Remissvar: Utredningen (Jo 2009:02) översyn av ... - iFokus

migrated.ifokus.se

Remissvar: Utredningen (Jo 2009:02) översyn av ... - iFokus

Jordbruksdepartementet

103 33 Stockholm

Olofstorp, den 15 mars 2010

Remissvar: Utredningen (Jo 2009:02)

översyn av djurskyddslagstiftningens

utformning och innehåll.

Utredningen anmodar berörda remissinstanser att inkomma med svar på frågor som ska

vara underlag till probleminventeringen och nulägesanalysen av djurskyddslagstiftningen.

Göteborgs Katthjälp lämnar härmed sina svar på frågorna.

1. Utredningen ska göra en bred översyn av den samlade

djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll. Vilka är enligt

er åsikt de största problemen i nuvarande djurskyddslagstiftning?

1. Hemlösa katter är i stort sett oskyddade i svensk lagstiftning

Djurskyddslagen och Djurskyddsförordningen reglerar i första hand relationen mellan

djuret och djurhållaren. Katter som har kommit ur djurhållarens vård har inte längre

någon som håller tillsyn över dem. Det innebär att djurskyddslagens portalparagraf (2 §

Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande) inte ger dessa djur det skydd

de har rätt till enligt denna paragraf, eftersom djurhållaren inte kan utöva tillsyn.

Djurskyddslagen ger tillsynsmyndigheterna möjlighet att omhänderta djur som är utsatta

för lidande. Den bestämmelse som snarast blir aktuell i fråga om en katt som är

övergiven (utan tillräcklig tillsyn) är 32 § i djurskyddslagen, där det sägs att ett djur som

är utsatt för lidande ska omhändertas om det är befogat ur djurskyddsperspektiv, t.ex. då

ägaren är okänd eller inte går att nå. Polismyndigheten och länsstyrelsen har samma

skyldighet att ingripa. Gällande ärenden med hemlösa katter resulterar detta i praktiken

oftast i att polisen hänvisar privatpersoner till djurskyddsinspektörer som i sin tur

hänvisar tillbaka till polisen, eller inte sällan, till fastighetsägaren. Genom att

lagstiftningen anvisar ett flertal myndigheter som tillsynsmyndigheter bollas ärenden

mellan olika instanser, vilket kostar onödigt mycket tid och pengar utan att djuret får

den vård det har rätt till. Dessutom vägrar vissa myndigheter rentav att befatta sig med

hemlösa katter, då dessa enligt dem inte ingår i djurskyddslagen.

T ex så har Länsstyrelsen i Västra Götalands rättsenhet yttrat att övergivna och

förvildade katter inte omfattas av djurskyddslagen (och inte heller av hittegodslagen). 1

1 Skriftlig kommunikation till Göteborgs Katthjälp den 3 april 2007

Sida 1 av 25


Som det ovan benämns lägger djurskyddsinspektörer gärna över ansvaret för hemlösa

katter på fastighetsägarna genom att klassa hemlösa katter som olägenhet för

människors hälsa, vilket enligt miljöbalken är fastighetsägarens ansvar att åtgärda.

Någon enstaka hemlös katt ger inte upphov till olägenhet för människors hälsa. Med

olägenhet för människors hälsa avses, enligt Miljöbalken, störning som enligt medicinsk

eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt

tillfällig (9 kap 3 § MB). Dessutom förbiser man att djur som far illa i första hand är ett

djurskyddsärende som ska handläggas av antingen polis eller länsstyrelse.

Ännu oftare sker det att inspektörer lägger ansvaret för hemlösa katter på den som har

börjat mata den hemlösa katten. Detta genom att hänvisa till att regeringen i

propositionen om djurskyddslag mm. anger att ansvaret för att djuren behandlas väl och

skyddas mot lidande primärt åvilar varje enskild människa som har djuret i sin vård. 2

Att denna synpunkt bara är en lagtolkning framkommer bland annat ur ett rättsfall i

Hovrätten. Enligt denna dom anses herrelösa katter som matas av någon inte vara

dennas husdjur. (Hovrätten för Västra Sverige, Avd 5, Rotel 52, dom 2002-04-19 i mål

B 2542-01).

I 9 § djurskyddslagen anges det inte vem det åligger att sörja för att ett sjukt djur får

nödvändig vård. I förarbetena yttrar departementschefen som sin mening att det ligger i

sakens natur att det är ägaren till djuret och den som på annan grund innehar eller

förfogar över djuret som är ansvarig för att bestämmelserna i djurskyddslagen åtlyds.

Vidare anser departementschefen att skyldigheterna enligt lagen inte kan sträcka sig

utöver den kretsen. 3

Vi anser det som en omvänd rättsordning att en tillsynsmyndighet lägger ansvaret för

katter som har kommit ur ägarens besittning på den som matar det herrelösa djuret,

utomhus, under en begränsad tid. Man förfogar ju inte självvald över djuret genom

avtalat övertagande av vård från djurägaren. I praktiken kan det mycket väl hända att

katten påträffas en helgdag medan djurskyddsinspektören inte går att nå. Polisen brukar

inte prioritera hemlösa katter särskilt högt och vägrar ibland att befatta sig med sådana

ärenden överhuvudtaget, vilket betyder att man skulle lämna ett djur utan mat i ett antal

dagar för att undvika att en myndighet lägger ansvaret för den hemlösa katten på den

enskilde.

I motsats till djurskyddstillsynen, som flyttats från kommun till länsstyrelse, stannar

hälsoskyddstillsynen kvar hos kommunen. Detta innebär, om ärenden som handlar om

grupper med hemlösa katter skulle klassas som olägenhet för människors hälsa, att

dessa ärenden kommer att handläggas av kommunerna. Frågan är då om det kommer att

vägas in djurskyddsaspekter i handläggningen. Idag hänvisar djurskyddskontrollanter

från länsstyrelsen i Västra Götaland till saneringsbolag när det gäller ärenden med

hemlösa katter (genom att klassa dessa ärenden som olägenheter för människors hälsa),

utan att vidare handlägga ärendet som ett djurskyddsärende. Göteborgs Katthjälp tycker

att denna utveckling är skrämmande och att detta tillvägagående ur juridisk och etisk

synpunkt är oacceptabelt. Jordbruksverket kunde inte besvara vår fråga om detta

tillvägagående är juridiskt hållbart eller inte. 4

Regering anför i propositionen om tillsyn över hundar och katter, i den mån brister i

skötseln inte orsakar problem för omgivningen, att det i sådana fall i första hand är fråga

2 prop. 1987/88:93 sid. 15

3 Prop. 1987/88:93, s. 55

4 Skriftligt kommunikation med SJV, augusti 2008

Sida 2 av 25


om ett djurskyddsärende. Om brister i skötseln orsakar problem också för omgivningen

kan det vara fråga om både ett djurskyddsärende och ett tillsynsärende. 5

I sådana fall som nämndes ovan borde handläggningen från och med den 1 januari 2009

delas upp mellan kommunen och länsstyrelsen i två olika ärenden.

2. De många olika sätt som man idag är tillåtna att avliva sällskapsdjur

på medför risk till att djur utsätts för onödigt lidande.

Enligt Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om slakt och annan

avlivning av djur (SJVFS 2007:77), får bland annat hundar, katter och vissa mindre

sällskapsdjur avlivas genom avblodning, slag mot huvud, huvudskott, distansavlivning,

narkosmedel genom injektion och narkosmedel genom inhalation. På hundvalpar och

kattungar yngre än 14 dagar får slag i huvud användas som bedövningsmetod eller

också som avlivningsmetod för ett mindre antal kattungar och hundvalpar.

I Djurskyddsmyndighetens tidigare föreskrifter om avlivning av hundar, katter och vissa

pälsdjur fick hundar och katter endast avlivas genom överdos av narkosmedel under

veterinärs överinseende, huvudskott eller slag mot huvud när det gällde kattungar upp

till åtta dagars ålder. Att dessa djur nu även får avblodas, avlivas på distans och att

åldern för att få döda hundvalpar och kattungar med slag mot huvud har höjts från 8 till

13 dagar är en försämring av djurskyddet.

Djurskyddslagens § 30 ger möjligheten att avliva ett djur som är så svårt sjukt eller

skadat att det bör avlivas omedelbart för att förkorta djurets lidande. I brådskande fall

får då även någon annan än veterinär eller polisman avliva djuret. Då behöver inte

lagens bestämmelser om hur djur får avlivas, följas. Uppenbart är dock att det handlar

om barmhärtighetsgärning. När det gäller avlivning av andra, icke akuta skäl, så som

när djuret är oönskad avkomma eller att djuret på grund av förändrade

familjförhållanden inte kan hållas kvar, bör det inte finnas någon möjlighet att använda

sig av några andra metoder än avlivning hos veterinär, om inte särskilda skäl föreligger.

Djurskyddslagstiftningen verkar förebyggande, vilket även borde framgå av

föreskrifterna. Att genom föreskrifterna ge ytterligare förslag på avlivningsmetoder i

andra fall än nödsituationer ger risk för missbruk och felanvändning, vilket medför

lidande för djuret. Sällskapsdjur är extra utsatta för brott mot lagstiftningen på grund av

bristen på insyn. Om ett sällskapsdjur skall avlivas, bör samråd ske med legitimerad

veterinär om det ur djurskyddssynpunkt mest skonsamma tillvägagångssättet

beträffande det enskilda djuret.

Lagstiftningen innehåller inga regler om skyldighet för kattägare att förhindra oönskad

avkomma. Tyvärr är det många människor som undandrar sig detta ansvar, med följd att

ett stort antal kattungar föds, utan att någon har för avsikt att ta hand om dem. 6

Oftast är det av ekonomiska skäl som djurägaren föredrar att avliva oönskad avkomma

med andra metoder än avlivning hos veterinär, inte för att man tycker att den valda

metoden är mer djurvänlig. Detta tillvägagångssätt bör i störst möjliga mån förebyggas

av lagstiftningen som är till för att skydda djur så långt som möjligt. Lagstiftningen bör

inte ge djurägaren möjlighet att avliva djur på ett sätt som i första hand är mer

fördelaktig för djurägarens ekonomi än att det förebygger onödigt lidande hos djuret.

5 Prop. 2006/07:126

6 Djurskydd- Fakta och tips, 2005, Helena Striwing och Mikael Åslund

Sida 3 av 25


Enligt ovannämnda föreskrifter får man avliva ”ett mindre antal” kattungar och

hundvalpar genom slag mot huvud. Framförallt när det gäller katter föds varje år ett

stort antal oönskade kullar som delvis avlivas genom slag mot huvud. Det är sannolikt

att djurägare som egenhändigt avlivar oönskad avkomma, gör det på just detta vis p.g.a.

att metoden är kostnadsfri, inte för att man anser det vara den mest humana metoden,

vilken naturligtvis är att se till att inga oönskade kullar föds.

Lagstiftningen borde förtydliga vad som menas med ”ett mindre antal” så att det

fortsättningsvis blir olagligt att systematiskt slå ihjäl hundvalpar och kattungar. Därmed

uppmuntras djurägaren samtidigt att kastrera sina djur, för att på så sätt förebygga

oönskad avkomma, såsom Europarådets konvention för skydd av sällskapsdjur

uppmuntrar till.

Även om det i SJV:s föreskrifterna ställs kunskapskrav händer det med jämna

mellanrum att dagspressen berättar om att (framförallt) katter har avlivats av personer

som inte har den kunskap som krävs. Genom att avlivningen oftast sker i privat regi, är

det praktiskt sett så gott som omöjligt att se till att den som avlivar ett sällskapsdjur

verkligen besitter de kraven som ställs i föreskrifterna.

Den lekmannamässiga avlivningen blir ett djurskyddsproblem, när en person inte

förmår att utföra den på tillfredsställande sätt, på grund av okunskap eller för att

situationen är så känslomässigt påfrestande att han inte klarar av att göra rätt. I olika

domslut förekommer människor som saknar den självkännedom som behövs för att

kunna avgöra vad man klarar av, men även människor som helt enkelt inte bryr sig om

huruvida djuret lider eller ej. 7

Enligt en rapport från The American Veterinary Medical Association är kravet på

skicklighet och erfarenhet på grund av de inneboende riskerna med mekanisk avlivning

av yttersta vikt. Man bör ha tränat på sövda eller döda djur, och metoden bör bara

användas när inga andra alternativ finns. 8 Som redan nämnts tidigare ger

Djurskyddslagens § 30 redan möjligheten att avliva djur i nödsituationer med andra

metoder än avlivning hos veterinär.

Avskjutning av katt

Enligt SJV:s föreskrifter om avlivning får enstaka förvildade, förrymda eller

skadade djur, som inte är möjliga att fånga in utan att djuren åsamkas ett större lidande,

avlivas med för jakt- eller avlivningsändamål avsedda kulgevär. Längsta skjutavstånd

för katt är 30 meter.

Förutom jordbruksverkets föreskrifter om avlivning ger även 21 § Lag om tillsyn över

hundar och katter möjlighet att avliva katt genom avskjutning. (”En katt som med skäl

kan antas vara övergiven eller förvildad, får dödas av jakträttshavaren eller av någon

som företräder denne. Inom tätbebyggt område krävs dock tillstånd av

polismyndigheten.”)

21 § tillsynslagen är avsedd som en viltvårdsbestämmelse. I 19 § andra stycket 1864 års

jaktstadga angavs att katt fick saklöst dödas om den anträffades ”i skog eller hage”.

Bestämmelsen har därefter förändrats och lyftes fr.o.m. den 1 januari 1988 ur

jaktlagstiftningen (23 § lagen [1938:274] om rätt till jakt) och överfördes till 7 §

(numera 21 §) tillsynslagen.

7 Avlivning av sällskapsdjur, utförd av annan än veterinär – ett djurskyddsproblem?

Anna Maria Erixson, Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap, 2005

8 Report of the AVMA Panel on Euthanasia, Andrews et al 1993. Se även rapporter från år 2000 och

2007

Sida 4 av 25


Av förarbetena framgår dock att bestämmelsen alltjämt främst var avsedd som en

viltvårdsbestämmelse. I förarbetena till den nya tillsynslagen över hundar och katter

uttalar departementschefen dessutom att ”I den mån brister i skötseln inte orsakar

problem för omgivningen är det i första hand fråga om ett djurskyddsärende.”, Prop.

2006/07:126, sida 24. Det är därför, även om det förekommer i praxis, tveksamt att

använda den för avlivning p.g.a. påstådda sanitära olägenheter eller ordningsskäl. Som

viltvårdsbestämmelse torde 21 § tillsynslagen också ha minskat i betydelse genom

jaktens minskade betydelse för människors utkomst; jakt är idag närmast att betrakta

som rekreation. 9

Den dåvarande Svenska Djurskyddsmyndigheten ansåg att 21 § tillsynslagen är en

kvardröjande rest av ett förlegat synsätt. Myndigheten kunde inte se något självändamål

i att avliva herrelösa katter och enligt myndigheten borde avlivning ses som ett

sistahandsalternativ, och då genomföras endast av djurskyddsskäl. 10 Avlivning av djur

av djurskyddsskäl är redan reglerat i djurskyddslagen.

Vid både distansavlivning enligt föreskrifterna och avlivning enligt 21 § tillsynslagen

uppstår följande problem: det är svårt att avgöra om en katt är övergiven eller förvildad.

Utöver det faktum att katten enligt rättspraxis har rätt att fritt få ströva omkring, bör

bl.a. följande faktorer alltid noga beaktas när man söker bedöma om en katt saknar

ägare och är övergiven eller förvildad:

- om katten uppehåller sig nära bebyggelse,

- bär halsband,

- är öron- eller chipmärkt,

- är välnärd och har fin päls,

- inte är särskilt skygg.

Förekomsten av en eller flera av dessa omständigheter talar mot att katten är övergiven

eller förvildad. 11 Särskild vid distansavlivning finns det uppenbara svårigheter med att

beakta ovannämnda faktorer.

Jägare anses kunniga i hur man avlivar djur, men det finns väsentliga skillnader mellan

avlivning och jakt som är viktiga att tänka på. När jaktbytet är dött öppnar man det, tar

ut bukens och brösthålans organ, bär hem kroppen och hänger upp den på lämplig plats

för mörning. Efter den hanteringen föreligger ingen risk att djuret ska bli begravt eller

förpackat och slängt i soporna medan det är medvetslöst, för att sedan vakna upp 12

vilket faktiskt har hänt! (Bollnäs tingsrätt B 1019-00, 2001-01-24, Östersunds tingsrätt

B 2090-00, 2001-02-28, Göteborgs tingsrätt B 746-99, 2001-06-07, Ångermanlands

tingsrätt B 3083-02, 2003-03-13)

Det finns tiotals fall kända där katter har blivit skjutna medan de visade tydliga tecken

av att de var ägda. Till och med katter som var id märkta genom tatuering eller chip

eller hade på sig halsband har blivit dödade genom avskjutning. Som referens kan

nämnas ett fall som har anmälts till Justitieombudsmannen (JO) i januari 2005 av en

privatperson, vars familjekatt avlivats i samband med att ett tiotal katter i en närbelägen

fastighet fångades i fälla av kommunen och avlivades på uppdrag av polisen (JO, Dn

9 Yttrande Svenska Djurskyddsmyndigheten, 2005-04-07 Dnr 2005-0556

10 Yttrande Svenska Djurskyddsmyndigheten, 2005-04-07 Dnr 2005-0556

11 Djurskydd - Fakta och tips, 2005, Helena Striwing och Mikael Åslund

12 Avlivning av sällskapsdjur, utförd av annan än veterinär – ett djurskyddsproblem?

Anna Maria Erixson, Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap, 2005

Sida 5 av 25


334/05).

Göteborgs Katthjälp har kunnat konstatera att tillstånd för avskjutning av katter i

tätbebyggda områden mycket sällan söks. I januari 2009 gjorde vi en undersökning på

hur många § 21 TL tillstånd det har utfärdats i Göteborg med kranskommuner. Förutom

att polismyndigheten hade stora problem att få fram vilka inom myndigheten

handlägger § 21 ärenden, visade det sig senare att det år 2007 och 2008 enbart hade

beviljats 2 st. tillstånd för avskjutning av katt. 13 Båda utfärdades i Stenungsunds

kommun. Inga tillstånd utfärdades i Göteborgs kommun eller andra kranskommuner.

Däremot skjuts det i Göteborg kommun med jämna mellanrum katter inom tätbebyggt

område. Som exempel kan nämnas att olika kommunalägda bostadsbolag har skjutit

katter i många år utan att någonsin ha ansökt om tillstånd. En av de jägarna som anlitas

av bostadsbolagen bekräftade att det mycket väl kan stryka med katter som har en ägare.

14

Med anledning av diskussionen som uppstod skulle polismyndigheten i Västra Götaland

se över vilka rutiner som framöver bör gälla vid ansökningar för avlivning av katt enligt

21 § tillsynslagen. Tyvärr resulterade detta enbart med att man skickade ut förslag till

handläggningsrutin. Det är alltså fortfarande möjligt för varje polisområde att handlägga

21 § ärenden efter egen insikt. 15

Sammanligt konstaterar vi att avlivning av katt genom avskjutning, annat än med stöd

av § 30, DL inte bör tas upp i lagstiftningen då felmarginalen är alldeles för stor.

Två katter hittades döda i skogen den

2 november 2009 vid Granloholm.

(http://dagbladet.se/nyheter/sundsvall/1.1490874-

katter-hittades-doda-i-skogen)

3 ihjälskjutna katter hittades söndag den 14 mars 2010 i skogen utanför Jönköping.

(http://www.kattforum.se/viewtopic.php?f=1&t=187729&st=0&sk=t&sd=a)

Även polisen har inga problem

med att slå ihjäl kattungar äldre

än 14 dagar för att sen kasta de

upp i träd. (http://kvp.expressen.se/

nyheter/1.886861/polisen-halshoggovergivna-katter)

13 Skriftlig kommunikation med Polismyndighetens förvaltningsavdelning, april 2009

14 Muntlig kommunikation med jägaren Jan-Erik Klintegård, mars 2009

15 Skriftlig kommunikation med Polismyndighetens förvaltningsavdelning, september 2009

Sida 6 av 25


3. Paragraferna som reglerar omhändertagande av djur efterlevs inte

av tillsynsmyndigheterna.

Den grundläggande och bärande tanken i djurskyddslagen är att förebygga onödigt

lidande och sjukdom. Därför har lagen konstruerats på sådant sätt, att ingripanden skall

kunna göras i tidigt skede och i förebyggande syfte, utan att det behöver påvisas att

något djur hunnit bli lidande av någon viss brist (Prop 1987/88:93 s 50).

Djurskyddslagen skall alltså primärt verka för att vanvårdsfall aldrig uppkommer.

Lagen anger den lägsta tillåtna standarden för djurhållningen. Att man uppfyller lagens

bestämmelser innebär därmed inte att djurhållningen är berömvärd utan endast att den

håller en acceptabel nivå. 16

Uppstår en situation där djuren lider, eller risk för lidande föreligger, ankommer det på

tillsynsmyndigheten att rätta till situationen. Är situationen inte akut finns DL 31 § att

tillgå. Är situationen däremot akut finns DL 32 § att tillgå.

Det primära i en akut situation torde vara att lidandet upphör för djuret. Anledningen till

att möjligheten till ett omedelbart omhändertagande infördes i djurskyddslagen var att

det inte ansågs försvarbart att djur skulle fortsätta lida under ett ofta långdraget

utredningsarbete. Det anges i förarbetena till djurskyddslagen att om det förefaller

utsiktslöst att få en rättelse till stånd bör djurets lidande inte förlängas enbart av formella

skäl, t.ex. kommunikation eller förelägganden. 17

Från och med den 1 januari 2003 har länsstyrelsen inte längre en befogenhet att

omhänderta djur enligt DL 31 och 32 § §. Numera föreligger en skyldighet att gripa in i

situationer som faller in under nämnda lagrum. Bakgrunden är att det inte kan anses

försvarbart att i kvalificerade fall av bristande vård underlåta att omhänderta drabbade

djur (Prop. 2001/02:93, s. 22). Utöver denna skärpning, från att ha haft en befogenhet

att handla till att få en skyldighet, vidgades även kriterierna för omhändertagande till att

omfatta fall av djurplågeri, fall av upprepade brott mot djurskyddslagen eller föreskrifter

som meddelats med stöd av lagen samt fall av upprepade förelägganden.

Även det omedelbara omhändertagandet blev obligatoriskt under vissa angivna kriterier

från och med den 1 januari 2003.

I media får man nästan dagligen ta del av att länsstyrelser väljer att inte ta

beslut om omhändertagande av djur i kvalificerade fall. I vårt arbete med katter

har vi själv fått kännedom om bland annat följande 3 fall de senaste

månaderna.

1. En katt ramlar ner från femte våningen. Den är blodig, haltar, kan inte

äta eller gå på lådan. Ägaren tar inte katten till veterinär då den anser det

vara för dyrt. När fallet kommer till länsstyrelsens kännedom har katten

redan varit utsatt för svåra plågor i två dygn. Trots att länsstyrelsen själv

noterar att katten utsätts för svåra plågor omhändertas katten inte vilket

resulterade i att den blev utsatt för fortsatt lidande i ytterligare tre dygn,

med länsstyrelsens kännedom.

2. En grupp sjuka katter har varit föremål i ett djurskyddsärende i över sju

år, med länsstyrelsens kännedom. Ägaren vägrade i alla år att ta katterna

16 Helena Striwing, Djurplågeri, s. 30

17 ”Omhändertagande av djur enligt djurskyddslagen § 31 och 32”, Jur.kand. Christina Kleemo, Juridiska

institutionen, Uppsala universitet, augusti 2004

Sida 7 av 25


till veterinär för vård. Under handläggningstiden självdör en av katterna.

Hon hittas död på tomten. Efter att femte föreläggandet skickats ut skickar

Göteborgs Katthjälp ett mail till länsstyrelsens handläggande

djurskyddskontrollant, som tidigare hos kommunen har jobbat med samma

ärende. I mailet undrar vi varför katterna inte omhändertas. Som svar får vi

att ”han ska ha sin chans. Det är djurägarens val hur han vill göra så länge

djuren inte är så dåliga att ett omhändertagande skulle hålla.” 18

Till slut togs en del av katterna om hand och avlivades direkt pga. att

länsstyrelsen ansåg att katterna var i dåligt skick. En katthona med 4 ungar

är i dagsläget kvar och länsstyrelsen rekommenderade att ägaren skulle

ordna avskjutning av dessa, trots att ägaren innan omhändertagandet har

belagts med djurförbud. Honan och ungarna finns i skrivande stund kvar

hos ägaren.

3. En hemlös kattmamma med 5 ungar bor ute i sträng kyla. Vid en första

anmälan agerar länsstyrelsen inte överhuvudtaget. Vid nästa anmälan åker

länsstyrelsen ut och bedömer att bostadsbolaget med hjälp av ett

saneringsbolag kan ta hand om katterna. Katterna fanns efter beslutet kvar

i flera veckor, i minusgrader, iskall vind och snö.

I fall nr 2 har Göteborgs Katthjälp gjort en anmälan till Justitieombudsmannen. JO

ansåg dock inte att det förelåg skäl att utreda ärendet. 19 Även tidigare JO anmälan av

liknande fall har av JO inte ansetts vara skäl för vidare utredning.

Med hänsyn till ovanstående kan vi fastställa att framförallt § 31 DL, där det stadgas att

djur skall tas om hand om djuret utsätts för lidandet och detta inte rättats till efter

tillsägelse av tillsynsmyndighet eller efter (upprepade) beslut enligt 26 §, inte har det

effekten som enligt förarbeten önskas, nämligen ”att ingripanden skall kunna göras i

tidigt skede och i förebyggande syfte, utan att det behöver påvisas att något djur hunnit

bli lidande av någon viss brist”. Vi anser att lagen ska förtydligas angående vad som

anses med upprepade tillfällen. Med hänsyn till lagens skyddssyfte borde ”vid

upprepade tillfällen” tolkas som att ett enda tillfälle utöver det första vara tillräckligt för

ett omhändertagande.

Polisens roll

Den ordning som vi idag har i djurskyddslagen där polismyndigheten skall verkställa

beslut om omhändertaganden har debatterats från olika håll, bl a Polismyndigheten och

Jordbruksverket.

Enligt 1 § polislagen (1984:387) skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän

ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp.

Rikspolisstyrelsen anser dock att just uppstallning av djur och därpå följande åtgärder

inte är ett naturligt led i polisens åliggande att upprätthålla allmän ordning och säkerhet

och menar att länsstyrelserna är bättre lämpade att sköta förvaring och försäljning av

med stöd av djurskyddslagen [och tillsynslagen] omhändertagna djur. Rikspolisstyrelsen

påpekar även att lagstiftningen är krånglig och att hur ärenden sköts – och hur djuren

behandlas – ser olika ut på olika polismyndigheter. 20 I praktiken visar detta sig bland

annat genom att visa polisdistrikt inte tar emot ärenden med hemlösa eller upphittade

katter som anmäls av privatpersoner. Det har även förekommit att polisen råder att

18 Skriftlig kommunikation, mars 2009

19 Se bilaga ”JO Anmälan mot Länsstyrelsen i Västra Götaland och de i ärendet inblandade tjänstemän

angående handläggning av ett djurskyddsärende”

20 Bengt Ericsson, Rikspolisstyrelsen i Tidningen Svensk Polis, 2007-11-16

Sida 8 av 25


uppenbart herrelösa katter ska släppas ut igen.

Rikspolisstyrelsen har vidare anfört att polisen saknar resurser i form av både pengar

och kunskap till att kunna ta an sig omhändertagna djur. De kostnader som uppkommer

med anledning av omhändertagandet får, enligt DL 35 § 1 st., förskotteras av allmänna

medel. Denna kostnad skall därefter enligt 2 st. återbetalas av den mot vilken åtgärden

har riktats, om det inte finns särskilda skäl till annat. Av olika anledningar förekommer

det relativt ofta att polismyndighetens kostnader inte återbetalas. 21

När omhändertagande av djur sker från socialt utslagna personer eller där djurägaren har

hamnat i ekonomiskt trångmål finns det ingen möjlighet för polismyndigheten att återfå

de kostnader den haft, förutom det den kan få igen vid en eventuell försäljning. Det är ju

oftast hos människor med sociala och ekonomiska problem där det även uppstår

problem med djurhållningen.

Regeringen bedömer i propositionen om tillsyn över hundar och katter att det för

närvarande inte finns någon annan myndighet som har den upparbetade organisation

som behövs för att omhändertagande av, i tillsynslagens fall, hundar skall kunna fungera

i praktiken. 22 Det betyder naturligtvis inte att polisen därmed skulle vara den bäst

lämpade organisationen att omhänderta och framförallt, uppstalla och ta hand om djur.

Djur som pga. vanvård har omhändertagits är oftast, både fysiskt och psykiskt, i ett

sådant tillstånd att de egentligen borde tas om hand av organisationer där t ex.

djursjukvårdspersonal och etologer finns tillgängliga, något polisen saknar. Djurhem

som har tillgång till utbildad personal skulle vara bättre lämpade att uppstalla

omhändertagna djur än polisen. Leder omhändertagandet till att djuret ska omplaceras

kan även detta ske i djurhemmets regi, som även vad gäller den delen är bättre lämpad

än polisen.

4. Otillräckliga resurser för omhändertagande av samtliga hemlösa

katter

I Sverige finns det mellan 40 000 och 100 000 hemlösa katter. 23 Göteborgs Katthjälp är

övertygat om att det av myndigheterna skulle omhändertas betydligt fler katter om det

skulle finnas resurser som tillåter detta. Många gånger leder omhändertagande av katter

idag till avlivning, inte sällan för att det inte finns plats där katterna kan hållas för ev.

omplacering.

Det omhändertas årligen runt 7 400 katter av svenska djurhem. De flesta av dessa katter

hamnar där på grund av hemlöshet. Samtidigt uppger djurhemmen att de ständigt har

brist på platser. Man måste neka tusentals katter hjälp för att hemmen redan är överfulla.

Inga av Sveriges ca 60 djurhem, som mestadels tar hand om hemlösa katter, drivs

kommunalt eller statligt. Ej heller har de startats på kommunalt eller statligt initiativ.

Alla drivs av ideella föreningar med privata medel. 24

I en enkät från år 2008 som besvarades av 27 svenska katthem visade det sig att dessa

katthem tillsammans spenderade 10 miljoner kronor för drivandet av verksamheten år

2007. Cirka 96 % av denna summa kommer från privatpersoner och den privata sektorn.

21 SOU 2001:87, s. 75.

22 Prop. 2006/07:126

23 Djurhemmens verksamhet i Sverige: med fokus på katter. M. Andersson, J. Loberg och P. Eriksson -

Inst. för husdjurens miljö och hälsa Sveriges Lantbruksuniversitet, 2007

24 Djurhemmens verksamhet i Sverige: med fokus på katter. M. Andersson, J. Loberg och P. Eriksson -

Inst. för husdjurens miljö och hälsa Sveriges Lantbruksuniversitet, 2007

Sida 9 av 25


Då det i Sverige, enligt dokumentation, finns runt 60 djurhem som arbetar med

omplacering av hemlösa katter, kan man rent teoretiskt sett ställa att det år 2007 har

spenderats ca 22 miljoner kronor på katthemsverksamheten i Sverige varav ca 21

miljoner kommer från privatpersoner och den privata sektorn. 25

Göteborgs Katthjälp anser det vara väldigt märkligt, om inte skamligt, att det i Sverige,

som med jämna mellanrum påstår ha sig världens bästa djurskyddslag, inte finns ett

enda statlig, eller med statliga medel drivet, djurhem. Den svenska staten ”säkerställer”

djurskyddet genom att åka snålskjuts på ideella krafter och genom att helt förlita sig på

deras engagemang.

Sverige har undertecknat Europarådets konvention om skydd av sällskapsdjur och enligt

denna konvention är länderna – om de finner att antalet herrelösa djur utgör ett problem

- skyldiga att ta de lagmässiga och administrativa åtgärder som är nödvändiga för att

minska deras antal utan att orsaka dem onödig smärta, lidande och stress. Länderna

uppmanas också att överväga ID-märkning, registrering samt kastrering. Sverige

uppfyller idag inte kraven i konventionen. I samband med EU-parlamentets beslut 2008

om att förbjuda all slags handel med och import av skinn från hundar eller katter

uppmanades medlemsstaterna också att anta en plan för omhändertagande av herrelösa

djur med offentliga medel för att motarbeta förekomsten av kringdrivande och hemlösa

hundar och katter.

Göteborgs Katthjälp anser att lagstiftningen borde reglera att djurhemsverksamheten ska

subventioneras med offentliga medel.

5. Det saknas talerätt för djurskyddsorganisationer

Något som saknas i djurskyddslagstiftningen – i motsats till miljölagstiftningen där det

man vill skydda inte heller kan föra sin egen talan – är talerätt för djurskyddsorganisationer

i juridiska processer som rör djur. Som det är nu blir det en maktobalans

när endast de intressen som står mot djurens har möjlighet att exempelvis överklaga

olika beslut som rör djur. En talerätt för djurskyddsorganisationer med miljöbalken som

förebild bör därför införas.

6. Sjuka eller skadade djur

Idag finns det inga tvingande paragrafer i lagstiftning eller allmänna råd i föreskrifter

som reglerar vad man ska/bör göra när man hittar ett sjukt eller skadat tamdjur. Genom

att vi har så många hemlösa katter i Sverige och även en stor del ägda utekatter händer

det ofta att en katt hittas skadad utomhus utan att ägaren kan spåras på grund av att

många katter inte är ID-märkta. Idag kan man välja att lämna kvar djuret i den situation

det påträffas utan att man bryter mot någon lagstiftning. I t ex den finska

djurskyddslagen finns en bestämmelse som tvingar den som hittar ett skadat djur att

hjälpa djuret eller i alla fall anmäla detta till tillsynsmyndighet. Vi anser att den som

påträffar ett djur, vild eller tam, som är sjukt, skadat eller annars i hjälplöst tillstånd

skall själv hjälpa djuret eller göra en anmälan till tillsynsmyndigheten. Privatpersoner

som lämnar in skadade djur på t ex sjukhus ska inte behöva betala någon avgift för det.

25 Katthemsverksamhet i Sverige, Göteborgs Katthjälp, juni 2008

Sida 10 av 25


7. Föreskrifter och allmänna råd om hållande av hund och katt

I SJV:s "Föreskrifter och allmänna råd om hållande av hund och katt" ges som allmänt

råd till 1 kap. 23 § att "Katter som levt utomhus och är förvildade bör inte tvingas leva

inomhus."

Det enda som anges som underlag till ovanstående råd i föreskriftsdokumentation (Dnr

31-6478/07) är följande: "Om en katt är helt förvildad och skygg är det tveksamt om

den passar för att leva inomhus överhuvudtaget. Det finns exempel på katter där det inte

fungerat alls att försöka tvinga dem till ett liv inomhus." Några mer underlag eller

vetenskaplig fakta anges ej. SJV kan inte heller efter skriftlig kontakt komma med något

vetenskaplig bevis man skulle ha grundat rådet på. 26

Göteborgs Katthjälp anser det vara ytterst tveksamt att basera lagstiftning på anekdoter

och inte på vetenskap. Enbart några anekdotiska observeringar anser vi inte vara

tillräckligt med underlag för att ge ett allmänt råd som är så pass långt gående att det

leder till att många katter inte får en chans till ett bättre liv. Det finns dessutom, i rak

motsats till SJV:s uppgifter, många exempel på att det har fungerat väl att socialisera

eller re-socialisera hemlösa katter, som i första hand verkade förvildade eller skygga, så

att de har kunnat leva ett tillfredsställande liv inomhus. Det finns vetenskapliga studier

som beskriver att katter kan socialiseras och resocialiseras även om de inte längre är i

den optimala socialiseringsåldern (McCune et al. 1995, Podberscek, Blackshaw &

Beattie 1991, Turner 1995). 27

De senaste årtiondena har forskare kommit fram till att katter inte är de solitära djuren

man alltid har trott de var men att de istället är sociala djur. Så fort det finns tillräckligt

med mat tillgängligt bildar katter sociala grupper, där katterna känner igen varandra och

där de visar en stor varietet av olika sociala beteenden mot varandra (bl a. Dards, 1978,

1983; Kerby and Macdonald, 1988; Macdonald, 1983; Macdonald and Apps, 1978;

Macdonald et al., 1987, 2000; Mirmovitch, 1995; Natoli, 1985a,b; Natoli and De Vito,

1991; Natoli et al., 2001; Panaman, 1981; Sung, 1998; Wolfe, 2001; Yamane et al.,

1996) 28

Katter som har råkat bli förvildade eller som är födda osocialiserade har ganska stor

socialkompetens vad gäller kontakten med andra katter, i motsats till t ex kattungar som

har växt upp utan artfrände. Göteborgs Katthjälp anser att ett allmänt råd angående

skygga och förvildade katter som ska hållas inomhus snarare borde uppmuntra till att

dessa katter bör ges möjlighet att umgås med artfränder till att tillgodose deras sociala

behov.

8. Hållande av katt i bur.

För frågan av hållande av katt i bur hänvisar vi till sida 19 i remissvaret.

26

Skriftlig kommunikation med SJV, februari 2010

27

“The domestic cat. The biology of its behavior”, D. C. Turner & Prof. Patrick Bateson, 2000,

Cambridge University Press

Se även t ex: “Feral cats: their role in the population dynamics of Felis catus”, J.W.S Bradshaw a,), G.F.

Horsfield, J.A. Allen, I.H. Robinson, Applied Animal Behaviour Science 65, 1999, 273–283

28

Social organization in the cat: a modern understanding. Sharon L. Crowell-Davis, Terry M. Curtis,

Rebecca J. Knowles, Department of Anatomy and Radiology, College of Veterinary Medicine, University

of Georgia, Athens, GA 30602, USA

Sida 11 av 25


9. Kastrering av grisar och ren utan bedövning

I Sverige kastreras årligen cirka en och en halv miljon hangrisar. Det sker innan grisen

blivit två veckor, helt utan bedövning. Grisen riskerar att få infektioner och bråck av

ingreppet. Att den känner smärta är säkert, eftersom nervsystemet är fullt utvecklat även

hos en liten gris. Kastreringen görs för att ca 10 % av de könsmogna hangrisarna

utvecklar ämnen (skatol, androstenon med flera) som ger ett illaluktande kött. Även

renar kan enligt lagstiftningen kastreras utan bedövning och utan att veterinär anlitas.

Från djurskyddssynpunkt är detta naturligtvis inte acceptabelt. Dessutom är detta inte

förenligt med § 2 DL som stadgar att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt

lidande.

Att kastreringen sker utan bedövning har uppmärksammats som ett djurskyddsproblem

på senare år. Jordbruksministrarna i Sverige, Danmark, Belgien, Nederländerna och

Tyskland har i en deklaration från 2001 kommit överens om att obedövad kastrering av

grisar bör förbjudas så snart det är möjligt 29 .

Kastrering utan bedövning bör med hänsyn till ovanstående förbjudas.

10. Kor

Det har skett viktiga förbättringar i mjölkkornas miljö. Fler och fler ladugårdar inreds

för lösdrift, men trots detta står fortfarande omkring 55 procent av korna i

mjölkindustrin i Sverige uppbundna inomhus under större delen av året. 30 För korna

innebär detta att de inte kan vända sig om eller klia sig på bakkroppen, och de kan bara

stå upp eller ligga ner. De får heller ingen motion och har väldigt begränsade

möjligheter till sociala kontakter. 31 Detta bryter mot § 4 DL som stadgar att djur ska

kunna bete sig naturligt.

Kor har enligt lag rätt till utevistelse. Kontrollen av att korna verkligen får komma ut på

bete är mycket bristfällig. 32 När kontrollen ökar blir det också en ökning i antalet

ansökningar om dispens från beteskravet. 33 Rätten till utevistelse gäller idag inte för

tjurar och kalvar under 6 månader. Om kor enligt lag har rätt till utevistelse borde det

vara en självklarhet att även tjurar och kalvar ska få vistas ute på sommaren.

11. Kycklingar

Den lilla kycklingen har kläckts i maskin och kontaktpipen blir aldrig besvarade av en

höna. Istället blir den lastad i lådor med andra kycklingar redan under det första dygnet

för att fraktas till en ”hangar” för tillväxt. Temperaturen är hög, och ljuset är på nästan

hela tiden för att stimulera kycklingarna att äta. Det finns inga minimikrav, men

däremot ett allmänt råd om att kycklingarna bör få fyra timmars natt per dygn. Ingenting

i detta sätt att hålla djur kan förenas med § 4 DL.

I Sverige får det finnas 36 kilo kyckling/m². Det betyder ca 24 kycklingar per m² mot

slutet av kycklingens liv. Varje kyckling har alltså en fyrkant med 20 cm långa sidor.

29

Jordbruksverket (2008) Redovisning av uppdrag om kastrering av smågrisar, 2008- 10-30. Dnr 31-

3146/08

30

Svensk Mjölk (2009) Mjölk i siffror.

31

Jensen, P. (1993) Djurens beteende och orsakerna till det. Natur och Kultur, lt:s förlag. Stockholm

32

Lantbrukets Affärstidning, atl. Dålig kontroll av beteskravet. 2008-08-08.

33

Lantbrukets Affärstidning, atl. Fler söker dispens från beteslagen. 2009-08-13.

Sida 12 av 25


Det är inte mycket och knappast något som djurskyddsförordningen föreskriver: ”1 b §

Stall och andra förvaringsutrymmen för djur skall vara så rymliga att samtliga djur i

utrymmet kan ligga samtidigt och röra sig obehindrat. Utrymmena skall utformas så, att

djuren kan bete sig naturligt.” Rörelsefriheten är nästan obefintlig strax före slakt på

grund av trängseln – men värken i ben, skelett och muskler gör ju i och för sig att de

väljer att röra sig så lite som möjligt. Försök visar dock att allt detta kan avhjälpas om

kycklingarna får miljöer där de kan röra sig upp på pinnar och därigenom träna muskler

och skelett. De behöver dessutom komma ut och sprätta och sandbada som andra höns.

När djurskyddslagen antogs av riksdagen 1988, beslutades att inga hönor skulle sitta i

bur efter 1998. Sedan backade den dåvarande jordbruksministern Annika Åhnberg och

tillät istället inte bara långa övergångstider, utan också att burarna skulle få ersättas med

– burar! De kallas inredda eller modifierade, men ger hönan lika små möjligheter till

naturliga beteenden som de gamla. Skillnaden mellan de gamla och nya är nämligen

marginell.

I den forskning som bedrivits i Sverige inom ramen för ny teknikprovning av

modifierade burar visade det sig att hönorna inte alls använde de nya ”funktionerna”,

det vill säga sittpinne, sandbad och värprede, i den utsträckning man kunde förvänta sig.

En sittpinne ska inte sitta några centimeter ovanför golvet – den ska sitta högt. Det

biologiska skälet för att använda sittpinne är inte att kröka fötterna, utan att komma

utom räckhåll för rovdjur på marken. Sandbadet måste vara tillräckligt stort för att

fungera, då sandbadandet ofta sker i flock. I de inredda burarna fungerar det inte och

stängs ofta. Redet ska vara undanskymt och tryggt, men i konkurrensen om ett bra rede

är det den ranghöga hönan som tar för sig av det bästa. Här finns bara ett rede.

”Funktionerna” fungerar inte så att de tillfredsställer hönsens basala behov, vilket var

avsikten. Modifierade burar måste därför förbjudas och inga ytterligare dispenser får

ges.

12. Uppfödning av pälsdjur

I Sverige är det idag tillåtet att föda upp djur för deras pälsars skull. De djurslag som

föds upp enbart för pälsens skull är minkar och chinchillor. Uppfödningen av djuren har

upprepade gånger konstaterats strida mot nationella och internationella regler. 34

Minken är ett icke-domesticerat och mycket aktivt djur med stort behov av rörelse och

är väl anpassad till ett liv i vatten. Men varken minkens behov av rörelse eller dess

behov av vatten att simma i kan tillfredsställas i de trånga ståltrådsburarna – upp till tre

minkar delar på en bur som inte är större än en uppslagen kvällstidning – vilket lett till

stora problem med beteendestörningar som stereotypier (meningslösa rörelser som

upprepas på samma sätt under långa tider) och stympning (djuren biter varandra eller

sig själva).

Chinchillan är en liten sydamerikansk gnagare som i frihet kan leva tillsammans med ett

hundratal andra chinchillor i en koloni. På pälsfarmerna hålls de dock i burar och aldrig

fler än ett par stycken i varje bur. Jordbruksverket tog 2003 fram föreskrifter för

chinchillafarmer som dock fortfarande inte trätt i kraft. Så länge chinchillor farmas ska

34 Jordbruksverket (2000) Uppdrag i fråga om hållande av chinchilla för pälsproduktion. Dnr 34-2197/00.

Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap (1990) svs pälsdjursutredning: för bättre välfärd hos farmad mink

och räv.

Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap (1996) Uppföljning av svs pälsdjursutredning från 1990.

Jordbruksverket (2002) Hållande av mink för pälsproduktion. Dnr 34-6941/99.

Sida 13 av 25


det självklart finnas stränga föreskrifter för det.

Vi ser dock ingen anledning att överhuvudtaget acceptera djurhållning som dras med så

stora djurskydds- och etiska problem till så liten nytta. Pälsfarmer bör därför förbjudas

helt, precis som redan skett i bland annat Storbritannien, Kroatien, Bosnien Hercegovina

och Österrike.

13. Cirkusdjur

Det lidande som riskerar att drabba djuren motiveras endast av att vissa människor roas

av djur som utför mer eller mindre onaturliga konster. Göteborgs Katthjälp har svårt att

se att cirkusdjurens liv står i överensstämmelse med djurskyddslagens krav på naturligt

beteende och skydd mot onödigt lidande och vill därför att ett uttryckligt förbud mot

användning av djur på cirkusar införs, precis som exempelvis Bolivia och Bosnien

Hercegovina redan har gjort.

2. Enligt kommittédirektivet ska utredningen se på möjligheterna

att modernisera och förenkla djurskyddslagstiftningen så att den

blir mer flexibel och målinriktad. Samtidigt anges som villkor att

minst samma djurskyddsnivå som i dag ska uppnås, att lagstiftning

ska utgå från de enskilda djurens behov och verka förebyggande,

samt att den ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.

2a. Vad finns det för problem/motsättningar mellan dessa direktiv

och vad finns det enligt er för möjliga lösningar?

Att den nya djurskyddslagen ska utgå ifrån de enskilda djurens behov samtidigt som

lagstiftningen ska förenklas till att skapa större flexibilitet verkar i sig motstridigt. En

förenkling och flexibilisering av lagstiftningen bör, i fall man har för avsikt att hålla

minst samma djurskyddsnivå, inte leda till lagtolkningsmöjligheter som försämrar

djurskyddet. Lagstiftningens definitioner och grundläggande bestämmelser ska, till att

förebygga detta, vara entydiga.

Ett annat problem som pekas ut av regeringen är att flexibla regler kan ”innebära större

utmaningar vad gäller att göra systemet förutsebart och rättssäkert för djurhållare,

kontrollmyndigheter och allmänhet.” 35 Göteborgs Katthjälp ser en fjärde part vars

rättssäkerhet är i fara: djuren.

35 Kommittédirektiv: Översyn av djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll.

Dir. 2009:57.

Sida 14 av 25


2b. Hur skulle det i praktiken fungera om detaljeringsgraden

minskades i djurskyddslagstiftningen? Vilka konsekvenser kan

förväntas? Vad finns det för lösningar till de eventuella nackdelar

som en sådan förändring kan medföra?

I Sverige har det länge funnits allvarliga brister i både kontroll och efterlevnad av

djurskyddslagstiftningen. År 2008 rapporterade exempelvis mer än 90 procent av

kommunerna att de inte följt de rekommenderade kontrollintervallen. 36 Även EUkommissionens

veterinära myndighet (The Food and Veterinary Office, FVO) utför

regelbundet djurskyddsinspektioner i medlemsländerna, med syfte att kontrollera att

EU-reglerna följs. 37 Sverige har fått anmärkningar på kontroll och efterlevnad vid varje

sådan inspektion.

Den lokala djurskyddstillsynen flyttades år 2009 från kommunerna till länsstyrelsen,

utan att man skickade med tillräckliga resurser, samtidigt som de föreskrivna

tillsynsintervallen och avgiftsfinansieringen av tillsynen avskaffades. Resultatet blev en

djurskyddstillsyn som i många län går på knäna, med inspektörer som slår larm om att

de knappt ens hinner med akuta ärenden och än mindre förebyggande tillsyn. I samband

med en förenklad lagstiftning uppstår det ytterligare risker för ännu en försämring av

djurskyddet.

Reglerna om minimiintervall för djurskyddstillsyn bör återinföras så att länsstyrelserna

får tydliga djurskyddsmål att leva upp till. Det bör även införas kontrollsystem som gör

att missförhållanden i djurhållningen upptäcks på ett tidigt stadium.

Av staten subventionerade djurhem

I många västeuropeiska länder och USA driver tillsynsmyndigheter/kommuner djurhem

med statliga pengar. I Sverige finns det i dagsläget inte ett enda djurhem som drivs med

statliga medel. Det kan anses vara märkligt när man påstår sig ha världens bästa

djurskydd och att det samtidigt är den privata och ideella sektorn som tar hand om alla

djur som far illa i Sverige. I t ex finsk och holländsk lagstiftning har det bestämts att

tillsynsmyndighet/kommun skall driva djurhem för hemlösa och omhändertagna djur

eller ska anlita en organisation som gör jobbet mot betalning. EU länderna uppmanades

dessutom, i samband med EU-parlamentets beslut 2008 om att förbjuda all slags handel

med och import av skinn från hundar eller katter, att anta en plan för omhändertagande

av herrelösa djur med offentliga medel för att motarbeta förekomsten av kringdrivande

och hemlösa hundar och katter.

För att intensifiera djurskyddstillsynen skulle man kunna organisera en del av arbetet på

ett liknande sätt som Svenska jägareförbundet samarbetar med myndigheter.

Jägareförbundet har t ex ansvar för jakttillsyn och den praktiska viltvården och får

statliga medel till att kunna utföra verksamheten.

I t ex USA, England och Nederländerna jobbar djurskyddsorganisationer och

myndigheter tätt tillsammans. Den engelska välgörenhetsorganisation RSPCA, Royal

Society for the Prevention of Cruelty to Animals, utför djurskyddstillsynen i England.

36 Livsmedelsverket (2009) Rapport om Sveriges kontroll i livsmedelskedjan, 2008.

37 Rapporter från inspektionerna finns tillgängliga på hemsidan för myndigheten The Food and Veterinary

Office: http://ec.europa.eu/food/fvo.

Sida 15 av 25


År 2008 besvarades 1 098 680 telefonsamtal, togs det emot 140 575 anmälningar om

vanvård av djur och har det omplacerats 70 179 djur i nya hem. RSPCA har ca 171

anslutna föreningar och 1500 anställda varav 549 inspektörer och 480

djurhälsovårdpersonal. Cirka 7 000 volontärer är aktiva inom föreningarna. 38

Den holländska välgörenhetsorganisationen ”Dierenbescherming” hade år 2008 197

inspektörer fördelade över 73 organisationer. 7 581 anmälningar blev utredda. 39

Både i England och Holland har inspektörerna befogenheter att bland annat skriva ut

böter och omhänderta djur.

3. Enligt kommittédirektivet ska utredningen också se över ett

antal särskilda frågor, se nedan. Vad anser ni att problemet i

nuvarande djurskyddslagstiftning är rörande dessa frågor och hur

skulle dessa kunna lösas?

Övergivna och förvildade djur

Obligatorisk ID märkning av katter (helst alla sorters sällskapsdjur)

Det finns ett stort antal hemlösa katter där ägaren inte kan spåras pga att katten inte är

ID-märkt. Skulle obligatorisk ID-märkning införas så kan en stor del av katterna som

kommer ur ägarens besittning återförenas med dessa ägare. Idag går dessa katter

antingen kvar hemlösa eller så tar de resurser i anspråk från ideella verksamheter som

bara kan ta hand om en bråkdel av alla hemlösa katter.

Obligatorisk ID-märkning kommer med största sannolikhet att minska det antalet djur

som övergivs genom att man kan spåra djurets ägare. Skulle djuret ändå bli övergivet av

sin ägare så kan man spåra och åtalsanmäla denne, något som idag är omöjligt.

År 1923, alltså för 85 år sedan, infördes lagen om hundskatt för att få bukt med

problemen med de herrelösa hundar som fanns i det Svenska samhället. (Kommunal

hundskatt infördes för första gången i Sverige redan i 1861.) De pengar som

hundskatten genererade (59 miljoner kronor 1993) användes i första hand för att

finansiera djursjukhus. Lagen om hundskatt upphörde 1995 då politikerna ansåg att det

tjänat sitt syfte. En positiv bieffekt av införandet av hundskatt var att hundens status

ökade. Regeringen borde överväga om dylika åtgärder ska införas för att få bukt med

problematiken kring hemlösa katter. Pengar som genereras av ”kattskatt” kan användas

för att finansiera djurhemsverksamheten.

Tillsynsmyndigheter borde få möjlighet att förelägga om kastrering av katter när

detta är nödvändigt ur djurskyddsmässig synpunkt.

Lagstiftningen innehåller idag inga regler om skyldighet för djurägare att förhindra

oönskad avkomma. Tyvärr är det många människor som undandrar sig detta ansvar trots

att det finns ett stort antal hemlösa katter, med följd att ett stort antal kattungar föds utan

att någon har för avsikt att ta hand om dem. (Djurskydd, Fakta och tips, 2005, Helena

Striwing och Mikael Åslund)

38 Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals, Trustees’ report and accounts 2008

39 Landelijke Inspectiedienst Dierenbescherming, Jaarverslag, 2008

Sida 16 av 25


Oftast är det av ekonomiska skäl som djurägaren föredrar att avliva, skänka bort eller

överge dessa oönskade kattungar istället för att kastrera honan för att förebygga

oönskade kullar. När kattungarna stannar kvar hos djurägaren resulterar detta inte sällan

i att antalet katter växer lavinartat då djurägaren inte kastrerar katterna. Detta har ofta

som följd att ägaren inte har råd att se till att katterna får adekvat vård (som t ex

vaccination) vilket i sin tur leder till att katterna utsätts för lidande. Både det stora

antalet oönskade och hemlösa katter samt okontrollerad katthållning bör i största

möjligaste mån förebyggas av lagstiftning genom att tillsynsmyndigheten ska ha

möjlighet att förelägga om kastrering av katter när det är nödvändigt ur

djurskyddsmässig synpunkt. Även Europarådets konvention om Sällskapsdjur

uppmuntrar till att förebygga oönskad avkomma av hundar och katter genom kastrering.

Många amerikanska stater har föreskrifter som säger att katter som vistas utomhus skall

vara kastrerade. 40

Förvildade katter

Förvildade katter är ett av Sveriges största djurskyddsproblem. Förutom att förvildade

katter är en lågprioriterad grupp hos de svenska myndigheterna sägs det även vara brist

på resurser till att kunna ta hand om alla dessa katter. Framförallt i storstäder där det

bara finns några få tjänstemän som belastas med djurskyddstillsynen och tiotals, om inte

hundratals, kattkolonier, är omhändertagande av samtliga förvildade katter inte

realistiskt. Även om vissa myndigheter såsom länsstyrelser eller polisen har ett lagligt

ansvar för djurskyddstillsyn anser vissa länsstyrelser och polisdistrikt att de inte har ett

ansvar att ta sig an ärenden som gäller förvildade katter.

I årtionden har det skjutits katter för att, som man fler än en gång skriftligen har

uttryckt, hålla stammen nere. De katter som överlever fortsätter att föröka sig. De

kvarvarande katterna blir inte kastrerade, får inget skydd, mat eller tillsyn. Avskjutning

av en del av beståndet är ingen metod som förebygger lidande på något sätt. Den bara

minskar beståndet vilket gör att det skapas bättre förutsättningar för de kvarvarande

katterna (mindre konkurrens, mer mat per individ) vilket i sin tur resulterar i större

överlevnadschanser för kattungarna som föds. 41 Vetenskapliga studier på kattungar som

föds hemlösa har dock visat att upp till 48 % av kattungarna yngre än 8 veckor och upp

till 75 % av kattungarna yngre än sex månader dör eller försvinner. 42 Det är där en stor

del av lidandet ligger.

Få myndigheter har någonsin sett några svårigheter eller problem med att skjuta

hemlösa katter. Anledning till detta är förmodligen att den som skjuter en eller ett flertal

katter uppenbarligen inte tar några åtgärder till att förbättra livskvaliteten för de

kvarvarande katterna. Då man ej har för avsikt att ta dessa djur i sin vård innebär det i

sin tur att man inte har några skyldigheter att se till att de kvarvarande katterna sköts

såsom lagstiftningen föreskriver. De kvarvarande katterna fortsätter att fara illa och

förökar sig tills kolonin på nytt har nått den storleken som gav upphov till klagomål från

40 Community approaches to feral cats, Margaret R. Slater , associate professor of epidemiology in

the departments of Veterinary Anatomy and Public Health and Small Animal Medicine and

Surgery in the College of Veterinary Medicine at Texas A&M University in College Station,

Texas.

41 Se t ex “The wildlife of the domestic cat”, Dr Roger Tabor, 1983

“The domestic cat. The biology of its behavior”, D. C. Turner & Prof. Patrick Bateson, 2000, Cambridge

University Press

42 Evaluation of a Trap-Neuter-Return Management Program for Feral Cat Colonies: Population

Dynamics, Home Ranges, and Potentially Zoonotic Diseases. Graduate Faculty of Comparative

Biomedical Science, North Carolina State University

Sida 17 av 25


örjan och varefter ett antal katter skjuts av igen. Oftast tar detta 2 till 3 år. 43 Under

denna period finns det oftast ingen tillsyn över katterna.

Göteborgs Katthjälp anser att problematiken kring förvildade katter delvis kan åtgärdas

genom att bedriva Trap Neuter Return-metoden, TNR, i stor skala. Både den dåvarande

Djurskyddsmyndigheten och Statens Jordbruksverket har i skrivelser till Göteborgs

Katthjälp angående TNR-metoden uttalat att det inte finns juridiska hinder i

djurskyddslagstiftningen för att TNR används i Sverige om katterna får den tillsyn, mat

och skydd som lagen kräver. 44

TNR har i många länder praktiserats med goda resultat, bland annat i Norge och Alaska

som har ett klimat som liknar Sveriges. Även Danmark jobbar sedan många år med

TNR. Det finns många vetenskapliga studier som bekräftar att TNR:

- stabiliserar kolonier med förvildade katter för att sen med tiden minska den genom

naturlig avgång och omplacering;

- markant förbättrar katternas hälsa;

- minskar klagomålen från allmänheten.

För vetenskapligt underlag hänvisar vi till den som bilaga bifogade litteraturstudie,

TNR, The humane solution.

Punkter inom TNR-metoden som har tagits upp för diskussion med Statens

Jordbruksverk (SJV)

Göteborgs Katthjälp har i ett svar på SJV:s skrivelse om TNR-metoden (Dnr 31-

3606/09) bemött de punkterna som SJV ansåg kunde vara problematiskt med TNR.

SJV:s skrivelse ger intryck av att TNR-katter lämnas vind för våg efter kastreringen och

att de inte kan tas om hand såsom djurskyddslagen föreskriver. Detta är självklart inte

fallet när TNR bedrivs på ett seriöst sätt. Många problem som SJV påpekar i

motivationen till föreskrifterna för hållande av hund och katt försvinner just vid

implementering av TNR, såsom t ex förökningen, problem med inavel, försvinnande

katter. 45 TNR är ett humant sätt som uppmuntrar till att genom ”ett ökat ansvarstagande

göra att det på sikt blir sällsynt med förvildade och övergivna katter.” som SJV:s

föreskriftsdokumentation uppger.

Naturligt beteende

Enligt 4 § DL skall djur hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det

främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Som allmänt råd till 1

kap. 23 § Föreskrifterna för hållande av hund och katt, bör katter som levt utomhus och

är förvildade inte tvingas leva inomhus. Genom att förvildade katter har andra behov av

att kunna bete sig naturligt än katter som socialiserats av människor, och att förvildade

katter enligt föreskrifterna inte bör hållas inomhus ansluter TNR metoden till vad som

43 Se t ex “The wildlife of the domestic cat”, Dr Roger Tabor, 1983

“The domestic cat. The biology of its behavior”, D. C. Turner & Prof. Patrick Bateson, 2000, Cambridge

University Press

44 Problematik kring förvildade katter, Skrivelse Djurskyddsmyndigheten, Dnr 2006-1471-2

Om djurskyddsaspekterna av användning av Trap-Neuter-Return metod för att förvalta kolonier av

förvildade katter, Skrivelse Statens Jordbruksverket, Dnr 31-3606/09

45 T ex: Evaluation of a Trap-Neuter-Return Management Program for Feral Cat Colonies: Population

Dynamics, Home Ranges, and Potentially Zoonotic Diseases. Graduate Faculty of Comparative

Biomedical Science, North Carolina State University.

Sida 18 av 25


ställs i ovannämnda paragrafer. I de fall där delar av kattbeståndet skjuts av skyddas inte

de kvarvarande katterna på något sätt mot lidande och sjukdom. Inga av paragraferna

som SJV pekar ut i skrivelsen blir i sådana fall efterlevda.

Återinfångande

Återinfångning av redan tidigare fångade katter har visat sig, från både våra egna och

erfarenheter utomlands, inte vara ett problem. Alla de katterna Göteborgs Katthjälp

behövt fånga in igen har vi kunnat fånga utan problem. En del katter går in i en

traditionell kattfälla om och om igen. Andra är mer skeptiska men går att lura in genom

att se till att fällan är det enda stället där mat finns tillgängligt. Vidare finns det s.k.

droptrap 46 som man kan använda sig av vid svårfångade katter. Mot dessa fällor känner

katterna ingen som helst misstänksamhet då de inte får någon känsla att de ska krypa in

i ett trångt utrymme.

Att TNR-katter inte skulle kunna få nödvändig vård på grund av svårigheter med

återinfångning anser vi härmed inte vara fallet.

Dessutom kan man i fall av katter som är så pass skadade, och där omedelbar avlivning

är det enda försvarbara ur djurskyddssynpunkt, avliva en sådan katt genom skyddsjakt

med stöd av t ex § 30 DL. Denna metod har tillämpats i decennier, med stöd av lagen

om tillsyn över hundar och katter även på friska katter, utan att bli ifrågasatt av SJV,

trots att det finns stora felmarginaler med denna metod såsom t ex skadeskjutning och

avskjutning av ägda katter.

Burhållning

SJV anser att burhållning av förvildade katter inte överensstämmer med katternas

naturliga behov. Just med hänsyn till den förvildade kattens behov är det viktigt att hålla

dessa katter i bur under konvalescenstiden. Buren kan t ex vara en större hundbur där i

det ska finnas en transportbur att gömma sig i, kattlåda och mat och vattenskål. Som

SJV mycket riktigt påpekar är kontroll viktigt för djurens vällfärd. SJV anger även att

”vissa forskare anser att om djuren har kontroll över åtminstone några aspekter i deras

omgivning så är det en livsviktig faktor som främjar den psykologiska välfärden hos

djur i fångenskap (Bloomsmith et al 2000; Markowitz 1979; Novak och Drewson 1989;

Snowdon och Savage 1989)”.

Förvildade katter känner sig tryggare i situationer som är lätt att överblicka. Genom att

se till att behov som mat, vatten och låda finns inom räckhåll ger man den kontroll över

sin omgivning (jämför t ex med vildrehabilitering som baseras på samma principer). 47

Att släppa ut förvildade katter i större utrymmen har motsatt effekt. Vidare är det viktigt

att burarna står på ett lugnt ställe där katterna inte störs i onödan. Konvalescenstiden är

för övrigt i regel för hankatter bara 1-2 dagar och 4-6 dagar för honkatter.

Tillfällig burhållning av katt bör vara möjligt, t ex genom veterinärintyg när veterinären

anser burhållning vara nödvändigt ur medicinsk och/eller djurskyddsmässigt synpunkt.

46 Se t ex:

http://www.neighborhoodcats.org/HOW_TO_BUILD_AND_USE_YOUR_OWN_DROP_TRAP

47 Bl a: Assessment of positive emotions in animals to improve their welfare, Alain Boissy, Gerhard

Manteuffel, Margit Bak Jensen , Randi Oppermann Moe, Berry Spruijt, Linda J. Keeling, Christoph

Winckle, Björn Forkman, Ivan Dimitrov, Jan Langbein, Morten Bakken, Isabelle Veissier, Arnaud

Aubert, Physiology & Behavior 92 (2007) 375–397

Effects of predictability on the welfare of captive animals, Lois Bassett, Hannah M. Buchanan-Smith,

Scottish Primate Research Group, Department of Psychology, University of Stirling, Stirling, United

Kingdom, Applied Animal Behaviour Science 102 (2007) 223–245

Sida 19 av 25


Övergivande av ägda katter

Naturligtvis är ett motarbetande av fortsatt övergivande av katter en viktig del av

lösningen med hemlösa katter. SJV uppger i sin skrivelse att subventionera kastrering

av ägda katter är mer kostnadseffektivt än TNR. Att subventionera kastrering av ägda

katter må vara mer kostnadseffektivt, det förändrar dock inget i situationen för de katter

som redan är hemlösa och förvildade. TNR är en lösning för de förvildade katter som

redan finns, inte en lösning för att förebygga att ägda katter överges. Arbetet med att

minska fortsatt övergivande av katter är, precis som omhändertagande av hemlösa

katter, till största delen en uppgift för myndigheterna och politiken genom att förbättra

det straffrättsliga systemet så att alla överträdelser beivras, något som absolut inte sker i

dagsläget på grund av bristande resurser. Att överge en katt är i första hand ett lagbrott

som skall beivras som ett sådant. Även obligatorisk ID-märkning är ett sätt att komma

tillrätta med problemet.

Statussänkning av katter?

TNR arbetet resulterar ofta i att omkringboenden börjar engagera sig i katterna vilket

leder till en statushöjning av både de förvildade och ägda katterna i området. Inte sällan

resulterar TNR projekt i bättre insyn bland de omkringboenden i problematiken med att

ha okastrerade utekatter vilket i sin tur resulterar i att kattägare på eget bevåg kastrerar

sina katter.

Kostnader

TNR-projekt kostar en del när arbetet startas men i slutänden är det många gånger

billigare att driva TNR-projekt än att varje år skjuta katter för att hålla bestånden nere,

vilket är det mest vanliga sättet att ”ta hand” om hemlösa, förvildade katter på, och

vilket, som har nämnts tidigare, inte är en metod som höjer de kvarvarande katternas

livsförhållanden. Den erfarenhet Göteborgs Katthjälp och organisationer utomlands har

är, när fastighetsägare/företag blir informerade om TNR-metoden, att dessa oftast är

villiga att sponsra projektet då det som sagt i slutänden blir billigare att jobba med TNR.

Dessutom är det betydligt lättare att engagera människor i TNR-projekt än i

avlivningsaktioner. De flesta engagerar sig helt ideellt i dessa projekt vilket ger en

nyttig sysselsättning samt genererar respekt för djur.

Alla katter ska ha ett hem

Att, som SJV skriver, alla husdjur i Sverige, inklusive katter, bör ha en ägare och ett

hem är något alla som engagerar sig i kattproblematiken önskar och jobbar för. Dock

ligger detta önsketänkande idag väldigt långt ifrån verkligheten. Det finns alldeles för

många hemlösa katter och alldeles för få människor som vill ta hand om en hemlös katt.

Dessutom har riktigt förvildade katter ingen som helst koppling till ett liv inomhus och

många mår t.o.m. dåligt av att vara nära inpå människor. De skulle inte på något sätt

främja deras hälsa att placera dem i t.ex ett katthem. Föreskrifterna för hållande av hund

och katt påpekar dessutom att förvildade katter inte bör tvingas att leva inomhus. TNRmetoden

ger just dessa katter möjligheten att bete sig naturligt, något som stadgas i 4 §

DL.

TNR är en av de åtgärder som är vägen till att uppnå målet med att alla katter ska ha ett

hem genom att metoden i första hand stabiliserar antalet förvildade katter för att sen

minska det genom omplacering av sociala individer och naturlig avgång. Samtidigt ökar

man kattens status genom att ”även” ta hand om hemlösa, förvildade katter på ett

humant sätt.

Sida 20 av 25


Juridiska krav på dem som bedriver TNR

Som tidigare påpekats är det bland annat på grund av bristande insatser från

myndigheter som organisationer och privatpersoner anser sig ha en moralisk plikt att ta

hand om hemlösa, förvildade katter. Medan den som skjuter av en del av beståndet inte

har något som helst ansvar för att de kvarvarande katterna mår bra läggs det orimliga

krav på den som engagerar sig i TNR-metoden, genom att likställa volontärer som

jobbar med TNR-kolonier med djurägare som håller sällskapsdjur.

I många länder där TNR praktiseras har organisationer som jobbar med metoden fått

dispens från olika paragrafer i lagstiftningen som i första hand är riktade mot

sällskapsdjur som hålls som sådant. Dispensen ges med hänsyn till att hemlösa katter,

som till följd av sin hemlöshet har blivit förvildade eller t.o.m. är födda hemlösa och

aldrig har varit socialiserade, inte uppfyller någon roll som sällskapsdjur och inte hålls

av människor som sådant. De hålls inte heller i yrkesmässigt syfte som t. ex. avel och

försäljning. I t. ex. New Jersey, Florida och Connecticut har man skapat föreskrifter som

stadgar att registrerade TNR-volontärer ska undantas från olika krav vad gäller ansvar

för de katterna som ingår i TNR-kolonierna. 48,49 Det Holländska jordbruksverket har

gett dispens till de holländska djurskyddsföreningar som jobbar med TNR att kunna

släppa ut förvildade katter efter kastrering. 50 Flera europeiska länder har skapat särskild

lagstiftning när det gäller förvildade katter som sköts enligt TNR-metoden. 51

Med hänsyn till vad som nämns ovan anser vi att man även i Sverige ska beakta TNRmetoden

ur en annan synvinkel än från den privata djurägarens eller den yrkesmässiga

djurhållarens samt att det bör ges dispens från vissa krav och förbud, som t. ex. förbud

att ha katt i bur för konvalescens (t. ex. genom att tillåta burhållning under

konvalescenstid vid rekommendation från veterinär) och möjlighet till att utföra ett s.k.

”eartipp” i syfte att förebygga onödigt infångade av redan kastrerade katter 52 . Genom att

under narkos, samtidigt som katten kastreras, ta bort en liten bit av örat känner man lätt

igen redan kastrerade katter. På det viset förebygger man att förvildade katter i onödan

blir infångade, transporterade och sövda vilket innebär onödigt lidande. I bland annat

Italien, Holland, England, Norge, Danmark, Tyskland och USA använder man sig av

“eartipping” som märkning av kastrerade TNR-katter. 53 Även tillståndskravet enligt §

16 DL borde ses över när det gäller volontärer som engagerar sig i TNR-metoden.

Underförstått är att katter som ingår i TNR-kolonier naturligtvis ska skyddas av de

grundläggande kraven i djurskyddslagen, t.ex. vad gäller skydd, vård och tillsyn.

Skador

SJV anger i sin skrivelse att risken för bråk mellan katter ökar i stora grupper och att de

bit- och rivskador som då uppkommer är svåra att upptäcka på förvildade katter och kan

leda till infektioner om de inte behandlas.

Det som SJV beskriver är precis det som händer i okontrollerade grupper av okastrerade

48 Community approaches to feral cats, Margaret R. Slater , associate professor of epidemiology in

the departments of Veterinary Anatomy and Public Health and Small Animal Medicine and

Surgery in the College of Veterinary Medicine at Texas A&M University in College Station,

Texas

49 Detailed Discussion of Feral Cat Population Control, Anthony E. LaCroix,

Animal Legal and Historical Center, 2006 , Michigan State University College of Law

50 www.dierenbescherming.nl

51 TNR, The humane solution. Litteraturstudie, 2009-1

52 Se t ex: www.sheltervet.org/members/vtfasn/3i/HowToEarTip.pdf

53 TNR, the humane solution. Litteraturstudie Göteborgs Katthjälp, 2009-1

Sida 21 av 25


katter. Undersökningar visar att TNR markant förbättrar katternas hälsa. 54 Genom att

katterna blir kastrerade försvinner deras fortplantningsinstinkter vilket medför att

katterna har en mycket vänligare inställning mot andra katter. Genom att även det

revirförsvarande beteendet blir mindre intensivt tillåts det fler katter i gruppen så att

ingen utvandring sker. Genom att kattgruppen stabiliseras uppstår det sällan större bråk

som kan orsaka infekterade sår (se t ex. Hart 1973, 1981; Macdonald et al. 1998;

Castillo & Clarke 2003; Neville & Remfry 1984; Passanisi & Macdonald 1990; Rees

1987, Hamilton 1965; Hamilton et al. 1969; Kraft & Danckert 1997; Tabor 1989). 55

Många av katterna blir efter kastreringen även mer intresserade av människorna som tar

hand om dem. Detta innebär att man lättare upptäcker eventuella hälsoproblem samt att

vissa katter efter ett tag kan bli omplacerade i lämpliga hem.

Naturligt beteende

I den svenska djurskyddslagen finns ett tämligen unikt stycke som säger:

”Djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar

deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.” I förarbetena till lagen, Prop.

1987/88:93. står att läsa: ”Avsikten med bestämmelsen är att varje djurarts särskilda

biologiska beteende skall beaktas. Vad som skall anses utgöra ett djurs naturliga

biologiska beteende får avgöras utifrån gjorda erfarenheter och vetenskapliga rön.

Genom ökade forskningsinsatser kan det förutsättas att kunskapen om djurens beteende

kommer att vidgas.”

Skulle lagens ord om att djur ska ”behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och

sjukdom” och ”hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar

deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt” verkligen följas skulle

djurhållningen se helt annorlunda ut än vad den gör idag.

Hönor som inte kan sträcka ut sina vingar, kalvar som inte får dia och grisar som aldrig

får böka är alla uppenbara exempel på att paragrafen om naturligt beteende inte följs i

dagens djurhållning.

Avel som innebär ett lidande för djuren

Göteborgs Katthjälp anser att det inte finns några svagheter i lagstiftningen om avel som

innebär lidande för djur. Däremot är det mer en fråga om brister i efterlevnaden.

Som ett mycket talande exempel kan vi nämna avel av kycklingar.

Livet för en kyckling varar en dryg månad. På den tiden växer den från en liten nykläckt

individ på ca 100 gram till en slaktkyckling på 1,5 kg. På 1920-talet tog detta 120 dagar.

Eftersom aveln inriktats på att få fram djur som utnyttjar maten så effektivt som möjligt

– allt ska bli muskler – tar det 35 dagar idag.

54 TNR, the humane solution. Litteraturstudie Göteborgs Katthjälp, 2009-1

55 TNR, the humane solution. Litteraturstudie Göteborgs Katthjälp, 2009-1

Sida 22 av 25


Allteftersom kroppen växer till kommer värken. Skelett och leder hänger inte med.

Kycklingarna har ont i kroppen, många kan inte röra sig, andra har frätskador på

fötterna, andra får hjärt- och leverskador. Försök i Storbritannien visar att kycklingar

som får välja mellan vanligt foder och foder med tillsats av smärtstillande medel

föredrar det senare. Eftersom samma snabbväxande hönsraser används i

kycklinguppfödning världen över, finns smärtorna också i de svenska kycklingstallarna.

Detta är knappast förenligt med djurskyddsförordningens 29 § där det står att ”avel med

sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren är förbjuden”.

Det finns även djurskyddsproblem vid avel av vissa katt- och hundraser, som t ex

kattraserna Perser, Scottish Fold och Manx och hundraserna Shar Pei och Chow Chow.

Se sida 7

Omhändertagande av djur och djurförbud

Användning av djur för sexuella ändamål

Djurskyddslagsutredningen vill föreslå en skärpning av lagstiftningen kring sexuellt

utnyttjande av djur. Det är mycket välkommet, men borde kompletteras med ett förbud

mot djurpornografi liknande det för barnpornografi.

Straffbestämmelser

Göteborgs Katthjälp anser inte att det finns några brister i själva straffbestämmelserna.

Däremot anser vi att det finns brister i sanktionssystemet.

Enligt en utredning som gjorts i SOU 2006:5841 anser företrädare för flera

kontrollmyndigheter att det nuvarande sanktionssystemet har påtagliga brister. Den

framförda kritiken avser alla de sanktioner som finns i DL, det vill säga viten, rättelse

på den felandes bekostnad och straff. 56 Ett problem är att en verksamhet som får et

föreläggande inte sällan har överlåtits när frågan om utdömande av förelagt vite blir

aktuell. Det kan resultera i att syftet med vitet förfallit och att kontrollmyndigheten

måste förelägga ett nytt. Vidare anges att den möjlighet lagen ger att vidta rättelse på

den felandes bekostnad inte har använts. Kontrollmyndigheterna har inte funnit något

praktiskt tillämpningsområde för dessa bestämmelser. Dessutom saknar den felande

personen inte sällan möjlighet att betala uppkomna kostnader, vilket kan medföra att

myndigheten får stå för kostnaden för åtgärden.

Kritiken mot straffsanktionen består framför allt i att brott mot aktuell lagstiftning har

låg prioritet hos polismyndighet och åklagare. Detta leder bland annat till att

brottsutredningar blir liggande tills dess att brottet preskriberas. Kontrollmyndigheterna

har även angett att det inte är ovanligt att förundersökningen även i tydliga fall läggs

56 SOU 2006:58, s. 100

Sida 23 av 25


ned med hänvisning till att brott inte kan styrkas eller att gärningen bedöms som ringa.

Det har fått till följd att kontrollmyndigheterna inte alltid anser det meningsfullt att

anmäla överträdelser till åklagare.

Som exempel kan nämnas att inte ett enda fall av djurplågeri eller brott mot

djurskyddslagen i Norrköpingtrakten har lett till fällande dom de senaste tio åren. Inte

ens när 176 vanvårdade och utmärglade får och lamm fick avlivas väcktes åtal, trots att

obduktioner hade bevisat att fåren var fullständigt utmärglade. 57 År 2005 dränktes en

katt i badkaret på grund av att den enligt ägaren led av öronskabb (utan att veterinär

konsulterades), varken tingsrätten eller hovrätten ansåg detta vara djurplågeri. 58

Djur ses i lagstiftning inte som individer men som gods och har därför ingen formell

rättssäkerhet. Däremot borde djur ha rätt till materiell rättssäkerhet, dvs. med etiskt och

moraliskt godtagbara slutsatser. Det råder numera bred enighet om att värderingar kan

ingå i den rättsdogmatiska argumentationen, låt vara att verifikationen av deras

vetenskaplighet erbjuder svårigheter. Eckhoffs rättskällelära har bidragit till att detta

erkänns och accepteras.

När fällande dom trots allt meddelas bestäms påföljden ofta, även i fall när

kontrollmyndigheten bedömer överträdelsen som relativt allvarlig, till ett lågt antal

dagsböter.

Det anförda gör att straffsanktionen av kontrollmyndigheten inte upplevs som vare sig

effektiv eller avskräckande. Kontrollmyndigheterna har framfört att strafförfarandet, i

likhet med användandet av vitessanktionen, är tidsödande. Det resulterar i att samhällets

reaktion kommer först långt efter den tidpunkt när överträdelsen ägde rum.

Kritik har även framförts mot att lika fall behandlas olika vid åtalsprövning, vilket leder

till låg förutsebarhet. 59 Vår uppfattning i denna fråga är att problemen bottnar i

undermålig kunskap. Ett sätt att åtgärda detta skulle kunna vara att förbättra samarbetet

mellan kontrollmyndigheterna, speciellt de centrala, och åklagarmyndigheten. Detta kan

exempelvis ske genom att kontrollmyndigheterna erbjuder utbildning inom de aktuella

områdena. En annan möjlighet är att överväga om det finns skäl att samla ifrågavarande

målkategori hos ett färre antal åklagare genom införande av specialisttjänster. Det skulle

få till följd att dessa åklagare fick större erfarenhet av aktuellt ämnesområde.

Ett straffrättsligt system där långt ifrån alla överträdelser beivras, på grund av bristande

resurser eller av andra skäl, kan uppfattas som godtyckligt och oförutsebart.

Straffbestämmelserna blir i ett sådant system inte avskräckande utan framstår endast

som tomma hot.

Formella brister vid djurtransporter

När formella brister vid djurtransporter – exempelvis avsaknad av nödvändiga

dokument – upptäcks, ska detta gå till åtal och rättegång, trots att förseelserna är av

enkel karaktär och med fördel skulle kunna beivras genom strafföreläggande. Detta

skulle kunna frigöra resurser som gör det möjligt att ta itu med andra brister vid

djurtransporter.

För att ge transportörerna ekonomiska incitament att förbättra djurens villkor vid

transporter bör sanktionsavgifter införas för slaktdjurstransporter med höga

57 http://www.nt.se/arkiv/2004/09/13/Norrk%f6ping/263362/176-f%e5r-och-lamm-fick-avlivas.aspx

58 Dalarnas Tidningar, http://www.dt.se/brottsplats/article366223.ece

59 SOU 2006:58, s. 102

Sida 24 av 25


dödlighetstal, i linje med sanktionsavgiftsutredningens (SOU 2006:58) förslag. Avgiften

sätts lämpligen som en procentsats av transportfirmans årsomsättning och utdöms av

besiktningsveterinär i samband med avlastning av djur vid slakterier.

Med vänliga hälsningar,

Miranda Oude Tanke

Ordförande Göteborgs Katthjälp

Sävidsbovägen 50

424 90 Olofstorp

Bilagor

Bilaga 1: ”Anmälan mot Länsstyrelsen i Västra Götaland och de i ärendet inblandade

tjänstemän angående handläggning av ett djurskyddsärende”

Biliga 2: ”TNR, the humane solution” litteraturstudie

Sida 25 av 25

More magazines by this user
Similar magazines