fall kan vara svårt för unga som fortfarande umgås

med sina kriminella kamrater att förändra sin kriminella livsstil.

För att visa på denna problematik vill jag citera en socialrådgivare

som berättar om de ungas behov av ordning och struktur:

74

Dom [de unga] tycker att det är jätteskönt med fasta rutiner var

enda gång. När man börjar en ART-lektion så börjar vi med att

skriva upp på tavlan – nu säger vi hej, nu gör vi så, nu gör vi så.

Den här tydliga strukturen. Efter ett tag när dom har gått några

gånger märker man att dom tycker att det är jätteskönt med

den här fasta rutinen. Dom vet exakt vad som ska hända efter

punkt 1, punkt 2. Jag brukar stryka över punkterna efterhand,

stryker man inte över dom säger dom –nu får du stryka över

några punkter. Dom känner sig tryggare och tryggare i den här

strukturen. Då har de också mycket lättare att ta till sig vad

man ska prata om. Det kan jag känna. 142

Berättelsen kan å ena sidan tolkas som den klassiska inneboende

motsättningen mellan ”institutionens” inrutade strukturerade rutiner

och vardagslivets avsaknad av tydliga strukturer, å andra sidan

är tanken med öppenvård just att komma bort ifrån denna problematik

tack vare att den unge inte avskiljs ifrån sin svårbemästrade

vardag på ett konstgjort sätt. En central tanke med H8 är att

fostra, utbilda och tillhandhålla den unge kognitiva, emotionella

och praktiska verktyg för att han eller hon skall kunna klara av

vardagslivet utanför H8. Det finns följaktligen, enligt min tolkning,

en paradox som går ut på hemmaplanslösningar antas befrämja en

141 Levin 1998, s. 81.

142 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.


prosocial utveckling för den enskilde unge i jämförelse med sluten

ungdomsvård, samtidigt som det finns en relativt stor risk, med

hänvisning till tidigare forskning, att den unge får återfall i brott

om han eller hon inte bryter med sin kriminella kamratkrets. 143

Den

norske religionssociologen Pål Repstad ger också ett exempel på

varför en institutionslösning kan vara att föredra framför en hemmaplanslösning:

En vistelse på institution kan betraktas som en blandning av ett

träningsläger och en semester. Just avbrottet från vardagen kan

vara en terapeutisk möjlighet och lämpa sig särskilt väl för dem

som lever en kaotisk tillvaro, som har fastnat i tröstlösa rutiner,

känner sig förföljda av sociala myndigheter eller trakasseras i

skolan. 144

Det som jag vill visa med detta exempel är att det är en synnerligen

komplicerad fråga om slutenvård eller en hemmaplanslösning är

att föredra i det enskilda fallet. Repstads exempel visar att det sannolikt

inte finns några patentlösningar på sociala problem kring

unga som begår brott utan att varje enskilt fall måste betraktas

som unikt. En annan poäng är att det finns en tendens i samhället

att betrakta antingen den ena eller andra lösningen eller metoden

som den främsta, men att det i själva verket inte finns en lösning

eller en metod som är ”rätt” utan att varje enskilt fall måste utredas

grundligt innan beslut fattas i ärendet. Två exempel på detta

som jag har berört är dels den allmänna utvecklingen från slutenvård

till öppenvård, dels prioriteringen inom socialpolitiken och

hälso- och sjukvården att befrämja evidensbaserade metoder. Trots

att IoF-Rosengård redan arbetar med flexibla lösningar utifrån den

unges enskilda vårdbehov och förutsättningar och att H8:s verksamhetsledning

är noga med att betona att de betraktar SiSplaceringar

som ett komplement och inte en konkurrerande verksamhet

till H8, behövs det enligt min mening en ständigt levande

diskussion om vilka insatser som är lämpligast från fall till fall. För

att ytterligare problematisera diskussionen och visa på att IoF-

143 Andreassen 2003; Estrada 1999; Hirschi 1969; Klein & Maxson 2006; Pettersson 2002; Ring

1999; Sarnecki 1993; Sutherland & Cressey 1960.

144 Repstad 2005 [1998], s. 245.

75


Rosengård och andra socialförvaltningar i landet har bra stöd för

sina hemmaplanslösningar väljer jag att citera Börjeson:

76

Jag tror trots allt att de största möjligheterna att utveckla det

sociala arbetet är att möta ungdomarna där de befinner sig – i

olika program inom den öppna socialtjänsten. 145

Börjeson hävdar vidare att man generellt inte kan säga att den ena

placeringsformen är bättre än den andra utan att detta, som

nämnts, måste avgöras i det enskilda fallet och att det allra viktigaste

är att personalen är engagerad samt att förändringsarbetet är

genomtänkt, utarbetat och strukturerat på vetenskapliga och erfarenhetsbeprövade

grunder. 146

I mina intervjuer med verksamhetsansvariga och H8-teamen har

det framkommit att närpolisen inte deltar lika ofta i nätverksmöten

som under de första två åren (2005/2006). IoF-personal ger som

huvudsaklig förklaring att de unga som därefter har skrivits in på

H8 generellt sett är något mindre kriminellt belastade och att de

poliser som kom till mötena under de första två åren patrullerar i

mer än en stadsdel, har omplacerats till andra stadsdelar eller har

fått nya arbetsuppgifter inom polisväsendet. Detta har sammantaget

lett till att H8-teamen inte alltid har riktigt lika nära eller frekvent

samarbete med närpolisen och att de unga inte känner samma

förtroende för närpolisen. H8:s verksamhetsansvariga säger att

detta inte är någon bra utveckling, men menar samtidigt att närpolisens

allt påtagligare frånvaro är ett resultat av ständiga omorganisationer

inom poliskåren och att det tar tid för de unga på H8 att

lära känna och få tillit till de nya närpoliserna. Enligt enhetschefen

på Familjebasen har det skett tre till fyra omorganisationer inom

polisväsendet i Malmö sedan H8 öppnade 2005.

En grundläggande tanke med nätverksmöten är att den unge, i dialog

med IoF, väljer ut personer som han eller hon har haft kontakt

med sedan en längre tid. Det tar även tid för IoF-personalen att

lära känna de nya närpoliserna och vice versa. Närpolisens allt på-

145 Börjeson 2008, s. 136.

146 Ibid, s. 132–137.


tagligare frånvaro vid nätverksmöten uppvägs enligt enhetschefen

och programansvarig till stora av att IoF under vissa arbetstimmar

i veckan har en socialarbetare stationerad hos närpolisen och H8teamens

vardagliga nätverkskommunikationer med närpolisen.

Som jag tidigare har skrivit har jag inte haft möjlighet att gräva

djupare i H8-teamens nätverkskommunikationer med närpolisen

och de unga kriminellas kamratkrets, men kan trots detta konstatera

att närpolisens närvaro på nätverksmöten under de första två

åren uppfattades som något positivt av H8-teamen. I mina intervjuer

fanns det dels unga som inte kunde tänka sig ha en polis närvarande

på nätverksmötet, dels unga som var något mer positiva.

Sociologen Micael Björk ger i artikeln ”Fighting Cynicism” från

2008, som bygger på en etnografisk studie av Göteborgspolisens

insatser för att ”hindra nyrekrytering till kriminella gäng” under

perioden oktober 2004 t.o.m. oktober 2005, 147 en kompletterande

förklaring till varför poliser med jämna mellanrum byter stadsdel

eller omplaceras med andra arbetsuppgifter. Björk menar att poliser

som arbetar i stadsdelar med stora sociala problem och gängrelaterat

våld periodvis behöver byta stadsdel för att inhämta ny positiv

emotionell energi och inte riskera att bli uppgivet cyniska, fanatiska

rättsskipare eller börja hata dess befolkning. Jag citerar här

två poliser från Björks studie:

You can’t stay for more than a year in an area where people

keep throwing shit at you, where it’s impossible to leave your

car without having it getting thrashed. So I had to go someplace

else after just one year (II: 103).

During my years on the beat, I got to hate human beings so

deeply that I had to find another assignment before I would seriously

hurt some junkie or another. (II: 152). 148

Att byta stadsdel eller omplaceras med andra arbetsuppgifter blir

således ett sätt för polismannen att inhämta ny positiv emotionell

energi för kunna stanna kvar i polisyrket och undvika total cynism.

Jag observerade och upplevde liknande arbetsförhållanden, emo-

147 Björk 2006, s. 12.

148 Björk 2008, s. 92.

77


tioner och tankegångar när jag arbetade på en anstalt i Malmö.

Om denna förklaring från Göteborgspolisens enhet för antigängbekämpning

går att överföra till Malmöpolisen är naturligtvis

svårt att veta även om situationen i de båda storstäderna sannolikt

är likartad. Hur som helst medför den regelbundna omplaceringen

av poliser i socialt utsatta stadsdelar som Rosengård stora svårigheter

att bygga upp ett långsiktigt och varaktigt förtroende mellan

närpolis, socialtjänst och de unga. 149 Omplacering av poliser gör

det svårt att även bygga upp ett hållbart förtroende mellan närpolis

och den övriga befolkningen i stadsdelen. En observation i sammanhanget

är att socialtjänst och närpolis i Rosengård sannolikt

behöver kommunicera och träffas ännu mer regelbundet för att

diskutera ifall det är möjligt att förbättra närpolisens närvaro på

nätverksmöten för att på så vis öka deras involvering och synlighet

i lokalsamhället. Detta skulle också betyda att polisen skulle kunna

få en bättre överblick över inskrivna ungas sociala nätverk samt att

de skulle kunna kontrollera och stödja unga som vill lämna ett liv

med kriminalitet och missbruk.

Även om H8-teamen skall hjälpa till att återskapa kontakten mellan

den unge och dennes föräldrar, om den är bristfällig, betonar

öppenvårdsprogrammet samtidigt föräldrarnas medansvar att delta

i vårdplanering, nätverksmöten och att aktivt följa sitt barns utveckling.

Den unge förväntas också vara medansvarig i sin vårdplanering

och i besluten kring sig själv samt införstådd med vilka

konsekvenser det får om han eller hon bryter ingånget avtal. H8teamens

sociala nätverksarbete handlar av detta skäl också om att

förmå den unge och dennes familj att inse värdet av ”hjälp till

självhjälp” för att lösa sina sociala problem. 150

Till skillnad från

familjerådslag där klienten i stor utsträckning lämnas ”ensam att

tillsammans med släkt och vänner göra sin egen vårdplanering,

ostörd av myndighetspersoner och behandlare” 151

är dock den sociala

kontrollen i H8:s verksamhet mer programstyrd. 152

149 Ibid.

150 Swärd & Starrin 2006 [2000], s. 261.

151 Forsberg & Wallmark 2002 [1998]b, s. 185.

152 Elf 2003, s. 95; Forkby 2006, s. 18; SDF- och IoF-Rosengård 2004; Sundberg 2006.

78


H8-teamens sociala nätverksarbete med den unge och dennes föräldrar

går även ut på att samverka med andra professionella resurser

i stadsdelen och i Malmö stad. Exempelvis kan Maria Malmö

fungera som ett professionellt stöd för de unga som skall sluta med

sitt missbruk. De privata och professionella aktörerna i den unges

nätverk deltar i nätverksmöten för att den unge skall känna stöd

och förstå att situationen är allvarlig, samt att de olika parterna

skall få en helhetsbild över den unges aktuella situation (se nedan

om nätverksmöten). 153

H8-teamen arbetar för att den unge skall sluta med sin kriminella

livsstil, sitt eventuella narkotikamissbruk, skolk, negativ gängbildning

och annat normbrytande beteende. Det gäller med andra ord

för teamen att normalisera den unges avvikande beteende och tänkande

genom att byta ut det normbrytande i den unges liv mot det

som i majoritetssamhällets ögon är prosocialt och önskvärt. Ett i

vissa fall avgörande steg för att bryta den unges eventuella narkotikamissbruk

är de obligatoriska drogtesterna hos FMN. Detta för

att dels visa för den unges privata och professionella nätverk att

han eller hon inte missbrukar, dels för att i tid upptäcka eventuellt

återfall i missbruk. En av de unga berättade för mig att han antagligen

inte hade upphört med sitt missbruk om det inte hade varit

för drogtesterna på FMN, medan en annan ung sade att han inte

bryr sig så mycket att han måste ta ”pisseprov”, eftersom han ändå

aldrig har använt narkotika. Således varierar de inskrivna ungas

erfarenheter från fall till fall, men visar trots allt på den avgörande

effekt som drogtestet kan ha på dem som använder eller har använt

narkotika.

Under de första fyra till sex veckorna, perioden kring inskrivnings-

och förmöte, gör H8-teamet en intensiv engagemangs- och kartläggningsfas

av den unges privata och professionella nätverk, där

tanken är att teamet och den unge skall odla fram en bärande bekantskap

eller relation. Detta kan illustreras med följande kommentar

från en av de unga på H8:

153 Ibid.

79


80

Teamet pratar på ett vettigt och förnuftigt sätt med en och plus

att man under tiden kommer nära dem. Då lyssnar man mer på

dem. Det kanske andra också hade kunnat göra men [...] I början

när jag blev inskriven vid H8 kunde de [teamet] ringa skolan

och höra om jag var där och var jag inte där ringde dom

mig och frågade var jag var. Om jag då svarade att jag var i

skolan så sa dom att jag var inte där och då frågade dom varför

jag inte var där […] det blir mycket prat. I början tyckte jag att

det var jobbigt att de var efter mig, men nu efteråt tycker jag att

det var bra. Efter ett halvår började jag förändra mitt sätt att

tänka – det kom steg för steg. 154

Kartläggningen (se nedan) av den unges nätverk ligger sedan till

grund för det fortsatta sociala förändringsarbetet. När jag har intervjuat

socialrådgivare (teamen) på H8 tycker en del att kartläggningsfasen

kanske är den allra viktigaste fasen i hela förändringsarbetet.

Orsaken till detta är att den sociala relationen mellan socialrådgivare

och den unge börjar formas vid ritandet av nätverkskartan

och att kartan ligger till grund för det fortsatta sociala nätverksarbetet

med den unge och dennes familj. Om den unge inte är

tillräckligt motiverad eller om personkemin mellan den unge och

teamet inte ”klickar” under kartläggningsfasen kan detta möjligen

försvåra det fortsatta förändringsarbetet. Nätverksgruppen, i samarbete

med H8-teamet och socialsekreterare, ansvarar för mobilisering

och planering av förmöten och nätverksmöten samt utskick

av inbjudningsbrev till personer i den unges privata och professionella

nätverk. 155

3.4 Nätverkskartan

Elf och Garphult skriver följande om nätverkskartans strukturerande

betydelse:

För att få en någorlunda överskådlig bild av hur nätverket och

relationerna ser ut runt en individ är det till stor hjälp att strukturera

all information i någon form. Genom att använda sig av

en nätverkskarta blir det ofta komplexa sammanhanget också

154 Intervju med en ung 070302.

155 SDF- och IoF-Rosengård 2004; Sundberg 2006.


grafiskt tydligt. Individen som står i fokus ritar upp alla viktiga

personer runt sig själv, sitt subjektivt upplevda nätverk på ett

papper. 156

Nätverkskartan (se figur 5 nedan) är indelad i fyra grundläggande

fält eller sektorer. Klienten (namnet på den unge) placeras i mitten

av figuren. I figuren nedan, som är en modell, visas ego eller fokusperson

i form av en triangel, vilket talar om att det är en man

eller pojke. En kvinna eller flicka symboliseras av en cirkel. Det är

viktigt att observera att nätverkskartan nedan inte specifikt gäller

för en av de unga som är inskriven vid H8, även om teamen arbetar

med en liknande typ av karta som visas i figuren, utan kan gälla

för vilken klient som helst vars privata och professionella nätverk

blir kartlagt. Min beskrivning av nätverkskartans funktion skall

dock i första hand ses som en beskrivning av hur metoden används

på H8. Andra målgrupper inom socialt arbete där metoden praktiseras

är familjer som riskerar att bli vräkta, förebyggande stöd till

barn i problemfamiljer, missbrukare och psykiskt funktionshindrade.

157

Nätverkskartans övre del är indelad i två fält varav ett visar familj

och andra personer som delar hushållet och ett visar släkt, anhöriga

och partnerns släkt. Värt att notera är att även klientens barns

släktingar, ingifta och f.d. partners inkluderas i släkten. Kartans

nedre del är indelad i tre fält som visar följande: Det första fältet

visar på övriga vänner, grannar och fritidsaktiviteter. I det andra

fältet ingår arbete, utbildning och skola eller förskola. Det tredje

innefattar myndighetspersoner och andra professionella. Nätverksarbetets

idé med att inkludera professionella och myndighetspersoner

i nätverkskartan är bl.a. för att det finns klienter som saknar

vänner eller att det kan uppstå livskriser eller andra situationer då

de professionella temporärt behövs för att förstärka och stödja

nätverket runt familjen. Antagandet bygger på att både det privata

och professionella nätverket behövs i klientens liv. Familj och släkt

anses dock vara en mer betydelsefull och varaktig del av klientens

nätverk än vänner och professionella. Nätverkskartan nedan utgör

156 Elf & Garphult 2003, s. 72.

157 Elf 2003; Forkby 2006, s. 10; Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b.

81


en schematisk idealmodell som i praktiken varierar från individ till

individ, men som trots allt utgör en central utgångspunkt i nätverksarbetet

med klienten. 158 Maria Elf skriver insiktsfullt om nätverkskartans

konkreta betydelse i fallbeskrivningen av 14-årige

Juan som inte ville prata:

82

I det här läget var nätverkskartan ett bra instrument att använda

eftersom Juan inte ville prata, och det kanske skulle gå lättare

om vi skrev och ritade istället. Uppmärksamheten kan istället

riktas mot något konkret och frågorna som uppstår runt kartritandet

känns mer naturliga och inte så ”förhörsinriktade”. Det

blir också möjligt att få en överblick över det komplexa sammanhanget

och öka förståelsen för Juans situation. Destruktiva

mönster kan bli tydliga, brutna kontakter kan kanske återupptas

eller konfliktfyllda relationer upptäckas och lösas på ett

bättre sätt. […] Att rita sin egen nätverkskarta är även en terapeutisk

intervention i sig. Nätverket blir medvetandegjort och

tydligt så att det kan användas på ett mer konstruktivt sätt. 159

På H8 börjar den unge i samarbete med teamet att lista de personer

som han eller hon tycker är viktiga i sitt liv, oavsett om relationen

med dessa personer är behaglig eller konfliktfylld. Det går med

andra ord inte ut på att lista samtliga personer i släkten eller släktens

hela bekantskapskrets utan endast de personer som är betydelsefulla

för den unge här och nu. Därefter placerar den unge in dessa

personer i nätverkskartan. 160

158 Elf 2003; Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b.

159 Elf 2003, s. 97–98.

160 Elf & Garphult 2003; Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b.


Nätverkskartan

Figur 5. Källa: Nätverkskompaniet, Mälardalen

Ju viktigare personen är för den unge ur emotionell synpunkt, desto

närmare nätverkskartans centrum placeras personen. Detta gäller

såväl personer som den unge har en positiv som en negativ emotionell

relation till. När samtliga personer som är viktiga för den

unge ritats in på kartan börjar nästa fas i kartritandet. Den unge

förbinder (länkarna) då dels personer som inte känner varandra

(isolat), men som är viktiga för henne eller honom, dels personer

som känner varandra och träffas regelbundet (plexus). När de olika

linjerna mellan personerna är dragna går det att utläsa vissa

grundläggande drag från den unges privata och professionella nätverk.

161 Enligt Elf och Garphult är grundläggande för denna modell

”att utvecklingsförloppet är en produkt av samspelet mellan den

växande individen och den ständigt föränderliga miljön”. 162

161 Elf 2003; Elf & Garphult 2003; Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b.

162 Elf & Garphult 2003, s. 69.

83


Exakt vad som går att utläsa från nätverkskartan är omtvistat, men

i en ömsesidig dialog mellan den unge och teamet kan den fungera

som en bra utgångspunkt i det fortsatta förändringsarbetet. I sammanhanget

kan det vara värt att nämna nexuspersonen (sammanhållande

person) i klientens nätverk. Nexuspersonen är den person

som känner flera personer i den unges nätverk utan att de nödvändigtvis

känner varandra. Nexuspersonen kan därför ses som spindeln

i nätet som håller ihop de olika trådarna när en kris uppstår i

den unges liv. Om nexuspersonen försvinner från den unges liv kan

det därför uppstå en kris på så vis att den unge riskerar att bli mer

isolerad, eftersom det då inte finns någon nexusperson som kan

hjälpa till och mobilisera nätverket. Det kan också vara så att den

unge inte har någon mobiliserande kraft i sitt nätverk och att H8teamet

blir något av ett ”nexus-team” när nätverksmötet mobiliseras.

Jag väljer att begränsa mig till den grundläggande nätverkskartan,

det finns andra varianter på nätverkskartor såsom hypotetisk

karta, historisk nätverkskarta, framtidskarta, sammanhangskarta

o.s.v. 163

Syftet med ritandet av nätverkskartan är bland annat att den unge

skall reflektera över vilken typ av relation som han eller hon har

till dessa personer och hur relationerna har förändrats över tid. Ett

annat syfte är för att teamet skall få en bättre översikt och kunskap

om hur den unges privata och professionella nätverk ser ut och

hänger samman, vilket i sin tur gör att teamet effektivare kan sätta

in stödjande och kontrollerande sociala resurser för den unge. 164

En annan tänkbar effekt av nätverkskartan kan bli att den unge

börjar fundera över hur relationerna i nätverket hänger samman

med situationen som den unge befinner sig i. Som i fallbeskrivningen

med 14-årige Juan. Den unges eventuella ökade medvetenhet

kring relationen till de personer som ritats in på kartan gör också

att teamet behöver vara särskilt uppmärksam på hur detta påverkar

den unge. Det är dessutom teamet som har föreslagit för den

unge att rita en nätverkskarta. På H8 är ritandet av nätverkskartan

163 Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b.

164 Elf & Garphult 2003; Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b.

84


en integrerad del av förändringsarbetet. Därför är det lämpligt att

H8-teamen fullt ut också tar ansvaret för de följder som kartritandet

kan medföra för den unge. 165

Samtidigt som den unge ritar sin nätverkskarta och kopplar samman

de olika personerna i nätverket ställer teamet fördjupande

följdfrågor. I detta arbete är det centralt att teamet tålmodigt ställer

frågor till den unge som gör att hans eller hennes nätverk blir så

heltäckande och uttömmande som möjligt. Nätverkskartan utgör

därefter underlag i teamets fortsatta påverkansarbete med den unge

och till Nätverksgruppen när de mobiliserar den unges privata och

professionella nätverk inför nätverksmöten. Samtalen mellan teamet

och den unge leder fram till nya frågeställningar som i sin tur

gör att gamla sociala relationer kan få nya former. Efter mobilisering

och sammankopplingar, både på nätverkskartan och i praktiken,

hålls första nätverksmötet vars främsta uppgift är att börja

förändra de sociala relationerna i den unges liv i positiv (lösningsfokuserad)

emotionell och social riktning. Mot bakgrund av detta

resonemang går det att påstå att Nätverksgruppen och teamet fungerar

som ”nätverkskopplare” mellan olika personer såväl när den

unge ritar sin nätverkskarta som när det privata och professionella

nätverket mobiliseras i praktiken. Det är med andra ord i den vardagliga

interaktionen mellan teamet och den unge som förändringsprocessen

tar sin början. 166

3.5 Nätverksmötet

Enligt Forsberg och Wallmark är ”syftet med nätverksmötet […]

att forma ett nytt system. Det gäller att hela brustna band och skapa

nya. Slutsumman ska vara en ny tillhörighet som ger gemensam

förmåga att handskas med situationen”. 167 Med detta menar Forsberg

och Wallmark, i korthet, att tack vare att nya röster får

komma till tals och interagera under nätverksmötet skapas förhoppningsvis

nya kreativa lösningar på svårlösliga sociala problem.

Tanken bygger med andra ord på att det är i själva mötet (interaktionen)

mellan olika aktörer i klientens privata och professionella

165 Ibid.

166 Ibid.

167 Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a, s. 138–139.

85


nätverk som lösningen till det sociala problemet kan födas. Den

amerikanske sociologen Randall Collins (2005 [2004]) menar att

det är i ritualens interaktion (nätverksmötet) som ny emotionell

energi kan genereras och där aktörerna kan få ny emotionell kraft

att ta i tu med ett socialt problem. Enligt en socialrådgivare på H8

blir syftet med arbetet tydligt

86

när man sitter på ett stort nätverksmöte tillsammans med polis,

socialtjänst, skola, föräldrar och ungdomen. Allting blir så tydligt

om vad syftet egentligen är med arbetet. Och vad kan vi

göra tillsammans och vilka som är våra olika roller och uppgifter.

Sedan går vi därifrån med ett mål. Det tror jag har bidragit

till att skapa ett bra samarbete mellan de olika privata och professionella

aktörerna runt ungdomen. 168

Enligt Forsberg och Wallmark är målsättningen med nätverksprocessen:

1. Att nätverket mobiliseras. Ett nätverk är redan mobiliserat, i

den meningen att många kommunicerar sin oro och är öppna

för hjälp. Nätverkslaget samgår med den spontana mobiliseringen

och underlättar för nätverket att samlas.

2. Att nätverket länkas ihop. Genom sin insats under nätverksmötet

önskar laget understödja en process, där deltagarna

kommer i känslomässig och praktisk samverkan kring den

kris/de problem de samlats för.

3. Att nätverket tar över ansvaret. Ytterst syftar mötet till att

nätverket tar ansvar för eventuella förändringar och lösningar

av problem. En del i målsättningen blir ofta därmed ett gemensamt

ansvar mellan professionella och privatpersoner inom

nätverket. 169

Trots att H8:s strukturerade nätverksmöten skiljer sig på flera väsentliga

punkter från Forsberg och Wallmarks beskrivning av målsättningen

med nätverksprocessen finns det även likheter. Det finns

dels personer i den unges privata och professionell nätverk som

168 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.

169 Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a, s. 136.


känner oro för hans eller hennes situation, dels skapar nätverksmötet

möjligheter till lösningar och samverkan kring den unges sociala

problem. Den väsentliga skillnaden är att Forsbergs och Wallmarks

beskrivning går att härleda till frivillig nätverksterapi, medan H8

bedriver socialt nätverksarbete som ”sker inom en kontext för social

kontroll, till exempel ett socialkontors myndighetsutövning”. 170

Enligt Forsberg och Wallmark kan anledningen till att ett nätverksmöte

initieras vara flera. Det kan exempelvis handla om en

ung person som riskerar att placeras på ett LVU-hem eller hos en

fosterfamilj. En lämplig intervention kan då vara att mobilisera och

kalla till ett nätverksmöte där personer på socialsekreterarens och

helst även på den unges och dennes familjs begäran bjuds in för att

prata om den uppkomna krissituationen. Trots att det är socialsekreteraren,

i samarbete med H8-teamet, som initierar att nätverksmötet

planeras och iscensätts vid H8 är det önskvärt att den unge

själv får vara med och påverka vilka han eller hon vill mobilisera

från sitt privata och professionella nätverk. Att H8 tillämpar detta

arbetssätt har verifierats genom mina intervjuer och observationer.

171

Unga i utsatta sociala situationer kan enligt Forkby respektive

Forsberg och Wallmark många gånger känna sig maktlösa och sårbara

inför sociala myndigheters och andra vuxnas förväntningar,

krav, värderingar och åsikter. Ett exempel på detta är en av de

unga på H8 som säger följande om nätverksmöten: ”Det är skitjobbigt.

Du sitter där i två, två och en halv timme och dom bara

snackar om dig”. 172 Därför är det nödvändigt att ta i beaktande

vad Forkby skriver om nätverksmöten: ”Samtidigt kräver metodens

kraftfullhet också en stor etisk vaksamhet för att inte metoden

skall bli till en form av dold maktutövning”. 173 Hans Swärd och

Bengt Starrin skriver om maktförhållandet mellan socialtjänsten

och klienten i allmänhet att ”Grunden för maktutövning är tillgången

till maktresurser som exempelvis tvångsmedel, möjligheter

170 Ibid, s. 14.

171 Ibid.

172 Intervju med en ung 070402.

173 Forkby 2006, s. 7.

87


att bevilja ekonomiska bidrag eller rätten att fatta beslut om behandling”.

174 Följaktligen är det centralt att inte uppfatta den sociala

relationen mellan socialtjänsten och den unge på H8 som ett

möte mellan lika makt- och resursstarka parter. Som Forkby skriver

handlar det inte enbart om det faktum att H8-programmet är

inlemmat i IoF:s organisatoriska och rättsliga myndighetsutövning

– relationen inbegriper också att socialarbetaren i egenskap av sin

expertroll innehar institutionell och diskursiv makt genom sitt

”sätt att tala, att ge förklaringar till olika problem och argumentera

för olika synsätt och handlingsvägar”. 175

Maktojämlikheten mellan socialtjänsten och den unge är inbyggd i

systemet och går därmed inte att undvika, men det är centralt att

reflektera över så att beslut inte fattas utan att detta beaktas. Dessa

ojämlika maktförhållanden kan lätt förbises eftersom den pedagogiska

behandlingstanken med nätverksmöten är att alla inblandade

aktörers synpunkter och perspektiv skall beaktas ”inom ramen för

vad det ofrivilliga sammanhanget medger”. 176 Tanken med nätverksmöten

är ju bland annat att den unge och dennes familj skall

få möjlighet att föra fram kritiska synpunkter på skolans fostran/lärande

och socialtjänstens insatser för den unge. Under mina

observationer av nätverksmöten har den unges familj framför allt

fört fram kritik mot skolan. Vidare är det viktigt att betona att förskolans,

skolans, arbetets och socialtjänstens grundläggande välfärdsuppgift

är att fostra unga till laglydiga, samhällsdugliga och

önskvärda medborgare. 177

Sociologen Margaretha Järvinen pekar

på nödvändigheten av att lyfta fram maktperspektivet i socialt arbete

och skriver att:

88

Det är ett perspektiv som kan hjälpa oss att förstå att socialt

arbete inte bara handlar om hjälp, stöd eller neutral handläggning,

utan också om kontroll och makt. Mötet mellan klient

och system kommer i det följande att beskrivas som ett möte

mellan två mycket ojämlika parter. Den ena parten, socialarbe-

174 Swärd & Starring 2006 [2000], s. 249.

175 Forkby 2006, s. 17.

176 Forsberg & Wallmark 2002 [1998]b, s. 14.

177 Levin 1998, s. 79–96.


taren, arbetar med systemet – och dess regler, rutiner och resurser

– i ryggen. Den andra parten, klienten, är objektet för dessa

regler och rutiner. 178

Kerstin Svensson skriver lika träffande om välfärdsstatens maktutövning,

tolkningsföreträde, stöd och kontroll:

Genom att kontrollera och samla kunskaper om den enskilde

ökar möjligheten att ge denne hjälp. Ju mer kontroll och ju mer

insyn man har i den enskildes liv, desto bättre kan hjälpen utformas.

Därför är kontrollen en ofrånkomlig del av stödet. Med

stödet följer, utöver kontrollen, även tolkningsföreträden,

maktutövning och styrning. Med kontrollen följer kunskaper

som underlättar att definiera och förstå klientens situation,

samtalspartner, förmedlare och företrädare. De två begreppen

kan inte särskiljas utifrån de praktiska handlingarna. Handlingarna

möjliggör tolkningar av såväl stöd som kontroll. 179

Med andra ord ingår maktutövning, tolkningsföreträde, stöd och

kontroll som en ”naturlig” del i socialtjänstens organisatoriska och

sociala praktik. Det jag vill lyfta fram i detta sammanhang är att

socialtjänsten i allmänhet med jämna mellanrum behöver diskutera

och reflektera över vad det innebär för den unge att socialtjänsten

inte enbart utgör ett stöd utan att de också har som mål att kontrollera

och övervaka den unges offentliga och privata liv. Swärd

och Starrin menar att det inom socialt arbete kräver ”en insikt om

att makt existerar. För att makten ska kunna utmanas måste den

göras tydlig”. 180 I mina 15 intervjuer med unga och fyra observationer

av förmöte och nätverksmöten har det framgått att det finns

en inneboende spänning i det sociala arbetet mellan å ena sidan

empowerment och emancipation och å andra sidan makt och paternalism.

Det är därför inte så märkligt om den unge åtminstone

inledningsvis vill göra motstånd, inte är samarbetsvillig eller känner

sig tveksam till att ingå i ett öppenvårdsprogram som kan upp-

178 Järvinen 2002, s. 253.

179 Svensson 2001, s. 231.

180 Swärd & Starrin 2006 [2000], s. 260.

89


fattas göra anspråk på och kolonisera hela den unges livsvärld. 181

Min poäng här är att det kan tänkas att socialtjänstens syn på behovet

av interventionen inte alltid sammanfaller med den unges. I

grunden handlar det, som Järvinen påpekar, om två olika perspektiv

– myndighetens och den unges.

Anledningen till att detta kan vara värt att reflektera över för socialtjänsten

är, förutom respekten för den unges integritet, att de

unga som inte står inför ”valet” om antingen H8 eller sluten ungdomsvård

kan känna sig tveksamma till att ingå i en intervention

som i princip vill veta allt om ens privata och offentliga liv. Det

som socialtjänsten enligt min mening behöver fundera över i övertalningsprocessen

av unga som känner sig tveksamma till att skriva

in sig vid H8 är hur de möjligen sätter press på unga genom

maktutövning och tolkningsföreträde av den unges sociala problematik.

Annars finns det en viss risk att omotiverade unga skrivs in

på H8. Börjeson kanske uttrycker saken bäst när han skriver att:

90

Relationen socialarbetare–klient är inordnad i ett socialt sammanhang

som ger regler för det sociala arbetet, vilka i många

fall åsidosätter en viktig målsättning för det sociala arbetet –

klientens bästa. 182

Hur myndighetsutövande regeln kommer till uttryck i praktiken

observerade jag på ett nätverksmöte där en tveksam ung person

övertalades att skrivas in på H8 genom att socialsekreteraren, antagligen

omedvetet och pressad av situationen, använde sig av

maktutövning och språkligt tolkningsföreträde. Socialsekreteraren

berättade för den unge att om han inte gick med på att skrivas in

vid H8 riskerade han att bli omhändertagen av de sociala myndigheterna

om socialtjänsten fick in fler polisanmälningar. Varken den

unge eller hans mor förstod detta synliggjorda hot medan övriga

närvarande varken ifrågasatte eller protesterade mot socialsekreterarens

maktutövning. Socialsekreterarens tolkning av den unges situation

var inte nödvändigtvis felaktig, utan min poäng är istället

att lyfta fram den inneboende motsättningen mellan socialtjänstens

181 Forkby 2005, s. 253.

182 Börjeson 2008, s. 305.


myndighetsutövning och nätverksmötets idé om maktutjämning

och frivillig terapi utifrån klientens bästa. 183 På nätverksmötet visade

emellertid den unge att han inte var helt maktlös i den sociala

relationen med IoF när han efter viss begrundan berättade att han

skulle bättra sig i skolan, vara mindre provocerande i sitt samarbete

med H8-teamet och visa bättre motivation i förändringsarbetet

på H8. Swärd och Starrin skriver följande om klientens möjligheter

att göra motstånd:

Även om mötet mellan socialarbetare och klient innebär en

ojämn maktrelation genom att socialarbetaren har tillgång till

en organisation, kunskaper och professionalitet, är inte klienterna

maktlösa. De kan inleda förhandlingar eller använda olika

taktiker, t.ex. att erkänna fel och brister och lova bättring, motsätta

sig förslag eller utebli. 184

Sålunda blir frågan hur nätverksmötets idéer om maktutjämning

och dialog går att integrera i en verksamhet som i grunden bygger

på maktutövande moment och situationer? Finns det inte en viss

risk att nätverkstanken om terapi och maktutjämning blir till retorik

när den underliggande drivkraften i nätverksmötet är myndighetsutövning?

Jag har inga definitiva svar på dessa frågor, men kan

inte låta bli och fundera på om nätverksmöten, åtminstone som de

var tänkta att fungera, verkligen är den rätta benämningen när det

handlar om IoF-verksamheter där myndighetsutövning har övertaget

över den terapeutiska valfriheten. Eller handlar det helt enkelt

om en krock mellan teori och praktik?

3.6 Inbjudan till nätverksmöte

I inbjudan till nätverksmötet som skrivs av Nätverksgruppen skall

det klart och tydligt framgå varför mötet iscensätts. På inbjudan

skall det också tydligt framgå att de inbjudna personerna är mycket

viktiga för att krisen skall kunna lösas. Det är också av stor vikt

att det på inbjudan står vilka andra personer som kommer att delta

på mötet, så att den inbjudne känner att denne har kontroll över

vilka andra personer som kommer. Om den inbjudne blir negativt

183 Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b; Hessle (red.) 2003.

184 Swärd & Starrin 2006 [2000], s. 249.

91


överraskad över vilka andra personer som kommer till ett emotionellt

laddat nätverksmöte, kan detta leda till att mötet inte får den

önskvärda utgång som det var tänkt från början. Mötet kan då generera

negativ energi och inte önskvärda lösningar på dilemmat

som är tanken med nätverksmöten. 185 Exempel på hur ett inbjudningsbrev

från Nätverksgruppen kan se ut:

185 Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b.

92


En tumregel enligt Elf respektive Forsberg och Wallmark för alla

nätverksmöten är att det privata nätverket bör vara minst lika stort

som det professionella, annars finns det en risk att klienten och

dennes familj känner att myndighetsparten blir allt för dominerande.

Då kan upplevelsen för familjen bli förtryckande och inte förlösande

som är tanken. På de tre nätverksmötena som jag har observerat

har det professionella nätverket kraftigt dominerat över det

privata. Vad detta har inneburit för att hitta den bästa möjliga lösningen

på den unges sociala problem är svårt att uttala sig om,

men med stöd av Elfs respektive Forsbergs och Wallmarks resonemang

är det att rekommendera att fler från den unges privata nätverk

bjuds in om så är möjligt. På förmötet som jag observerade,

och enligt socialrådgivare på H8, tillfrågas emellertid den unge och

dennes föräldrar om de vill bjuda in personer från sitt privata nätverk,

men de svarar många gånger att det inte finns släktingar eller

vänner i Sverige som de varken har tillräckligt förtroende för eller

som känner till den unges sociala problematik tillräckligt väl. 186

3.7 H8:s sociala nätverksarbete och nätverksmöten –

manualtyp

Jag kommer nedan att ge en relativt detaljerad beskrivning av programrutinerna

(manualtyp) för de tre obligatoriska nätverksmötena

på H8 och har i princip utgått ifrån samma manual som H8 använder

sig av. Mitt syfte med beskrivningen av nätverksproceduren

på H8 är att läsaren förhoppningsvis ska få en inblick i och överblick

över hur H8 arbetar med den unge inför, under och efter nätverksmöten.

Jag har också inkluderat tre observationer från nätverksmöten

och avslutningsvis infogat ett schema över H8:s nätverksarbete

och den normala ärendegången. Fördelen med att använda

sig av en manual som är grundad på vetenskaplig kunskap

och långvariga erfarenheter är att det sociala arbetet då får en professionell

och enhetlig struktur. Den enhetliga strukturen i manualen

gör det också enklare för socialarbetaren att improvisera utifrån

den enskilde unges behov utan att för den delen förlora huvudfokus

i verksamhetens innehåll. Till syvende och sist handlar

186 Elf 2003, s. 69; Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b; Telefonintervju med IoF-personal

080505.

93


det dock om att innehållet i insatsen skall ge ett önskat förändringsresultat

ur den unges och samhällets perspektiv. 187

3.7.1 Det första nätverksmötet

Det första nätverksmötet iscensätts omkring en månad efter att den

unge blivit inskriven på H8. Uppdragsgivaren för mötet är vanligtvis

socialsekreteraren och H8-teamet. Mötet hålls cirka fyra veckor

efter inskrivning och beräknas vara i cirka tre timmar. Frågeställningar

som förmodas avhandlas på det första nätverksmötet mötet

är:

• Vad har kommit fram under teamets kontakter och kartläggning?

• Vilken hjälp (stöd, insatser, åtgärder) behöver den unge och

familjen?

• Hur kan den unge och familjen få hjälp?

• Kan socialsekreteraren avsluta socialtjänstens utredning?

Andra ämnen som förmodas behandlas på det första nätverksmötet

är:

• Ungdomens familj samt privata och professionella nätverk

• Skolgång

• Fritid

• Kriminalitet

• Droger

• Aggressivitet och impulskontroll

• Attityd och inställning

• Riskfaktorer – vilken oro har olika delar av nätverket

• Friskfaktorer – myndighetens perspektiv om risker och konsekvenser

• Tidigare lösningar för den unge

Under det första nätverksmötet upprättas också en muntlig överenskommelse

mellan de personer som är direkt berörda av besluten.

Avtalet kan omfatta planering och beslut kring:

187 Börjeson 2008, s. 112–114.

94


• Kontakter med föräldrarna och eventuellt bistånd till dessa

• Teamets insatser

• Insatser för den unge: program, drogtester, kontaktperson osv.

• Eventuellt fortsatta kontakter med skola och fritid

• Hjälp från den unges privata och professionella nätverk

• Hjälp från andra professionella som exempelvis FMN och

Maria Malmö

• Närmsta konsekvenser om avtalet inte följs

• När och hur avstämning/uppföljning skall ske, exempelvis

nästa nätverksmöte

Om det behövs kan nätverksledarna, H8-teamet och socialsekreteraren

stanna en kort stund efter mötet för att sammanfatta viktig

information som skall dokumenteras. Det kan exempelvis gälla

ärenden där ett yttrande skall färdigställas omgående. Socialsekreteraren

bör senast efter första nätverksmötet kunna avsluta sin utredning

och eventuellt skriva en formell vårdplan med stöd av teamets

dokumentation, nätverksmötets muntliga avtal och den information

som i övrigt framkommit under mötet.

Det som beslutats på mötet skall alltid följas upp. Detta bevakas

gemensamt av socialsekreteraren och H8-teamet. Formerna för att

följa upp besluten görs i samarbete mellan H8-team, socialsekreterare

och eventuellt av den unge och dennes familj. Övriga aktörer

på nätverksmötet är också involverade på olika sätt i beslutsprocessen.

Exempelvis kan skolan få i uppdrag att vid nästkommande

nätverksmöte rapportera om hur det har gått för den unge beträffande

uppförande på rasterna och i klassrummet samt betygen i

kärnämnena. Dessa former bör beslutas på det första nätverksmötet,

men kan naturligtvis revideras efterhand beroende på vad som

händer i den unges liv. Det är dock viktigt att tydliggöra vem eller

vilka som blir uppdragsgivare för uppföljningsmötet. Samtidigt

som det står i manualen att vem som helst i nätverket kan ta initiativ

till uppföljande möte skall det understrykas att H8 har ett

grundkoncept som följer modellen: Inskrivningsmöte. Förmöte.

Första nätverksmötet. Förmöte. Uppföljningsmöte. Förmöte. Sista

nätverksmötet. Allt sker inom cirka ett år, även om den unges be-

95


hov och sociala problematik styr i slutändan. Extra insatta akuta

nätverksmöten kan exempelvis handla om att den unge har begått

nya brott, fått ett positivt drogtest, skolkat eller har brister i närvaro

och delaktighet på H8. Trots att det står i manualen att socialsekreteraren

skriver den formella vårdplanen är H8-teamet i högsta

grad involverat och är de som i slutet av varje nätverksmöte presenterar

den fortsatta behandlingsplanen för den unge på H8.

Om den unge följer den fastslagna vårdplanen och avbryter sin

kriminella bana följer efter de första sex månaderna en mindre intensiv

uppföljningsfas under ytterligare cirka sex månader då den

unge får fortsatt socialt stöd. Det är dock vanligt att de första sex

månadernas behandling förlängs, eftersom flera unga på H8 har en

social problematik som kräver längre tid för att påverka och förändra.

Under de tolv månader som den unge är inskriven på H8

utgör nätverksmötena centrala hållpunkter då utvalda delar av den

unges privata och professionella nätverk samlas för att stämma av

den unges eventuella förändring efter inskrivning. Det finns även

exempel på andra individuella lösningar för ett fåtal unga som

emotionellt inte klarar av att ha nätverksmöten. En av idéerna med

hemmaplanslösningen H8 är att det skall vara mycket svårt att

”straffa ut sig” från verksamheten. Enligt verksamhetsansvariga

vid Familjebasen är det bättre att försöka finna individuella lösningar

än att den unge skall placeras på kostsam LVU-institution

eller få annan extern öppenvård.

Som framgår ovan innehåller H8-programmet tre obligatoriska

nätverksmöten, vilket gör att det inte behöver vara någon uppenbar

kris för att mötet skall äga rum. Det kan naturligtvis finnas

undantag som bekräftar regeln, men merparten av de unga på H8

följer proceduren med tre nätverksmöten. Om den unge på H8 har

följt sin vårdplan som bestämts i samband med det första nätverksmötet

är de två efterföljande nätverksmötena avstämningsmöten

där det privata och professionella nätverket får tillfälle att träffas

och berätta hur det går för den unge. Uppföljningsmötena är

nog så viktiga för att de involverade aktörerna skall få en helhetsbild

över den unges aktuella situation och för att den unge skall

uppleva att omgivningen verkligen bryr sig om hur det går för hen-

96


ne eller honom. Om den unge har följt vårdplanen får denne positiv

feedback från nätverket, vilket flera unga i intervjuer har berättat

för mig känns som en belöning. Det finns även unga som inte är

lika positiva till nätverksmöten, eftersom de inte alltid har följt

vårdplanen och därmed fått en del negativ kritik (se även kap. 5).

Programansvarig för H8 ger för sin del följande beskrivning av de

uppföljande nätverksmötenas betydelse:

Det är lite så att de här uppföljande nätverksmötena blir någon

slags examinationer för ungdomarna. Förutom det vi gör i vardagen,

frågar vi efter förändringar. Vi frågar också efter när det

är framgångar och bekräftar framgångar. Och gör det väldigt

konsekvent, bekräftar och berömmer framgångarna. Så nätverksmötena

blir ett slags examination där man också mer eller

mindre rutinmässigt frågar – när ni säger att det går bra hur ser

man det då? Man frågar mamma och pappa, man frågar farbröder,

man frågar socialsekreterarna. Så den här konsekventa

uppmärksamheten kring effekter gör ju också att det efterhand

blir betydelsefullare. 188

3.7.2 Observation av ett första nätverksmöte

Onsdagen den 11 april 2007 observerade jag ett första nätverksmöte.

Mötet kretsade kring en 14-årig pojke som sedan januari

2007 var inskriven på H8. Närvarande på nätverksmötet var, förutom

jag, pojken och hans familj (tre personer), H8-teamet (två

personer), ansvarig socialsekreterare, skolans rektor och kurator

samt två nätverksledare.

Skälet till att pojken var inskriven på H8 var att han hade gjort sig

skyldig till flera lagöverträdelser av olika dignitet. En av de viktigare

diskussionspunkterna under nätverksmötet handlade om huruvida

pojken kunde gå kvar på sin nuvarande skola. Pojkens familj

var till en början övertygad om att han inte kunde gå kvar på skolan

eftersom han där inte kunde förändra sitt normbrytande beteende.

Familjen, framför allt den äldste brodern som fungerade som

familjens överhuvud sedan fadern flyttat, menade att pojken inte

188 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.

97


kunde bryta med sina kamrater på sin nuvarande skola, dessutom

stämplades han av lärare och annan personal som en bråkmakare.

Trots att rektorn och kuratorn på mötet lovade att de skulle göra

allt för att pojken skulle få bästa tillgänglig hjälp för att förändra

sin utsatta situation på skolan var familjen synnerligen pessimistisk

till dessa möjligheter. Den äldste brodern menade t.o.m. att det

enda sättet som hans lillebror kunde förändra sin situation var genom

att byta skola. Som en konsekvens av detta hade pojken hållits

hemma från skolan i flera veckor före mötet. Efter att nätverksmötets

aktörer hade diskuterat saken fram och tillbaka under

ungefär en timme förändrades emellertid situationen.

Det visade sig att pojkens nuvarande skola kunde erbjuda honom

extra studiestöd i andra skollokaler. I samma ögonblick som familjen,

framför allt den äldste brodern, insåg att pojken kunde gå kvar

på sin nuvarande skola under andra undervisningsformer och i

andra lokaler, öppnades också en ny möjlighet för pojken att förändra

sin livssituation utan att ”tvingas” stanna hemma från skolan

eller flytta till en annan stadsdel. Det hade varit mycket mer

komplicerat och hade kunnat förhindra en fortsatt skolgång. Samtidigt

som skolan erbjöd pojken denna möjlighet skall det dock

understrykas att inget var klart när mötet var avslutat. Det går enligt

min uppfattning dock inte att komma till en annan slutsats än

att pojkens fortsatta möjligheter att gå kvar på sin nuvarande skola,

och därmed öka sina möjligheter till godkända betyg i grundskolan,

inte hade kunnat bli verklighet utan nätverksmötet. Det

skall också påtalas att tack vare att tio personer i pojkens privata

och professionella nätverk kunde delta i mötet gjorde detta sannolikt

att nya tankegångar och infallsvinklar kunde födas i interaktionen

mellan aktörerna. Nätverksmötets positiva utfall ökade därför

sannolikt pojkens förutsättningar att bryta med sin begynnande

kriminella livsstil, och även om det naturligtvis inte är någon garanti

att så blir fallet i praktiken hade det inte kommit in några nya

polisanmälningar i fallet t.o.m. den 7 januari 2008.

Den bästa förutsättningen för ett framgångsrikt nätverksmöte är

enligt Forsberg och Wallmark att nätverksledarna är väl förberedda

och i lugn och ro har hunnit tala igenom uppdraget. H8-

98


teamets, nätverksledarnas och andra mobiliserande aktörers terapeutiska

roll under nätverksmötet är att föra in fler röster i samtalet

som gör att problemet kan belysas på nya sätt. Interaktionen

mellan deltagarna på mötet kan också ge en ökad förståelse mellan

parterna för varandras dilemma. Detta kan således medföra, tack

vare mobiliseringsfasen med dess förmöten och själva nätverksmötet,

att personer som tidigare stått långt ifrån varandra genom

kommunikation förhoppningsvis börjar få en ökad förståelse för

varandras situation. Förutom att mötet kan ge ökad förståelse för

varandras situation kan mötet också fungera som en möjlighet för

de olika parterna att ge sin version av situationen och därmed känna

att andra lyssnar på deras berättelser. Att flera röster får komma

till tals gör också att problemet får en mer mångfacetterad

spegling. Det blir inte längre endast en eller ett par röster som får

definiera problemet, utan det ger också personer från klientens privata

nätverk tillfälle att göra sin röst hörd. 189 Som socialpsykologen

Lars-Christer Hydén skriver är ”Berättandet […] en integrerad del

av vårt sätt att formulera och förmedla erfarenheter och kunskap

om det som vi finner anmärkningsvärt, olidligt och plågsamt, underhållande

eller fantastiskt. Vi förstår både oss själva och andra,

våra relationer och den värld vi lever i, med hjälp av berättelser”. 190

Vid en tillbakablick på nätverksmötet kan jag konstatera att mötets

struktur följde den s.k. nätverksspiralen, trots att Nätverksgruppen

vid Familjebasen i Rosengård inte uttryckligen följer dess

tillvägagångssätt. Snarare är det så att längre möten generellt enligt

Nätverksgruppen kan ha karaktären av olika faser med ned- och

uppgångar, som inte nödvändigtvis måste vara en medveten strategi

från mötesledarnas sida.

3.7.3 Uppföljningsmötet

När den unge varit inskriven på H8 i omkring sex månader hålls

ett uppföljningsmöte som varar två till tre timmar. Uppdragsgivaren

för uppföljningsmötet är, som nämnts, socialsekreteraren och

H8-teamet. Nätverksledarna börjar enligt manualen med att fråga

mötesdeltagarna om det som står på inbjudningsbrevet stämmer

189 Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b.

190 Hydén 1997, s. 9.

99


överens med den aktuella situationen. Frågeställningar som förmodas

diskuteras under mötet är:

• Hur var det för den unge när han eller hon startade på H8?

• Vad har hänt?

• Vilka framsteg syns och märks?

• Vad har varit till hjälp?

• Vad händer nu?

• Vad behövs inför ett avslut om cirka sex månader (varierar i

praktiken mellan olika ärenden)?

• Behövs andra former av insatser och stöd för den unge och

familjen?

• Hur kan den unge och familjen få denna hjälp?

• Vad händer och vilka konsekvenser får det ifall den unge får

återfall i kriminalitet och eventuellt missbruk?

Efter mötet konstateras antingen att det befintliga muntliga avtalet

gäller eller så revideras detta avtal mellan socialsekreteraren, H8teamet,

den unge och dennes familj samt andra aktörer som är direkt

berörda av den fortsatta planeringen. Efter ytterligare cirka

sex månader, det vill säga efter totalt ett år hålls det sista nätverksmötet

enligt H8:s grundkoncept.

3.7.4 Observation av ett uppföljningsmöte

Tisdagen den 26 februari 2008 observerade jag ett uppföljningsmöte.

Mötet kretsade kring en 15-årig pojke som går i årskurs nio.

Närvarande på nätverksmötet var pojken och hans mor, H8teamet,

ansvarig socialsekreterare, rektor och skolkurator, två nätverksledare

och tre observatörer (två socialsekreterare som genomgick

nätverksutbildning och jag). Värt att notera var de personer

som inte närvarade: pojkens far och syskon, kamrater och närpolisen.

Det mönster som jag genom intervjuer och observationer har

funnit på H8 är att de ungas far, kamrater och närpolisen i stor utsträckning

varit frånvarande på nätverksmötena.

Diskussionerna kring den här 15-årige pojken handlade mycket om

att det hade gått bättre i skolan och hemma under hösten 2007,

men att han fortfarande kunde uppfattas som aggressiv, provokativ

100


och kränkande för sin omgivning, d.v.s. han hade ett normbrytande

beteende som han behövde förändra. Han hade dessutom fått

åtta nya polisanmälningar i sitt brottsregister under det senaste

halvåret, vilket gjorde att läget uppfattades som relativt allvarligt.

Pojken hade varit inskriven på H8 under hösten 2007, men hade

efter diverse uppehåll återinskrivits i januari 2008 och tilldelats ett

nytt H8-team. En annan fråga som diskuterades flitigt på mötet var

om pojken verkligen var tillräckligt motiverad för att gå på H8.

Om han inte var tillräckligt motiverad kunde det bli aktuellt med

extern vårdplacering på grund av antalet polisanmälningar och det

normbrytande beteendet i skolan och på fritiden. Enligt socialsekreteraren

var det dock fortfarande inte aktuellt med en LVUplacering,

men socialsekreteraren påtalade samtidigt att om polisanmälningarna

fortsatte att strömma in under våren 2008 kunde

detta bli verklighet.

Detta var sammantaget ett resonemang som pojken och hans moder

hade mycket svårt att förstå, eftersom de hade fått höra att det

nu gick bättre i skolan. Pojken berättade efter stor tvekan och intensiv

diskussion på hemspråket med modern att han fortfarande

var motiverad att gå på H8 under våren, men det är svårt att veta

om han verkligen menade allvar eftersom han annars riskerade att

bli externt vårdplacerad. Socialsekreteraren berättade för pojken

och hans mor att om han inte accepterade H8 riskerade han att få

flytta från sin familj om polisanmälningarna fortsatte komma in.

Vid detta nätverksmöte var skolan mer positivt inställd än socialtjänsten

beträffande pojkens motivation och sociala situation, och

särskilt skolkuratorn betonade att det var viktigt att fokusera på

det salutogena i pojkens utveckling och förändringsvilja. Vid ett

annat nätverksmöte var skolan mer orolig än socialtjänsten över

den unges sociala situation. Detta visar enligt min tolkning att parternas

bedömning av den unge kan variera mellan olika nätverksmöten,

trots att situationen är likartad. Mötet slutade med att pojken

skulle fortsätta på H8 samtidigt som skolan skulle försöka motivera

pojken att förbättra sina studieresultat och se till att han blev

inskriven vid ett IV-program hösten 2008. Det beslutades också att

ett nytt nätverksmöte skulle hållas i månadsskiftet maj-juni för att

101


stämma av hur det hade gått under våren och om pojken kunde

komma in vid ett IV-program till höstterminen. Pojkens betyg och

engagemang var helt avgörande om så skulle bli fallet.

Tack vare att IV-programmet, som den nuvarande borgerliga regeringen

säger sig vilja lägga ner, numera är det största Nationella

programmet i Malmö stad 191

är det t.o.m. svårt att komma in på

vissa av dess utbildningar, exempelvis ”Metall och teknik”. För

mig som utomstående betraktare är det paradoxalt att elever som

är intresserade av att söka in på utbildningar vid nämnda IVprogram

t.o.m. exkluderas från dessa. Syftet med tillkomsten av

IV-programmen i början av 1990-talet, på dåvarande skolminister

Göran Perssons initiativ, var trots allt att de skulle fungera som en

obligatorisk ”sluss” för ett fåtal studiesvaga elever mellan grundskolan

och de Nationella programmen. Detta visar således att dess

ursprungliga goda syfte – att samtliga elever som går ut grundskolan

måste ha godkänt betyg i kärnämnena engelska, matematik och

svenska – istället har fått en oönskad effekt och blivit till en vattendelare

mellan olika sociala klasser i samhället.

3.7.5 Sista nätverksmötet

Det sista nätverksmötet äger rum cirka sex månader efter uppföljningsmötet

och varar ungefär två till tre timmar. Mötet planeras

genom ett förmöte. Nätverksledarna börjar med att fråga mötesdeltagarna

om det aktuella läget stämmer överens med vad som

står på inbjudningsbrevet. Frågeställningar som diskuteras under

det sista nätverksmötet är följande:

• Hur var det för den unge när han eller hon började på H8?

• Vad har hänt?

• Vilka framsteg syns och märks?

• Vad har varit till hjälp?

• Vad händer nu?

191 17,5 procent av eleverna i Malmö stad var under läsåret 2007/2008 inskrivna vid IVprogrammet,

motsvarande siffror för Göteborg och Stockholm var 9,5 respektive 9,8 procent (Skolverket).

102


• Behövs andra former av insatser och stöd för den unge och

familjen?

• Hur kan den unge och familjen få denna hjälp?

Därefter skrivs den unge i bästa fall ut från H8. De omkring tolv

månader som den unge enligt programmets riktmärke bör vara inskriven

på H8 kan förlängas beroende på den enskilde unges sociala

problematik. Det skall som jag tidigare har nämnt vara svårt att

”straffa ut sig” från H8, eftersom detta kan leda till ytterligare

ekonomiska kostnader och sociala lidanden som myndigheten ändå

i slutändan ansvarar för.

3.7.6 Observation av ett sista nätverksmöte

Fredagen den 11 januari 2008 observerade jag ett sista nätverksmöte.

Mötet kretsade kring en 15-årig pojke som skulle skrivas ut

från H8. Han hade under två omgångar varit inskriven vid H8 sedan

början av januari 2006. Närvarande vid nätverksmötet var,

förutom jag, även pojkens mor och storebror, två nätverksledare,

två lärare och en skolkurator, ansvarig socialsekreterare, moderns

tolk och två observatörer (socialarbetare) som gick nätverksutbildning.

Med andra ord saknades pojkens far, kamrater och närpolisen

på mötet.

Socialrådgivaren från H8, som till stora delar förde pojkens talan

under mötet, berättade att pojken hade förändrats till det bättre

framför allt under hösten 2007. Anmälningarna från polisen hade

upphört att komma in. Det var framför allt fritiden som enligt socialrådgivaren

hade blivit bättre, även om pojken fortfarande emellanåt

hade svårt att stå emot grupptrycket från kamratkretsen.

Med andra ord var nyckeln till pojkens väg ut från en kriminell

livsstil enligt socialrådgivaren att han skulle lära sig att säga nej till

att begå nya brott eller helt sluta att umgås med sin kriminella

kamratkrets under fritiden. Sarnecki menar att ”man kan säga att

ungdomar som uppvisar olika typer av sociala problem, bl.a. benägenhet

till brott, tillbringar sin fritid oftare utanför hemmet och

tillsammans med jämnåriga kamrater”. 192

Pojkens storebror höll

192 Sarnecki 1993, s. 35.

103


med socialrådgivaren och menade att hans lillebror inte gick ut lika

ofta på kvällar och nätter. Både socialrådgivaren och storebrodern

berättade att det var pojkens kamrater som var roten till problemet

och att om han lyckades att stå emot grupptrycket skulle det att gå

bra.

Socialrådgivaren betonade också att det var pojkens eget ansvar

och val om han ville försätta att begå brott med sina kamrater eller

tacka nej och gå därifrån. Min egen reflektion under mötet var att

det hade varit ännu mer givande om pojkens kamrater hade varit

närvarande på nätverksmötet, eftersom det var de, enligt socialrådgivaren

och storebrodern, som lockade pojken att eventuellt begå

nya brott. Peter Martens menar att den effektivaste brottsförebyggande

insatsen för unga är att ”föräldrarna bryr sig om vad ungdomarna

gör när de är ute med sina kamrater, var de håller hus

samt vem eller vilka de är tillsammans med”. 193 Socialrådgivaren

berättade vidare att det var storebrodern som fortsättningsvis skulle

ha huvudansvaret för sin lillebror, dvs. storebrodern skulle till

stora delar ta över föräldrarollen. Enligt programansvarig har fadern

gett upp sin föräldraroll i familjen, vilket har gjort att storebrodern

har fått ta ett allt större ansvar för familjen.

Pojkens lärare och kuratorn på skolan sade dock att det hade gått

sämre de senaste månaderna på rasterna, men bättre på lektionerna.

Han gjorde dock inte sina läxor, men hade bra närvaro i skolan.

För många av de unga som är inskrivna på H8 handlar det inte

i första hand om att få godkänt betyg i kärnämnena när de går ut

årskurs nio, utan om att ha en acceptabel närvaro och sitta still på

lektionerna. Skolans representanter berättade vidare att flera av

pojkarna som gick årskurs åtta var stökiga och att pojken alltför

lättvindigt föll för grupptrycket. Det fungerade dock bättre på lektionerna

när kamraterna inte lika lätt kunde påverka pojken.

Min reflektion är följande: är det verkligen möjligt att byta kamrater

på en skola där umgänget hänger nära samman med ens identitet

och att det många gånger blir så att elever och lärare faller in i

193 Martens 1992, s. 103.

104


sina respektive invanda roller sedan flera år tillbaka? Med tanke på

pojkens problem i skolan ville en av lärarna att pojken skulle fortsätta

på H8, men socialrådgivaren menade att detta inte var möjligt,

eftersom pojken enligt IoF och polisen inte längre begick några

brott. Skolans oro över pojkens normbrytande beteende på rasterna

fick sin tillfälliga lösning i och med att socialrådgivaren föreslog

att de kunde ringa hans storebror om problem uppstod. Storebroderns

föräldraroll blev i detta fall lösningen på lillebroderns avvikande

beteende i skolan. Pojkens mor menade dock att skolan

överdrev sonens problem och att han ofta blev felaktigt anklagad.

Pojken blev enligt modern gjord till syndabock för vad andra hade

gjort. Om pojkens moder hade rätt är naturligtvis omöjligt att veta.

Skolans representanter hade en annan uppfattning än modern.

Nätverksmötet slutade i någon form av konsensus eller samförstånd

mellan pojkens familj, skolan och socialtjänsten – även om

jag fick intrycket att pojken i framtiden åter kan bli aktuell för socialtjänsten

och H8.

Torbjörn Forkby har avslutningsvis en viktig poäng när han uppmärksammar

betydelsen av nätverksmötets eventuella uppföljande

effekter:

Nätverksmöten kan innebära viktiga omställningspunkter. I

dessa kan goda processer starta, men det behövs också stöd för

att hålla sådana processer vid liv. Det skulle därför behövas ett

lika kraftfullt kontinuerligt nätverksarbete för att goda processer

inte skall rinna ut i sanden. Det är lätt att vara entusiastisk

och vilja bidra under ett känslomässigt laddat möte. Det är svårare

att hålla lågan vid liv över tid, särskilt om det blir svårare

att skapa förändring när vardagen kommer än man kan se under

ett nätverksmöte. 194

Fördelen med att det ingår tre ”obligatoriska” nätverksmöten i

H8-manualen är att nätverksmöte två och tre inleds med att de

närvarande aktörerna får möjlighet att berätta om de tycker att

vårdplanen från de föregående mötena har fullföljts av respektive

194 Forkby 2006, s. 7.

105


part. På de tre nätverksmöten som jag har observerat har detta

dock inte varit en avgörande eller återkommande samtalspunkt;

antingen har vårdplanen fungerat som tänkt eller så har nya problem

uppstått på vägen som varit viktigare att diskutera än om tidigare

avtal har fullföljts. Jag har dock inom ramen för denna utvärdering

inte haft möjlighet att följa upp hur det går för de unga

efter att de skrivits ut från H8, mer än att sammanställa översiktlig

statistik över antalet och typen av brottsmisstankar före, under och

efter H8 för 35 av de 38 först inskrivna unga på H8 (se bilaga 1).

106


3.8 Schema över H8:s nätverksarbete och den normala

ärendegången för en ung person som är inskriven

Figur 6. Källa: IoF-Rosengård

107


4 EN DISKUSSION OM VÄRDET AV

EVIDENSBASERAD KUNSKAP

OCH PRAKTIK OCH VILKA METO-

DER SOM FUNGERAR OCH INTE

FUNGERAR FÖR UNGA MED ETT

KRIMINELLT ELLER AGGRESSIVT

BETEENDE

Syftet med kapitlet är att redogöra för några centrala delar av

den svenska debatt som ägt rum inom socialt arbete om värdet

av evidensbaserad kunskap och praktik och översiktligt

diskutera forskning internationellt och i Sverige kring vilka

behandlingsmetoder som fungerar och inte fungerar för unga

med ett kriminellt eller aggressivt beteende. I kapitlet granskar

jag också mer specifikt manualerna ART och KSL. Diskussionerna

i de olika avsnitten kommer i vissa fall att överlappa

varandra, beroende på sammanhanget.

4.1 Diskussion om värdet av evidensbaserad kunskap

och praktik inom socialt arbete

Syftet med att redogöra för den svenska debatten om värdet av

evidensbaserad kunskap och praktik 195

inom socialt arbete är för

195 Anledningen till att jag alternerar mellan de två benämningarna evidensbaserad kunskap och

praktik är för att benämningen evidensbaserad kunskap används om evidensbaserade metoder och

effektutvärdering i allmänhet, medan benämningen evidensbaserad praktik numera är specifikt definierat

inom ämnesdisciplinen socialt arbete, vilket kommer att framgå av diskussionen i kapitlet (se

108


att den i högsta grad är relevant när det gäller synen på sociala interventioner

och vilka metoder som fungerar och inte fungerar för

behandling av unga med ett kriminellt beteende. Anders Bergmark

och Tommy Lundström skriver träffsäkert att det professionella

sociala arbetet under de senaste 15 åren har ”kommit att konfronteras

med allt tydligare krav på en vetenskaplig säkring beträffande

effekterna av den verksamhet de bedriver”. 196

Att jag gör en utvärdering

av H8 är med andra ord ingen tillfällighet, utan är ett led i

den utveckling som det sociala arbetet har genomgått under åtminstone

de senaste 15–20 åren. 197

Jag har valt att ta avstamp i en numera välkänd inomdisciplinär

het debatt under i huvudsak perioden 2000–2001 mellan Sven-

Axel Månsson och Karin Tengvald, dåvarande chefen för CUS 198

vid Socialstyrelsen. Skälet till detta är att den blottlägger vissa huvudsakliga

och grundläggande skillnader mellan en kunskapssyn

som förespråkar en avgränsad evidensbaserad kunskap (Tengvald)

och en som menar att den evidensbaserade kunskapssynen är alltför

fragmentarisk eller reduktionistisk (Månsson). Det är med

andra ord två olika paradigm inom det sociala arbetet som blottläggs

i debatten mellan Månsson (interaktionistiskt) och Tengvald

(positivistiskt). Jag gör inte anspråk på att analysera hela den

svenska debatten om evidensbaserad kunskap utan avgränsar mig i

Jergeby (red.) 2008; SOU 2008). Evidensbaserad sjukvård är en term som uttrycker principen att

varje åtgärd i sjukvården skall vara baserad på den bästa (mest tillförlitliga) kunskap som är tillgänglig

vid beslutstillfället. I Socialstyrelsens utredning Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten

(2001) betonas att evidensbaserad kunskap har till uppgift att minska gapet mellan ”tro

och vetande” inom socialtjänsten. Socialstyrelsen skriver vidare i utredningen att ”Ibland har evidensbaserad

medicin använts som inspirationskälla för att betona möjligheterna att utveckla en mer

kunskapsbaserad socialtjänst.” (2001, s. 48). Anders Bergmark och Tommy Lundström menar att

”Begreppet evidensbaserat socialt arbete introducerades i Sverige inte på allvar förrän i slutet av

1990-talet. Men i ett något utvidgat perspektiv blir diskussionerna under hela 1990-talet och därefter

viktig i detta avseende.” (Bergmark & Lundström 2006, s. 104). Redan för 35 år sedan menade

dock psykologen Ragnar Schulze att ”ungdomsskolorna måste präglas av en professionell inställning

och inte av amatörmässigt tyckande och planlösa försök och chansningar.” (se Daleflod 1996, s.

420). Det kan också vara värt att nämna att jag inte för någon diskussion i rapporten om vad som

skiljer mellan evidens- och manualbaserat socialt arbete. Det finns i huvudsak två skäl till detta, dels

att det skulle krävas betydligt mer tid och utrymme än vad som ryms inom ramen för denna utvärderingsstudie

för att reda ut skillnader och likheter mellan begreppen, dels för att de båda begreppen

vanligtvis inkluderas i samma ämnesdiskurs.

196 Bergmark & Lundström 2006, s. 99.

197 Börjeson 2008, s. 116.

198 I april 2004 omorganiserades CUS och ändrade namn till IMS.

109


huvudsak till den del som specifikt handlar om Månssons och

Tengvalds respektive synsätt. 199

I en vid det här laget ofta hänvisad artikel med namnet ”Kunskapsutveckling

inom socialtjänsten och den akademiska forskningen

– drar vi åt samma håll?” i Socionomen (2000) nr. 8 diskuterar

Månsson i polemisk anda svårigheterna med att införa evidensbaserad

kunskap och praktik, som är hämtade från det medicinska

ämnesfältet, till socialt arbete. Månsson skriver bl.a. i artikeln

att Socialstyrelsen i sin utredning Nationellt stöd för kunskapsutveckling

inom socialtjänsten (2001) var asymmetriska i sin

beskrivning av det sociala arbetets natur och vilken kunskap och

vilka behandlingsmetoder de förespråkade skulle ha värde för det

fortsatta klientarbetet. Månsson sammanfattar detta på följande

sätt:

110

Först, får vi en bild av komplexitet och mångfald, av det svårfångade

och undanglidande, vilket tycks ligga i det sociala arbetets

natur. Därefter kravet på forskningen att producera systematisk

och exakt kunskap om vad detta har för värde för klienterna.

200

Månsson skriver fortsättningsvis att Socialstyrelsens utgångspunkt

är ”att det går att likställa medicinsk behandling med sociala metoder

och insatser”. 201 Problemet med denna utgångspunkt är enligt

Månsson att det inte är okomplicerat att överföra medicinsk evidensbaserad

kunskap till socialt arbete, eftersom det sociala arbetets

natur är ”komplext, socialt interaktivt, process- och relationsorienterat,

intuitionsbaserat och, inte minst, svårmätbart”. 202

Dessa

svårigheter är enligt Månsson en fråga som över huvud taget inte

diskuteras i Socialstyrelsens utredning. Karin Tengvald påpekar i

sin replik att hon ställer sig bakom utredningen och tycker att ”ut-

199 Se även fyra av de senaste inläggen om det eventuella behovet av och riktningen för evidensbaserad

kunskap och praktik inom socialt arbete i Jergeby (red.) 2008, SOU-betänkandet Evidensbaserad

praktik inom socialtjänsten – till nytta för brukaren (SOU 2008:18), IMS-chefen Knut Sundells inlägg

i Socionomen (2008) och Margareta Hydéns mer kritiska perspektiv i Socialvetenskaplig tidskrift

(2008).

200 Månsson 2000, s. 6.

201 Ibid.

202 Ibid.


edningens beskrivande inledningsavsnitt i det stora hela är rimliga”.

203 Tengvald är av uppfattningen ”det inte längre är tillräckligt

att hänvisa till den tysta kunskapen, till övergripande teorier eller

filosoferande kring hjälpprocessens värde i sig” och att det sociala

arbetets kunskapsutveckling således bör eftersträva att utvärderas

på ett sådant systematiskt tillvägagångssätt att resultaten skall vara

jämförbara. 204

Anledningen till att Tengvald betonar att utvärderingars resultat

skall vara jämförbara är att en av de grundläggande premisserna

för evidensbaserad kunskap är att olika forskningsstudier och utvärderingar

skall kunna jämföras utifrån samma kvantitativt mätbara

kriterier. Studier som inte lever upp till dessa mätbara kvalitetskriterier

exkluderas från systematiska kunskapsöversikter eller

metaanalyser. Problemet med detta perspektiv kan enligt Margareta

Hydén vara att en ”mängd studier av relevanta insatser som

oredovisat gått förlorade, studier som kan vara genomförda på ett

högst tillförlitligt sätt, men med en annan metod”. 205

Tengvald menar att Månssons uppmärksammande av riskerna med

att införa evidensbaserad kunskap ”enligt ’den medicinska modellen’

faktiskt [känns] lite nattstånden”. 206 Samtidigt kan det vara på

sin plats att uppmärksamma att Tengvald delar Månssons uppfattning

att ”Värdet av socialt stöd kan aldrig förstås i termer av isolerade

insatser, oberoende av den sociala och interaktiva kontexten,

det vill säga oberoende av det ’nätverk av olika innebörder, relationer

och verksamheter’ som utgör själva hjälpprocessen”, 207 men

hoppas å andra sidan ”att Månsson inte lyckas förleda sina läsare

att tro att denna komplexitet är unik för socialt arbete och för det

sociala arbetets klienter”. 208 Med detta menar hon att alla vetenskapliga

discipliner som studerar välfärdssektorn brottas med detta

dilemma och att denna problematik således inte är något unikt för

socialt arbete. Dilemmat bör därför inte utgöra något hinder att

203 Tengvald 2001a, s. 25.

204 Ibid, s. 24.

205 Hydén 2008, s. 13.

206 Tengvald 2001a, s. 24.

207 Månsson 2000, s. 7.

208 Tengvald 2001a, s. 26.

111


utveckla en evidensbaserad kunskap som prövar socialsekreterarens

erfarenhetsbaserade och tysta kunskap.

En springande punkt i debatten mellan Månsson och Tengvald är

deras olikartade tolkningar av vad som menas med evidensbaserad

kunskap och hur denna kunskapssyn påverkar klientarbetet och

forskningen. Båda är överens om att begreppet kommer från det

medicinska ämnesfältet, men medan Månsson drar slutsatsen att

evidensbaserad kunskap är ”att producera systematisk och exakt

kunskap” 209

anser Tengvald att med ”termen evidens avses enligt

ordböckerna inte heller något absolut eller ’exakt’. Det handlar

snarast om en glidande skala av mer och mindre säkra påståenden

eller belägg för något”. 210

Om problematiken med varierande tolkningar

av termen EBP skriver Anders Bergmark:

112

Även om EPB är den term som mest frekvent har kommit till

användning för att beteckna dessa krav på vetenskaplig underbyggnad,

utgör den inte ett entydigt och klart avgränsat begrepp.

I många fall tycks termen helt enkelt användas för att beteckna

att en given intervention har varit föremål för en vetenskaplig

prövning som stöder att interventionen ifråga är effektiv.

[…] Det finns dock också en uppsättning mer explicita uppfattningar

om vad evidensbasering är och bör referera till, och

utöver detta finns dessutom en rad varianter av begreppet inom

olika discipliner. Sammantaget medför detta att det som regel,

snarare än undantag, finns en betydande osäkerhet om vad som

åsyftas när krav eller pretentioner om evidensbasering förs

fram. 211

Replikskiftet mellan Månsson och Tengvald fortsätter i Socionomen

(2001) nr. 3 och förutom den eventuella maktkamp om rätten

att definiera ämnet socialt arbete som går att utläsa mellan raderna

från replikskiftet mellan debattörer, är deras olikartade syn på vilka

omgivningsfaktorer och sociala interventioner som förändrar en

människa avgörande. Medan Månsson hävdar att ”Värdet av soci-

209 Månsson 2000, s. 6.

210 Tengvald 2001a, s. 24.

211 Bergmark 2008, s. 204.


alt stöd kan aldrig förstås i termer av isolerade insatser” 212

är

Tengvald mer benägen att erkänna den evidensbaserade kunskapens

avgränsande systematik eftersom hon ”anser att även avgränsad

kunskap kan vara meningsfull”. 213

Skillnaden mellan deras respektive

ståndpunkter kan tyckas vara av akademisk betydelse,

men får enligt min uppfattning stora implikationer i synen på det

sociala arbetets behandlingsmetoder och utvärderingar av dessa.

Exempelvis kan inte sociala interventioner utvärderas enligt Månsson

utan att ta hänsyn till ”det sociala arbetets komplexitet”, 214

medan Tengvald menar att det är svårt att bedöma värdet av sociala

insatser om kunskapsproduktionens hela komplexitet alltid skall

finnas med i utvärderingar. 215

Månssons och Tengvalds skilda uppfattningar om vad som avses

med evidensbaserad kunskap blir än mer tydlig när debatten fortsätter

på skilda arenor. I ett nyhetsbrev från CUS (2001) säger

Tengvald att ”Begreppet evidensbaserad kunskap är en översättning

från det engelska ordet evidence, som betyder ungefär ’indikation

på’ eller ’belägg för’, till skillnad från engelskans proof, som

betyder bevis”. 216

I ett svar två år senare på Tengvalds uppfattning

av evidensbaserad kunskap i nyhetsbrevet skriver Månsson i artikeln

”Att förstå sociala insatsers värde” i Nordisk Sosialt Arbeid

(2003) att ”det hela är draperat i en ny mjukare språkdräkt, men

denna lek med ord kan inte dölja att det rör sig om gammalt vin i

nya läglar”. 217 Månsson utvecklar sin syn på dilemmat att införa

evidensbaserad kunskap i socialt arbete:

Problemet är att den tankefigur som ligger bakom den evidensbaserade

forskningsmodellen inte ger utrymme för några kunskaper

om hur olika faktorer samverkar, motverkar eller påverkar

varandra i ett förändringsförlopp. Faktum är att den istället

domineras av en fragmentarisk kunskapssyn, som i stor utsträckning

bestämmer forskningens kriterier för evidens och

212 Månsson 2000, s. 7.

213 Tengvald 2001b, s. 21.

214 Månsson 2000, s. 7.

215 Tengvald 2001b.

216 Tengvald 2001c.

217 Månsson 2003, s. 77.

113


114

kvalitet. 218

Månssons invändning mot att införa evidensbaserade metoder från

det biomedicinska ämnesfältet är intressant nog, fast från motsatt

håll, samma typ av kritik som socialantropologen Lisbeth Sachs

framför mot den biomedicinska modellen: ”I en tid av stark medicinteknisk

utveckling blir det dessutom alltmer väsentligt att hålla

kvar insikten att sjukdom inte enbart är ett biologiskt tillstånd,

utan att människans hälsa och sjukdom är intimt förbundna med

den sociala väv som omger hennes vardagliga liv, ett område som

antropologer av tradition studerar”. 219 Claes Levin spårar biomedicinens

utvidgning till att omfatta sociala problem och den sociala

barnavården ända till sekelskiftet 1800–1900-tal och skriver att:

Från och med sekelskiftet började detta medicinska perspektiv

utvidgas och föras över till andra områden där det inte hade

lika självklar tillhörighet. Orsakerna till barnets vanart, brottslighet

och lösdriveri gavs medicinska orsaker och behandlingen

började byggas på medicinsk sakkunskap. 220

Det blir därvidlag både för medicinare och samhällsvetare allt viktigare

att förstå vad som förenar respektive skiljer en medicinsk

evidensbaserad kunskapssyn från en socialantropologisk eller interaktionistisk

forskningstradition som tar sin utgångspunkt i interaktionen

mellan människor i en konfliktfylld och motsägelsefull

specifik social och rumslig kontext, när disciplinerna återigen alltmer

börjar göra anspråk på varandras traditionella ämnesterritorium.

Bergmark och Lundström sammanfattar utvecklingen av evidensbaserat

socialt arbete i Sverige utifrån följande fyra punkter:

1. Det nya planeringstänkandet i form av New Public Management

[NPM] som bröt fram under 1980-talet. NPM är en rationalitet

baserad på marknadens mekanismer.

218 Ibid, s. 76.

219 Sachs 2002, s. 12.

220 Levin 1998, s. 81.


2. Den utvärderingsvåg som trängde fram inom andra delar av

stat och kommun.

3. Inflytandet från medicinen, institutionaliserade genom bland

annat Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU].

4. Ett brukarinflytande/brukarperspektiv (begreppen är Socialstyrelsens)

som från slutet av 1990-talet blir en allt viktig del i

den svenska EBP diskursen. 221

Bergmark och Lundström skriver att det som framför allt skiljer

evidensbaserat socialt arbete i Sverige från andra länder är att påbudet

i huvudsak kom uppifrån. Det är främst genom Socialstyrelsens

gren CUS/IMS och dess internationella forskningskontakter

och inhemska influenser från den medicinska disciplinen som har

gjort att idéerna har fått fäste i Sverige. Tack vare att evidensbaserat

socialt arbete inte har initierats eller legitimerats av merparten

inom forskarsamhället, socialarbetarkåren eller bland brukarorganisationer

har perspektivet också relativt svag förankring i de bredare

lagren. 222 Det är dock inte säkert att svårigheterna med att utveckla

evidensbaserat socialt arbete enbart handlar om, som Bergmark

och Lundström påstår, att ”den grundläggande vetenskapliga

hållningen karakteriseras av tvivel och ifrågasättande”. 223 Andra

kompletterande orsaker kan exempelvis vara som sociologen Thomas

Brante skriver att vetenskapens och välfärdstatens respektive

rationalitet är oförenliga eller på grund av att påbudet kommer

uppifrån – Socialstyrelsen. Detta medför att andra centrala aktörer

inom socialtjänsten, forskarsamhället eller bland brukarorganisationer

känner sig överkörda, vilket i sin tur kan leda till emotionella

motreaktioner som går utöver argumenten och logiken i debatten

om behandlingsmetoder, forskning och utvärdering.

Ett exempel på att försöka utjämna maktbalansen mellan Socialstyrelsen,

brukarorganisationer, socialtjänsten och forskarsamhället

är ovannämnda SOU-betänkande från början av 2008. I betänkandet

definieras begreppet evidensbaserad praktik inom ämnesdisciplinen

socialt arbete av utredare Kerstin Wigzell som ”baserad

221 Bergmark & Lundström 2006, s. 101 och 108.

222 Se även Hydén 2008, s. 6.

223 Bergmark & Lundström 2006, s. 111.

115


på en sammanvägning av brukarens erfarenheter, den professionelles

expertis samt bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap”. 224 Denna

definition, som till fullo sammanfaller med IMS-chefen Knut

Sundells synsätt, 225

tar i demokratisk empowermentanda följaktligen

hänsyn till tre centrala aktörers vetenskapliga kunskaper och

praktiska erfarenheter: brukaren/klienten, socialarbetaren och

forskaren. Det vill säga den s.k. tysta erfarenheten eller kunskapen

(brukarens erfarenheter, den professionelles expertis) har tack vare

denna definition fortfarande vetenskaplig legitimitet inom det sociala

arbetet. Jag misstänker emellertid att Socialstyrelsen (exempelvis

Knut Sundell och Kerstin Wigzell), socialtjänsten, brukarorganisationer

och forskarsamhället tolkar innebörden av evidensbaserad

praktik på olika sätt, vilket gör att aktörernas kunskapssyn i

praktiken inte påverkas nämnvärt tack vare det vida tolkningsutrymmet

av definitionen.

Det finns andra kritiker av evidensbaserade behandlingsmetoder

som exempelvis Alf Ronnby som skriver att ”Vi går till och med så

långt att vi inbillar oss att manualstyrda åtgärder är lösningen på

metodproblemen och vägen till effektiva insatser”. 226

Ronnby förespråkar

i artikeln ett kritiskt förhållningssätt till att landets socionomutbildningar

har blivit alltmer vetenskapligt akademiserande

på bekostnad av det praktiska och erfarenhetsbeprövade sociala

arbetet. SOU-betänkandet ovan är åtminstone i teorin ett steg i den

riktning som Ronnby argumenterar för, eftersom utredaren förespråkar

bättre samordning, kommunikation och praktiskt utbyte

mellan forskarsamhället, socialarbetarkåren och brukarorganisationer.

Margareta Hydén, som i grunden är mer positivt inställd till EBP

än Månsson och Ronnby, menar, i likhet med Ronnby, att om EBP

inte endast skall få en marginell betydelse inom socialt arbete måste

den, förutom att hålla god vetenskaplig kvalitet, bli mer fokuserad

på praktikerns och brukarens/klientens kunskapsbehov och

göra bedömningar av behandlingsmetoder som är bättre anpassade

224 SOU 2008.

225 Sundell 2008, s. 33.

226 Ronnby 2008, s. 40.

116


för svenska förhållanden. I det nuvarande läget är EBP, enligt Hydén,

allt för reduktionistisk (se Månsson ovan) och beroende av

forskningsöversikter och metoder från Storbritannien och framför

allt USA. Hydén menar därför att EPB även måste kunna inkludera

studier som bygger på kvalitativa forsknings- och utvärderingsmetoder,

vilka kan ge praktiker och brukare/klienter svar på sina mer

djupgående frågeställningar och varierande behov.

4.2 Vilka behandlingsmetoder som fungerar och inte

fungerar för unga med ett kriminellt eller aggressivt

beteende

Claes Levin skriver följande om den pedagogiska behandlingstanken

utifrån ett historiskt och socialpolitiskt perspektiv:

Den pedagogiska behandlingstanken har sina rötter i 1700talets

upplysningstid då uppfattningar om individen som något

skilt från hushållet och kollektivet börjar komma fram. Tanken

som började utvecklas då var att livsvillkoren satte ramarna för

hur människorna utvecklades, deras egenskaper var inte en

gång för alla givna. Människor kunde alltid påverkas och uppfostras

till något ”bättre”. De som först skulle bli föremål för

sådan uppfostran var de fattiga, arbetslösa, kriminella, sinnessjuka

och utvecklingsstörda. Detta tidiga behandlingsbegrepp

innefattade alltså inga medicinska föreställningar, utan handlade

om moraliska uppfattningar. Den arbetslöse skulle tvingas

arbeta, brottslingen skulle fostras till laglydnad och alla skulle

de lära sig betänka sina synder och försörja sig på ett hederligt

sätt. Behandling betydde då ungefär moralisk uppfostran som

lösning på olika samhällsproblem. 227

Jag skulle vilja påstå att behandling för unga med ett kriminellt eller

aggressivt beteende fortfarande har starka inslag av moraliskt

fostrande. Levin framhåller vidare att behandlingstankens framväxt

är inbakad i upplysningsidén om att brottslingen kan fostras

och att ”straff kunde omdefinieras i termer av behandling”. 228 Allt

sedan behandlingstankens födelse i skiftet 1700–1800-tal har

227 Levin 1998, s. 80.

228 Ibid, s. 86.

117


samma typ av kritik framförts i olika tappningar, beroende på

tidsanda och sammanhang. Levin konstaterar att kritiken bl.a. har

gällt

118

…de negativa effekterna av den stora anstalten: isolering från

vardagligt liv och anpassning till konstlad livsmiljö, förvärrade

problem och svårigheter att återgå till ett normalt liv. Kritiken

har också gällt bristande behandlingseffekter, bristande rättssäkerhet

och det felaktiga i tanken att ”brottslighet” går att behandla

bort. 229

Det finns en paradox i behandlingsbegreppet enligt Levin som går

ut på att den behandling som erbjuds av samhället inte alltid sammanfaller

med den unges uppfattning. Paradoxen består sålunda i

att den unge kan uppfatta stödjande behandling utifrån samhällets

perspektiv som ett påtvingat straff. Denna paradox materialiserades

på ett av H8:s nätverksmöte där en socialrådgivare påtalade för

en relativt omotiverad ung att han inte skulle se inskrivningen på

H8 som ett straff utan som en plats där han kunde få hjälp att

komma till rätta med sitt kriminella tänkande och våldsamma beteende.

En motsvarande inneboende paradox finns mellan begreppen

kontroll och stöd, vilka i hög grad är situationsbundna. Samtidigt

som det är viktigt att påtala att H8 är ett öppenvårdsprogram

och inte en sluten ungdomsinstitution, kan sannolikt liknande behandlingstankar

och inneboende paradoxer komma till uttryck.

I sin omfattande forskningsöversikt ”Är det möjligt att rehabilitera

kriminella ungdomar?” från 1996 slår psykologen Bengt Daleflod

redan i det första stycket fast att Sverige ”lider ansenlig brist på

forskning som kan påvisa effekter av olika åtgärder. Möjligheten

att utvinna kunskap genom att metodiskt utvärdera behandlingsinsatser

har av olika anledningar försummats”. 230

De amerikanska

kriminologerna Malcolm Klein och Cheryl Maxson menar också,

fast specifikt om gatugäng, att forskningen i Europa om vilka sociala

interventioner som fungerar och inte fungerar är bristfälligt ko-

229 Ibid.

230 Daleflod 1996, s. 398.


ordinerad, minimal och dåligt definierad. 231

Daleflod skriver att det

finns personer på fältet som har stora kunskaper i ämnet, men att

dessa kunskaper inte har systematiserats. Det kan vara på sin plats

att uppmärksamma att Daleflods översikt kom under en period då

utvärderingar av sociala interventioner och socialt arbete fick allt

större betydelse för att legitimera fältets vetenskaplighet. Som antyds

ovan handlar det då också om att vetenskapliggöra socialarbetarens

erfarenhetsbaserade och tysta kunskap. Med tanke på att en

institutionsplacering kostar över en miljon kronor per ungdom och

år menar Daleflod att det är märkligt att så få vetenskapliga effektutvärderingar

har gjorts i ämnet. Han sammanfattar den

svenska och internationella forskningen i 15 punkter. Exempelvis

skriver han att brottsförebyggande arbete som går ut på att förändra

de ekologiska, ekonomiska och sociala betingelser som ligger till

grund för uppkomsten av kriminalitet sannolikt är effektivast och

skonsammast för alla parter. Detta är knappast någon sensationell

slutsats. Mona Lindblom-Nyman och Knut Sundell är i sin FoUrapport

Ung och kriminell inne på samma tankegångar: ”Även om

mellanvården fungerat bra är det viktigt att minnas att individ- och

familjeomsorgen i första hand bör arbeta förebyggande”. 232

Ohlsson

och Swärd gör följande iakttagelse av det brottsförebyggande

arbetets framväxt:

Det förebyggande arbetet har ansetts lönsamt på lång sikt. Under

1950- och 60-talen hävdades ofta att det var i det förebyggande

arbetet all ungdomsverksamhet måste ha sin tyngdpunkt.

Ett förebyggande arbete var en god investering som betalade sig

i framtiden. Att gå till roten med problem lönar sig alltid jämfört

med att laga och lappa, enligt sådana här resonemang. 233

Daleflod hävdar i sin genomgång av tidigare forskning att det effektivaste

sättet att arbeta brottsförebyggande är att fånga upp

barn, och deras familjer, som före tolv års ålder visar normbrytande

beteende. Vid denna ålder är barnet fortfarande formbart. Det

har även visat sig att de barn som uppvisar normbrytande beteende

231 Klein & Maxson 2006, s. 233.

232 Lindblom-Nyman & Sundell 1995, s. 52.

233 Ohlsson & Swärd 1994, s. 65.

119


i tidig ålder också löper större risk att bli kriminella i tonåren och i

vuxenlivet. 234 De kanadensiska psykologerna Richard E. Tremblay

och Wendy M. Craig skriver i frågan att ”From a policy perspective,

it does appear that money invested in early (e.g., preschool)

prevention efforts with at-risk families will give greater payoffs

than money invested in later (e.g., adolescence) prevention efforts

with the same at-risk families”. 235

För att kunna göra tidiga insatser

krävs det emellertid enligt Daleflod att man ”på kommunnivå har

goda samverkansformer och en organisation som fångar upp och

arbetar med barn och ungdomar som befinner sig i riskzonen”. 236

Enligt min uppfattning utgörs dock den främsta förebyggande insatsen

av fungerande förskolor och skolor, bra och rymliga bostäder,

god tillgång på fritidssysselsättning samt arbete för barnens

föräldrar, dvs. att förbättra den generella välfärden för samhällets

fattiga och utsatta grupper.

Den mest omfattande forskningsöversikten i Sverige på senare år i

ämnet, är förutom ovannämnda Bengt Börjesons Förstå socialt arbete,

den norske psykologen Tore Andreassens Institutionsbehandling

av ungdomar – Vad säger forskningen?. Bristen på utvärderingar

av insatser för unga med ett kriminellt beteende kan tyckas

märklig, men skall möjligen ses i ljuset av att även mycket få kvalitativa

studier har gjorts om barn och ungdomar med ett kriminellt

beteende i Sverige. Naturligtvis kan studier och utvärderingar om

unga med ett kriminellt beteende vara såväl kvalitativa som kvantitativa,

men eftersom föreliggande utvärdering främst använder

kvalitativ metod kan det vara på sin plats att uppmärksamma denna

metod. Däremot finns det flera utmärkta kvantitativa studier

om den svenska ungdomsbrottsligheten. 237

Sedan Daleflod gav ut sin forskningsöversikt 1996 har det inte

hänt så värst mycket på den svenska forskningsfronten om vilka

insatsformer som fungerar och inte fungerar för ungdomsbrottslingar.

Detta visas inte minst av att IMS-chefen Knut Sundell fort-

234 Andershed och Andershed 2005; Daleflod 1996, s. 405–407; Sarnecki 1993, s. 11 och 34.

235 Tremblay & Craig 1995, s. 224.

236 Daleflod 1996, s. 406.

237 Estrada 1999; Estrada & Flyghed (red.) 2001; Ring 1999.

120


farande pliktskyldigt proklamerar ”att det gjorts för få effektutvärderingar

i Sverige, att det är en typ av forskning som har försummats

under decennier”. 238 Ett lysande undantag är Börjesons

lärobok där han bl.a. med hjälp av belysande vinjettstudier visar på

det evidensbaserade sociala arbetets begränsningar och hur komplicerat

det är att förändra unga kriminella.

Internationellt och synnerhet i USA är dock situationen annorlunda.

I USA har det bedrivits empiriska studier av ungdomsbrottslingar

och gäng i omkring 100 år. 239

Under 1970- och 1980-talen

var den allmänna uppfattningen att sociala interventioner för unga

med en kriminell livsstil fungerar dåligt eller inte alls. Som Malcolm

Klein redan skriver i Street Gangs and Street Workers (1971)

kan ogenomtänkta insatser t.o.m. förvärra ungdomsbrottsligheten.

Claes Levin menar att kriminologisk forskning de senaste decennierna

har ”undersökt olika effekter av behandling. Trots omfattande

försök har man haft mycket svårt att finna några som helst positiva

effekter. Tvärtom tycks det i vissa fall leda till sämre villkor

för de människor som fått behandling”. 240 De senaste 10–20 åren

har dock uppfattningen bland forskare i Sverige och USA börjat

svänga. Idag menar en del forskare att vissa behandlingsmetoder

fungerar om de sätts in för rätt målgrupp i rätt socialt sammanhang.

För att insatserna skall fungera och inte riskera att bli kontraproduktiva

måste de dock vara utformade på ett sådant sätt att

de tar hänsyn till om det finns gatugäng, vilka typer av brott de

unga begår, deras psykiska hälsa/ohälsa och den omgivande materiella

och sociala ekologin. 241 En avgörande anledning till att forskning

och utvärderingar kring sociala interventioner för unga med

ett kriminellt beteende har tagit ny fart de senaste 15 åren är sannolikt

det ökade intresset för att på vetenskapliga grunder effektutvärdera

sociala interventioner, utvecklandet av evidensbaserad

kunskap eller praktik och införandet av kvantitativa forskningsöversikter

eller metaanalyser. 242

238 Sundell 2008.

239 Shaw 1966 [1930]; Thrasher 1963 [1927].

240 Levin 1998, s. 79.

241 Andreassen 2003; MacKenzie 2006; Klein & Maxson 2006.

242 Bergmark & Lundström 2006; Daneflod 1996, s. 402–404.

121


Som jag framhåller ovan är en av orsakerna till att forskning och

utvärderingar åter har kommit i ropet vid sociala interventioner att

metaanalyser har blivit en populär måttstock för att mäta kvaliteten

på behandlingsmetoder och utvärderingar. 243

Metaanlys är enligt

Andreassen ”en statistisk sammanfattning av resultaten från ett

större urval oberoende studier i syfte att integrera resultaten från

dessa. Resultaten från var och en av studierna görs om till en

gemensam metrisk enhet som kallas effektstorlek. Effektstorleken

gör det möjligt att jämföra resultat från olika studier och beräkna

en genomsnittlig effektstorlek”. 244

Brante skriver att syftet med metaanalyser

är ”att nå mer allmän kunskap om verkningsfulla arbetssätt

inom socialtjänsten”. 245 Metoden utvecklades först inom

den medicinska ämnesdisciplinen och har därefter överförts till

samhällsvetenskapliga discipliner som socialt arbete vars ämnesidentitet

är knuten till sociala problem och sociala interventioner. 246

Den amerikanske kriminologen Doris MacKenzie menar att metaanalys

”enables researchers to aggregate the continuously growing

body of empirical studies to examine and compare the effect of

some intervention”. 247 MacKenzie, som förespråkar effektutvärderingar

och metaanalys, skriver vidare att metaanlys främst sammanfattar

”results of quantitative research studies”. 248 Följaktligen

exkluderas delar av de mer komplexa samhällsproblemen och väsentliga

resultat från kvalitativa studier i metaanalyser. 249

Detta är

en problematik som debatteras av Månsson och Tengvald ovan. En

central del av metaanalyser är att resultaten måste redovisas tillräckligt

avgränsat och noggrant för att studien skall kunna upprepas

på exakt samma sätt. 250 MacKenzie skriver om sin syn på metaanalys

och evidensbaserade metoder att:

122

I agree that reintegration is important and measures such as

employment, reuniting with family, and healthy children are of

critical importance. However, too often we permit practitioners

243 Andreassen 2003; Daleflod 1996; MacKenzie 2006; Högskoleverket 2003.

244 Andreassen 2003, s. 393.

245 Högskoleverket 2003, s. 182.

246 Ibid.

247 MacKenzie 2006, s. 21.

248 Ibid, s. 23.

249 Daleflod 1996, s. 402–404; Hydén 2008; MacKenzie 2006, s. 24.

250 Daleflod 1996, s. 403.


to develop programs on the basis of their intuition and past experiences.

To them the programs have face validity. Intuitions,

gut feelings, and face validity may be good reasons for developing

a pilot program. They are not evidence-based strategies for

determining what is effective. 251

För att återgå till debatten mellan Månsson och Tengvald ovan är

min tolkning att MacKenzie i likhet med Tengvald i evidensbaserad

anda argumenterar för en avgränsad, isolerad och reduktionistisk

utvärderingssyn som inte tar hänsyn till den sociala interventionens

hela komplexitet och mångfald. Ronnby är mycket kritisk till denna

utveckling inom socialt arbete som han benämner för vetenskapsfundamentalism

och hävdar att socialarbetarens praktiska

kunskaper och erfarenheter är väl så viktiga. Hydéns kritik går

bl.a. ut på att det evidensbaserade perspektivet exkluderar värdefulla

kvalitativa forsknings- och utvärderingsstudier.

MacKenzie hävdar således att det finns andra viktiga frågor som

exempelvis allmänhetens säkerhet och intresse, kommunens kostnader,

moraliska uppfattningar och brottslingens behov, men att

det är viktigt att skilja mellan olika typer av mål. Det är enligt

MacKenzie skillnad mellan målet att å ena sidan minska den kriminelles

återfall i brottslighet och målet att å andra sidan öka den

kriminelles livsmöjligheter till arbete och utbildning. Vid en metaanalys

utgår forskaren från vissa förutbestämda och mätbara kategorier

som enbart kan handla om återfallsfrekvensen utan att ta

hänsyn till motverkande insatser, moraliska uppfattningar, den

specifika sociala kontexten, motsägelsefulla resultat, sociala interaktioner

eller personliga behov och intressen som också kan tänkas

påverka interventionens utfall. Bergmark och Lundström skriver

om svårigheterna med att i kunskapsöversikter utgå ifrån förutbestämda

kategorier och tidigare forskningsöversikter:

…en given kunskapsöversikt är inte enbart knuten till frågan

om ett givet kunskapsunderlags gradering längs den ”evidenshierarki”

som förts fram av ett flertal centrala aktörer. […] Ofta

251 MacKenzie 2006, s. 340–341.

123


124

är det istället sammanvägningen av ett komplext kunskapsunderlag

(t.ex. ett som innefattar flera tidigare översikter) som utgör

den huvudsakliga utmaningen. 252

MacKenzie menar utifrån ett mer inommetodologiskt synsätt att

det är nödvändigt att skilja mellan de olika målen för att forskningen

skall kunna leva upp till den vetenskapliga standard som

evidensbaserade metoder kräver. 253 Om detta skriver MacKenzie:

”The impact of programs on recidivism is, therefore, information

to assist decision makers in making evidence-based correctional decisions”.

254 Till skillnad från MacKenzie är Månsson skeptisk till

värdet av metaanalyser: ”Överhuvudtaget ger inte denna typ av

metaanalys några kunskaper om hur olika faktorer samverkar eller

motverkar varandra i ett förändringsförlopp”. 255

Det är med andra

ord ingen tillfällighet att medicinska termer som evidensbaserad

och metaanalys införs även vid sociala interventioner för kriminella

och ungdomsbrottslingar. Dessa begrepp skall i stället ses som en

del av den allmänna historiska tendensen i västvärlden att genom

instrumentell och linjär rationalitet omforma kulturella och sociala

faktorer till biologiska och individualpsykologiska egenskaper, dvs.

medikalisering av i grunden sociala problem. 256

4.2.1 Det eventuella värdet av utländska behandlingsmetoder

och forskningsresultat

I likhet med Daleflod är det enligt min uppfattning nödvändigt att

vara vidsynt när det gäller internationell forskning eftersom utvärderingar

och kvalitativa studier av ungdomsbrottslingar är en

bristvara i Sverige. Kjell Hansson & Co. lägger emellertid in en

viktig brasklapp när det gäller utländska behandlingsmetoder i en

artikel om MST:s 257 behandlingseffekter på barn med allvarliga beteendeproblem

och skriver att ”Man kan ifrågasätta att en modell

252 Bergmark & Lundström 2006, s. 102.

253 MacKenzie 2006, s. 341.

254 Ibid, s. 342.

255 Månsson 2001, s. 19.

256 Levin 1998; Repstad 2005; Sachs 2002, s. 85.

257 Enligt Torbjörn Forkby bygger behandlingsmetoden MST ”på att en terapeut i ett team arbetar

med ett fåtal familjer under en intensiv och avgränsad period (ett par månader upp till ett halvår).

Terapeuten skall intervenera aktivt i samtliga områden där problem skapas och upprätthålls. I och

med omfattningen och intensiteten uppfattas metoden helt kunna ersätta, eller åtminstone tidsmässigt

korta ned, placeringar i institutionell vård.” (Forkby 2006, s. 16).


implementeras och styrs helt från USA”. 258

I artikeln framgår det

att MST fungerar varken bättre eller sämre, hur man nu väljer att

se på saken, än tidigare behandlingsmetoder för barn och ungdomar

med allvarliga beteendeproblem i Sverige. 259

Bengt Börjeson

delar Kjell Hanssons farhågor om att det allt för okritiskt överförs

evidensbaserade metoder som MST från USA till Sverige. Börjesons

poäng är att MST har varit framgångsrikt i USA, eftersom det tidigare

sociala arbetet där med kriminella unga inte har fungerat.

Han skriver vidare om skillnaden mellan Sverige och USA:

När MST nu lanseras i Sverige är situationen en annan.

Nu konkurrerar metoden med det sociala arbetet i ett

land med väl utbildade och engagerade socialarbetare och

med väl utbyggda professionella system som stöd för ’den

reguljära socialtjänsten’. 260

Enligt kriminologen Henrik Tham finns det en tydlig tendens när

nya behandlingsmetoder införs att förespråkarna framställer dessa

”som mycket lovande och klart överlägsna tidigare program”. 261

När metoden väl är inarbetad i verksamheten och vardagsslitet åter

blir verklighet för socialarbetarna på socialbyrån, kommer också

den mest kritiska fasen. Börjeson menar att den nya metoden då

har gått i ”från något som entusiasmerade dem” till att ha ”blivit

en självklarhet.” Trots att detta kan tolkas som en framgång i sig

riskerar samtidigt den inledande entusiasmen för metoden att försvinna.

262

Manualerna ART och KSL – som används av H8 – har importerats

till Sverige från USA i mer eller mindre oförändrad utformning.

Det är naturligtvis inte helt oproblematiskt att överföra metoder,

metaanalys, forsknings- och utvärderingsresultat från andra länder

till den svenska kontexten med tanke på att ekonomiska villkor

258 Hansson & Co. 2007, s. 18.

259 Hansson & Co. 2007, s. 16–19; se även Bergmark & Lundström 2006, s. 111.

260 Börjeson 2008, s. 109; se även Hydén 2008, s. 13–14 – om svårigheterna att överföra forskningsöversikter

och behandlingsmetoder mellan olika kulturella och sociala kontexter.

261 Tham 2001, s. 347.

262 Börjeson 2008, s. 117.

125


och kulturella förhållanden varierar t.o.m. inom olika länder. 263

Exempelvis skiljer sig Sverige från USA genom att välfärdssektorn i

Sverige fortfarande lindrar marginaliserade stadsdelar och grupper

från extrem fattigdom och slum. I USA har statliga institutioner

och välfärdsorganisationer, privata företag och välgörenhetsorganisationer

lämnat vissa stadsdelar åt sitt öde, vilket har lett till att

den informella ekonomin nästan helt och hållet har tagit över. Om

skillnaderna mellan Skandinavien och USA skriver den norske sociologen

Yngve Carlsson och den amerikanske kriminologen Scott

H. Decker i European Street Gangs and Troublesome Youth

Groups att:

126

The experience in the United States has many parallels but some

important differences. In Scandinavia, the state is expected to

provide a basic level of health, and social service, which form

the basis of a ”social safety net” shared by all citizens. Thus,

historically, ”special programs” have not been viewed as necessary

as the safety net should take care of most needs. In the

United States, the safety net is much smaller and has many

wholes. 264

Trots att vi naturligtvis inte skall använda andra länders resultat

okritiskt torde det dock finnas tillräckligt stora likheter mellan

länder i västvärlden för att det skall vara möjligt att utifrån internationell

forskning formulera forskningsfrågor och hypoteser kring

ungdomsbrottslighet och sociala interventioner. Dessutom går

trenden enligt Carlsson och Decker mot att även Skandinavien, i

likhet med USA, alltmer använder sig av individanpassade och specialutformade

manualer såsom ART, KSL och MST vid behandling

av ungdomsbrottslingar. 265 Däremot är det viktigt att vi ständigt är

kritiskt reflexiva mot metodens effekter, forskning och sociala interventioner.

Metoder och forskningsöversikter bör dessutom, som

Börjeson och Hydén betonar, anpassas till svenska förhållanden.

263 Tham 2001, s. 347.

264 Carlsson & Decker 2006, s. 281.

265 Ibid.


4.2.2 Individen och samhället

När Doris MacKenzie jämförde de effektiva programmen med de

ineffektiva kom hon fram till att nästan alla de effektiva programmen

var fokuserade på att förändra den enskilda individen, medan

de ineffektiva programmen fokuserade på att skapa livsmöjligheter

i den sociala omgivningen. Som exempel på detta betonade de

kognitiva programmen (effektiva) förändringar i individens tankemönster,

medan arbets- och utbildningsinterventionerna (ineffektiva)

fokuserade på den kriminelles sociala livsmöjligheter att återintegreras

in i det omgivande samhället. Därav drar MacKenzie slutsatsen

att interventioner för återfallsförbrytare först måste förändra

individens tankemönster och beteende innan personen kan dra

nytta av eventuella sociala livsmöjligheter i det omgivande samhället.

Det kan vara värt att notera att även i mina intervjuer med socialrådgivare

och unga på H8 samt vid observationer av nätverksmöte

har fokus mestadels legat på att den unge först måste förändra sina

attityder och sitt tankesätt i förhållande till sin sociala omgivning

innan andra insatser blir meningsfulla, vilket inte minst visas av att

de unga skall fungera som prosociala förebilder för sina kriminella

kamrater. Den omgivande kulturella och sociala kontextens betydelse

tonas oundvikligen ner i förhållande till de individualpsykologiska

egenskapsförklaringarna. Detta resonemang stöds av en

allmän vårdideologi i Sverige och internationellt som säger att den

unge inte skall kunna ursäkta sitt normbrytande beteende med att

han eller hon har haft svåra hem- och uppväxtförhållanden. Det

finns barn och ungdomar med en svår uppväxt och trasslig skolgång

som inte blir kriminella eller normbrytande. Förändringen

måste utifrån detta vårdideologiska synsätt komma inifrån (individen),

vilket majoriteten av de unga som jag har intervjuat också

håller med om. Jag skulle vilja påstå att det inte är någon tillfällighet

att detta vårdideologiska synsätt i Sverige och internationellt

sammanfaller med evidensbaserade utvärderingsmetoder och manualer

som ART och KSL. Att båda manualerna fokuserar på att

det är den enskilde unge som bär det huvudsakliga ansvaret för sin

sociala problematik samt att förändringsprocessen måste ta sin

127


örjan i hans eller hennes tankesätt ligger väl i linje med NPM 266

.

Enhetschefen och programansvarig berättar med emfas att de

självklart skulle vilja att hela den vuxna befolkningen i stadsdelen

hade sysselsättning, att det fanns bättre, fler och rymligare bostäder,

att samtliga unga i stadsdelen gick vidare till de Nationella

programmen och att det fanns givande fritidssysselsättningar, men

att de i praktiken måste lösa akuta sociala problem med de medel

och metoder som står till buds. Med andra ord skulle man lite

djärvt kunna påstå att verksamhetsansvariga och socialarbetare

mer eller mindre ”tvingas” till att använda arbetsmetoder och manualer

som de egentligen inte alltid tycker är lämpligast, allt för att

anpassa sig till ett samhällsklimat där ekonomiska besparingar,

marknadens mekanismer, effektutvärderingar och evidensbaserade

metoder står högt i kurs.

Utifrån tankegångar om den kalkylerande, rationella och nyttomaximerande

människan gör således den unge ett val av livsstil om

han eller hon vill fortsätta begå kriminella handlingar eller inte.

NPM utgår bland annat ifrån marknadens mekanismer och neoliberalismens

fokus på att individen (den unge i detta fall) på rationella

grunder kan välja sin livsstil. Tankemodellen går ut på att individen

har frihet att välja sin livsstil, något som också medför att

individen måste ta konsekvensen (belöningar/bestraffningar) av

sina handlingar och för sociala problematik. Ett motsatt sätt att betrakta

vår livsstil och handlingar är att se dessa som mer eller

mindre bestämda av gruppens kulturella normer och rollförväntningar,

dvs. peka på betydelsen av uppväxtmiljön. 267 Fastän de flesta

inom socialtjänsten i Rosengård sannolikt håller med om att

ekonomiska, kulturella och sociala faktorer har stor för att inte

säga avgörande betydelse för uppkomsten av sociala problem så

har inte dessa förklaringsfaktorer alltid en lika framträdande roll i

förändringsarbetet med den unge. Mot bakgrund av detta resonemang

skulle jag vilja påstå att socialtjänstens vårdideologi i Sverige,

evidensbaserat praktiskt socialt arbete och manualer som ART,

266 Enligt Stefan Wiklund avses följande med NPM: ”en samlande teoretisk/ideologisk riktning som

förespråkar att den offentliga sektorn bör organiseras i enlighet med principer hämtade från näringslivet”

(Wiklund 2006, s. 31).

267 Harvey 2007, s. 42; Repstad 2005 [1998].

128


KSL och MST i vissa avseende ligger i linje med NPM och nyliberalismens

individualpsykologiska egenskapsförklaringar. Samtidigt

vill jag understryka att jag inte drar några specifika slutsatser om

H8-fallet, mitt underlag är allt för knappt och dessutom finns det

flera utvecklingstendenser på det lokala planet som motsäger mina

slutsatser. Det handlar mer om allmänna mönster och tendenser

inom manualbaserat och evidensbaserad socialt arbete i Sverige

och västvärlden. 268

Tidigare sociologiska teorier om kriminalitet har enligt MacKenzie

kommit till slutsatsen att för att förhindra kriminalitet måste det

utvecklas nära sociala band mellan de boende och de sociala institutionerna

i lokalsamhället. MacKenzie kommer däremot till en

annan slutsats, som jag tidigare har pekat på, och hävdar att för att

exempelvis arbetsåtgärder, fritidsaktiviteter, utbildning och förbättrade

relationer mellan barn och föräldrar skall vara effektiva

interventioner för unga med ett kriminellt beteende, måste han eller

hon först förändra sitt tankemönster. 269

Det som gör MacKenzies slutsatser om unga med ett kriminellt beteende

en smula kontroversiella inom socialt arbete och sociologi,

men ligger väl i linje med evidensbaserad kunskap och metoders

individorienterade vårdideologi, är att dessa bryter med en ämnestradition

som under lång tid har hävdat miljöns inverkan framför

individens biologi eller psykologi vid interventioner för beteendeförändringar.

270

Exempelvis bedrev Chicagoskolan i urbansociologi

ett forskningsprojekt som varade i mer än två decennier i ett flertal

amerikanska storstäder som gick ut på att återinföra samhällelig

ordning i stadsdelar där desorganisation och kriminalitet förutsattes

vara rådande. Hypotesen i forskningsprojektet var att om den

sociala ordningen återställdes i stadsdelen skulle också ungdomsbrottsligheten

gå ner eller t.o.m. upphöra. Resultaten från studien

visade dock på att detta inte gick att säkerställa på vetenskapliga

grunder. 271

268 H8:s nätverksarbete går åtminstone delvis emot detta synsätt (se kap. 3).

269 MacKenzie 2006, s. 333–334.

270 Klein 1971; se även Börjeson 2008.

271 Andersson 2007.

129


MacKenzie skriver däremot inte särskilt ingående om andra faktorer

som eventuellt kan påverka den kriminelles möjligheter att

lämna brottsligheten som exempelvis arbetslöshet, avindustrialisering,

fattigdom, segregation, om den kriminelle har bestämt sig att

lämna sin kriminella karriär redan innan interventionen sattes in,

behandlarnas personliga engagemang eller andra interaktionistiska

och kontextuella förutsättningar. Till skillnad från MacKenzie

hävdar Klein och Maxson att det inte går att isolera strukturella

faktorer som avindustrialisering, ekologi, fattigdom, kollektiv

sammanhållning och segregation från den kriminelles kognitiva

transformering. 272 Forskning visar emellertid enligt Klein och Maxson

att umgänge med kriminella kamrater, avsaknad av informell

(privat) social kontroll, avvikande beteende, negativa livserfarenheter

och positiv uppfattning om att bryta mot lagen ökar riskerna

att bli medlem i gatugäng; medan faktorer som låg självkänsla, dålig

ekonomi, ensamstående förälder, dålig föräldraanknytning, boende

i en fattig stadsdel och att tvingas gå i dåliga skolor inte i lika

hög utsträckning medför ökad risk att bli medlem i gatugäng. 273

I detta sammanhang kan det vara viktigt att uppmärksamma hur

synen på sociala interventioner i forskarsamhället och i samhället i

stort har förändrats sedan 1960- och 1970-talen. På 1960- och

1970-talen och tidigare gick merparten av interventioner ut på att

förändra stadsdelens ekologi, ekonomi och sociala liv (som i fallet

med Chicagoskolan) för att på så sätt också förändra de underliggande

strukturella orsakerna till varför kriminalitet och ungdomsbrottslighet

kan frodas. Idag däremot går de flesta insatser i stället

ut på att förändra den enskilda ungdomsbrottslingens beteende,

emotioner, kroppsspråk, språk och sätt att tänka. Utvecklingen har

således sedan 1960- och 1970-talen i stora drag gått från att förändra

samhället eller bekämpa fattigdomen till att förändra den

enskilda individen enligt neoliberalismens principer om valfrihet.

Som ett resultat av denna förändrade syn på insatser för att påverka

unga kriminella till ett önskvärt beteende har klockan vridits

272 Klein & Maxson 2006, s. 227.

273 Ibid, s. 160.

130


tillbaka åtminstone till sekelskiftet 1800-1900-tal enligt Levin som

skriver att:

Denna typ av psykologisk forskning och behandling leder också

till att sociologiska och politiska förklaringar till ungdomsbrottslighet

och avvikande beteende hamnar utanför blickpunkten.

Samhällsfaktorer som fattigdom, ojämlikhet, klasskillnader

och ogynnsamma uppväxtvillkor förlorar sin betydelse som

medskapare av utagerande beteende, brottslighet. Individuella

faktorer kommer istället i förgrunden. Rätta sättet att möta detta

blir då medicinering eller korrigering av beteendet med hjälp

av olika tekniker för belöning och bestraffning. Det som idag

framställs som nya tankar om behandling är emellertid enbart

varianter på sekelgamla och grundläggande behandlingstekniker

inom anstaltsbehandling. 274

I intervjuer har socialrådgivare berättat att de bl.a. arbetar med belöningar

och konsekvenser/bestraffningar för att motivera unga att

förändra sitt beteende och tänkande i önskvärd riktning. Även vid

mina deltagande observationer av ART-lektioner och nätverksmöten

har belöningar och konsekvenser/bestraffningar ingått som en

del av behandlingsarsenalen. Här kan det vara värt att notera att

konsekvenser av ett handlande enligt min tolkning kan betraktas

på varierande sätt ur socialarbetarens respektive den unges perspektiv.

Det som föräldrar och socialarbetare uppfattar som en logisk

konsekvens av ett normbrytande beteende kan av den unge i

vissa fall upplevas som en bestraffning. Exempel på detta är utegångsförbud

för den unge efter en viss tidpunkt på kvällen/natten

för att träffa sina kamrater, eftersom det ur föräldrars och socialarbetares

perspektiv kan leda till återfall i brott. Det kan med

andra ord vara en hårfin skillnad mellan vad som menas med konsekvens

respektive bestraffning till följd av den unges handlande. 275

Vid ett öppet möte som UA arrangerade i Malmö stad våren 2007

berättade en av grundarna till ART – Barry Glick – att behandlingsmetoden

fungerar tvärkulturellt och genusneutralt och kan

274 Levin 1998, s. 96.

275 Qvarsell 1996, s. 44.

131


användas av behandlare världen över oberoende av den kulturella

kontexten. Denna förändrade syn på insatser och metoder bland en

del behandlare, socialarbetare och forskare måste också förstås utifrån

att det finns försäljare och konsumenter av diverse behandlingsmetoder

på en internationell marknad och att dessa försäljares

vårdideologi många gånger sammanfaller med forskare som på vetenskapliga

grunder argumenterar för evidensbaserat socialt arbete

och metaanalys. Med andra ord är detta metoder som saluförs på

en internationell marknad. Det kan också vara på sin plats att

uppmärksamma att personal som använder metoder som ART,

KSL och MST vid olika vårdinrättningar måste gå igenom en licentierad

utbildning och följa en på förhand given manual för att behandlingen

skall vara godkänd av de amerikanska grundarna av

metoden. Detta framkom också på Barry Glicks öppna föreläsning.

Exempelvis måste socialrådgivarna vid H8 genomgå licentierad utbildning

av manualerna ART och KSL. Detta är naturligtvis önskvärt

så att personal inte använder metoder efter eget godtycke, men

jag vill samtidigt rikta uppmärksamhet på att metoder och evidensbaserad

praktik ingår i ett större sammanhang där marknadens

mekanismer till stora delar bestämmer färdriktningen. 276

4.2.3 Hemmaplanslösningar kontra sluten ungdomsvård

Enligt Ohlsson och Swärd urskiljer sociologen Stanley Cohen två

huvudprinciper vid behandling av individer med avvikande beteende:

132

…nämligen inkludering, då samhället genom fostran, samtal

och kontroll försökt att på ett bättre sätt integrera ungdomarna

i lokalsamhället, samt exkludering, då samhället avskiljt de

unga och placerat dem på institution eller i fosterhem. 277

Vid en översättning av Cohens begreppspar blir öppenvård detsamma

som inkludering och slutenvård detsamma som exkludering.

En förlängning av detta resonemang blir att hemmaplanslösningen

H8 försöker integrera de unga i samhället, medan den slutna

ungdomsvården försöker avskilja eller segregera de unga från

276 Börjeson 2008, s. 108 och 112.

277 Ohlsson & Swärd 1994, s. 63.


samhället. En annan möjlig tolkning skulle kunna vara att hemmaplanslösningar

tillåter de unga att vara kvar i sina exkluderade sociala

världar medan den slutna ungdomsvården försöker inkludera

eller integrera de unga i majoritetssamhället genom att avlägsna

dem ifrån sina exkluderade sociala världar. Begreppen inkludering

och exkludering kan således tolkas på olika sätt beroende på vilket

perspektiv man väljer att anlägga. Jag tycker trots detta att de är

högst tillämpbara, eftersom förhållandet mellan slutenvård och

öppenvård i grunden handlar om inkludering och exkludering utifrån

olika perspektiv och positioner i det fysiska, politiska och sociala

rummet.

Andreassen skriver att det inte enbart är viktigt att använda rätt

metoder vid interventioner för unga med ett kriminellt beteende,

det är också viktigt att ”de utmärks av hög programintegritet”. 278

Det handlar om att finna individuella lösningar för varje ungdom

som ”tar hänsyn till faktorer som begåvning, motivation och känslomässig

mognad”. 279 Daleflod skriver i frågan att ”Ett stort problem

tycks vara att ungdomarna inte får den vård som utredningarna

kommer fram till att de behöver”. 280

Andreassen skriver vidare

att även faktorer i den unges omgivning är viktiga att ta hänsyn till

såsom arbete, boendemiljö, familj, skola och kamrater. Det räcker

således inte, som MacKenzie påstår, att förändra ungdomens kriminella

livsstil och tankesätt utan ”man måste också förändra den

miljö de skall leva i efter utskrivningen”. 281 Forskning har visat att

hemmaplanslösningar har fungerat bättre än placering på sluten

ungdomsinstitution. Ett bra sätt att förbättra behandlingsresultaten

är därför att upprätta ett nära samarbete mellan slutenvård och

öppenvård. 282

Daleflod skriver att ”Hjälpinsatser skall så långt det

är möjligt möta och arbeta med den unge i dennes egen verklighet.

Det är möjligt att korta placeringar på institution och längre inblandning

i samhällsprogram kan vara en optimal strategi”. 283

Medan

MacKenzie avskiljer den sociala interventionen från den socia-

278 Daleflod 1996, s. 429; se även Hydén 2008.

279 Andreassen 2003, s. 342.

280 Daleflod 1996, s. 401.

281 Andreassen 2003, s. 343.

282 Andreassen 2003, s. 348; Börjeson 2008.

283 Daleflod 1996, s. 425.

133


la kontexten där de unga bor och vistas är exempelvis Andreassen,

Börjeson och Daleflod angelägna om att betona lokalsamhällets

positiva inverkan för att påverka ungdomen i önskvärd riktning.

För att få de bästa behandlingsresultaten för unga med ett kriminellt

beteende skall man enligt Andreassen förhindra behandlingssammanbrott.

284

Det kan exempelvis vara om den unge skrivs ut

utan att en vårdplan har upprättats eller att en bedömning görs att

fortsätt behandling av den unge inom rådande program är omöjlig.

Forskning har enligt Andreassen visat att det är unga med de svåraste

behandlingsproblemen och aggressivt beteendet som oftast

avbryter sin behandling. Lindblom-Nyman och Sundell kommer

dock till en annan slutsats och menar att ”ungdomar som avbröt

behandlingen inte var mer kriminellt belastade eller hade ett mer

omfattande missbruk före placeringen jämfört med de som fullföljde”.

285 Bo Vinnerljung et al. (2001) kommer i en rikstäckande

forskningsöversikt fram till att de två huvudsakliga orsakerna till

behandlingssammanbrott är antingen att den unge ”rymmer eller

vägrar återvända till vårdmiljön efter en permission (44 procent av

alla sammanbrott).” eller att fosterhemmet eller institutionen inte

vill eller orkar behandla den unge längre (36 procent). 286 Enligt

Vinnerljung et al. är det dock en ”myt att sammanbrott huvudsakligen

orsakas av att fosterföräldrar/institutioner ’kastar ut

barn’”. 287 Tidigare forskning visar också att risken för behandlingssammanbrott

ökar ju äldre den unge är vid vårdplacering. 288 Det

finns enligt Andreassen generellt bättre förutsättningar i öppenvård

284 Bo Vinnerljung et al. (2001) definierar tydliga sammanbrott enligt följande: ”1. När vårdmiljön

(fosterhem/institution) avbryter vården i strid med vad socialtjänsten vill. 2. När tonåringen rymmer

eller vägrar stanna kvar i vården, vilket leder till att placeringen upphör – i strid med vad socialtjänsten

vill. 3. När socialtjänsten avbryter placeringen på grund av missnöje med vårdmiljön. Vinnerljung

et al. definierar också vad de benämner sammanbrott i vid mening: 1. Definitionsmässigt tveksamma

sammanbrott. Föräldrarna har samtyckt till frivillig vård, men ändrar sig och vill att vården

upphör, i uppenbar strid mot vad socialtjänsten vill. 2. Misstänkta sammanbrott är ett fåtal fall där

vårdmiljön och socialtjänsten enligt akten är överens om att vården skall upphöra, men där det finns

starka skäl att tro att det rör sig om en omdefinition av ett sammanbrott.” (Vinnerljung et al. 2001,

s. 8–9). Bengt Börjeson ger en liknande definition av begreppet: ”Det kritiska begreppet är ’sammanbrott’.

Detta inträffar när vårdmiljön (fosterhem eller institutionen) avbryter vården i strid med socialtjänstens

målsättning, eller när tonåringen rymmer eller vägrar stanna kvar i vården eller när socialtjänsten

på grund av missnöje med vården avbryter placeringen” (Börjeson 2008, s. 129).

285 Lindblom-Nyman & Sundell 1995, s. 51.

286 Vinnerljung et al. 2001, s. 10.

287 Ibid.

288 Börjeson 2008, s. 130.

134


än i slutenvård att ungdomen fullföljer sin behandling. Anledningen

till detta är bland annat att det är vanligare inom slutenvård att

de unga utvecklar en negativ ungdomskultur som motverkar behandlingsinsatserna.

De öppna vårdinrättningar som når bäst resultat

kännetecknas av hög personaltäthet och att personalen har

ett enhetligt bemötande av ungdomen, likartad syn på hur behandlingen

skall genomföras samt få interna konflikter. Det krävs också

att personalgruppen kan bemästra aggressiva unga och skapa en

positiv ungdomskultur. 289

Avslutningsvis kan det vara av värde att genom ett citat från Lindblom-Nyman

och Sundell illustrera skillnaderna mellan mellanvård

290

och slutenvård (§ 12-vård):

Vid en ytlig betraktelse framstår även mellanvården som ett

bättre alternativ jämfört med till exempel § 12-vården. Andelen

rehabiliterade var något större jämfört med i § 12-vården. 291

Med stöd av tidigare forskning ger mellan- och öppenvården bättre

behandlingsresultat för unga med ett kriminellt beteende än den

slutna ungdomsvården. En bidragande orsak till skillnaderna mellan

vårdtyperna är troligtvis att den negativa ungdomskulturen och

i värsta fall uppkomsten av brotts- eller förbrytarskolor inte lika

lätt får fäste i mellan- och öppenvård som i slutenvård. En annan

anledning, som hänger samman med den första, är att unga i mellan-

och öppenvård kan träffa sin familj, sina släktingar och vänner

och härav inte känner sig lika socialt kontrollerade, övervakade

och maktlösa som inom den slutna vården. Ytterligare en faktor

kan vara att urvalet inom den slutna ungdomsvården omfattar vanemässigt

kriminellt belastade unga som är svårare att förändra.

289 Andreassen 2003, s. 346–347.

290 Enligt Socialstyrelsen står mellanvård för följande behandlingsinsats: ”Med denna beteckning

avsåg man insatser som i intensitet låg mellan institutionsvård och traditionell öppenvård” (Socialstyrelsen

2006, s. 13).

291 Lindblom-Nyman & Sundell 1995, s. 49.

135


4.3 ART och KSL

Enhetschefen på Familjebasen i Rosengård berättar utförligt om sin

syn på evidensbaserat socialt arbete, metoder och sociala interventioner:

136

Hela grunden för evidensbaserat socialt arbete är att man ska

kunna visa att insatsen A fungerar för den unge. Samtidigt blir

det väldigt begränsat, därför det innebär att man – som professor

Sven-Axel Månsson har skrivit – atomiserar något som i

grunden är väldigt komplext, dvs. människors liv och sammanhang.

Och att man ofta kanske kan komma åt någonting i den

enkla linjen, men att det ofta enligt våra erfarenheter består av

väldigt mycket annat. Därmed inte sagt att själva den riktningen

mot att man ska veta vad man gör är felaktig. För det tycker jag

egentligen att man ska. Det finns mycket inom den här branschen

där man jobbar lite på måfå och man skjuter från höften

och hoppas att det hjälper om man är snäll. Så det är väl en utveckling

som är bra. Att man ska veta vad man gör och kunna

mäta det. Så det har vi inget emot. Problemet är bara att vi

trodde i det här sammanhanget – just för att vi skulle jobba

med flera målgrupper kriminella ungdomar – att vi får ha mer

än ett inslag. Vi måste spela på flera flöjter så att säga. Problemet

är att det blir svårt att utvärdera. Vi kan ju se hur det går

för ungarna om de mår bättre och slutar begå brott osv. Så där

vet vi att det uppenbarligen har haft en väldigt bra effekt på

många. Men exakt vad i den brygden vi stoppar in – nätverksarbete,

manualerna, socialrådgivarnas karisma, att vi har ett bra

samarbete inom IoF – är nästan omöjligt att mäta. Då får man

nästan göra en djupanalys på individnivå. […] Vi tycker det viktigaste

är att klara av ungarna. Vi är inte motståndare till evidensbaserat

socialt arbete, men kommer inte att nöja oss med

bara det. Vi kommer ändå att arbete med det andra. 292

Enhetschefen menar med andra ord att vetenskapligt utvärderat

socialt arbetet och evidensbaserade metoder är bra, men menar

samtidigt att klienters sociala problem oftast är alltför komplexa

292 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.


och mångfacetterade för att enbart kunna pressas in i evidensbaserade

metoder och praktik.

I detta avsnitt diskuteras sociala interventioner för unga med ett

kriminellt eller aggressivt beteende med särskilt fokus på ART och

KSL. Anledningen till att dessa manualbaserade metoder prioriteras

i diskussionen är för att de används av H8-teamen i deras

strukturerade förändringsarbete för unga med ett kriminellt eller

aggressivt beteende. Det finns andra evidensprövade metoder såsom

FFT, MTFC och MST osv. men dessa används inte av H8teamen.

Senast nämnda och andra manualbaserade metoder kan beröras i

resonemanget för att belysa olika aspekter av den sociala problematiken

kring unga med ett kriminellt eller aggressivt beteende.

Det ska också uppmärksammas att medan ART är en sedan relativt

lång tid evidensutvärderad metod både i USA och Skandinavien

gäller inte detta för KSL eller Nya Vägvalet som är dess egentliga

namn. Jag återkommer till detta i avsnittet nedan om KSL.

Trots att KSL inte är en evidensutvärderad metod är ändå frågan

om evidensbaserad kunskap och praktik i hög grad aktuell, eftersom

ett av båda manualernas grundläggande kriterier är – efter att

behandlaren har genomgått licentierad utbildning – att det inte

skall spela någon avgörande roll hur lång yrkeserfarenhet som socialarbetaren

har av praktiskt socialt arbete, dvs. den manualbaserade

kunskapen är inte avhängig av den praktiska expertisen och

tysta kunskapen för att ge likvärdiga påverkanseffekter. Det väsentligaste

är i stället att behandlaren har genomgått licentierad utbildning

och följer manualen till punkt och pricka.

Eftersom jag har valt att avgränsa mig till att i första hand utvärdera

de ungas och personalens perspektiv på H8:s öppenvårdsprogram

har jag inte utvärderat om H8-teamen i praktiken har följt

manualerna programtroget. Min utvärdering skall därför inte ses

som en intensiv granskning av H8-teamens programtrohet, programintensitet

eller om manualerna har använts i sin fullständiga

form. Det förekommer vissa passager där jag skriver om ART-

137


lektioner, socialrådgivares syn på KSL och observationer av nätverksmöten,

men syftet med dessa beskrivningar är inte i första

hand att utvärdera H8:s programtrohet eller programintensitet.

Detta kan naturligtvis ses som en brist med utvärderingen, men jag

har i stället valt att fokusera på andra delar av H8:s verksamhet

som de ungas och personalens berättelser, de ungas återfall i brott,

IoF:s vårdkostnader, nätverksarbetets betydelse samt vilka metoder

som fungerar och inte fungerar för unga med ett kriminellt eller

aggressivt beteende. Med andra ord har jag försökt beskriva innehållet

i verksamheten. 293

4.3.1 ART

ART är en multimodal metod vars tre grundläggande och kompletterande

komponenter utgörs av interpersonell (social) färdighetsträning

294 , ilskekontrollträning och moralträning. Grunderna i

ART-träningen består av modellering, rollspel, repetition och återkoppling.

Metoden utvecklades i USA av Arnold P. Goldstein och

Barry Glick under 1970- och 1980-talen och överfördes till Sverige

i slutet av 1990- och i början av 2000-talet. ART kom med andra

ord till Sverige under samma period som ”Begreppet evidensbaserat

socialt arbete introducerades”. 295 Detta är sannolikt ingen tillfällighet

utan har troligtvis att göra med ämnets (CUS/IMS) ökade

krav på evidensbaserad kunskap, forskningsöversikter och kvantitativt

mätbara behandlings- och utvärderingsmetoder. Goldstein,

Glick och Gibbs skriver att ”interpersonell färdighetsträning är

dess beteendemässiga komponent, ilskekontrollträning är dess

emotionella komponent och träning i moraliskt resonerande är

dess kognitiva komponent”. 296 ART är med andra ord en manualbaserad

metod som inriktar sig på att förändra den unges kriminella

beteenden, emotioner och tankemönster.

Interpersonell färdighetsträning går ut på att i mindre grupper (6–8

personer) förändra ungdomens sociala och verbala färdigheter för

293 Börjeson 2008, s. 125–126.

294 Interpersonell färdighetsträning översätts ibland till social färdighetsträning – se Tanke, handling

och konsekvens (2006) som är utgiven av UA i Malmö.

295 Bergmark & Lundström 2006, s. 104.

296 Goldstein, Glick & Gibbs 1998, s. 11.

138


att exempelvis kunna motstå grupptryck. Metoden är inriktad på

att genom social träning ”korrigera” den unges beteendebrister och

har följande inslag:

• Ungdomarna får se lyckade exempel på de beteenden som utgör

färdigheterna genom modellering.

• Ungdomarna ges flera tillfällen att under vägledning öva och

repetera dessa beteenden genom rollspel.

• Ungdomarna får uppmuntran, upprepad instruktion samt

återkoppling om hur väl de har lyckats matcha förebilderna i

sina rollspel genom återkoppling på framförandet.

• Ungdomarna uppmuntras att delta i ett antal aktiviteter utformade

för att öka sannolikheten att de färdigheter som lärs

in kommer att bli bestående och vara tillgängliga när de behövs

i skolan, i hemmet, ute i samhället, på institutioner eller i

andra sammanhang genom överföringsträning. 297

Deltagande observation av ART-lektion i interpersonell färdighetsträning

den 20 februari 2007 på H8:

ART-lektionen började prick 15:30. De som inte höll tiden

släpptes inte in och fick lämna lokalen. H8-teamet började med

att hälsa alla varmt välkomna och gå igenom några grundläggande

nyckelregler för ART. Vi fick därefter presentera oss för

varandra och de som hade deltagit på föregående ART-lektion

fick möjlighet att berätta om tre saker som de då hade gjort.

Om de klarade detta fick de uppmuntrande beröm från ARTledarna.

De som hade deltagit på föregående ART-lektion fick

också berätta om de hade genomfört sin hemuppgift. Efter varje

ART-lektion får de unga en hemuppgift som de skall redovisa

muntligt på efterföljande ART-lektion. ART-lektionen inleddes

med att ART-ledarna modellerade hur ett lyckat rollspel skall

gå till. När ART-ledarnas modellering var över började själva

rollspelet som inleddes med att en av de unga valde ut några

deltagare som han ville genomföra rollspelet tillsammans med.

297 Ibid, s. 45–46.

139


140

Samtliga deltagare på en ART-lektion bör helst vara med på

minst ett rollspel. Rollspelet gick ut på att träna interpersonella

färdigheter. När deltagarna i rollspelet förberedde sig för rollspelet

lämnade de rummet för att prata sig samman. Den första

gruppen unga iscensatte ett rollspel som gick ut på att några

skulle förnedra en annan pojkes nya flickvän. Han försvarade

då sin flickvän upprepade gånger genom att säga att han visst

tyckte om henne, vilket slutade med att de andra accepterade

flickvännen. Pojken kunde med andra ord motstå sina kamraters

grupptryck. Alla rollspel måste enligt ART-pedagogiken

sluta lyckligt. Om någon av de unga försökte sabotera rollspelet

för de andra kunde han få en varning (gult kort) för att nästa

gång åka ut och tvingas lämna lokalen (rött kort). Nästa rollspel

utspelade sig i en styrketräningslokal där tre av de unga

skrattade åt en annan pojke eftersom han inte orkade lyfta lika

tunga vikter som de andra. Efter diverse diskussioner accepterade

emellertid de andra att han inte orkade lyfta lika tunga

vikter. Det rollspel som jag ingick i handlade om att jag klagade

på två unga som spelade för hög musik mitt i natten. När jag

förklarade att jag skulle upp och arbeta dagen därpå och hade

små barn som behövde sova svarade de unga att de skulle sänka

volymen. Rollspelet gav definitivt positiv emotionell energi och

en känsla av samhörighet. Det är viktigt att observera att rollspelen

utgår ifrån deltagarnas egna livserfarenheter, vilket gör

övningen mer realistisk och enklare för de unga att identifiera

sig med vad som händer i rollspelet. Efter rollspelet fick de unga

berätta om fem ofta positiva saker från sessionens rollspel och

även göra en muntlig självutvärdering om vad som hade gått

bra och vad som skulle kunna göras bättre till nästa gång. Avslutningsvis

tackade alla deltagare varandra genom att skaka

hand. Tack vare rollspelet blev det också mer naturligt att lära

känna och få respekt från de unga. Det går definitivt att se ART

som ett sätt att skapa gemenskap, tillit och respekt mellan de

unga och H8-teamen. Genom rollspelet ökar sammanhållningen

i H8-gruppen. Under ART-lektionerna skapas en emotionell

energi och en tillit som finns kvar även lång tid efter att rollspelet

är avslutat.


Till skillnad från interpersonell färdighetsträning där de unga lär

sig vad de skall göra går ilskekontrollträning ut på att de skall lära

sig vad de inte skall göra. I ilskekontrollträning lär sig de unga

självkontroll genom att svara på provokationer genom att identifiera,

hantera och tänka bort sina aggressioner och sin ilska. Ett sätt

att hantera och tänka bort sin ilska kan vara att räkna baklänges

från tjugo till noll. Exempel på träningsmoment kan vara upplevelsen

att någon intensivt stirrar på en, eller ännu värre, pratar illa om

en nära släkting eller vän. I träningspasset fokuseras på en responskedja

som består av:

• Igångsättare – externa händelser och interna tolkningar som

fungerar som stimulus [igångsättare] för ilska.

• Signaler – kinestetiska 298

eller andra fysiologiska förnimmelser

eller upplevelser som är förknippade med ilskan.

• Ilskedämpare – tekniker för att minska graden av ilska, till exempel

att räkna baklänges, andas djupt, tänka fridfulla tankar,

tänka igenom långsiktiga konsekvenser.

• Påminnelser – påståenden utformade för att omtolka och desarmera

inre utlösande faktorer och igångsättare.

• Användning av lämpliga alternativ till ilska och aggression

som lärs ut i den interpersonella färdighetsträningen.

• Självutvärdering – av genomförandet och resultaten av de föregående

stegen i ilskekontrollsekvensen. 299

Deltagande observation av ART-lektion i ilskekontrollträning den

20 mars 2007 på H8:

I en ART-lektion där jag deltog skulle en av de unga sitta på en

stol och klara av en provokation som gick ut på att verbalt förnedra

hans mamma. Rollspelet fick avbrytas efter en kort tid eftersom

den unge inte kunde hantera och tänka bort sin ilska.

Han sade att han inte kunde höra på när någon verbalt förnedrade

hans mamma och att han i så fall skulle ge personen på

käften. Under den verbala provokationen kunde jag observera

298 Enligt Nationalencyklopedin (www.ne.se) avser kinestetisk en förnimmelse av rörelse och läge

för olika kroppsdelar, förmedlad genom musklerna.

299 Goldstein, Glick & Gibbs 1998, s. 46.

141


142

hur den unge skakade av ilska innan provokationen fick avbrytas

av ART-ledarna. ART-ledaren sade till den unge att han

måste våga träna även på de värsta verbala provokationerna, eftersom

sådana situationer kan uppstå i det verkliga livet på

kvällar och helger. Den unge höll med om detta, men han sade

samtidigt att han ännu inte var mogen för en sådan emotionell

verbal provokation.

Träning i moraliskt resonerande handlar om att den unge genom

att exponeras för moraliska dilemman i grupp får en upplevelse av

kognitiv konflikt. Moraliskt resonerande kan därför ses som en

komponent som antas vara viktig för att den unge skall kunna

praktisera interpersonella färdigheter och ilskekontroll i verkliga

vardagliga situationer. 300

Exempel på moraliskt dilemma kan vara

om den unge skulle ange sin bror till polisen om han langade knark

vid ett gathörn eller ange en kamrat som planerade att råna en kiosk

i kvarteret? Övningen går i stora drag till så att det moraliska

dilemmat blir alltmer komplicerat ju längre tid övningen pågår genom

att nya moraliska komplikationer förs in att ta ställning till.

En följdfråga kan vara om den unge skulle ange sin kamrat om han

rånade en kiosk som ägdes av den unges farbror?

Deltagande observation av ART-lektion i moraliska dilemman den

27 mars 2007 på H8:

När jag gjorde en deltagande observation av moraliska dilemman

på H8 gick lektionen till så att samtliga deltagare, sammanlagt

tio personer, fick ta ställning till om de hade anmält sin

knarklangande bror eller inte genom att ställa sig på olika platser

i lektionssalen. De som valde att anmäla sin bror ställde sig

på ena sidan i rummet medan de som inte hade anmält sin bror

ställde sig på den andra sidan. De som var tveksamma fick ställa

sig i mitten av rummet. Oavsett vilket val deltagarna gjorde

var de tvungna att motivera detta verbalt. Oftast valde merparten

av de unga att anmäla sin bror. Ju mer komplicerat dilemmat

blev, desto färre avstod från att anmäla. Exempelvis om de-

300 Ibid, s. 47.


as bror langade knark vid en skola till barn. En viktig observation

är emellertid att detta var en ART-lektion i ett öppenvårdsprogram

och inte ute i de ungas vardag bland deras kamrater.

Goldstein, Glick och Gibbs menar att de tre träningsmomenten (interpersonella

färdigheter, ilskekontrollträning och moraliskt resonerande)

var för sig resulterar i förändringar för den eller dem som

går igenom insatserna, men att det är först när dessa tre metoder

samverkar som mer bestående och tillförlitliga förändringar av den

unges beteenden, emotioner och tankemönster överförs och vidmakthålls.

I sin genomgång av ART-manualen betonar Goldstein,

Glick och Gibbs att ”Vad som är centralt för idéerna om multimodal

behandling, konstruktiv behandling och successiv uppbyggnad

av riktlinjer är uppfattningen att utvecklingen av effektiva,

fungerande behandlingar för aggressiva och brottsliga ungdomar

är en process utan slut, ett ständigt sökande efter mer effektiva

lösningar”. 301 När det gäller tidigare utvärderingar av ARTprogram

är författarnas okritiska och kortfattade slutsats att

”ART är en effektiv intervention”. 302

I sin forskningsöversikt över

effektiva program och program som inte fungerar för unga kriminella

skriver Knut Sundell och Martin Forster följande om ART:

Det finns två randomiserade studier av ART. Båda handlar om

ungdomar på slutna ungdomsvårdsinstitutioner som genomgått

30 sessioner (tre gånger i veckan under tio veckor) ART. Jämfört

med kontrollgruppen utvecklades ART-gruppen positivt

när det gäller vissa mått på sociala färdigheter och attityder till

moral. ART-eleverna uppträdde också mindre aggressivt på institutionen.

När det gäller aggressivitet utanför anstalten gav

bara den ena studien positivt resultat. Utöver de två randomiserade

studierna har ART utvärderats i ett antal mindre välkontrollerade

studier. En svensk kvasiexperimentell studie av ett

50-tal ungdomar på tre ungdomshem med Statens institutionsstyrelse

som huvudman (varav en som arbetat med ART), visar

inte på någon skillnad mellan de som fått ART och de som inte

301 Ibid, s. 49.

302 Ibid, s. 224.

143


144

fått det. ART är spritt i Sverige, men framför allt i öppenvårdsbehandling,

något som det så långt saknas kontrollerad forskning

om. 303

Med andra ord saknas det enligt Sundell och Forster kvantitativa

effektutvärderingar av ART i öppenvård i Sverige. Min utvärdering

av H8 är inte heller någon kvantitativ effektutvärdering av öppenvårdsprogrammet

H8, men tar å andra sidan enligt den senaste definitionen

av evidensbaserad praktik i socialt arbete sin utgångspunkt

i brukarens erfarenheter (den unge) och den professionelles

(H8-personalens) expertis. En socialrådgivare på H8 berättar följande

om svårigheterna att utvärdera ART:

Det är samma sak med ART. Vad är det i ART som fungerar?

Är det moraliskt resonerande eller är det sociala färdigheter?

Det är bara ART som man ser fungerar. Man struntar i vilken

del av innehållet som fungerar. 304

Den programansvarige på H8 fyller i:

Vilken roll spelar ledaren? Har man ett engagemang? Finns där

en motivation och kraft i det och en dynamisk ledare eller är det

bara någon som genomför arbetet? Det är en oerhörd skillnad.

305

Goldstein, Glick och Gibbs positiva slutsatser av ART:s behandlingseffekter

styrks emellertid av Andreassen som skriver att ”De

bättre resultaten med ART jämfört med resultat från de redovisade

undersökningarna av enskilda metoder stödjer hypotesen att multimodal

inriktning som använder flera av metoderna är effektivast”.

306 Dessa författares slutsatser om ART motsägs emellertid av

Börjeson som menar att behandlingsresultaten från tre institutioner

var negativ. 307

För att ART skall fungera enligt Barry Glick måste

insatsen sättas in tillsammans med en rad andra insatser som på-

303 Sundell & Forster 2005, s. 27.

304 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.

305 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.

306 Andreassen 2003, s. 209.

307 Börjeson 2008, s. 136.


verkar den unge i rätt eller önskvärd riktning. Om endast ART används

får den liten effekt på unga med ett kriminellt beteende. Daleflod

menar också att ”multimodal behandling är att föredra”. 308

Denna slutsats gäller främst enligt Goldstein, Glick och Gibbs när

ungdomen är på institution eller i ett pågående behandlingsprogram,

medan effekten utanför institutionen eller efter behandlingsprogrammet

är svårare att vidmakthålla. 309

Daleflod hävdar att

Det är inte alls ovanligt att man uppnår goda resultat inne på en

institution, men att dessa framsteg inte låter sig överföras till livet

utanför. […] I allmänhet läggs större vikt vid de kliniska

målen och vid de beteenden som uppvisas inne på institutionen,

än vid dem som faktiskt har inneburit att personen har blivit

omhändertagen. […] Det är av största vikt att också titta närmare

på de specifika händelser, känslor, tankar och beteendekedjor

som ingår i det asociala beteendet. 310

Med andra ord är det värdefullt att följa upp de ungas återfall i

brott efter utskrivning. Följaktligen har jag för de 35 först inskrivna

vid H8 sammanställt brottsanmälningar före, under och efter

H8. Tack vare att öppenvårdsinsatsen bara har funnits i omkring

fyra år kan statistiken över återfall i brott endast ge en fingervisning

om livet efter utskrivning.

Det står inget explicit i ART-manualen om det är lika effektivt att

använda ART i öppenvård som i slutenvård. Däremot skriver de

amerikanska forskarna Mark W. Lipsey och David B. Wilson att

”What works for delinquents in general, therefore, also seems to

work for noninstitutional serious offenders”. 311

Goldstein, Glick

och Gibbs skriver om ART:s påverkan vid frivilliga respektive obligatoriska

insatser att ”Oavsett om deltagandet är frivilligt, delvis

frivilligt eller obligatoriskt, är kriterierna för deltagande i ART betydande

brister i sociala färdigheter och förmåga till ilskekontroll

och moraliskt resonerande, som är målen med behandlingen”. 312

308 Daleflod 1996, s. 416.

309 Goldstein, Glick & Gibbs 1998, s. 224.

310 Daleflod 1996, s. 414.

311 Lipsey & Wilson 1998, s. 333.

312 Goldstein, Glick & Gibbs 1998, s. 54.

145


Behandlaren Gunnar Bergström skriver om skillnaderna mellan institutionsvård

och öppenvård att ”försök [har] gjorts att använda

ART inom familjer i stället för grupper av unga med ett kriminellt

beteende eftersom det finns skäl att undvika att samla kriminella

ungdomar i öppenvård i grupp”. 313 Bergströms kritik mot att samla

kriminella unga i öppenvård är samma typ av kritik som Jerzy Sarnecki

framför mot fritidsgårdar: ”Tänk om det är så att gängen

bildas på fritidsgårdar? Det finns mycket forskning som faktiskt

tyder på detta”. 314 Mina observationer av H8:s verksamhet visar att

det inte finns någonting som tyder på att lokalerna har används till

fritidsgårdsliknande aktiviteter, utan att de unga endast vistas i lokalerna

i samband med schemalagda strukturerade aktiviteter såsom

ART, KSL, psykosocialt arbete eller fysiska aktiviteter. Enhetschefen

vid Familjebasen berättar om sina inledande farhågor

och tankar kring riskerna med att samla unga kriminella i grupp på

H8:

146

Jag tänkte rätt mycket på detta innan vi startade och var mycket

medveten om det…jag ska sammanfatta det mycket kort.

Skillnaden på exempelvis en institution eller i andra sammanhang

där man…det är att målgruppen är just gruppen. För man

jobbar med gruppen. Inte minst på institutioner blir det nästan

ett självändamål att gruppen ska fungera ofta för att det ska bli

lugnt på institutionen. Det är det ena och här jobbar vi väldigt

mycket mot individen. Det är en väsentlig skillnad och jag

kommer ihåg i början när jag var djävligt negativ och tillbakahållande

varje gång det kom upp att det skulle jobbas med dom

som grupp. Om ni minns mig […] och […] så höll jag långa föredrag

om att det ska vi inte alls…dom är ingen grupp utan

dom är individer. Sedan är där en skillnad som också är otroligt

viktig. Dom flesta av sådana grupper är lite konstgjort sammansatta.

Dom bildar en grupp därför dom har gemensamma problem,

dom är kriminella eller sitter någonstans. […] sa någonting

rätt avgörande som jag inte begrepp då i början och som

jag inte riktigt begriper idag. Dom är i allmänhet ingen konst-

313 Bergström 2004, s. 227.

314 ”Välfärd för alla – det dubbla åtagandet. Dokumentation av symposiet kring handlingsplanen

för ”Välfärd för alla” 22 september 2004”.


gjord grupp därför att det är människor som känner varandra

och umgås annars. Det är ingen större skillnad mot att vi hade

sökt upp dom i ett gathörn och sagt någonting och börjat jobba

med det så. Det är inte så att dom upplever att det är främmande

människor som sitter där eller att dom sitter där bara för att

dom är kriminella…det är kompisar. Det tror jag motverkar

det...för faran finns definitivt. Det gör den. Om man samlar

dom i grupp. Att man jobbar individuellt med dom som redan

är kompisar motverkar denna risk. 315

Andreassen menar att existerande forskning stödjer antagandet att

”Kontakt med andra antisociala ungdomar är generellt en av de

starkaste predikatorerna för att utveckla och upprätthålla beteendeproblem”.

316

Detta gäller både slutenvård och öppenvård. Det

bästa sättet att undvika att en negativ ungdomskultur utvecklas är

därför enligt Andreassen att arbeta enskilt, som enhetschefen vid

H8 betonar, med den unge eller att samla de unga i mindre grupper.

Daleflod menar också att det är viktigt att undvika att ”öka

sammanhållningen i asociala kamratgrupper”. 317 Enligt Andreassens

är det dock i slutenvård som riskerna är störst för att det bildas

”En kultur som präglas av mobbning och antisocialt beteende”.

318 Det gäller att vara uppmärksam på dessa förstärkningsmekanismer

i all typ av behandling där den unges frihet är inskränkt.

Balansen mellan frihet och kontroll är viktig att beakta, eftersom

forskning tyder på att alltför socialt kontrollerade unga också är de

som utvecklar det största motståndet till att förändra sitt kriminella

beteende. Det är dock enligt Sarnecki svårt att med säkerhet veta

om en ökad social kontroll från samhällets sida påverkar ungdomsbrottsligheten

i positiv eller negativ inriktning. Det kan finnas

faktorer (arbetslöshet, expansionen av offentligsektor, kampen mot

fattigdom, industriell förändring, internationella konflikter, migration

och politiska beslut) som påverkar ungdomsbrottsligheten,

men som inte är direkt knutna till den sociala interventionen. 319

315 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.

316 Andreassen 2003, s. 344.

317 Daleflod 1996, s. 415.

318 Andreassen 2003, s. 218.

147


Ett effektivt sätt enligt Andreassen att undvika att en negativ ungdomskultur

uppstår är att ha en personalgrupp som arbetar och

bemöter de unga utifrån ett enhetligt förhållningssätt. Det finns

goda belägg för att en negativ ungdomskultur främst utvecklas i

miljöer där personalgruppen har interna konflikter, olika syn på

behandling och drar åt olika håll. Forskning visar att personalgruppens

engagemang, sätt att arbeta, i kombination med vilka

metoder som används, är avgörande för vilka resultat som uppnås i

påverkansarbetet, oavsett vilken problematik de unga har sedan

tidigare. 320

Daleflod menar att ”Sammanhållningen är fundamental

och målen för verksamheten måste vara tydliga, gemensamma och

väl förankrade”. 321 Exakt hur bra sammanhållningen är bland socialrådgivarna

på H8 har jag inte utvärderat, men mina observationer

tyder på att den är bra och att arbetsfördelningen inom IoForganisationen

är tydligt strukturerad utifrån innehållet i programmanualen.

Delar av resonemanget ovan bygger på Malcolm Kleins långvariga

forskningsstudier av ungdomsbrottslingar som visar att felaktiga

sociala interventioner för ungdomsbrottslingar riskerar att bli

kontraproduktiva och i stället stärka deras interna sammanhållning.

Som en följd av detta intensifieras också deras kriminella aktiviteter

och legitimitet som ungdomsbrottslingar i lokalsamhället,

vilket ger dem högre status i kamratkretsen och en tydligare kriminell

identitet. Paradoxen i detta resonemang är att till synes välmenande

interventioner från samhällets sida kan förvärra ungdomsbrottsligheten

i stället för att minska den, vilket ju är själva syftet

med sociala interventioner för sociala problem. Klein skriver kärnfullt

om grupprocessens betydelse fast med hänsyftning på amerikanska

och europeiska gatugäng: ”The greatest source of a gang’s

cohesiveness is rivalry with other gangs. The second greatest source

is how outsiders reinforce the group, however inadvertently, in the

ways they respond to it”. 322

319 Sarnecki 2002, s. 247–261.

320 Andreassen 2003, s. 344–345; Börjeson 2008.

321 Daleflod 1996, s. 429.

322 Klein 1997 [1995], s. 150.

148


Mot bakgrund av vad Klein skriver har dessa slutsatser om gatugäng

främst giltighet i en amerikansk kontext. Det finns däremot

ingen motsvarande svensk empirisk forskning som varken motsäger

eller bekräftar forskningsresultaten från USA och vissa europeiska

länder. Det som däremot går att överföra från Kleins forskningsresultat

till en svensk kontext är att det är avgörande att veta

om interventionerna sätts in mot ungdomsbrottslingar som verkar

enskilt eller i tillfälliga grupperingar eller om det är i relation till

mer varaktiga gatugäng. Anledningen till detta, som jag skriver

ovan, är att om sociala interventioner sätts in i tron att det endast

handlar om ungdomsbrottslingar som begår brott på egen hand eller

i mer tillfälliga grupperingar kan dessa få kontraproduktiva effekter

om dessa unga i själva verket ingår i mer varaktiga gatugäng.

323

När det gäller ART-programmets möjligheter att vidmakthållas till

situationer utanför lektionssalen skriver Goldstein, Glick och

Gibbs att ”Vi kan inte [författarens kursivering] anta att ett beteende

som en person tillägnar sig i terapisituationen, hur väl inlärt

det än är, kommer att överföras till andra situationer. Det är obestridligt

så att det finns en viss ordning i terapiformen; de följer bestämda

lagar och regler”. 324 Goldsteins, Glicks och Gibbs svar på

möjligheterna att på bästa sätt vidmakthålla resultaten från rollspelen

i lektionssalen till det verkliga livet är också ett svar på ovanstående

kritik mot att samla unga med ett kriminellt beteende i

grupp:

Vi anser att dessa forskningsresultat är viktiga och återspeglar

en tes som länge har funnits hos många som arbetar med problemungdomar:

Seriösa försök att förändra asociala beteenden

till det bättre måste vara riktade både till ungdomarna och till

anhöriga, bekanta och vänner (t.ex. föräldrar, kamrater och

skolpersonal) i ungdomarnas liv. 325

323 Klein & Maxson 2006, s. 202–207; Kleins & Maxsons definition av gatugäng är följande: ”Ett

gatugäng är en varaktig (ungefär ett år), gatuorienterad (på gatorna, i köpcentra, i parker, i bilar

osv.) ungdomsgrupp vars involvering i illegala aktiviteter är en del av gruppens identitet [Författarens

översättn.]” (Klein & Maxson 2006, s. 3–4).

324 Goldstein, Glick & Gibbs 1998, s. 172.

325 Ibid, s. 184.

149


Tesen bygger på att om en bestående överföring och vidmakthållande

av interpersonella färdigheter, ilskekontroll och moralisk utveckling

skall kunna implementeras till det verkliga livet måste anhöriga,

vänner eller förebilder, s.k. överföringscoacher, på ett eller

annat sätt införlivas i de ungas ART-träning. Ungdomen behöver

någon anhörig eller vän från den sociala omgivningen utanför lektionssalen

som kan stötta, uppmuntra och påminna (aktivera) den

unge om när han eller hon skall använda sig av ART-färdigheterna.

H8-teamen fungerar i viss mån som överföringscoacher. En av socialrådgivarna

på H8 berättar följande om hur de arbetar med

överföringen mellan H8 och det omgivande lokalsamhället:

150

Vi hade en ART-grupp nu förra terminen från Värner Rydénskolan.

Det var några unga som var inskrivna på H8 och så

hade dom en kamratgrupp på Värner Rydénskolan och skolan

bad oss om vi inte kunde hitta på någonting här, eventuellt ha

en ART-grupp. Då började vi med att ha en ART-grupp hos

oss. Där det var två stycken som var inskrivna hos oss och deras

kamrater som gick på Värner Rydénskolan. Då hade vi kommunikation

med skolan efter varje lektion och skrev mejl som

kuratorn satte upp på Värner Rydénskolans anslagstavla så att

alla lärare fick reda på att det här och det här har dom tränat

på den här morgonen, det här och det här ska du vara observant

på. Kommer dom och säger hej så bli inte chockad eller så,

utan det är för att dom har tränat i ART. Absolut är vi väl införstådda

med att det är djävligt viktigt att ha den kommunikationen

med omgivningen. 326

Den avgörande skillnaden mellan Bergströms, Sarneckis, Andreassens

och Kleins kritik mot att samla unga med ett kriminellt beteende

i grupp och Goldsteins, Glicks och Gibbs ambitioner att införliva

familj och kamratkrets i behandlingen för att interventionen

skall bli framgångsrik, är att medan de förra utifrån tidigare forskningsresultat

uppmärksammar riskerna med grupprocessen har de

senare författarna en mer optimistisk syn på de ungas förändrings-

326 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.


vilja genom goda förebilder eller mentorskap. Både ARTförfattarnas

och Kleins forskningsresultat har hämtats från USA,

men medan ART har som syfte att sälja in ett manualbaserat program

till potentiella kunder är Kleins forskning mer neutral. Därför

kan det trots allt finnas anledning att vara observant på hans kritik

av polisinsatser och sociala interventionsprogram från det amerikanska

samhället.

4.3.2 KSL

KSL eller Nya Vägvalet som programmet egentligen heter är en

livsstilsmanual som behandlare Gunnar Bergström har hämtat från

den amerikanske psykologen Glenn D. Walters och modifierat något

för att stämma bättre överens med den svenska kontexten.

Bergström berättar i en intervju i KRIS medlemstidning Vägen ut

att:

Jag sökte efter färdiga behandlingsmanualer men hittade inga.

Jag fann dock en bok om kriminologi av Glenn Walters som

hette ”A Criminal Lifestyle”. Det är den som ligger som en

stomme till själva tänket (tankemönstren, drivkrafterna) runt

behandlingsprogrammet ”Kriminalitet som livsstil”. Sen har jag

gjort en del ändringar där jag tyckt det behövts och utarbetat en

behandlingsmodell utifrån mina erfarenheter av bland annat

tolvstegsprogrammet. 327

KSL-programmet är kognitivt psykologiskt och går ut på att i

strukturerade samtal förändra den kriminelles livsstil, tankemönster

och trossystem. Liksom ART ingår KSL i KBT:s vårdideologi

som bygger på idén att en ung med en kriminell livsstil först måste

förändra sitt tankemönster innan han eller hon kan dra nytta av

arbete, utbildning eller en ny prosocial kamratkrets. 328 Behandlingsmanualen

innefattar också tanken att unga alltid har möjligheten

att göra ett rationellt vägval i livet, dvs. den unge gör ett aktivt

vägval om han eller hon väljer en kriminell livsstil eller inte. Till

skillnad från ART, där inlärning sker interaktivt i grupp genom

rollspel som tvingar den unge att aktivt tar ställning till olika mo-

327 Vägen ut 2006, s. 14–15.

328 Lardén 2002, s. 72; MacKenzie 2006, s. 337.

151


aliska dilemman i grupp, är KSL inriktat på att i enskilda samtal

överföra prosociala och önskvärda tankemönster till den unge.

Därför går det på goda grunder att betrakta ART och KSL som

kompletterande behandlingsmetoder – där ART står för det sociala

och emotionella (i grupp) och KSL för det kognitiva (enskilt). Bergströms

elva antaganden om en kriminell livsstil (ibland också betecknat

som antisocial personlighetsstörning), som han hämtat från

Walters (förutom antagande nio om kriminell karriär), är följande:

152

1. Brottslighet kan betraktas som en livsstil med fyra grunddrag:

-Allmän ansvarslöshet

-Njutningslystnad

-Kränkande hållning gentemot andra människor

-Upprepade brott mot lagar, normer och moral

2. De villkor som påverkar utvecklingen av en kriminell livsstil

tar sig uttryck på fyra områden: biologiska, sociala, psykologiska

och andliga.

3. Livsvillkoren kan begränsa en persons möjligheter, men de

avgör inte personens val.

4. En person med kriminell livsstil beter sig dramatiskt och

handlar destruktivt. Detta beteende leder till personligt nederlag.

Den grundläggande drivkraften är rädsla.

5. Det är speciella tankemönster som ligger bakom individens

beslut att ge sig in i brottsliga och kriminella handlingar.

6. Innehållet och processen i det kriminella tankemönstret kan

uttryckas via åtta grundläggande kognitiva (tanke)mönster [se

nedan, författarens anm.].

7. För att en kriminell handling ska äga rum måste ett tillfälle

till brott uppstå.

8. Motivet att välja att begå en viss kriminell handling sker un-


der en process av begrundan och som innehåller sex andrahandsmotiv:

-Ilska/uppror

-Makt/kontroll

-Upphetsning/lust

-Habegär/lättja

-Kemiskt beroende

-Destruktiva relationer (framför allt gällande kvinnor med kriminella

män)

9. Den kriminella livsstilen kan ses som en karriär i fyra stadier:

-För-kriminell

-Tidigt kriminell

-Avancerat kriminell

-Utbränd (sen fas)

10. Kriminella handlingar kan betraktas som ett komplext nät

av sammanlänkade tankar, motiv och beteenden.

11. Eftersom beteendet är en funktion av de attityder och tankar

som en person har om en situation kan kriminellt beteende

inte förändras om inte den kriminelle först ändrar sitt sätt att

tänka. 329

Enligt Bergström utvecklas den kriminella livsstilen stegvis eller

successivt. Antagandet bygger på att vuxna kriminella började utveckla

sin kriminella livsstil redan som avvikare i de yngre tonåren

och ännu tidigare. Därför är det enligt Bergström viktigt att så tidigt

som möjligt i den unges uppväxt bryta en begynnande etablering

av en kriminell livsstil. I förändringsarbetet med unga med ett

kriminellt beteende kan KSL följaktligen användas för att identifiera

och korrigera ”tankefel” innan en kriminell livsstil har internaliserats.

Den amerikanske sociologen Edwin Lemert menar att den

unges kriminella beteende har internaliserats när hans eller hennes

”life and identity are organized around the facts of deviance”. 330

När det har gått så långt att personens liv och identitet organiseras

329 Bergström 2004, s. 75–76.

330 Lemert 1967, s. 41.

153


genom och införlivas i den kriminella livsstilen har behandling svårare

att påverka eller förändra personen. Internaliseringen av den

kriminella livsstilen är en konsekvens av ett symbiotiskt samspel

mellan individens utveckling och den omgivande sociala miljön.

Enligt min tolkning kan man påstå att den unge som har internaliserat

en kriminell livsstil också har en alternativ socialisation av

normer och regler i förhållande till majoritetssamhället. Enligt detta

synsätt har följaktligen insatserna större möjlighet att lyckas ju

tidigare de sätts in. 331

En socialrådgivare vid H8 berättade följande om sitt förändringsarbete

med KSL-manualen:

154

Jag [socialrådgivaren, författarens anm.] följer till punkt och

pricka vad som står i KSL-pärmen förutom att skriva ner ord,

fraser och meningar från varje samtal. Jag kan inte se syftet med

detta. Manualen är lika mycket till för behandlaren [åtminstone

i denna socialrådgivares fall, författarens anm.] som för den

unge på så sätt att jag känner en viss trygghet och stöd i samtalet

med den unge genom att följa en klart uttalad behandlingsstruktur.

Manualen blir ett stöd i samtalet med ungdomen. Det

blir då enklare att veta vad man ska säga och hur man ska gå

tillväga än om man inte följer manualen. Även om det psykosociala

samtalet i sig kan vara viktigt för den unge skulle det inte

bli lika givande eller ha varit lika fokuserat utan KSL-manualen.

När vi [H8-teamen, författarens anm.] hade utbildning i KSL av

Gunnar Bergström i veckan övade vi i grupp genom att praktisera

etiska dilemman på varandra som exempelvis kunde handla

om att den unge inte ville göra som behandlaren tyckte var

nödvändigt. […] KSL brukar följa enskilt med den unge efter

ART på tisdagar och torsdagar. En del unga föredrar KSL framför

ART, eftersom de upplever att de försvinner i mängden under

ART-lektionerna. De enskilda samtalen ger dem mer. De

känner sig mer uppmärksammade och bekräftade vid enskilda

samtal i KSL än vid gruppdiskussioner och rollspel i ART. 332

331 Andershed och Andershed 2005; Daleflod 1996.

332 Intervju med IoF-personal 070208.


Socialrådgivarens erfarenhetsbaserade berättelse om att KSL fungerar

bättre än ART för vissa unga verifieras i en intervju med en

ung:

KSL har hjälp mig på ett bra sätt. Man tänker automatiskt att

man ska klara sig när man begår brott. Jag har bara blivit tagen

för narkotika och inget annat. Jag har dock inte trott att jag alltid

ska klara mig när det gäller narkotikabrott. Jag vill inte prata

om brott som inte finns i mitt register. Tidigare tänkte jag att

om jag begår brott och tjänar snabba pengar behöver jag inte

jobba. Nu tänker jag att det inte är lönt att göra så. Tack vare

att jag har gått här så har jag tänkt om när det gäller brott. 333

Bergström skriver om betydelsen att identifiera s.k. ”tankefel”

”som kommer från den kognitiva psykologin och har människans

tankevärld som sitt intresseområde. Inom kognitiv psykologi menar

man att våra tolkningar och föreställningar om världen styr

våra känslor och beteenden och att vi följaktligen kan ändra våra

känslor och beteenden om vi lyckas bryta våra tankemönster”. 334

Bergström identifierar, utifrån Walters, åtta ”tankefel” i kriminellas

tankemönster:

• Rättfärdigande

• Avskärmning

• Utvaldhet

• Maktorientering

• Sentimentalitet

• Superoptimism

• Intellektuell lättja

• Osammanhängande tankegångar 335

Enligt Bergström har Walters utarbetat ett LCSF-test för att därigenom

kunna ta reda på om personen har en kriminell livsstil. I

testet som utgår ifrån definitionen av en kriminell livsstil – allmän

ansvarslöshet, njutningslystnad, kränkande hållning gentemot

333 Intervju med en ung 070302.

334 Bergström 2004, s. 94.

335 Ibid, s. 127–141.

155


andra människor samt upprepade brott mot lagar, normer och moral

– ställs 14 frågor. För att personen skall uppfylla kriterierna på

en kriminell livsstil måste han eller hon ha poäng inom samtliga

fyra områden. Normen i Walters test är att en person som har sex

poäng sannolikt har en kriminell livsstil, medan en person som har

tio poäng har en säkrare ”diagnos”. 336

Testet för att ta reda på vilka kriminella tankemönster en person

uppvisar benämns PIKT. I PIKT-testet ”används 80 ställningstaganden

som avspeglar de olika tankemönstrena. Den testade får

ange på en fyrgradig skala hur han ställer sig till olika ställningstaganden.

Dessutom finns några kontrollskalor”. 337 Essensen i KSL

och kognitiv psykologi illustreras bra av följande påstående av

Bergström: ”Vissa tankemönster leder enligt Walters fram till vissa

beteenden”. 338 Samma tankegångar är Doris MacKenzie inne på

när hon skriver att

156

I propose that effective programs must focus on changing the

individual. This change is required before the person will be

able to take advantage of opportunities in the environment. […]

To get along with family, keep a job, support children, or form

strong, positive ties with other institutions, the person must

change in cognitive reasoning, attitude toward drug use, antisocial

attitudes, reading level, or vocational skills. 339

MacKenzies argument ligger i linje med den evidensbaserade kunskapens

metodkrav på att interventionen skall vara strikt avgränsad

för att kunna effektutvärderas i forskningsöversikter och mätas

på ett vetenskapligt tillvägagångssätt. Slutsatsen blir således att det

evidensbaserade sociala arbetet går hand i hand med en mer individualpsykologisk

och isolerad syn på vad som är viktigast vid sociala

interventioner för ungdomsbrottslingar.

336 Ibid, s. 204.

337 Ibid, s. 205.

338 Ibid, s. 141.

339 MacKenzie 2006, s. 335 och 337.


Trots att MacKenzie skriver om återfallsförbrytare i allmänhet är

det viktigt att påpeka att insatser för ungdomsbrottslingar ofta

förutsätter att dessa unga inte ingår i gatugäng, eftersom det då enligt

Klein sannolikt krävs insatser som är mer inriktade på den

unges kamratkrets. Exempelvis påverkas inte gatugängens kriminella

aktiviteter nämnvärt av insatser som enbart är inriktade på

enskilda ungdomsbrottslingar i slutenvård eller öppenvård. För att

splittra gatugängen krävs interventioner som fokuserar på gatugängens

ekologiska, ekonomiska och sociala närmiljön utanför

vårdinrättningarna. Det överlägset effektivaste sättet att komma till

rätta med gatugäng enligt Klein är att se till att de inte etableras.

Har gatugängen väl etablerats och blivit en del av allmänhetens,

polisens och socialarbetarens kollektiva medvetande är de nästintill

omöjliga att får bort. Till skillnad från ART som bygger på föreställningen

att det effektivaste sättet att förändra den unges beteende,

emotioner och tänkande genom praktiskt tillämpat rollspel,

går KSL ut på att förändra den unges kriminella tankemönster genom

samtal innan beteendet och emotionerna kan förändras. Ett

annat sätt att uttrycka skillnaden är att medan ART är inriktat på

kroppen är KSL inriktat på intellektet. En socialrådgivare vid H8

berättar följande om skillnaden i påverkan mellan KSL och ART:

Jag kan svara på det här med KSL, för KSL:n är mer individuell.

Vi kör ju den individuellt. Där kan jag känna att förändringarna

är mer påtagliga. Där sitter man bara med en individ och

man kan diskutera. Där märker man ju om det sker en utveckling,

om den unge börjar tänka annorlunda på något sätt. Där

kan jag känna att jag har märkt förändringar. Men sen i moraliskt

resonerande i ART-gruppen är det lite mera komplicerat.

Där är det på något sätt att man har moralutvecklingsstegen.

Man försöker locka dom att komma upp till en högre utvecklad

moral och sånt. 340

Andreassen hävdar att

Enligt befintlig forskning är kognitiv beteendeterapi [KBT, för-

340 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831.

157


158

fattarens anm.] den effektivaste metoden när det gäller att behandla

den här ungdomsgruppen på institution. […] Bland de

institutioner som använder kognitiv beteendeterapi ser man bäst

resultat hos dem som använder flera metoder i behandlingen

(belöningssystem, aggressionskontrollträning, modellinlärning,

diskussioner om moralfrågor osv.) eller där man använder multimodala

modeller som Aggression Replacement Training

(ART). 341

Detta gäller även för öppenvård. 342

MacKenzie kommer till liknande

slutsatser i sin metaanalys. 343 Daleflod delar Andreassens och

MacKenzies slutsatser och skriver att ”Behandlingsprogram med

inslag av kognitiv beteendeterapi visade sig vara mer än dubbelt så

effektiva som andra program”. 344

Medan ART har utvärderats i flera forskningsöversikter 345 har jag

inte kunnat finna någon forskning eller utvärdering som specifikt

granskar Walters eller Bergströms kognitiva insatsprogram. I Vägen

ut berättar Bergström ”att det aldrig har gjorts någon riktig

utvärdering av programmet eftersom det är en dyrbar historia.

Man har sökt ekonomiskt bidrag från kriminalvården och från Brå

för att kunna göra detta men har fått avslag varje gång”. 346

Andreassen kommer till slutsatsen i sin forskningsöversikt att kognitiva

insatser är en viktig komponent vid insatser för unga med ett

kriminellt beteende. Daleflod kommer också till slutsatsen att ”metoder

som syftar till att utveckla ungdomarnas kognitiva och sociala

förmåga har gett goda resultat”. 347 Det kan också vara på sin

plats att uppmärksamma att ingen av behandlingsprogrammen

som enligt MacKenzie enbart fokuserade på avskräckning, chockinlåsning,

uteslutning eller intensiv kontroll och övervakning hade

någon framgång med återfallsförbrytare. Möjligen har avskräck-

341 Andreassen 2003, s. 341–342.

342 Andreassen 2003, s. 191 och 343; Lipsey & Wilson 1998, s. 333.

343 MacKenzie 2006, s. 333.

344 Daleflod 1996, s. 417.

345 Se Andreassen 2003; MacKenzie 2006.

346 Vägen ut 2006, s. 15.

347 Daleflod 1996, s. 408.


ning, straff eller kontroll och övervakning eventuellt en positiv effekt

om de kombineras med rehabilitering och prosocial beteendeterapi.

Avslutningsvis skriver MacKenzie att ”Correctional programs

do reduce recidivism. Specifically, effective programs provide

human service treatment and focus on changing the individual”.

348 Problemet med ”korrigeringsprogram” är emellertid som

Daleflod skriver att många unga ”verkar mer eller mindre vara

oemottagliga eller kan till och med uppskatta denna typ av sanktioner.

En förklaring till detta är säkert att många under sin uppväxt

har exponerats för hot, våld och bestraffningar. Många ungdomsbrottslingar

verkar däremot extremt mottagliga för belöningar

av olika slag”. 349

Slutsatsen blir att såväl multimodala metoder (ART) som kognitiv

beteendeterapi (KSL) enligt internationell forskning och effektutvärderingar

mestadels har fått positiva behandlingsresultat för

unga med ett kriminellt eller aggressivt beteende. Tillägget som jag

vill göra är att ART endast har utvärderats ett fåtal gånger internationellt

och i Sverige och att KSL eller Nya Vägvalet aldrig blivit

utvärderat. Som en avslutande kommentar till dessa mer reduktionistiska

och specialiserade slutsatser om behandlingsmetoder inom

främst den slutna ungdomsvården hävdar Börjeson att:

Det finns emellertid en viktig men knappast formulerad tanke

bakom riktlinjerna för ”den goda institutionsbehandlingen”.

Den innebär att det är viktigt att man har ett ambitiöst program,

att man har en personalgrupp med verkliga ambitioner

att hjälpa ungdomarna och som kan förmedla ett framtidshopp

till dem, att man har en förståelse för att institutionsprogrammet

måste följas upp med målmedvetet arbete från den öppna

socialtjänstens sida. 350

348 MacKenzie 2006, s. 333–334 och 346.

349 Daleflod 1996, s. 420.

350 Börjeson 2008, s. 134.

159


5 DE UNGAS BERÄTTELSER OM H8:S

FÖRÄNDRINGSARBETE

Syftet med kapitlet är att redogöra för och analysera 15 ungas

berättelser om förändringsarbetet på H8 samt att inledningsvis

diskutera den metodologiska problematiken kring den sociala

kontext där intervjuerna genomfördes.

160

Fortfarande jag kan slå en människa. Ja, det kommer jag alltid

att kunna göra. Om vi säger inbrott, det hade jag aldrig kunnat

göra. Ibland är det trist att vara här, riktigt trist. Så tänker man

bara för den misshandeln du gjorde, det brottet du gjorde så får

du vara här. Jag tänker väldigt annorlunda nu. Jag tycker inte

om att folk tjatar på mig, jag orkar inte höra tjatet, men det har

påverkat mig att inte begå nya brott. Man vet aldrig vad som

händer, jag vill inte säga någonting, för man vet aldrig. Jag kan

kanske hamna i ett slagsmål igen och få skit igen. 351

351 Intervju med en ung 070403.

En ung kvinnans berättelse från H8


5.1 Inledande metoddiskussion

I denna processutvärdering, med vissa effektutvärderande inslag

som omfattar de ungas återfall i brott och behandlingssammanbrott,

gjorde jag 15 semistrukturerade intervjuer med unga på H8,

deltog i sex stycken ART-lektioner på H8, gjorde fyra observationer

av förmöten (ett) och nätverksmöten (tre) på Familjebasen, en

fokusgruppintervju med sju anställda från IoF på Familjebasen och

ett stort antal ostrukturerade intervjuer, telefonintervjuer och observationer

av verksamheten. Jag har även haft kontinuerlig epostkorrespondans

med anställda vid individ och familjeomsorgen.

352

Det finns flera skäl till varför jag väljer att göra en processutvärdering

utifrån bland annat de ungas berättelser (klientperspektivet).

Det huvudsakliga skälet är att det är viktigt att spegla de ungas berättelser

i förhållande till personalens berättelser och IoF-dokument

av verksamheten. Bilden av H8 skulle annars riskera att bli allt för

ensidig och okritisk. Förutom intervjuer med de unga grundar jag

utvärderingen på tidigare forskning i ämnet, dokument och manualer,

observationer av verksamheten samt intervjuer med personal i

IoF-organisationen (se även kapitel 2–4). Jag kommer också att

jämföra de ungas berättelser med statistik över misstänkta brott

från 35 av de 38 först inskrivna unga vid H8 (se bilaga 1). Med

andra ord beskriver jag vad som faktiskt har hänt på H8 sedan

starten 2005. Det är innehållet och praktiken i verksamheten, utifrån

personalens och de ungas berättelser, som är det centrala i

denna utvärdering. 353

Det går inte att komma ifrån att det är socialtjänsten som besitter

den diskursiva, juridiska och legitima makten över de unga på H8

och att det därför är viktigt att försöka utjämna maktbalansen något

genom att också skildra de ungas perspektiv eller ”motberättelser”.

354

Intervjuer med de unga gör det möjligt att redovisa

deras perspektiv i tolkad form. Det går inte att förneka att jag i

min forskarroll har tolkningsföreträde framför de som jag intervju-

352 Krogstrup 2003; Morén & Blom 2003; Øvretveit 2001.

353 Börjeson s. 342.

354 Hydén 2008, s. 96.

161


ar och observerar, men jag försöker i möjligaste mån utgå ifrån intervjusubjektens

berättelser av sin sociala värld. Detta gäller samtliga

aktörers perspektiv som jag för fram. 355 Däremot handlar det

enligt den amerikanske sociologen Howard S. Becker inte om vems

sida forskaren bör välja utan:

162

…to make sure that, whatever point of view we take, our research

meets the standards of good scientific work, that our unavoidable

sympathies do not render our results invalid. 356

Beckers poäng är att oavsett vems eller vilket perspektiv vi anlägger

på vår forskningsstudie finns det nästan alltid andra perspektiv

som vi väljer bort. Om vi väljer ett visst perspektiv finns det nästan

alltid grupper som tycker att forskaren har förbisett deras syn på

saken. 357 Andra får avgöra om jag lever upp till Beckers krav på

god forskning, men i denna utvärdering har jag främst inkluderat

IoF-personalens och de ungas berättelser om H8. Detta medför

också att jag i stor utsträckning väljer bort allmänhetens, frivilliga

organisationers, föräldrarnas, massmediers, skolans, polisens, den

externa öppenvårdens, SiS-institutionernas och Socialstyrelsens

perspektiv.

Som ett resultat av den relativt begränsade tid som jag har haft till

förfogande för att göra denna utvärdering valde jag att intervjua de

unga i H8:s lokaler. Så här i efterhand är frågan om det var ett

klokt beslut. Jag intervjuade flertalet (15 av 18) som var inskrivna

på H8 under perioden mars-april 2007, men frågan är vilka berättelser

jag fick från dem. Möjligen hade det varit bättre att intervjua

ett färre antal på mer neutrala platser, vilket möjligen kan ses som

en brist i utvärderingen. Eftersom jag inte har gjort intervjuer med

de unga på andra platser vet jag följaktligen inte heller om jag då

hade fått andra berättelser, eller om de unga fortfarande hade betraktat

mig som en statstjänsteman som man inte tjallar för. Detta

kan jag inte veta, men mina erfarenheter från intervjuerna säger

mig att jag fick inte fick ”hela” deras berättelse. De ungas berättel-

355 Becker 1970; Hydén 1997.

356 Becker 1970, s. 132.

357 Whyte 2009 [1943] (kommande publicering).


ser är mot bakgrund av detta resonemang såväl en del av som medskapare

av H8:s verksamhet. 358

Missbruksforskarna Arne Kristiansen och Bengt Svensson skiljer

mellan den anpassade och den subversiva berättelsen:

Den anpassade berättelsen beskriver narkotikalivets bedrövelser.

Den subversiva dess lockelser. När en person är i vård har

han/hon goda skäl – både för sin egen skull och för omgivningens

– att betona det negativa. […] Eftersom de flesta som vi har

träffat har varit inne i vård är det den anpassade versionen som

vi får höra. 359

Det är därför högst sannolikt att jag mestadels fick höra den anpassade

berättelsen från de unga vid H8. Om jag däremot hade intervjuat

dem på en annan plats än i H8:s lokaler hade jag möjligen

fått höra deras subversiva berättelse om kriminalitetens förföriska

lockelser. 360 Det var nämligen ingen, förutom i något undantagsfall,

av dem som jag intervjuade som berättade att han eller hon fortfarande

begick brott såvida de inte hade erkänt brottet. Jag fick

samma nekande svar när det gällde deras eventuella fortsatta narkotikamissbruk.

Om hur människor anpassar sin berättelse till den

specifika sociala situationen skriver de amerikanska sociologerna

Jaber F. Gubrium och James A. Holstein belysande:

Given the possibility that narrators can assume various perspectives

and speak with multiple voices, narrative shifts should be

expected as various roles or perspectives are taken or provoked.

361

Samtidigt kan man kanske inte heller begära att brottsmisstänkta

och dömda unga berättar om sina kriminella aktiviteter för en

okänd vuxen forskare. Det fanns heller inte tid avsatt för att odla

fram det förtroende och den tillit som oftast krävs för att unga

358 Gubrium & Holstein 1997.

359 Kristiansen & Svensson 2004, s. 32.

360 Katz 1988.

361 Gubrium & Holstein 1997, s. 152.

163


människor skall våga berätta för vuxna om andra sidor av sitt liv.

Allra helst som det är unga som vet att deras subversiva berättelse

ofta har använts emot dem. Den amerikanske etnografen D. Lawrence

Wieder skriver erfarenhetsbaserat om svårigheten att få exfångar

att berätta om sina kriminella aktiviteter med andra exfångar

i ”Telling the Convict Code”:

164

When the conversations did occur, I found the residents very

ready to tell me something of their history, their complaints

about parole, the halfway house, the police, the difficulty in

finding good jobs, and what it was like in prison, but exceedingly

little about life in the halfway house aside from relations

with staff, and practically nothing at all about relations between

residents and what the particular resident was doing besides

working or looking for work. 362

Man ska också tänka på att utifrån de ungas tidigare erfarenheter

med vuxenvärlden lönar det sig oftast inte att berätta om sina

brottsliga förehavanden som man inte är misstänkt eller dömd för,

vilket tydligt framgick i mina intervjuer. De unga var mycket noga

att skilja mellan brott som de var misstänkta eller dömda för och

brott som de inte var misstänkta eller dömda för. Förutom i något

undantagsfall berättade de över huvud taget ogärna om sina kriminella

förehavanden som de inte hade blivit misstänkta eller dömda

för. Som Wieder skriver i ”Telling the Convict Code” handlar det

inte enbart om att exfångar inte vill berätta om brottsliga handlingar

som de inte blivit dömda för, det handlar framför allt om att

de inte vill framstå som tjallare inför sina kamrater. Att uppfattas

som tjallare är sannolikt farligare än att ljuga för rättsväsendet,

föräldrar, polisväsendet, skolan, socialtjänsten eller forskare. Det

kanske t.o.m. är en merit i vissa kriminella kamratkretsar att lura

systemet och framstå som en laglydig medborgare när man i själva

verket fortfarande begår brott. I Wieders initierade studie var lojaliteten

gentemot andra exfångar ett starkare socialt band än något

annat. Detta accepterades av både exfångarna och personalen på

det behandlingshem där Wieder gjorde sin studie. Att prata med en

362 Wieder 2001, s. 78.


forskare som Wieder kunde enligt en exfånge innebära att de andra

exfångarna blev misstänksamma och började spekulera i huruvida

man bröt mot koden. Att bryta mot koden kunde innebära att man

blev misshandlad eller t.o.m. dödad. Den fråga som jag ställer mig

utifrån min studie är därför följande: vad skulle de unga vid H8

tjäna på att tjalla för en obekant vuxen forskare på frågan om de

fortfarande begick brott när de hade allt att förlora på att göra detta?

Sociologen Bengt G. Rundblad ger avslutningsvis ett viktigt metodologiskt

bidrag till hur det är möjligt att komma förbi den anpassade

berättelsen:

Det kan också gälla situationer, där det av olika anledningar

kan misstänkas, att gruppmedlemmarna inte vill ge den önskade

informationen, i varje fall inte om det gäller att svara på frågan

vid formella intervjuer. Som exempel kan här nämnas ungdomsligorna

i en storstad. I situationer som dessa måste sociologen

använda någon form av direkt observation i fältet. 363

Tyvärr fanns det inte tid avsatt för att bedriva direktobservation i

fältet (vilket jag förespråkar), men för att något motverka den

eventuella snedvridningen av det empiriska materialet har jag utarbetat

formulär över 35 av de 38 först inskrivna unga på H8 där jag

redovisar vilka och hur många brott dessa unga varit misstänkta

för före, under och efter dem varit inskrivna. Jag väver in resultatet

från dessa formulär i relevanta delar av detta kapitel. Samtliga

formulär finns samlade i bilaga 1. Materialet visar alltså inte vilka

och hur många brott som leder till fällande dom, men ger sannolikt

en bra fingervisning om personernas kriminella aktiviteter före,

under och efter H8. Man får dock beakta att polisens ingripanden

och spaningsarbete av de unga i stadsdelen varierar i intensitet och

omfattning beroende på politiska beslut, massmedial uppmärksamhet,

ekonomiska resurser och omorganisationer inom polisväsendet.

363 Rundblad 1961, s. 279.

165


I mina frågor till de unga har jag ganska pliktskyldigt utgått från

socialtjänstens målsättning och innehåll med påverkansprogrammet

H8. Skälet till detta är att det då blir möjligt för mig att utvärdera

programmets målsättning och innehåll i relation till de ungas

berättelser. Att göra en utvärdering innebär att forskaren till stora

delar är styrd av det politiska uppdraget och inte kan undersöka

fältet explorativt, som i en oberoende fältstudie. Mot bakgrund av

de frågor som jag ställde till de unga har jag mejslat ut följande

teman: ”Eftertanke och konsekvens”, ”Kamrater, grupptryck och

brott”, ”Anknytning till föräldrar och syskon”, ”Betydelsen av

skola och praktik”, ”Förändringsverktygen ART, KSL och socialt

nätverksarbete/nätverksmöten”, ”H8-teamen som prosociala förebilder”

och slutligen ”Missbruk”. En central fråga är vad som enligt

de unga själva påverkade dem mest för att sluta begå nya brott

och bete sig våldsamt när de var inskrivna på H8. Till skillnad från

de ungas berättelser om kriminalitet och missbruk är min erfarenhetsbaserade

bedömning, i likhet med Wieders, att deras berättelser

om H8-teamen, behandlingsmetoder, föräldrar, nätverksmöten

o.s.v. sannolikt inte är lika anpassade till den specifika sociala situationen

på H8, d.v.s. de unga har inte lika mycket att förlora på att

berätta om dessa företeelser som de har beträffande sina eventuella

kriminella förehavanden.

Mina etiska överväganden har bestått av att bemöta personal och

de unga på ett respektfullt sätt och att vara så konfidentiell som

möjligt med den information och kunskap jag har inhämtat. När

det gäller de unga, socialrådgivare och socialsekreterare är det

nästintill omöjligt, hoppas jag, att utläsa vem som har sagt vad.

Däremot har jag tyvärr inte kunnat dölja identiteten på ledande

nyckelpersoner i organisationen, eftersom deras svar hänger samman

med deras position och roll i organisationen. Jag har också

tagit del av bestämmelserna om sekretess inom socialtjänsten och

är införstådd med att dessa regler även gäller mig som forskare.

5.2 Eftertanke och konsekvens

För att visa vilken annorlunda och våldsam social värld som en del

av de unga kriminella på H8 kommer ifrån innan de blir inskrivna

och hur tankarna kring konsekvenserna av deras brotts- och vålds-

166


handlingar växer fram, väljer jag att återge en berättelse från en

ung man:

Jag och mina kompisar hade ingenting att göra. Då var vi en

massa, typ 10–15 stycken som satt och pratade och sånt, och

sen ibland såg vi nån och bara gick och slog ner honom. Man

tänkte inte innan vi gjorde det. Vi hade inget att göra och tyckte

det var roligt. Rån och sånt gjorde vi. Det var inte för att vi behövde

något, utan bara för att ha roligt. Vi trodde det var roligt.

Ibland var vi i Persborg som ligger alldeles intill Rosengård.

Det var olika ställen, kunde också vara i Hermodsdal. Där har

jag också kompisar. Vi var typ 30–40 stycken. När jag slutade

begå brott började jag tänka på konsekvenserna och att jag inte

kommer att ha någon framtid. Det var när jag hade slutat begå

brott som alla domarna kom och som gjorde att jag åkte in på

Råby [sluten ungdomsinstitution i Lund, författarens anm.]. Då

blir man riktigt arg när man åker in när man har slutat med allting.

Jag tänkte ändå att jag hade gjort brotten så jag fick ta det.

Därefter har det slutat. Jag tycker alltid att det är fel att begå

brott, men innan tänkte jag inte på det. […] De två grejerna

som har hänt efter att jag kommit in på H8 har jag inte menat.

Det med brottet mot knivlagen var inte meningen. Det andra

var med gaspistolen – jag var så djävla lack så jag var tvungen

att göra det. Jag tänkte inte på konsekvenserna. Jag har börjat

tänka på konsekvenserna för andra människor, men ibland blir

jag så arg, när nån annan håller på, så måste jag slå. Det är det

jag har problem med. Att jag är så aggressiv. 364

Denna unga mannens berättelse, som även präglas av gatuvåld och

återfall i brott, visar att de unga har tränat på att stanna upp och

reflektera kring konsekvenserna för sig själva och sin närmaste sociala

omgivning innan de begår nya brotts- och våldshandlingar.

En annan ung man berättar att ”tidigare tänkte jag inte så mycket

på vilka konsekvenser det blev om jag hängde med och begick

brott, men det gör jag nu”. 365 Både i ART:s rollspel och KSL:s kognitiva

träning handlar det bland annat om att lära sig att stanna

364 Intervju med en ung 070309.

365 Intervju med en ung 070402.

167


upp och tänka efter innan man begår en kriminell handling. Flera

unga berättade också på ett trovärdigt sätt att deras föräldrar och

far- och morföräldrar hade blivit besvikna och ledsna över deras

avvikande beteende, vilket också bidragit till deras förändrade beteende

och tankar om brott. Ännu större betydelse har sannolikt

H8-teamens vardagliga psykosociala samtal med de unga om möjligheterna

att göra nya så kallade prosociala vägval i relation till

nackdelarna med att fortsätta med sin kriminella livsstil. Många

unga berättar med inlevelse om H8-teamens helt avgörande betydelse

för att förändra deras normbrytande beteende och tänkande.

I psykosociala samtal med H8-teamen får de unga lära sig ”förmågan

att se vilka konsekvenser en viss handling kommer att få för en

själv och för andra”. 366

Andra sociala aktiviteter på H8 där de unga

lär sig att deras handlingar får olikartade konsekvenser är bowling,

korpfotboll, fysiska aktiviteter, restaurangbesök och veckoslutsläger.

En ung man berättar att han har kommit på andra tankar sedan

han kom in på H8:

168

Ja, det har jag verkligen gjort. Sedan jag började här förra året

tills nu har jag inte gjort något brott. Det jag har tänkt på är att

jag har fått många chanser. Att jag har fått tillräckligt med

chanser. Att jag tänker ta den chansen som jag har fått. Det är

så jag alltid tänker. Jag vill inte göra min mamma sur. Att hon

ska bli sur på mig. Det är så jag har tänkt. Jag har alltid gjort

mina brott med kompisar. Det är grupptrycket. Jag var i 8–9

års ålder när jag började göra mina första brott. 367

I ART handlar ilskekontrollträning om att träna på avledande tankegångar

för att inte bli provocerad och börja slåss. KSL-träning

går bland annat ut på att öka medvetenheten hos den unge att han

eller hon behöver förändra sitt kriminella tankemönster och ständigt

göra aktiva vägval i livet. Samma sak är det med korpfotbollen

där de unga lär sig vad fairplay innebär. Kärnan i dessa övningar

handlar om att få den unge att bli medveten om att han eller hon

är ansvarig för sina handlingar. Det går inte att skylla på någon

annan eller komma med ursäkter för ett brott man själv har begått.

366 Lardén 2002, s. 72.

367 Intervju med en ung 070402.


Träningen går därför bland annat ut på att det gäller att stå för

sina handlingar och de efterföljande konsekvenserna, oavsett om

de är positiva eller negativa. KBT:s överordnande vårdideologi går

ut på att den unge själv väljer sin livsstil efter kalkylerat och rationellt

övervägande, vilket gör att denne har ett personligt ansvar för

vägvalets konsekvenser. Detta gäller nästan oavsett omständighet

eller situation för ens avvikande beteende. Faktorer som kulturella

normer och rollförväntningar får utifrån en sådan tankemodell ett

underordnat förklaringsvärde. För att inte hamna i situationer som

kan leda till våld handlar det därför om att stanna upp och tänka

efter innan man begår en brottslig eller våldsam handling. Det gäller

med andra ord att förbättra reflektionsförmågan (exempelvis

med hjälp av ART-träningens ilskedämpare och påminnelser) hos

den unge genom interaktivt rollspel och kognitiv träning. En ung

man berättar att ”H8 har hjälpt mig att förstå att det finns konsekvenser

om jag begår brott”. 368

Det är naturligtvis en sak att en person berättar i en intervju att

han eller hon har börjat tänka efter innan ett brott begås och blivit

varse konsekvenserna av sina kriminella handlingar, det är en helt

annan sak att i en verklig situation ute på gatan motstå brottets

förföriska lockelser. Detta framgår inte minst i det första citatet

där en ung man får återfall i brott trots att han är väl medveten om

dess juridiska och sociala konsekvenser. Ett försök att göra H8insatsen

mer ”gatunära” är att de unga får hemläxor i form av övningar

som de har gjort på ART-lektionen. Det kan exempelvis

handla om att hälsa artigt på en lärare i skolan, hjälpa till hemma

med städningen, klara av provokationer i gatusituationer eller stå

emot grupptryck från kamrater. Hemläxan blir ett centralt träningsmoment

för att minska det rumsliga och sociala avståndet

mellan insatsen och gatan. Brottsstatistiken över antalet misstänkta

brott tyder dock på att en del av de unga fortsätter att begå brott

under och efter H8, även om det totalt sett bland de unga skett en

kraftig minskning av brottsligheten i jämförelse med hur det var

innan de skrev in sig på H8 (se kap. 6).

368 Intervju med en ung 070315.

169


5.3 Kamrater, grupptryck och brott

En avgörande skillnad mellan den klassiska institutionsvården och

öppenvårdslösningar som H8 är förhållandet mellan den unge och

dennes kamrater. Institutionsvården har kämpat och kämpar fortfarande

med mycket hög återfallsbrottslighet bland unga kriminella.

Orsakerna till den höga återfallsbrottsligheten inom institutionsvården

anses ofta vara att man avskiljer den unge från en social

miljö där det eventuellt kan finnas en gynnsam social påverkan,

för samman kriminella unga som inte känner varandra sedan

tidigare och att den unge efter utskrivning faller in i samma kriminella

livsstil som tidigare. Det är med andra ord allt för stora skillnader

mellan den strukturerade och konstgjorda institutionsvården

och det liv som väntar den unge efter frigivning. Ambitionen på H8

är däremot att möta de unga ”där de befinner sig”, 369

att de skall få

individuellt anpassad kognitiv och praktisk träning samt stöd för

att klara av att vistas i samma sociala vardag som tidigare. Tanken

är bland annat att aktivera och mobilisera de positiva krafter som

redan finns i den unges privata eller professionella nätverk. Detta

gäller både under och efter H8-interventionen. 370 Sven-Axel Månsson

lyfter fram en likartad problematik från ett fängelse i en studie

som belyser ”psykoterapi för sexualbrottsdömda män i fängelser”:

170

Inte helt oväntat framkommer ur vår studie att vardagslivet vid

anstalten och den psykoterapeutiska behandlingen egentligen

kan betraktas som två olika och påtagligt motstridiga kulturer,

som lever sida vid sida inom samma organisatoriska system. 371

Enligt resultaten från denna studie har det t.o.m. bildats två motstridiga

kulturer inne på fängelset. Detta är samma typ av problematik

som finns inne på slutna ungdomsinstitutioner där det talas

om bildandet av så kallade brottsskolor. I dessa fall är det sannolikt

ett alltför stort erfarenhetsmässigt och kognitivt avstånd mellan

behandlarnas vårdideologi och de intagnas eller klinternas sociala

värld.

369 Börjeson 2008, s. 136.

370 Börjeson 2008, s. 132–133; Repstad 2004, s. 244–247.

371 Månsson 2007, s. 5.


Eftersom den unge på H8 inte avskiljs från sin vardagliga livsmiljö

krävs det att denne får praktiska redskap och verktyg för att hantera

grupptryck och existentiella tvivel när kamrater och situationer

lockar med kriminella handlingar. För att bryta med sin kriminella

livsstil måste den unge många gånger mobilisera avsevärd emotionell

energi, ”eftersom vägen till ett prosocialt liv faktiskt kommer

att vara kantad av motgångar”. 372

En ung man berättar följande

om hur det är att motstå grupptrycket från sina kamrater:

Sedan jag började på H8 och vi har ART-lektioner och KSL har

jag lärt mig mycket genom att säga nej och våga stå för det man

känner. Så varje gång jag är med vänner så säger jag vad jag

tycker och känner. Så är det ett nej så är det ett nej. Jag går alltid

ifrån dom. Det brukar kännas svårt när dom säger gå med

och det, men efter ett litet tag känner jag att det är bra gjort av

mig. 373

En annan ung man berättar om den inre mobilisering av emotioner

som krävs för att stå emot grupptrycket från sina kamrater:

Jag har fortfarande samma kompisar. Om de skulle begå brott

nu följer jag inte med dom. Det har hänt några gånger. Första

gången som jag inte följde med dom tänkte jag att jag går inte

med dom. Sedan så tänkte jag att jag har mycket problem. Jag

har fått ett bra val från socialen. Istället för att åka in så tänkte

jag, jag tar den chansen som jag har fått. Så jag gick bara därifrån,

hem. Vissa av mina kompisar sa att jag var en fitta och

sånt. Förstår du vad jag menar?! Att jag är taskig och sånt. Fitta

och sånt, hit och dit. Jag sa då att ni får ta det som det är, jag

kan inte komma. Så gick jag därifrån. 374

En ung kvinna berättar om liknande svårigheter att gå ifrån sina

kamrater när det blir bråk:

372 Lardén 2002, s. 125.

373 Intervju med en ung 070307.

374 Intervju med en ung 070402.

171


172

Mina kompisar säger att jag är taskig som går ifrån bråket. Det

kändes lite svårt att gå ifrån bråket första gången, men det kändes

samtidigt jättebra. Innan när det var i bråk brukade jag

”dampa” och sånt – slå på saker. Och slog på andra tjejer, men

nu tänker jag inte på det. Nu är det lättare att gå ifrån om det

blir bråk än det var första gången. 375

Att utrusta de unga på H8 med knep och tekniker för att kunna stå

emot kamrattryck är naturligtvis lättare sagt än gjort. Det handlar

inte bara om att träna den unge i ART och KSL, minst lika viktigt

är H8-teamets vardagliga sociala arbete med den unge och dennes

föräldrar samt att han eller hon under tiden har en ordnad skolgång

eller praktik och fritid. En annan viktig faktor är att den unge

möjligen har kommit till en punkt i livet där han eller hon har

tröttnat på begå kriminella handlingar och söker en väg ut. Gunnar

Bergström kallar detta för den utbrända fasen i KSL-manualen. Det

är flera pusselbitar i den unges vardag som måste falla på plats för

att denne inte skall riskera att bli en notorisk återfallsbrottsling.

Det som i ART-manualen och av H8-teamen benämns som grupptryck

handlar för den unge om så mycket mer; att inte gå med sina

kamrater och begå brott handlar i grund och botten inte bara om

att svika sina kamrater och vad de står för. Att visa lojalitet för

svenska myndigheter och sina föräldrar kan i och för sig uppfattas

som att man tar parti mot sina kamrater, men som Philip Lalander

och Thomas Johansson påpekar skänker gruppen också en trygghet

som det omgivande lokalsamhället inte alltid kan erbjuda. De

skriver följande om detta:

Att följa gruppen bör därför inte ses som att man är rädd för

gruppens bestraffningar och för att avvika, så som det ibland

beskrivs i socialpsykologisk teori, utan snarare att man som individ,

genom att göra som andra gruppmedlemmar, stärker den

egna identiteten. 376

Det kan i och för sig vara så att ett svek mot gruppens oskrivna lagar

kan medföra hot om repressalier i form av fysiskt våld som fal-

375 Intervju med en ung 070315.

376 Lalander & Johansson 2002, s. 55.


let med ”Telling the Convict Code” visar, men detta behöver naturligtvis

inte alltid vara fallet. Det handlar till stora delar om vad

som står på spel. Att vilja förändra sin livsstil och fortsätta säga nej

till att begå kriminella handlingar är en sak, att tjalla för forskare,

poliser och myndigheter om sina kamraters sociala värld är en helt

annan. Dessutom har de unga ofta en invand roll i kamratgruppen

som gör att han eller hon förväntas att exempelvis vara den som

börjar slåss eller kommer med förslag var de skall göra inbrott. Det

är därför inte så märkligt om den unge återfaller i brott om denne

börjar vackla i sin påbörjade identitetsförändring och vid krissituationer

inte får fullt stöd av dem (föräldrar, syskon, socialtjänsten,

skolan osv.) som säger att han eller hon har allt att förlora på att

fortsätta sin kriminella bana. Man skall heller inte underskatta att

kamraters kriminella lockelser i vissa situationer kan leda till oplanerade

kriminella handlingar.

Den brottsstatistik som finns över 35 av de 38 först inskrivna unga

på H8 ger inget entydigt svar på frågan om hur många som efterhand

kommer att internalisera en kriminell livsstil, mer än att 23

av 35 (66 %) har blivit misstänkta för någon form av brottslighet

efter H8 (se bilaga 1). Samtidigt visar brottstatistiken att 18 av 35

(51 %) inte har återfallit i brott eller endast har återfallit vid ett

tillfälle (6 stycken). Omkring 10 av 35 (29 %) unga begick enligt

statistiken nästintill lika många brott under och/eller efter som före

H8-insatsen, även om det i 6–7 av fallen fanns en tendens till att

antalet återfall i brott började minska. Följaktligen fanns det i 3–4

av fallen inga märkbara tendenser att brottsfrekvensen började

mattas av under eller efter H8-insatsen. Det är dock synnerligen

svårt att uttala sig om ifall en enskild ung person kommer att återfalla

i brott, eftersom det statistiska underlaget endast sträcker sig

över två år (2005–2006).

Som bilaga 1 visar spänner typen av brott som de unga varit misstänkta

för av polisen över hela registret från enklare tillgreppsbrott

till allvarligare brott som misshandel, rån och narkotikabrott.

Brottsstatistiken på individnivå (se bilaga 1) visar dock att det företrädesvis

var unga i den första ungdomsgruppen (omkring 20

stycken) som skrevs in på H8 som har återfallit i brott. Bland dessa

173


unga fanns några av de tyngst kriminellt belastade på polisens s.k.

lista. Bengt Börjeson påpekar att insatser för denna ungdomsgrupp

verkar vara verkningslösa och fortsätter: ”De fortsätter att begå

brott, och dessa brott blir allt mer allvarliga. Det är också dessa

ungdomar som blir statistik och som ger rubriker”. 377 Förhoppningsvis

kan det emellertid vara så som någon i IoF-personalen berättade:

”att det inte går att se påverkan av H8-interventionen på

alltför kort sikt, utan att vistelsen i öppenvårdsprogrammet förhoppningsvis

kan påverka den unge vid olika vägskäl i livet även

när han eller hon har blivit vuxen”. 378

En annan värdefull observation är att det finns vissa genusskillnader

i det kriminella och våldsamma beteendemönstret bland de

unga på H8. Trots att typen av brott i stort sett sammanfaller, begår

de unga kvinnorna dels i genomsnitt (med ett undantag) betydligt

färre antal brott, dels inte lika grova brott. Samtidigt är det

viktigt att framhålla att av de 35 inskrivna unga på H8 var endast

fem kvinnor. Av dessa är det en person som utmärker sig. Hon

uppvisar ett nästintill lika vanemässigt kriminellt beteende som de

tyngst brottsbelastade unga männen, även om hennes brott inte är

riktigt lika grova. Jag har av avgränsningsskäl inte haft möjlighet

att på empirisk eller teoretisk nivå fördjupa mig i varför antalet

unga kvinnor är färre än de unga männen och varför de generellt

begår färre och inte lika grova brott; annat än att detta är ett

genomgående mönster enligt brottsstatistik i västvärlden. Kvinnor

har varken varit lika uppmärksammade som män i kriminologisk

litteratur, även om detta sakteliga håller på att förändras, eller förekommit

lika flitigt i brottsstatistiken. 379

Samtidigt är det viktigt att påtala, som Socialstyrelsen och Pål Repstad

gör, att kritiken mot den kostsamma slutenvården generellt

sett går hand i hand med de ökade sparkraven på kommuner och

landsting sedan den ekonomiska krisen i början av 1990-talet.

Kommunernas hemmaplanslösningar placeras därmed in ett eko-

377 Börjeson 2008, s. 124 och 135.

378 För ett liknande resonemang om eventuell positiv påverkan även vid till synes misslyckade ärenden

– se Börjeson 2008, s. 84.

379 Estrada & Flyghed (red.) 2001; Kolfjord 2003; Sarnecki 2003.

174


nomiskt och socialpolitiskt sammanhang där privata nätverk och

familjer tvingas ta ett allt större ansvar för anhöriga som tidigare

fick vård på institutioner. För även om detta inte specifikt gäller

för H8 är det en generell utvecklingstrend i Sverige och västvärlden.

380

5.4 Anknytning till föräldrar och syskon

En ung kvinna berättar om sina förbättrade sociala relationer med

sina föräldrar sedan hon skrevs in på H8:

Mina föräldrar bor tillsammans. Dom tycker att jag har förbättrat

mig. Tycker att jag börjar vara hemma mer. Börjar tänka

på mig själv mer och mer. Jag pratar mer med min mamma

och hon förstår mig mycket bättre. Tidigare har jag inte berättat

allt. Typ om jag skulle berätta en sak, berättade jag det

minsta. Nu kan jag berätta allting för henne. Jag tror detta har

förändrats sedan jag kom in här på H8. 381

En annan ung kvinna har en liknande berättelse:

Jag känner mer att jag nu kan prata med mina föräldrar. H8

har fått mig att tänka att man inte behöver ha så stor ilska mot

sina föräldrar. Det är lättare att öppna sig i stället för dem. Tidigare

var relationen med mina föräldrar inte alls bra. Vi bråkade.

Jag skrek. Jag gick ut utan att säga till var jag skulle eller

när jag skulle komma tillbaka. Nu har det blivit bättre. Jag pratar

med dem. Jag berättar hur jag tänker och tycker. Det känns

mycket bättre nu. 382

Enligt sociala band-teorin minskar risken avsevärt om ett barn sedan

födseln har bra sociala relationer med sina föräldrar för att

denne skall begå brott. 383

För att förhindra återfall i kriminalitet

arbetar därför H8-teamet aktivt med att förbättra den sociala anknytningen

mellan de unga och deras föräldrar. Flera av de unga

380 Socialstyrelsen 2006, s. 7 och 14; Repstad 2005 [1998], s. 244–247.

381 Intervju med en ung 070403.

382 Intervju med en ung 070319.

383 Hirschi 1969; Ring 1999.

175


som jag intervjuade berättade att de tidigare bråkade med sina föräldrar,

var ute sent på nätterna med sina kamrater, ljög om var de

hade varit och vem de hade träffat samt drack alkohol, men att de

efter att ha börjat på H8 har börjat prata allt mer med sina föräldrar

och tillbringa en större del av sin fritid i hemmet. En ung man

som bor i en fosterfamilj reflekterar över hur de unga på H8 tränas

för att få en bättre relation med sina föräldrar:

176

Jag har inte några föräldrar. Jag bor i en fosterfamilj. Det kan

man också få hjälp med. Jag har behövt hjälp många gånger

med min relation till min fosterfamilj. Det beror helt och hållet

på om du verkligen vill förändra den. Du har chansen att förändra

den om du vill. Man har lärt sig att prata med sin förälder

och har man lätt att bli förbannad på sin förälder lär man

sig ilskekontroll här på ART. Där får du lära dig att dämpa din

aggressivitet. Det kan du använda dig av när du kommer i en

sådan situation med din mamma eller pappa. Det hjälper. 384

Det finns unga som berättar att de fortfarande är ute och festar

med sina kamrater, men att de då endast gör detta på helger och

med sina föräldrars kännedom. Tanken är att när den sociala anknytningen

mellan föräldrar och barn stärks, minskar också kamraters

och gatans kriminella lockelser. Detta är det första viktiga

steget bort från en kriminell livsstil till en mer socialt accepterad

tillvaro med en inrutad vardag. När det gäller syskon kan det naturligtvis

vara så att de yngre syskonen lär sig att begå brott av sina

äldre syskon (överföringsteorin), men det var inget som framgick i

mina intervjuer. Vid något enstaka fall framgick det att den unge

hade ett syskon som satt på ungdomsinstitution. Subversiva berättelser

om syskonens eventuella kriminella förehavanden fick jag

inte ta del av. En ung man berättar klarsynt om sin förbättrade sociala

relation med sin mor:

Jo, jag bor med min mamma – min mamma och pappa är skilda.

Så det är bara min mamma jag bor med och hon är stolt

över mig. Det är stor skillnad. Vi snackar mer med varandra nu.

384 Intervju med en ung 070320.


Jag behöver inte vara rädd för att gå till henne och snacka. Ta

upp saker som jag har på hjärtat. Vi kommer bra överens om

tider när jag ska gå ut och om allting som jag vill göra. Hon litar

mer på mig. Hon vet att jag inte håller på med någonting.

Hon vet att när jag säger att jag ska gå ut och festa med mina

vänner så vet hon att jag inte kommer att göra någonting. Det

är stor skillnad. Tidigare kom jag inte så bra överens med min

mamma. Jag ljög för henne och berättade inget för henne. Jag

gjorde mycket bakom hennes rygg. Nu kan jag berätta allting

för henne. 385

I överensstämmelse med den unge mannens berättelse ökar föräldrarnas

sociala insyn och kontroll över dennes privatliv samtidigt

som den sociala anknytningen stärks. När jag intervjuade den unge

mannen i mars 2007 hade hans relation, enligt egen utsago, med i

första hand sin mor förbättrats väsentligt sedan inskrivningen på

H8. Inte desto mindre fick han återfall i brott i slutet av 2007,

drygt två månader efter utskrivningen från H8. Detta fall visar hur

svårt det kan vara att bryta med sin kriminella livsstil och att det är

relativt vanligt med återfall i brott. Att helt bryta med sin kriminella

livsstil påminner till viss del om att sluta med ett missbruk i och

med att det kan vara en långvarig process och att vägen ut ur kriminalitet

är kantad med motgångar. Det handlar helt enkelt om ett

successivt identitetsbyte för den unge. Trots att jag inte vet om

denne unge mans sociala band med sina föräldrar åter hade försämrats,

kan jag inte låta bli fundera över hur djupt dessa sociala

band hinner växa under den relativt korta tiden på H8 i jämförelse

med alla de tidigare åren då lojaliteten med kamraterna många

gånger varit starkare än till föräldrarna. Sociala band blir naturligtvis

starkast om de får en gynnsam utveckling tidigt i ett barns

liv, även om kamraternas grupptryck och kriminalitet inte en gång

för alla är förutbestämda.

En annan tanke är att det antagligen är svårare att hålla sig borta

från kriminalitet när man skrivits ut från H8, trots att brottsstatistiken

sträcker sig över en allt för kort tidsperiod för att ge något

385 Intervju med en ung 070307.

177


entydigt svar. Börjeson skriver följande om hur svårt det kan vara

att laga en trasig social relation mellan föräldrar och barn:

178

Denna förändring är ofta förknippad med svårigheter i ”det

normala fallet”. Har den tidigare relationen varit konfliktfylld,

kan resultatet av transitionen bli en mer eller mindre definitiv

separation mellan föräldern och den unga människan, och ett

definitivt avståndstagande från de arenor där den unga människan

möter positiva förebilder. 386

Medan merparten av de unga berättar att deras sociala relation

med föräldrarna hade förbättrats väsentligt sedan de skrevs in på

H8, hade deras relation med syskonen i de flesta fallen alltid varit

bra eller mycket bra. En ung man berättar dock om sin något olikartade

sociala relation med sina fyra syskon:

Jag har fyra syskon och har bra relation med dem. Tre av mina

äldre syskon bor inte hemma. Jag har alltid haft bra relation

med min bror och vi har kunnat prata. Mina andra tre syskon

är flickor så vi har inte pratat så mycket, men nu sitter vi och

skojar och spelar spel. Tidigare var jag nästan alltid ute med

kompisar och var nästan aldrig hemma. 387

En ung kvinna har än mer positiva erfarenheter av relationen med

sina syskon:

Jag har fyra bröder. Jag har alltid haft bra relation med mina

syskon. Det är ingen skillnad mot tidigare. 388

Detta tyder på att det är relationen mellan föräldrar och barn som

behöver uppmärksammas särskilt. För även om en majoritet berättade

för mig att deras anknytning med föräldrarna hade blivit bättre

eller mycket bättre sedan de skrevs in på H8 är det högst troligt

att detta sociala band är ganska skört, vilket gör att det krävs långsiktigt

kontinuerligt familjearbete för att bandet inte ska brista

386 Börjeson 2008, s. 125.

387 Intervju med en ung 070309.

388 Intervju med en ung 070315.


igen. Vistelsen på H8 utgör trots allt en relativt kort period i personens

hela liv. Därför blir min poäng att det är särskilt viktigt att

fortsätta det påbörjade familjearbetet även efter H8 för att den

unge inte skall återfalla i brott.

En annan observation som i och för sig är vida känd, men som verifieras

här, är att den allra effektivaste preventiva insatsen för att

förebygga att unga inte skall begå brott är att staten, kommuner

och näringslivet investerar ekonomiska och sociala resurser i utsatta

områden när det gäller arbetstillfällen, familjearbete, skola, fritidsverksamheter

och förskola. IoF arbetar i de allra flesta fallen

med ambitionen att den unge inte skall placeras på HVB eller institution,

så vida det inte är absolut nödvändigt utifrån samhällets

och den unges perspektiv. Det kan också finnas ett domstolstolsbeslut

om ungdomsvård enligt LSU som gör att den unge skrivs in på

H8 efter avslutad institutionsvistelsen. 389

5.5 Betydelsen av skola och praktik

Tillsammans med far- och morföräldrar, föräldrar, syskon och

kamrater anses förskolan och skolan vara de väsentligaste socialisationsagenterna

i Sverige och västvärlden. De unga börjar redan

tidigt i livet att disciplineras och fostras till arbetsdugliga, hälsosamma

och laglydiga medborgare. H8 är ännu ett led i strävan att

disciplinera och fostra befolkningen. Och även om föräldrarna oftast

anses vara de primära socialisationsagenterna i vårt samhälle

står förskolan och skolan inte långt efter i betydelse. 390

I dagens kunskaps- och tjänstesamhälle har dessutom längden på

skolgången blivit en allt betydelsefullare social markör för framför

allt den resurssvagare delen av befolkningen. De som har god ekonomi

och hög status i samhället har i regel också ett vidare socialt

kontaktnätverk som leder till attraktiva arbeten och fortbildningsmöjligheter.

Fattiga behöver i större utsträckning mycket bra akademiska

meriter och språkkunskaper för att inte enbart vara hänvi-

389 Börjeson 2008, s. 114.

390 Giddens 2007, s. 164–166.

179


sade till att söka tillfälliga låglönearbeten inom servicesektorn eller

att riskera hamna i ett långvarigt bidragsberoende. 391

Merparten av de ungas föräldrar på H8 befinner sig bland den fattiga

delen av Sveriges befolkning och är generellt inte heller lika

medvetna om betydelsen av att deras barn behöver en konkurrenskraftig

utbildning i likhet med den svenska medelklassen. Vissa boende

i Rosengård har givit upp tanken på att ”lyckas” bli en accepterad

del av det svenska samhället efter att ha misslyckats ett oräkneligt

antal gånger med att få en tillsvidareanställning eller bostad i

ett annat område i Malmö stad. Andra boende i stadsdelen har fast

arbete och känner sig stolta över att bo i stadsdelen. 392 När de unga

på H8, som i vissa fall har invandrat till Sverige från krigsdrabbade

områden först vid tio års ålder, kämpar sig igenom det svenska

skolsystemet är det bland annat faktorer som språkliga brister och

bekymmersamma hemförhållanden som talar mot att de skall lyckas

i skolan och arbetslivet.

Det är mot denna bakgrund som den sociala situationen för de

unga på H8 skall förstås. En del unga har även upplevt att de blivit

felaktigt behandlade av myndigheter och skola. Att komma in i det

svenska samhället är därför ingen enkel uppgift för merparten av

dessa barn och ungdomar. Det är bland annat av detta skäl som

denna målgrupp bland behandlare anses vara en av de mest provokativa

och svåraste att förändra. Enligt Börjeson är barnavårdsarbetet

”bland det svåraste som socialsekreterare ställs inför”. 393

I ett

samhälle där endast ett fåtal orkar eller vill bry sig tillräckligt

mycket om dessa unga kan vänskapen med kriminella kamrater bli

mer betydelsefull än den sociala anknytningen till familj, skola och

arbete. Tanken med H8 är att interventionen skall vara det första

steget bort från en kriminell livsstil, men utanförskapet tar inte alltid

slut här utan fortsätter i vissa fall ända upp i vuxen ålder och

kan i vissa fall leda till en kriminell karriär med långvariga fängelsestraff.

För dessa unga är det dock vanligare att de hankar sig

391 Se Herbert J. Gans 1982 [1962] för en lysande diskussion om förhållandet mellan etnicitet och

klass.

392 Carlbom 2007; Wacquant 2007.

393 Börjeson 2008, s. 82.

180


fram med tillfälliga låglönearbeten och olika typer av bidrag. Ett

fåtal kommer att gå en helt annan väg och tillhöra medelklassen. 394

Jag är medveten om att jag i rapporten intar ett medelsvenskt integrationsperspektiv

och att det lika gärna skulle kunna vara så att

de unga på H8 är nöjda med sina liv i stadsdelen. Som den amerikanske

sociologen Robert M. MacIver skrev redan 1931: ”A

science [sociologi, författarens anm.] is concerned with the world

as it is, an art [socialt arbete, författarens anm.] expresses itself in

an endeavor to change something in the world, to add something

to it, even to remake it”. 395 Som jag tidigare har skrivit i metoddiskussionen

har jag nästintill endast fått de ungas anpassade berättelser

och i dessa blir det tydligt att de vill förändra sina liv och

komma bort från kriminalitet och eventuellt narkotikamissbruk.

Studier där forskaren genom deltagande observation försöker

komma nära unga kriminella är enligt min uppfattning alldeles för

sällsynt förekommande i Sverige. Dessa studier skulle kunna ge

mycket värdefulla bidrag för att förbättra de sociala insatserna, eftersom

forskaren då på ett djupare plan skulle lära känna de unga,

deras föräldrar och kamratkrets, d.v.s. få tillträde till de ungas

subversiva berättelser och vardagliga sociala världar. 396

I förändringsarbetet med de unga på H8 har teamen en nyckelroll

som mentorer och ”nexus-team” för att försöka laga ett skadat

förtroende för omvärlden. En ung kvinna berättar om sin inte alls

ovanliga, men något kaotiska skolgång i nionde klass och på IVresurs:

Jag går i IV-resurs, jag vet inte vad min klass heter. Jag börjar

tänka själv. Jag vill ändå få en utbildning. Jag vill ändå ha en

framtid. Den klassen jag började i nu. Från början var det att

göra lekar och kolla på film. Göra sådana tråkiga saker. Sedan

sa vi till vår lärare att vi ville ha matte och svenska, så vi fick

det. Vi börjar ta ansvar själva, jag och min klass. […] Jag skolkade

under hela nian. Jag började i IV-resurs i mitten av förra

394 Lardén 2002, s. 15.

395 MacIver 1931, s. 11.

396 Lalander 2004.

181


182

terminen. Den första klassen jag började gå i ville jag inte gå i

för jag kände mig ensam. Så jag bytte till min kompis klass och

i den klassen var vi först sju stycken – tror jag det var – sedan

slutade tre stycken. Vissa som började slutade och vi var bara

tre tjejer kvar. Då tyckte jag att det inte var lönt att gå i den

klassen så jag slutade. Då började jag för kanske tre veckor sedan

i denna grupp. Den här senaste gruppen är bättre, jag får

mer hjälp. Jag tror att det har påverkat mig att jag sköter mig

bättre i skolan sedan jag kom in här. När jag kom in på IVresurs

i oktober gick jag inte dit varje dag. 397

Som jag tidigare har skrivit handlar det för flera av de unga på H8

inte i första hand om att få godkända betyg i grundskolan eller på

IV-programmet utan om att åter börja komma till skolan, sköta sig

på rasterna och sitta still på lektionerna. Förra året var IVprogrammet

det största nationella programmet i Malmö stad, vilket

visar att detta är ett socialt problem som sträcker sig långt

utanför H8:s verksamhet. De unga på H8 är ett mycket litet fåtal

av alla de unga i Malmö stad som har fått underkänt i något av

grundskolans kärnämnen och som därför är utestängda från vidare

möjligheter till teoretiska och praktiska studier vid de nationella

programmen. De unga på H8 får vid behov stöd för att förbättra

sina studieresultat i grundskolan eller på IV-programmen och i något

enstaka fall på ett nationellt program, men de flesta kommer

sannolikt inte att få godkänt betyg i kärnämnena under den närmaste

tiden och kanske aldrig. Detta gör att de får mycket svårt att

hävda sig på arbetsmarknaden, även om de trots detta handikapp

kanske kan börja få ordning på sina liv och få en praktikplats på

en Lernia-utbildning och därifrån komma vidare in arbetslivet. En

del får säkert också arbete genom släktingar och vänner, men det

gäller långt ifrån alla.

Jag avslutar avsnittet med en hoppfull berättelse från en ung kvinna:

397 Intervju med en ung 070403.


Jag har börjat tänka mer på skolan. Jag skolkar mindre och har

bättre närvaro. Innan var det så här att jag inte brukade gå till

skolan. Jag sket i skolan och var ute med mina vänner och

skolkade och sånt. Fast nu sedan jag börjat på H8 har vi snackat

om det och jag har börjat gå mer till lektionerna. För jag

tänker mer på skolan. Jag går varje dag till skolan. Tidigare

gick jag inte alls till skolan, jag skolkade och sånt. Detta förändrades

sedan jag kom in på H8. Förändringen gick faktiskt

jättesnabbt. Dom har hjälpt mig mycket och sånt. 398

5.6 Förändringsverktygen ART, KSL och socialt nätverksarbete/nätverksmöten

På mer än ett sätt kan KBT-metoder som ART och KSL respektive

socialt nätverksarbete sägas vara varandras motsatser. Enligt

Månsson har KBT ”sina rötter i behaviorismen och den medicinska

tankefiguren och går ut på att modifiera ’felaktiga’ beteenden”. 399

Socialt nätverksarbete hämtar däremot några av sina bärande idéer

från socialantropologiska studier av sociala nätverk i Norge och

Centralafrika samt Urie Bronfenbrenners komparativa studier av

barnuppfostran. 400

En fundamental skillnad mellan perspektiven är

att medan ART och KSL är inriktade på att kognitivt och rationellt

korrigera eller omstrukturera den unges beteende och tänkande, är

det sociala nätverksarbetet en holistisk metod vars uppgift bland

annat är att kontrollera och stödja den unge genom att mobilisera

prosociala krafter i dennes privata och professionella nätverk. Det

sociala nätverksarbetet tar med andra ord även i beaktande det

emotionella, heterogena, svårmätbara och intuitivt erfarenhetsbaserade

inom socialt arbete, något som förespråkare av manualbaserade

metoder, som ART, KSL och MST vill skärma sig ifrån eller

åtminstone minimera. För att illustrera nätverksarbetets svårmätbara

mångfald återger jag en berättelse från en ung man om hur

det är att vara i centrum på ett nätverksmöte:

Jag vet inte, man bara pratar om hur det har gått. Så länge dom

inte säger något sjukt så har jag inget emot det. Jag bryr mig

398 Intervju med en ung 070315.

399 Månsson 2007, s. 11.

400 Bronfenbrenner 1971 [1970]; Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a och b.

183


184

inte så mycket om vad dom vill. Vad dom där borta tänker.

Mest dom i min omgivning, speciellt mina föräldrar bryr jag

mig om. Det kvittar vad andra folk tycker. Jag bryr mig också

om vad H8-teamet tycker, eftersom jag diggar dom. Vad mina

föräldrar tycker är dock viktigast. Jag vill att mina föräldrar ska

höra bra saker om mig på nätverksmötena. Det känns mer bra

än jobbigt att gå på nätverksmötena. Jag vill aldrig kalla dom

från polisen till nätverksmöten. Från min gamla gymnasieskola

kom receptionisten. Min socialsekreterare kommer, de från Familjebasen

och H8-teamet kommer också. Jag väljer bara att

dom ska komma. 401

Det som framför allt framkommer i den unge mannens berättelse

är att det är centrala aktörer i hans liv som med utgångspunkt ifrån

H8-manualen träffas för att prata och utbyta information. För

även om den unge mannen i detta fall inte tycker att samtliga aktörer

är lika betydelsefulla är de på ett eller annat sätt involverade i

hans liv. På nätverksmötet behandlas både det som har gått bra

och det som har varit mer problematiskt, vilket gör att det kan finnas

en emotionell anspänning och frustration för den unge att befinna

sig på ett nätverksmöte. Nästa exempel visar på en annan

ung man vars erfarenheter från nätverksmöten inte är lika positiva:

Det fanns sådant som jag inte gillar och började skrika. Det går

snett och sånt. Jag har inte så mycket att säga om nätverksmöten.

Det är bra från början men sedan går det snett, men det avslutar

fint. Det finns saker som jag inte gillar och har börjat

skrika – nej, inte så och så. Någon som snackar om mig och det

går snett. Det är jobbigt att höra på när det bara är dåliga saker

om en. Jag har haft tre nätverksmöten. Det senaste nätverksmötet

gick faktiskt dåligt. Jag hade skolkat mycket från skolan och

inte skött mig här. Det var mycket med sånt. Min mamma var

där, mina syskon, från skolan, kontaktpersoner från H8, kompisar

kunde komma, men dom kom inte. Mina kompisar har

inte kommit på något nätverksmöte. Dom har satt mycket press

på mig genom nätverksmötet och satt upp regler för hur det ska

401 Intervju med en ung 070302.


gå till. Jag fick ändå hjälp av nätverksmötet. Jag tycker det är

obehagligt när många ska prata om dig. Vad dom tycker, vad

du har gjort, vad som är bra och vad som är dåligt. Det känns

jobbigt. Det är jobbigt när ens mamma får höra dåliga saker om

en som andra säger. 402

Denna berättelse visar att nätverksmötet inte bara handlar om förutsättningslös

”nätverksterapi inom ramen för vad det ofrivilliga

sammanhanget medger” 403 utan också om klassisk myndighetsutövning

och social kontroll. Nätverksmötet fungerar i detta fall som

ett tillfälle för åtminstone delar av nätverket att sätta press på den

unge att sköta sig i fortsättningen. Detta kan göras tack vare att

betydelsefulla aktörer i den unges liv får tillfälle att lyssna på andra

och berätta sin version. Det finns enligt min tolkning en tydlig ambivalens

i den unges berättelse som visar att det finns möjligheter

att påverka den unge i olika riktningar vid ett nätverksmöte. Den

unge kan under nätverksmötet befinna sig i ett emotionellt krisartat

tillstånd som gör att han eller hon känner kraven från omgivningen

att upphöra med sitt avvikande beteende. Det är därför viktigt

att IoF vid sådana tillfällen ger den unge stöd och framtida

möjligheter att bearbeta sina problem, så att den unge inte känner

sig bortstött och i stället vill återvända till sina ”trygga” kamrater.

De båda berättelserna visar också att erfarenheterna från nätverksmötet

hänger samman med om nätverket har positiv eller negativ

kritik att ge den unge. Om de närvarande hade positiva saker

att säga om den unges förändringsvilja blev även upplevelsen av

mötet positiv och tvärtom. Detta visar att nätverksmötet i sig nödvändigtvis

inte behöver vara en bra eller dålig erfarenhet, utan att

det avgörande i stället är vad som sägs och diskuteras på mötet.

Medan KBT anses vara en metod som prioriteras inom ungdomsvården

i Sverige kan knappast socialt nätverksarbete lika självklart

sägas hamna under samma satsning. Ett av grundkraven för standardiserade

evidensbaserade metoder är att dessa går att effektutvärdera

och kan ingå i metaanalyser, vilket inte är möjligt med socialt

nätverksarbete eftersom det är alltför många svårmätbara fak-

402 Intervju med en ung 070307.

403 Forsberg & Wallmark 2002 [1998]b, s. 14.

185


torer som sam- och motverkar med varandra i det ekologiska systemet.

404 Det kan exempelvis finnas intressemotsättningar mellan

olika aktörer i den unges nätverk. Nätverksmötet har en nyckelroll

för att kunna navigera dessa eventuella sam- och motverkande

processer i samma riktning. Förhoppningsvis blir de olika aktörerna

under nätverksmötet varse om att det är för den unges skull de

är samlade och inte för sin egen vinning. H8-teamet arbetar också i

sitt vardagliga sociala nätverksarbete med den unges privata och

professionella nätverk.

Fördelen med processutvärdering är att jag i detta fall såväl har beskrivit

vissa centrala delar av innehållet i H8:s KBT-metoder som

socialt nätverksarbete. H8 använder de båda arbetssätten kompletterande

snarare än konkurrerande, även om Socialstyrelsen och

Statens institutionsstyrelse främst vill satsa på evidensbaserade metoder

som går att effektutvärdera. Sture Korpi, som var chef för SiS

under perioden 1993–2005, framhåller att ”En av de enskilt viktigaste

satsningarna för ungdomsvården har varit att införa evidensbaserade

metoder i arbetet med unga kriminella, s.k. kognitiva beteendeterapeutiska

metoder”. 405

En väsentlig skillnad mellan ART och KSL, som också flera unga

berättar om, är att KSL går ut på att i terapeutiska samtal korrigera

den unges ”felaktiga” tankemönster medan kärnan i ART handlar

om att i rollspelets grupprocesser få den unge att i lektionssalen

träna på verkliga situationer från gatans värld. De unga får också

efter varje ART-lektion en hemläxa där de ute på gatan skall träna

på vad de har lärt sig i lektionssalen. Detta är ett medvetet sätt för

att försöka minska det sociala och rumsliga avståndet mellan H8

och gatan. För även om ART benämns som en KBT-metod betyder

de interaktiva rollspelen i lektionssalen även mycket för de ungas

förbättrade reflektionsförmåga (exempelvis med hjälp av ilskedämpare

och påminnelser) och självkänsla i förändringsarbetet. En

ung man som åtminstone retoriskt har tagit till sig H8:s vårdideologi

berättar synnerligen initierat och träffsäkert om kärnan i ART

och behandling i allmänhet:

404 Payne 2008 [1991].

405 Korpi 2002, s. 7.

186


Jag har varit med på ART och gått ut utbildningen. Det har

hjälpt mig bra. Jag menar ART är väldigt bra för nån som vill

förbättra sig. Vill man inte förbättra sig är det inte lönt. Visst

dom kan komma hit, dom kan lyssna, dom kan reglerna, dom

kan räcka upp handen, dom kan säga hej, dom kan låtsas vara

trevliga, det är en timme, det är inte så långt tid. Visst kan man

sköta sig en timme, men vad vet dom vad du gör efteråt. Förstår

du? Det handlar mycket om dig själv. Du måste själv ta ett stort

ansvar. Vill du förbättra dig, okej gå till ART. Vill du inte förbättra

dig är det lika bra att skita i det. Vad ska du sitta där och

leka snäll när du inte är det. Förstår du? […] I ART kan man

rollspela verklighet eller det som kan hända eller det som inte

alls har hänt. Grupptryck t.ex. där kompisar säger – kom så vi

röker en holk för fan, kom vi röker, kom vi gör inbrott, kom vi

gör det och det. Förstår du? Då lär du dig att tacka nej. Då lär

du dig att inte göra det. Du lär dig mycket där. Till exempel när

du ska bråka med någon – hur du ska dämpa ner din ilska. Hur

du ska kunna kontrollera dig istället för att slåss. Det är klart

man vill slåss. Man knyter näven. Förstår du? Vi diskuterar

mycket om inre och yttre avtryckare. 406

Tack vare att den unge mannen har gått ART-träning för att bli en

förebild för andra unga, är han särskilt lämpad att dels berätta om

vad man skall lära sig under lektionerna, dels att det går att manipulera

systemet om man inte vill förändra sitt beteende och tänkande.

Särskilt det han berättar om möjligheterna att manipulera

vad man skall lära sig i träningen är värt att uppmärksamma, eftersom

den unge i och med detta har internaliserat den förhärskande

vårdideologin som utgår ifrån att individen alltid har en valmöjlighet

att förändras. En annan observation i sammanhanget är att den

unges berättelse visar att det är mycket svårt att mäta vad som

händer inom en klient under själva insatsen. Evidensbaserade (behavioristiska/positivistiska)

metoder kan nämligen inte mäta den

inre emotionella upplevelsen eller kognitiva erfarenheten av behandlingen.

Inom evidensbaserad forskning är det enda vetenskap-

406 Intervju med en ung 070320.

187


ligt legitima sättet att mäta effekten av en insats att urvalet skall

vara randomiserat, 407 men ur detta kvantitativa urvalsperspektiv är

det knappast möjligt att inkludera den kulturella kontexten eller

klientens erfarenhetsgrundade berättelser av insatsen.

5.7 H8-teamen som prosociala förebilder

Förutom att personalgruppen skulle ha eller få adekvat utbildning i

ART, KSL och socialt nätverksarbete, var tanken att de på olika

sätt skulle fungera som prosociala förebilder för de unga som

skrevs in på H8. Som jag tidigare har framhållit lade IoF även särskild

vikt vid att gruppen skulle vara heterogen beträffande etnicitet,

genus och utbildning och ha erfarenhet av arbete med motsvarande

målgrupp.

För att visa på den många gånger avgörande betydelsen av att socialarbetaren

skall kunna fungera som en mentor för den unge väljer

jag att citera från den numera klassiska studien Street Corner Society

av William F. Whyte:

188

Socialarbetarna vars agerande bestämde hemgårdens roll tillhörde

en medelklass av icke-italienskt ursprung (huvudsakligen

yankees). Styrelserna för Norton Streets hemgård och Cornervillehemgården

utgjordes av yankees ur övre medelklass eller

överklass. Hemgårdens styrelse representerade samhällseliten i

Eastern City. Före sommaren 1940, då en kvinna från stadsdelen

fick en högre befattning på Cornervillehemgården, hade italienare

bara kunnat få underordnade positioner såsom speciallärare,

kontorister, städare eller fastighetsskötare. Vissa av socialarbetarna

hade varit så länge som tjugo år i distriktet, men

ingen av dem kunde kommunicera på italienska före 1940 då en

italiensktalande utan italienskt påbrå anställdes. Socialarbetarna

hade ingen systematisk kunskap om människors sociala bak-

407 Enligt SBU avses med begreppet randomisering ”slumpmässig fördelning av deltagarna mellan

grupper i en undersökning. Randomiseringen är förutsättningen för att man med statistiska metoder

ska kunna bedöma sannolikheten för att undersökningens resultat uppkommit genom slumpens verkan.

Randomisering har dessutom förutsättningar att fördela okända störfaktorer (cofounders) lika

mellan grupperna samt göra grupperna önskvärt jämförbara i sin sammansättning; slumpen kan

dock åstadkomma vissa skillnader. Randomisering utförs t.ex. genom att en dator genererar en

slumpmässig sekvens (randomiseringskod) som avgör till vilken av undersökningens olika grupper

varje ny deltagare ska föras.” (se även Börjeson 2008, fotnot 4, s. 100; Hydén 2008, s. 7–8).


grund i det italienska hemlandet. Till yttermera visso gjorde de

sig inte mycken möda att förstå annat av lokalsamhället än det

som kom till dem genom dörren till deras egen institution. 408

I sin etnografiska studie av stadsdelen North End i Boston under

andra hälften av 1930-talet kommer Whyte fram till att socialarbetarna

misslyckades med att nå en majoritet av lokalsamhällets

unga, eftersom de hade en medelklassbakgrund och endast var intresserade

av att hjälpa unga som hade uttalade ambitioner att

lämna stadsdelen. Enligt Whyte hade socialbyrån haft mycket bättre

möjligheter att nå de mest behövande eller utsatta unga i stadsdelen

om de hade haft engagerad personal som dessa på ett eller

annat sätt hade kunnat identifiera sig med.

Även om tanken med H8-interventionen går ut på att förändra de

ungas beteende och tänkande i normativ riktning, finns det hos dagens

IoF-personal en helt annan medvetenhet om betydelsen av att

åtminstone de socialarbetare som arbetar på fältet kan ha en helt

avgörande inverkan på de unga. Detta är en viktig lärdom som vi

kan dra från Whytes studier. Ett par av de socialrådgivare som arbetar

på H8 har en liknande etnisk och social bakgrund som de

unga, vilket gör att det blir enklare för dessa att känna förtroende

och tillit till verksamheten. Det är helt enkelt ett sätt överbrygga

avståndet mellan två värdesystem. En av svårigheterna med sociala

interventioner för unga kriminella har nämligen varit att motivera

dem att vilja förändra sin kriminella livsstil. Enligt Börjeson finns

det två grundläggande komponenter i förändringsarbetet med

unga: dels att motivera dem att delta i ”insatser för att åstadkomma

förändring”, dels att de skall känna ”tillit till socialarbetarna”.

409 Att motivera de unga att samarbeta med engagerade socialrådgivare

som de i vissa fall kan identifiera sig med är ett möjligt

sätt att motivera och nå fram till dem. Det finns socialrådgivare

som har en annan etnisk och social bakgrund än de unga på H8

och som säkerligen gör ett lika bra arbete, men om H8 inte hade

haft en heterogen personalgrupp hade påverkansmöjligheterna

sannolikt inte varit lika goda. Därför är det viktigt att den hetero-

408 Whyte 2009 [1943], s. xx (kommande publicering).

409 Börjeson 2008, s. 99.

189


gena personalstyrkan bibehålls i alla nuvarande avseenden när det

gäller etnicitet, genus och klasstillhörighet.

Nästan samtliga unga som jag intervjuade på H8 hade positiva saker

att säga om H8-teamen. Detta har sannolikt inte enbart att

göra med att de kunde identifiera sig med socialrådgivarna, men

var antagligen en viktig för att inte säga avgörande ingrediens i

sammanhanget. Andra faktorer kan vara att personalen är engagerad

i sitt påverkansarbete och att de unga känner att någon verkligen

bryr sig om dem och tar dem på allvar. En ung man berättar

om vem eller vilka som har haft störst påverkan:

190

De som har påverkat mig mest när det gäller mitt sätt att tänka

och min syn på brott och knark är H8-teamet. Mina föräldrar

är en hjälp på traven genom att man tänker på dem. Man vill

inte se dem [föräldrarna, författarens anm.] ledsna på grund av

det. Det är personerna [H8-teamet, författarens anm.] som arbetar

här som betyder mest för att förändra mitt tänkande kring

brott och knark snarare än ART och KSL. Teamet pratar på ett

vettigt och förnuftigt sätt med en, plus att man under tiden

kommer nära dem. Då lyssnar man mer på dem. 410

I citatet går det att utläsa att det först och främst är H8-teamet

som har haft stor för att inte säga avgörande betydelse för att påverka

den unge mannens tänkande kring kriminalitet och missbruk.

Att den unge mannen efter intervjun återföll i brott gällande

misstanke om misshandel innan han skrevs ut i november 2007 visar

samtidigt hur komplex och icke linjär insatsperioden för den

unge kan vara. Vårdperioden präglas ofta av både fram- och motgångar.

Efter utskrivning börjar den verkliga prövningen även om

den unge i detta fall hade en relativt ordnad vardag redan innan

interventionen. Detta fall visar också ett grundläggande problem

med evidensbaserade metoder, nämligen att flera unga på H8 skulle

ha exkluderas från insatsen p.g.a. att de tillhör fel målgrupp i

förhållande till metoden. IoF har i stället valt att skriva in de unga

kriminella i stadsdelen med tung social problematik som är i störst

410 Intervju med en ung 070302.


ehov av vård, i stället för att prioritera den ena behandlingsmetoden

framför den andra. Det finns en flexibilitet inbyggd i verksamheten

där det i första hand gäller att utgå ifrån den unges sociala

problematik snarare än den ena eller andra metodens inkluderings-

respektive exkluderingskriterier.

Förutom betydelsen av att H8 behåller sin heterogena personalgrupp

vill jag citera Börjeson om vikten av att personalen är engagerad

i sitt arbete:

I en uppföljning av vad omhändertagande och placering i familjehem

innebar för barnens och för föräldrarnas del, kunde vi

visa att det mest avgörande för dessa familjer i kris – detta gällde

både barnet och föräldrarna – var socialarbetarens engagemang

i och kunskaper om familjens aktuella situation och bakgrund.

Fanns detta engagemang var det en mycket gynnsam

omständighet, saknades det var detta ett klart negativt faktum.

411

Börjeson framhåller av detta skäl att socialarbetaren inte bör distansera

sig allt för mycket från klientens sociala problem. Dessa

forskningsresultat går delvis emot annan etablerad forskning och

pedagogik som säger att socialarbetaren bör hålla en viss professionell

distans till klienten och dennes problematiska situation. Det

hela handlar möjligen om vems perspektiv man väljer att anta. Det

kan å ena sidan vara så att klienten behöver en viss avlastning från

sina problem, å andra sidan kan en del socialarbetare uppleva att

denna problembörda blir allt för tung att bära och att de därför föredrar

att distansera sig i förhållande till klienten. Här finns med

andra ord inget definitivt svar om vad som är rätt och fel, även om

Börjesons studie kommer fram till att personalens engagemang för

klienten var en helt avgörande faktor för familjer i kris.

En ung man ger en målande beskrivning av H8-teamens engagemang:

411 Börjeson 2008, s. 96.

191


192

Jag är stolt över mina kontaktpersoner här på H8. Jag har fått

full hjälp av dem. Min kontaktperson har betytt mer än ART

och KSL. Jag har fått full hjälp av honom. Han har gjort allt för

mig. Han gjort mycket som jag inte förtjänar faktiskt. Han har

sagt ord som har fastnat hos mig och som jag kan gråta över. 412

Således berättar merparten av de unga att H8-teamen är engagerade

i sitt vardagliga sociala arbete och har varit till mycket stor

hjälp för att förändra deras kriminella tänkande och avvikande beteende.

5.8 Missbruk

Det skall med en gång påtalas att det är långt ifrån samtliga unga

på H8 som missbrukar eller har missbrukat narkotika. Några av de

unga säger däremot att de dricker alkohol eller öl och röker cigaretter,

främst på helgerna. En majoritet berättar att de obligatoriska

drogtesterna hos FMN har varit bra för att visa sina föräldrar,

H8-teamet och andra i sin närmaste omgivning att man inte missbrukar

narkotika. En ung man berättar att drogtesterna betydde en

hel del för honom när han skrevs in:

Det betydde mycket att jag fick ta drogtester när jag kom hit.

Jag blev skitglad. Jag har tagit pisseprov och allt har gått bra.

Jag tror faktiskt att jag hade fortsatt att använda droger om det

inte hade funnits drogtester här. Då är det ingen som kan sitta

och kontrollera det. Detta är en stor hjälp tycker jag. Inget

drogtest har varit positivt sedan jag började här. 413

En annan ung man brydde sig inledningsvis inte lika mycket om

drogtesterna när han började:

Det påverkade inte min inställning. Jag bara gick. I början använde

jag knark fast jag gick dit. Nu gör jag inte det. När jag

använde knark och det visade sig på drogtesterna pratade dom

[H8-teamet, författarens anm.] med mig här om det. Det är

mest jag själv som påverkar mitt liv. Men jag hade inte kommit

412 Intervju med en ung 070307.

413 Intervju med en ung 070307.


fram till samma slutsatser om jag inte hade gått här. Det har varit

avgörande för att sluta med droger att jag fick gå här. När

jag höll på med droger visste jag att jag aldrig kommer att bli

jonkare [heroinist, författarens anm.]. Jag sjunker inte så lågt.

Men ändå, man vet aldrig hur man tänker om tjugo år efter att

man har använt det. Man kanske tänker att man vill testa något

nytt. 414

Trots att dessa båda unga män har delvis olikartade uppfattning

om drogtesternas betydelse när de började på H8 har det fått dem

sluta med sitt narkotikamissbruk. Om en av de unga får ett positivt

resultat på drogtestet blir han eller hon därefter testad frekventare,

vilket gör det svårare att ljuga om sitt eventuella missbruk. En ung

kvinna summerar på ett kärnfullt sätt vad merparten av de unga på

H8 tycker om missbruk och FMN:

Jag tycker det är roligt att gå och kissa för jag är ren. Om jag

hade tagit droger hade jag inte tyckt om det. Jag visar min omgivning

att jag inte tar droger. Min mamma och pappa. 415

Tvärtemot vad man skulle kunna tro tycker inte de unga på H8 att

det är kränkande eller påfrestande att gå och ta regelbundna drogtester

hos FMN. De berättar i vart fall inte detta för mig. Merparten

berättar i stället, som den unga kvinnan i fallet ovan, att om de

hade missbrukat hade de antagligen inte tyckt om det obligatoriska

drogtestet, men eftersom majoriteten inte missbrukar tycker de att

drogtestet är bra för att visa sin närmaste omgivning att man inte

missbrukar. En av de unga som jag intervjuade tycker dock att det

är onödigt att ta drogtester eftersom han aldrig har använt eller

kommer att använda narkotika. När det gäller de ungas alkoholdrickande

verkar det gå ner under H8-inskrivningen, eftersom de

under denna period tillbringar allt mindre tid med sina kriminellt

belastade kamrater och allt mer tid hemma hos sina föräldrar och

syskon. Flera berättar dock att de fortfarande dricker alkohol på

vissa helger. Detta varierar dock från individ till individ. En väsentlig

fördel med att de unga på H8 inte är instängda på ungdomsin-

414 Intervju med en ung 070302.

415 Intervju med en ung 070403.

193


stitution utan tillåts att vistas ute i samhället är att de inte blir lika

fientligt inställda till vuxenvärlden och därmed inte lika bundna till

att umgås med kriminella kamratgrupper som skapar en identitet

och motkultur i förhållande till majoritetssamhället. Kriminalitet

och missbruk har nämligen ofta det gemensamt att ett hårdare

tryck utifrån stärker den inre grupptillhörigheten. 416

Jag avslutar med en berättelse från en ung man som reflekterar

över hur kamrater, grupptryck och missbruk kan hänga samman:

194

Anledningen till att man är här är att ens flesta kompisar är

kriminella och att man inte ska påverkas av grupptryck. Så att

dina kompisar kan förstå din situation och varför du inte kan

gå med dem och göra ett brott. Eller att du kan säga till dina

kompisar att inte göra något brott heller. Den kunskap som du

får här kan du föra över till kompisar, till syskon, till många.

Jag säger till dom om dom vill ta en holk eller vill röka på eller

något annat. Jag säger nej tyvärr det går inte för jag går på H8

och kan få ta ett pisseprov när som helst. Så det går inte. Dom

kan säga kom igen eller så säger dom att han är vår vän så förstör

inte hans liv. Nej, okej, det är lugnt. Då kan du ju lägga till

att det borde ni inte heller göra för det och det. Jag har inte fått

byta kompisar, men det är ett val du gör. Det beror på hur dina

kompisar är. Om de är riktiga kompisar så byts dom inte. Jag

har inte behövt byta kompisar, nej. 417

Trots att den här unga mannen kunde reflektera kring vård och

behandling på ett som ingen annan ung person gjorde i intervjuerna,

fick han ett återfall i brott i slutet av 2007. Vad som har hänt

med honom därefter vet jag inte, men det visar att de unga lever i

socialt utsatta miljöer som gör att de kan komma i situationer som

kan leda till återfall i brott, oavsett hur bra träning och insikt de

har förvärvat. Det är de ekonomiska och sociala ojämlikheterna i

Malmö stad som är den verkliga orsaken till att det finns unga med

ett avvikande och kriminellt beteende. Detta kan ingen intervention

förändra, oavsett hur bra insatsen fungerar.

416 Svensson 2007 [1996].

417 Intervju med en ung 070320.


6 SLUTSATSER OCH AVSLUTANDE

DISKUSSION

Utvärderingsforskning definieras här som en noggrann bedömning

i efterhand av offentliga sektorns resultat och vägarna dit,

en bedömning som syftar till att komma till användning i det

fortsatta beslutsfattandet. 418

Verner Denvall & Evert Vedung

6.1 Inledning

Rapporten griper över fler teman och ämnen än vad som ryms

inom ramen för dessa slutsatser. Här besvaras och diskuteras

främst de frågor som ingick i överenskommelsen mellan Brå i

Malmö stad, IoF-Rosengård och Malmö högskola. Några av de

frågeställningar som diskuteras är svåra att sammanfatta kortfattat,

därför kan det i vissa fall vara värdefullt att fördjupa sig ytterligare

i det kapitel där ämnet behandlas utförligare. Trots detta är

syftet med slutsatserna att relativt kortfattat belysa de väsentligaste

frågeställningarna i utvärderingen. Det kan också vara bra att hålla

i åtanke att H8 öppnade 2005 och att det därför är mycket vanskligt

att dra några tvärsäkra konklusioner om förändringsarbetets

effekter på de unga.

418 Denvall & Vedung 2008, s. 186.

195


6.2 Framväxten av H8

Det finns i huvudsak två orsaker till varför IoF-Rosengård startade

H8. Den första orsaken, enligt verksamhetsdokument från 2004

och 2006, var att IoF:s externa vårdkostnader behövde minskas

kraftigt p.g.a. att SDF-Rosengård 2003 hade ett ekonomiskt underskott

på 16 miljoner kronor. Detta ledde bland annat till att nio

tjänster vid IoF drogs in (fem från Områdesgruppen vid Familjebasen

och fyra från B&U vid Socialbyrån). Trots att IoF nyanställde

sex socialrådgivare till öppnandet av H8 i januari 2005 minskades

vårdkostnaderna för IoF-Rosengård från omkring 13,3 miljoner

2003 till omkring 7 miljoner 2007. Värt att notera är dock att

vårdkostnaderna åter ökade från omkring 4,5 miljoner 2006 till

omkring 7 miljoner 2007 som en följd av upphandlad externvård

för unga med svåra psykiska funktionshinder eller tung missbruksproblematik

i stadsdelen. Dessa unga ingår inte i H8:s målgrupp.

Den andra orsaken var att IoF sedan mitten av 1970-talet har egna

positiva erfarenheter av socialt arbete med öppenvård för barn och

ungdomar och deras familjer inom bland annat Rådgivningsgruppen.

Det hade också inom organisationen sedan 1970-talet funnits

en uttalad kritik mot extern öppenvård och den dyrbara slutna

ungdomsvården i olika former, eftersom dessa former för behandling

av unga kriminella inte alltid hade gett önskat resultat. Ledande

företrädare inom IoF-organisationen såg det därför, i samband

med den ekonomiska krissituationen, som en utmärkt möjlighet att

starta ett eget strukturerat öppenvårdsprogram för unga kriminella.

Exempelvis kostar den slutna ungdomsvården omkring 1,2 miljoner

per ungdom och år, medan H8 kostar omkring 140 000 kronor

per ungdom och år. En lika stor utgiftspost för IoF var den

köpta externa öppenvården från UA i Malmö stad. IoF:s målsättning

med H8 var inte att lösa stadsdelens ungdomsbrottslighet

utan att skapa ett flexibelt öppenvårdsprogram som kunde tillhandahålla

ett ändamålsriktigt vårdalternativ med hög kvalitet till de

unga kriminella som skrivs in.

Förutom dessa två orsaker var polisens och socialtjänstens rapporter

om en tilltagande ungdomsbrottslighet och begynnande gängbildning

i stadsdelen viktiga argument för att starta H8. Till skill-

196


nad från flera andra kommuner och stadsdelar i Sverige var det

alltså inte enbart den ekonomiska krisen under 1990- och i början

av 2000-talet som ledde fram till att det startades ett strukturerat

öppenvårdsprogram. Det fanns redan innan H8 startades relativt

långt framskridna tankegångar, baserat på mångåriga praktiska erfarenheter

av öppenvård och stora kunskaper om olika behandlingsmetoder,

att öppna ett eget strukturerat öppenvårdsprogram.

IoF:s omfattande erfarenheter av öppenvård bidrog till att det redan

från verksamhetsstarten (2005) fanns en relativt utarbetad och

strukturerad arbetsmanual, vilket i sin tur medförde att personalens

ansvarsfördelning, verksamhetens innehåll och förhållningssätt

till de unga var någorlunda enhetligt.

6.3 H8:s sociala nätverksarbete och nätverksmöten

Socialt nätverksarbete genomsyrar arbets- och tankesättet för H8:s

verksamhetsledning, socialsekreterare och socialrådgivare. Skälet

är att Familjebasen har mångåriga positiva erfarenheter och stora

kunskaper om olika former av nätverksarbete och att H8manualen

är strukturerad utifrån detta arbets- och tankesätt. Det

är också viktigt att betona att socialt nätverksarbete är ett holistiskt

perspektiv som sätter in den unge i ett större livssammanhang.

En av de första väsentliga uppgifterna för H8-teamet, när en ung

person väl skrivits in, är att i tålmodigt samarbete med den unge

kartlägga dennes privata och professionella nätverk. Kartläggningen

går bland annat ut på att ta reda på om det finns prosociala förebilder

i den unges närmaste sociala omgivning som kan mobiliseras

för att bidra till att påverka dennes kriminella eller aggressiva

beteende och tänkande i önskvärd riktning. En vuxen förebild kan

utgöra en positiv motvikt till den unges kriminella kamratkrets. Ett

annat viktigt inslag i H8-teamens sociala nätverksarbete är att i

möjligaste mån stödja den unges förälder/föräldrar att förbättra

den sociala anknytningen till den unge om den är bristfällig. Den

förbättrade anknytningen mellan förälder/föräldrar och barn minskar

mestadels risken för återfall i brott och gör det lättare att upptäcka

eventuella negativa förändringstendenser hos den unge. När

det sociala bandet mellan förälder/föräldrar och barn börjar repareras

blir det också lättare för dem att förstå att de är medansvariga

i H8:s förändringsarbete.

197


Den kanske allra största utmaningen för H8 och hemmaplanslösningar

i allmänhet är att försöka förändra den unge i önskvärd

riktning samtidigt som denne inte avlägsnas eller isoleras från sin

kriminella kamratkrets. Hemmaplanslösningar bygger i stället på

idén att den unge skall tränas i praktiker och tekniker som gör att

han eller hon skall kunna stå emot grupptryck och kriminalitetens

lockelser och samtidigt successivt genomgå ett identitetsbyte i

gynnsam riktning. Ingen enkel uppgift, men som en del unga berättar

har de inget val om de vill gå en ljusare framtid till mötes och

att det först handlar om att bestämma sig att man vill genomgå en

förändring innan man kan ta till sig de praktiker och tekniker som

lärs ut på H8. I förlängningen bygger denna tankemodell på att de

unga som förändrar sitt beteende och tankemönster på H8 inte

skall bli återfallsförbrytare utan i stället fungera som prosociala förebilder

för avvikande kamrater i lokalsamhället. Tanken är att de

unga som bryter med sitt kriminella livsmönster skall fungera som

en brygga mellan majoritetssamhällets normsystem och de avvikande

ungas sociala värld. Hur väl H8 och hemmaplanslösningar i

allmänhet kommer att lyckas med sitt förändringsarbete av unga

kriminella i jämförelse med den slutna ungdomsvården är för tidigt

att dra några definitiva slutsatser om eftersom verksamheten startade

2005, men min slutsats är att sluten- respektive öppenvård

bygger på olika pedagogiska tankemodeller. Det verkliga testet för

hemmaplanslösningars fortlevnad kommer antagligen om det visar

sig att de inte kan leverera bättre eller lika bra behandlingsresultat

till lägre ekonomiska kostnader än den slutna vården. Samtidigt är

det viktigt att betona att IoF-Rosengård före 2005 hade lika stora

externa vårdkostnader för det öppna ungdomsprogrammet UA

som för den slutna ungdomsvården.

En annan central byggsten i H8:s sociala nätverksarbete är att H8teamen,

framför allt under den intensiva fasen, håller vardaglig

kontakt med nyckelpersoner i den unges privata och professionella

nätverk. Detta sociala nätverk innefattar vanligtvis familjemedlemmar

och nära släktingar, kamrater, idrottsföreningar, praktikplats,

skola, socialsekreterare och närpolis. Om den unge begår ett

nytt brott och grips av polis är tanken att H8-teamen skall få kännedom

om detta med en gång. H8-teamet skall även snarast kon-

198


taktas om den unge skolkar eller är involverad i bråk på skolan.

Därför är en av H8-teamens främsta arbetsuppgifter att hålla kontinuerlig

och uppdaterad nätverkskommunikation med privata och

professionella aktörer i stadsdelen och staden i övrigt vilka kan

tänkas vara värdefulla kontakter kring unga som är inskrivna vid

H8. För H8-teamet handlar det om att i vardagligt socialt arbete, i

nära samarbete med det övriga nätverket, kontrollera och stödja

den unge så att han eller hon kan börja förändra sitt beteende och

tänkande i normativ riktning. En central bakgrundsfaktor till H8:s

sociala nätverksarbete i stadsdelen, och som inte nog kan betonas i

detta sammanhang, är att flera ledande företrädare inom IoF och

H8 har arbetat i stadsdelen sedan 1970-talet. Detta gör att de har

ett unikt erfarenhetsbaserat kontaktnät i och kunskaper om stadsdelen

och staden i övrigt som kan vara svåra att överföra till andra

stadsdelar som vill arbeta på likartat sätt med öppenvård för unga

kriminella. Det kan också vara svårt att ersätta detta vid en generationsväxling

inom stadsdelens socialtjänst.

På nätverksmötena materialiseras IoF:s och H8-teamens vardagliga

sociala nätverksarbete. Det är till dessa möten som centrala privata

och professionella aktörer kommer för att berätta sina versioner

och utbyta erfarenheter om den unges aktuella situation. Grundläggande

förhoppningar med nätverksmötena är att den unge skall

bli betraktad i ett nytt positivt ljus, att familjer och unga skall få

nytt framtidshopp och att samtliga i den unges sociala nätverk

skall få gemensamma mål att arbeta mot inför framtiden. Mötena

leds av Familjebasens Nätverksgrupp (två personer) och struktureras

utifrån H8-manualens grundkoncept. De aktörer som mobiliseras

till och deltar på nätverksmötet har vanligtvis valts ut av den

unge och dennes familj på förmötet i samråd med nätverksledare

(en person), H8-teamet och ansvarig socialsekreterare från B&U.

H8-teamet har många gånger en nyckelroll när olika aktörer i den

unges sociala nätverk aktiveras och mobiliseras inför nätverksmötet

och lyssnar även av om det finns eventuella olösta konflikter

som bör redas ut på ytterligare förmöten innan nätverksmötet.

Nätverksmötet kan i praktiken både upplevas som en positiv eller

en negativ erfarenhet av de unga beroende på om de får bekräftelse

199


för sina positiva framsteg eller om de får negativ kritik för att ha

skolkat från skolan eller för att de har brister i närvaron på H8. De

kan t.o.m. hotas av ansvarig socialsekreterare med att placeras på

HVB eller sluten ungdomsinstitution p.g.a. återfall i brott . Således

varierar upplevelsen av nätverksmötet från ungdom till ungdom,

men fungerar även vid mer kritiska tillfällen som ett effektivt sätt

för nätverket att övertyga (motivera) den unge om fördelarna med

att förändra sitt beteende och tänkande i önskvärd riktning. Skälet

till detta är att personer som den unge har stark emotionell anknytning

till samlas för att såväl berätta sina versioner av den unges

sociala situation som att lyssna på andra aktörers berättelser om

den unge. När aktörernas berättelser speglas mot varandra kan

även till synes olösliga dilemman generera nya lösningar och sociala

relationer, vilket inte hade varit möjligt utan mötets verbala och

kroppsliga interaktioner. H8:s sociala nätverksarbete är en svår balansakt

mellan att vara tydlig med vilka konsekvenser det får för

den unge om han eller hon begår nya brott och ett lösningsfokuserat

arbete där det gäller att berömma framgångar samt att uppmärksamma

och bygga vidare på det positiva eller friska i den unges

liv.

6.4 Evidensbaserade metoder och praktik

Jag vill först framhålla att jag inte är motståndare till evidensbaserade

metoder och praktik, men att mitt kvalitativa forskningsperspektiv

ligger mer i linje med kritiker som Margareta Hydén och

Sven-Axel Månsson. Jag delar deras och andras kritik att evidensbaserad

praktik i sin nuvarande utformning är allt för fragmentarisk

och reduktionistisk i sin kunskapssyn, eftersom den inte inkluderar

systematiska kvalitativa studier eller tar hänsyn till att det

sociala arbetet kan vara holistiskt, komplext och motsägelsefullt.

Nackdelen med evidensbaserade metoder såsom MST är att dessa

både exkluderar behövande unga med tung social problematik om

de inte tillhör ”rätt” målgrupp och att de exkluderar kompletterande

arbetssätt som socialt nätverksarbete.

Styrkan med H8 är att programmet tar sin utgångspunkt i de ungas

vårdbehov och sociala problematik och inte i en metod eller praktik

som exkluderar vissa kriminella målgrupper. En annan fördel

200


med H8 är att Familjebasens verksamhetsledning har valt individualpsykologiska

KBT-metoder, ART och KSL, som inte exkluderar

andra arbetssätt, exempelvis socialt nätverksarbete. Tack vare att

H8 genomsyras av ett nätverkstänkande utifrån den unges vårdbehov

prioriteras flexibla och systematiska kombinationsmöjligheter

framför den ena eller andra behandlingsmetoden. Det är möjligt att

H8:s flexibla lösningar gör det svårare att kvantitativt effektutvärdera

insatserna, men är det inte viktigare att på ett systematiskt

sätt utgå ifrån den unges sociala problematik än om metoden är

evidensbaserad eller inte? För mig är det självklart att de ungas

(brukarens erfarenheter) och IoF:s personalens berättelser (den professionelles

expertis) i denna kvalitativa studie väger minst lika

tungt som metoder och effektutvärderingar som baseras på evidensbaserad

praktik.

Att H8 inte kan ta hand om unga med svåra psykiska funktionshinder

eller tung missbruksproblematik beror helt enkelt på att de

är en helt annan målgrupp än kriminella unga med ett ofta aggressivt

beteende. Däremot är det viktigt att uppmärksamma att individualpsykologiska

metoder såsom ART, KSL och MST får en allt

större betydelse på en säljmarknad som, åtminstone delvis, är anpassad

till hemmaplanslösningar där kraven på ekonomiska besparingar

står högt i kurs för kommuners och stadsdelars ekonomer,

politiker och tjänstemän. Dessa metoder är också enklare att mäta

i effektutvärderingar och forskningsöversikter som exkluderar mer

holistiska arbets- och tankesätt som socialt nätverksarbete. Metoderna

sammanfaller också med en vårdideologi som ökar medvetenheten

hos den unge att han eller hon är ansvarig för sina handlingar

och dess konsekvenser.

Framväxten av behavioristiska metoder såsom ART, KSL och MST

hänger också samman med att Sverige och andra länder i västvärlden

i praktiken har gått ifrån strukturella visioner om ”välfärd för

alla” och fattigdomsbekämpning i utsatta stadsdelar mot ett mer

neoliberalt synsätt som hävdar att avvikaren gör rationella livsstilsval.

Trots att H8:s verksamhetsledning berättar att de måste ta

hänsyn till akuta sparkrav och en ökande ungdomsbrottslighet i

stadsdelen går det inte att förbise att grundläggande välfärdsfakto-

201


er som arbete, bostäder, sanitet, hälso- och sjukvård, brottsförebyggande

polisarbete, fritidsverksamheter, förskola, lekplatser och

skola får stå tillbaka för samtidens krav på snabba lösningar och

behavioristiska metoder. Det är därför som det är så viktigt att det

sociala nätverksarbetet genomsyrar H8:s verksamheten, eftersom

detta arbets- och tankesätt sätter in den unge i sin kulturella kontext.

Avslutningsvis vill jag dock konstatera att H8 använder sig av två

individualpsykologiska KBT-metoder, ART (multimodal) och KSL

(kognitiv), som enligt effektutvärderingar och annan forskning har

visat sig ge de bästa resultaten vid interventioner för kriminella

unga i både sluten- och öppenvård.

6.5 De ungas berättelser om H8:s förändringsarbete

Förutom i ett par enstaka fall är det ganska uppenbart att jag har

fått de ungas anpassade berättelser. De har helt enkelt betraktat

mig som en vuxen statstjänsteman som man inte tjallar för om sin

kriminella sociala värld. Om jag hade tagit mig tid för att lära

känna några av dem lite bättre och bedrivit direktobservation på

fältet är det högst sannolikt att jag också hade fått berättelser om

kriminalitetens förföriska lockelser. Därför är det min framtida

ambition att göra fältbaserade studier av unga kriminella i Malmö

stad för att därigenom få kunskap om deras mer subversiva sociala

världar. Av samma skäl är deras berättelser om H8:s förändringsarbete

mer trovärdiga, eftersom flera av de unga som jag intervjuade

hade börjat inkorporera H8:s vårdideologi i sina tankemönster.

Detta visade sig inte minst i att merparten av de unga lovordade

H8-teamens vardagliga psykosociala arbete och hade blivit tränade

i att fundera över vilka konsekvenser nya brott, på kort- och långsikt,

kunde betyda för deras framtidsutsikter. De var också tydliga

med att bara de själva, och ingen annan, var ansvariga för framtida

vägval, även om de i praktiken inte alltid lyckades leva upp till detta.

En faktor som tyder på att jag mestadels fick höra deras anpassade

berättelser var att ingen av de unga sade sig vilja fortsätta på

den brottsliga banan. Visst var det några som berättade att de

kunde tänka sig att begå småbrott om de var tvungna och hävdade

att de inte kunde tänka sig att tjalla på sina kamrater och syskon,

202


men dessa berättelser verifierar bara att det finns subversiva berättelser

som jag inte fick höra.

Det fanns i huvudsak tre skäl enligt de unga till att de hade för avsikt

att sluta begå nya brott. 419 Det första skälet till att sluta begå

brott var H8-teamens engagerade psykosociala arbete. Som någon

av de unga berättade hade H8-teamet hjälpt honom mer än han

kunde begära. Nu ville han inte svika dem genom att begå nya

brott. Det andra skälet var att de önskade ha en bättre och djupare

social anknytning till sina föräldrar (oftast modern). Flera av de

unga berättade med glädje i rösten att de tillbringade en mycket

större del av fritiden i hemmet med föräldrar och syskon sedan de

skrivits in på H8. De berättade också utförligt att de hade börjat

prata mer med sina föräldrar (oftast modern) och att de kände att

de inte längre behövde ljuga om var de hade varit eller vad de hade

gjort tillsammans med sina kamrater. Som en ung kvinna berättade

hade hon tidigare bara berättat det minsta möjliga för sin mor, nu

kunde de prata om det mesta. Det tredje skälet var att de hade bestämt

sig redan innan de skrevs in på H8 eller under tiden de var

inskrivna att de ville sluta begå brott för att kunna gå en bättre

framtid till mötes. De som hade denna uppfattning var noga med

att betona att det bara var de själva som kunde bestämma om de

skulle sluta begå brott och att de praktiker och tekniker som de

lärde sig på H8 var av underordnad betydelse.

När det specifikt gäller ART:s, KSL:s och nätverksmötenas påverkan

för att sluta begå brott hade de unga svårt att rangordna eller

urskilja vilken metod eller situation som hade haft störst påverkan.

Merparten berättade att ART, KSL och nätverksmötena hade haft

en viss påverkan, men att det absolut viktigaste var de vardagliga

psykosociala samtalen med H8-teamen. Detta gällde oavsett om de

pratade med H8-teamen i samband med ART, KSL, korpfotboll,

veckoslutsläger eller vid mer vardagliga tillfällen. Trots att de hade

mycket svårt att rangordna ART:s, KSL:s och nätverksmötenas påverkan

för att sluta begå nya brott berättade flera unga dock att de

419 Samtidigt visar brottstatistik att 7 av de 15 unga som jag intervjuade hade blivit misstänkta för

nya brott efter utskrivning, vilket tyder på att de unga inte alltid klarar av att leva upp till sina nyvunna

ambitioner.

203


hade haft nytta av den strukturerade träningen i verkliga gatusituationer.

6.6 Behandlingssammanbrott och dess orsaker

Anledningen till att jag efter visst övervägande har valt att redovisa

antalet behandlingssammanbrott och dess orsaker på H8 i denna

processutvärdering är att resultaten möjligen kan ge en liten fingervisning

om hur väl programmet fungerar. IoF har dessutom, som

tidigare nämnts, ambitionen att det skall vara svårt att skrivas ut

från H8. Att jämföra H8 med andra slutna och öppna vårdformer

är dock en mycket vansklig uppgift, eftersom urvalet av unga kriminella

kan variera kraftigt mellan olika behandlingsformer och

vårdinrättningar. En annan svårighet ur ett jämförande perspektiv

är att de flesta svenska studier som redogör för behandlingssammanbrott

har hämtat sina forskningsresultat från fosterhem och

den slutna ungdomsvården. Detta medför också att det inte är helt

oproblematiskt att överföra definitioner av behandlingssammanbrott

från den slutna till öppna ungdomsvården. Ett uppenbart skäl

till detta är att strukturerade öppenvårdsprogram för unga kriminella

fortfarande är i sin linda när det gäller behandlingsmetoder,

innehåll och forskning.

Det som främst går att utläsa från tabellen nedan är att behandlingssammanbrotten

på H8 hittills har hållits på en osedvanligt låg

nivå sedan öppenvårdsprogrammet startade i januari 2005. Det är

endast under det första verksamhetsåret (2005) som det har inträffat

behandlingssammanbrott (3 stycken). Att H8, trots denna

framgångsrika start, ytterligare har förbättrat sina behandlingsresultat

sedan 2005 finner sannolikt sin förklaring i att IoF nyanställde

sex socialrådgivare som såväl behövde lära sig hur organisationen

fungerar som att de började arbeta med en målgrupp som

av tradition har varit mycket svåra att förändra i positiv riktning,

d.v.s. unga som hade börjat internalisera en vanemässig kriminell

livsstil. I praktiken är det emellertid nästintill omöjligt att med säkerhet

utröna vad förändringarna i antalet behandlingssammanbrott

på H8 beror på, eftersom urvalet av unga är relativt litet och

att det finns ett oräkneligt antal motsägelsefulla och svårbedömda

bakgrundsfaktorer att ta i beaktande.

204


Årtal Antal behandlings- Orsaker till behandlings-

sammanbrott

sammanbrott

2005 3 av 19 (16 %) Omhändertagande p.g.a.

stora brister i föräldrastöd/

mycket bekymmersam situation

i hemmet

2006 0 av 20

2007 0 av 11

Summa 3 av 50 (0,06 %)

Tabell 1

Mot bakgrund av att det är synnerligen vanskligt att jämföra antalet

behandlingssammanbrott mellan olika former av vårdplaceringar

har jag exempelvis valt att inte jämföra H8:s resultat med Bo

Vinnerljung et al. rikstäckande forskningsöversikt av unga som

placerats i familjehem eller på institution, eftersom den nästintill

inbegriper ”Samtliga 13–16 åringar som placerades i socialtjänstens

dygnsvård under 1991”. 420 Det senare innebär att det finns allt

för stora skillnaderna mellan H8 och Vinnerljung et al. forskningsöversikt

av behandlingssammanbrott inom den svenska barn- och

ungdomsvården. Mona Lindblom-Nymans och Knut Sundells utvärdering

av mellanvården i Stockholms stad behandlar däremot

vårdinrättningar som åtminstone delvis liknar H8 beträffande

vårdformer och urval av unga kriminella. Deras undersökning av

mellanvården i Stockholm under början av 1990-talet visar att av

157 placeringar av unga kriminella hade 50 stycken (32 %) avbrutit

sin behandling i förtid. Av dessa blev ”23 ungdomar […] avstängda

på grund av fortsatt kriminalitet och/eller missbruk, i fem

av fallen kom ungdomens förälder i konflikt med institutionen och

22 ungdomar avbröt av andra orsaker”. 421 Detta kortfattade exempel

på orsaker till behandlingssammanbrott från mellanvården i

Stockholm liknar i vissa avseende resultaten från H8; framför allt

420 Vinnerljung et al. 2001, s. 78.

421 Lindblom-Nyman & Sundell 1995, s. 33.

205


att faktorer som fortsatt kriminalitet och bristande samarbetsvilja

leder till avbrott i vården. Däremot har H8 betydligt färre antal

(0,06 %) behandlingssammanbrott än mellanvården i Stockholm

(32 %) under första hälften av 1990-talet, även om det bakom dessa

siffror finns en rad lösa trådar som berör förändringsarbetets

innehåll och urval av unga.

Jag är fullt medveten om att jämförelsen mellan H8 och mellanvården

i Stockholm inbegriper flera frågeställningar som jag inte

har haft möjlighet att reda ut i denna utvärderingsstudie. Det som

däremot går att göra, med stöd från olika forskningsstudier, är att

dra slutsatsen att det finns flera tolknings- och urvalsproblem inom

ämnesområdet. Tre av dessa är:

1. Skillnader när det gäller hur olika forskare och vårdinrättningar

definierar behandlingssammanbrott.

2. Svårigheter att komma fram till de exakta orsakerna som har

lett fram till behandlingssammanbrott.

3. Variationer mellan olika slutna och öppna vårdformer, inte

minst när det gäller urvalet av unga.

Dessa tre faktorer, och fler, visar att det nästan aldrig är problemfritt

att jämföra resultat från olika vårdplaceringar. Dessutom har

olika vårdinrättningar möjligheter att dölja behandlingssammanbrott

i statistiken genom omklassificering (se också min kortfattade

diskussion och definition av behandlingssammanbrott i kapitel 4).

6.7 Återfall i brott

Det gäller att vara minst lika försiktig när det gäller att tolka kriminalstatistik

över antal återfall i brott som det är i fallet med behandlingssammanbrott.

Av utrymmesskäl har jag dock valt att inte

diskutera dessa tolkningssvårigheter. Som jag tidigare har nämnt

måste man också ta hänsyn till att polisens prioriteringar, resurser

och spaningsarbete har inverkan på vilka brott som upptäcks, rapporteras

och leder till fällande dom.

Brå:s senaste rapport Kriminalstatistik visar att ”Återfallsmönstret,

avseende kön, ålder, brottstyp och påföljd är mycket stabilt de se-

206


naste 10 åren”. 422 Det har med andra ord inte skett någon markant

minskning eller ökning av återfall i brott gällande åldersgruppen

15–17 år det senaste decenniet. 423 Om man går tillbaka i historien

har dock denna åldersgrupp det senaste decenniet minskat sin andel

återfall i brott i jämförelse med andra äldre åldersgrupper.

Brå:s statistik visar också entydigt att ”risken för återfall ökar med

de lagförda personernas tidigare brottsbelastning”. 424 Följaktligen

var det den första, tyngst brottsbelastade, ungdomsgruppen på H8

som också har haft flest återfall i brott.

De mest relevanta resultaten för denna utvärdering i Brå:s statistisk

är att 73 procent av de unga (15–17 år) som dömdes till sluten

ungdomsvård återföll i brott perioden 2002–2005. Motsvarande

siffra för de unga som dömdes till vård i landet som helhet var 62

procent. Som en jämförelse med dessa behandlingsresultat återföll

omkring 66 procent av H8:s unga (13–18 år) i brott perioden

2005–2006. Samtidigt är det viktigt att beakta att Brå:s statistik

bygger på antalet fällande domar (lagförda) i tingsrätten, vilket gör

att deras statistik inte är riktigt jämförbar med den från polisväsendet

i Malmö stad om antalet brottsmisstänkta unga på H8. Sålunda

är det inget djärvt antagande att återfallsfrekvensen skulle

vara något högre inom den slutna ungdomsvården och socialtjänsten

i allmänhet om den byggde på samma typ av brottstatistik som

i H8:s fall.

I tabell 2, nedan, redovisas en sammanställning över antalet misstänkta

brott för 35 av de 38 först inskrivna unga på H8. Denna

sammanställning visar förvisso inte antalet återfall i brott för varje

enskild ungdom (se bilaga 1), men visar samtidigt en generellt sett

minskande utvecklingstrend i återfallsmönstret.

422 Brå 2008:17, s. 239.

423 Brå delar in befolkningen i åldersgrupper och åldersgruppen 15–17 år är en av dessa (Brå

2008:17).

424 Brå 2008:17, s. 242.

207


Tabell 2

Exakt vad det går att dra för slutsatser när det gäller antalet återfall

i brott är lika svårtolkat som i fallet med behandlingssammanbrott.

Den mest tillförlitliga slutsatsen är att H8 högst sannolikt

har bättre återfallsfrekvens än den slutna ungdomsvården, även om

urvalet av unga kan skilja sig åt. Med tanke på att H8 skrev in de

tyngst brottsbelastade i stadsdelen 2005–2006 är de unga som

skrivits in därefter möjligen inte lika brottsbelastade som unga

inom den slutna ungdomsvården.

6.8 Avslutande diskussion

Det utan tvekan effektivaste brottsförebyggande arbetet för nästan

alla berörda parter i stadsdelen hade varit om det funnits lönearbete

för majoriteten av de vuxna, bostäder där barnen hade känt sig

trygga och kunnat göra sina läxor i lugn och ro, organiserade fritidssysselsättningar

för barn och ungdomar, inbjudande och upplysta

utemiljöer, förskolor och skolor som hade haft personella resurser

att lära ut relevant kunskap för att kunna komma in i det

svenska samhället och inte minst att barn och ungdomar hade haft

ett framtidshopp. Detta låter nästintill som en folkhemsutopi, men

är till stora delar verklighet i områden som Västra hamnen och

Limhamn-Bunkeflo. Jag är fullt medveten om att detta är ett klassperspektiv

som utgår ifrån medelklassvärderingar och att det finns

invånare som tycker att Rosengård är den bästa stadsdelen att växa

upp i. Samtidigt är det viktigt betona att merparten av de unga som

intervjuades inte var tillfreds med sina livssituationer, även om de

utgör en mycket liten, särskilt utsatt, minoritet av samtliga barn

och ungdomar som bor i stadsdelen.

Den strukturella ojämlikheten och segregationen mellan olika

stadsdelar i Malmö stad är enligt min uppfattning den grundläg-

208

Antal unga 35

Antal misstänkta brott före H8 330

Antal misstänkta brott under H8 97

Antal misstänkta brott efter H8 88

Summa 845


gande orsaken till att det finns sociala problem i Rosengård. Visst

finns det många privata och professionella aktörer i stadsdelen som

lindrar akuta sociala problem och gör ett behjärtansvärt biståndsarbete

för stadsdelens utsatta barn och ungdomar, men för att

komma till roten med de strukturella problem som bidrar till att

producera utanförskap krävs det helt andra interventioner. Att

göra verkliga ekonomiska, politiska och sociala omfördelningar

mellan Malmös olika stadsdelar hade först och främst krävt att de

som besitter makten att fördela dessa resurser hade varit beredda

att dela med sig till dem som inte har det lika bra ställt. Problemet

är bara att de personer och grupper som besitter denna beslutande

makt oftast inte är beredda att dela med sig av kakan. Det finns

flera olika förklaringar och ståndpunkter till varför det finns stora

ojämlikheter mellan Malmös stadsdelar, som skulle ha krävt en hel

bok för att reda ut. Jag nöjer mig med att konstatera att myndighetsinterventioner

som H8 egentligen endast lindrar akuta symtom

och tar inte i tu med de strukturella orsaker som producerar och

permanentar sociala problem i Malmö stad, Sverige och västvärlden.

Liksom andra stadsdelar i Malmö har Rosengård sin unika historia.

Rosengård symboliserar olika saker för olika personer, men enligt

min uppfattning vet vi fortfarande relativt lite om befolkningens

vardagsliv. Massmediala debatter om Rosengård har ofta karaktären

av antingen för eller emot. Andra menar att stadsdelen

redan är allt för beforskad och stigmatiserad och att det nu är

andra stadsdelars tur att sättas under lupp. Jag menar i stället att

Rosengård inte alls är särskilt beforskat, snarare är stadsdelen särskilt

uppmärksammad i massmedier och att den utomstående befolkningen

i Malmö stad och Sverige har en massa ogrundade åsikter

om dess befolkning. Den massmediala uppmärksamheten om

kriminella barn och ungdomar är ett bra exempel på detta. Forskare

(mig inkluderat), journalister, sociala myndigheter, räddningstjänst

och polisväsen vet fortfarande ganska lite om dessa s.k. kriminella

barn och ungdomars vardagsliv och livsprioriteringar. Om

dessa och andra aktörer hade haft bättre insikt och kunskaper om

de ungas vardagsliv hade det också funnits större möjligheter att

skapa framkomligare kommunikationsvägar och sätta in rätt åt-

209


gärd för rätt målgrupp. De grundläggande strukturella orsakerna

hade inte blivit lösta därigenom, men det skulle åtminstone bidra

till att undvika onödiga konfliktsituationer och våldsamheter som

exemplet med att Räddningstjänsten behöver poliseskort visar.

Min grundläggande hypotes är att Malmö stad är indelad i olika

sociala världar som vi behöver mycket djupare empiriska kunskaper

om för att därefter kunna börja överbrygga de sociala klyftorna

i praktiken. Forskning om Malmös olika stadsdelar och kvarter

behöver ta sin utgångspunkt i den grupp eller företeelse som studeras

och inte i förutbestämda metoder, kategorier eller värderingar.

Personal från andra stadsdelar i Malmö stad kan naturligtvis kopiera

H8-manualen, genomgå nätverksutbildning hos Nätverksgruppen

på Familjebasen, prata med IoF-personal på Rosengård och ta

del av denna studie, men det är ändå omöjligt för mig att svara på

om H8-modellen kan överföras till andra verksamhetsområden.

Det kan endast ansvariga politiker, socialarbetare och tjänstemän i

respektive stadsdel avgöra, men förhoppningsvis kan dessa och

andra aktörer lära sig något användbart från denna rapport. Jag är

övertygad om att ansvariga i de övriga nio stadsdelarna besitter

stora kunskaper och beprövad erfarenhet som gör att de själva kan

värdera om och i så fall vad de kan överföra till sin respektive

verksamhet från H8-programmet.

210


REFERENSER

Litteratur

Alsberg, Staffan

2003. ”Om att göra vägval – en fallbeskrivning från Framnäs skola och terapicenter”.

I: Sven Hessle (red.) Fokus på barn, familj och nätverk. Metodutveckling

i den sociala barnavården, s. 118–132. Stockholm: Gothia.

Andershed, Henrik & Anna-Karin Andershed

2005. Normbrytande beteende i barndomen. Vad säger forskningen?. Stockholm:

Gothia.

Andersson, Oscar

2007. Chicagoskolans urbansociologi. Forskare och idéer 1892–1965.

Malmö: Égalité.

Andreassen, Tore

2003. Institutionsbehandling av ungdomar. Vad säger forskningen?. Stockholm:

Gothia.

Becker, Howard S.

1970. Sociological Work. Method and Substance. New Brunswick: Transaction

Books.

2006 [1963]. Utanför. Avvikandets sociologi. Lund: Arkiv förlag.

Bergmark, Anders

2008. ”Om evidensbasering, kunskapsöversikter och psykosociala mekanismer”.

I: Anna Meewisse, Hans Swärd, Rosmari Eliasson-Lappalainen &

211


212

Katarina Jacobsson (red.) Forskningsmetodik för socialvetare, s. 203–219.

Stockholm: Natur och Kultur.

Bergmark, Anders & Tommy Lundström

2006. ”Mot en evidensbaserad praktik? – om färdriktningen i socialt arbete”.

Socialvetenskaplig tidskrift 13 (2): 99–113.

Bergström, Gunnar

2004. Kriminalitet som livsstil. Fjärde upplagan. Stockholm: Mareld.

Björk, Micael

2006. Ordningsmakten i stadens periferi. En studie av polisiära gänginsatser i

Göteborg, 2004–2005. Eslöv: Symposion.

2008. ”Fighting Cynicism. Some Reflections on Self-Motivation in Police

Work”. Police Quarterly 11 (1): 88–101.

Bronfenbrenner, Urie

1971 [1970]. Två barndomsvärldar. Barnuppfostran i Sovjetunionen och USA.

Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Brottsförebyggande rådet (Brå)

2006. Ungdomar och brott åren 1995–2005. Resultat från sex självdeklarationsundersökningar

bland elever i årskurs 9. Rapport 2006:7. Stockholm:

Brå.

2008. Kriminalstatistik 2007. Rapport 2008:17. Stockholm: Brå.

Börjeson, Bengt

2008. Förstå socialt arbete. Malmö: Liber.

Carlbom, Aje

2007. ”Faran med att använda ett reduktionistiskt synsätt på förorten”. Socialvetenskaplig

tidskrift 14 (4): 305–311.

Carlsson, Yngve & Scott H. Decker

2005. ”Gang and Youth Violence Prevention and Intervention: Contrasting

the Experience of the Scandinavian Welfare State with the United States”. I:

Scott H. Decker & Frank M. Weerman (red.) European Street Gangs and

Troublesome Youth Groups, s. 259–286. New York: Altamira.


Collins, Randall

2005 [2004]. Interaction Ritual Chains. Princeton: Princeton University Press.

Daleflod, Bengt

1996. ”Är det möjligt att rehabilitera kriminella ungdomar?”. I: Bengt-Åke

Armelius, Sara Bengtzon, Per-Anders Rydelius, Jerzy Sarnecki & Kerstin

Söderholm Carpelan. (red.) Vård av ungdomar med sociala problem, s.

398–438. Stockholm: Statens institutionsstyrelse och Liber.

Denvall, Verner & Evert Vedung

2008. ”Utvärderingsforskning”. I: Anna Meewisse, Hans Swärd, Rosmari Eliasson-Lappalainen

& Katarina Jacobsson (red.) Forskningsmetodik för socialvetare,

s. 186–202. Stockholm: Natur och Kultur.

Elf, Maria

2003. ”Juan vill flytta hemifrån – en fallbeskrivning från Botkyrka krismottagning”.

I: Sven Hessle (red.) Fokus på barn, familj och nätverk. Metodutveckling

i den sociala barnavården, s. 93–105. Stockholm: Gothia.

Elf, Maria & Mia Garphult

2003. ”Att arbeta med barn, familj och omvärld”. I: Sven Hessle (red.) Fokus

på barn, familj och nätverk. Metodutveckling i den sociala barnavården, s.

64–74. Stockholm: Gothia.

Estrada, Felipe

1999. Ungdomsbrottslighet som samhällsproblem. Utveckling, uppmärksamhet

och reaktion. Doktorsavhandling. Stockholm: Kriminologiska institutionen,

Stockholms universitet.

2001. ”Ungdomsbrottslighetens utveckling”. I: Felipe Estrada & Janne Flyghed

(red.) Den svenska ungdomsbrottsligheten, s. 25–55. Lund: Studentlitteratur.

Estrada, Felipe & Janne Flyghed (red.)

2001. Den svenska ungdomsbrottsligheten. Lund: Studentlitteratur.

Forkby, Torbjörn

2005. Ungdomsvård på hemmaplan. Idéerna, framväxten, praktiken. Doktorsavhandling.

Göteborg: Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet

213


2006. Socialt nätverksarbete. Alliansbildning, makt och retorik. Utvärdering

av Ung och Trygg i Göteborg. Göteborg: FoU i Väst.

Forsberg, Gunnar & Johan Wallmark

2002 [1998]a. ”Nätverksterapi i praktiken”. I: Gunnar Forsberg & Johan

Wallmark (red.) Nätverksboken – om mötets möjligheter, s. 123–188.

Stockholm: Liber.

2002 [1998]b. ”Utgångspunkter”. I: Gunnar Forsberg & Johan Wallmark

(red.) Nätverksboken – om mötets möjligheter, s. 13–26. Stockholm: Liber.

Gans, Herbert J.

1982 [1962]. The Urban Villagers: Group and Class in the Life of Italian

Americans. New York: Free Press.

Gennap, Arnold van

1960 [1909]. The Rites of Passage. Chicago: University of Chicago Press.

Giddens, Anthony

2007. Sociologi. Fjärde omarbetade upplagan. Lund: Studentlitteratur.

Goldstein, Arnold P., Barry Glick & John C. Gibbs

2006 [1998]. Aggression Replacement Training. En multimodal metod för att

ge aggressiva barn och ungdomar sociala alternativ. Aneby: Barnhemmet

Oasen.

Gubrium, Jaber F. & James A. Holstein

1997. The New Language of Qualitative Method. Oxford: Oxford University

Press.

Hansson, Kjell & Co.

2007. ”Visst kan man göra randomiserade studier i svensk socialvård!”. Socionomen

(1): 16–20.

Harvey, David

2007 [2005]. A Brief History of Neoliberalism. Oxford: Oxford University

Press.

214


Hessle, Sven (red.)

2003. Fokus på barn, familj och nätverk. Metodutveckling i den sociala barnavården.

Stockholm: Gothia.

Hirschi, Travis

1969. Causes of Delinquency. Berkeley: University of California Press.

Hydén, Lars-Christer

1997. ”De otaliga berättelserna”. I: Lars-Christer Hydén & Margareta Hydén

(red.) Att studera berättelser. Samhällsvetenskapliga och medicinska perspektiv.

Stockholm: Liber.

2008. ”Berättelseforskning”. I: Anna Meewisse, Hans Swärd, Rosmari Eliasson-Lappalainen

& Katarina Jacobsson (red.) Forskningsmetodik för socialvetare,

s. 89–104. Stockholm: Natur och Kultur.

Hydén, Margareta

2008. ”Evidens-based social work på svenska – att sammanställa systematiska

kunskapsöversikter”. Socialvetenskaplig tidskrift, 15 (1): 3–19.

Högskoleverket

2003. Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet. Högskoleverkets

rapportserie 2003:16 R. Stockholm: Högskoleverket.

Jacobsson, Katarina

2008. ”Den svårfångade kvaliteten”. I: Katarina Sjöberg & David Wästerfors

(red.) Uppdrag: forskning – konsten att genomföra kvalitativa studier.

Malmö: Liber.

Jergeby, Ulla (red.)

2008. Evidensbaserad praktik i socialt arbete. Stockholm: Gothia.

Järvinen, Margaretha

2002. ”Hjälpens universum – ett maktperspektiv på mötet mellan klient och

system”. I: Anna Meeuwisse & Hans Swärd (red.) Perspektiv på sociala

problem, s. 253–273. Stockholm: Natur och Kultur.

215


Katz, Jack

1988. Seduction of Crime. Moral and Sensual Attraction in Doing Evil. New

York: BasicBooks.

Klein, Malcolm W.

1971. Street Gangs and Street Workers. Englewood Cliffs, New Jersey: Prentice-Hall.

1995. The American Street Gang. Its Nature, Prevalence, and Control. Oxford:

Oxford University Press.

Klein, Malcolm W. & Cheryl L. Maxson

2006. Street Gang Patterns and Policies. Oxford: Oxford University Press.

Kolfjord, Ingela

2003. Kvinnors drogbruk och lagbrott. Lund: Bokbox.

Korpi, Sture

2002. ”Förord”. I: Martin Lardén Från brott till genombrott. Kognitiv beteendeterapi

för tonåringar med psykosociala problem, s. 7. Stockholm:

Gothia.

Kristiansen, Arne & Bengt Svensson

2004. ”Byråkrati och narkomani går inte ihop…”. Livsvillkor och vårderfarenheter

hos kvinnor och män som använder narkotika. Rapport 1. Stockholm:

Mobilisering mot narkotika.

Krogstrup, Hanne Kathrine

2003. Evalueringsmodeller. Evaluering på det sociale område. Århus: Systime>.

Kumlien, Mats

2008. ”Att uppfostra fattiga barn – tankar om svensk kriminalpolitik i 1900talets

början”. I: Hans Swärd & Marie-Anne Egerö (red.) Villkorandets politik.

Fattigdomens premisser och samhällets åtgärder – då och nu. Malmö:

Égalité.

216


Lalander, Philip (tillsammans med Nelson Carmona Santis)

2004. Utanförskap och droger. Unga chilenare i en lågstatusförort. Rapport 2.

Stockholm: Mobilisering mot narkotika.

Lalander, Philip & Thomas Johansson

2002. Ungdomsgrupper i teori och praktik. Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur.

Lardén, Martin

2002. Från brott till genombrott. Kognitiv beteendeterapi för tonåringar med

psykosociala problem. Stockholm: Gothia.

Lemert, Edwin M.

1967. Human Deviance, Social Problems and Social Control. Englewood

Cliffs, New Jersey: Prentice-Hall.

Levin, Claes.

1998. Uppfostringsanstalten. Om tvång i föräldrars ställe. Doktorsavhandling.

Lund: Arkiv förlag.

Lindblom-Nyman, Mona & Knut Sundell

1995. Ung och kriminell – En utvärdering av mellanvård för kriminella ungdomar.

FOU-rapport 1995:1. Stockholm: Stockholms socialtjänsts FOUbyrå.

Lindgren, Sven-Åke

1993. Den hotfulla njutningen. Att etablera drogbruk som samhällsproblem

1890–1970. Doktorsavhandling. Stockholm/Stehag: Symposion.

2006. Brottsutvecklingen i Göteborgsområdet 1975–2004 – en sammanvägning

av register- och intervjuuppgifter. Göteborg: Sociologiska institutionen,

Göteborgs universitet.

Lipsey, Mark W. & David B. Wilson

1998. ”Effective Intervention for Serious Juvenile Offenders: A Synthesis of

Research”. I: Rolf Loeber & David P. Farrington (red.) Serious & Violent

Juvenile Offenders. Risk Factors and Successful Interventions, s. 313–345.

London: Sage.

217


MacIver, Robert M.

1931. The Contribution of Sociology to Social Work. New York: Columbia

University Press.

MacKenzie, Doris Layton

2006. What Works in Corrections. Reducing the Criminal Activities of Offenders

and Delinquents. Cambridge: Cambridge University Press.

Martens, Peter L.

1992. Familj, uppväxt och brott. Brå-rapport 1992:1. Stockholm: Brå.

Morén, Stefan & Björn Blom

2003. Insatser och resultat. Om utvärdering i socialt arbete. Umeå: Institutionen

för socialt arbete, Umeå universitet.

Månsson, Sven-Axel

2000. ”Kunskapsutveckling inom socialtjänsten och den akademiska forskningen

– drar vi åt samma håll?”. Socionomen (8): 4–9.

2001. ”Nationellt stöd för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten”. Socionomen

(3): 18–20.

2003. ”Att förstå sociala insatsers värde”. Nordisk Sosialt Arbeid 23 (2): 73–

80.

2007. ”Evidensbaserad kunskap eller intelligent handlande i socialt arbete”.

Anförande vid FORSA-konferens den 20 mars 2007. Stencil.

Ohlsson, Lars B. & Hans Swärd

1994. Ungdom som samhällsproblem. Lund: Studentlitteratur.

Payne, Malcolm

2008 [1991]. Modern teoribildning i socialt arbete. Andra svenska utgåvan.

Stockholm: Natur och Kultur.

Pettersson, Tove

2002. Tre perspektiv på brottsliga nätverk: Supporterbråk, etnicitet och genus.

Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.

218


Polanyi, Karl

2002 [1944]. Den stora omdaningen. Marknandsekonomins uppgång och fall.

Lund: Arkiv förlag.

Qvarsell, Roger

1996. ”Ungdomars brottslighet och samhällets vård”. I: Bengt-Åke Armelius,

Sara Bengtzon, Per-Anders Rydelius, Jerzy Sarnecki & Kerstin Söderholm

Carpelan (red.) Vård av ungdomar med sociala problem, s. 25–50. Stockholm:

Statens institutionsstyrelse och Liber.

Repstad, Pål

2005 [1998]. Sociologiska perspektiv i vård, omsorg och socialt arbete. Andra

upplagan. Lund: Studentlitteratur.

Ring, Jonas

1999. Hem och skola, kamrater och brott. Doktorsavhandling. Stockholm:

Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.

Ronnby, Alf

2008. ”Socialhögskolans förlorade själ”. Socionomen (1): 40–42.

Rundblad, Bengt G.

1961. ”Direkt observation i fältet”. I: Georg Karlsson (red.) Sociologiska metoder,

s. 280–291. Stockholm: Svenska bokförlaget.

Sahlin, Ingrid

2000. Brottsprevention som begrepp och samhällsfenomen. Lund: Arkiv förlag.

Sarnecki, Jerzy

1993. Reaktion mot ungdomsbrott. Betänkande av Ungdomsbrottskommittén.

Del B. SOU 1993:35. Stockholm: SOU.

2002. ”Kontrollens betydelse för ungas brottslighet”. I: Kerstin Söderholm

Carpelan & Weddig Runquist (red.) Ung med tung social problematik. Hur

kan vi förstå, förutsäga och planera för framtida behandling?, s. 247–262.

Stockholm: Statens institutionsstyrelse.

2003. Introduktion till kriminologi. Lund: Studentlitteratur.

219


Shaw, Clifford R.

1966 [1930]. The Jack-Roller: A Delinquent Boy’s Own Story. With a New

Introduction by Howard S. Becker. Chicago: University of Chicago Press.

Socialstyrelsen

2001. Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten. SoS-rapport

2000:12. Stockholm: Socialstyrelsen.

2006 (i samarbete med Torbjörn Forkby). Öppenvårdens former. En nationell

kartläggning av öppna insatser i socialtjänstens barn- och ungdomsvård.

Stockholm: Socialstyrelsen.

Statens offentliga utredningar (SOU)

2008 Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten – till nytta för brukaren.

SOU 2008:18. Stockholm: SOU.

Sundell, Knut

2008. ”Etik, evidens, journalistik på socionomdagarna”. Socionomen (2): 33–

34.

Sundell, Knut & Martin Forster

2005. En grund för att växa – forskning om att förebygga beteendeproblem

hos barn. FOU-rapport 2005:1. Stockholm: FOU-kontor, Stockholms

stadsledningskontor.

Sutherland, Edwin H. & Donald R. Cressey

1960. Principles of Criminology. Sjätte upplagan. New York: J.B. Lippincott

Company.

Svensson, Bengt

2007 [1996]. Pundare, jonkare och andra. Med narkotikan som följeslagare.

Doktorsavhandling. Stockholm: Carlsson Bokförlag.

Svensson, Kerstin

2001. I stället för fängelse? En studie av vårdande makt, straff och socialt arbete

i frivård. Doktorsavhandling. Lund: Socialhögskolan, Lunds universitet.

220


Swärd, Hans & Bengt Starrin

2006 [2000]. ”Makt och socialt arbete”. I: Anna Meeuwisse, Sune Sunesson

& Hans Swärd (red.) Socialt arbete. En grundbok, s. 248–264. Stockholm:

Natur och Kultur.

Tengvald, Karin

2001a. ”Kunskapsutvecklingen av socialt arbete – för klientens bästa”. Socionomen

(1): 22–27.

2001b. ”Nationellt stöd för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten”. Socionomen

(3): 20–21.

2001c. ”Kunskapen som gör alla till vinnare”. CUS-nytt (3).

Tham, Henrik

2001. ”Tidiga ingripanden som kriminalpolitisk strategi”. I: Felipe Estrada &

Janne Flyghed (red.) Den svenska ungdomsbrottsligheten, s. 332–358.

Lund: Studentlitteratur.

Thrasher, Frederic M.

1963 [1927]. The Gang: A Study of 1 313 Gangs in Chicago. Abridged with a

New Introduction by James F. Short, Jr. Chicago: University of Chicago

Press.

Tremblay, Richard E. & Wendy M. Craig

1995. ”Developmental Crime Prevention”. I: Michael Tonry & David P. Farrington

(red.) Building a Safer Society. Strategic Approaches to Crime Prevention,

s. 151–236. Chicago: University of Chicago Press.

UngdomsAlternativet/UngArt

2006. Tanke, handling, konsekvens – träning för förändring. Malmö: UngdomsAlternativet/UngArt.

Vinnerljung, Bo, Marie Sallnäs & Pia Kyhle Westermark

2001. Sammanbrott vid tonårsplaceringar – om ungdomar i fosterhem och på

institution. Stockholm: Socialstyrelsen, CUS.

Wacquant, Loïc

2007. ”Territoriell stigmatisering vid långt avancerad marginalitet”. Socialvetenskaplig

tidskrift 14 (4): 296–304.

221


Whyte, William F.

1991. ”Introduction”. I: William F. Whyte (red.) Participatory Action Research,

s. 7–15. Newbury Park: Sage Publications.

1997. Creative Problem Solving in the Field. Reflections on a Career. Walnut

Creek, Kalifornien: Altamira.

2009 [1943] (kommande publicering). Street Corner Society: Den sociala

strukturen i en italiensk-amerikansk slumstadsdel. Malmö: Égalité.

Wieder, D. Lawrence

2001 [1983]. ”Telling the Convict Code”. I: Robert M. Emerson (red.) Contemporary

Field Research. Andra upplagan. Long Grove, Illinois: Waveland

Press.

Wiklund, Stefan

2006. Den kommunala barnavården – om anmälningar, organisation och utfall.

Doktorsavhandling. Stockholm: Institutionen för socialt arbete, Stockholms

universitet.

Willis, Paul

1981 [1977]. Fostran till lönearbete. Göteborg: Röda bokförlaget.

Øvretveit, John

2001. Metoder för utvärdering av hälso- och sjukvård och organisationsförändringar.

Ett användarorienterat perspektiv. Lund: Studentlitteratur.

Internet

IoF-personal, Rosengård (Epostkorrespondens 2008-06-24).

www.ne.se

www.malmo.se/kommunfaktapolitik.4.33aee30d103b8f15916800027742.ht

ml

Intervjuer

Fokusgruppintervju med IoF-personal, Rosengård

070831

222


IoF-personal, Rosengård

070206

070208

070226

070302

070814

070906

071016

080214

080515

Telefonintervjuer, IoF-personal, Rosengård

080404

080415

080505

Unga på H8

070302

070307

070309

070315

070319

070320

070402

070403

Observationer

Deltagande observationer av ART-lektioner, H8

070220

070320

070327

Förmöten, Familjebasen

080424

223


Nätverksmöten, Familjebasen

070411

080111

080226

Miscellaneous

Länskut Skåne (2003). Kriminella ungdomsgäng i Skåne. Stencil.

”Nätverksarbete i förhållande till inskrivna på Hållplats 8 – Manualtyp”.

Stencil.

”Rosengårds stadsdelsfullmäktiges årsanalys 2003”. Stencil.

SDF- och IoF-Rosengård (2004). Öppenvårdsprogram med insatser för unga

kriminella. Stencil.

Sundberg, Eva (2006). Hållplats 8. Öppenvårdsprogram med insatser för unga

kriminella. Stencil.

”Vårdkostnader för IoF-Rosengård 2003–2007”. Stencil.

Vägen ut (2006 nr. 1). Medlemstidning för Kriminellas revansch i samhället.

Tema: Kriminalitet som livsstil. Stockholm: Rikskris.

”Välfärd för alla – det dubbla åtagandet. Dokumentation av symposiet kring

handlingsplanen för ”Välfärd för alla” 22 september 2004”. Stencil.

224


BILAGA 1

35 av de 38 först inskrivna unga på H8 under perioden 2005–2006 samt antalet och typen av brott som de varit misstänkta för före, under och efter öppenvårdsinsatsen

t.o.m. 2008-01-07.

Ungdom 1 (f. 1989) var inskriven på H8 under perioden 2005-02-07 – 2006-02-13.

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2003-08-29 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Skadegörelse 030829 Stöld i bostad 050209 Försök till stöld genom inbrott

Misshandel 030921 Rån 050304 070425

Misshandel 040330 Sexuellt ofredande 050315 Försök till stöld 070914

Stöld 040330 Försök till grov stöld genom fickstöld 050315 Stöld 071024

Misshandel 040419 Hot mot tjänsteman 050629 Snatteri 071115

Häleri 040603 Stöld 071221

Rån 041004 (plus tre pers.) Stöld ur butik 071226

Försök till rån 041030 Narkotikabrott 071226

Olovligt förfogande 041030 Häleri 071227

Personrån 041101 (plus sju pers.)

Försök till personrån 041101

Misshandel 041116

Stöld 050114

225

225


Ungdom 2 (f. 1987) var inskriven på H8 under perioden 2005-02-10 – 2006-03-10.

226

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2002-04-24 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Misshandel 020424 Försök till stöld genom inbrott i skola 050221 ―

Sexuellt ofredande 020425 Misshandel, utomhus, mot man,

Häleri 020501 obekant med offret 050820

Övergrepp i rättssak 020503 Tillgrepp av bil 050922

Olaga hot 020530

Ofredande 030116 (plus tre pers.)

Misshandel 030121 (plus fyra pers.)

Narkotikabrott 030207

Stöld 030521

Stöld genom väskryckning 040405

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 040508

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 040602

Tillgrepp av fortskaffningsmedel/MC 040905

Olaga hot 040927

Tillgrepp av moped 041006

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 041008

Stöld alt. häleri 041008

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 041008

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 041008

Tillgrepp av fortskaffningsmedel, moped 041011

Stöld 041012

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 041014; Misshandel 041201; Narkotikabrott eget bruk 041220

226


Ungdom 3 (f. 1990) var inskriven på H8 under perioden 2005-02-09 – 2006-06-05.

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2003-03-28 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Tillgrepp av fortskaffningsmedel (moped) Stöld 050324 Ofredande 070514

alt. häleri 020328 Stöld 050401 Försök till tillgrepp av fortskaffnings

Tillgrepp av fortskaffningsmedel/bil 030613 Misshandel 051018 -medel 071009

Stöld alt. häleri av moped 031007 (plus sju pers.) Försök till tillgrepp av fortskaffnings-

Misshandel 040426 medel 060817

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 040602

Försök till stöld genom inbrott i skola 040613

Stöld genom inbrott i kontor 040619

Stöld genom inbrott i kontor 040621

Tillgrepp av fortskaffningsmedel/MC 040905

Olaga hot 040927

Tillgrep av moped 041006

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 041008

Stöld alt. häleri 041008

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 041008

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 041008

Stöld 041012

Förargelseväckande beteende 041123

Bötesbrott, ordningslagen 3.7§ 041130

227


Ungdom 4 (f. 1989) var inskriven på H8 under perioden 2005-02-09 – 2005-06-09 och 2005-08-31 – 2006-09-07 (omhändertagande enligt LVU

2005-04-25).

228

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2003-09-21 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Misshandel 030921 (plus fem pers.) Stöld i bostad 050209 Narkotikabrott – innehav 060926

Stöld i butik 031003 Rån 050304 (plus tre pers.) Stöld 061202 (plus fyra pers.)

Misshandel/olaga tvång 031113 Personrån 050306 Misshandel 070304

Mordbrand 031211 Sexuellt ofredande 050315 (plus två pers.) Misshandel 070707

Stöld alt. häleri 031216 Försök till grov stöld genom fickstöld 050315 Misshandel 070707

Häleri 040603 (plus två pers.) Rån 070813

Stöld 040809 Stöld av mobiltelefon på restaurang 050315 Narkotikabrott 070814

Rån 041004 Rån, försök till 050423 Försök till stöld 070914

Misshandel 041120 Rån 050924 Stöld av olja 071014

Skadegörelse 041224 Våldtäkt 050924 Stöld 071024

Olaga hot 041224 Övergrepp i rättssak 060530 Snatteri 071115

Stöld 050114 (plus tre pers.) Misshandel 060723 Stöld 071221

Stöld 071226

228


Ungdom 5 (f. 1991) var inskriven på H8 under perioden 2005-03-21 – 2006-05-30.

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2004-12-16 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Grov misshandel, försök 041216 Snatteri 060326 —

Ofredande 041216

Övergrepp i rättssak 050118

229


Ungdom 6 (f. 1989) var inskriven på H8 under perioden 2005-02-23 – 2005-06-22 (omhändertagande enligt LVU 2005-06-22).

230

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2003-02-28 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Snatteri 030228 Hemfridsbrott alt. olaga intrång 050313 Brott mot knivlagen 051230

Snatteri 030228 (plus två pers.) Misshandel 060114

Häleri 041010 Stöld 050313 (plus två pers.) Grov våldtäkt 060323 (plus fyra pers.)

Skadegörelse 041219 Stöld genom inbrott i kolonistuga 050313 Inbrott i bil 061012

Tillgrepp av personbil 050131 (plus två pers.) (plus två pers.) Förolämpning 061213

Försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel, Skadegörelse 050425 Misshandel 070423 (plus två pers.)

personbil 050201 (plus två pers.) Stöld 070525 (plus två pers.)

Narkotikabrott, brukande 050201 Stöld 070525 (plus två pers.)

Olaga hot 070816

230


Ungdom 7 (f. 1988) var inskriven på H8 under perioden 2005-03-03 – 2006-06-15.

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2002-04-12 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 020412 Narkotikabrott 050623 Försök till tillgrepp av

Stöld av moped 020831 (plus två pers.) Stöld 050908 fortskaffningsmedel 060817

Misshandel 020917 (plus två pers.) Försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel Brott mot knivlagen 070113

Olaga hot mot lärare 020920 050910 Brott mot narkotikastrafflagen

Misshandel 030127 Tillgrepp av bil 050922 070426

Stöld 030521 (plus två pers.) Misshandel 051018 Brott mot narkotikastrafflagen

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 030613 Brott mot narkotikastrafflagen 060106 070426

(plus två pers.) Stöld genom inbrott i skola 060401

Stöld alt. häleri av moped 031007 Stöld genom inbrott i bil 060401

(plus sju pers.)

Försök till inbrottsstöld 040225

Stöld alt. häleri 041019

Stöld alt. häleri 041021

Narkotikabrott 041021

Stöld genom inbrott i företag 041027

Misshandel 041201

Häleri 041208

Misshandel 050124

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 050125

231


Ungdom 8 (f. 1989) var inskriven på H8 under perioden 2005-04-06 – 2006-04-06.

232

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2002-03-28 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Tillgrepp av fortskaffningsmedel (moped) alt. Stöld genom inbrott i lägenhet 050512 Brott mot narkotikastraffl. 060628

häleri 020328 Inbrott i lägenhet 050613 Tillgrepp av fortskaffningsmedel

Skadegörelse 040205 (motorcykel) 060903

Stöld, grov stöld genom inbrott i bostad Stöld 061010

040316 Tillgrepp av fortskaffningsmedel/

Misshandel 040316 olovligt brukande 061011

Olaga hot 040927 (plus två pers.) Narkotika bruk, eget bruk

Stöld genom inbrott i butik 041011 061221

Stöld alt. häleri av mobiltelefon 041021 Häleri 070129

Stöld alt. häleri 041021 Stöld 070613

Stöld genom inbrott på kontor 041028 Olaga hot, grovt 070811

Försök till stöld 041120 Narkotikabrott, innehav 070812

Häleri 041208 Grov stöld 070821

Häleri 041208 Urkundsförfalskning 071224

Stöld alt. häleri 050316 (plus två pers.)

232


Ungdom 9 (f. 1990) var inskriven på H8 under perioden 2005-03-16 – 2005-03-31 och 2006-04-03 – 2007-03-29 (omhändertagande enligt LVU

2005-03-18 och 2006-12-21).

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2002-05-15 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Snatteri 020515 Misshandel 050318 Försök till grovt tillgrepp av

Mordbrand 021205 Misshandel 050418 Fortskaffningsmedel 060319

Ofredande 021210 Olaga hot mot grupp 050524 Rån mot taxi 071228

Snatteri 031120 *** åtkomstskyddad ***

Snatteri 031120 Tillgrepp av fortskaffningsmedel 060416

Framkallande av fara för annan 040511 (plus två pers.)

Rån 040706 Tillgrepp av fortskaffningsmedel 060619

Bedrägeri 040707 Stöld genom inbrott 060622

Stöld av plånbok 040709 Ofredande 060807

Personrån (försök) 040802 Snatteri 060810

Rån 041020 Tillgrepp av fortskaffningsmedel/moped 061011

Försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel Misshandel 061204

050220 (plus två pers.) Narkotikabrott, eget bruk 061221

Snatteri 050224 Rån 061221

Stöld genom inbrott i bil 050226

Rån 050304 (plus tre pers.)

Sexuellt ofredande alt. förgripelse mot tjänsteman

050314

Personrån alt. grov stöld 050314

Försök till grov stöld genom fickstöld 050315 (plus två pers.)

Stöld av mobiltelefon på restaurang 050315

Sexuellt ofredande 050315 (plus två pers.)

233

233


Ungdom 10 10 (f. (f. 1989) var var inskriven på på H8 H8 under under perioden 2005-04-27 – 2006-06-07 – 2006-06-07 och och 2006-10-25 – 2008-01-11 – 2008-01-11 (omhändertagen (omhändertagande SoL 2006- enligt

11-28). SoL 2006-11-28).

234

Antal och typ av av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2003-06-02 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Väskryckning 030602 Misshandel 050503 —

Häleri, av av cykel 040205 Grov stöld 050827

Brott mot knivlagen 040307

Misshandel 040505 (plus fem pers.)

Misshandel 040505 (plus två pers.)

Sexuellt ofredande 040505 (plus fem pers.)

Tillgrepp av av fortskaffningsmedel/grovt 040510

Rån 040510

Rån 040511

Personrån 040511

Personrån 040822

Rån 041002

Sexuellt ofredande 041013

Hot mot tjänsteman 041217

Stöld 050303

Narkotikabrott 050401

234


Ungdom 11 (f. 1988) var inskriven på H8 under perioden 2005-05-24 – 2006-08-30 (omhändertagande enligt LVU 2005-11-22).

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2002-10-28 – 2007-03-26.

Före H8 Under H8 Efter H8

Personrån 021028 Stöld genom inbrott i butik Brott mot narkotikastrafflagen,

Misshandel 030217 051119 (plus tre pers.) överlåtelse 061107

Misshandel 030331 Misshandel 060709 Brott mot narkotikastrafflagen,

Grov misshandel 040314 brukande 061107

Misshandel 050313

Misshandel 050507

Misshandel 050507

235


Ungdom 12 (f. 1990) var inskriven på H8 under perioden 2005-06-28 – 2006-03-20.

236

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2003-12-11 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Mordbrand 031211 — Narkotikabrott 061012

Personrån (försök) 040802 Rån 070119

Misshandel 040825 Narkotikabrott 070120

Misshandel 040926 (plus två pers.) Övergrepp i rättssak 070121

Misshandel 041111 Rån 070119

Rån 050424 Narkotikabrott 070120

Misshandel 050425 Övergrepp i rättssak 070121

Rån 050517 Misshandel 070828

Brott mot narkotika

strafflagen 070909

Brott mot knivlagen 071226

236


Ungdom 13 (f. 1991) var inskriven på H8 under perioden 2005-11-22 – 2006-11-29.

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2005-05-24 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Misshandel 050524 Allmänfarlig vårdslöshet 060405 Misshandel 070925

Misshandel 050901

237


Ungdom 14 (f. 1991) var inskriven på H8 under perioden 2005-10-18 – 2006-05-17 (omhändertagande enligt LVU 2006-05-17).

238

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2005-08-10 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Olaga hot 050810 Stöld 060104 Narkotikabrott 070908

Stöld genom inbrott i skola 050904 Tillgrepp av fortskaffningsmedel 060404

Snatteri i varuhus 051001 Stöld 060511

Stöld av dvd-filmer 060512

238


Ungdom 15 (f. 1988) var inskriven på H8 under perioden 2005-10-06 – 2006-01-12.

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2003-02-18 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Olaga hot 030218 — Misshandel 060225

Häleri 030721 Misshandel 060701

Narkotikabrott 040310 Ringa misshandel 060831

Misshandel 040312 Grov misshandel, förberedelse

070531

239


Ungdom 16 (f. 1989) var inskriven på H8 under perioden 2005-10-04 – 2006-04-06.

240

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2003-09-21 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Misshandel 030921 (plus fem pers.) — —

Stöld av cykel 031110

Personrån 041101 (plus sju pers.)

Försök till personrån 041101 (plus sex pers.)

Rån 050126

240


Ungdom 17 (f. 1989) var inskriven på H8 under perioden 2005-11-21 – 2007-04-10.

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2003-07-28 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Rån mot person med yxa 030728 Grov misshandel 060415 Misshandel 070703

Skadegörelse 040314 Grovt brott mot knivlagen 060528 Stöld i bostad 070706

Olaga hot 041109 Stöld/väskryckning 060907 Häleri/alt. stöld genom inbrott

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 041111 070709

Försök till personrån 050205 Misshandel 070925

Personrån 050413

Grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel 050416

Rån alt. grov stöld 050621

Rån/försök till 050907

Rån/försök till 050907

Mened 050921

Misshandel, ringa 051012

Personrån 051018

Personrån 051111

241


Ungdom 18 (f. 1991) var inskriven på H8 under perioden 2005-11-24 – 2006-04-28.

242

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2002-07-13 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Väskryckning 020713 Misshandel 060423 Rån 060531

Olaga hot mot barn 020716 (plus fyra pers.) Rån 060423 (plus tre pers.) Stöld genom inbrott i kiosk 060710

Försök till rån 020920 (plus tre pers.)

Snatteri 030119

Olaga hot 040119

Olaga hot 040122

Stöld i butik 040629

Snatteri 040805

Rån 041006

Stöld alt. häleri av cykel 050630

Häleri 051003

Rån, försök 051108

242


Ungdom 19 (f. 1989) var inskriven på H8 under perioden 2006-02-06 – 2007-11-12

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2002-12-14 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Skadegörelse 021214 Brott mot narkotikastrafflagen/ —

Narkotikabrott 050923 eget bruk 061220

Försök till misshandel 051105 Rån 070102 (plus sex pers.)

Stöld, genom inbrott i elevskåp på skola Misshandel 070818

051122

243


Ungdom 20 (f. 1990) var inskriven på H8 under perioden 2006-01-30 – 2007-09-20.

244

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2003-03-06 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Snatteri 030306 Misshandel 060509 Stöld 080104

Snatteri 030514 Grov stöld i bostad 061010

Snatteri 030520 Rån 070114

Snatteri 030715 Stöld 070422

Snatteri i butik 030730 Snatteri 070518

Stöld av plånbok 030731 Stöld i butik 070519

Stöld 030817 Förberedelse till stöld/försök till stöld

Stöld 030831 070524

Stöld i butik 030917 Stöld 070805

Stöld 030924 Snatteri 070917

Stöld i butik 030927

Stöld 031004

Stöld 031017

Snatteri 031027

Stöld 031111 (plus två pers.)

Snatteri 031113

Rån mot taxi 031114 (plus två pers.)

Stöld alt. häleri 031115

Snatteri 031116

Stöld i butik 031118

Stöld 031216

Snatteri i varuhus 040129

Misshandel 051005; Hot mot tjänsteman 051205; Stöld i butik 051213; Narkotikabrott, innehav 051226; Brott mot narkotikastrafflagen 060102

244


Ungdom 21 (f. 1989) var inskriven på H8 under perioden 2006-02-02 – 2007-05-16.

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2005-09-07 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Rån 050907 Rån 060420 Stöld/försök 070613

Personrån 061022 Rån 070806 (plus tre pers.)

245


Ungdom 22 (f. 1989) var inskriven på H8 under perioden 2006-04-21 – 2007-05-28.

246

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2002-10-26 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Snatteri 021026 Misshandel 070517 Försök till rån 070715

Rån 050924 Narkotika brott genom eget bruk

070517

246


Ungdom 23 (f. 1990) var inskriven på H8 under perioden 2006-04-27 – 2007-11-30.

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2005-03-19 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Snatteri 050319 — —

Stöld 050510

Stöld genom inbrott i klädskåp 060310

Stöld 060313

Stöld genom inbrott i omklädningsrum

060314

Stöld 060317

Stöld/häleri 060317

247


Ungdom 24 (f. 1993) var inskriven på H8 under perioden 2006-05-09 – 2007-11-22.

248

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2005-01-15 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Misshandel 050115 Egenmäktigt förfarande 061214 —

Misshandel 051128 Stöld från personbil 070119

Rån 051128 Misshandel 070525

Skadegörelse 051210

Misshandel 060118 (plus fyra pers.)

Misshandel 060311

248


Ungdom 25 (f. 1991) var inskriven på H8 under perioden 2006-04-26 – 2007-06-28.

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2003-03-07 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Rån 030307 — Stöld genom inbrott i företag 070814

Rån 030329 Stöld 070814

Rån, alt. stöld 040330

Stöld alt. häleri 040330

Ofredande 040419

Rån 040419

Stöld 040426

Misshandel 040426

Olaga hot 040519

Snatteri 040902

Misshandel 040903

Misshandel 040926

Snatteri 050226

Olaga hot 050424

Misshandel 050503

Misshandel utomhus mot barn 7-14 år, obekant med offret 050514

249


Ungdom 26 (f. 1990) var inskriven på H8 under perioden 2006-09-15 – 2007-09-25.

250

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2006-05-25 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Personrån 060525 Försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel Olaga hot 071229

Häleriförseelse 060822 070317

Brott mot knivlagen 060823

250


Ungdom 27 (f. 1989) var inskriven på H8 under perioden 2006-06-21 – 2007-10-29.

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2004-02-20 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Snatteri 040220 Rån 060902 Olaga hot 071228

Misshandel 040729 Rån 061019 Olaga hot 071228

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 060503 Rån 061208 Olaga hot 071231

251


Ungdom 28 (f. 1992) var inskriven på H8 under perioden 2006-10-31 – 2007-10-08.

252

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2005-10-25 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Snatteri 051025 — —

Försök till personrån 060504 (plus fyra pers.)

252


Ungdom 29 (f. 1990) var inskriven på H8 under perioden 2006-07-06 – 2007-07-04.

Antal och typ av brott som personen var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2005-02-07 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Stöld 050207 Skadegörelse 060916 Misshandel 071021

Häleri alt. olovligt förfogande 050727 Misshandel 070602

Misshandel 051025

Stöld 051025

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 060626

Stöld 060703

253


Ungdom 30 (f. 1990) var inskriven på H8 under perioden 2006-09-18 – 2007-11-01.

254

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2003-07-28 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Skadegörelse 030728 — —

Snatteri 040209

Skadegörelse 050217

Misshandel mot kvinna 060311

254


Ungdom 31 (f. 1992) var inskriven på H8 under perioden 2006-10-31 – 2007-05-25.

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2004-09-09 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Snatteri 040909 — Skadegörelse 070816 (plus sju pers.)

Snatteri 040909 Våld mot tjänsteman 070829

Misshandel 040929

Misshandel 050320

Misshandel 051226

Misshandel 060323

Rån 060506 (plus tre pers.)

Personrån 060506 (plus två pers.)

Misshandel 060509

255


Ungdom 32 (1991) var inskriven på H8 under perioden 2006-10-10 – 2007-11-06.

256

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2006-05-04 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Försök till personrån 060504 Misshandel 070309 (plus två pers.) —

(plus fyra pers.)

256


Ungdom 33 (1991) var inskriven på H8 under perioden 2006-09-20 – 2006-11-16.

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2004-11-18 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Misshandel 041118 — Falskt larm 061123

Brott mot knivlagen 041126 Misshandel 070312

Brott mot knivlagen 050524

Våld mot tjänsteman 060211

Snatteri 060817 (plus två pers.)

257


Ungdom 34 (f. 1992) var inskriven på H8 under perioden 2006-11-08 – 2007-02-02 (omhändertagande enligt LVU 2007-02-02).

258

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2005-04-28 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Skadegörelse på bil 050405 Rån 061208 —

Misshandel 050411 Personrån 070129

Övergrepp i rättssak 051018

Ofredande 051115

Övergrepp i rättssak 051216

Olaga hot 060116

Olaga hot 060214

Rån (personrån utan skjutvapen, utomhus)

060220

Tillgrepp av fortskaffningsmedel 060503

Olaga hot mot grupp 060512

Sexuellt ofredande 060911

Stöld i skola 060913

258


Ungdom 35 (f. 1993) var inskriven på H8 under perioden 2007-01-26 – ej utskriven från H8 2008-01-07.

Antal och typ av brott som den unge var misstänkt för enligt polisregistret (inskrivningsdatum) under perioden 2006-06-26 – 2008-01-07.

Före H8 Under H8 Efter H8

Stöld alt. tillgrepp av fortskaffningsmedel Stöld 070131 —

060626 Försök till grov stöld 070201

Stöld 061006 Sexuellt ofredande 070202

Skadegörelse 061029 Olaga hot 070214

Misshandel mot barn 061117 (plus två pers.)

Misshandel 061125

Ofredande mot grupp 070120

259


Oscar Andersson redogör i denna rapport om öppenvårdsprogrammet

Hållplats 8 på ett ingående sätt hur individ- och familjeomsorgen

i stadsdelen Rosengård försöker förebygga och motverka att

ungdomsbrottsligheten blir etablerad i stadsdelen. Det är dock

ännu allt för tidigt att dra några långtgående slutsatser om hur väl

öppenvårdsprogrammet har lyckats med denna grannlaga uppgift

sedan starten i januari 2005. Samtidigt finns det tendenser som

tyder på att ungdomar som har varit inskrivna vid Hållplats 8 har

påbörjat en livsstilsförändring. Från att tidigare ha varit ungdomar

som enbart varit upptagna med att umgås med sina kriminella

kamrater börjar de successivt efter inskrivningen att allt mer tänka

på hur deras normbrytande beteende påverkar deras familj och

framtidsutsikter. Oscar Andersson lyfter även fram frågor som

går bortom interventionens omedelbara inverkan på ungdomarnas

kriminella beteende och tänkande. Han pekar bl.a. på betydelsen av

att placera in socialtjänstens insatser i ett övergripande socialpolitiskt

sammanhang, där grundläggande välfärdsfrågor om fritid, skola,

sysselsättning och trångboddhet diskuteras.

Centrala teman i rapporten är interventioner för kriminella barn och

ungdomar, förhållandet mellan sluten- och öppenvård, socialt nät-

verksarbete, evidensbaserad praktik, manualbaserade metoder,

verksamhetsutveckling och inte minst ungdomarnas egna berättelser.

Utdrag ur dekanus förord

isbn/issn 978-91-7104-225-5/1650-2337

mAlmö högSkOlA

205 06 mAlmö, SwEDEN

www.mAh.SE