analys av utredningsprocesser och till - SLU

ullret. Det bör ju i konsekvensens namn betyda att Naturvårdsverket inte anser att NMT ger
”tillräckligt tillförlitligt underlag”. Deras krav att bullerskyddet bör ges ”god marginal” bör
man väl kunna tolka som att man ändå skall kunna enas om en tillfredsställande lösning, även
om bullerberäkningen visar fel.
Länsstyrelsen har i remissvaret 2008 ökat sitt förordande från ”delvis” till pluralis, ”på
lämpliga delar av sträckan genom Åkarp”. Länsstyrelsen tillägger att dimensioneringen kan
bestämmas senare under planskedet. Detta har ni inte återgivit i nuvarande remiss, och det är
en mycket viktig punkt för kommande villkor i tillåtlighetsgivningen, eftersom ökad
dimensionering innebär ökad kostnad.
SMHIs fråga om bullerförstärkning vid kalluftsbildning, som kan bli extra stor om
omgivningens öppenhet och topografi är sådan att kalluft rinner till och bildar mäktiga
kalluftssjöar, har inte blivit vetenskapligt tillfredsställande hanterad. Samtidiga mätningar av
temperatur och buller under en period av sex veckors nätter sommaren 2006 visade att
bullerökningen från dag till natt kan bli hela 30 dB(A) på långa avstånd (700 m) från
järnvägen (Mattsson och Thorsson, 2006), vilket skall jämföras med tidigare uppmätt
maximalt 25 dB(A) på Uppsalaslätten, och att sannolikheten för fenomenet är flera nätter per
vecka.
Dessa fakta avfärdar Banverket med en form av cirkelbevis. Från ett möte med SMHI, dit
prof Mattsson inte inbjöds, skrevs i protokoll att kalluftsfenomenet i Åkarp inte är annorlunda
än i andra slättbygder med liknande omgivningsförhållanden. Det är en självklarhet, eftersom
kalluftsbildningens storlek just är bestämd av omgivningens kombination av öppenhet och
topografi. Men Banverket har senare i protokollet tagit bort den sista delen av meningen ӊn i
andra slättbygder med liknande fenomen”. I kompletteringsutredningen gick Banverket sedan
ut med det förkortade påståendet att fenomenet i Åkarp inte är annorlunda än andra
slättbygder. Detta var en djupt ovetenskaplig hantering i kompletteringsutredningen 2008 av
järnvägsutredningens dittills mest omdiskuterade fråga för bedömningen av behovet av
övertäckning av järnvägen.
Professor Jan-O Mattsson Lunds universitet, är bland Sveriges främste experter på
bildandet av kalluftssjöar. Han hade då genomfört flera utredningar som belägger
omfattningen av fenomenet i Åkarp. Trots detta så inbjöds han inte till det möte bland
experter som Banverket protokollförde enligt ovan.
SMHI skärpte definitivt skrivningen från 2005 till 2007. 2005 påtalade SMHI ingenting
om kalluftsbildning. Och det är logiskt för Banverket hade inte nämnt något om professor
Mattssons första yttrande trots att det skickades in till Banverket flera månader innan remissen
sändes ut. Att SMHI inte sade något om kalluftsbildningen 2005 tog BV i sin ansökan till
Regeringen 2006 som bevis för att markalternativet skulle vara acceptabelt (sid 22). Man får
intrycket att BV lägger ansvaret på remissmyndigheten att problematisera och utreda frågor
som det är den sökandes ansvar att bereda. Att undanhålla relevanta fakta för
remissinstanserna i frågor av avgörande betydelse för vägningen av alternativ är inte
acceptabelt.
Som sitt andra och sista bevis i regeringsansökan 2006 hänvisar Banverket till mätningar
(sid 16) och hävdar ”generellt har inte mätningar som Banverket låtit utföra gett belägg för att
högre bullernivåer än normalt förekommer i Åkarp”. När kommunen bad att få se dessa
mätningar visade det sig att de var utförda på dagtid, ej under kväll eller natt då markinversion
uppstår! Att hävda irrelevanta fakta som bevisning för sin sak är aldrig tillåtet. Att dessutom
inte redovisa dem öppet, så remissinstanserna kan kontrollera dem gör saken ändå värre.