- fi ´ π - IQ Pager

EN DIPLOMATINS 

HANTVERKARE 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/ 0"/"1"21"!'''/3-"4

E N D I P L O M AT I N S H A N T V E R K A R E 

EN DIPLOMATINS 

HANTVERKARE 

– Vänbok till Jan Eliasson 

Atlantis 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''014 0"/"1"21"!'''/3-"4

© 2010 Bokförlaget Atlantis och respektive författare 

grafisk form RPform, Richard Persson 

produktion Addera Förlag 

tryck Lenanders Graska, Kalmar 2010 

ISBN 978-91-7353-421-5 

Bokförlaget Atlantis 

Sturegatan 24 114 36 Stockholm 

Telefon 08-545 660 70 

www.atlantisbok.se 

Innehåll 

Förord 7 

P E T E R H JÖ R N E Resan tar sin början 11 

B r u c e Jo n e s / 

S t r o b e T a l b o t t Jan Eliasson at the UN 21 

S e r g e y V. L av r o v Dedicated to the 70th birthday of 

Mr. Lan Eliasson 31 

A m r e M o u s s a A middle Eastern perspective 35 

A n d e r s L i d é n Slav på triumfvagnen 43 

C e l s o A m o r i m From Iraq to Haiti 55 

P e t e r O s va l d Om Jan Eliasson 63 

B r i t t - M a r i e M a t t s s o n Alla är värda en insats 73 

T h o m a s R . P i c k e r i n g From United Nations and beyond 81 

M a r k M a l l o c h - B r o w n The old master 99 

L a r s – H j a l m a r W i d e Tio råd till en förhandlare 105 

L e i f L e w i n Global demokrati om hundra år 123 

P e t e r Wa l l e n s t e e n The UN between PI, G2 and new 

global society 133 

S v e r k e r Å s t r ö m Dag Hammarskjöld och folkrätten 

i dagens värld 149 

A n d e r s W i j k m a n ”Prevention is better than cure” 157 

B o E k m a n Att komma överens 169 

I n g e m a r E l i a s s o n Fredens sak är hans – 

hyllningsanförande vid utdelandet 

av Mårbacka-priset 2008 183 

C e c i l i a J u l i n Kapten på den glada skutan 191 

K n u t V o l l e b a e k Jan Eliasson and the amicable 

divorce 197 

C a r i n J ä m t i n Man får aldrig ge upp 

T a r j a H a l o n e n Finlands och Sveriges samarbete inom 

krishantering och annat 219 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''315 0"/"1"21"!'''/3-"4

L e n a H j e l m - Wa l l é n Koniktlösaren 233 

U l f H j e r t o n s s o n Middag med betongklumpen 241 

S t a f fa n C a r l s s o n Margret Thatcher och Tysklands 

återförening 251 

M a t s B e r g q u i s t The signicance and consequenses of 

1989 – and 2001 265 

R o l f E k é u s Kissinger och svensk säkerhetspolitik 

under det kalla kriget 277 

S v e n H i r d m a n Sverige och dess utrikespolitik 287 

M a r g o t Wa l l s t r ö m Kalla mig Jan 301 

U l f D i n k e l s p i e l Diplomaten som handelsman 307 

L a r s A . S t å l b e r g I arbete för en bättre värld 319 

L e i f Jo h a n s s o n En världsmedborgare som förstår hur 

det hänger ihop 331 

R o g e r H o l t b a c k Min bror och jag 337 

Tabula gratulatoria för 

Jan Eliasson 347 

FÖRORD 

De t ä r l ä t t att tycka om Jan Eliasson. Han är vad britterna 

skulle kalla ”a likeable person”. Många har vittnat 

om Jans stora människointresse och om hans förmåga att 

skapa goda personliga kontakter. Egenskaper som är grunden för 

och har varit av avgörande betydelse för hans framgångsrika gärning 

inom såväl svensk inrikespolitik som internationell diplomati. 

Därmed inte sagt att han inte har avundsmän, för det har han, 

inte minst bland dem som har svårt att fördra hans alldeles uppenbara 

vinnarinstinkt och ärelystnad; karaktärsdrag som är självklara 

hos idrottsstjärnor och politiker men inte hos en UD-kollega 

och diplomat. Jan är inte en omstridd person och inte heller en 

som skapar kontroverser. Han är helt enkelt energisk, färgstark 

och synlig. Jan inbjuder därför till många åsikter och kommentarer 

om sin person. Det cirkulerar många ”petites histoires” om 

honom. De esta har sin poäng i att han inte kan dölja sin önskan 

att själv bli förknippad med framgångar i ett projekt, i en förhandling 

eller med ett anförande. Och i sanningens namn: denna önskan 

är ofta väl grundad. 

Redaktionskommittén har bestått av Maud Kronberg, Monica 

Lundkvist och Lars-Hjalmar Wide. För oss fyra, som tog initiativet 

till föreliggande vänbok, var det ett lätt beslut. Vi har alla haft 

ett mångårigt, nära och dagligt samarbete med Jan. Vi känner 

honom så väl, att vi visste hur mycket han skulle uppskatta en 

vänbok. Och hur glad han skulle bli att få en sådan med bidrag 

från några av dem, vänner och andra, han mött och arbetat med 

under sin levnadsbana. 

Att fylla 70 är för de esta en stund av tillbakablickande men 

med Jan vet man aldrig helt säkert. Det nns många exempel på 

aktiva insatser i politik, diplomati och affärsliv av erfarna personer 

i hans ålder. 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''61! 0"/"1"21"!'''/3-"4

Vänboken ”En diplomatins hantverkare” är en tribut till diplomaten 

och förhandlaren Jan Eliasson. Boken följer hans liv från 

brinnande världskrig via det långa kalla kriget till en globaliserad 

värld med många konikter men inga världskrig. Författarnas bidrag 

ger inblickar i miljöer och händelser, där just förhandlingskonsten 

är central. Temperaturen och utmaningarna i världspolitiken 

har växlat, men behovet av ett fungerande utrikesdepartement, 

av skickliga diplomater och en upplyst utrikespolitisk debatt är 

fortfarande stort. 

Vi vill från redaktionskommitténs sida rikta ett djupt känt tack 

till författarna. Vi vill också tacka bokförläggare Anders Jonasson 

för utformningen av boken, ambassadör Erik Pierre för textgranskningen 

och Robert Miljan, MA, för genomläsningen av 

de engelska texterna. Boken hade dock aldrig kommit längre än 

till idéstadiet, om inte generösa bidrag inkommit från Kjell och 

Märta Beijers Stiftelse, Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond och 

Stiftelsen Längmanska kulturfonden. 

Och till sist. Utan det stöd som alla vännerna i Tabula Gratulatoria 

givit hade boken aldrig blivit tryckt. Hyllningskören gratulerar 

nu Jan på födelsedagen med givande läsning. 

Dag Klackenberg 

e n v ä n b o k f ö r f a t t a d o c h u t g i v e n 

m e d a n l e d n i n g a v 

j a n e l i a s s o n s 

7 0 - å r s d a g d e n 1 7 s e p t e m b e r 2 0 1 0 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''712 0"/"1"21"!'''/3-"4

Käre Jan, 

resan tar sin 

början 

Du är dina vänners vän. Det är en alldeles egen talang som du har 

utvecklat till fulländning. Du hör av dig, du dyker upp och du kom- 

mer ihåg – stora som små. Bara det hade varit värt en vänbok. Men 

så har du ju dessutom åstadkommit stora och märkliga ting – hemma 

och i världen. Med största sannolikhet har framtiden er bedrifter i 

sitt sköte! 

Men andra beskriver säkert både bättre och mer insiktsfullt vad du 

har åstadkommit. Jag väljer därför att hylla dig på ett annat sätt, med 

några glimtar från det Göteborg som såg dig födas för 70 år sedan och, 

som precis som du, utvecklats dramatiskt och framgångsrikt. ”Året är 

1940 och den tyska krigsmaskinen hade lagt under sig stora delar av 

Europa …”. Meningen skall läsas med Hans Villius lätt skorrande, 

dramatiska röst från BBC-serien ”World at War”. Det var också året 

då du föddes i ärans och hjältarnas stad Göteborg, närmre bestämt i 

Kålltorp. Så här kan man läsa om dig på Wikipedia – (men det vet du 

nog för känner jag dig rätt har du varit inne och kollat):”Jan Kenneth 

Eliasson, född den 17 september 1940 i Göteborg, är en svensk dip- 

lomat och politiker (socialdemokrat, lägger man till för den händelse 

någon missat det). Han är son till John Eliasson och Karin Eliasson, 

född Nilsson, samt bror till Roger Holtback, född Eliasson. Han var 

ordförande i FN:s generalförsamling 2005–2006 och Sveriges utri- 

kesminister mellan 24 april och 6 oktober 2006. 

Ovan: Störtad spärrballong tas om hand. GP 17 september 1940. 

Till vänster: Vår beredskap var god? Götaartillerister till häst i Göteborg. 

GP 17 september 1940. 

r e s a n t a r s i n b ö r ja n 11 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/"1// 0"/"1"21"!'''/3-"4

” 

I 

d e s s a m e n i n g a r g ö m s en fantastisk resa. Klassresa, 

skulle många välja att kalla det: – Jag har en stark upplevelse 

av social orättvisa och hade en väldigt stark drivkraft 

att skaffa mig en utbildning och ändra på saker och ting, sa du i 

en intervju i GP för många år sedan. Så visst har din bakgrund varit 

ett kraftfullt bränsle på din resa men kanske än mer dina egenskaper. 

Så jag föredrar att beskriva färden som en begåvnings-, 

idoghets- och charmresa. För det är egenskaperna som forslat dig 

framåt i karriären och i livet, från framgång till framgång. Wikipedia 

fortsätter: ”Jan Eliasson är uppvuxen i stadsdelen Kålltorp i 

Göteborg. Han har en genuin arbetarbakgrund och ck ofta följa 

med sin far på demonstrationståg i hemstaden under sin barndom. 

Redan i unga år blev han socialdemokrat …”. 

Jan, du är stolt över din bakgrund, den enkla uppväxten i en etta 

med toaletten på svalen, som vi säger i Göteborg. Din bakgrund 

har måhända blivit enklare ju längre från den som du har kommit. 

Ingens jordgolv har varit så hårt stampat som ditt barndoms golv 

och mig veterligen är du den ende person som har haft stampat 

jordgolv även på andra våningen. Men knappheten var en realitet. 

– Det var hårda bud. Där var ingen idyll. Det var slagsmål och 

stora råttor bland vedtravarna och stenfyllda snöbollar under snöbollskrigen, 

sa du till GP:s uppenbart charmade reporter. (Men 

Jan, det var sten också i snöbollarna som träffade mina Vasastansöron!)Ja, 

du är inte bara stolt över din bakgrund utan också över 

din gamla stad. Jag tror inte att du har bott här sedan 1965 då du 

blev civilekonom vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, 

men du underlåter aldrig att framhäva din kärlek till födelsestaden. 

Du har säkert rest mer än de esta, it comes, så att säga, 

with the territory, men du glömmer inte din Aveny, ditt Ullevi, ditt 

Hvitfeldtska eller ditt Kålltorp. Du verkar bära med dig havet och 

älven, ljuset, stämningen och idiomet var än du är. Och du glömmer 

aldrig dina vänner. Och kärleken verkar vara ömsesidig. Skall 

en göteborgare nämna några personer han eller hon beundrar så 

nog är du med på listan. En insändarskribent ville ge dig en egen 

plats, Jan Eliassonplatsen. Du har blivit Göteborgsambassadör, 

Årets göteborgare, gästprofessor vid Göteborgs Universitet och 

du har första maj-talat på Götaplatsen. Det var för övrigt enda 

gången jag första maj-demonstrerat men vad gör man inte för en 

vän. Jag minns att jag tyckte talet var personligt, passionerat och 

elegant. Och jag vet att jag, i en krönika skrev att du ”hänvisade 

åtskilligt till Olof Palme och några gånger till socialdemokratiska 

värderingar. I allt väsentligt var det emellertid ett tal som också en 

liberal kunde applådera.” 

Jag kommer ihåg att du tog det som en komplimang, vilket det 

var, men ändå såg något tveksam ut – kanske var det inte en komplimang 

som tilltalade alla inom ditt parti? 

Och när vi ändå är inne på tal, Jan, så kan jag inte undvika att 

nämna att du är duktig på citat. Ibland citerar du dig själv och det 

är inte så konstigt för varför undvika poetiska och begåvade ordpar 

som ”vingar och rötter” eller ”passion and compassion”, bara 

för att man själv råkar vara just den ordekvilibristikens fader? 

Jan, som sagt: du är stolt över din bakgrund och över din stad 

Göteborg. Ja, du är till och med stolt över Gais. Således avslutas 

artikeln på Wikipedia med följande viktiga noteringar:”Det 

är även känt att Jan håller på fotbollslaget Göteborgs Atlet- & 

idrottssällskap, Gais. Jan samlar sedan 1988 på förstoringsglas. 

Den 26 september 2009 var han huvudperson i SVT:s här är ditt 

liv.”Men Jan, i denna hyllning, sätter jag inte förstoringsglasen på 

ditt liv, din karriär eller dina framgångar. Utan på din stad. Så 

Jan: Här är din stad. Och året är 1940 … 

Jag hoppas att du förlåter mig att jag nalkas den 17 september 

1940 i Göteborg steg för steg, men det behövs liksom för att 

få ett sammanhang. Om man sålunda tänker sig ett symboliskt 

förstoringsglas hållet på tämligen avsevärd yghöjd – och därtill 

över ett större utsnitt av almanackan – får man alltså en bild av 

världen och Sverige i allmänhet år 1940. Själv var jag inte född och 

måste alltså bekänna att jag här stöder mig på upplysningar från 

tidningsläggen i Göteborgs-Postens källare på Polhemsplatsen, då 

p e t e r h jö r n e 

12 r e s a n t a r s i n b ö r ja n 13 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/01/4 0"/"1"21"!'''/3-"4

min farfar var redaktör och min far sprang ärenden. Det är väl 

mycket begärt att du ska minnas år 1940, Jan (i synnerhet som du 

inte var född under den första halvan) 

Världsläget var ju, som bekant, minst sagt komplicerat och 

ofattbart tragiskt den 17 september 1940. 

Det dygn när du föddes bombade Luftwaffe London för tionde 

natten i följd. Det skulle fortsätta i ytterligare 47 nätter. Enligt 

GP:s förstasida denna dag ögs ett av planen av Göring personligen. 

(Det är möjligt att historiker i dag avvisar detta som en 

skröna; men det var ju inte lätt för min farfar att veta i september 

1940.) 

I juni hade Hitler poserat framför Eiffeltornet. Frankrike var 

åtminstone tillfälligt knäckt. Norge, Danmark och stora delar av 

kontinenten var i tyska händer. Italien hade under sommaren förklarat 

krig mot Storbritannien och Frankrike, ungefär samtidigt 

som Auschwitz-Birkenau hade öppnat sina svarta portar och … 

och då har jag bara nämnt europeiska händelser i den globala 

tragedi som kallas Andra världskriget. 

Jan, du kan ju din historia så jag ska inte trötta ut dig med självklarheter 

om 1940. Men man kan utan att överdriva säga att det 

såg eländigt ut för de goda krafterna i världen när du föddes, Jan. 

Sverige var jämförelsevis en idyll även om stämningen måste 

varit orolig och spänd med tyskarna in på knuten. 

1940 var ett kallt år i Sverige och det var året då svenskarna 

till skydd mot kylan promenerade omkring i skinn- och yllehuvor. 

På gatorna siktades den urbana promenadpjäxan, ett plagg som 

sedermera rangerades ut under samfälld lättnad. 1940 var också 

året då de svenska soldaterna mobiliserades, till följd av det tyska 

stöveltrampet i Norge, och skickades till posteringar någonstans 

i Sverige, emellanåt iförda så malätna plagg att det cirkulerade 

allvarliga rykten om att somt hade legat nedpackat från Karl XII:s 

fälttåg 1718. 

Jan, jag bifogar förresten radiotablån ur GP – publicerad på 

din födelsedag den 17 september 1940. 80 procent av hushållen 

(1 470 375 licenser) satt så klistrade vid TT-nyheterna att elverken 

tydligt kunde se hur elförbrukningen steg exakt klockan åtta på 

morgonen. Krismedvetandets kalla björnkram märktes inte minst 

i den beskäftiga föredragsserie 

om folkförsörjning 

som sändes efter nyheterna. 

Och snart kom de desperata 

ransoneringsmenyerna 

på krogarna – stekt umgås 

med mera. 

Jan, det är lätt att tycka 

sig se tecken på krigets diskreta 

förråande inverkan 

när man bläddrar i de gulnade 

tidningarna från 1940. 

Hur förhåller det sig till exempel 

med biografannonserna 

från din födelsedag? 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/31/5 0"/"1"21"!'''/3-"4

Där ser allt ut att vara ungefär som vanligt, men en titt i historiens 

facit avslöjar att Statens biografbyrå år 1940 förbjöd blott 31 055 

meter lm jämfört med 1939 då 61 460 meter åkt i papperskorgen. 

Kanske – men detta är ju bara en redaktörs spekulation – menade 

censorerna att det var meningslöst att klippa i Helan & Halvan 

när Norge brann. (För övrigt nns det tabeller som visar att biografbyrån 

år 1940 granskade totalt 5 614 429 meter – en upplysning 

som ter sig nästan skrämmande i sin nitiska precision.) 

Året 1940 var dessutom året då tre sinsemellan mycket olika 

svenska kulturgiganter – Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam 

och Albert Engström – avled. 

Eftersom det symboliska förstoringsglaset dessutom har kalen- 

dariska zoom-möjligheter kan vi nu närma oss just månaden september 

1940. 

Ty i den månad du föddes, Jan, tycktes den svenska synen på 

kriget fortfarande bära oskuldsfulla drag av scoutläger. Tids nog 

skulle bilden mörkna. Men nog ter det sig nästan rörande att ygvapnet 

elva dagar före din födelsedag släppte åtta ton bomber över 

en utdömd småländsk järnväg för att man var nyken på om det 

verkligen kunde vara så illa att järnvägar går sönder av bomber 

(ack, det gör de). Och tre dagar före din födelse manifesterades 

den svenska stridsviljan i Stockholm på ett sätt som rimligen inte 

bör ha skrämt slag på Hitler – med samling på Skansen av Landstormen 

inklusive förbimarsch för kronprinsen och festföreställning 

på operan. 

Och två dagar före din födelse – den 15 september – blev andrakammarvalet 

en framgång för socialdemokraterna på bondeförbundets 

och folkpartiets bekostnad. 

Föga kunde väl – som formuleringen brukar lyda i numera ringaktade 

gamla romaner – Per Albin ana att även den 17 september, 

med historiens facit, skulle visa sig vara ett mycket betydelsefullt 

datum för svensk socialdemokrati. 

Härmed är det dags att rikta förstoringsglaset mot just Göteborg 

– en pigg och expansiv varvstad som år 1940 kunde räkna 

in 281 287 invånare och där vintern under året första månader 

att varit så hård att göteborgarna anerade på Göta älv med 

Göta verken i bakgrunden. Man pilkade torsk genom isen i hamninloppet. 

GP:s fotografer förevigade detta. Några söndagar var 

det faktiskt så kallt att kyrkor i Haga, Masthugget och Örgryte 

tvingades stänga på grund av bränslebrist. Och knappt hade isen 

smält förrän den dramatiska månaden april kom, då till och med 

kåsören Becq på GP:s Världens gångsida meddelade att han till 

följd av invasionen i Norge måste skriva det enda dystra kåseriet 

i sin karriär. Det är spännande att bläddra i andra världskrigets 

tidningslägg. Den 11 april syntes bilkolonner eftersom allt på 

fyra hjul måste rulla över Hisingsbron – för om inte Torslanda 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/61/! 0"/"1"21"!'''/3-"4

ygfält fylldes med blockerade fordon antogs tyskarna kunna landa 

där. 

Om allt detta skrev min farfars tidning och den dystre kåsören 

muntrade upp sig och läsarna genom att starta GP:s egen biståndsorganisation 

som under namnet Snusfronten samlade snus, 

cigarretter, fotbollar och annat moralhöjande till soldaterna någonstans 

i Sverige. (En av Snusfrontens unga hjälpredor var förresten 

min far; han ck sedermera andra nästan lika tunga poster 

på tidningen.) 

Tolv dagar före din födelse sjösattes vid Eriksberg jagaren Norrköping 

och minsveparen Holmön. 

Men nu går vi direkt till brännpunkten – den 17 september år 

1940 uti staden Göteborg. 

För det var en märkvärdig dag av era skäl, Jan. Härom skvallrar 

de sköra tidningsläggen. 

Kanske var den 17 september den enda dagen på hela året då 

göteborgarna inte gick omkring och grubblade över vad som hände 

på kontinenten eller i Norge. Ty det inträffade så kusliga och 

egendomliga saker här hemma. 120 engelska spärrballonger slets 

loss av blåsten och drev in över södra Sverige. Överallt fastnade de 

i elledningarna. Delar av Västgötaslätten och Dalsland förlorade 

strömförsörjningen. Rykten var i svang. Man försökte skjuta ner 

ballongerna med luftvärn och ygplan. Och samtidigt denna underliga 

och gråblåsiga dag – då hotfulla och konstiga ting svävade 

över den västsvenska himlen – kolliderade två tåg vid Västkustbanans 

viadukt nära Olskrokstorget. 

Nio personer omkom. 

Det måste ha varit en kuslig dag – en dag då det kändes som om 

kriget nästan hade kommit till Göteborg. Det var en arbetsam dag 

för min farfar på tidningen. 

Det kan naturligtvis inte jämföras hur arbetsam dagen var för 

dig och din mor. 

Jag anar ett mönster, Jan. 

När jag sammanfattar denna anspråkslösa titt på 1940 – in- 

hämtad via GP-lägg och några årsböcker – är det svårt att frigöra 

sig från att det ser ut som en tanke. 

Nu anbefalls du att åter frammana ljudet av Hans Villius stämma. 

September 1940. 

En månad full av dramatik. 

En månad präglad av starka internationella kastvindar. 

En mycket bra månad för svensk socialdemokrati. 

Ja, Jan, det ser ju nästan ut som någon gudomlig regissör har 

planerat. I en vidskepligare tidsålder hade det väl hävdats att järtecknen 

gjort det oundvikligt att något annat än en stor personlighet 

hade fötts den 17 september år 1940. Och även om vi inte 

tror på järtecken längre är vi många som är mycket glada och 

tacksamma för att du blev den du blev. 

p e t e r h jö r n e (f. 1952) är sedan 2001 politisk 

chef redaktör för Göteborgs-Posten, Skandinaviens 

näst största morgontidning. Han har 

sedan 1979 varit verksam på tidningen i olika 

befattningar, bland annat som verkställande direktör 

samt ansvarig utgivare och chefredaktör. 

Peter Hjörne är också huvudägare till Stampen AB som är 

Sveriges största tidningsutgivare. Som tredje generationens liberale 

skribent på GP:s ledarsida driver han framför allt 

göteborgsfrågor men har likväl kommit att bli god vän med 

internationalisten Jan Eliasson. Peter Hjörne är en av grundarna 

till Medie akademin och sedan 15 år dess ordförande. 

18 p e t e r h j ö r n e 

r e s a n t a r s i n b ö r ja n 19 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/71/2 0"/"1"21"!'''/3-"4

ja n e l i a s s o n a t t h e u n 

In the Service of the World: 

jan eliasson 

at the un 

In t h e 198 0 s , Javier Pérez de Cuéllar, the Secretary-General 

of the United Nations, needed a consummate diplomat to 

serve as his Personal Representative in trying to end the long 

and bloody war between Iraq and Iran. He turned to two Swedes: 

rst Olof Palme, then – after Palme’s assassination – Jan Eliasson. 

The assignment involved face-to-face encounters with the Iraqi 

dictator. Just before one of Jan’s visits to Baghdad, he learned 

that Saddam had pulled out the pistol he always carried and killed 

a subordinate who brought him bad news. This reputation for, 

quite literally, shooting the messenger was on Jan’s mind during 

their meeting, especially since Saddam had an eerie way of staring 

right threw him without blinking his eyes while pufng on a cigar. 

It was hardly reassuring when, after a long harangue in the presence 

of their entourages, Saddam issued an invitation that sounded 

more like an order for Jan to come with him into another room, 

which was dark when they entered. It ashed through Jan’s mind 

that this might be the last mission of his already distinguished 

career. Then, to his relief, the lights went on, and Saddam commenced 

to give him a long lecture on the history of border disputes 

between Iraq and Iran, illustrated by a wall covered with maps. 

Years later, Jan added a touch of humor to the anecdote when 

telling it to family and friends. But at the time, the incident was 

a dramatic example of how “the angel’s game” of diplomacy requires 

dealing, at close quarters, with some of the most unangelic 

characters on earth. 

In 1992, with trouble brewing in Somalia, Sudan, Mozambique, 

and the Balkans, Pérez de Cuéllar’s successor, Boutros Boutros- 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0"10/ 0"/"1"21"!'''/3-"4 

21

Ghali, also called on Jan for help. The General Assembly had recently 

created the double-hatted position of Under-Secretary-General 

for Humanitarian Affairs and Emergency Relief Coordinator. 

In assuming the post, Jan became an embodiment of what would 

prove to be the most important innovation at the UN in the aftermath 

of the cold war: the establishment of the organization’s 

willingness and ability to respond to conicts within countries, 

including with humanitarian measures to protect civilians. With 

the superpower confrontation over, the Security Council was prepared 

to authorize the UN to perform the international policing 

role that its founders had intended. The 1990s would see about 

forty peacekeeping missions – twice as many as during the previous 

forty years. During the cold war, UN humanitarian efforts 

were not permitted within state borders. Hence the limitation of 

refugee camps on the Thai-Cambodia border while the conicts 

that drove people into those camps raged just a few miles away. 

But with the cold war over, the UN could operate refugee in Kurdish 

areas of Iraq after the 1991 Gulf War. 

As Under-Secretary-General and Relief Coordinator, Jan supervised 

– and energized – such efforts. Jan’s post had been created by 

General Assembly Resolution 46/182, which laid out – for the rst 

time in the UN’s history – the authorities of a senior secretariat of- 

cial to mount a humanitarian response without prior authorization 

from any inter-governmental body. Jan was – in Dean Acheson’s 

famous phrase – “present at the creation” of this landmark 

advance; indeed, he was one of the creators. 

He brought to this task an knack for combining independence 

with tact for which Scandinavian diplomats are renowned, as well 

as a commitment to the success of the post-cold war multilateral 

architecture and an engaging personality that made more palatable 

to his interlocutors his relentless determination to get the job 

at hand done. He put in place a framework, a precedent, and a 

model that strengthened the positions he held for those who came 

after him. The Ofce of the Coordinator for Humanitarian Af- 

fairs, which replaced that of the Department of Humanitarian Affairs, 

is today one of the central pillars of the UN’s work – and, as 

such, an important part of Jan’s legacy. 

In 2005, he left Washington where he had served for ve years, 

and returned to New York for his second stint at the UN, this time 

as his government’s nominee as President of the General Assembly. 

Given his past accomplishments and sterling reputation, it was no 

surprise that he was elected to the post. 

As Americans, we are acutely aware that the position of President 

of the General Assembly is little known and therefore underappreciated 

on our side of the Atlantic. Fortunately, that is not the 

case throughout much of the rest of the world. Americans would 

take more seriously the job of “PGA” (as it’s known) – and the person 

holding it – if they understood that it plays a role comparable 

to that of the Speaker of the House of Representatives in the U.S. 

Congress, and wields a similar degree of inuence over the legislative 

agenda of the General Assembly. Traditionally, the agenda of 

the General Assembly is a grab bag of recycled resolutions, bland 

and often platitudinous statements, and a venting of institutional 

irritation at other parts of the multilateral system, punctuated by 

moments of heat, often around the perennial controversies of the 

Middle East. 

But in June 2005, when Jan took over as PGA, the General Assembly 

had an especially important piece of business to address 

– one that allowed Jan, once again, to demonstrate his knack for 

innovation in adapting multilateral institutions to today’s threats. 

During that period, the UN was struggling to reinvent itself. Under 

the leadership of Ko Annan, the UN was buffeted by the intense 

debates over the power invested in the Security Council, the 

UN’s relevance to a world characterized by transnational threats, 

and the strain on the very idea of a global order resulting from 

the George W. Bush administration’s decision to go to war in Iraq 

without authorization from the UN Security Council. The administration 

declared that if the UN didn’t support its policy on Iraq, 

22 b r u c e jo n e s / s t r o b e t a l b o t t 

ja n e l i a s s o n a t t h e u n 23 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''00104 0"/"1"21"!'''/3-"4

the world body – what Harry Truman had called “the Parliament 

of Man” – would render itself irrelevant. Some in administration 

– most notoriously and unabashedly, John Bolton – made no secret 

of their view that the UN was already irrelevant, and that the 

world (and the U.S.) were better off as a result. 

Ironically the thinly veiled threat of US disengagement from the 

UN had the opposite effect than the one Bolton intended. For the 

rst time in decades, world leaders went out of their way to emphasize 

the importance of multilateralism and of the UN and to 

put as many issues as possible on its docket. Eventually, even the 

Bush administration would come to see the merit of the UN Security 

Council, and return to it on issues as prominent as Lebanon, 

Iran and North Korea. 

But for several years, the UN went through an institutional crisis. 

Annan was fortunate to have two PGAs, rst Jean Ping of 

Gabon, now the Chairperson of the Africa Union, and Jan Eliasson, 

helping him forge an international consensus on how the UN 

could tackle the new threats confronting global order. Annan’s 

tool for this effort was the High-Level Panel on Threats, Challenges 

and Change. The High-level Panel sent its report to Annan 

in December 2004, and the General Assembly decided to debate 

the report in a Summit-level meeting in September 2005, just as 

Jan was ofcially stepping into the post of PGA. 

The negotiations that followed were complex, intense, and prolonged. 

By the summer of 2005, a number of secondary issues 

had been laid to rest, but the major ones were unresolved. It did 

not help, to put it mildly, that Bush – in one of the most perverse 

diplomatic appointments in American diplomatic history – had 

sent Bolton to the UN as U.S. Permanent Representative. With the 

annual General Assembly meeting looming, the prospect of agreement 

seemed, at best, remote. 

Fortunately for Annan and Jean Ping, who was chairing the 

negotiations, the Swedish government wisely assented to Jan’s 

suggestion that he be deployed to the UN in advance of succeed- 

ing Ping in September. And just as wisely, Ping embraced this arrangement. 

He and Annan drew on Jan’s presence, placing him in 

charge of two of the most sensitive negotiations on the Summit’s 

docket, a comprehensive and cogent strategy on terrorism and the 

concept of “responsibility to protect.” 

On terrorism, Annan had to settle for less then he had hoped 

for, but, with Jan playing a critical role, the member states of the 

General Assembly – 192 at that time – took the unanimous and 

unprecedented step of condemning terrorism without any quali- 

cations, equivocations, reservations, exceptions, limits, or conditions. 

Jan also coaxed the General Assembly into asking the 

Secretary-General to outline an overarching strategy for the Organization’s 

role in counter-terrorism – something Annan was eager 

to do. The General Assembly endorsed the result with only 

minor reservations. 

That was another feather in Jan’s cap, since he guided this process 

to a successful conclusion. As a result, the UN today has comprehensive 

counter-terrorism strategy, one that has inuence and 

been reected in those of many other countries. 

An even greater challenge was consecrating the idea, advocated 

by Annan, that when a government fails to protect its population 

from mass human rights violations or commits violations 

itself, the international community has the right – and, indeed, 

the responsibility – to intervene. In 2000, the General Assembly 

rebuffed Annan’s attempt to bless the doctrine of “humanitarian 

intervention.” The Canadian panel, chaired by Gareth Evans and 

Mohammed Sahnoun, published a robust defense of Annan’s essential 

argument, only this time using the term “responsibility to 

protect” – inevitably shorthanded to R2P. 

The issue was divisive for a reason deeply embedded in the 

ethos of the organization: “united” though the members of the 

UN might be on some issues, they were still sovereign states, and 

no matter what terminology was used, R2P was seen by many 

as a violation of sovereignty and of its corollary, nonintervention 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''03105 0"/"1"21"!'''/3-"4

in internal affairs. Many states from “the South” – that is, the 

developing world – were former colonies that had only recently 

won their sovereignty, and they were resistant to compromising it. 

The Bush administration’s inclusion of humanitarian concerns in 

its rationale for invading Iraq in 2003 reinforced fears that R2P 

would serve as rhetorical cover for western – especially American 

– gunboat diplomacy and regime-change. 

Against this backdrop, Ko Annan and Jan Eliasson fought an 

uphill and many thought losing battle. But they had allies in the 

Canadian ambassador at the UN, Allan Rock, backed by his prime 

minister at the time, Paul Martin. The Rwandan ambassador, 

Richard Sezibera, rose actively and energetically to the defense of 

the principle. His support gave force to the simple question: if not 

this, what? If not a collective response to genocide and mass human 

rights violations, what? Faced with another genocide like the 

one in Rwanda, should the UN again fail to act? 

Jan nimbly moved among the delegations, encouraging supporters 

and patiently persuading many of the naysayers to buckle just 

in time for the resolution to pass at the summit. 

Jan’s tenure as PGA was marked by other knotty issues, including 

negotiations over a new UN Human Rights Council and a 

Peacebuilding Commission. The jury is still out on whether those 

innovations can overcome their evident shortcomings. Both are 

hobbled by the systemic weaknesses of the UN, notably including 

the jealousy with which members-states, large and small, guard 

their sovereignty. Jan had an especially difcult hand to play when 

Bolton was at the table. The UN has never been, and can never be, 

stronger than its strongest member wants it to be. Bolton was an 

extreme example of what other powerful countries have done all 

too often: take benign positions in public, tough positions behind 

the scenes, and then blame the institution for the deadlock or failure 

that ensues. 

Jan’s career as a whole and his time at the UN in particular 

stand as a testament to how much can be accomplished by com- 

bining principle, pragmatism, and political savvy. He is a paragon 

of qualities that are essential to success for the professionals who 

work for the UN. At all levels, they operate under a permanent 

handicap. Their mandate derives from a consensus on the part of 

virtually all the nations on earth. Having so many bosses can be 

diminishing if not debilitating. Potent-sounding titles and onerously 

responsibilities come with limited authority. It takes compelling 

personalities to make UN assignments politically viable and 

operationally effective. Those who have succeeded have done so 

by sheer force of their personal integrity and persuasive skills, as 

Dag Hammarskjold and Ko Annan demonstrated in the ofce 

of Secretary-General (technically the chief administrative ofcer – 

not the CEO – of the organization). 

Jan succeeded in much the same way as Hammarskjold and 

Annan in the way he dened and fullled the often difcult and 

thankless missions with which he was entrusted. 

Diplomacy, like other forms of politics, is the art of the possible, 

and Jan is a master artist. 

S t r o b e T a l b o t t (b. 1946) assumed the 

presidency of the Brookings Institution in July 

2002 after a career in journalism, government 

and academe. 

His immediate previous post was founding 

director of the Yale Center for the Study of Globalization. 

Before that, he served in the State Department from 

1993 to 2001, rst as Ambassador-at-large and special adviser 

to the Secretary of State for the new independent states of the 

former Soviet Union, then as Deputy Secretary of State for seven 

years. 

Mr. Talbott entered government service after 21 years with 

Time magazine. As a reporter, he covered Eastern Europe, the 

State Department and the White House, then was Washington 

bureau chief, editor-at-large and foreign affairs columnist. He 

was twice awarded the Edward Weintal Prize for distinguished 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0610! 0"/"1"21"!'''/3-"4

diplomatic reporting. 

He is currently a member of the Aspen Strategy Group, a fellow 

of the American Academy of Arts & Sciences, the Academy 

of Diplomacy, and, in 2007–08, served as a member of the National 

Commission on War Powers. 

He has honorary doctorates from the Monterey Institute, 

Trinity College, Georgetown University and Faireld University, 

and he has been awarded state orders by the presidents of 

Estonia, Finland, Germany, Lithuania, Poland, and the Kings of 

Sweden and Belgium. 

Professional Prole 

Dr. Jones’ research focuses on US policy on 

transnational threats and international cooperation; 

on the role of the United Nations in conict 

management and international security; and on 

global peacekeeping, post-conict operations 

and fragile state engagements. 

Professional Experience 

Center on International Cooperation (CIC), New York University, 

New York, NY 2006-Present 

Director and Senior Fellow 

• Manage all aspects of the Center’s work and maintain CIC’s 

relations with the United Nations, US, European, and emerging 

power governments, and other multilateral institutions, 

including NATO. 

• Direct international research projects on the impact of changing 

US security policy on multilateral security institutions; on 

peacebuilding; on fragile states and statebuilding; on conict 

prevention; on the impact of changing Middle East politics 

on UN peacekeeping and mediation functions; and on global 

peacekeeping. 

• Series Editor of the Annual Review of Global Peace Operations 

• Developed joint projects and partnerships with the Brookings 

Institution, Stanford University, the International Peace Institute, 

the US Institute for Peace, the Norwegian Institute for 

International Affairs, and other leading research institutions. 

Co-Lead, World Development Report 2011, World Bank, Washington, 

D.C. 2009-Present 

• As part of team of three, co-lead research design and drafting 

of the WDR 2011 on “Conict, Security, and Development”, 

that focuses on drivers of conict/fragility, the developmental 

consequences of conict/fragility, and policy innovation. 

The Brookings Institution, Washington, DC 2008-Present 

Senior Fellow, Foreign Policy Program 

• Director, Project on Managing Global Insecurity: working 

with a high-level US and international advisory board, the 

project develops inputs to the US administration and emerging 

power on such issues as G8 expansion, institutionalization 

of relations among major powers, US national strategy on 

transnational threats and global security architecture. Findings 

from project cited by the State Department and NSC in 

developing speeches and policy options for Secretary Clinton 

and President Obama. 

Stanford University’s Center for International Security & Cooperation 

2007-Present 

Consulting Professor 

New York University’s Department of Politics 2003-Present 

Professor (by courtesy) 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''07102 0"/"1"21"!'''/3-"4

Address from Mr. Sergey V. Lavrov, 

Minister of Foreign Affairs of the Russian Federation, 

for the book 

dedicated to the 

70th birthday of 

mr. jan eliasson 

On S e p t e m b e r 17, 2 010 , Jan Eliasson, a distinguished 

politician and one of the most outstanding Swedish 

diplomats of the recent decades, will celebrate his 70th 

birthday. 

His name is linked to the increased role of the United Nations 

Organization in addressing the global challenges of today, the expansion 

of U.N. activities in the sphere of crisis and humanitarian 

management, and the promotion of fruitful cooperation between 

Russia and Sweden. 

Jan Eliasson’s success was achieved to a considerable extent due 

to his outstanding professional and personal qualities. His style is 

characterized by a broad outlook, extensive knowledge, a detailed 

and profound examination of every issue within the area of his 

expertise, a principled stand and an ability in the area of preventive 

diplomacy. Jan Eliasson has always considered the U.N. as a 

guarantor of peace and fair development in the Third World. It is 

due to all of these qualities, that Jan Eliasson has enjoyed a welldeserved 

position of authority and has acquired a great deal of 

respect from his colleagues and partners. 

Much could be said about Jan Eliasson’s achievements in the 

diplomatic eld, but here, I will only mention a few. Largely due 

to the mediation efforts in his capacity as the Personal Representative 

of the U.N. Secretary General in Iraq/Iran in the late 1980s, it 

became possible to achieve a compromise and secure a ceasere in 

d e d i c a t e d t o t h e 7 0 t h b i r t h day o f m r . ja n e l i a s s o n 31 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''4"14/ 0"/"1"21"!'''/3-"4

the Iran–Iraq War. Later on, while serving as the Ambassador of 

Sweden to the USA in 2000–2005, Jan Eliasson stood for a solution 

to the “Iraqi Issue” on the basis of international law and only 

within a U.N. framework. 

The compromise formulas that he proposed in 1991 as the 

Chairman of the U.N. Trust Fund for South Africa and as Vice 

President of ECOSOC served as the basis of the U.N. General Assembly 

Resolution 46/182 which secured a multilateral consensus 

regarding the principles of humanitarian crisis management and 

a systematic approach to the issues of assistance to refugees and 

internally displaced persons. 

I recall very well my close cooperation with Jan in 1991 and 

1992. During this time, Jan served as Under-Secretary-General 

and was the rst Emergency Relief Coordinator when the Department 

of Humanitarian Affairs of the U.N. Secretariat (later known 

as the U.N. Ofce for the Coordination of Humanitarian Affairs) 

was being set up. This contributed to the signicant improvement 

of the Organization’s humanitarian potential. 

In 1992–1994, Jan Eliasson gave new meaning to the concept of 

“international diplomacy”, particularly by playing a key role in the 

return of refugees from Bangladesh and organizing humanitarian 

assistance to the civilian population in the course of the conicts 

in Somalia, Sudan, Angola, Mozambique and the Balkans. 

In 1993, as the U.N. Coordinator of International Cooperation 

and Chairman of the Inter-Agency Task Force on Chernobyl, Jan 

Eliasson was able to break the deadlock in the international interaction 

on this issue by proposing a new, pragmatic approach 

to setting up the rehabilitation projects. This created a systemic 

cooperative basis for dealing with the aftermath of the Chernobyl 

Nuclear Plant disaster and mobilizing resources to assist the impacted 

population in the three countries. 

One can hardly overestimate Jan Eliasson’s contribution to the 

work of the U.N. as President of the 60th session of the U.N. General 

Assembly in 2005–2006. The talks that were held under his 

chairmanship on the establishment of the U.N. Human Rights 

Council (UNHRC) resulted in an agreement on the qualitative 

change in the principles of the functioning of this main U.N. body 

for the protection of human rights. The establishment of the periodic 

review procedure for the human rights situation in various 

countries resulted in a strengthening of the universality principle 

in the UNHRC operation. In addition, for the rst time, non-governmental 

organizations were invited to actively participate in the 

activities of the UNHRC. All of this increased transparency in the 

process of resolving key issues in this area. 

Under his personal mediation, several resolutions were adopted. 

Among them were Resolution 60/265, which created the preconditions 

for the further reform of ECOSOC, Resolution 60/180, 

which established the U.N. Peacebuilding Commission, and Resolution 

60/288 on the U.N. Global Counter-Terrorism Strategy, 

which reects the international balance in practically all priority 

aspects of the ght against terrorism. 

As State Secretary, and subsequently Sweden’s Minister of Foreign 

Affairs, Jan Eliasson pursued a course to deepen mutual understanding 

and condence in Russian–Swedish relations and to 

expand cooperation between our countries in the international 

arena. In June 2007, to mark active promotion for many years of 

stronger cooperation between Russia and Sweden, Jan Eliasson 

was bestowed with the Ministry of Foreign Affairs of the Russian 

Federation Award “For Contribution to International Cooperation”. 

I sincerely wish my friend Jan good health, prosperity and new 

professional achievements. 

32 s e r g e y v. l av r ov 

d e d i c a t e d t o t h e 7 0 t h b i r t h day o f m r . ja n e l i a s s o n 33 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''40144 0"/"1"21"!'''/3-"4

L AV R O V S e r g e y V i k t o r o v i c h 

Born in 1950, Russian. 

1972 – graduated from the USSR Ministry of 

Foreign Affairs’ Moscow State Institute of International 

Relations. Has command of English, 

French and Sinhalese. 

Started his career in 1972 at the Soviet Embassy in Sri Lanka. 

1976–1981 – worked in the Department of International Organizations 

of the USSR Ministry of Foreign Affairs. 

1981–1988 – First Secretary, Counselor and Senior Counselor in 

the Permanent Representation of the USSR at the U.N. 

1988–1990 – Deputy Head of the Department of International 

Economic Relations of the Russian Ministry of Foreign Affairs. 

1990–1992 – Director of the Foreign Ministry’s Department of 

International Organizations and Global Problems. 

1992–1994 – Deputy Minister of Foreign Affairs of the Russian 

Federation. 

1994–2004 – Permanent Representative of the Russian Federation 

at the United Nations. 

Minister of Foreign Affairs of the Russian Federation since 2004. 

Has the rank of the Ambassador Extraordinary and Plenipotentiary 

of the Russian Federation. 

Decorated with government awards. 

Jan Eliasson 

And International Diplomacy: 

a middle eastern 

perspective 

Th r o u g h o u t t h e c o u r s e of contemporary diplomatic 

history, the roles ably performed by such distinguished 

diplomats as Count Bernadotte, Dag Hammarskjöld 

and Jan Eliasson testify to a remarkable contribution by 

Sweden to the management of International Affairs. Each of those 

three gures symbolizes a unique combination of professional 

skill, distinct style, an unshaken commitment to peace and an 

honest devotion to the cause of justice. 

Jan Eliasson’s outstanding international career thoroughly illustrates 

the difculties international diplomacy is facing. Before 

Eliasson’s time, international diplomacy was solely the art of accommodating 

conicting national interests. According to Eliasson’s 

style, international diplomacy has to satisfy two requirements: 

one is coping with an increasingly complex global context 

and the other is fullling humanitarian standards unprecedented 

in international affairs. 

The dilemma for international diplomacy has, thus, been twofold. 

The rst raises the question of whether the global and regional 

contexts could be considered without the realities of the 

national interests of the major powers who continued to dominate 

the world at the security, economic and military levels. The second 

addresses the question of whether humanitarian standards are invoked 

independent of the interests of those powers who, in several 

instances, have turned a blind eye to the violations of humanitarian 

standards in one conict, while insisting on imposing criminal 

justice in another. 

34 s e r g e y v. l av r ov 

a m i d d l e e a s t e r n p e r s p e c t i v e 35 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''43145 0"/"1"21"!'''/3-"4

To address this dilemma, several approaches are identied, including 

two main ones. The rst is the realistic approach, which 

requires that we accept the realities of the world balance of power 

and adjust diplomatic action accordingly. The second is the idealistic 

school, which insists on the primacy of humanitarian standards, 

notwithstanding the interests of the major powers and their 

ability to impose limits, or even block, diplomatic action. 

In fact, neither school has proved to be operational. It is to the 

credit of skilled international diplomatists such as Jan Eliasson 

that a third approach was devised, which entailed accepting the 

realities of the balance of power, without necessarily or fully being 

subdued to them, but insisting on humanitarian standards 

through promoting the humanitarian dimensions in parliaments 

and civil society institutions among the major powers themselves. 

The outcome has been more international awareness that the ef- 

cient handling of both international and local conicts requires a 

clearer commitment to the agreed humanitarian standards. Statebuilding 

and the promotion of human dignity are strongly proposed 

to go hand in hand. 

Successes of international diplomacy, however, have their limits 

due to weaknesses, which are both conceptual and moral – conceptual, 

because the fulllment of humanitarian standards, supposedly 

sacred and potentially an end in themselves, do not form 

the end of the enterprise of international diplomacy. The deeprooted 

causes of conicts and threats have to be carefully identi- 

ed and wisely tackled based on a host of different considerations. 

Take Darfur or Somalia, for example. Both are often described 

as “internal” conicts and are arenas of the extensive work of 

international diplomacy. Had these two centers of suffering been 

tackled differently, paying par heal attention to the developmental 

side, these conicts might not have existed or could have been 

more controllable. This applies to most of the conict areas in 

the developing world. Ironically, the teachings of the late Swedish 

economist Professor Gunnar Myrdal on the virtues of economic 

development have been disregarded. They should provide a powerful 

tool in assisting international diplomacy. 

The other weakness is moral and it is exemplied in the uneven 

distribution of the efforts at the global scale. Millions and millions 

of Muslims do wonder, when it comes to conicts in their countries, 

why international diplomacy is mobilized to provide justication 

– and perhaps even a cover-up – for the easy use of sanctions, 

and in some cases, military forces in most aggressive terms. 

Millions of Arabs are suspicious of the reasons why, in the case of 

the Arab and Palestinian occupied territories, international diplomacy 

– though apparently active – is still lagging behind, thus allowing 

for extreme violations of humanitarian standards – across 

the board – in a context of double standards unmatched anywhere 

else in the world. 

36 a m r e m o u s s a 


* * * 

Such weaknesses in international diplomacy are not the fault of 

diplomats committed to fair political and humanitarian standards 

such as Jan Eliasson, who, in spite of their innovative approaches, 

are burdened with structural defaults in the international system. 

Structural reform of international relations is thus one of the major 

pre-requisites to a more efcient and more effective international 

diplomacy in confronting increasing challenges, old and 

new alike. 

The cornerstone for the reform of international relations is genuine 

multilateralism in the conduct of international affairs that is 

based on international law, including international humanitarian 

law. A signicant pillar in this endeavour is the reform of the UN 

system as a whole. Here, Jan Eliasson played a signicant role as 

President of the General Assembly during its sixtieth session. We 

need not repeat here the various formulas for UN reform, but one 

has to insist that reform is something more than an extra number 

of seats assigned to this or that UN organ. Instead, two points of 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''4614! 0"/"1"21"!'''/3-"4

particular relevance need to be emphasized. One is that mechanisms 

for guaranteeing the full respect of international humanitarian 

law, a most immediate concern of international diplomacy, 

should be strengthened. The Security Council should be encouraged 

to deal with serious violations of Human Rights. Clearer and 

more effective relations between the Security Council, the General 

Assembly and the Council on Human Rights should be identied. 

I believe that this was one of the main lines of thought held by Jan 

Eliasson. 

The second aspect of reform is that a major lesson of the world 

nancial crisis, which in a way has activated international economic 

diplomacy, is that the Bretton Woods institutions, however 

dynamic they may claim to be, have to be tied to the UN system 

in a more effective manner. Their work should consistently be 

reported to the General Assembly. This is of no less importance 

than the revival of the Doha Development Round of Trade Negotiations, 

for, without fullling the economic and social rights of 

people, international diplomacy might lose its main pillar, namely, 

humanitarian standards. 

Another requirement for reform is that the relationship between 

the UN and the regional organizations has to go somehow beyond 

the connes of Chapter VIII of the UN Charter, but, needless to 

say, without jeopardizing the overall context of the Charter. The 

reason is that the outlook of regional organizations has been fundamentally 

changing since the UN Charter was adopted in 1945. 

This applies to numerous regional organizations. Take for example 

the League of Arab States, whose Charter was also adopted 

in 1945. Today, the League has its own Council for Peace and 

Security among other new institutions introduced to cope with 

the changing needs of our region. The role of this Council reects 

a capacity to initiate action at the regional level. The Arab Council 

– as is the case with the African Union’s Council – should help 

contain regional conicts without repercussions emanating from 

the conduct of some of the international actors or even from the 

unbalanced structure of the UN Security Council and sometimes 

its inability to act effectively or promptly. Regional diplomacy can 

both efciently and effectively contribute to international diplomacy. 

Jan Eliasson is best situated in his role as an international 

statesman to lead a motion to enhance the role of regional organization 

in dealing with the increasing security – cultural and 

economic, – and social and regional problems. 

The trend towards openness of the regional organizations towards 

civil society institutions would help in this respect. Again, 

as is the example within the system of the League of Arab States, 

a broader mechanism for wider NGO involvement and an Arab 

Parliament were also introduced. These, together with a process of 

modernization in the Arab world, are equally conducive to facilitating 

a process of democratization and consolidation of humanitarian 

standards in our region. Since these are the main characteristics 

of today’s international diplomacy, regional organizations 

have a lot to contribute, provided they are given an increasing 

share and a coordinated role to play. 

The success of international diplomacy does not only depend on 

genuine multilateralism between regional organizations, but also 

on the capacity to understand the different value systems prevailing 

in various parts of the world. Experienced diplomats with outstanding 

careers, such as Jan Eliasson, already know how costly it 

is to overlook this crucial aspect of international relations. Differences 

in value systems do not only exist between Arab and Muslim 

societies on the one hand and European and Christian societies on 

the other. They exist within each of these societies. Nevertheless, 

euro-centrism still characterizes several aspects of diplomatic action 

by several European governments, thus adding more difculties 

to an effective management of international diplomacy. This 

is often manifested in the confusion in applying the principle of 

the universality of human rights. The Vienna Summit on Human 

Rights, it is important to remember, has called for the universality 

of human rights while respecting the traditions, heritage and 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''47142 0"/"1"21"!'''/3-"4

value-systems prevailing in each society. Here, international diplomacy 

must not miss in striking the right balance. 

The above aspect is closely linked to the pertinent question of 

whether diplomacy should work toward a dialogue between civilizations 

and whether it should abhor all notions calling for a 

conict of civilizations. While it should be acknowledged that international 

diplomacy has been consistently promoting a dialogue, 

it could not so far sufciently consolidate the concept of that dialogue 

in the hearts and minds of some decision-makers around the 

world. Some governments continue to pursue a dual approach of 

both dialogue and conict, ironically, at the same time. International 

diplomacy has to identify ways and means to overcome this 

situation. I acknowledge and admire greatly Jan’s stand in support 

of the dialogue between civilizations. 

* * * 

Whereas international diplomacy has efciently performed in several 

conict situations, this has hardly been the case with several 

matters related to the very survival of mankind as a whole. Two 

areas remain outstanding: one is environment, where the remarkably 

rapid pace of international diplomacy today in tackling environment 

issues contrasts its sluggish performance at earlier stages 

where the threat of global warming was not less dangerous. And 

although one has to admit that the response by international diplomacy 

to the world food crisis and to the avalanche of diseases 

and epidemics has been prompt, governments have yet to adopt 

more forthcoming policies in order not to aggravate an already 

grave situation. This is an area where the activities of international 

diplomacy need to be more focused. I am condent that Jan has a 

lot to offer in this old/new eld of international anxiety. 

The other area is disarmament, a typical area of international 

diplomacy since the days of the League of Nations. Ironically, it 

remains the area of the least fulllment. Approaches have so far 

been both fragmentary and unbalanced. The non-proliferation regime, 

as it exists now, is a shortcoming rather than an achievement 

of international diplomacy because it is based on sheer discrimination 

and an obvious imbalance of double standards. A disproportionality 

in the handling of nuclear-related issues still prevails and 

seems to be the rule rather than the exception. Fortunately, President 

Obama spoke about a world free of nuclear weapons, but he 

admitted that this is not easy to achieve. And here, international 

diplomacy should take the lead through the launching of immediate 

steps towards the conclusion of a binding treaty eliminating all 

existing nuclear weapons and banning the possession of nuclear 

weapons altogether. Short of this, no progress shall be achieved in 

the elimination of all weapons of mass destruction, not to speak 

of conventional disarmament. This is an area where international 

diplomacy has to work more intensively because it is the very survival 

of mankind that is at stake. 

One may conclude from the above that the best way to pay 

tribute to Jan Eliasson is not only to learn from his outstanding 

career, but also to build upon his versatile contributions to international 

diplomacy. In a world in which divisions are not only 

salient, but also hidden, the shift from realism to cosmopolitanism 

has to be accelerated, the notion of international order has to be 

impartial, the commitment to state-building has to be fullled, 

the enablement of women has to be pursued and the protection of 

human rights has to be vigorously applied. A more integrated and 

comprehensive approach should be devised by international diplomacy 

for the realization of the idea of democracy in international 

relations. In paying tribute to Jan Eliasson, it is hoped that this 

Middle Eastern perspective could be an integral part of the global 

perspectives of our time. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''3"13/ 0"/"1"21"!'''/3-"4

A m r e M . M o u s s a (b. 1936) Secretary General 

of the League of Arab States. 

1957: Graduated Cairo University, LL.B. Faculty 

of Law 

1958: Joined the Ministry of Foreign Affairs of 

Egypt 

1958–1972: Worked in several Egyptian missions including 

Egypt’s Embassy in Switzerland and Egyptian mission to the 

United Nations 

1974–1977: Advisor to the Minister for Foreign Affairs of Egypt 

1977–1981, 1986–1990 Director, Department of International 

Organizations, Ministry of Foreign Affairs of Egypt 

1981–1983: Deputy Permanent Representative to the United Nations 

in New York 

1983–1986: Ambassador to India 

1990–1991: Permanent Representative of Egypt to the United 

Nations 

1991–2001: Minister of Foreign Affairs 

2001: Secretary General of the League of Arab States. 

2003: 

• Member of the United Nations High Level Panel on Threats, 

Challenges and Change for International Peace and Security 

• awarded the Grand Cordon of the Nile, Egypt, May 2001. 

• Order of the Two Niles, rst class, Sudan 2001 

• awarded high Decorations from the following States: 

• Ecuador, Brazil, Argentina & the German Federation 

slav på 

triumfvagnen 

– med Jan Eliasson i Bagdad och Teheran 

Nä r J a n E l i a s s o n den 1 september 1988 utsågs till 

Javier Pérez de Cuéllars personlige representant för att 

medla i konikten mellan Iran och Irak, hade han redan 

prövat på uppdraget under era år som medarbetare till Olof Palme. 

Nu rådde vapenvila och en utbredd krigströtthet, det kalla 

kriget höll på att ta slut och FN:s säkerhetsråd hade engagerat sig 

för en lösning av konikten. Eliassons uppgift blev att hjälpa generalsekreteraren 

omvandla en bräcklig vapenvila till varaktig fred, i 

första hand genom att genomdriva paragraferna i säkerhetsrådets 

resolution 598. 

Min vän och kollega vid FN-delegationen i New York, Stig Elvemar, 

hade förvarnat mig. Ändå blev jag både överväldigad och 

smickrad, när Jan ringde från Genève och bad mig bli sin särskilde 

assistent. En lärorik tid följde med Jan Eliasson som läromästare. 

Diplomatyrket kändes ovanligt meningsfyllt. 

Att arbeta nära Jan Eliasson var både roligt och ibland krävande. 

Hans intensitet och uthållighet var oslagbar. Det märktes 

inte minst, när vi kom att spela tennis mellan möten i Bagdad och 

Teheran. Eliasson vann förstås alltid till sist, något han ständigt 

påminner mig om. 

Självfallet var det ett svårt uppdrag. Det var inga lätta parter 

att hantera. Misstänksamheten var monumental. Hat och starka 

känslor fanns på båda sidor. Irak hade haft framgångar i krigets 

slutskede och Irans ayatollah Khomeini hade motvilligt gått med 

på vapenvila. Irak ockuperade nu områden inne i Iran och Iran 

vägrade föra direkta samtal med Irak, något som Irak krävde. För 


s l av på t r i u m f va g n e n 43 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''30134 0"/"1"21"!'''/3-"4

Iran gällde det att med FN:s hjälp tvinga Irak att dra tillbaka sina 

trupper, helst utan att behöva erkänna Saddam Husseins regim. 

Irak å sin sida uppfattade Iran som ett långsiktigt hot. Religiöst 

indoktrinerade iranier tycktes redo att gå igenom minfält och 

strömma in över gränsen till Irak, om de ck möjlighet. De kunde 

också på andra sätt försöka verka för en islamisk regim i Irak och 

uppmuntra shiamuslimska grupper till uppror. Målet för Irak var 

därför ett bindande fredsfördrag, ömsesidiga erkännanden och 

försäkringar om icke-inblandning i interna angelägenheter. Irak 

krävde också kontroll över hela vattendraget Shatt al Arab, som 

Algeravtalet från 1975 hade delat på mitten. Det hade varit ett 

av Saddam Husseins krigsmål. Slutligen ville Irak undvika att få 

skulden till krigsutbrottet med möjliga skadeståndsanspråk som 

följd. I resolutionens paragraf 6 föreskrevs att skuldfrågan skulle 

avgöras av oberoende experter. Syftet med denna paragraf hade 

varit att få Teheran med på vapenvila, då det ännu såg hyggligt ut 

för Iran på slagfältet. 

Parterna var också mycket olika. Irakierna var hårda, nästan 

burdusa. De beskrev sig själva gärna som Mellanösterns preussare. 

Iranierna föreföll mjukare, mer sostikerade och skapade 

ibland intryck av att vara mer medgörliga än de i själva verket var. 

F ö r t roe n d e 

Jan Eliasson lyckades vinna båda parters förtroende, trots misstänksamheten. 

Självklart försökte de använda honom och medlingen 

för sina egna syften. Den svagare parten, just nu Iran, 

behövde FN och folkrätten för att neutralisera Iraks militära övertag. 

Irak ville istället helst utnyttja detta överläge för att få sin vilja 

igenom utan inblandning av FN och dess säkerhetsråd, som krävt 

irakisk reträtt från ockuperat iranskt område utan dröjsmål. 

Dessutom hyste Irak stor misstro mot FN:s generalsekreterare, 

som liksom hans nära medarbetare i Eliassons medlingsteam 

Giandomenico Picco, ansågs partisk till förmån för Iran. I Piccos 

fall fanns det visst skäl till detta. 

Irakierna såg Jan Eliasson som opartisk, och någon som kanske 

kunde motverka den proiranska attityd som de tyckte fanns på 

FN:s sida. De kände honom från hans tid med Palme. De hade 

fått ett gott intryck, även om de stundom också riktat kritik mot 

Palme. Kanske uppskattade de särskilt att Eliasson liksom de själva 

talade klarspråk med raka budskap. 

Jan Eliasson delade gärna med sig till mig av sin syn på diplomati. 

För honom var det en konstart, inte bara en fråga om logik 

och förnuft. Han framhöll ärlighet som den kanske viktigaste 

egenskapen för en medlare. Trovärdighet var helt avgörande. Det 

gällde att vårda relationer och inte bluffa eller idka dubbelspel. 

Han underströk ofta att man måste säga samma sak till båda parter, 

inte alltför mycket lägga budskap tillrätta för att tillfredsställa 

den man talade med. Han påminde också gärna om betydelsen 

av att i förhandlingar alltid tänka några steg framåt beroende på 

motpartens reaktion. Till detta kom en positiv attityd, att alltid se 

möjligheter snarare än problem. Ibland kände jag mig som slaven 

på triumfvagnen, när jag pekade på svårigheter. 

Eliassons öppenhet, som illvilliga kunde tolka som naivitet, var 

i själva verket hans kanske största tillgång som diplomat och medlare. 

Samma egenskap gjorde honom också till en inspirerande 

chef. Jag kände mig delaktig och rycktes med av hans entusiasm 

och idérikedom. 

Pa k e t 

Hur skicklig Jan Eliasson än var och med en nära nog oöverträffad 

övertalningsförmåga, var det självfallet yttre faktorer som 

bestämde uppdragets eventuella framgång. Parterna ville naturligtvis 

påverka medlaren och göra honom till ett instrument i propagandakriget. 

Särskilt ville de påverka de rapporter som generalsekreteraren 

regelbundet skickade till säkerhetsrådet. Dessa kunde 

vara Eliassons påtryckningsmedel. Men effekten var beroende av 

de fem permanenta medlemmarnas vilja att trycka på parterna. 

När väl vapenvilan var på plats, minskade deras engagemang och 

44 a n d e r s l i d é n 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''33135 0"/"1"21"!'''/3-"4

det undergrävde medlarens auktoritet. Ändå tycktes parterna oftast 

vara mer intresserade av att få gehör i rapporterna för sin 

syn på fredsprocessen än av att förhandla. För Irak handlade det 

om att få resolutionen betraktad som ett paket, där alla frågor 

skulle lösas samtidigt. Iranierna däremot ville först och främst att 

irakiska trupper skulle dras tillbaka, innan man tog sig an frågor 

som skulden till krigsutbrottet, de framtida relationerna, gränsdragningen 

i Shatt al Arab och regionalt samarbete. 

Eliasson försökte nna förtroendeskapande åtgärder. Han fokuserade 

inledningsvis på detta och att genomföra resolutionens 

första paragrafer med trupptillbakadragande och utväxling av 

krigsfångar. Den senare frågan användes skamlöst av båda parter 

som en bricka i förhandlingsspelet i strid med Genèvekonventionen. 

Ibland lyckades Eliasson få några fångar fria. Det rörde sig i 

regel om sjuka och skadade, som enligt Genèvekonventionen sedan 

länge skulle ha återbördats till sina respektive hemländer. Det 

var ett sätt för parterna att visa god vilja och det brukade ske i 

samband med Eliassons besök i de båda huvudstäderna. 

Eliassons plan var att börja med ett mindre paket. I utbyte 

mot tillbakadragandet skulle Iran utfästa sig att inleda direkta 

förhandlingar om alla utestående frågor och Irak garanteras fri 

sjöfart genom Hormuzsundet. Dessutom skulle krigsfångar utväxlas. 

Detta avvisades av Irak som otillräckligt. Eliasson försökte 

också med förslaget att farleden genom Shatt al Arab skulle rensas 

på fartygsvrak och annan bråte som gjort den obrukbar för tra- 

k. Iranierna vägrade gå med på detta, om inte Algeravtalet från 

1975, dvs gränsdragningen i mittfåran, först bekräftades. 

Iran motsatte sig i detta skede varje normalisering och ville inte 

göra några medgivanden, som tydde på att man erkände Saddam 

Husseins regim. Den sågs som ogudaktig och ansvarig för kriget. 

Framför allt ville Iran inte bjuda på detta, innan Irak dragit tillbaka 

sina trupper. Trots låsningarna var det viktigt att försöka ta 

reda på om Iran i något läge skulle kunna gå med på ett erkännande. 

Det kunde i så fall vara en nyckel till en lösning. 

M e n i n g s f u l l p ro c e s s 

Iranierna dolde i det längsta sina avsikter. De vägrade till en början 

helt alla direktkontakter. Under de formella förhandlingsomgångarna 

fördes samtal av medlaren med parterna, antingen var 

för sig eller med båda i en stor sal, där Iran talade till medlaren 

och inte till motparten. Särskilt Iran brukade komma med stora 

förhandlingsdelegationer, där parlamentsledamöter ingick. De bevakade 

uppenbarligen att inga otillbörliga direktkontakter togs. 

Jan Eliasson försökte bryta detta mönster genom att skapa avbrott 

i förhandlingarna och inbjuda till gemensam kaffepaus. Vi 

blev mycket uppmuntrade, när Iraks FN-ambassadör Ismat Kittani, 

som var kurd och kunde göra sig förstådd bland iranierna, 

ck igång ett lättare samtal med några i den iranska delegationen. 

Med viss möda lyckades Eliasson också i tysthet få till stånd ett 

gemensamt, men resultatlöst, frukostmöte med Kittani och Irans 

Genèveambassadör Sirous Nasseri. 

Under dessa omständigheter var det svårt att göra några som 

helst framsteg. Ändå var processen meningsfull. Bara det att förhandlingarna 

fortsatte och nya datum överenskoms gjorde att 

vapenvilan konsoliderades. En stor del av medlingen gick i detta 

skede ut på att få parterna att just komma överens om datum och 

plats för nästa omgång. Själva processen kunde av båda parter 

vid behov användas som en ursäkt att inte fortsätta kriget. De 

stod inte långt ifrån varandra på slagfältet, fullt mobiliserade. Det 

skulle inte vara svårt att provocera fram ett nytt krigsutbrott. 

Det gällde alltså att hålla processen levande. Eliasson höll hela 

tiden täta kontakter med de båda ländernas ambassadörer i New 

York eller Genève, där Saddam Hussein placerat sin hårdföre halvbror, 

Barzan al Tikriti. Eliasson träffade också de båda utrikesministrarna 

Ali Akbar Velayati och Tariq Aziz så väl som andra höga 

iranska och irakiska företrädare. I dessa möten testade Eliasson 

närmast outtröttligt nya idéer och infallsvinklar. Under de formella 

förhandlingarna med de båda utrikesministrarna brukade 

generalsekreteraren inleda samtalen, men Eliasson ck ganska 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''3613! 0"/"1"21"!'''/3-"4

snart ta över och leda överläggningarna. Irak ville i allmänhet 

helst förhandla i Genève för att inte vara för nära säkerhetsrådet. 

Eliasson besökte dessutom Bagdad och Teheran, där han träffade 

ländernas högsta ledning. 

Alla samtalsrundor förbereddes väl och Eliasson var varje gång 

oerhört laddad. Han beskrev sig själv som en nervös kapplöpningshäst. 

Hans otålighet kunde då gå ut över medarbetare, eller 

en olycklig taxichaufför som inte hittade snabbaste vägen till ett 

möte. I dessa fall visste man att Eliasson därefter skulle göra en 

strålande insats och att det skulle bli en ren njutning att vara med 

och lyssna till honom, när han var som bäst. 

Eliasson utgick från ett förhandlingsdokument, som det gällde 

att få parternas stöd för. Inledningsanförandena var också mycket 

viktiga. Där gällde det att sätta en ton som uppfattades som opartisk, 

samtidigt som de kunde utöva press i en viss riktning. Eliasson 

var mycket mån om parternas förtroende, men tog en gång 

en ordentlig konfrontation med Iraks utrikesminister Tariq Aziz 

över Iraks uppenbara ovilja att följa resolutionens bokstav, när 

det gällde trupptillbakadragande och fångutväxling. Överraskad 

av Eliassons skarpa utfall ryckte det i utrikesministerns kind, ett 

tecken som jag längre fram märkte återkom, varje gång han kände 

sig pressad. 

Annars hade den kristne Tariq Aziz också en uppsluppen sida. 

Vid besök i Bagdad kunde han bjuda på fest med whisky och magnika 

havannacigarrer. Med en sådan i munnen liknade han på 

pricken lmkomikern Groucho Marx. Sådant hände inte i Teheran. 

Där ck vi bekanta oss med Irans alkoholfria ”islamiska” öl, 

som faktiskt inte alls smakade så illa. 

S ig n a l 

På försommaren 1989 avled Irans fundamentalistiske ledare ayatollah 

Khomeni. Det öppnade för en mer pragmatisk iransk hållning. I 

samband med skytteldiplomatin mellan Bagdad och Teheran hösten 

1989 tyckte vi för första gången att det rörde sig i medlingen. 

Det var med viss oro vi ög över gränsen på rätt låg höjd ovanför 

parternas militära installationer och luftförsvar, som vi tydligt 

kunde se där nere från vårt schweiziska FN-plan. En algerisk 

utrikesminister hade några år tidigare blivit nedskjuten under ett 

medlingsförsök. En irakisk journalist var on nog att påminna 

om detta. Eliasson och jag utbytte några oroliga ögonkast, innan 

vi gick ombord på planet. Kanske var det bara ett resultat av livlig 

fantasi att vi tänkte på hur lätt en olycka kunde arrangeras, om 

någon av parterna var missnöjd med medlingen. 

I Bagdad hade vi träffat en tuff och omedgörlig Saddam Hussein, 

som ville utstråla styrka snarare än kompromissvilja, något 

han tydligen var rädd skulle tolkas som svaghet. Han förstod engelska, 

men talade genom tolk, vilket gjorde det svårt att nå fram 

till honom. Den irakiske presidenten var kritisk mot FN och ville 

helst förhandla direkt med Iran. 

President Hashemi Rafsanjani tog emot i Teheran med ett slappt 

handslag och en mjukare samtalston. Även premiärministern Mir 

Hossein Moussavi verkade medgörlig. Vi ck nu en signal, som vi 

trodde kunde skapa rörelse i förhandlingsprocessen. Pragmatikern 

Rafsanjani upprepade kända iranska ståndpunkter, men han tilllade 

att Iran var redo att sluta fred med Irak, om man ck sina 

krav tillgodosedda. 

Rafsanjani talade nu om fred med Irak utan förbehållet att Saddam 

Hussein först måste avlägsnas från makten. Det var ett tecken 

på att Iran kunde vara berett att erkänna regimen i Irak och 

kanske också förhandla direkt med sin motpart. Äntligen skulle 

förhandlingarna kunna gå in i en fas med ett verkligt utbyte mellan 

parterna. 

Förväntansfulla återvände vi till Bagdad. Tariq Aziz tog emot 

budskapet utan att röja vad han tänkte. Istället ck vi vänta era 

timmar medan Saddam Hussein konsulterades. När Tariq Aziz 

återkom, hade Iraks attityd hårdnat. Kanske hade Iraks president 

uppfattat budskapet som svaghet och nu sökte öka pressen på Iran. 

Iraks position var tydlig. En övergripande överenskommelse om 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''37132 0"/"1"21"!'''/3-"4

helheten krävdes, innan något i resolutionen kunde genomföras. 

Iran måste acceptera att ingå ett fredsavtal med Irak och även en 

ny gränsdragning i Shatt al Arab, innan Irak drog tillbaka sina 

trupper. Alla mindre förhandlingspaket avvisades. 

Snart stod det klart att Irak i själva verket ville försvåra de FNledda 

förhandlingarna för att istället söka en uppgörelse direkt 

med Iran. Iranierna stod ofciellt alltjämt fast vid FN:s roll och 

resolution 598 som grunden för en uppgörelse. De stödde också 

försök att få säkerhetsrådet att fastställa en mer begränsad dagordning. 

Men rykten började nå oss att direkta kontakter etablerats 

mellan parterna. Det talades även om möjligheten av ett möte 

mellan Saddam Hussein och Rafsanjani. 

O vä n t a d vä n d n i n g 

FN-medlingen blev alltmer av ett sidospår, men Jan Eliasson gav 

inte upp sitt engagemang. Att kasta in handduken verkade aldrig 

falla honom in och han fortsatte sin dialog med parterna. Den 3 

juli 1990 hölls ett direkt möte i Genève mellan Iraks och Irans 

utrikesministrar – Tariq Aziz och Ali Akbar Velayati – i närvaro 

av generalsekreteraren och Jan Eliasson. Inga framsteg gjordes i 

substansen, men någonting hade hänt. Ministrarna tog varandra 

i hand och Velayati kallade Irak en vän till skillnad mot USA, 

som han skämtsamt kallade generalsekreterarens vän. Istället för 

hårda ord mot Iran anklagade Tariq Aziz Kuwait för att stjäla olja 

ur underjordiska källor vid den irakisk-kuwaitiska gränsen. 

Vi reagerade inte då särskilt mycket på detta och anade inte 

vad som var på gång. Eliasson var på semester på Gotland och jag 

i Värmland när han ringde den 2 augusti 1990. Vi var båda lika 

överraskade av den irakiska invasionen av Kuwait. Förutsättningarna 

för medlingsuppdraget hade tagit en oväntad vändning. 

Efter inmarschen i Kuwait drog Irak snabbt tillbaka sina trupper 

från Iran och erkände Algeravtalet. Två av koniktens viktigaste 

frågor var därmed lösta. Om det fanns en tyst överenskommelse, 

är svårt att veta, men på så sätt kunde Iran hållas utanför den 

nya konikten. Iran fördömde visserligen invasionen, men iakttog 

i övrigt neutralitet. När den USA-ledda militära insatsen inleddes i 

januari 1991, skickade Irak en del av sitt ygvapen till Iran för att 

undkomma amerikanska attacker. Iran lämnade aldrig tillbaka 

ygplanen. De togs som kompensation för det uteblivna irakiska 

skadestånd som Iran ansåg sig ha rätt till. 

Ännu återstod förhandlingar om ett fredsavtal och att genomföra 

resolutionens övriga paragrafer. Jan Eliasson fortsatte att engagera 

sig i detta. Men Kuwaitkrisen och dess efterspel med jakten 

på Iraks massförstörelsevapen kom nu att överskugga de frågor 

som återstod att lösa mellan Iran och Irak. 

M o t s ä t t n i n g a r i F N - s e k r e t a r i a t e t 

En komplikation under Eliassons uppdrag var motsättningar 

inom FN-sekretariatet. Under den till synes milde Javier Pérez de 

Cuéllar utspelade sig en maktkamp med revirstrider och hemlighetsmakeri. 

Särskilt den högt intelligente och något machiavelliskt 

lagde Giandomenico Picco skapade oro i sin roll som generalsekreterarens 

nära förtrogne. Eliasson och jag beklagade ofta vad som 

internt kallades kriget mellan FN:s fredsbevarare och fredsförhandlare, 

där chefen för de fredsbevarande operationerna britten 

Marrack Goulding stod på ena sidan och norditalienaren Picco på 

den andra. 

Men även vi hade våra duster med Picco. Oss ovetande ck 

Picco redan 1988 uppdraget att försöka verka för en frigivning 

av gisslan i Libanon som hölls av Iranstödda Hizbollah. Därför 

odlade han under Eliassons medlingsuppdrag hela tiden egna och 

nära kontakter med Iran. Picco ingick samtidigt i Jan Eliassons 

förhandlingsteam och såg sig genom sin nära relation till Javier 

Pérez de Cuéllar som dennes förlängda arm i teamet. Picco sade 

sig ofta tala för generalsekreteraren och hade ständig tillgång till 

denne. Det kunde därför vara svårt att ifrågasätta de riktlinjer 

som kom därifrån. 

Picco ville hålla i pennan, när generalsekreterarens rapporter 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''5"15/ 0"/"1"21"!'''/3-"4

till säkerhetsrådet skulle skrivas. Att då samtidigt vara engagerad 

i en annan förhandling med en av parterna var naturligtvis 

tveksamt. Självklart försökte Iran utnyttja Picco för att få för dem 

mera positiva rapporter. Det kan förstås inte heller uteslutas att 

Picco själv kunde bli frestad att ge iranierna något för att skapa 

öppningar i den andra frågan. En sorts jävsituation förelåg alltså, 

något vi inte insåg förrän långt senare. Irakierna anade att Picco 

med sina många och nära kontakter med iranierna var partisk. Eftersom 

de hade samma uppfattning om generalsekreteraren, kan 

det ha bidragit till att de till sist i princip övergav FN-spåret. 

Eliasson var hela tiden angelägen om att kunna ta ansvar för 

rapporterna till säkerhetsrådet. Det blev ofta min uppgift att författa 

tidiga utkast och med instruktioner från Eliasson sitta sena 

kvällar tillsammans med Picco för att försöka få fram rapporter, 

som var balanserade och som Eliasson kunde godkänna. Också 

när det gällde anföranden och annat som skulle styra de olika 

förhandlingsomgångarna, blev det ofta nödvändigt för Eliasson 

att gå rätt hårt åt de underlag som Picco förberett. 

Det kan inte påstås att Picco gick Irans ärenden, men det fanns 

i efterhand tecken på att iranierna betraktade honom som ”sin 

man” och förväntade sig att han skulle ge dem något i utbyte mot 

samarbetsvilja i gisslanfrågan. Blotta misstanken från någondera 

sidan om något sådant gynnade dock knappast medlingsarbetet. 

Picco skriver i sin bok ”Man without a Gun”, om hur han lyckades 

få era ur gisslan fria. Det var självklart en storartad insats 

värd allt beröm. Men han skriver också hur han vilseledde generalsekreterarens 

kabinettschef Viendra Dayal och andra i FNledningen 

för att hålla sitt uppdrag hemligt. Det hela blev ibland 

lite pinsamt och bidrog till förtroendeklyftan, när det på omvägar 

kom ut att Picco besökt Teheran utan att informera Eliasson. 

I försöken att genomföra resten av resolution 598 efter Iraks 

invasion av Kuwait användes den knepiga skuldfrågan (paragraf 

6 i resolutionen) som förhandlingskort av generalsekreteraren och 

Picco för att få Iran att trycka på Hizbollah om gisslan. Efter att 

snabbt ha konsulterat några folkrättsexperter slog Pérez de Cuéllar 

fast att Irak bar skulden till krigsutbrottet 1980. Iran hade 

tagit upp skuldfrågan i samtalen med Picco och den blev en del i 

en uppgörelse om gisslan i Libanon. Allt detta skedde utan samråd 

med Jan Eliasson. Inte heller informerades han i förväg. Det var 

en ofarlig åtgärd 1991, efter det att Irak besegrats militärt av USA 

och dess koalition, och det hjälpte sannolikt gisslan att bli fri. 

Men det visar hur de två förhandlingsspåren gick in i varandra. 

Och därefter hade förstås den FN-ledda Iran-Irakmedlingen nått 

vägs ände. 

E n e rg i o c h k r e a t i v i t e t 

Jan Eliasson ledde förhandlingsteamet med stor energi och kreativitet. 

Genom sitt raka och öppna sätt var det i hög grad han som 

kunde skapa förtroende för FN-processen. Han medverkade till 

att vapenvilan kunde konsolideras och att parterna ck den tid 

som var nödvändig för att känslorna skulle svalna. Direkta kontakter 

blev möjliga liksom mer pragmatism. Iran kom att nna 

sig i en samexistens med Irak och dess regim. Irakierna insåg att 

stabilitet vid den östra gränsen var viktigare än gränsdragningen 

i Shatt al Arab. Att Saddam Hussein behövde denna stabilitet för 

att angripa Kuwait är en annan sak. Eliasson kunde bli irriterad, 

men behöll sin entusiasm, även när han märkte att han hölls utanför 

delar av de kontakter som pågick. Att förhandlingsuppdraget 

användes av en nära medarbetare som täckmantel för ett annat 

uppdrag, underlättade inte hans uppgift. 

K ä l l o r 

Hume, Cameron: The United Nations, Iran, and Iraq. Indianapolis 

1994 

Pérez de Cuéllar, Javier: Pilgrimage for Peace. New York 1997 

Picco, Giandomenico: Man without a Gun. New York 1999 

Egna dagböcker 1988-91 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''50154 0"/"1"21"!'''/3-"4

a n d e r s L i d é n (f. 1949) är Sveriges FNambassadör 

sedan 2004. Han var Jan Eliassons 

särskilde assistent i dennes medling mellan Iran 

och Irak 1988–91 på uppdrag av FN:s generalsekreterare. 

Lidén var ambassadör i Israel och 

Cypern 1999–2002 och har även tjänstgjort i 

Libanon och Jordanien. Han var utrikesråd för politiska frågor 

2002–2004. I UD har Lidén specialiserat sig på frågor som rör 

Mellanöstern, EU:s utrikespolitik eller FN. Lidén är l dr i statskunskap 

vid Lunds universitet sedan 1980. 

Reections on International Solidarity: 

from iraq to haiti 

(Article in Honor of Ambassador Jan Eliasson) 

I 

h i g h ly va l u e t h i s opportunity to pay tribute to Ambassador 

Jan Eliasson on the occasion of his 70th birthday. 

While defending his country’s interests or working to strengthen 

the capacity of the action of the United Nations during humanitarian 

crises, Jan Eliasson has always remained mindful of the 

important role of multilateralism in the resolution of the most relevant 

problems of our age. 

The 1755 Lisbon earthquake unleashed broad controversy underlying 

the deepest philosophical convictions of mankind. In the 

globalized world of today, the destruction of Port-au-Prince and 

other Haitian cities on January 12, 2010 – identied by a study 

of the Inter-American Development Bank as the most destructive 

natural disaster in modern times – can be seen as nothing short 

of a tragedy for humanity as a whole. The generosity of the international 

community’s response was profound. Solidarity was 

expressed in words as well as in deeds. The challenges of recovery 

and reconstruction, nonetheless, lie ahead. 

Inspired by the works of Ambassador Eliasson in some of the 

most serious humanitarian crises of the last twenty years – Iraq, 

Somalia, Kosovo, among others – I will try to draw some lessons 

on the role of the international community when pressed with extreme 

situations. 

Security and development have long been seen as two different 

things that should be treated totally apart. Civil and political 

rights were once seen as separate from economic, social and cultural 

rights. Similarly, there was – at least implicitly – the belief 

that security could coexist with poverty and hunger. The deploy- 


f r o m i r a q t o h a i t i 55 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''53155 0"/"1"21"!'''/3-"4

ment of troops to monitor the parties involved in a conict was 

considered sufcient to ensure that it would not re-erupt. 

Security, humanitarian aid and social and economic development, 

when placed under the irreplaceable leadership of national 

authorities themselves, are all elements of a lasting and effective 

response by the international community. Promotion of social justice, 

by means of eradicating hunger and poverty as a rst step, 

must be a fundamental guideline for collective action. As President 

Lula stated at the general debate of the 61st General Assembly: 

“Hunger nurtures violence and radicalism. A world where people 

starve will never be safe”. 

Brazil has been advancing that view in the international efforts 

to restore peace and stability in Haiti, through the United Nations 

Stabilization Mission (MINUSTAH), since 2004. In reality, 

this was precisely the reason that led Brazil to accept a leadership 

role in MINUSTAH. We believed that a strong presence of Latin 

American countries would provide the poorest country of the region 

with a new approach, very different from the one that prevailed 

in other peacekeeping operations. From the very beginning, 

Brazil was conscious that force alone would not solve the Haitian 

problem. 

The UN presence in Haiti has been based on three interdependent 

and equally important pillars: 1) securing a safe environment; 

2) encouraging genuine national reconciliation through democratic 

dialogue; and 3) gathering effective international support for 

social and economic development. Simultaneous attention to these 

three pillars was, and still is, an indispensable condition for a full 

institutional and socio-economic recovery of Haiti. 

At the moment the earthquake hit Haiti, the Brazilian Cooperation 

Agency (ABC) was involved in the implementation of several 

projects in the country. These projects aimed at helping the Haitian 

people not only by offering money, but, most importantly, 

by giving them work and dignity. They ranged from the collection 

of garbage in Port-au-Prince to building a technical center to 

train young Haitians to work in civil construction. Other projects 

ranged from agricultural development based on smallholdings to 

school canteens. In the latter case, Brazil worked jointly with the 

World Bank on what was described by the Bank itself as its rst 

agreement with a developing country to assist another – poorer – 

developing country. 

South-South cooperation deserves special attention. States like 

Brazil, India and South Africa have undergone, and sometimes are 

still undergoing, situations that are very similar to those of poorer 

nations. This enables them to share experiences they have had recently 

rather than those they had 200 years ago, as is the case 

with most developed countries. Together with India and South 

Africa, Brazil established the IBSA Fund. Projects carried out with 

resources from this fund have helped poorer countries face difcult 

problems. In Haiti, the experience with the collection of solid 

residues – which helps keep the streets clean, creates jobs and provides 

recycled fuel in a country where forests have been devastated 

– has been quoted as a model of South-South cooperation. 

Before the earthquake, international help in Haiti was paying 

off. Security conditions improved, democratic governance was 

reinforced and socio-economic progress was taking place, albeit 

slowly. As a result, the Haitian people were becoming more selfcondent. 

Haiti was able to hold free and fair elections. Political 

crises were managed through dialogue. A very signicant constitutional 

reform process, which was expected to be concluded in 

the near future, was launched under the leadership of President 

Préval. Authorities enjoyed growing legitimacy. Despite the dire 

circumstances still prevailing, the government had been working 

hard to help improve people’s lives. 

One of the most important challenges in the process of the reconstruction 

of Haiti is full respect for self-government. Keeping 

people’s trust in the governmental institutions and involving national 

authorities in the relief efforts is indispensable. As Former 

UN Secretary General Ko Annan once said: “[…] the UN Char- 

56 celso amorim 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''5615! 0"/"1"21"!'''/3-"4

ter seeks to protect all States […] because they are necessary to 

achieve the dignity, justice, worth and safety of their citizens”. 

As the rst UN Under-Secretary General for Humanitarian 

Affairs, Ambassador Jan Eliasson worked to advance the commitment 

of the international community toward the needs of the 

common people in countries affected by crises. He also stressed 

the obligations of state authorities in relation to the welfare of 

their own populations. The United Nations is the right framework 

to undertake legitimate international efforts. But the UN is no 

substitute for elected national authorities. 

The UN must strengthen its capacity to respond to natural disasters 

and human rights violations in a way that is mindful of 

the principles of non-intervention and national sovereignty. With 

the hard work of Ambassador Jan Eliasson, as President of the 

General Assembly, the 2005 World Summit was the most recent 

attempt to reform the UN in a comprehensive way. The Summit 

brought about important progress with the creation of very relevant 

bodies: the Human Rights Council (HRC) and the Peacebuilding 

Commission (PBC). 

The main goal of the Human Rights Council is to guarantee 

efcient promotion and protection of human rights through universal 

mechanisms. This helps overcome the atmosphere of mistrust 

that prevailed in the last years of the Commission on Human 

Rights. Building up an environment of trust, condence and transparency 

requires a change of perspective on the main objectives of 

the Council. 

It is not an easy challenge to deal with human rights in the international 

arena. The main forum of the United Nations for the 

promotion and protection of human rights must not be a forum 

that merely delivers condemnations and dispenses judgments. It 

must also show the willingness and the capacity to help States in 

the promotion of human rights. 

Brazil has tried to emphasize political dialogue and cooperation 

rather than blaming and inicting shame as more efcient 

tools for the improvement of human rights. States involved in open 

dialogue are more likely to accept the cooperation of the international 

community in this recognizably delicate eld. Governments 

subject to sanctions and isolation tend to become more radical. 

This in turn will most probably lead to further aggravation of the 

human rights situation. 

Even as we recognize that political intolerance – based on religion, 

culture and ethnicity – is often the cause of abuses, we 

believe that poverty and social exclusion are at the core of most 

cases of gross human rights violations. Therefore, uniting efforts 

to help promote socio-economic development is the most efcient 

way, albeit not the only one, of reinforcing the prevalence of all 

human rights. 

Our aim has never been to prioritize solidarity with governments 

rather than with victims. The goal of the international community 

should be to try to nd the best and most efcient way to 

protect the victims and to avoid new violations. This does not, of 

course, exclude extreme situations in which offers of cooperation 

must be accompanied by stern advice. 

One of the most innovative instruments of the Human Rights 

Council is the Universal Periodic Review (UPR). By guaranteeing 

transparent evaluation of the human rights situation in all UN 

Member States, the mechanism contributes by attenuating the selectivity 

of which the Human Rights Commission had so often 

been accused. For the mechanism to be really effective, it must 

be complemented with the willingness of all States to offer and 

receive help in areas in which difculties are identied. 

Ambassador Eliasson was also instrumental in the creation of 

the Peacebuilding Commission (PBC). It is yet another opportunity 

for the UN to become more people-centred and to help States 

in post-conict situations. 

Brazil has been a strong supporter of the concept of the Peacebuilding 

Commission. Before its creation, post-conict situations 

were addressed by the Security Council with little or no concern 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''57152 0"/"1"21"!'''/3-"4

for social and economic factors. Once the more serious security 

aspects were solved – or appeared to be solved – the case disappeared 

completely from the international agenda. There was a huge 

gap between security and development. Cases such as Guinea- 

Bissau and Sierra Leone, among others, needed to be the object 

of multilateral attention. They needed a forum in which the concerned 

country could propose ideas and discuss possible solutions 

to its development problems. 

The PBC added value to the concept of “integrated strategies” 

for peace-building, based on genuine partnerships between international 

and national actors. The Commission should not become 

just another bureaucratic mechanism of the UN system. It must be 

the right framework for countries (in need to look for)/in need of 

proper assistance from the international community, free from the 

caprices of the groups of donors. 

The work of the PBC was essential to the maintenance of the 

institutional normality in Guinea-Bissau after the various threats to 

its democratic governance in the past few years. In the aftermath of 

the assassination of President Vieira in March 2009, the role of the 

“PBC Guinea-Bissau Conguration”, under the coordination of the 

Brazilian Ambassador to the UN, Maria Luiza Viotti, was instrumental 

in bringing international cooperation to that country. 

Another achievement of the 2005 Summit was the recognition 

of the responsibility to protect the international community 

in cases as serious as genocide, ethnic cleansing, crimes against 

humanity and war crimes. The preventive pillar of the responsibility 

to protect should, however, be prioritized. Peacekeeping 

operations should have the resources to implement their mandates 

in relation to the protection of civilians. But the Security Council 

should not be seen as the preferred forum to deal with human 

rights issues. Rather, the Security Council must be the last resort 

in cases of gross and systematic human rights violations in which 

all other mechanisms failed. 

As the Permanent Representative of Brazil to the United Na- 

tions, I had to deal directly with the assessment of the UN response 

to Iraq in the aftermath of the rst Gulf War, especially 

in the years 1998–1999. At that time, Iraq’s relationship with the 

UN had deteriorated seriously as a result of the comprehensive 

economic embargo and the strict sanctions regime to which the 

country was submitted, allegedly for not complying fully with its 

disarmament obligations. 

Brazil’s presidency of the Security Council started some days 

after the Anglo-American air strikes against Iraq (known as “Operation 

Desert Fox”), in December 1999. I believed that a multilateral 

solution to Iraq was possible. Accordingly, with the help 

of other Council Members, I tried to explore innovative ways to 

resolve that difcult situation peacefully. As a consequence of Brazil’s 

actions in the Presidency of the UNSC, I was bestowed the 

dubious privilege of chairing three panels on Iraq, even after the 

Brazilian presidency had ended. One of such panels had the task 

of analyzing the humanitarian situation. 

After two months of intensive debates, the panels showed that 

the price for the Iraqi population of eight years of comprehensive 

sanctions was very high. As a direct consequence of the sanctions, 

malnutrition, diseases and infant mortality grew exponentially. As 

basic infrastructure deteriorated, the most vulnerable groups were 

the hardest hit. The oil-for-food program, established in 1996, in 

the hope of alleviating the burden on the Iraqi people, was far 

from successful, partly because it was manipulated by Saddam 

Hussein, but also partly because of the restrictions imposed on 

its actions (especially as concerns Iraq’s imports of the so-called 

dual-use goods). 

The attempt of the panels ended up being frustrated by the 

“march of folly” unchained by the September 11 th terrorist attacks. 

But it showed how trust in a multilateral solution might 

have led to a different outcome if the dialogue route had prevailed 

over the more bellicose instincts. 

The challenges of today’s interdependent world require renewed 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''6"16/ 0"/"1"21"!'''/3-"4

trust in negotiated solutions at the multilateral level and adaptation 

of the global institutions to the new reality of power of the 21st 

century. No country can deal with global threats alone. Responses 

to common problems must be based on shared principles and values. 

Otherwise, the collapse or irrelevance of the multilateral system 

established in 1945 will become a very real risk. As Ambassador 

Jan Eliasson said in his opening speech as President of the General 

Assembly, “we cannot, after Cambodia, Rwanda, Srebrenica and 

Darfur, continue to say ‘never again’ without seriously undermining 

the moral authority of the UN and its Charter”. 

Haiti is today the world’s responsibility. The international community 

does not have the right to be indifferent in a humanitarian 

situation as serious as Haiti’s. It has to be mindful, however, of 

the necessity to respect Haitian sovereignty. At the same time, it is 

essential that the effort to help Haiti rebuild from the catastrophe 

is genuinely multilateral. Collective action to help Haiti must be 

based on true solidarity, which requires a lasting reconciliation 

between true, deep national interest and the most cherished values 

of humanity. 

C e l s o A m o r i m was born in Santos, Brazil, 

on June 3, 1942. Graduating from the Rio 

Branco Institute, the Brazilian Diplomatic Academy, 

he did his post-graduate work at both the 

Diplomatic Academy of Vienna and the London 

School of Economics and Political Science. 

He was Minister of External Relations under President Itamar 

Franco’s government (1993–1994), and has been holding the same 

position again since the rst term of President Lula’s government 

(from 2003 to date). Amongst his several Ambassadorial 

posts prior to this, he served as the Permanent Representative 

of Brazil to the United Nations and other international organizations 

in New York (1995–1999) and in Geneva (1991–1993, 

and 1999–2001). He was also Brazilian Ambassador in London 

(2001–2002). 

om jan eliasson 

Se här – från minnets kassaskrin 

en handfull kopparmynt 

Va d m i n n s m a n egentligen? Jag är nästan säker på att 

Jan och jag träffades första gången sommaren 1962 i samband 

ett franskt örlogsbesök i Göteborg. Vi var båda göteborgare 

och reservare i ottan, men hade gått i olika skolor (Jan 

på Hvitfeldtska, jag på Samskolan) och tillhörde olika reservofcerskullar, 

vilket kanske förklarar varför vi inte setts tidigare. Nu 

fördes vi samman genom att vi fått i uppdrag att hjälpa till under 

det franska besöket. 

Vi lärde dock känna varandra närmare först när vi några månader 

senare började på Handelshögskolan i Göteborg. Även om 

Jan och jag var involverade i mycket av studentkårens verksamhet 

under ett festfyllt år, får man nog säga att vi tämligen planlöst 

rusade genom studierna. Vad vi skulle göra sedan visste vi inte så 

noga. Under sista terminen, våren 1965, ck vi dock höra att UD 

sökte aspiranter till en tvåårig utbildning för internationell tjänst i 

företag, organisationer eller departementen. 

Det där med utrikesdepartementet lät intressant. Många av 

våra kurskamrater hade fördjupat sig i matnyttiga ämnen som redovisning, 

administration eller marknadsföring med sikte på en 

karriär i näringslivet. Jan och jag hade istället valt att läsa internationell 

ekonomi. Det pekade i en annan riktning. Jan hade ett år 

varit AIESEC-ordförande, vilket i praktiken innebar att han var 

studentkårens internationelle sekreterare. Och vi hade båda redan 

sett något av världen utanför Sverige. Jan hade varit utbytesstudent 

i USA ett år, och själv hade jag under ett turbulent år bott och 

arbetat i Tyskland några månader och också gått ett par terminer 

på en skola i England. Vi ville båda se mer av världen utanför 


o m ja n e l i a s s o n 63 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''60164 0"/"1"21"!'''/3-"4

Verona, som Jan brukade säga, och var öppna för möjligheten att 

bo och arbeta utomlands. UD:s aspirantutbildning var kanske den 

öppning vi sökte. 

Vi sökte till UD båda två, dock utan att tala om det för varand ra. 

Det vore ju genant om man inte kom in. När vi sedan i maj 1965, 

till ömsesidig förvåning, stötte ihop på tåget till Stockholm, visste 

vi därför inte att vi båda hade kallats till anställnings intervjuer 

på UD. Vad vi heller inte visste var att just denna tågresa skulle 

bestämma färdriktning och mål för Jans enastående klassresa, 

från föräldrarnas ett rum och kök i Kålltorp till utrikes ministerns 

tjänsterum i Arvfurstens palats. 

På UD ck vi höra att antagningsnämndens beslut skulle fattas 

en viss dag i juni. De sökande skulle därefter genom telegram underrättas 

om utgången. Jan kunde inte vänta. Den utpekade dagen 

ringde han därför till UD för att höra hur det gått. Han kunde 

strax därefter meddela mig att vi båda två hade kommit in. 

Så började vi en lång klättring uppför UD:s karriärstege. Jan 

blev aspirantkursens allt klarare lysande stjärna. Hans brinnande 

ambition, intelligens och sociala begåvning gick det inte att ta 

miste på. 

Våren 1967 lämnade Jan och jag Stockholm för att bila till 

Paris. Vi skulle som avslutning på vår kurs tjänstgöra ett halvår 

på OECD-delegationen respektive ambassaden. Vi var öppna för 

nya erfarenheter och lärdomar. Vi var beredda på allt. Eller nästan 

allt. I Essen hade vi ätit lunch med en gemensam vän. Vi berättade 

att vi skulle fortsätta vår resa via Moseldalen. Vår värd förklarade 

då att vi bara måste stanna till i en av byarna där, kanske var det 

Bernkastel, för att hälsa på en god vän som var vinodlare där. Jag 

minns nu inte hans namn, men låt oss kalla honom Johannes Klötermann. 

Om vi bara hälsade Johannes från honom, försäkrade 

vår lunchvärd, skulle vi tas emot med öppna armar, visas runt i 

vinkällaren, bjudas på ett par smakprov, och kanske till och med 

få med oss ett par askor av hans vin. Johannes var ju trots allt 

hans gode vän. Det lät verkligen lockande. Mycket riktigt, redan 

i infarten till byn såg vi den stora skylten ”Johannes Klötermann 

Weinerei”. Jag minns tydligt hur vi steg in på kontoret. Bakom 

en lång disk satt två sekreterare vid knattrande skrivmaskiner. Vi 

hälsade artigt, och förklarade att vi hade en personlig hälsning 

till Johannes Klötermann från en vän, och undrade nu om herr 

Klötermann möjligen var tillgänglig, och om vi i så fall kunde 

få träffa honom för att framföra vår hälsning. Skrivmaskinerna 

tystnade. De båda damerna tittade på varandra och sedan på oss. 

Med ett bekymrat ansiktsuttryck säger så en av dem: Johannes 

Klötermann dog för etthundrafyrtio år sedan. 

Jan och jag ck några veckors semester under tiden i Paris, och 

beslöt att tillsammans bila till Rivieran. Resan tog två dagar. Vi 

var fyra i bilen. När vi stannade för natten, någonstans utanför 

Lyon, och samlades inför middagen tillkännagav Jan och Kerstin 

Englesson glädjestrålande att de just hade förlovat sig. Champagne, 

champagne! Resan fortsatte till Antibes, och vi tog in på 

ett litet hotell på stranden, La Petite Réserve. När hotellvärden 

hörde att vi kom från Sverige berättade han stolt, med stöd i en 

framplockad klippbok, att detta i själva verket var Evert Taubes 

stamhotell. När det dessutom kom fram att Jan och Kerstin precis 

förlovat sig, slog han ut med armarna och förklarade att då skulle 

de självklart få monsieur Taubes rum, hotellets största, med stor 

balkong och utsikt över havet. 

Nedanför hotellet kunde man hyra segelbåtar, ja små segeljollar 

var det väl egentligen. Att de var små betydde inget, det viktiga 

var att vi ck komma ut och segla på Medelhavet. Men det 

var nu inte alldeles lätt. Enligt fransk lag ck man bara hyra en 

båt om man kunde visa upp ett certikat som visade att man var 

segelkunnig, förklarades det. Några sådana certikat hade vi naturligtvis 

inte. Men vi lyckades övertyga uthyraren om att vi efter 

års tjänstgöring i svenska marinen naturligtvis var både båtvana 

och segelkunniga. Det accepterades, och vi kunde ge oss ut på 

det solglittrande havet i en tämligen frisk bris. Men det märkliga 

var att vi inte kom någon vart. Eller rättare sagt, båten började 

64 p e t e r o sva l d 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''63165 0"/"1"21"!'''/3-"4

svänga runt, storbommen slå från sida till sida, focken smattra 

och skoten trassla till sig. Vi begrep ingenting. Uthyraren ropade 

något obegripligt från stranden. Ombord var paniken nära. Till 

slut kom vi på att vi måste fälla ner centerbordet, alltså båtens höj- 

och sänkbara köl. Båten sköt nu äntligen fart. I ögonvrån såg jag 

hur uthyraren skakade på huvudet och med pekngret knackade 

på tinningen. Tack och lov kunde vi snart runda en liten udde, 

utom synhåll för den allt större skaran nykna som samlades på 

stranden. 

Den något lättsinniga tiden som aspiranter övergick hösten 

1967, efter ytterligare en ansökan, till fast anställning på Utrikesdepartementet. 

Även om detta för oss båda nästan omgående 

ledde till placeringar utomlands, kunde Jans och mitt umgänge 

sömlöst återupptas när vi några år senare kom tillbaks till departementet 

i Stockholm. Aspiranttidens bokcirkel – som hade samlat 

en liten grupp vänner och kolleger med intresse för politik och 

litteratur, ursprungligen Jan och Kerstin Eliasson, Lars och Torun 

Stålberg, Ulf och Karin Hjertonsson, Bengt Säve-Söderbergh och 

jag själv – återupplivades med som tidigare stojiga middagar och 

diskussioner. Jan, som just återvänt från Washington manade oss 

att läsa de Toquevilles Democracy in America, andra föredrog 

böcker om aktuell politik av exempelvis Jan Myrdal och Leszek 

Kolakowski, åter andra skönlitteratur av Sara Lidman, Josef Kellgren, 

James Joyce eller Le Clézio för att nämna några. 

Även om bokcirkeln självdog när vi några år senare, den ene 

efter den andre, åter föryttades utomlands, innebar det inte slutet 

på Jans och mina ömsesidiga kontakter och samarbete under åren 

som följde. 

Under 1990-talet blev vi djupt engagerade i de båda kampanjerna 

för en plats för Sverige i FN:s säkerhetsråd: den första kampanjen 

misslyckades, den andra blev en framgång. 

För många år sedan hade Danmark, Finland, Norge och Sverige 

kommit överens om att vart fjärde år, i tur och ordning, kandidera 

till en av de två så kallade västeuropeiska platserna i säkerhetsrå- 

det (Island hade till för några år sedan avstått). Sverige hade vid 

två tidigare tillfällen (1957–58 och 1975–76) suttit i säkerhetsrådet, 

och 1993–94 skulle det vara vår tur. Det var FN:s generalförsamling 

som valde säkerhetsrådets icke-permanenta medlemmar. 

Vår interna nordiska rotationsordning innebar inte någon självklar 

plats i säkerhetsrådet. Fanns det er kandidater än vakanta 

platser blev det ett genuint val under knivskarp konkurrens. 

Det för oss aktuella valet skulle äga rum hösten 1992. Vi tyckte 

att vi med tillförsikt kunde se fram mot det, även om det fanns 

tre kandidater, Nya Zeeland, Spanien och Sverige. Sveriges anseende 

bland FN:s medlemmar var det bästa. Och FN-delegationen 

i New York, en nyckelspelare i valkampanjen, leddes av Jan Eliasson, 

som redan då var en av våra främsta diplomatiska krafter. 

Nu gick det inte som vi tänkt oss. 

Våren 1992 blev Jan av generalsekreterare Boutros Ghali erbjuden 

att bli den förste innehavaren av en nyinrättad tjänst i FNhögkvarteret 

som undergeneralsekreterare för katastrofbistånd 

och humanitära frågor. Jan tackade ja. Ett märkligt beslut, tyckte 

jag då. Han hade ju inom räckhåll en plats som Sveriges representant 

i säkerhetsrådet. Bara två svenskar, Gunnar Jarring och 

Olof Rydbeck, hade tidigare suttit där. Hursomhelst, Jan lämnade 

FN-delegationen med kort varsel. Det var viktigt att han tillträde 

snabbt, hade generalsekreteraren förklarat. Det blev lika bråttom 

att utse en efterträdare som FN-ambassadör, eftersom vår säkerhetsrådskampanj 

höll på att gå in i sin slutfas. Valet föll på mig. 

Jag var då chef för UD:s politiska avdelning. Med nästan lika kort 

varsel yttade jag till New York med familjen. 

Som FN-tjänsteman kunde Jan naturligtvis inte aktivt verka 

för vår säkerhetsrådskampanj, vilket jag bara kunde beklaga med 

tanke på det omfattande kontaktnät han hade byggt upp under 

åren som FN-ambassadör. Däremot kunde Jan ge mig både nyttiga 

råd om hur kampanjen kunde föras vidare och värdefulla tips 

inför mina möten med hans tidigare kolleger. 

För min del innebar kampanjen i New York nämligen en inten- 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''6616! 0"/"1"21"!'''/3-"4

siv runda personliga sammanträffanden med andra länders FNambassadörer, 

den ena efter den andra, där jag lade fram argumenten 

för vår kandidatur. Efter ett par månader tyckte jag att 

jag hade underlag för en första lägesbedömning. Stödet för Sverige 

var bra, rapporterade jag, men inte så starkt och entydigt som jag 

hade hoppats på. Min slutsats var att vi hade en god chans att bli 

invalda, men inte mer. Den bedömningen stod sig tiden ut. Vad jag 

upptäckt var att vi förmodligen startat för sent. Våra motkandidater 

hade redan hunnit utverka löften om stöd från en lång rad 

länder. En annan svaghet i vår kampanj var att vi inte hade den 

politiska ledningens helhjärtade stöd. Den borgerliga regeringen 

var helt enkelt inte intresserad. Bristen på engagemang noterades 

i huvudstäderna. 

Valet blev en besvikelse för oss. Vi ck se oss besegrade av Spanien 

och Nya Zeeland. Flera år senare erkände Jan att han skulle 

ha haft svårt att klara en sådan motgång om han då fortfarande 

hade varit FN-ambassadör. 

Jan återvände till UD 1994, och efter riksdagsvalet och regeringsskiftet 

samma år utnämndes han till kabinettssekreterare. Jag 

blev kvar som FN-ambassadör. 

Motgången i säkerhetsrådsvalet 1992 lämnade varken Jan eller 

mig någon ro. Kanske vi skulle försöka igen? Övriga nordiska 

länder, och särskilt Norge som stod på tur, var villiga att ge oss 

en chans till. Den socialdemokratiska regeringen såg det som en 

naturlig och viktig uppgift för ett land med Sveriges värderingar 

att sitta i säkerhetsrådet. Beslut fattades att vi skulle kandidera 

igen 1996. 

Redan hösten 1994 lanserade vi vår kandidatur. Den här gången 

skulle allt göras för att vi skulle lyckas. 

I Stockholm tog Jan ett fast grepp om kampanjen, med starkt 

stöd av departementets FN-enhet. En strategi och arbetsplan utarbetades 

för de kommande två åren och argumenten nslipades. 

Våra ambassader instruerades att göra uppvaktningar i huvudstäderna, 

och särskilda emissarier skickades till länder som vi annars 

hade få kontakter med. Regeringens ledamöter briefades om vår 

kandidatur för att kunna ta upp saken i alla kontakter med utländska 

kolleger. 

För min del innebar kampanjarbetet, som vid det tidigare tillfället, 

att samtala med mina ambassadörskolleger i New York, att 

argumentera för en svensk kandidatur och att söka utverka deras 

stöd. Det skedde i enskilda samtal, vid luncher med några få gäster 

eller under större mottagningar. 

På delegationen, redan bemannad med några av UD:s bästa 

yngre förmågor, organiserades en särskild kampanjgrupp som 

möttes varje vecka. Uppgiften var att diskutera taktiska frågor, 

ställa samman och utvärdera resultaten av olika framställningar 

som gjorts i New York och i huvudstäderna, uppdatera vår databas 

och enas om den kommande veckans arbetsuppgifter. Jan och 

jag hade täta telefon- och faxkontakter för att försäkra oss om att 

vi gick i takt och gjorde samma bedömningar av läget. Vi möttes 

också era gånger under de två åren, både i New York och i 

Stockholm. Vid två tillfällen träffades vi också i samband med 

den allians fria rörelsens möten, i Indonesien och Colombia, för att 

med våra tillresande regeringsledamöter presentera vår kandidatur 

för en bred krets av höga u-landsrepresentanter. 

Det var nödvändigt att övervinna känslan av lätt förnedring 

som det innebar att vädja om stöd, men det underlättades av att 

vi kunde lägga fram en robust och trovärdig argumentkatalog. Vi 

betonade framför allt Sveriges långvariga och fasta stöd för FN, 

våra omfattande bidrag till FN:s biståndsprogram och vår långa 

historia som truppbidragare till FN:s fredsbevarande operationer. 

Vi framhöll att vi var alliansfria och inte hade någon dold agenda 

för vårt deltagande i säkerhetsrådets arbete. Vår politik skulle styras 

av FN-stadgans bokstav och anda. Våra argument sammanfattades 

i erspråkiga trycksaker som spreds vida omkring. 

Från början konkurrerade Sverige, Portugal, Australien och 

Turkiet om de två vakanta platserna. Sommaren 1995 drog Turkiet 

tillbaka sin kandidatur. Med även med tre kandidater var det, 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''67162 0"/"1"21"!'''/3-"3

som vid det tidigare tillfället, bäddat för en intensiv kamp om röster. 

Vi gjorde bedömningen att Sverige och Australien var de starkaste 

kandidaterna. Skulle vi väljas in fanns det goda förutsättningar 

för ett nära samarbete oss emellan i rådets arbete. Vi kom 

därför redan under valkampanjen överens med Australien om ett 

visst informationsutbyte. Det var ett misstag att vi inte höll överenskommelsen 

hemlig, eftersom den kom att anföras mot oss. Exempelvis 

spreds det fullständigt ogrundade ryktet att vårt samarbete 

innebar att den som lovade en röst till en av oss också måste 

rösta på den andre. Sådant var plågsamt att höra, inte minst därför 

att vi själva ålagt oss att inte bedriva någon negativ kampanj. 

Alla samtal registrerades i databasen, som bollades fram och 

tillbaka mellan delegationen och UD. Det var i detta arbete vi 

upptäckte att vi kunde få olika besked i ett lands huvudstad och 

hos dess FN-delegation, men också att inte så få delegationer lovade 

stöd till alla tre kandidaterna. I våra mörka stunder uppskattade 

vi den s.k. lögnfaktorn till mellan 20 och 30 procent. För att 

inte förledas till en ogrundad optimism krävdes därför särskilda 

insatser för att identiera och bearbeta problemländerna, vilket 

skedde under devisen ”we don’t take yes for an answer”. Det innebar 

att vi, för att kunna göra en säker bedömning, gång på gång 

ck uppvakta vederbörande land i huvudstaden och i New York 

för att söka vaska fram deras verkliga avsikt. Till slut uppfattades 

vi nog som mer än lovligt påfrestande. 

Allt eftersom ökade tempot i kampanjen. Vi kunde konstatera 

att den verkade ge resultat. Antalet säkra ja-röster ökade sakta 

från månad till månad. Vi blev de sista månaderna allt mer övertygade 

om att vi skulle kunna nå målet för vår kampanj, nämligen 

att få minst 124 positiva röster i första valomgången. Just så 

många röster krävdes nämligen för att fylla kravet på stöd från 

minst två tredjedelar av generalförsamlingens 185 medlemmar. 

Vi ck reda på att kungaparet skulle besöka New York någon 

månad före valet för bl.a. samtal och lunch med generalsekrete- 

rare Boutros Ghali. Kungen och drottningen visade sig villiga att 

också stödja vår kampanj genom att ställa upp vid en särskild 

mottagning i FN-huset, dit vi bjöd in alla FN-ambassadörer med 

makar eller makor. De introducerades var och en, ck skaka hand 

och växla några ord. Vi hade engagerat en professionell fotograf, 

och kunde sedan skicka ett foto från tillfället till var och en gästerna. 

Vi ck senare höra att detta hade varit ett uppskattat inslag 

i vår kampanj. 

Så kom då till slut valdagen. Jan, som hade många kontakter 

kvar i New York, hade kommit ut någon vecka dessförinnan för 

att kasta sig in i kampanjens slutspurt. 

Det sista vi gjorde före omröstningen var att dela ut ett ygblad 

i generalförsamlingen med påminnelse om den svenska kandidaturen. 

Av alla trycksaker som spreds av oss och andra under kampanjen 

var detta ygblad unikt. Det var det enda kampanjdokument 

som avfattats på FN:s samtliga sex ofciella språk. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''!"1!/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

Jan och jag satt tillsammans i den svenska bänken i generalförsamlingen 

när valresultatet till slut tillkännagavs: Sverige hade i 

den första omgången fått 153 röster av 181 röstande, en segermarginal 

som aldrig tidigare nåtts i ett FN-val med tre kandidater till 

två platser. Vår plats i säkerhetsrådet var säkrad. Portugal valdes 

in i en andra valomgång, medan Australien, till vår förvåning, 

misslyckades. 

Statsminister Persson konstaterade efter valet att ”vi har ansträngt 

oss för att berätta vad vi vill och vi har varit itiga länge. 

Sånt här får man inte gratis”. 

Jans och mina och många andras arbetsinsatser under de två 

kampanjåren hade inte varit förgäves. Vi kunde äntligen pusta ut. 

Men någon längre avkoppling blev det inte. Redan dagen efter 

valet började vi förberedelserna för vårt inträde i säkerhetsrådet: 

formulering av svensk politik i de frågor som stod på rådets dagordning, 

personalplanering och resursfördelning. Det mål som under 

kampanjen förefallit så abstrakt och fjärran skulle snart nog 

bli verklighet. Och det skulle, anade vi, kräva ännu mer av oss. Så 

blev det också. 

Men så småningom, när jag yttades till Dublin och Jan till 

Washington, ck detta intensiva samarbete – men inte vänskapen, 

förstås – ett naturligt slut. 

P e t e r O s va l d Född i Göteborg 1939. 

Studentexamen 1959. Reservofcer i Flottan 

1962. Ekonomexamen från Handelshögskolan i 

Göteborg 1965. UD:s aspirantutbildning 1965– 

67. Tjänstgöring på ambassaderna i Rabat och 

Warszawa 1967–1971, i utrikesdepartementet 

1971–77 (handels- och biståndsavdelningarna), på FN-delegationen 

i New York 1977–81 och i utrikesdepartementet (politiska 

avdelningen) 1981–88. Ambassadör i Harare 1988–90, chef 

UD:s politiska avdelning 1990–92, FN-ambassadör i New York 

1992–97, ambassadör i Dublin 1997–2002. Bosatt på Irland. Gift 

med Marie Caffrey, två vuxna barn. 

alla är värda en 

insats 

Ny h e t e n h a d e j u s t kommit 1979 att Olof Palme utsetts 

till FN-medlare i kriget mellan Iran och Irak. Palme 

var besvärad av beteckningen ”medlare”, han sade att han 

hellre såg sig som generalsekreterarens emissarie med uppgift att 

söka lösningar för att få slut på stridigheterna. Palmes värjde sig 

mot det som kunde låta skrytsamt och ville kanske inte heller att 

orimliga förväntningar skulle kopplas till uppdraget. 

På UD spekulerades om vem som Palme skulle komma att ha 

vid sin sida. Den folkpartistiske utrikesministern Ola Ullsten hade 

snabbt klargjort att utnämningen av Palme var en ära för Sverige 

och att den förre statsministern kunde välja fritt bland UD:s tjänstemän 

om han önskade ha en svensk diplomat till hjälp. Palme och 

Ullsten hade ett bra förhållande trots att de representerade olika 

partier. 

Men när Olof Palme meddelade valet av Jan Eliasson undslapp 

sig Ullsten: 

– Det var väl ändå inte meningen att han skulle ta vår bäste! 

Min första egoistiska tanke som journalist var att det var synd att 

en av de öppna, vidsynta diplomaterna skulle försvinna från Utrikesdepartementet. 

UD hade visserligen förändrats radikalt sedan 

början av 1970-talet då jag började bevaka departementet. UD 

hade varit en sluten organisation som hade svårigheter att dela 

med sig av sin kunskapsbank. Det förekom visserligen då – och 

en bra bit framåt i tiden – att särskilt utvalda journalister och 

ledarskribenter försågs med hemligstämplade dokument som lades 

i svarta kuvert som klistrades igen och som sedan doldes i 


a l l a ä r vä r da e n i n s a t s 73 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''!01!4 0"/"1"21"!'''/3-"3

vanliga vita tjänstekuvert som sändes iväg med posten. Svenska 

utrikespolitiska bedömningar av mindre uppseendeväckande karaktär 

kunde – sedan kuverten nått sina mottagare – igenkännas i 

ledarkommentarer och personligt hållna krönikor. 

Men de icke hemligstämplade kunskaperna stannade på något 

märkligt sätt innanför väggarna på Arvfurstens palats. Det fanns 

en rädsla för att samtal med journalister vid sidan av de månatliga 

briengarna kunde uppfattas som läckor och illojalitet. 

Det var kanske egentligen inte så underligt att den känslan 

fanns. Tiden präglades av spänningen mellan öst och väst, neutraliteten 

började ifrågasättas, Olof Palme och hans internationella 

engagemang hamnade i korselden och 1976 skulle socialdemokraterna 

komma att förlora valet och ersättas av den första borgerliga 

regeringen på 44 år. Det var inte ens säkert att journalisterna 

drevs av journalistiska motiv – några av redaktörerna skulle senare 

rekryteras till statsrådsberedningen och UD under moderat 

styre. Till detta kom en närmast ständig spänd väntan på vems 

professionella liv som skvallerspalten ”Tysta Mari” i Dagens Nyheter 

skulle ödelägga kommande söndag. I skydd av anonymiteten 

formulerades omdömen, elakheter och rena lögner som för de invigda 

kunde hänföras till maktcenter eller surdegar inom departementet 

och som därefter lyftes in i ”Tysta Mari” av dem som 

misstänktes vara upphovsmännens välgörare på Dagens Nyheter. 

Det var en tid av misstänksamhet och oro för egna positioner och 

få diplomater ville riskera att ens misstänkas för att fungera som 

källor eller uppgiftslämnare till medierna. 

Att UD ”läckte som ett såll” var plötsligt den allmänna meningen 

efter alla år av försiktighet under kristallkronorna. Men 

läckorna handlade inte om att med kunskaper öppna världen för 

den som ville lyssna utan om att delta i det politiska spelet som var 

tänkt att göra eller förgöra enskilda personer och utrikespolitiken. 

Jan Eliasson tillhörde det lilla fåtal diplomater som vågade tala 

fritt – eller kanske snarare vägrade att lära sig förstå irrgångarna 

i den på så många plan utspelade maktkampen. När jag för första 

gången mötte honom sedan han kommit hem från stationeringen 

på den svenska ambassaden i Washington på 1970-talet var det 

öppenheten och entusiasmen som slog mig. Jag hade haft möjlighet 

att samtala med kabinettssekreterare Sverker Åström tidigare 

och noterat hans intellekt men också hans brinnande engagemang 

som kopplades till folkrätten och FN. Åström talade med sin distinkta 

röst och krävde uppmärksamhet av lyssnaren, på samma 

sätt som Olof Palme gjorde när jag som ung journalist intervjuade 

honom. Det var intervjuer på liv och död med Palmes ständiga iver 

att förklara. Han satt på den yttersta kanten av stolen för att inte 

vikten av svaren skulle gå förlorade i en tillbakalutad fåtöljstämning. 

Jan Eliasson påminde om Åström och Palme i det närmast febriga 

engagemanget men han kopplade ihop det med det för utrikesjournalisten 

ovärderliga – viljan att dela med sig av upplevelser, 

erfarenheter, färger, dofter och kontakter. 

Jag kan dock inte påminna mig att en enda avslöjande nyhetstext 

som jag skrivit haft Jan Eliasson som huvudkälla trots att han 

ofta befunnit sig mitt i en dramatisk händelseutveckling. Han vet 

var gränsen går för vad han som diplomat kan berätta. Jag har 

heller aldrig upplevt att han försökt ”plantera” negativa personnyheter, 

undantaget aversionen mot den misslyckade FN-chefen 

Boutros Boutros Ghali som han å andra sidan också öppet visade 

sitt missnöje med och vars maktfullkomlighet jag själv också drabbades 

av när en tv-intervju föryttades mellan världsdelarna bara 

för att det behagade generalsekreteraren. 

Det är istället Jan Eliassons starka önskan att förmedla det som 

inte enkelt syns i nyhetsförmedlingen som driver honom. Och jag 

märkte snabbt att det inte gjorde något att han för en tid lämnade 

UD för att följa med Palme på medlingsuppdraget. 

När han kom hem mellan varven kunde jag ringa för att fråga 

hur medlingen gick och han svarade med att berätta om lidandet 

på slagfältet. Hur unga män – pojkar i många fall – stupade i 

tusental, om stanken av söndertrasade kroppar, om stridsmedlen 

74 b r i t t- m a r i e m a t t s s o n 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''!31!5 0"/"1"21"!'''/3-"3

som användes och om hur länderna åderläts på en generation som 

istället kunde ha varit med om att bygga upp sina nationer. Men 

också om mattfabriken som han besökt eller om obehaget när han 

en gång ombads att lämna dem som åtföljt honom för att ensam 

gå in i Saddam Husseins kartrum .Eller om hur han sett en av 

Saddams närmaste män vägra lämna ifrån sig sin pistol till en vakt 

för att sedan se mannen med pistolen igen sedan han misshandlats 

sönder och samman för att lära sig vem som bestämmer över 

skjutvapnen. Hur medlingen gick? Oftast var svaret ”vi får se”. 

Men när stilleståndsavtalet äntligen var klart efter Palmes död 

gick det att höra upprördheten i Jan Eliassons röst när han berättade 

att stilleståndslinjen var nästan exakt densamma som Palme 

föreslagit vid krigsutbrottet tio år tidigare. Skillnaden var just tio 

års krig och kanske så många som en miljon döda. 

Under åren har samtalen gått kors och tvärs och nästan alltid 

med inledningen ” jag måste berätta” följt av hur han sett öknens 

dramatiska spridning från ett ygplan eller hur han tagit en liten 

ickas hand i ett yktingläger och några timmar senare insett att 

hon just dött av svält och brist på vatten. 

– Vatten, sade han långt före vatten blev en internationell kampanj, 

är en lyx i större delen av världen. Vi måste få människor att 

förstå. Eller så påminde han om de gamla konikterna som glömts 

därför andra är nyare och mer påträngande. ”Jag såg mamman 

sitta där med tomma ögon och utan hopp, det måste gå att hjälpa 

henne också.” 

För att han plötsligt skulle plocka upp en sten ur ckan som 

han tagit från en raserad kyrka, eller en synagoga eller en moské i 

forna Jugoslavien eller från någon plats som han just kommit från. 

”Känn på stenen, kan du känna vad den betyder?”. 

Och så är det FN-stadgan, den lilla boken som han har i kavaj- 

ckan, och som när som helst passar in i ett resonemang. ”Lyssna 

här, stadgan ger faktiskt stora möjligheter att ingripa.” 

Det är svårt att komma undan när Jan Eliasson bestämt sig 

för att ”missionera” och han är långt ifrån övertygad om att en 

första insats är tillräcklig. Pierre Schori, kabinettssekreterare när 

Jan Eliasson var polchef, beskrev deras relation med rummen intill 

varandra på följande sätt: 

– Jans företrädare knackade så diskret på dörren att jag knappast 

uppfattade det. När Jan yttade in var det som om den vanliga 

dörren ersatts av en saloon-dörr. Den åkte upp och hade inte 

hunnit sluta att slå förrän den var igång igen. Jan var nog inte 

säker på att han verkligen hunnit övertyga mig den första gången. 

Jag såg Jan Eliassons sätt att hantera en ”crowd” när Sverige 

sökte en av de icke permanenta platserna i säkerhetsrådet 1996. 

Han kom med raska steg mot salen i FN där den avslutande 

svenska mottagningen skulle ske för att få till att majoriteten av 

länderna dagen därpå skulle rösta för den svenska kandidaturen. 

Alla sakargument var redan kända, nu gällde det att alla som lovat 

också skulle leverera. Han drog ett djupt andetag, rättade till 

sidennäsduken i kavajens bröstcka, gjorde ett snabbt överslag av 

hur många händer som måste tryckas, hur många ryggar som borde 

dunkas, log mot servitrisen som räckte fram ett glas och gav sig 

ut i vimlet. ”Nej men så roligt att vi ses igen. Hur mår barnen?” 

En närmast omärklig kringrörelse och iväg mot nästa ”Gick ytten 

bra? Härligt! Nu hoppas vi på er! Ja, jag vet att ni lovat, det är 

klart att jag aldrig skulle tro att ni sviker.” Ett halvt varv mot nästa, 

ett bekymrat anletsdrag .”Jag förstår att ni har problem men 

vi skulle uppskatta … naturligtvis … även om ni röstar annorlunda 

än vi hoppas består vänskapen … så ni kan tänka att rösta in oss i 

alla fall? … ni skall veta att det uppskattas.” Och på väg mot nästa 

grupp ett tag om min armbåge och några bestämda steg mot ett 

par män, djupt inbegripna i ett samtal. ”Det här en journalist från 

Sverige, ni måste berätta om den fruktansvärda naturkatastrofen 

som ni hanterar, förklara varför ni inte kan komma fram som ni 

vill och hjälpa.” 

Efter en timma är Jan Eliasson på andra sidan salen, han försöker 

summera hur många säkra röster han kan ha räknat in. ”Det 

räcker” säger han och ger sig iväg för att få några timmars sömn. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''!61!! 0"/"1"21"!'''/3-"3

För att nästa morgon snabbt stanna upp vid oss journalister utanför 

generalförsamlingen och undslippa sig att han haft en sömnlös 

natt där han försökt att räkna en gång till och kommit fram till 

bara hälften så många röster , han borde kanske ha gjort ännu 

mer, ha tagit ett varv till där i FN-salen. 

När omröstningen ger Sverige en klar plats i säkerhetsrådet åker 

Jan Eliassons armar rakt upp i luften. Han klarade det. Men nu 

måste de övriga medlemsstaterna i rådet –permanenta och icke 

permanenta – övertygas om att ytterligare bidrag behövs till en 

fredsbevarande operation. Kön av gratulanter är lång och Jan 

Eliasson spanar diskret mot representanterna för de permanenta 

medlemsländerna som närmar sig. ”Tack, tack, vi ser fram emot 

samarbetet, apropå det skulle jag vilja nämna en brännande fråga 

… Jag förstår … Just det … Men det nns öppningar … Jag återkommer. 

”Och när han halvspringande är på väg mot segerlunchen tar 

han tag i en FN- tjänsteman som just skrivit ihop en rapport om en 

annalkande svältkatastrof som med snabba och massiva hjälpinsatser 

kan undvikas. ”Kan du förse journalisterna med rapporten” 

frågar Jan Eliasson med ett tonfall som är en uppmaning. ”Fort, 

innan de hinner iväg.” 

Jan Eliasson är nu omgiven av diplomater och politiker och jag 

hör honom i gratulationssorlet: 

– Vi har mycket att göra. Jag är övertygad om att vi kan göra det 

gemensamt … precis … Jag räknar med er … ingenting är omöjligt.” 

Det är lätt att känna sig utvald av Jan Eliasson. Diplomater 

vittnar om det, politiker och journalister likaså. Han har ett sätt 

stanna upp och göra var och en han träffar till centrum för just 

den stundens intresse. Men Jan Eliassons idé är inte att favorisera 

utan att få så många som möjligt att engagera sig för det som 

han uppfattar som världens ödesfrågor. Det kan lika gärna vara 

CNN:s världsreporter Christiane Amanpour som en lokal reporter 

från Växjö eller en student som vill veta varför han tycker att 

FN fortfarande är viktigt. 

Som ambassadör i Washington rörde sig Jan Eliasson som sken 

i vattnet, gamla kontakter bevarades, nya odlades. Den förra 

demokratiska utrikesministern Madeleine Albright lovordade honom 

lika mycket som den nya republikanska Condoleezza Rice. 

Avundsjuka ambassadörs-kollegor muttrade något om charm och 

förmågan att glida runt men Albright och Rice talade om samtalens 

substans och om att Jan Eliasson aldrig lät kallpratet ta över 

utan alltid förde in ny information, nya sätt att se på problemen 

och utgick från att det fanns lösningar. 

Som FN–medlare i Darfur tog Jan Eliasson på sig ett av världens 

svåraste uppdrag. Han visste det från början men arbetade 

utifrån tanken att allt på sikt går att lösa bara tillräcklig uppmärksamhet 

ägnas åt problemen. 

Nu kom samtalen igen, inte om innehållet i överläggningarna 

utan om lidandet som han sett på marken. Flyktinglägren, de raserade 

byarna, torkan, bristen på vatten, hur ökenspridningen kunde 

ses från luften när planet på låg höjd tog honom till otillgängliga 

områden. Berättelser om de undernärda barnen, kvinnorna 

som överfölls och våldtogs när de letade efter vatten eller samlade 

pinnar som kunde bli till en eld. Jag kände igen historierna i internationella 

medier och förstod att Jan Eliassons samtal gått åt 

alla håll. Att via medierna få människor att förstå de mänskliga 

dimensionerna i en konikt är lika viktigt för honom som att förhandla 

i slutna rum. 

När ordförandeskapet i FN:s generalförsamling i New York 

kom strax före utrikesministerposten i Sverige sade han entusiastiskt 

att det var fantastiskt att kunna kombinera. Och då knöts 

säcken ihop från UD – tiden då Olof Palme bett honom att hjälpa 

till med medlingen i kriget mellan Iran och Irak. 

Och så kom samtalet med innebörden ”glöm inte bort Darfur”. 

En internationell kommentator talade några dagar senare om vikten 

av att inte lägga Darfur åt sidan bara för att förhandlingarna 

gått i stå. Han citerade Jan Eliasson som en exklusiv källa. Och 

jag tänkte: 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''!71!2 0"/"1"21"!'''/3-"3

Ingen är mer exklusiv än någon annan när Jan Eliasson engagerar 

omvärlden för det som han brinner för. Och få kan som han 

beskriva lidande och nödvändigheten av att agera. 

B r i t t - M a r i e M a t t s s o n (f. 1948) Journalist 

och författare. Fil kand i ekonomisk historia. 

Gästprofessor Göteborgs Universitet .Anställd 

på Göteborgs-Posten sedan 1968. Utrikesreporter 

och utrikeschef, sedan 1993 förstereporter 

med utrikespolitisk inriktning. Programledare 

för TV-programmen I kväll (TV 3), Nattkafé, Prolerat och 

Britt-Marie Mattsson (SvT). Belönad med Stora Journalistpriset 

(för TV-program), Willhelm Moberg priset och Västra Publicistklubbens 

pris, Göteborgs stads förtjänstecken.Författare till tre 

romaner ( Piratförlaget), Andrea Dorias Undergång (DN förlag), 

barnboken Johan och Jenny i Amerika (Tre Böcker), Parkernas 

Göteborg (presentbok Göteborgs stad), bok om svensk utrikespolitik 

(för publicering kommande år Forum förlag.) 

Jan Eliasson – An American Recollection: 

from the united 

nations and beyond 

So m e t i m e i n t h e early 1970s, after serving four years in 

East Africa, I had returned to the United States and began a 

long tour as the number two in the recently created Politico- 

Military Affairs Bureau of the US State Department. 

One day I received an invitation for my wife and myself to attend 

a lm at the Swedish Embassy. It was the “Emigrants” – the 

great story of the movement from Sweden in the mid-19 th century 

of so many who sought economic opportunity in the then still 

wide-open United States. The invitation came no doubt as a result 

of my job in the Department of State. It included my wife and we 

both jumped at the chance to see a lm which long years in East 

Africa had denied us the opportunity to enjoy. 

But what struck us as being as memorable as the lm itself was 

the chance to meet and chat with a young Swedish diplomat who 

was doing his diplomatic duty in attending the lm. We struck up 

an interesting conversation that to this day has not stopped. Although 

that long conversation has been interrupted from time to 

time, as a result of our lack of proximity, it has never faltered nor 

failed as a result of mutual interest. 

His name of course was Jan Eliasson. He was, as I recall, serving 

in Washington as a newly minted Second Secretary, and had 

a wide range of interests including what we were doing in the Bureau 

of Politico-Military Affairs – then a rather new innovation 

to try to pull together the threads of possible cooperation where 

the warp and woof of the diplomatic and the military connected, 

intertwined and often tangled. 

And indeed, off and on during the rest of that tour, we had op- 


f r o m t h e u n i t e d n a t i o n s a n d b e yo n d 81 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''7"17/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

portunities to meet as diplomats and to chat, compare notes, and 

discuss issues of mutual interests which ranged widely around the 

globe. 

We also met Kerstin Eliasson at about the same time and came 

to enjoy her broad knowledge of events and special interest in both 

science and technology and education. 

In later years, beyond the United Nations where we served together 

– and more about which later – our paths also overlapped 

again in Washington where Jan represented Sweden as its very distinguished 

Ambassador following service with the United Nations 

itself and I had the satisfaction of working closely with Secretary 

Madeleine Albright as her number three, a job I had always aspired 

to, but never believed would be a possibility – Under Secretary 

of State for Political Affairs. 

At that point Kerstin was serving as the Science Attache of the 

Swedish Embassy and we all had more than the United Nations 

and a common interest in the United States in common. In the intervening 

years I had also been the Assistant Secretary of State for 

Oceans, International Environmental and Scientic Affairs and as 

a result shared with Kerstin and her husband a continuing interest 

in the happy marriage of science and diplomacy. 

I was impressed in those days, as I was also later, about how 

important in Jan’s life was his period of living in the United States, 

in Indiana, with an American family for a year while he attended 

secondary school. He was an American Field Service exchange student 

and did so just before entering the Swedish Naval Academy 

from which he graduated in 1962. It gave him not only an opportunity 

to perfect his nearly accentless English, but even more a way 

to go from having learned about the United States in text books 

to having an intrinsic feel for the country itself. This is something 

that few diplomats have because they rarely have the opportunity 

to spend time in the future country of service in a place and under 

circumstances where they can come to understand the way of life, 

popular outlook, and every day values and activities of the citizens 

at large. And of course no one family is ever typical of all. Each 

region in this vast country is different. But the Middle West and 

Indiana are as close to the heart of America, emotionally, culturally 

and geographically, as you cane get. 

I am sure that what Jan learned and felt as a result of that period 

stayed with him long after. He spoke often and unbidden to 

us about “his family” in America. He frequently emphasized how 

close they had been. And he often told us about how much he 

valued the opportunity to make trips back to the Mid-West to see 

them and renew the ties and attachments he had made with them 

and their community in 1957 and 1958 when he was a part of their 

life and home. 

Jan and I had as diplomats also in common our background 

in the navies of our respective countries. While as noted above, 

he had attended the Swedish Naval Academy in the late 1950s 

and early 1960s, I spent the years between January 1956 and May 

1959 in the United States Navy. It was in the days when all young 

American men were subjected to the draft. I had prolonged my 

civilian existence for several years of graduate school after leaving 

university in 1953, one of which was in Australia as a Fulbright 

scholarship research student. But time and the draft board 

caught up with me, and while I had hoped to join the Navy and 

become an aviator, those years of graduate studies saw my eyesight 

fall below the 20/20 standard – and I ended up my days in the 

Navy as a photo interpreter! Along with lots of training, I also 

had the pleasure of serving in Morocco from 1957 to 1959 with 

my wife and son who was born there. We had much in common 

as a result. 

82 t h o m a s r . p i c k e r i n g 


** 

Almost two decades after meeting each other for the rst time, we 

both found ourselves as Ambassadors representing our respective 

countries at the United Nations in New York. I arrived there near 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''70174 0"/"1"21"!'''/3-"3

the end of February 1989; Jan was already in place in New York 

having arrived in 1988. 

In the intervening two decades he had become in many ways a 

master of the United Nations and its worldwide activities. 

He opened the rst Swedish Embassy in Harare, Zimbabwe 

in 1980 where he was appointed Ambassador, previously having 

served in Paris, New York, Bonn and Washington. From 1980 

through 1986, he was part of the United Nations mediation mission 

for the Iran Iraq War led by Sweden’s former Prime Minister 

Olaf Palme, a task that required innite patience and determination. 

And one that helped greatly in bringing about an end to that 

eight-year conict in the late 1980s as both sides were fatigued by 

its continuation and their continued incapacity to effect the outcome, 

as well as with growing concern that the other was ready 

to shift the terms of the ghting in ways that would seriously imbalance 

the result against it. This helped to set up the equation 

where the role and intervention of the Secretary General of the 

United Nations, stemming from the mediation mission, could be 

put to excellent diplomatic use in helping the parties make the 

nal decisions to end the fruitless killing and the war between 

them on terms which did not impact the status quo in the region. 

While those terms did not impact the region in an adverse way 

– the Sunni Arab states in the Gulf and beyond ended by having 

on-going relations with Shia Iran – they also set the stage for what 

was to become the overwhelming conict which pre-occupied the 

United Nations and the United Nations Security Council during 

the majority of the time of our joint service in New York. 

It should also be noted that Jan’s service at the United Nations 

as Ambassador was also preceded by a period as mediator in the 

Nagorno Karabakh conict in the Caucasus between Armenia 

and Azerbaijan over a strip of territory ofcially controlled by one 

then Constituent Republic of the Soviet Union (Azerbaijan) but 

populated in the main by people of the ethnic and national interest 

of another other such Republic (Armenia). As those two states 

moved rapidly to independence with the breakup of the Soviet Union 

in 1991, the conict became one of a war between the two 

over the territory. The Armenians gained control in the ghting 

and the dispute remains unresolved to this day. Jan performed 

this difcult and unrewarding and ‘unrewarded’ task for the then 

quite newly constituted Organization for Security and Cooperation 

in Europe (OSCE), begun through the Helsinki Process in the 

1980s, itself originally focused on gaining respect and support for 

human rights and human rights principles among the states of the 

Continent, including the Soviet Union. 

Jan also served during this period at Uppsala University in Sweden 

as visiting professor in the eld of mediation, conict resolution 

and United Nations reform, thereby covering in “theory” 

what he was already putting to good, if sometimes very frustrating, 

use in “practice”. 

Briey, I had by way of preparation for my UN assignment, in addition 

to my assignment at the State Department in oceans, environment 

and science, a tour as Ambassador in Jordan, and then beginning 

in 1982, as Ambassador in Nigeria, El Salvador and Israel, each 

one of which presented different challenges and rewards. Nigeria was 

then engaged in a struggle to make civilian government and development 

work in place of a previous period of military rule following a 

civil war; El Salvador was in the midst of its own civil war over issues 

of governance and control only to be resolved by negotiations in New 

York led by Secretary General Javier Perez de Cuellar and his negotiator 

Alvaro de Soto (both of Peru) which were brought to a successful 

conclusion at the end of 1991 part way through our joint service in 

Manhattan; and Israel, engaged in seeking to reconcile both the political 

left and right in the Jewish state around a peace process with 

the Palestinians, with whose leadership – the Palestine Liberation Organization 

– it was not then yet ready to speak. 

We both had some experience in difcult, if not hopeless, ventures 

of nding peace and solutions to taxing and sometimes longstanding 

and unresolved conicts. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''73175 0"/"1"21"!'''/3-"3

As best I recall, I arrived on the scene and made early contact 

with Jan, who as the senior in service in New York, had much 

good advice to offer me on both the culture and conduct of activities 

at the United Nations and on who were the movers and shakers 

that were making things happen in the organization in early 

1989. 

My appointment to New York was an interesting one. My wife 

Alice and I had had the good fortune in my Ambassadorial assignments 

to have welcomed in each of them visits from George H W 

and Barbara Bush. One of the most interesting brought him alone 

to El Salvador following a visit to Buenos Aires, Argentina to attend 

the inauguration of President Alfonsin in 1983. When I had 

heard of the intended visit in the autumn of 1983, El Salvador had 

been wracked by extensive activities of right wing ‘death squads’ 

in part in reaction to a highly successful left wing guerilla military 

offensive which came close to cutting the country in two. 

One part of our strategy worked out by the team at our Embassy 

was to put an end to the ‘death squad’ activity and the central 

pivot of that strategy was to bring in then Vice President Bush to 

El Salvador, have him meet with the senior military ofcers and 

convey the message that the death squad killing had to stop. He 

agreed to do so and did so superbly. He and I and his excellent 

interpreter met with 20-30 of the top military leadership. His message 

was clear, neither he nor President Reagan – who was adored 

by the Salvadoran military – would be able to stop the Congress 

from ending all military aid to El Salvador if the killing did not 

stop immediately. It had the desired impact – and while President 

Bush never mentioned it – I had assumed that it was at least one 

reason why he had asked me to go to New York, something he 

did over an open telephone lines as I was camping in the Egyptian 

desert in November 1988 with my wife and military attaché and 

his wife on leave from Israel. It was an honor to be serving the 

only American President who had served as UN Ambassador, and 

a great benet to know that he understood the organization and 

its working and would and did support fully my efforts there. 

My rst months in New York were getting to know the scene. 

While Sweden was not on the Security Council, Jan Eliasson, had 

a great sense of how that body was operating and indeed what 

issues might well become important to it. We were at the end of 

the Cold War and its ravages on the Security Council had turned 

it from the instrument to resolve the major peace and security issues 

confronting the global community to a quiet talk shop which 

met but rarely. Indeed, in my rst full month in New York, March 

1989, the charming and able Senegalese representative, Claude Diallo, 

became President of the Security Council for the month, but 

never presided over a formal meeting of that body it had become 

so under utilized. 

The Council was however soon confronted with issues requiring 

its attention. Over time, at the instigation of the United Kingdom 

and its highly experienced and very able Permanent Representative 

at the time, Sir Crispin Tickell, a process had begun a 

year or so before I arrived, of bringing the Permanent Members 

of the Council (under the 1945 United Nations Charter –China, 

France, the Soviet Union [later Russia], the United States and the 

United Kingdom) together informally to discuss, agree, and work 

on salient issues before it. It had successfully helped to address 

the Cambodian question, a resolution to which had been negotiated 

by the Secretary General within a UN framework with the 

full backing and support of the ve Permanent Members of the 

Council. This was followed by an effort to work together on Afghanistan 

– a more deeply divisive exercise involving directly one 

of the permanent ve – Russia – and as a result was doomed to 

‘Nordic Track diplomacy’ for quite some time. Nevertheless, the 

process of Permanent Five consultations in and around the Council 

had been established – one that was to stand the Council and 

the UN membership in good stead as it faced the unexpected and 

primordial crisis of the period – the Iraqi invasion of Kuwait on 

August 1, 1990. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''7617! 0"/"1"21"!'''/3-"3

The history of the period is being and will continue to be established 

in great detail, and so I will not labor it all extensively, but 

it is important to note that it made major changes in the United 

Nations and its methods of work and particularly in the Security 

Council which impacted all members, not the least of which were 

Sweden and the United States. Jan was one of the leaders in New 

York, who while not present in the Council, followed its work 

closely, helped to make useful suggestions and propounded ideas 

and made contributions which helped us move through what was 

perhaps until now the greatest period of cooperation in the Council 

in its 65-year history. 

Early on, Jan and others were totally convinced of the need 

to work on Iraq on a continuing basis in the Council. Indeed, 

the need to contend with state-to-state aggression was a central 

purpose of the Council. Its powers and authorities were ordered 

for that purpose. And while it was emerging from a long Cold 

War sleep, the signs were out there that change was coming and 

that the members should take advantage of the change to see if it 

might well be brought to operate much as the Charter founders 

had intended – to solve threats to international peace and security 

through a series of steps leading from diplomatic requests, through 

mandatory orders, to sanctions, and ultimately if necessary to the 

authorization of the use of force by member states acting with the 

authority of the Council. 

Indeed, the Council had been doted with powers never before 

given up by Member States of an international organization. This 

was in large measure as a result of the failure of the League of 

Nations Council to confront the challenges of the 1930s and the 

ghastly conict which resulted, as a result of the victory of the 

‘United Nations’ in World War II – the same name attached to 

a different concept which quickly became morphed into the new 

paradigm for international cooperation following the end of the 

war, and most importantly to a realization that the large victor 

powers would have to cooperate to make the organization a suc- 

cess. To insure that cooperation, they would have to be given veto 

power in an organization built around the concept that all states 

parties as part of becoming members of the UN would recognize 

– and with which they would hopefully comply – the mandatory 

decisions of the Security Council. 

Jan saw clearly where we were headed, some of the pitfalls and 

problems we faced, and provided support from a country much 

respected for its attachment to international progress and development. 

Sweden’s commitment to the organization was of the highest 

order based on the fact that it had provided arguably the most 

effective Secretary General in its history, and which had on numerous 

occasions supplied troops and funds to assure that peacekeeping 

moved forward efciently and effectively to buttress the 

peaceful goals of the UN. 

The Council passed an even dozen resolutions on Iraq. The 

most important of which were the rst, the second and the last. 

The rst (660) established the goals – the withdrawal of Iraqi military 

forces from Kuwait. The second (662) established the basis for 

sanctions which were elaborated in following resolutions. And the 

last (678) established that states cooperating in dealing with the 

invasion could have the right to use ‘all necessary means” to evict 

Iraq from Kuwait and to establish peace and security in the region. 

As a result, the Council became seen as a primary actor in international 

peace and security, perhaps for the rst time. The ability 

of Council members to act together, despite their differences 

– both Cuba and Yemen were members of the Council – and the 

fact that the Permanent Members were able to act together, despite 

China’s long standing policy position against authorizing the use 

of force, represented a sea change in the United Nations. Almost 

inevitably this raised interest in the organization questions about 

its future its role and effectiveness. No longer was the Security 

Council considered to be an inevitable and perpetual victim of 

Cold War differences between East and West. 

This led to both helpful and harmful results. Among the latter 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''77172 0"/"1"21"!'''/3-"3

were the fact that the Council continued to operate with the break 

up of the former Yugoslavia and the outbreak of untrammeled 

anarchy and the use of force in Somalia as if it were working on 

the problem of Iraq in different geography. Nothing could have 

been further from the case. Yugoslavia’s break up brought different 

problems not susceptible to the same solidarity in the organization 

and necessarily to the same solutions. Similarly, Somalia, 

remote from the center of European interest and operating with 

violence in an asymmetrical pattern, was not going to be defeated 

and tamed by even a large-scale US-led intervention authorized by 

the Council. 

But in other areas, the new found sense of self purpose and indeed 

self esteem on the part of many if not most members of the 

organization engendered by the role of the Council in dealing with 

Iraq supported attention to subjects like reform of the organization. 

These were not new. Long considered and often defeated by 

lack of interest, squabbles over states’ prerogatives, and a sense of 

national interest not closely allied with the goals and functioning 

of the organization had led to stasis and worse on the issue of reform. 

Many good and a number of bad ideas had been presented, 

but few prospered. Jan was among a small group of Permanent 

Representatives who met at the Ford Foundation in 1991 with Sir 

Brian Urqhuart, the legendary, long-time Under Secretary General, 

present at the founding of the UN and whose intellect and drive 

were key to instituting the process of peacekeeping, not foreseen in 

the Charter, but adopted with his backing and support and that of 

Secretary General Dag Hammarskjold in the 1960s. 

Sir Brian and an American colleague at Ford had written valuable 

book on reform and made important recommendations. The 

meeting we attended was a coming out party for the book. But as I 

gathered it was a coming out party with a purpose. Sir Brian challenged 

us in his quiet almost imperceptible way to look seriously at 

reform and see what we could do about it. There was no question 

that the new mood made reform a subject that had moved from 

the impossible to the congenial and even potentially the ‘doable’. 

Jan was one of the rst to agree that it was time to see what could 

be done. I decided that without seeking instructions, I should continue 

on in the process, recognizing that this was still a sensitive 

subject in Washington and only with a building consensus would 

it likely work. Besides, I was in Washington, backed stopped and 

instructed by John Bolton as the Assistant Secretary of State for 

International Organization Affairs in the State Department. I had 

a keen sense that anything that looked like improving the United 

Nations would immediately attract his deep opposition. Rather, 

continuing to report on our activities, something which I owed 

John and the Department if I were doing my job, would be the 

best way to handle the issue until we had a better idea of how to 

proceed and where it would actually go. 

Early on, our small group decided to work together to see what 

we could develop and how far we could carry it. A new Secretary 

General would be elected in 1990. And while Javier Perez de Cuellar 

was seen in every sense as friendly to reform, he would not 

serve a third term and his successor would be critical in moving 

the reforms ahead on a continuing basis. Jan was an enthusiastic 

participant. In a memorable luncheon which I held in my residence 

at the Waldorf Astoria in New York, we discussed ways to move 

ahead.(The luncheon was most memorable for the fact that a re 

alarm ended our discussion and we all had to walk down 42 oors 

to the street which left even the most t of us all sore of legs and 

body for days). 

Most importantly we decided that the Ford Foundation book 

provided a good substantive basis for moving ahead. We also decided 

that unlike other reforms, provided by the Secretary General 

from the top down, this one should work from the Permanent Representatives, 

speaking in New York for their countries, on up the 

line to the UN leadership. We would seek to build a growing consensus 

among Permanent Representatives until we were ready to 

present these views to the UN leadership, probably in and around 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''2"12/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

the election of the next Secretary General – something that was 

due to unfold in late 1991 and which therefore gave us some time 

to work quietly on the proceedings. We also all agreed that while 

Permanent Members support was essential because they held the 

veto, this effort should be seen as coming from the majority, or at 

least a plurality, of the states themselves. Jan was instrumental in 

getting us to consider these ideas and the way forward. We spoke 

frequently. I agreed with the thoughts of those concerned and we 

were both excited by the possibility that quiet work and cooperation 

might produce a result of value to the UN. 

We continued to confer and slowly built the supporting group 

by inviting more members to attend. Jan was helpful in suggesting 

states for the next round of meetings on the basis of his knowledge 

of them and their positions as well as their potential inuence 

with the member states in the regional groups which have grown 

up in New York around the UN. We wanted to be sure that each 

regional group was well represented by its leaders, both those ofcially 

appointed by the group and those also by reason of personal 

chemistry, experience and service in New York and leadership on 

issues were known to have important inuence within each group. 

We quickly needed a leader and convener. The small group 

which had begun the process, perhaps after one round of enlargement, 

quickly agreed that Peter Wilensky of Australia, a brilliant 

former civil servant and a much respected leader at the UN in New 

York, should be asked to chair and he agreed. In the end, some 50 

plus Permanent Representatives attended our nal meeting and 

while they were not asked to pledge support, the feeling at that 

meeting was that most saw the value in the activity and saw as 

well a possibility for an improved and revamped UN. 

The group met frequently, prepared as I recall some informal 

papers to set forth ideas, and modied some of those put forward 

by the Ford paper, but always in full keeping with the thrust and 

direction set out by Sir Brian. For example, we had come to believe 

that the organization itself at the top could benet from a more 

“cabinet type” form of governance. The Secretary General, originally 

termed in the Charter as the “chief administrative ofcer” of 

the organization just had too much to do in a cascade of increasing 

challenges and responsibilities. We also suggested a full time 

Deputy Secretary General and that the Under Secretaries General 

be part of a system of delegated responsibilities in the new structure 

with collective consideration to assist the Secretary General in 

planning the way ahead. 

Other ideas were discussed including the then emerging idea 

of an Under Secretary General to deal with humanitarian affairs. 

Budgets were widely discussed. It was considered useful to support 

the continuation and indeed strengthening of meetings between 

the Secretary General and the leaders of the UN Specialized Agencies 

specically to discuss budgets and funding problems. Some 

Specialized Agencies which preceded in formation the UN and 

indeed even the League, had their own sources of revenue and 

patterns of budgeting, but increasingly the need better to coordinate 

their activities was seen as essential if the UN were going to 

become more effective and efcient. 

Throughout this process, Ronald I Spiers, Under Secretary General 

for General Assembly Affairs, an American and a former supervisor 

and superior of mine at the Department of State and a 

trusted and valued colleague, had been closely involved. He provided 

invaluable input from the UN side with his understanding 

of the bureaucracy, its needs, functioning and foibles. And from 

time to time, we kept the Secretary General informally apprised of 

our work. Jan was instrumental in that part of our work with his 

background as well in the inner workings of the organization and 

his understanding of the UN and strong and continuing contacts 

with Javier Perez de Cuellar. 

The denouement of all this was the election and then entry into 

ofce of the new Secretary General, Boutros Boutros Ghali of 

Egypt. There were high hopes that, new on the scene, he would 

nd these changes of interest and of support and help to him in 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''20124 0"/"1"21"!'''/3-"3

his new tasks. We arranged several conversations with him on the 

subject and made clear we would not push ahead without his acceptance 

and indeed backing. We had no interest in trying to put 

him in a straight jacket but with many years of experience both as 

member states representatives and from the side of the organization, 

there were ideas that we felt would not only be very useful, 

but powerful aids to a Secretary General in the new, complex tasks 

of bringing the organization up-to-date and making it effective. I 

spoke alone with him and gathered immediately a serious sense of 

reserve on the approach. Peter Wilensky also, I understand, approached 

him several times with the same ‘non-result’. 

I left New York in May of 1992, ve months into the administration 

of Boutros Ghali and with some serious disappointment 

that the approach to reform was not of interest to the Secretary 

General but even more disturbing to me was that at that time he 

appeared to have few if any ideas of his own on making the UN a 

better body. 

However, over the years, many of thoughts and ideas we developed 

and supported have come to be incorporated in the UN. 

We cannot take credit for them all – we borrowed liberally and 

freely from among all the ideas we thought had merit and could 

be incorporated systematically into the proposals we made. And 

while I was not in New York to see Jan’s certainly outstanding 

performance as the new Under Secretary General for Humanitarian 

Affairs, I know that many of the ideas and approaches which 

we discussed and to which he had contributed in our bottom-up 

reform effort, assisted markedly in his performance and achievements 

in what became a very difcult and taxing assignment in 

New York and around the world. In 1994, he went home to Sweden 

and served for ve years as Secretary of State for Foreign Affairs. 

*** 

While this part of my contribution is focused heavily on the United 

Nations, I wanted to write a few words about my association 

with Jan in his assignment in Washington and beyond as Foreign 

Minister of Sweden and in the difcult and demanding job as UN 

mediator on Darfur. 

It was in the rst job, Ambassador in Washington, that I had the 

longest and closest contact with him. 

After a difcult assignment in New York and extended service 

in Sweden, he came to Washington as a natural t in a country he 

knew well, understood from both its negatives and positives, and 

where he was liked and admired for his intellect and knowledge. 

I came back to Washington in 1996 after 9 months in India and 

almost four years in Russia. Jan was one of my very rst visitors 

in mid-1994 after I arrived in Moscow. I asked him to lunch and 

he tells the story that I was so new in my residence that when he 

asked to use the washroom, I had to ask my household staff where 

it was located! 

I had intended to retire from Moscow at age 65 the regular leaving 

age in the US Foreign Service. And I did, only to be called by 

the new Secretary of State, Madeleine Albright, to become one of 

her close assistants. It was a job I had always wanted and never felt 

would be offered. US relations with Sweden had improved markedly 

under President Clinton. Jan served well to strengthen and 

improve what was already the good start of his predecessors. He 

was one of the few Ambassadors I had the value of knowing well 

and on which rarely if ever there emerged an issue that was not 

readily taken care of by my subordinates. 

The Swedish Embassy under Jan and Kerstin was a warm and 

welcoming place where the guests which he drew came from the 

top drawer of Washington and where stimulating and interesting 

conversation was the order of the day – or indeed evening – around 

their dining room table. And we continued our close relationship 

after I retired at the end of the year 2000 and began working for 

a major American aerospace rm on their international relations. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''23125 0"/"1"21"!'''/3-"3

Jan was instrumental in beginning a number of traditions and 

continuing others. Santa Lucia, was one which I suspect began 

earlier, but where we participated for the rst time. One of the 

most notably was his annual dinner for the US Nobel Laureates. 

He could always count on a good crop of Nobel prize winners to 

attend, and he called on each of those who could come for the 

evening to speak to us all about issues on their mind and subjects 

with which they were wrestling. It was a stimulating and exciting 

experience and the Washington community enjoyed their brief 

brush with fame and the new and famous US citizens so honored. 

While serving in Washington I had much to do with Colombia 

and the development of Plan Colombia and the US support for 

that country. Unbeknownst to me, my wife ‘conspired’ with the 

Colombian Ambassador and his wife who wanted to give a surprise 

birthday dinner to celebrate my 70 th birthday. 

President Pastrana of Colombia arranged his scheduled visit to 

the US and old and long-standing friends were invited, including 

Jan and Kerstin. Later President Pastrana invited both couples 

to visit him in Cartegena and we not only got to see fascinating 

Indians living in the high mountains along the coast, to know 

President Pastrana and his cabinet colleagues more closely but also 

to see and enjoy the city of Cartegena de las Indias, a Spanish colonial 

jewel on the Colombian Atlantic coast. 

During this period Jan also led the work of the United Nations 

General Assembly as its President in 2005–2006 and once again 

was instrumental in bringing the Assembly itself very close to a 

major achievement on reform following up an important effort by 

Secretary General, Ko Annan, only to have it put down by none 

other than John Bolton who had been appointed US Representative 

by President George W Bush. 

Jan visited Washington frequently and we shared at a distance 

the trials and tribulations of his daunting task in Darfur after his 

distinguished service to Sweden as Foreign Minister. 

**** 

Over many years it has been an honor and pleasure to be so closely 

associated with a diplomat who shared with me a common calling 

– can we make the world a better, more peaceful place. The 

United Nations was the center of that association but his service 

in Washington ran a very close second and while we were not in 

government together for most of that time I admired his work in 

my capital city. It stands as a strong record for many others to 

emulate. 

We like all their friends, look forward to the visits of the Eliassons, 

for the time to exchange ideas and talk about the challenges 

ahead for the next generation which we had some role in helping 

to prepare. Diplomacy has many challenges and some rewards. 

Jan and Kerstin have met the former with ying colors and deserve 

all of the later which they have been awarded – we can not do 

enough to thank them for their dedication and service to Sweden, 

the United Nations and the world community. 

T h o m a s ( T o m ) R . P i c k e r i n g föddes i 

Orange, New Jersey, år 1931. Efter en period i 

ottan och studier vid bl.a. ”Fletcher School of 

Law and Diplomacy” inledde han sin diplomatiska 

bana vid State Department 1959. Efter lång 

karriär som fört honom till bl a till posterna som 

ambassadör i Ryssland, Indien, Israel, El Salvador, Nigeria, Jordanien 

samt vid FN blev han 1997 ”Under Secretary of State for 

Political Affairs”. Efter sin pensionering år 2000 arbetade han en 

tid som ansvarig för internationella relationer på ygplanstillverkaren 

Boeing. Sedan år 2006 är han vice ordförande i styrelsen 

för ”Hills and Company” som ägnar sig åt konsultverksamhet åt 

stora amerikanska företag. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''2612! 0"/"1"21"!'''/3-"3

the old master 

Wh e n J a n E l i a s s o n was elected by the UN General 

Assembly as in President for the 2005–2006 session, 

it seemed an appropriate acknowledgment for a man 

who had already had a career of enormous distinction both in his 

own country’s diplomatic service and in the United Nations itself 

where earlier he had served as an under secretary general. 

However, the post quickly proved to be more than the honour 

to an older statesman that it had been for earlier incumbents. He 

was quickly tipped into a dramatic, and almost existential, debate 

about the reform of the United Nations. Under his predecessor 

Jean Ping of Gabon member states had been limbering up for a big 

struggle over UN reform. Jan came into ofce just as the debate 

got ugly. 

I remember some months later sitting with him in his ofce as 

he reluctantly concluded he would not make his ight home that 

evening to enjoy a Swedish Christmas with his wife and grandchildren. 

He was stuck in New York obliged to manage the increasingly 

acrimonious brinkmanship between warring delegations 

determined to outlast each other by keeping talking in the 

General Assembly until the other side gave up and went home for 

the holidays. 

For Eliasson, a fair-minded rational man who thought the UN’s 

management reform programme should be settled in a more deliberative 

way than this, it was deeply upsetting. For a Swedish 

grandfather deeply tied to family and national traditions others 

playing political poker with his Christmas holidays was almost 

more than he could bear. 

t h e o l d m a s t e r 99 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''27122 0"/"1"21"!'''/3-"3

Yet Jan was as much a politician as any of the delegates he was 

trying to keep from each other’s throats and from wrecking each 

other’s Christmas. Lost time with grandchildren aside, he relished 

the sport of General Assembly politics. Behind Jan’s courteous 

demeanour was a calculating political intelligence which during 

the protracted General Assembly debate was always totting up the 

votes. 

Far from his Presidency of the General Assembly being a gold 

watch for a long and distinguished international service, it ushered 

in a remarkable new chapter of his career where success in 

his most thankless of posts led to the role of Foreign Minister and 

then UN Envoy for Darfur. 

Both must have come about in part because of the dexterity he 

showed in his year as General Assembly President. He had got the 

job in part because of one of those very UN Conventions – it was 

Europe’s turn. And few Europeans, or for that matter countries 

had done more for the UN than Jan Eliasson and Sweden. He and 

Sweden was almost owed it. 

Yet once voted in, it was clearly no normal UN year. Ko Annan, 

the UN’s most successful Secretary-General since the Swede 

Dag Hammarskjöld was under intense pressure as a result of the 

falling-out with the Bush Administration and the subsequent Oilfor-Food 

scandal that rocked Annan’s tenure during his last years 

as Secretary-General. Annan, undaunted by the attacks on him, 

had embarked on one last ambitious round of UN reform before 

his term would end on 31 December, 2006. 

Jan walked into the middle of this. Part of Washington together 

with elements of the American media were baying for Ko Annan’s 

head and seemed set on bringing the whole UN down if 

they could. Annan, in the meantime, was seeking to push through 

a fundamental restructuring of the UN including important instrumental 

innovations such as a new Human Rights Council, a 

Peacebuilding Commission and reform of the Security Council. 

It was in all senses of the word, a loaded agenda. I was during 

this period Ko’s Chief of Staff and then his Deputy Secretary- 

General. I had been dragged in somewhat reluctantly from my 

dream job for six years as administrator of the United Nations 

Development Programme (UNDP). I was also a friend of Jan. We 

had got to know each other in New York and then much better 

when we both lived in Washington. Occasionally we would look 

back to those earlier days and agree we had both made sacrices: 

he to run the General Assembly and I to become the point person 

in defending Annan and the UN secretariat in this time of crisis. 

Every week of his tenure as GA President, when he was in New 

York, I would go down to his ofce that looked over the East River 

to discuss tactics. I would usually be ushered into Jan’s sanctuary 

by Lars-Hjalmar Wide, his discreet and courtly Chief of Staff 

and organiser of this volume. Sometimes we talked survival as 

the Washington hawks circled, more vulture than hawk in fact 

looking for Un casualties in the oil-for-food scandal. At others, 

we could afford to talk big strategy as we pushed for one last bout 

of real UN change before Annan’s time was up and we suspected 

more modest ambitions would rule the UN. 

Jan’s job was chief whip, cheer leader, diplomat, cultural historian 

and psychotherapist rolled into one. Trying to nurse delegates 

towards a consensus required all of the above and more. He was 

avuncular, at times truculent showing steel beneath the Nordic 

bonhomie but always looking for agreement. From his father he 

understood trade unions and the need to bring everybody with 

you in a decision. The UN was about consensus not split votes. 

As a Swedish Social Democratic gure he understood that 

many countries at the UN suspected plans for the UN dreamt up 

in western capitals. The Sweden of Olaf Palme and Jan Eliasson 

never accepted a western point of view on an issue as necessarily 

right, let alone the last word. 

All of his experience and background was called on as Jan battled 

to nd the words and concepts from the doctrine of responsibility 

to protect to conict mediation that would not frighten 

100 m a r k m a l l o c h - b r ow n 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/""1/"/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

away developing countries anxious to prevent any breach of their 

national sovereignty; or sought to nd a formula for membership 

of the Human Rights Council that would satisfy human rights 

champions and sceptics alike. 

The differences on issues were exacerbated by their often larger 

than life proponents. An angry American ambassador, thought by 

many to be Washington’s revenge on the UN for not supporting 

the 2003 Iraq invasion, counterparts from other countries that opposed 

reform of a UN that they felt did not give them a sufcient 

ownership stake in the institution were Jan’s cast to manage and 

burden to bear. The opponents of reform could not believe their 

good fortune in Washington’s selection of envoy. This snarling 

poster-boy for hatred and for American exceptionalism of the UN 

made opposing anything he proposed too easy. 

Negotiations on reform went through dramas aplenty. John 

Bolton’s arrival as US ambassador came at about the same time 

as Jan’s. Bolton tore up the negotiating script he inherited deriding 

the facilitation groups that Jan’s predecessor had established 

to narrow differences. He insisted on going back to a line by line 

negotiation. On the eve of the opening of the General Assembly 

his approach had failed and the General Assembly was faced with 

no agreement as heads of government began to arrive expecting 

to endorse a historic renewal of the United Nations. With Jan’s 

encouragement, Ko Annan proposed his own consensus draft. 

It saved the day, just. The leaders could claim victory but as 

soon as they left town their ambassador resumed hostilities. Jan 

used his relationships in Washington and Europe, together with 

Sweden’s network and history in Africa and elsewhere and his 

friendship with Annan, myself and other senior UN gures tirelessly 

to pursue compromises and progress. 

The verdict on his effort? Jan did not secure the historic reform 

package, he, and we who cared so deeply for the institution wanted, 

but he achieved more than anybody else could under the circumstances. 

New, although awed and compromised probably as 

a result of the political bargaining, institutions such as the Peacebuilding 

Commission and the Human Rights Council were established. 

The doctrine of Responsibility to protect was accepted and 

some modest management reforms agreed. His life had been a long 

preparation for a year of herding cats, the Swedish way. Charm, 

evident fairness, decency, earnestness, gentle humour all driven by 

an underlying toughness and determination, something the rest 

of us assume is built into Swedes during those long winters, were 

on display during Jan’s General Assembly year. He used them to 

great effect to bridge differences and edge the General Assembly 

forward. It was a privilege to watch the old master. 

M a r k M a l l o c h - B r o w n (b. 1953) was 

political correspondent at The Economist between 

1977 and 1979, and founding editor of the 

Economist Development Report. He then worked 

for the United Nations High Commissioner for 

Refugees. 

In 1986 Malloch Brown joined the Sawyer-Miller Group as 

the lead international partner. In 1994 Malloch Brown joined 

the World Bank as Vice-President for External Affairs, which 

included responsibility for relations with the United Nations. 

In 1999 he was appointed Administrator of the United Nations 

Development Programme (UNDP). 

In January 2005 Malloch Brown was appointed Chef de 

Cabinet to UN Secretary-General Ko Annan. He became United 

Nations Deputy Secretary-General on 1 April 2006, and was 

knighted in the British New Year Honours 2007. 

In June 2007 Malloch Brown joined the UK Government 

as Minister of State at the Foreign and Commonwealth Ofce 

(FCO) with responsibility for Africa, Asia and the United Nations. 

He resigned at the end of July 2009, and is now an advisor 

to the World Economic Forum. 

102 m a r k m a l l o c h - b r ow n 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/"01/"4 0"/"1"21"!'''/3-"3

Vad dolde sig mellan pärmarna av 

mullvadsskinn eller 

tio råd till en 

förhandlare 

De t ä r s e p t e m b e r 2 0 05. Förenta Nationerna (FN) 

har just rat sitt 60-årsjubileum med ett toppmöte med 

deltagande av stats- och regeringschefer från nästan samtliga 

medlemsländer. Mötet antog ett ambitiöst slutdokument, 

”2005 World Summit Outcome”. I 178 paragrafer på tungläst FN 

prosa anges den framtida inriktningen på världsorganisationens 

arbete inom fred och säkerhet, utveckling, mänskliga rättigheter 

och, inte minst, stärkande av FN självt genom reformer av sekretariatet, 

management och budgetprocessen. 

I dokumentet beslutade stats- och regeringscheferna bl. a. att 

skapa två nya institutioner Fredsbyggandekommittén (PBC) och 

Rådet för mänskliga rättigheter (MR-rådet). Vidare skulle hela 

utvecklingsagendan – handel, investeringar, skulder, hållbar utveckling 

och miljö, resursöden till tredje världen m.m. – hanteras 

på ett sammanhållet sätt. Dessutom skulle FN-sekretariatet göras 

effektivare, säkerhetsrådet reformeras och generalförsamlingens 

arbetsformer vitaliseras. Ovan på allt skulle världssamfundet anta 

en strategi för att bekämpa terrorismen. 

De politiska förutsättningarna att nå framsteg med denna omfattande 

dagordning var inte de bästa. Toppmötets slutdokument 

hade tillkommit efter långa, uttröttande, nattmanglingar. I sluttampen 

var endast generalsekreterare Ko Annan, den avgående 

och till kommande generalförsamlingspresidenterna, Jean Ping 

från Gabon respektive Jan Eliasson från Sverige, samt FN-ambassadörerna 

från ett fåtal nyckelländer involverade. Kompromisstexterna 

hamrades fram bakom lyckta dörrar och medlemsländerna 

t i o r å d t i l l e n f ö r h a n d l a r e 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/"31/"5 0"/"1"21"!'''/3-"3 

105

ställdes inför ett fullbordat faktum. I elfte timmen, då stats- och 

regeringscheferna redan börjat anlända till New York, antog generalförsamlingen 

det utkast till slutdokument som senare, efter att 

formellt ha bekräftats av toppmötet, blev ”2005 World Summit 

Outcome”. Alternativet att förkasta dokumentet, även om många 

i sin frustration skulle vilja göra detta, fanns i realiteten inte. Om 

så skett, hade det sannolikt lett till en djup kris för det multilaterala 

systemet. Honnörsorden för FN-arbetet är att det skall 

vara ”transparent” och ”inklusivt”, men förhandlingsprocessen 

om slutdokumentet hade långt ifrån levt upp till detta. Snarare 

efterlämnade processen bland många medlemsländer en bitter eftersmak. 

Procedurerna hade inte respekterats och ännu en gång 

kände de sig överkörda av stormakterna. 

Härtill kom de ständigt underliggande motsättningarna mellan 

den FN-majoritet av u-länder som ansåg att i-länderna inte 

levde upp till de s k milleniemålen om att utrota fattigdomen, och 

i-länderna, som å sin sida, krävde motprestationer av u-länderna 

i form av stärkt demokrati och förbättrade mänskliga rättigheter. 

Som alltid genomsyrade också Mellanöstern-konikten arbetet i 

de esta frågor. Detta späddes på av de krafter som sökte utnyttja 

de spänningar mellan den muslimska och kristna världen som 

skärpts i kölvattnet av kampen mot terrorismen. Pretendenterna 

på nya permanenta platser i ett reformerat säkerhetsråd – Indien, 

Brasilien, Japan och Tyskland – bar på en ökad frustration över att 

inget hände i denna deras hjärtefråga. Alla de som ansåg sig tjäna 

på status quo, såg med oro fram mot inte minst EU:s och USA ambitioner 

vad gällde genomgripande reformer av FN-sekretariatet. 

En ny storhet i ekvationen var USA:s kontroversielle FN-ambassadör, 

John Bolton. Han tillträdde sin post just som slutspurten i 

förhandlingarna om toppmötesdokumentet inleddes. Bolton kom 

med strikta instruktioner (som han nog till stor del själv varit med 

om att utforma) från Bush-administrationen i Washington om att 

rensa upp i och strömlinjeforma FN-systemet. Även om vissa av 

hans förslag i sak inte låg långt från EU:s reformtankar, kom hans 

provokativa diplomatiska stil och arroganta framtoning att utgöra 

ett rött skynke för de esta. Med pennan i högsta hugg satt han 

igenom de avslutande nattmanglingarna och rev upp många av de 

mödosamt hopknypplade kompromisstexterna. Under en yta av 

legalism, Bolton är en omvittnat skicklig jurist med djup kunskap 

i FN-stadgans och procedurregleras irrgångar, företrädde han en 

hårt politiserad, kompromisslös, linje som denitivt inte underlättade 

vad gällde att hantera den komplexa politiska situationen och 

klyftan mellan rika och fattiga FN-medlemmar. 

Mot denna bakgrund tillträdde Jan Eliasson som ordförande 

i FN:s sextionde generalförsamling i september 2005. Det skulle 

under de kommande 12 månaderna bli hans tunga, ansvarsfyllda 

och utmanande uppgift att leda genomförandet av de beslut som 

stats- och regeringscheferna fattat i ”2005 World Summit Outcome”. 

Det gällde att återupprätta förtroendet för den multilaterala 

förhandlingsprocessen, att trots de djupa politiska motsättningarna 

skapa ett konstruktivt arbetsklimat samt att hantera trycket 

från media, förväntningarna från den allmänna opinionen, medlemsländernas 

parlament och de enskilda organisationerna. 

Två månader tidigare, i den gassande julisolen över Manhattan, 

satt Jan Eliasson och vi som skulle bli hans allra närmaste medarbetare 

under det stundande ordförandeåret – Anna Karin Eneström, 

Signe Burgstaller, Carl Magnus Nesser, Monica Lundkvist och jag 

själv – på restauranten ”The Boathouse” mitt i Central Park. Under 

en längre lunch hade vi diskuterat hur vi skulle lägga upp arbetet 

under den sextionde generalförsamlingen. Visserligen var vi då ännu 

okunniga om det dramatiska förloppet kring själva slutdokumentet 

som ännu låg mer än en månad fram i tiden, men huvuddragen i 

den politiska situationen framstod för oss i olycksbådande klarhet. 

Vi visste, att utan en noga genomtänkt strategi och ett ”inklusivt”, 

”transparent” och ett lätt kommunicerbart förhandlingsupplägg så 

skulle vi inte klara av den formidabla uppgift vi stod inför. 

Medan kyparna sopade upp brödsmulorna efter lunchen och 

började förbereda grannborden för middagsgästerna, dröjde vi oss 

106 l a r s - h ja l m a r w i d e 

t i o r å d t i l l e n f ö r h a n d l a r e 107 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/"61/"! 0"/"1"21"!'''/3-"3

kvar på den nu tomma terrassen över en ny omgång dubbla espressos. 

Jan Eliasson plockade fram sin eleganta anteckningsbok 

med pärmar i mullvadsskinn, en avskedsgåva från vänner då han 

lämnade ambassadörsposten i Washington, skruvade upp reservoarpennan 

och började skriva ned den strategi som kom att bli vår 

ledstjärna i kommande förhandlingarna. 

Jag har inte läst dessa anteckningar. Men att efter att under mer 

än ett års tid på mycket nära håll ha följt Jan Eliasson sätta att 

initiera och genomföra komplexa multilaterala förhandlingar och 

att själv ha haft privilegiet att vara en aktiv del i dessa, tror jag mig 

ha en god uppfattning om vad som stod i anteckningsboken. Låt 

mig därför drista mig till att nedan försöka sammanfatta 10 goda 

råd för genomförandet av en multilateral förhandling. 

1. I d e n t i f i e r a h u v u da k t ö r e r n a 

I teorin är FN:s generalförsamling något av ett parlament; en stat, 

en röst. En röst från Mikronesien eller Liechtenstein väger lika 

tungt som en från USA eller Kina. I det praktiska arbetet bildar 

dock staterna grupperingar som strävar efter att föra fram sina 

positioner gemensamt och röstar i block. EU är en sådan tung 

gruppering, u-ländernas politiska samarbete inom den Alliansfria 

rörelsen (NAM) en annan. I ekonomiska frågor organiserar sig uländerna 

i den s k 77-gruppen (G 77) som till sammansättning är 

snarlik, men ej helt identisk, med NAM. De muslimska länderna 

samlas inom OIC och så tillkommer ett antal geograska grupperingar, 

varav gruppen Afrikanska stater är störst och inkluderar 

mer än 50 medlemmar. Till de geograska grupperna hör också 

de latinamerikanska och karibiska länderna inom GRULAC, de 

asiatiska inom ASEAN samt för den delen de Nordiska länderna 

so har en egen grupp. Canada, Australien och Nya Zeeland hittar 

ingen tydlig tillhörighet inom andra grupper och bildar därför 

CANZ. Ibland ansluter Japan och USA och då blir gruppen 

JUSCANZ. Småstaterna inom Europa – San Marino, Andorra, 

Monaco och Liechtenstein – samarbetar sinsemellan osv. osv. 

Ordförandena i dessa grupper är alla, åtminstone på pappret, 

huvudaktörer som måste konsulteras inför varje viktigt initiativ 

som tas av församlingsordföranden. Det är dock lätt att identi- 

era dem och det nns etablerade former för hur de skall kontaktas. 

Betydligt svårare är det att hitta de ledande opinionsbildarna 

inom grupperna vars inställning blir avgörande för hur gruppen 

som helhet kommer ställa sig i en viss fråga. Här nns företrädare 

för stora regionala aktörer Indien, Brasilien, Egypten och Sydafrika, 

men det kan också röra sig om representanter för mindre- och 

medelstora länder som genom diplomatisk skicklighet skapat sig 

en central ställning och som man inte kan komma runt. Lika viktigt, 

men mindre angenämt, är att identiera och odla kontakter 

med ”spoilers” alltså länder som är villiga och kapabla att spräcka 

konstruktiva kompromisslösningar för att göra en politisk markering, 

hävda sin egen ställning eller förhala ett vad man uppfattar 

som för de egna intressena negativt förhandlingsresultat. 

En särskild kategori utgöres av de permanenta medlemmarna 

i FN:s säkerhetsråd (P 5); USA, Ryssland, Kina, Frankrike och 

Storbritannien. Visserligen väger deras röst inte mer än någon annans 

i generalförsamlingen, det är ju endast i säkerhetsrådet de 

har veto, men faktum kvarstår att det knappast går att genomföra 

något viktigare beslut om man motarbetas av någon inom denna 

grupp. Detta gäller särskilt frågor som rör balansen mellan de olika 

FN-organen och där P 5 noga bevakar att ingen otillbörligen 

klampar in på deras revir rörande upprätthållandet av internationell 

fred- och säkerhet. Trots att det råder politiska motsättningar 

dem emellan i era sakfrågor, brukar P 5 tala med en röst då de 

fruktar att deras privilegier håller på att naggas i kanten. FNambassadörerna 

för dessa länder är alltså i allra högsta grad att 

betrakta som huvudaktörer. Även om Frankrike och Storbritannien 

i generalförsamlingen i princip solidariskt ställer upp bakom 

den gemensamma EU-positionen gör man dock klokt i att vara lyhörd 

för de särskilda avväganden de måste göra som permanenta 

säkerhetsrådsmedlemmar. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/"71/"2 0"/"1"21"!'''/3-"3

2 . K o n s u l t e r a , k o n s u l t e r , k o n s u l t e r a ! 

Nästa steg blir att i exibla former informellt konsultera var och 

en av dessa huvudaktörer, såväl de olika gruppordförandena som 

de enskilda opinionsbildarna och makthavarna. Syftet är att i första 

hand att klargöra vilka deras centrala intressen är. Det gäller 

att tränga bakom de ofciella gruppositionerna, som ju ibland 

nästan till leda förs fram i dokument och anföranden. Det är det 

verkliga politiska manöverutrymmet som måste kartläggas. Som 

ordförande måste skapa sig en bild hur långt sakfrågor kan drivas 

innan de kommer på kollisionskurs med principfrågor såsom 

staters suveränitet, principerna om icke-inblandning i inre angelägenheter 

liksom känsliga frågor rörande maktfördelningen i det 

multilaterala systemet. Vidare måste man få kunskap om vilka 

inrikespolitiska faktorer på hemmaplan som påverkar ländernas 

agerande i förhandlingarna. Det är t ex omöjligt att fullt förstå 

vilket handlingsutrymme USA har utan att ha god kännedom dynamiken 

i kongressen i Washington. 

De individuella konsultationerna syftar också att ge en bild av 

individerna. Vilka är pragmatiker och vilka står på ideologiska 

barrikader? Vilka är hårt styrda av huvudstäderna eller sitter fast 

i sin grupps positioner och vilka verkar att ha stora möjligheter att 

ta egna initiativ? Vilka måste särskilt smickras och hållas på gott 

humör, och med vilka kan man ha en mer affärsmässig relation? 

Kort sagt från vilka kan man räkna med stöd och med vilka måste 

man se upp? 

Ett mål med dessa konsultationer på bred front är att skapa 

känslan ett delat ägandeskap av processen och att i möjligaste mån 

göra den så ”transparent” och ”inklusiv” som någonsin möjligt. 

De individuella konsultationerna hålls i en inledningsfas, innan 

förhandlingsstrukturen skapats och arbetet börjat. Då man fått 

en översiktlig bild av läget, var de stora skiljelinjerna går mellan 

aktörerna och var det nns utsikter till samsyn, bör konsultationerna 

så snart som möjligt vidgas till att bli öppna och omfatta 

alla medlemsläder. Detta innebär givetvis risker för oväntade in- 

fall och drastiska utspel. Om förberedelserna är de rätta, alltså 

om huvudaktörerna känner att ordföranden lyssnat på dem i de 

inledande konsultationerna och att deras hjärtefrågor på ett rimligt 

sätt kommer att kunna beaktas, så överväger fördelarna dessa 

risker. Att lägga ned tid på att skapa delaktighet och förankra är 

en god investering inför framtiden. 

3. E t a bl e r a e n f ö r h a n dl i n g s s t r u k t u r 

o c h t i d s p l a n 

Det går inte att nog betona vikten av att ha en öppen förhandlingsstruktur 

där alla parter ges lika möjligheter att föra fram sina 

synpunkter. I FN är alltså vad man kallar en ”ad-hoc open-ended 

working group” i regel den bästa modellen. Ingen stat utesluts, 

samtidigt som man undviker en formell arbetsgrupp där alla talare 

måste tolkas och alla dokument översättas till de sex FN-språken. 

Dessutom är man är inte bunden av att efter varje möte upprätta 

formella mötesprotokoll som ju måste godkännas. Istället arbetar 

man med sammanfattningar av ordföranden, mer informella s k 

konferensrumspapper snarare är ofciella dokument och kan, om 

medlemsstaterna accepterar detta, minska antalet arbetsspråk. 

Därigenom går det att spara tolkkostnader och som en bonus få 

”bättre yt” i dialogen. Å andra sidan arbetar sådana grupper av 

hävd alltid med ”consensus”, d v s alla måste vara helt eniga om en 

text, och man kan alltså i pricip inte begära omröstning (även om 

detta enligt procedurreglerna är legalt möjligt). Detta kan förefalla 

tungrott, men samtidigt gäller ju att skall gruppens resultat, 

t ex skapandet av en ny institution, måste det vara väl förankrat i 

medlemskretsen och då duger det inte att driva igenom ett beslut 

med en enkel majoritet. 

Då arbetet slutförts måste gruppens förhandlingsresultat i form 

av ett resolutionsutkast överlämnas till ett plenarmöte med generalförsamlingen 

för att formellt antagas. I detta läge nns givetvis 

en beslutstext som är översatt till FN-språken som medlemsstaterna 

får 24-timmar i förväg för att kunna inhämta instruktio- 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''//"1/// 0"/"1"21"!'''/3-"3

ner från sina huvudstäder. I generalförsamlingens plenum kan en 

enskild stat begära omröstning, men om resolutionsutkastet har 

antagits i arbetsgruppen med consensus, sker detta också som regel 

i plenum. 

I vissa enskilda fall gäller det dock att det kan vara klokast 

att hålla sig till det formella strukturen. Under den 60:e generalförsamlingen 

stod t ex utarbetandet av en strategi mot terrorism 

på dagordningen för FN:s sjätte (juridiska) utskott, och det fanns 

därför knappast några tungt vägande skäl att ytta den därifrån 

till en informell arbetsgrupp. 

En tydlig och realistisk tidsplan för arbetet är också en grundförutsättning 

för framsteg. För det första måste sekvensen mellan 

de olika förhandlingsspåren vara allmänt accepterad, men också 

av vara sådan att man så långt möjligt tar itu med politiskt mogna 

och hanterbara frågor först. Detta inte minst av psykologiska skäl. 

Strävan är att skapa en konstruktiv anda och en känsla av man 

lyckas nå konkreta resultat. Vidare måste tidsplanen ta hänsyn 

till delegationernas arbetsbelastning. Stormakterna klarar att förhandla 

på era spår parallellt, medan de mindre länderna är hårt 

ansträngda och måste ges en chans att kunna använda sina fåtaliga 

experter och diplomater fullt ut. Slutligen måste, i varje enskild 

förhandling, tillräckligt med tid ges för allmän debatt, diskussion 

av specika delfrågor och så småningom textförslag samt slutligen 

en diskussion om det färdiga utkastet. Ett precist slutdatum, eller 

åtminstone en klar inriktning mot en given tidpunkt, som allmänt 

uppfattas som rimlig och realistiskt, måste också nnas för att ge 

stadga och trovärdighet åt processen. 

Självfallet pågår hela tiden mängder av parallella konsultationer 

och informella delförhandlingar. Detta sker över måltider, i 

samband med seminarier anordnade av t ex enskilda organisationer 

och forskningsinstitut eller i olika delegationers konferensrum 

mellan länder med särskilda intressen i frågan. Ibland tar generalförsamlingspresidenten 

själv, såsom Jan Eliasson ofta gjorde, initiativ 

till att samla en mindra krets nyckelaktörer på sitt tjänsterum. 

Dessa informella konsultationer kan vara mycket produktiva och 

berikande för processen. Som ordförande gäller det dock att se till 

att resultaten som kommer ut av dem vid rätt tidpunkt och på rätt 

sätt matas in i arbetsgrupperna. Det som måste undvikas är att 

det, rätt eller orätt, skapas en uppfattning om att avgörande uppgörelser 

ingås i slutna rum över huvudet på majoriteten av medlemsländerna. 

Om en sådan uppfattning skulle cementeras blir det 

lätt kontraproduktivt för hela processen. Det gäller alltså att gå en 

delikat balansgång mellan en för arbetsmoralen nödvändig öppenhet 

och, för de konkreta resultaten lika nödvändig möjlighet att i 

mindre grupper diskutera känsliga frågor. 

4 . U t s e r ä t t f ö r h a n dl a r e 

Vem skall då göra jobbet och leda förhandlingarna på de olika 

spåren? Man kan välja personer som är kunniga i sakfrågorna, 

eller sådana som är omvittnat skickliga förhandlare och som kan 

få sakkunnig uppbackning från sina delegationer. Det som i regel 

bör undvikas är personer från stormakter eller sådana som upplevs 

ha starka egenintressen i frågan. I vissa undantagsfall kan 

man dock välja denna väg, men endast om det av goda skäl kan 

förmodas, att ivern att driva ett särintresse mattas av då en person 

får ansvar för helheten och vid ett lyckat resultat kan framstå som 

”statsman”. 

Under FN:s 60:e generalförsamling använde Jan Eliasson genomgående 

en modell med två medordförande (”co-chairmen”) 

för varje förhandlingsspår. Finessen var att man på detta sätt, genom 

själva valet av ordföranden, kunde balansera skilda intressen, 

säkra olika kompetenser och göra politiska markeringar. 

Sålunda utsåg Jan Eliasson FN-ambassadörerna från Danmark 

och Tanzania att leda förhandlingarna om den Fredsbyggande 

kommissionen (PBC). Därmed uppnåddes balans nord-syd och 

den afrikanska gruppen, som är FN:s numerärt starkaste, ck 

en aktiv roll i skapande av en ny för koniktdrabbade u-länder 

viktig institution. Samtidigt skapades en länk till säkerhetsrådet, 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''//01//4 0"/"1"21"!'''/3-"3

som avsågs få en viktig roll i PBC, eftersom båda länderna vid 

tillfället hade icke-permanenta platser i rådet. Att konstellationen 

dessutom avspeglade rätt könsfördelning (Danmarks ambassadör 

var en kvinna) var givet ytterligare ett plus. Vad gällde en 

anti-terrorism strategi fastnade Jan Eliasson för att använda Spaniens 

FN-ambassadör, som i egenskap av ordförande i FN:s 6:e 

(juridiska) utskott hade dels legitimitet, dels gedigna kunskaper i 

sakfrågan, samt Singapores ambassadör som, förutom att vara en 

allmänt respekterad och en kompetent person, representerade ett 

aktivt land i NAM-gruppens mittfåra. Här kan noteras att Spanien, 

mot bakgrund av decennier av ETA-terrorism, hade starka 

egenintressen i frågan. I detta fall blev dock detta egenintresse inte 

en belastning, utan snarare ökade ordförandens trovärdighet och 

blev en sporre för denne att nå resultat. Med utgångspunkt från 

en önskan att göra markeringen att mänskliga rättigheter inte enbart 

var en fråga för de rika i-länderna valde Jan Eliasson att be 

Sydafrikas och Panamas FN-ambassadörer att leda arbetet med 

att skapa Rådet för mänskliga rättigheter. 

Innan namnen på de olika medordförandena presenterades 

hade de givetvis testats i diskreta informella konsultationer med 

de ledande aktörerna. Modellen visade sig bli framgångsrik och 

avlastade församlingspresidenten en mängd tyngande detaljfrågor 

och långa möten i samband med de olika förhandlingarna. Då 

däremot någon medordförande kände att de kört fast i förhandlingarna 

kunde de vända sig till Jan Eliasson som då kallade in 

nyckeldelegationerna för att lösa upp de politiska knutarna. Med 

sin sedvanlig övertalningsförmåga lyckades han oftast med detta. 

5. B e h å l l k o n t rol l ö v e r t e x t e n 

För att utöva ett tydligt ledarskap i förhandlingsprocessen gäller 

det för ordföranden att behålla kontrollen över det grundläggande 

resolutionsutkastet. Medlemsländerna kan visserligen under arbetets 

gång uppmuntras att komma in med skriftliga förslag på enskilda 

punkter, men den sammanhållna texten bör alltid emanera 

från medordförandena och i slutändan från församlingspresidenten. 

Denna grundtext bör byggas upp stegvis. Först lyssnar man av 

medlemsländernas inlägg i den allmänna debatt som i regel inleder 

förhandlingsspåren. Därefter kan man i rubrikform skissa 

de huvudområden som skall täckas in i resolutionen. I den inledande 

fasen är det viktigt att undvika alltför precisa formuleringar. 

Många delegationer är känsliga för att ordföranden försöker 

före gripa förhandlingsresultatet. Att gå för snabbt fram, för tidigt, 

kan bli kontraproduktivt. Medlemsstaternas synpunkter inhämtas 

sedan på nytt i en ny vända. Fördjupande debatter hålls kanske 

inom vissa delområden. Ett nytt, mer detaljerat, utkast till resolution 

cirkuleras därefter. 

I stort sett arbetade Jan Eliasson genomgående på detta sätt genom 

att låta texterna stegvis växa fram under medordförandenas 

ledning. Detta kräver dock att man måste hålla undan för konkurrerande 

texter. Särskilt om de har karaktären av färdiga beslutsutkast 

kan de försvåra processen. Sådana parallella texter skapar 

förvirring om vad som gäller, riskerar att undergräva ordförandenas 

auktoritet samt ger öppningar för dem som genom procedurella 

manövrer vill förhindra ett för dem icke önskvärt resultat. 

6 . Va r t r a n s pa r e n t 

Jan Eliasson tog för vana att med jämna mellanrum i form av 

antingen anföranden inför generalförsamlingen eller i brev riktade 

till samtliga medlemsstater presentera sitt arbetsprogram: sekvensen 

mellan de kommande förhandlingarna, vilka som skulle leda 

dem, tidsfrister och övergripande politiska riktlinjer och prioriteringar. 

Breven var noggrant utformade och vissa formuleringar 

ingående konsulterade med de närmaste sörjande bland medlemsstater 

eller inom FN-sekretariatet. 

Denna metod, där alla berörda på samtidigt ck tillgång till 

relevant information visade sig vara ett uppskattat och enkelt sätt 

för att skapa transparens och ge alla en känsla av att det fanns 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''//31//5 0"/"1"21"!'''/3-"3

en rörelseriktning i arbetet, m a o ett ledarskap. Men öppenheten 

gällde inte bara de skriftliga kommunikationerna. Alla medarbetare 

på församlingspresidentens kontor uppmuntrades att vara 

öppna, tjänstvilliga och ärliga i sina dagliga kontakter med kollegerna 

nere på förhandlingsgolvet men också gentemot enskilda 

organisationer och forskningsinstitut. Det gällde att på alla sätt 

bidra till en atmosfär präglad av tydlig och öppen kommunikation 

och dialog. 

Som alltid fanns det dock lägen där förtroliga kontakter i mindre 

slutna grupper var enda sättet att lösa problem och överbrygga 

motsättningar. Inte minst därför ett givande och tagande mellan 

delegationer i deras absoluta hjärtefrågor inte låter sig göras inför 

öppen ridå. Jan Eliasson såg till att denna form av kontakter ägde 

rum under så informella former som möjligt, t ex över luncher, 

och att resultatet sedan fördes ut till den bredare kretsen. I vissa, 

noga utvalda, fall intervenerade han själv direkt, men såg då till 

att företrädare för relevanta grupperingar var närvarande för att 

säkra en bred förankring av resultatet. 

7. E n e f f e k t i v m e d i a s t r a t e g i 

Jan Eliasson hade en, jämfört med de esta andra generalförsamlingspresidenter, 

generös linje mot media. Alla kommunikationer 

till medlemsstaterna blev också öppna FN-dokument och därmed 

tillgängliga för media. Även här gäller dock att ha kontroll över 

budskapet; vad som släpps och när och hur detta sker. På presidentkontoret 

förde vi dagligen resonemang om dessa frågor. Jan 

Eliasson kom att utnyttja en kombination av skriftlig information, 

noga utvalda presskonferenser, korta kommentarer direkt till media 

på väg till eller från ett möte samt samtal med journalister i 

grupp eller på tu man hand. 

Amerikanska media krävde särskild uppmärksamhet. Hur 

frågor med inrikespolitisk laddning i USA, såsom mänskliga rättigheter 

eller reformer av FN-sekretariatet, rapporterades hade 

direkt inytande på dynamiken i förhandlingarna. Artiklar i le- 

dande tidningar som New York Times eller inslag i någon av de 

stora TV-kanalerna kunde ju direkt påverka hur Kongressen eller 

administrationen ställde sig i en viss fråga och därmed instruktionerna 

för den amerikanska FN-delegationen. Det står t ex fullt 

klart att en negativ ledare i New York Times om Mänskliga rättighetsrådet 

bidrog till att USA valde att inte stödja upprättandet 

av detta organ. 

8. A r b e t a m e d h u v u d s t ä d e r n a 

De politiska beslutsfattarna i huvudstäderna ger instruktioner till 

sina förhandlare i FN. I idealfallet skall det nnas en perfekt synkronisering, 

så att förhandlarna i sitt agerande fullt ut reekterar 

sina regeringars politiska intentioner. Så är det dock långt ifrån 

alltid. 

Ibland är FN-ambassadörerna enmansshower som inom mycket 

vida ramar agerar utan styrning från huvudstäderna. Ibland 

saknar huvudstäderna helhetsbilden. Kanske för att de inte har 

full information om läget och därför gör felbedömningar, eller för 

att de är så engagerade i att driva nationella särintressen att de inte 

är mottagliga för argument som pekar i andra riktningar. 

Jan Eliasson, med sin långa multilaterala erfarenhet, insåg från 

början vikten av att hela tiden se till att huvudstäderna var med i 

bilden. Som församlingspresident hade han stående inbjudningar 

till de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarnas huvudstäder och 

utnyttjade dessa för att på högsta politiska nivå i utrikesministerierna 

presentera sina planer och argumentera i sakfrågorna. Genom 

vänligt sinnade FN-delegationer – främst givetvis den svenska – 

kunde olika länders politiska och diplomatiska nätverka utnyttjas 

för att i kritiska lägen göra demarscher i viktiga huvudstäder. Politiska 

ledare i olika länder bildade också nätverk med personliga 

representanter från huvudstäderna för att stödja reformprocessen i 

FN. Ett sådant bildades t ex av statsminister Göran Persson. Dessa 

nätverk visade sig få stor betydelse för att säkra länken mellan 

huvudstäderna och de förhandlande delegaterna. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''//61//! 0"/"1"21"!'''/3-"3

Ett särskilt kapitel kan skrivas om relationerna med Washington 

DC. Jan Eliassons hade just lämnat posten som ambassadör i 

Washington och hade där ett brett kontaktnät inom kongressen, 

media, State Department, i Vita Huset, bland organisationer och 

forskningsinstitut som han inte tvekade att utnyttja för att försöka 

påverka den amerikanska politiken i en för FN positiv riktning. 

Detta lobbyarbete som bedrevs genom era resor till Washington 

av Jan Eliasson och hans medarbetare och otaliga telefonsamtal 

hade stor betydelse för att föra era av förhandlingsspåren i hamn. 

9. T i m i n g 

Som i alla politiska sammanhang är timing av central betydelse 

för framgång i multilaterala förhandlingar. Ett textförslag, en bilateral 

demarsch hos någon stat, en vädjan till parterna, ett skridande 

till beslut ja, alla tänkbara åtgärder som kan vara hur sakligt 

motiverade och tekniskt och procedurellt korrekta som helst 

faller platt till marken om det vidtas vid fel tidpunkt. 

I en så komplex process som en multilateral förhandling kan 

också problemen kring timing bli svårlösta. Den inrikespolitiska 

situationen och tidtabellen för lagstiftning i olika länder kan spela 

in. Likaså personfrågor såsom byten av utrikesministrar eller FNambassadörer 

eller t o m en enskild tjänsteman på förhandlingsgolvet. 

Beslutsprocesser och mötesscheman i andra FN-organ, 

religiösa högtider som iakttas på skiftande tidpunkter av olika 

trosinriktningar, mediatrycket o.s.v. o.s.v. kan göra det outsägligt 

svårt att fatta rätt beslut vid rätt tidpunkt. 

I vissa lägen kan en lugn lunk, där länder utan brådska får lägga 

fram sina synpunkter på stort och smått, trots att skenet ger intryck 

av det motsatta, vara den mest effektiva metoden för att föra 

en förhandling framåt. I andra lägen gäller det att skapa en känsla 

av brådska och tvingande nödläge. 

Jag minns t ex när Jan Eliasson bad mig att ringa ett antal 

tunga FN-ambassadörer en lördagskväll för att lägga fram ett förslag 

och i de strängaste ordalag uppmana dem att komma med en 

reaktion senast 07.00 måndag morgon. Mina försök att hävda att 

det inte fanns några som helst sakliga skäl att göra detta, utan att 

det hela egentligen kunde vänta tills den normala arbetsveckan 

viftades bort av Jan Eliasson med motiveringen att nu gällde det 

att sätta press och skapa ”dramatik”. Givetvis hade han rätt. På 

omvägar nådde det några dagar senare uppgiften att man tagit 

mycket allvarligt på detta ultimatum från församlingspresidenten 

”chef de cabinet” och era grupper haft krismöten under söndagen. 

Interventionen ledde också till ett genombrott. 

Några tumregler nns inte. I diplomati,, liksom i boxning och 

politik ser man mästaren i den som har rätt timing. Jan Eliassons 

intuition är väl utvecklad på detta område. 

10 . V i s ion ä r r e a l i s m 

En ideal multilateral förhandlare måste besitta en rad personliga 

egenskaper. Han eller hon måste ha en mycket god social förmåga 

och ett brett nätverk. Man måste sträva efter att involvera 

alla nyckelpersoner, vara mycket uthållig och beredd att vid alla 

tidpunkter använda telefonerna, kaffestunden, cocktailpartyt, 

tennismatchen eller vad det vara månde för att underhålla kontaktnätet 

och driva sina frågor. Det är angeläget att man är fast 

och konsekvent i sak, men exibla vad gäller formerna för hur 

budskapet framföres. Jag har otaliga gånger sett hur Jan Eliasson 

intuitivt läser av stämningen i ett rum och med osviklig precision 

nner det rätta orden för just det tillfället och just den lyssnaren. 

Budskapet må vara detsamma, men förpackningen varierar. 

Men, framför allt, det gäller att tillämpa vad jag vill kalla visionär 

realism. Alltså, att man har en vision av att uppnå ett bättre 

tillstånd i de internationella relationerna. En mer representativ institution 

som på ett effektivt sätt tar sig an sakfrågorna, eller ett 

program för förhandlingar som pragmatiskt tacklar de verkliga 

utmaningarna, eller ett juridiskt instrument med universell anslutning 

som bidrar till att stärka folkrätten. Utan denna vision saknar 

förhandlingarna en ledstjärna. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''//71//2 0"/"1"21"!'''/3-"3

Men, förverkligandet av visionen måste ha sin utgångspunkt 

i en realistisk analys av maktförhållandena. För att förslag i FN 

skall bli genomförbara och fungera effektivt måste de (a) ha stöd 

av en majoritet i generalförsamlingen, som kontrolleras av u-länderna, 

(b) inte aktivt motarbetas av någon av de fem permanenta 

medlemmarna med veto i säkerhetsrådet och (c) vara rimligt acceptabelt 

för sekretariatet, som ju ofta har en roll i genomförandet. 

Initiativ, hur sakligt motiverade och tekniskt briljanta de än må 

vara utformade, överlever inte långsiktigt om de inte har sin politiska 

tyngdpunkt i skärningen mellan maktsfärerna generalförsamling, 

säkerhetsråd och sekretariat. Just denna medvetenhet om 

att sträva efter den rätta balansen mellan vision och realism har 

alltid varit kännetecknande för Jan Eliassons förhandlingsstil. Det 

är därför han så ofta skördat framgångar. Inte minst under FN:s 

60:e generalförsamling. 

- - - - - 

Om någon skulle komma över anteckningsboken i mullvadsskinn 

och jämföra Jan Eliassons anteckningar med mina uttolkningar 

ovan, tror jag att man skulle känna igen det mesta. Sedan nns det 

givetvis en uppsjö ytterligare faktorer att ta med i beräkningen för 

att organisera och genomföra en komplex multilateral förhandling. 

Mina 10 råd är långt ifrån något uttömande patentrecept, endast 

ett blygsamt försök att systematisera mina erfarenheter. Men 

jag tror att de räcker en bra bit på vägen. 

L a r s - H j a l m a r W i d e (f. 1952) är sedan 

2007 Hans Majestät Konungens Förste Hovmarskalk. 

Dessförinnan var han protokollchef på 

UD. Under Jan Eliassons tid som ordförande i 

FN:s generalförsamling 2005-06 var han dennes 

kabinettschef. Lars-Hjalmar Wide har också 

varit generaldirektör för Inspektionen för Strategiska Produkter 

2001-04 samt varit chef för UD:s enhet för global säkerhet 

och UD:s Amerika-enhet. Han har haft utlandsposteringar på 

FN-delegationen i New York samt vid ambassaderna i Tel Aviv, 

Madrid och Havanna. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/0"1/0/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

global demokrati 

om hundra år 

M ö t e i Wa s h i n g t o n 

Våren 1973 i Washington D. C. var en enda lång, statsvetenskaplig 

julafton. Jag var gästprofessor vid Johns Hopkins School of 

Advanced International Studies och på de ständiga mingelpartyna 

talade man inte om annat än om förberedelserna till riksrättsåtalet 

mot president Nixon. Vi råkade känna journalister från 

Washington Post som stått för avslöjandet av Watergateskandalen, 

statsvetarprofessorn Henry Kissinger var utrikesminister och 

samlade ämneskolleger till round tables av osedvanlig spänning 

på många plan, efter bråket mellan Palme och Nixon hade Sverige 

ingen USA-ambassadör och när katten var borta dansade många 

av mina diplomatvänner av lägre dignitet på bordet. Själv gjorde 

jag skandal genom att vara den ende bland alla dessa demokrater 

och Sverigevänner och UD-folk som yttrade mig förmånligt om 

Nixon. Mitt resonemang var ungefär så här: Skurkstreck i amerikansk 

politik är inget som överraskar en europeisk observatör. 

Däremot har vi småstater ett intresse av avspänning i den internationella 

politiken och här har faktiskt Nixon gjort en insats. Men 

jag blev inte utfrusen, som jag skulle ha blivit i Jantelagens Sverige. 

Tvärtom sa mina amerikanska vänner: Har ni mött den där bisarre 

europeiske professorn som talar vänligt om Nixon? Honom 

måste vi bjuda in på seminarium! Honom och hans hustru måste 

vi ha med på nästa party! 

Under denna vår fördjupades vår vänskap med Jan och Kerstin 

Eliasson. Vi hade träffats tidigare men nu förenades vi av gemensamma 

intressen och vänner och bostadsort i den underbara 

stadsdelen Georgetown, som blommade denna vår med enastående 

prakt allt medan körsbärsträden gick i blom. 

g l o b a l d e m o k r a t i o m h u n d r a å r 123 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/001/04 0"/"1"21"!'''/3-"3

Det var för att jag ville bli diplomat som jag tolv år tidigare 

börjat läsa statskunskap men jag hade fastnat i detta ämne, som 

ställde så intressanta frågor men enligt min mening gav så föga 

övertygande svar. Jag måste komma till klarhet i dessa frågor först 

– och där benner jag mig faktiskt alltjämt, när jag skriver detta, 

efter nära ett halvsekel. Men det fanns ett gnagande tvivel om jag 

valt rätt levnadsbana, så Jan och jag beslöt att någon gång i framtiden, 

när vi kommit hem och fått makt och myndighet, byta yrke 

med varandra, om än bara för en kort tid (vi var nog båda alltför 

karriärsugna för att göra avsteg från den inslagna vägen för någon 

längre tid). Det ledde till att jag efter några år kom att tjänstgöra 

vid UD och till att Jan senare kom att knytas till Uppsala universitet. 

D e n i n h e m s k a a n a l o g i n 

Statskunskapens uppgift är att utforska demokratin, i teorin och 

praktiken. Är internationell politik ett undantag från principen 

om folkstyrelsens primat? Måste ansvarsfull utrikespolitik undandras 

folkligt inytande? Frågan skulle förfölja mig länge och 

ledde så småningom till ett gemensamt projekt mellan de statsvetenskapliga 

institutionerna i Uppsala, Stockholm och Umeå under 

ledning av professor Kjell Goldmann. I Washington våren 1973 

gick nog den allmänna jargongen bland diplomatfolket ut på att 

utrikespolitik borde skötas av ”the Best and the Brightest”; hur 

medveten man var om den ironiska klangen i Halberstams analys 

av upprinnelsen till Vietnamnkriget låter jag vara osagt. Jan 

var otvivelaktigt bäst och skärptast av alla de unga diplomaterna. 

Men han var samtidigt den främste kritikern av hemlig diplomati. 

Honom kom jag bäst överens med, när jag som ännu ett prov på 

mina excentriska idéer talade om möjligheten att demokratisera 

världssamfundet. 

Alltsedan dess har dessa samtal legat och grott i år och årtionden 

men nu har de börjat växa inom ett nytt forskningsprojekt, 

som jag leder som nybliven emeritus med anslag från Vetenskaps- 

rådet och med Jan som medarbetare och kritisk läsare. Åter gäller 

min fråga möjligheten att förverkliga en demokrati på global nivå. 

Den utlösande faktorn var en föreläsning, som hölls av 2005 års 

mottagare av skytteanska priset, det ”Nobelpris” i statskunskap 

som årligen utdelas från avkastningen av skytteanska donationen 

vid min universitetsinstitution i Uppsala till den statsvetare i världen 

som bedöms ha lämnat det viktigaste bidraget till ämnets utveckling. 

Robert Keohane framhöll att om vi ska arbeta effektivt 

för att förbättra ansvarsutkrävandet i världspolitiken, måste vi 

överge den inhemska analogin: tron att för att vara meningsfullt 

måste ansvarsutkrävandet vara demokratiskt, det vill säga innebära 

allmänna val. 

Keohane, denne lysande forskare och värdige pristagare, förordade 

istället andra metoder för ansvarsutkrävande än allmänna 

val, eftersom enligt hans uppfattning varje försök att inrätta 

global demokrati skulle ”snubbla” i frånvaro av ett väldenierat 

internationellt medborgarskap. Målet var att bekämpa maktmissbruk, 

korruption och nepotism i världspolitiken och de metoder 

som skulle användas gav han själv beteckningen ”pragmatiska”. 

En framstående forskare som hade fel. Vad kunde jag mer begära? 

Jag hade hamnat i det Karl Popper kallar idealsituationen 

för akademisk polemik: man bör först nna bästa tänkbara formulering 

av en ståndpunkt, innan man går till attack. 

Ansvar och demokrati hade blivit min specialitet. Jag hade forskat 

i tio år om detta begrepp och höll på att ge ut en bok i Amerika 

i ämnet. Inte utan oro över talet om åldersdiskriminering inom 

forskningen lämnade jag in min ansökan till forskningsrådet men 

till min glädje beviljades den och i min forskning har jag nu fått 

möjlighet att återvända till min ungdoms frågeställning. Närmare 

bestämt ville jag undersöka förutsättningar och konsekvenser 

inom internationell politik av den förändrade synen på ansvarsutkrävande. 

124 leif lewin 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/031/05 0"/"1"21"!'''/3-"3

D e p r ag m a t i s k a m e t o d e r n a 

Att formulera principer rakt ut i luften är ingenting som tilltalar 

statsvetare. Filosofer och matematiker må lyckas med sådana operationer. 

Statsvetare vill se principerna i arbete. Vi är också blygsamma 

i den meningen att vi inte tror vi kommer på något nytt. 

Därför letar vi efter sådana institutioner, där de föreslagna principerna 

redan verkat, och ser sedan efter hur det hela fungerat, allt 

enligt Bismarcks visdomsord: ”Dårar säger att de lär av erfarenheten. 

Jag föredrar att protera på andra människors erfarenhet”. 

Ett första alternativ till ansvarsutkrävande genom allmänna 

val är ”pluralistskt ansvarsutkrävande” (pluralist accountability). 

All makt korrumperar som bekant och absolut makt korrumperar 

absolut. Därför bör politikerna spridas ut på många händer. 

Ett system med vikter och motvikter sägs hålla makten i balans. 

Ansvarsutkrävande sker genom att de olika organen bevakar varandra. 

Ingen sammanslutning kan bättre illustrera denna organisationsprincip 

än Nationernas Förbund. När denna världsorganisation 

upprättades efter första världskrigets fasor som ett led 

i förverkligandet av målet global demokrati, var förutsättningen 

att nationalstaterna, enkannerligen stormakterna, ck fortsätta 

att bestämma. Därför ck alla medlemsstater rätt att lägga in sitt 

veto och implementeringen av besluten kom att bero på medlemmarnas 

goda vilja. Men denna maktutspridning är i själva verket 

pluralismens Akilleshäl. Det fanns inga procedurer varigenom 

medlemmarna kunde avsätta sin styrelse och inför aggressionen 

från de totalitära diktaturerna visade förbundet sin handfallenhet, 

när världen störtade mot ett nytt världskrig. 

Statsmännen lärde sig läxan. När FN efterträdde NF, var man 

angelägen om att ge organisationen större slagkraft. ”Utfallslegitimering” 

(output legitimization) heter nästa pragmatiska metod. 

En organisation anses vinna medborgarnas förtroende inte bara 

genom procedurer för att tillsätta och avsätta styrelsen utan också 

genom de resultat man uppnår. FN:s anseende anses sålunda bero 

på hur väl man lyckas i sin fredsmission. Men utfallslegitimering 

är ett dåligt uttryck för medborgaridealet. Idéhistoriskt hör det 

hemma i den fördemokratiska eran, där undersåtarna – i bästa 

fall – tog emot välfärd från överheten, inte själva deltog i besluten. 

”Government by the people”, inte ”government for the people” 

bör förbli demokratins credo. FN:s legitimitetsproblem, särskilt 

säkerhetsrådets, hänger samman med att makten i utfallslegitimeringens 

namn förbehålls det fåtal stormakter som står för fredsoperationerna. 

Närstående utfallslegitimering är ”klientansvar” (external accountability): 

resultatet av den internationella organisationens 

verksamhet ska gillas av de berörda, inte bara av medlemmarna. 

Världsbanken och Internationella Valutafonden upprättar i det syftet 

bedömningspaneler med representanter för de lånemottagande, 

fattiga länderna. Men för pragmatikerna är dessa utvärderingar 

ganska nedslående. Även om bedömningarna varierar och allt ingalunda 

är nattsvart, möts de båda organisationerna av misstro i stora 

delar av världen, så länge som ledningen inte görs direkt ansvarig 

inför medlemmarna. 

Europeiska Unionen illustrerar två andra av de pragmatiska metoderna. 

Den ena är ”reglering” (regulation). Om bara utrymmet 

för politiskt godtycke – andra skulle föredra att helt enkelt säga 

”politik” – minskas tillräckligt mycket genom att verksamheten blir 

hårt reglerad, får politikerna exakt reda på vad de ska göra och behöver 

inte prövas genom några mekanismer för ansvarsutkrävande. 

I det syftet bör besluten delegeras bort från makten, så att väljare 

och valda inte luras in på kortsiktiga, inationsdrivande handlingslinjer. 

Så räddade Jean Monnet Europa från krig genom att skapa 

Kol- och Stålunionen. Så främjar vi idag välfärd och ekonomisk tillväxt. 

Men, invänder jag, tanken på ett sådant väktarstyre i Platons 

anda har föga att göra med demokratisk självstyrelse. 

Den andra metoden, som också omhuldas inom EU, är ”deliberation” 

(deliberation). Genom att tvinga makthavarna att argumentera 

för sin sak och utförligt presentera sina motiv, framtving- 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/061/0! 0"/"1"21"!'''/3-"3

as bästa tänkbara politik minst lika effektivt som en valrörelse 

som utkämpas mellan rivaliserande partier. I praktiken visar det 

sig emellertid att deliberationen inom EU är en elitverksamhet, 

som inte har mer att göra med vanligt folk än den akademiska diskussionen 

på ett seminarium. Goda argument är alltid tilltalande. 

Men demokrati är något helt annat. Det betyder makt hos ertalet 

att avsätta de styrande. 

Men om inget fungerar och missbruk och korruption bara lever 

vidare, kan en medlem hota att ”utträda” ur organisationen – och 

också sätta detta hot i verket, som blev fallet inom UNESCO när 

USA, Storbritannien och Singapore lämnade organisationen under 

1980-talet. Med Albert Hirschmans engelska terminologi kan man 

ägna sig åt exit istället för voice eller loyalty. Exemplet UNESCO 

visar att sådana demonstrationer inte behöver vara verkningslösa. 

Men att låta missbrukarna sitta kvar och själv två sina händer 

genom att lämna organisationen har föga med ansvarsutkrävande 

att göra. Det är motsatsen: det är att avsäga sig ansvar. 

Slutligen brukar man säga att ”legalt ansvarsutkrävande” (legal 

accountability) är ett alternativ till elektoralt ansvarsutkrävande. 

Internationella brottmålsdomstolen är ett gott exempel. Inrättandet 

av denna domstol i vår tid är förvisso ett lika anmärkningsvärt 

som viktigt steg mot global demokrati och kan inte kritiseras på 

samma sätt som övriga metoder. Däremot skulle jag vilja säga att 

legalt ansvarsutkävande är en förutsättning för demokrati, inte ett 

alternativ, på samma sätt som juridisk jämlikhet och likhet inför 

lagen idéhistoriskt föregick införandet av allmän rösträtt. 

K o r t o c h l å n g s i k t 

Den nya synen på ansvarsutkrävande, som dominerar i dagens 

politiska och statsvetenskapliga debatt, är enligt min uppfattning 

ett utmärkt exempel på vad man brukar kalla ”begreppstänjning” 

(concept stretching). Den distinkta innebörden av ett ord luckras 

upp och ges en delvis förändrad innebörd för att passa in i ett nytt 

sammanhang. 

Keohanes och hans åsiktskamraters syfte är lovvärt. Det är angeläget 

att bekämpa maktmissbruk i dagens värld även på det teoretiska 

planet, det vill säga göra oss begreppsmässigt rustade för 

uppdraget att kritisera och förbättra dagens förhållanden. Men 

om innebörden av ett ord därvid vidgas så att det ändrar sin ursprungliga 

mening, är det onekligen risk att något går förlorat. 

Det är i hög grad fallet med nyckelordet ”ansvarsutkrävande”. Folkets 

rätt att avsätta sina herrar är kärnan i detta begrepp. Suddar 

man ut denna bestämning, har man börjat tala om något annat. 

Naturligtvis är det en lång väg att gå till en global demokrati. 

För att fortsätta den inhemska analogin tog det två hundra år att 

förverkliga folkstyrelsen inom nationalstaten, från upplysningstidens 

propaganda till införandet av allmän rösträtt. Skulle det ta 

lika lång tid för den globala demokratin, skulle vi kunna räkna 

med en global demokrati år 2119 – två hundra år efter Versaillesfreden 

och Wilsons fjorton punkter. Nu har halva den tiden gått. 

Trots bakslag i form av nationalism, fascism och kommunism har 

vi onekligen gjort vissa framsteg: NF har efterträtts av FN, trots 

ett kvardröjande demokratiskt underskott är EU otvivelaktigt en 

succé, Internationella brottmålsdomstolen har brutit nationalstaternas 

suveränitet och lagt grunden till en internationell rättsordning. 

Cyniker kan raljera över idealismen i det perspektiv, som 

lekte Jan och mig i hågen våren 1973. Men idealismen har varit 

motorn i den utveckling jag här skisserat och, för att travestera 

Voltaire, det är angeläget att vi inte resonerar så att det samtida 

goda blir ende till det framtida bästa. Kampen mot missbruk och 

korruption får inte leda till att vi glömmer bort att den globala 

demokratin är det långsiktiga målet. Eller för att citera Edvard 

Hambro, som beklädde den post som ordförande i Förenta Nationernas 

generalförsamling som sedermera innehades av Jan: ”Vi 

bör inte nöja oss med att folk talar om för oss att politik är det 

möjligas konst. Politik är att göra det möjligt i morgon som förefaller 

omöjligt idag”. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/071/02 0"/"1"21"!'''/3-"3

R E F E R E N S E R 

Goldmann, Kjell, Sten Berglund & Gunnar Sjöstedt: Democracy 

and Foreign Policy. The Case of Sweden. Aldershot: Gover 

1986; 

Halberstam, David: The Best and the Brightest. New York: Ballantine 

Books 1972; 

Hart, B. H. Liddell: ”Why don´t we learn from history? Part I: 

History and Truth” http://www.nmt.edu/~shipman/reading/liddell/c01.html; 

Hirschman, Albert O.: Exit, Voice and Loyalty. Response to decline 

in rms, organizations and states. Cambridge: Harvard 

University Press 1970; 

Keohane, Robert O.: “Accountability in World Politics”, Scandinavian 

Political Studies 2006; 

Kuper, Andrew: Democrcay Beyond Borders: Justice and representation 

in global institutions. Oxford: Oxford University 

Press 2004; 

Lewin, Leif: Democratic Accountability. Why choice in politics 

is both possible and necessary. Cambridge: Harvard University 

Press 2007; 

Popper, Karl: The Poverty of Historicism. London: Routledge and 

Kegan Paul 1957; 

Sartori, Giovanni: “Concept Misformation in Comparative Politics”, 

The American Political Science Review 1970; 

de Voltaire, Francois: ”La Bégueule”, http://fr.wikisource.org/ 

wiki/La_B%C3%A9guele. 

L E I F L E W I N , f 1941, innehade 1972–2008 

den skytteanska professuren i vältalighet och 

statskunskap vid Uppsala universitet. Han har 

varit prefekt, dekan och vicerektor för humaniora 

och samhällsvetenskap vid sitt universitet och 

är ledamot av ett ertal svenska och europeiska 

akademier och lärda sällskap. Han har forskat om demokratins 

teori och praktik och har på detta tema utgivit cirka 35 böcker 

och ett stort antal artiklar, senast Democratic Accountability 

(Harvard University Press 2007), Statsvetenskapens grunder 

(SNS 2007) och Sveriges statsministrar under 100 år: Arvid 

Lindman (Bonniers 2010). För närvarande leder han ett forskningsprojekt 

vid Vetenskapsrådet om förutsättningarna för en 

demokratisk världsordning. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/4"1/4/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

Global Governance: 

the un between 

p 1, g2 and a new 

global society 

On A u g u s t 2 , 1990 the role of the UN Security Council 

changed. Iraq’s invasion of Kuwait faced an unusually 

negative and united international community. The UN 

Security Council met within hours. The former Cold War adversaries, 

the United States and the Soviet Union, both reacted 

against Iraq’s unprovoked action and demanded Iraq’s withdrawal. 

It marked the beginning of a new world of cooperation between 

the leading major powers. Global governance became a new 

term of considerable signicance and with a more positive ring 

to it that ’world government’, as Thomas Weiss has pointed out 

(Weiss 2009). It set a precedent for the following decade of international 

affairs The UN was to be used for dealing cooperatively 

with international crises. Indeed, there were many conicts to follow. 

The Uppsala Conict Data Program records 128 armed con- 

icts between 1989 and 2008 (Harbom & Sundberg 2009). 

The following graph illustrates this activation of the United Nations. 

During the Cold War, the UN was not a center of decision 

making for international affairs. The Security Council passed 

a few resolutions a month, as the graph shows rarely more than 

two. Furthermore, most of these resolutions were recommendations, 

that is, under Chapter VI of the UN Charter. The number 

of no-votes (’vetoes’) on draft resolutions was high, as shown by 

a lower curve in the graph. However, since 1990 the situation is 

different. There are decisions more than once a week, vetoes are 

rare and more decisions are binding for the member-states (Chapter 

VII resolutions). The UN has been activated and it has come to 

t h e u n b e t w e e n p 1 , g 2 a n d a n e w g l o b a l s o c i e t y 133 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/401/44 0"/"1"21"!'''/3-"3

play the role envisaged when the organization was created. The organization 

has also had considerable impact on the course of con- 

icts, often through the use of peacekeeping operations; support 

for peace processes through mediation and similar efforts; and the 

use of sanctions. The UN is no longer just a ’mirror’ of world affairs 

as Torsten Örn once wrote, it is a lens, through which energy 

is focused on world events. 

Twenty years later, it is time to look at the new challenges to 

the United Nations. There are always competitors and the UN 

has seen many during the past decades. Some of these are likely to 

remain. Three stand out. A rst challenge is the temptation of the 

preeminent actor, the United States, to take a casual approach to 

the UN: The P 1 Temptation. A second is the oligopolistic tendency: 

leading states preferring to work matters out between themselves: 

The Attraction of Oligopoly. A third one is the effects of 

the globalized and open societies around the world, a new global 

society that is difcult to reconcile with the state-centric construction 

of the United Nations: The Irrepressible Global Society. 

T h e P 1 T e m p t a t ion 

The bipolar world quickly became unipolar in 1991, and the unipolar 

moment is still with us, twenty years later, but now exposed 

to severe pressures, from competitors and from a more democratic 

and global society. 

The Gulf War in 1991 was a UN authorized operation, building 

on agreement between the P 5, the Permanent Five members of the 

Security Council. At the time, two members were more important 

than the others: USA and USSR. The dissolution of the Soviet 

Union meant that only one remained in the group, what we could 

call P 1, the preeminent one, that is, the USA. However, the approach 

of resorting to the UN was still prevalent during the Bush 

Sr. and Clinton Administrations. There was a preference for not 

involving US forces around the world and instead working with 

the globalized world that quickly unfolded following the opening 

up of Eastern Europe, China and India. The approach, in a sense, 

was universalistic: the interests of all major actors and many small 

ones were integrated into the policies. Collective organizations 

were useful for that, mostly being the UN, sometimes NATO (as 

in Kosovo 1999). 

With the attack on the USA on September 11, 2001 the new 

Bush Administration changed the American focus: It was no longer 

the UN framework that mattered, but the fact that there was 

one preeminent actor. It was US and its interests that counted. 

Being the victim of the attack, furthermore, it had the moral right 

to set the agenda for international security. There was a shift to a 

particularistic approach. In this mode, the security of the strongest 

actors was also the interest of all the others. The strongest one 

had might as well as right to set the tune. Thus, the US cooperated 

with those it wanted, sometimes being the UN and other permanent 

members (as in Afghanistan 2001), sometimes with the EU 

134 p e t e r wa l l e n s t e e n 


"!! 

*! 

)! 

(! 

'! 

&! 

%! 

$! 

#! 

"! 

! 

"*%' 

"*%) 

"*&! 

"*&# 

"*&% 

+,-./012314+5610/728,9:2;7 

+,-./0123169/01?@@10/728,9:2;7 

+,-./01231A/92/B1B0=397 

"*&' 

"*&) 

"*'! 

"*'# 

"*'% 

"*'' 

!"#$%&'()!"#$%&'()!*+%,$'-!&#.+-%('+,.!/,0!1#(+#.2!34567899:;! 

! 

"*') 

"*(! 

"*(# 

"*(% 

"*(' 

Graph: UN Security Council Resolutions 1946–2008, from Johansson 2009 

with permission. 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/431/45 0"/"1"21"!'''/3-"3 

"*() 

"*)! 

"*)# 

"*)% 

"*)' 

"*)) 

"**! 

"**# 

"**% 

"**' 

"**) 

#!!! 

#!!# 

#!!% 

#!!' 

#!!) 

!

(as in the Balkans), sometimes with a coalition of the willing (as in 

Iraq 2003). It was a particularistic US policy, bent on ghting wars 

and armed conicts in the search for the chief enemy, Al Qaeda, 

or its supporters. The war on terror was global in reach, it had 

support from the UN but it was orchestrated from one decisionmaking 

center. 

There were reasons for the US to take a leading role. It was, 

throughout the period, the largest military power. SIPRI estimated 

the US share of world military expenditure to be 42 percent in 

2008. The country closest to this was China with an estimated 

5.8 percent. No other country was above 5 percent of world military 

expenditure. Certainly, the USA had for long been the largest 

spender, but the efforts during the rst decade of the 2000s saw a 

strong, not to say dramatic, rise in military expenditure. In year 

2000 the share of national defense in the US gross domestic product 

was 3.0 percent, in 2009 it was estimated at 4.5 percent. 

The combination of resources, the feeling of injustice, the 9-11 

trauma and civilian victimization triggered a desire to act alone. 

This is, however, also a general temptation of any P 1. It will easily 

take the view that power is what ultimately determines outcomes 

and is thus the way to go. It is not only a matter of global leadership; 

it was also a question of shaping the world. Many in the 

Bush Administration held such ideas already in the 1990s. For the 

Bush Jr. Administration this became a theme: undoing potential 

threats against the United States required global action, largely on 

US terms. 

However, these policies run into severe setbacks, following the 

initial quick removal of the Taliban regime in Afghanistan in 2001. 

The Iraq War in 2003 did not generate the same international support, 

sympathy and solidarity. Many actors were not convinced of 

the need for a war. For one, there was already a process to check 

for weapons and capacity to produce weapons of mass destruction 

in Iraq, led by former IAEA Director-General Hans Blix. The 

attempts by the US, UK and other allies to garner support for a 

new resolution on Iraq in February and March 2003 failed. Consequently, 

the US coalition decided to act outside the UN. This 

was new, in a world that had learned to appreciate the uses of the 

UN for legitimacy and common interest. The Cold War, certainly, 

had seen many actions outside the UN. However, a new norm had 

already been established. It was now prudent, not to say required, 

to involve the UN in most major decisions or at least have a sizeable 

collective support for any armed action. 

While the Gulf War had generate strength for the UN, the 2003 

Iraq War led to a crisis for the UN, and ultimately also for the 

United States. It demonstrated to the UN that the USA had to be 

part of its activities otherwise there would be limited impact of 

UN decisions. It showed to the USA that international support 

actually translated into international resources, legitimacy and – 

in fact – power. The US had to face the post-war troubles in Iraq 

largely on its own. But the UN had to nd a way to reach back to 

the USA. 

Secretary-General Ko Annan’s initiative to create his High 

Level Panel for Threats, Challenges and Changes was a way to 

search for a global compromise. Its report in late 2004 was a 

crucial input into the UN General Assembly 60th session, led by 

Ambassador Jan Eliasson in 2005-06. The reform agenda was signicant 

for the UN itself; the ambition to reach out to the Bush 

Administration may have been less successful. For instance, the 

US did not want to participate in the new Human Rights Council 

when it was created in 2006. Actually, the voting pattern in the 

General Assembly often saw a polarization between the United 

States on the one hand and a majority constituted by the Third 

World members on the other. It was P 1 vs. G 77, the group that 

included around 130 of all UN members. The EU, the General 

Assembly Presidency and the Secretary General had to operate as 

bridge builders. 

US preeminence remains a fact, but with the Obama Administration, 

there has been a return to more universalistic policies, 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/461/4! 0"/"1"21"!'''/3-"3

not the least appreciated by the Nobel Peace Prize Committee. 

The UN is again taking a signicant role in the formulation of US 

foreign policy. However, it remains, from the P1 perspective only 

one its options, others being, for instance, NATO. The challenge 

remains for the UN in nding ways to link the US more closely to 

the UN framework on signicant security issues. 

T h e A t t r a c t ion o f Ol ig o p oly 

Global governance can also be operated in another way. As some 

countries are more important than others, it is possible to argue 

that if the powerful get together that can be an effective way of 

governance. There is an attraction in nding small groups that 

determine what is necessary and can bring the decisions to those 

affected and to the outside. Indeed, the Security Council itself, although 

a global organization, has this set up. The P 5 have special 

rights and the ve remain globally important. By 2008 the ve 

states still were the countries with the highest military expenditure, 

together accounting for 60 per cent of world outlays for defense 

purposes. Still, other groupings emerged. 

This was so as some issues had to do with security in a broader 

sense. Since the end of the Cold War also a nancial grouping, 

initially G 7, later G 8 had arisen as a forum for economic discussion, 

but also with international security concerns on its agenda. 

Although lacking a formal structure, a permanent secretariat or 

even proper archives, it continued to function as a meeting place 

of major powers. It was seen as an effective forum for frank talk 

and for developing shared understandings. Predictably, it created 

frustrations among those not included. Russia gradually managed 

to get a seat, but China has not yet, for instance. The same applies 

to other nancially strong actors. Although G 8 had tried to 

include other countries on an ad hoc basis and at accompanying 

meetings, this has hardly been satisfactory. It still leaves many out, 

and there is no legitimate procedure for representation. Indeed, 

the meetings of the G 8 had attracted the wrath of civil society or- 

ganizations as well. The G 8 came to be seen as a self-selected and 

exclusive group. Its combined economic clout was impressive, the 

informal way for leaders to talk was valuable, but its legitimacy 

was low and it remains to be studied whether its decisions are actually 

implemented. There seems to be little self- evaluation of its 

earlier decision, for instance. 

The nancial crisis that became fully visible in the autumn of 

2008, as well as the climate issue that was central in the following 

years, added new realities, although pointing in different directions. 

The economic crisis stimulated summit meetings within the 

G-20 group, departing from the previous practice of only being for 

nance ministers. It included the G 8 members but added booming 

economies such as China, India, Brazil, Indonesia, Australia, 

South Africa, Turkey, South Korea, as well as EU as such. Like G 8 

it remains an informal set up, but may have generated stronger international 

support by involving larger number of countries. The 

different reform proposals for the UN Security Council, for instance, 

often anticipate a Council of 21-24 members, thus coming 

close to the regional composition of the G-20 and in reality likely 

to consist of many of the same countries. 

The nancial crisis, with the USA as a major debtor and China 

as its leading creditor has created a discussion on yet another 

grouping, G 2. The contours of a G 2 relationship emerged in 

2009, and the two seemingly demonstrated a shared interest at 

the climate summit meeting in Copenhagen in December 2009. G 

2 may not be more than a media creation but it points to another 

attraction of oligopoly. There are only a few countries that pollute 

the planet to such an extent that it threatens the global climate. 

Thus, if these countries agreed on signicant restrictions, implemented 

them and monitored each other that might be the most 

effective way of dealing with the climate threat. It would be parallel 

to the reduction of nuclear weapons that was agreed on by the 

major weapon states. They did not want to involve others in their 

security issues. Whether the global accord reached at Copenhagen 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/471/42 0"/"1"21"!'''/3-"3

in fact is the beginning of such a group for climate change, a Climate 

G-7 or Climate G-8, remains to be seen. 

The oligopolistic tendencies may turn into a new form of exclusion. 

It may be preferable to the unipolar particularism of the early 

2000s or the bipolarization of the Cold War, but it still reduces 

other actors to marginal positions. These developments constitute 

real challenges to existing collective organizations. If the top leaders 

choose to act in more informal, even ad hoc constellations, 

this shifts power and attention away from the formal institutions. 

However, sooner or later decisions have to be formalized and the 

collective organizations still have a role. It is only through them 

one can make binding decisions for all countries. Even if the original 

decisions have been worked out in informal settings, the process 

of making them formalized also means involving other actors 

in the decision-making. Even so it means that collective organizations 

need to reform themselves in order to enhance their capacity 

and their utility. They may need to scrutinize their mandates, their 

operations and their competence to have a professional impact. 

T h e I r r e p r e s s i bl e G l o b a l S o c i e t y 

As if this would not be enough there are additional challenges 

effectively constraining the role of the state and thus the status 

of intergovernmental organizations. There is a new global society 

emerging, questioning the textbook world of independent national 

states. There are two in particular: the rise of a vibrant international 

civil society (expressed in civil society organizations, CSOs) 

and the rise of the big multinational corporations (MNCs). Both 

these phenomena are beneciaries of the increased ability of communication 

across the world. This is what makes them truly global 

as well as very local at the same time. Inputs can be transmitted 

through their networks in seconds; decision-making may differ, 

but in global reach they are comparable. 

First, the number of non-governmental organizations has increased 

dramatically, not the least since the end of the Cold War. 

Their way of reaching out to ordinary citizens is unsurpassed by 

most states. Many of these organizations are highly democratic in 

their set-up, building on large memberships. Even if they are not, 

they build on and project democratic values of human rights, freedom 

of movement, cross-border solidarity, etc. This civil society 

consists of a mixed bag of organizations. Some are faith-based 

and missionary in their approach; some express particular values 

such as humanitarian concerns; some are highly practical self-help 

organizations for ethnic kin spread around the globe; some might 

be front organizations for businesses, political interests or organized 

crime. At this point, however, it is enough to observe the rise 

of such organizations in numbers, resources, memberships and in 

their ability to reach out to segments of the general public, in developed 

and developing nations alike. They do so in combination 

with the new technologies of communication and mass transportation. 

This is a phenomenon that operates on a global arena provided 

by international meetings and organizations, and at the level of 

the national state. Effective CSOs, in other words, are those that 

gather support from some states, use that to impact global agendas 

and then bring global decisions, recommendations or statements 

back to the local arena. These connections make CSOs politically 

important actors nationally as well as globally. They can act as 

pressure groups in particular states as well as on international organizations. 

As most of them do have fairly focused agendas of 

their own, they will be able to bring pressure on specic items, 

thus not necessarily competing with the power of political parties 

or trade unions that espouse more general interests in economic 

policies. CSOs build on their competence in particular elds, 

and their ability to mobilize opinion, outside established institutions. 

They can make campaigns effective when involving a large 

number of CSOs, as witnessed in the global struggle in favor of 

a land mine convention in the mid-1990s. The network approach 

and large-scale coalition making are traits of many CSOs. This 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/3"1/3/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

makes democratic leaders sensitive to their proposals, and even 

interested to use them for their own purposes. 

CSOs have become agents for much development assistance 

and humanitarian aid, thus, delivering support actually funded 

by taxpayers. This has been a pattern since the end of the Cold 

War. Prior to this, development cooperation was part of Cold War 

policies, and, thus, often regarded as a security matter, closer to 

traditional state interests. 

This suggests that an intricate, and not necessarily transparent, 

interplay takes place between states and CSO interests. This is, 

of course, not novel in a national context. Many of today’s political 

parties have been formed by such civil society organizations 

(e.g. the modern story of the formation of Christian democratic, 

Socialist and environmentalist parties). They may also be important 

inside political parties (e.g. the Christian right in the Republican 

party in the United States). However, CSOs as signicant 

actors on global issues has emerged more strongly since the end 

of the Cold War. It appears contradictory, but may be it is not: 

CSOs can benet from state support as well as from international 

organizations, and the reverse may also be true. Still, CSOs are 

likely to pursue their own interests and have, over the past twenty 

years, become particularly skillful at new forms of international 

diplomacy and are often highly media savvy. They constitute an 

independent category of actors with increasing power of its own. 

The UN has had an open approach, particularly in conjunction 

with the big international conferences of the 1990s. There 

has been a willingness to incorporate ideas and dynamics of this 

global society. At the climate conference in Copenhagen in 2009, 

however, there were visible tensions between the ofcial representations 

and the CSOs. It is a challenge for the future of nding 

fora and connections, perhaps even representation of this diverse 

but energetic mobilization of opinions and insights. 

An often overlooked, but crucial, element of globalization is the 

rise of the big multinational corporations (MNCs). They are often 

the agents behind trade liberalization measures, and are those that 

can quickly take advantage of policy changes in this sphere. They 

build on an economic interest in the most protable production 

and are driven by the competition of the market. There is tendency 

of companies gradually becoming bigger, but the innovative 

nature of capitalism and market conditions seems to also allow 

for the demise of companies and their replacement with others. 

Companies that were big and dominant twenty or thirty years 

ago may no longer exist, such as Panam airlines, or be replaced by 

others building on new techniques, notable IBM being superseded 

by Microsoft, which in turn is challenged by Google. Competition 

is the rule, but it does not exclude mergers, take-overs, break-ups, 

recongurations and shifts in activity, performance and geographical 

location. 

If there is an important distinction of value in this context it has 

do with the relations to the consumers. Companies that are far removed 

from direct contact with large numbers of public consumers 

may act differently than those that are entirely dependent on 

a positive image with millions of individual customers. The latter, 

be they McDonald’s, Coca-Cola, H&M, IKEA, Zara, Nike, diamond 

industry or others, are in sharp competition and may fear 

that adverse publicity will immediately affect sales. This group of 

MNCs will be more likely to listen to CSOs, opinion makers and 

parliamentarians. Others that pursue production that goes unnoticed 

to most customers may still have to consider their impact 

on localities, not the least on the environment (forest and mining 

companies, for instance). Many others are even further detached 

and are likely to be even less sensitive (e.g. nancial companies, 

arms dealers). Indeed, much clandestine activity also takes place 

in the form of companies, but without much access for national 

authorities, media and the public. These variations in the category 

of corporate actors are important to keep in mind. 

Overall, we may conclude that corporate decision-making is 

likely to have many similarities with the way state leaders have to 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/301/34 0"/"1"21"!'''/3-"3

act, in order to preserve their power and sovereignty. Corporate 

leaders (CEOs) aim at preserving their company’s independence, 

protability and “edge”. 

CSOs push governments into action through open activities: 

demonstrations, direct actions, as well as through competence 

and debate. MNCs are not visible in the same way. They are demonstration-shy 

but back-channel sharp. Money, lobbyists and PR 

agents provide avenues to powerholders. Thus, the impact of one 

over the other is difcult to establish except for particular cases. 

Still, most observers would give both a strong role in the way global 

governance is actually done today. 

T h e N e e d f o r A N e w R e f o r m P ro c e s s 

Legitimate global governance is challenged from the top: key actors 

are not happy with the organizations, and from below: increasingly 

powerful actors have resources of their own and operate 

in independent congurations, only reluctantly subjecting themselves 

to the controls of the state and intergovernmental decisions. 

Thus, reforms are needed, but they are not easy to dene and 

even more difcult to implement. At times the United Nations has 

been subject to such scrutiny. In the 1990s it was a task of the 

Commission on Global Governance, in the 2000s the High Level 

Panel took up the relay baton. The Commission resulted in limited 

changes; the Panel was, as we have seen, coupled to the specic 

crisis of the UN and to the 60th UN General Assembly in 2005– 

06, which was devoted to reform initiatives. 

There is time for a new stocktaking of the UN in view of the 

challenges we have just seen. Furthermore, there is a need to incorporate 

as many of the new actors as possible into a process of 

forming global governance. This is not an easy process, but it can 

be done, if conceived in a broad-minded way and given time. It 

needs to involve practitioners, academics, diplomacy, media, as 

well as non-governmental actors. The goal could be to present a 

globally acceptable report in time for the evaluation of the Millen- 

nium Development Goals in 2015, as the record of achievement is 

likely to generate a discussion on the weaknesses and strengths of 

global governance. 

Fortunately, there is no lack of ideas that such a process could 

work from. 

For instance, there are the UN –focused views, which emphasize 

increased mandates for the UN in the economic and climate 

elds. Others suggest that the Trusteeship Council should be given 

a new role, for climate change. There is a Peacebuilding Commission 

that has an uncertain role, but may be enhanced to deal effectively 

with failing states. The UN Security Council needs enlargement 

under conditions, which still provides for effective decision 

making (EU counting rules may be an inspiration). Human rights 

need effective enforcement. 

There are also other reform suggestions. Some argue for stronger 

regional organizations, following the leads of EU. Others see a 

functional division of labor, where some organizations focus on 

economics, others on environment, still others on human rights, 

security, etc, but all with strong mandates and means of monitoring 

implemention. 

Some pursue a reverse set of ideas: less of organization, more 

of freedom of action. Market forces are seen as capable of dealing 

with almost all issues, outside the security and human rights eld. 

Even such market solutions, however, require legal procedures. It 

remains true that any reasonably free market needs a reasonable 

legal framework. The balance between freedom and responsibility 

applies to global governance as well. 

A nally, there are the people-based thoughts, building structures 

from the bottom-up, incorporating recent advances in communication, 

for instance. In a world espousing democracy, also 

democratic forms of global governance have to be entertained. 

The ideas abound, the challenges are pressing, and there is a 

need for political interest in common change. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/331/35 0"/"1"21"!'''/3-"3

R e f e r e n c e s 

Commission on Global Governance 1995. Our Global Neigbourhood. 

Oxford. Oxford University Press. 

Harbom, Lotta and Ralph Sundberg 2009. States in Armed Con- 

ict 2008. Uppsala. Department for Peace and Conict Research. 

Johansson, Patrik 2009. ’The Humdrum Use of Ultimate Authority: 

Dening and Analysing Chapter VII Resolutions’, Nordic 

Journal of International Law, 78:3, pp 309–342. 

SIPRI Yearbook 2009. Armaments, Disarmament and International 

Security. 2009, Oxford University Press. Chapter 5. 

Wallensteen, Peter. 1984. ’Universalism vs. Particularism. On the 

Limits of Major Power Order,’ Journal of Peace Research. Vol. 

21 (3): 243-57. 

A more secure world: Our shared responsibility. The Secretary- 

General’s High-Level Panel report on Threats, Challenges and 

Change, 2004. New York: The United Nations. 

Weiss, Thomas G. 2009. ’What Happened to the Idea of World 

Government’, International Studies Quarterly, Vol. 53, pp 253– 

71. 

Örn, Torsten, 1969. FN – Världspolitikens spegel, Norstedts. 

P e t e r Wa l l e n s t e e n f. 1945, är en svensk 

freds- och koniktforskare, professor i freds- och 

koniktkunskap vid Uppsala universitet. Jag 

doktorerade 1973 vid Uppsala universitet med 

avhandlingen Structure and war: on international 

relations, 1920–1968 och var under 27 år föreståndare/prefekt 

för institutionen för freds- och koniktforskning 

vid Uppsala universitet från dess begynnelse till 1999. 1985 

utsågs Peter Wallensteen till innehavare av Dag Hammarskjölds 

professur i freds- och koniktforskning. 

Wallensteens forskning har rört FN, sanktioner som medel i 

internationella konikter, konikttrender, koniktförebyggande 

och fredsbyggande insatser. Ett resultat är den fritt tillgängliga 

databasen om världens konikter och freder som görs av Uppsala 

koniktdataprogram. Sedan 2006 är Peter Wallensteen också 

professor vid Kroc Institute for International Peace Studies vid 

University of Notre Dame i USA. En viktig bok är Understanding 

Conict Resolution som kommit i era upplagor. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/361/3! 0"/"1"21"!'''/3-"3

dag hammarskjöld 

och folkrätten i 

dagens värld 

Sverker Åströms föreläsning till Dag Hammarskjölds 

minne, Uppsala den 15 oktober 2007, återgiven 

med tillstånd av Sverker Åström, Dag Hammarskjölds 

Minnesfond och Uppsala universitet 

Nå g o n g å n g på våren 1953 när Dag Hammarskjöld 

just blivit kabinettssekreterare höll han en middag för dåvarande 

kabinettssekreteraren Leif Belfrage och mig som 

var chef för politiska avdelningen. Strax efter det att vi slutat äta 

kom ett brådskande telegram från New York vari meddelades att 

de ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet erbjöd Dag Hammarskjöld 

att bli FN:s generalsekreterare efter Trygve Lie. 

Det var en fullständig överraskning för oss alla tre. Hammarskjöld 

var mest känd som statssekreterare i Finansdepartementet, 

där han utformade en rad av de propositioner som under Ernst 

Wigforss ledning lade grunden för det svenska välfärdssamhället. 

Han hade aldrig varit sysselsatt med specikt utrikespolitiska 

frågor utom under de förhandlingar som under de föregående åren 

ägt rum i Paris för att genomföra den s.k. Marshallplanen. Det var 

i själva verket så att den sällsynta förmåga som han visat i dessa 

sammanhang just var skälet till att länder som Frankrike och England 

ville föreslå honom som generalsekreterare i FN. 

Dag började tala om svårigheterna med det nya jobbet men erkände 

samtidigt att hans kunskaper om folkrätt inkl. FN-stadgan 

var mycket bristfälliga. 

Han ringde genast till statsminister Erlander och utrikesminis- 

da g h a m m a r s k jö l d o c h f o l k r ä t t e n i da g e n s vä r l d 149 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/371/32 0"/"1"21"!'''/3-"3

ter Östen Undén som tydligen rådde honom att svara ja på förfrågan 

från New York, detta trots att han kort dessförinnan accepterat 

att vara medlem i den socialdemokratiska regeringen. 

Leif och jag satte omedelbart igång med att få fram analyser av 

FN-stadgan vilka han med sin helt lysande begåvning visade sig 

ha tillägnat sig redan under den följande natten. 

Det hindrade inte att den presskonferens som ägde rum redan 

påföljande dag med ett stort antal utländska journalister formade 

sig till en detaljerad diskussion om FN-stadgan och dess betydelse 

för utvecklingen av världsläget efter kriget. 

Dag klarade denna utfrågning utomordentligt väl. Även i frågor 

som föresatte en gedigen kunskap om FN-stadgan, särskilt 

den då högaktuella frågan om medlemskap för de kommunistiska 

Östtyskland i FN. Han gav uttryck för sitt allmänna stöd av folkrätten 

som grundläggande princip i den svenska utrikespolitiken 

sedan över hundra år. 

Det visade sig också att den internationella rätten sådan den 

inkarnerats i FN-stadgan för honom blev ledstjärnan och inspirationskällan 

tillika den förpliktande handlingslinjen i hela hans 

gärning som FN-chef. 

Han hävdade med starkt patos rättens primat över makten. 

Han brukade framhålla att FN ck sin egentliga styrka genom att 

alla världens folk, både de som deltagit i världskrigen och de vilka 

liksom Sverige lyckas hålla sig utanför nu samlats i gemensam beslutsamhet 

att efter krigets fruktansvärda prövningar hindra ett 

nytt krig. 

Själva inledningsorden i stadgan handlar just om att alla medlemmar 

skall avhålla sig om hot eller bruk av våld mot annan stats 

territoriella integritet och politiska oberoende. De enda undantagen 

från denna regel är rätten till självförsvar mot väpnat angrepp, 

jämte militär aktion efter tvingande beslut av säkerhetsrådet enligt 

kapitel VII i FN-stadgan. 

Det är av särskild betydelse att den makt som nu disponerar 

över en i hela mänsklighetens historia unik militär kapacitet åtly- 

der FN-stadgans förbud mot våld. 

Jag är helt medveten om att kontrafaktiska resonemang om historiska 

händelser inte är tillåtna. Men de kan vara intellektuellt 

stimulerande och sätta kända händelseför-lopp under ny belysning. 

Jag tvekar alltså inte att ställa frågan hur Hammarskjöld som 

generalsekreterare i FN skulle ha reagerat på det amerikansk-brittiska 

anfallet på Irak i mars 2003. För dem som kände honom väl, 

kan det inte råda något tvivel om att hans reaktion skulle ha varit 

utomordentligt kraftig och att han sett anfallet som ett grundskott 

mot principen om fredlig samlevnad mellan folken. Han skulle 

utan tvivel före angreppet ha agerat mycket aktivt för att de av 

Hans Blix ledda inspektionerna i Irak kunde fortsätta. Han skulle, 

om angreppet ändå genomförts, med säkerhet ha tagit kontakt 

med Vita Huset och krävt upphörande av de militära operationerna. 

Detta antagande får stöd av det faktum att Hammarskjöld vid 

ett stort antal andra tillfällen prövade möjligheten att själv resa 

till eller sända personliga representanter till områden där konikt 

utbrutit eller befarades (Ungern 1956 o.s.v. ). Det var helt enkelt 

en av hans arbets-metoder under hela hans tid som generalsekreterare. 

Han kallade det att upprätta ”en FN-närvaro”. I det aktuella 

fallet skulle han säkert också ha föreslagit fortsatt diskussion i 

säkerhetsrådet på vars dagordning frågan redan befann sig. En 

majoritet av rådets medlemmar, nio länder, hade visserligen redan 

trots starka amerikanska och brittiska påtryckningar i form av 

hot och mutor förklarat sig vara motståndare till ett rådsbeslut 

som skulle ge en enskild stat bemyndigande till angrepp. Men en 

fortsatt debatt hade ändå gjort helt klart att Amerika stod ensamt 

mot en stor majoritet av världens stater. Det bör tilläggas att Ko 

Annan, alltid angelägen att handla i Dag Hammarskjölds anda, 

under hand gjorde stora, hittills föga kända ansträngningar att få 

USA att ta sitt förnuft till fånga. 

Det var i detta läge som den svenska regeringen tog ofciell 

ställning genom att statsminister Göran Persson klart uttalade att 

150 sv e r k e r å s t r ö m 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/5"1/5/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

Sveriges regering ansåg angreppet vara folkrättsstridigt. Denna 

principiella ståndpunkt har svenska regeringen sedan icke övergivit, 

låt vara att utrikesminister Carl Bildt gjort några vaga uttalanden 

om att rättsläget förefaller honom oklart. 

Det är uppseendeväckande att när vår regering den 14 februari 

2007 avgav sin första utrikesdeklaration Irak- kriget nämns i en 

enda mening: ”Situationen i Irak inger oro”. Man hade väntat sig 

ett klart ställningstagande och en kritisk kommentar till denna 

den största internationella katastrofen efter andra världskriget, 

med bortåt hundratusentals döda irakiska civila, två miljoner irakier 

som tvingats y från sitt hemland (varav omkring 40 000 till 

Sverige), en och en halv miljon intern-yktingar och en materiell 

förödelse som gör att landet inte på generationer kommer att 

kunna bygga upp ett fungerande samhälle. Klyftan mellan väst 

och islam har fördjupats. Risken för terrorattentat har allvarligt 

ökat. Koncentrationslägret Guantanamo, denna skamäck på den 

amerikanska demokratin, fortbestår nu också om än i en mindre 

omfattning. Användningen av tortyr har ofciellt legitimerats. Under 

en tid förekom ett makabert gräl mellan kongressen och Vita 

Huset om användningen av tortyr. Enighet rådde om dess berättigande, 

man stred om detaljer i utförande av tortyren. Amerika har 

moraliskt diskrediterats över hela världen, något som bittert skulle 

skulle ha smärtat Hammarskjöld, stor Amerikavän som han var. 

Det huvudsakliga ansvaret för alla de olyckor och de mänskliga 

lidanden av ofattbara proportioner som orsakats av anfallet och 

ockupationen faller på Amerikas förutvarande president George 

W. Bush. Men vi vet att det nns ett annat Amerika som nu håller 

på att göra sin röst hörd. 

Skälet till att den svenska regeringen, både den föregående och 

den nuvarande, varit så tystlåten i Irakfrågan är uppenbarligen att 

man inte vill stöta sig med Washington. Detta är en total felsyn. 

En svensk kritik skulle vara en västanäkt i jämförelse med den 

storm av protester som hörs från den inhemska amerikanska opinionen 

och skulle inte på sikt ha någon betydelse för vårt ofciella 

förhållande till USA som i vårt eget intresse måste förbli gott. Däremot 

innebär vår tystnad att vi bedrar våra egna värderingar och 

traditioner på ett sätt som får långtgående återverkningar på vår 

självrespekt och vår ställning bland nationerna. 

Det tillkommer nu statsministern, och ingen annan, att säga de 

rätta orden och att mot bakgrunden av svenska värderingar och 

ideal formulera vår bedömning av den amerikanska Irakpolitiken. 

Han behöver inte uttrycka ett ord av kritik mot USA med namns 

nämnande. Vad som är nödvändigt är att i enkla termer redogöra 

för huvud-linjerna i den fredsliga världsordning som Sverige sedan 

över ett sekel under ledning av Hjalmar Hammarskjöld (Dags 

far), Hjalmar Branting, Östen Undén och Olof Palme kämpat för 

och som Dag Hammarskjöld förkroppsligade i sin gärning. En sådan 

redogörelse, som ligger helt i linje med de ledande principerna 

bakom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, skulle i 

sak vara en skarp polemik mot den amerikanska strategien sådan 

den första gången deklarerades i september 2002 och som uppenbarligen 

syftar till att med moraliserande motiv befästa ett amerikanskt 

världsherra-välde. 

Händelseförloppet kring Irakkriget har aktualiserat en problemställning 

som sedan många år varit föremål för intensiva diskussioner 

och allvarlig forskning i akademiska kretsar. Viktiga bidrag 

har lämnats icke minst av den till Uppsalauniversitet knutna 

institutionen för freds- och koniktforskning förestådd av Peter 

Wallensteen. Jag syftar på försöken att utarbeta metoder, så långt 

detta nu är möjligt, för att förutse och förebygga hot mot freden 

i stället för att möta dem sedan de redan uppstått och kanske lett 

till militär konikt. Otaliga förslag för att skapa former för sådan 

preventiv diplomati har framlagts men jag skulle till dem vilja 

lägga ytterligare ett som inte tidigare varit föremål för offentlig 

debatt. 

Min tanke är att man utan ändring av stadgan skulle syfta till 

en uppgörelse, i första hand mellan de ständiga rådsmedlemmarna, 

om att rådets alla medlemmar årligen skulle avge en rapport 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/501/54 0"/"1"21"!'''/3-"3

till rådet som i sin första del skulle innehålla en redogörelse för det 

ifrågavarande landets allmänna syn på världsläget och som i sin 

andra del mera specikt skulle ange de risker för freden som enligt 

landets bedömning kan väntas uppstå inom den nära framtiden. 

De ständiga medlemmarna skulle avge en rapport årligen och de 

icke ständiga medlemmarna en gång under sin tvååriga mandatperiod. 

Rapporterna skulle bli föremål för en samlad årlig debatt 

i rådet på utrikesministernivå och inledas med en rapport från 

generalsekreteraren som skulle kunna kallas ”The State of the 

World”, en motsvarighet till den amerikanske presidentens ”State 

of the Union”, kanske i form av ett tillägg till generalsekreterarens 

sedvanliga rapport inför det årliga generalförsamlingsmötet. 

Arrangemanget skulle påminna om de metoder som sedan länge 

praktiserats inom OECD och där visat sig mycket framgångsrika. 

Upphovsmannen till dessa metoder var just Dag Hammarskjöld. 

Fördelarna med det föreslagna arrangemanget skulle vara att 

alla medlemmarna i rådet, i själva verket alla medlemsstaterna, 

skulle tvingas på allvar bedöma vilka risker för väpnad konikt 

som kan förutses och föreslå de förebyggande åtgärder som skulle 

vara tänkbara. En internationell diskussion om dessa frågor skulle 

upp-muntras och, viktigast av allt, om rapporterna skulle peka på 

faror för en väpnad konikt och en sådan ändå bryter ut, rådsmedlemmarna 

i fråga skull få bära en del av ansvaret för att FN 

inte agerat i tid. 

En av svårigheterna, men ingen avgörande invändning, är att 

många stater skulle tveka att uttala sina åsikter om de därigenom 

skulle försvåra sina relationer med de stater som förutses vara inblandade 

i en tänkt konikt. 

Jag är medveten om att det arrangemang som här föreslagits 

skulle kräva långvariga och detaljerade förberedelser. Om tanken 

överhuvud anses värd att överväga skulle de till Uppsala universitet 

knutna institutionerna kunna spela en viktig roll. Det skulle 

vara en garanti för att arbetet bedrivs i Dag Hammarskjölds anda. 

Jag vill avsluta dessa tankar med en djupt känd personlig dekla- 

ration att jag känner mig stolt och lycklig att ha varit vän till och i 

tjänsten fått samarbeta med en av det förra seklets största svenska 

gestalter, studenten vid Uppsala universitet som blev generalsekreterare 

i Förenta Nationerna, Dag Hammarskjöld. 

s v e r k e r Å s t r ö m (f 1915) tog sin jur.kandexamen 

1939 och inledde sin diplomatiska 

karriär med stationering 1940-43 i Moskva 

(och i Kujbysjev) och var därefter stationerad 

i Washington, Stockholm och London. 

År 1956 utnämndes Åström till utrikesråd 

och chef för den politiska avdelningen. År 1964 utsågs han till 

FN-ambassadör och stannade på denna post till 1970. Därefter 

blev han bitr. kabinettssekreterare och chefsförhandlare i Bryssel 

rörande EEC-avtalet. Åren 1972–77 var han kabinettssekreterare 

och tjänstgjorde sedan som Sveriges ambassadör i Paris från 1978 

fram till pensioneringen 1982. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/531/55 0"/"1"21"!'''/3-"3

”prevention is 

better than cure” 

Sv e r i g e h a r s t olta traditioner på det humanitära området. 

Namn som Elsa Brändström, Raoul Wallenberg, Folke 

Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Henrik Beer, Olof Stroh 

och Sture Linnér förpliktar. Alla representerar de banbrytande insatser 

inom den humanitära rättens och katastrofarbetets ram. 

Till kretsen av svenska humanitära personligheter hör tveklöst 

Jan Eliasson. Jan har en lång och meritfylld bana som diplomat 

och expert på allmän utrikespolitik bakom sig. Mindre väl känt 

är både hans uppdrag som koniktlösare – i kriget Iran-Irak på 

1980-talet, men under senare år också som generalsekreterarens 

speciella ombud i Darfur – samt åren som chef för FN:s kontor för 

samordning av det internationella humanitära arbetet. Jan gjorde 

här viktiga insatser. Han återkommer ofta i tal och artiklar till de 

många och svåra humanitära utmaningar vår värld står inför. 

Bland raden av viktiga humanitära frågor vill jag särskilt lyfta fram 

en: frågan om riskprevention. Frågeställningen är allra mest tydlig i 

relation till väpnade konikter av olika slag. Vi vet av erfarenhet att 

både krig och inbördeskrig kan förebyggas genom samtal och förtroendeskapande 

åtgärder. Men frågan om prevention har stor bäring 

även för många andra katastrofer, inte minst de s k naturkatastroferna. 

Jan har i sin professionella gärning regelbundet lyft fram betydelsen 

av det förebyggande arbetet – i relation till krig och inbördeskrig 

men också i förhållande till andra stora katastrofer. 

”M a n - m a d e v s N a t u r a l d i s a s t e r s” 

Traditionellt har katastrofer delats in i två kategorier: 

• ”Man-made disasters”, till vilka räknats väpnade konikter av 

olika slag. 

” p r e v e n t i o n i s b e t t e r t h a n c u r e ” 157 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/561/5! 0"/"1"21"!'''/3-"3

• ”Natural disasters”, vilka omfattat olika slag av naturkatastrofer 

– alltifrån jordbävningar och vulkanutbrott till torka och 

översvämningar. 

Det har dock visat sig allt svårare att skilja på ”man-made” och 

”natural”. Allt era experter invänder numera mot själva kategoriseringen. 

Orsaken är att många naturkatastrofer inrymmer starka 

inslag av mänsklig inblandning – eller brist på sådan. Därför blir 

det av helt avgörande betydelse att skilja ut själva katastrofhändelsen 

från konsekvenserna av densamma. 

En orkanstorm eller ett skyfallsregn behöver inte leda till en 

stor katastrof. Exempel, inte minst från Bangladesh, visar hur de 

negativa effekterna av svåra stormar går att begränsa effektivt. 

1991 drabbades landet av en mycket kraftig cyklon, med vindar 

på mer än 220 km i timmen och odvågor som var tio meter höga. 

Mer än 140 000 människor ck sätta livet till. I maj 1997, då cyklonvindarna 

var än kraftigare, krävdes färre än 200 liv. Den remarkabla 

skillnaden i antalet dödsfall, kan bara förklaras av ett 

mycket metodiskt arbete under mellanliggande år för att stärka 

katastrofberedskapen. Genom en kombination av effektiva varningssystem, 

där mer än 30 000 frivilliga engagerades, katastrofutbildning 

samt byggandet av ett stort antal cyklonskydd, står 

Bangladesh idag väl rustat även vid mycket kraftiga cykloner och 

översvämningar. 

Även riskerna i samband med jordbävningar varierar starkt. 

Jordbävningen nyligen i Port au Prince på Haiti blev en av de 

värsta katastroferna i modern tid, främst på grund av bristerna 

i stadsplaneringen och byggnadernas bristfälliga konstruktion. 

Styrkan i jordbävningen var 6.8 på Richterskalan och den uppskattade 

dödssiffran långt över 200 000 människor. En dryg månad 

senare drabbades staden Concepcion i Chile av ett nära tusen 

gånger kraftigare skalv – 8,8 på Richterskalan. Antalet rapporterade 

döda uppskattas till totalt 500, varav de esta offer för tsunamivågor 

utefter kusten. 

Chile har lagt ned stora ansträngningar på att säkra bostäder 

och lokaler mot jordbävningar – därav det låga antalet dödsfall. 

Något liknande fanns inte på Haiti. Där föll de esta husen i Port 

au Prince ihop som korthus. 

Jämförelsen visar att fattiga människor, rent generellt, är mycket 

mer sårbara. Byggnader av alla de slag – bostäder, sjukhus, skolor 

– har dåliga konstruktioner och kollapsar även vid måttliga 

skalv. Jordbävningen i Kashmir år 2005 ledde till att nära 330 000 

byggnader förstördes. Över 80 000 människor dog i rasmassorna. 

Det kommer att ta åratal att bygga upp infrastrukturen igen. 

En annan viktig aspekt gäller beredskapen för att varna människor 

i områden med hög risk. Konsekvenserna av tsunamikatastrofen 

i Asien, december 2004, hade fått en helt annan omfattning 

om regionen varit utrustad med ett effektivt varningssystem. 

Ett sådant nns runt Stilla Havet, vilket gjort att tsunamis sällan 

vållar annat än materiella skador. 

P r e v e n t ion h a r h a f t l åg s t a t u s 

Katastrofförebyggande verksamhet har traditionellt haft låg status. 

Det gäller både inom det reguljära utvecklingsbiståndet, där 

man dragit en skarp gräns mellan utveckling och katastrofhjälp, 

och den humanitära verksamheten – där prioriteten legat på relief 

och akuta insatser. 

Stora katastrofer får stort utrymme i media. Ju era offer, desto 

större rubriker. Felet är inte att akutkatastrofer får stor uppmärksamhet. 

Problemet är att katastrofer som byggs upp under lång tid 

– som torka, svält och undernäring – inte får det. Samt att insatser 

för beredskap och för att förebygga katastrofer traditionellt inte 

får något utrymme alls. ”Den katastrof som inte inträffar får inga 

rubriker,”som Ko Annan så träffande uttryckt det. 

En rapport från Earth Institute, New York, för några år sedan 

illustrerade situationen väl: 

158 a n d e r s w i j k m a n 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/571/52 0"/"1"21"!'''/3-"3

”Stora katastrofer inträffar vart och vartannat år i ett stort antal fat- 

tiga länder. De benner sig i en ond cirkel av skadegörelse och åter- 

hämtning. Katastroferna gör att många länder aldrig lyckas få igång 

en utveckling värd namnet. Katastrofriskerna måste därför bli en del 

av samhällsplaneringen och fattigdomsstrategierna – och inte bara ses 

som ett humanitärt problem.” 

Steg för steg har dock behovet av ett mera integrerat synsätt på katastrofer 

vuxit sig starkare. En rad goda argument har hjälpt till. 

Först och främst en blandning av kostnadsskäl och förutsättningarna 

att rädda liv. Att investera i prevention har som regel visat 

sig leda till stora besparingar i själva akutfasen – en skillnad på 

en faktor 5 eller mera. Antalet döda vid en stor katastrofhändelse 

kan också begränsas radikalt genom kloka insatser av beredskapskaraktär. 

Till detta kommer det viktiga argumentet från Earth Institute: 

att många fattiga länder drabbas extra svårt i samband med stora 

katastrofer, och att ofta många år av utvecklingsansträngningar 

kan förloras. 

När orkanen Mitch slog till mot Honduras år 1998 vållades 

skador motsvarande 60% av landets BNP. ”På 72 timmar förlorade 

vi vad som tagit 50 år att bygga upp”, som presidenten uttryckte 

saken. Landet kämpar fortfarande – nästan tolv år efteråt 

– med sviterna av Mitch. 

K a t a s t rof e r n a ö k a r o c h d e fa t t ig a 

d r a b b a s vä r s t 

Naturkatastrofer drabbar människor över hela världen. Räknat 

i materiella skador är förlusterna helt naturligt störst i rika länder. 

Ett litet antal OECD-länder, som USA, Japan och Australien, 

drabbas av mer än 70% av de materiella skadorna årligen i samband 

med orkaner. I absoluta tal är sådana förluster i OECDområdet 

nära hundra gånger större än motsvarande förluster i 

länderna i Afrika, söder om Sahara. 

Orkanen Katrina i New Orleans beräknas ha kostat närmare 

200 miljarder dollar i egendomsskador. Men även om beloppen 

är stora absorberas förlusterna snabbt. Katrina lär till och med ha 

lett till en ökning av BNP i södra USA under 2005. (Exemplet visar 

f ö hur missvisande BNP-begreppet är när det gäller att beskriva 

välfärdsutvecklingen i ett land. En katastrof som Katrina blir en 

pluspost, trots att verkligheten naturligtvis är den rakt motsatta). 

Om vi istället för att jämföra de totala skadorna betraktar skadorna 

som andel av BNP blir situationen den omvända. Då är 

länderna i Afrika nära fyra gånger mera drabbade. Kapaciteten 

att absorbera förlusterna är liten. Situationen är snarlik för översvämningar. 

Här är det ett fåtal länder i Asien – främst Kina, Indien 

och Bangladesh – som gång på gång drabbas hårt. I relation 

till BNP upplever dessa länder årligen motsvarande femton gånger 

större förluster vid översvämningar än länderna i OECD-området. 

Om vi enbart ser till antalet dödsfall i samband med naturkatastrofer 

dominerar de fattiga länderna än kraftigare. Organisationen 

Tearfund visade i en analys 2005 att 98% av alla dödsfall för 

naturkatastrofer under de senaste tjugo åren drabbat de fattigaste 

länderna. Då skall vi komma ihåg att antalet döda bara är toppen 

på isberget. För varje dödsfall är normalt mer än era tusen människor 

svårt drabbade. 

Katastrofriskerna är alltså en viktig del av vardagen i många 

låginkomstländer. Enligt en analys av UNDP (2007) lever idag 

130 miljoner fattiga människor i områden där risken för jordbävningar 

är stor. 120 miljoner människor lever i högriskområden för 

orkan- och cyklonstormar, och nära 200 miljoner i områden som 

regelbundet drabbas av svåra översvämningar. Långvarig torka 

slutligen är ett återkommande problem i stora delar av Afrika. 

Katastroferna ökar snabbt i antal. Det beror på ett antal faktorer: 

folkökningen, den snabba tillväxten av slumstäder – med 

höga katastrofrisker i form av dåliga bostäder, ras och undermåliga 

avloppssystem – ett mera instabilt klimat etc. Enl Röda Korsets 

statistik var antalet årligen rapporterade katastrofer i genomsnitt 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/6"1/6/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

428 per år för perioden 1994–98. För perioden 1999–2003 hade 

frekvensen ökat med två tredjedelar, i genomsnitt 707. 

K l i m a t f ö r ä n d r i n g e n ö k a r r i s k e r n a 

Katastrofriskerna accentueras på grund av klimatförändringen. 

Extrema vädertyper – som orkaner, skyfallsregn, långvarig torka 

etc – har blivit mer frekventa. IPCC gör uppskattningen att ett 

förändrat klimat redan år 2020 kan leda till att skördarna i Afrika 

minskar med 20%. Analyser inom Världsbanken och Earth 

Institute pekar på att upp emot hälften av befolkningen i låginkomstländerna 

kommer att bo i högriskområden för orkaner och 

översvämningar år 2025. Till detta skall läggas de risker som en 

förhöjd havsvattennivå kommer att leda till. Tiotals miljoner människor 

kan komma att behöva överge sina etablerade boplatser. 

Klimatförändringen inte bara ökar riskerna för stora katastrofer. 

Hela fattigdomsbekämpningen och utvecklingsarbetet är i 

fara i vissa fattiga regioner på grund av ett mera instabilt klimat. 

Jordbruket blir mera sårbart – antingen på grund av brist på vatten 

eller för mycket vatten. Investeringar i infrastruktur blir dyrare 

när riskerna för stormar och översvämningar – eller en högre 

havsvattennivå – skall vägas in. För att bara ta några exempel: Det 

positiva i bilden är att världens regeringar under de allra senaste 

åren ägnat frågan om en anpassning till klimatförändringen allt 

större uppmärksamhet. Den svenska regeringen satte upp en särskild 

kommission på temat ”Climate Change and Development”. 

Kommissionen har presenterat en rad goda förslag för att göra 

klimatanpassningen till en del av utvecklingsagendan. 

Ett av de få konkreta besluten i Köpenhamn var löftet från industriländerna 

att bidra med tre gånger 10 miljarder dollar till klimatåtgärder 

i de fattigaste länderna. Det är långt ifrån de verkliga behoven, 

men en välkommen start på en process som kommer att bli 

oerhört viktig. Det viktiga nu är att pengarna används på rätt sätt. 

Det rimliga vore att resurserna polas genom ett fåtal internationella 

organ, inte minst den Anpassningsfond som redan upprättats inom 

Kyotoprotokollet. Men risken är uppenbar att både bilaterala och 

olika multilaterala organ vädrar morgonluft och att vi får en stark 

splittring och konkurrens om hur pengarna används. Tendensen är 

redan tydlig att till exempel USA vill ge Världsbanken, där amerikanarnas 

inytande är stort, en dominerande roll i sammanhanget. 

Lika viktigt är hur pengarna sedan tas emot och distribueras 

hos mottagarländerna. Trenden just nu i givarsamhället är att favorisera 

budgetstöd, vilket innebär att stödet slussas in i nansministerierna. 

Det kan fungera bra. Men en bättre modell skulle 

tveklöst vara att upprätta särskilda stiftelser/institutioner i respektive 

mottagarland, med särskild kompetens för uppgiften. Där 

kunde sedan alltifrån regeringar till frivilligorganisationer och företag 

ansöka om stöd för olika anpassningsprogram. Ett absolut 

krav skulle vara att de program som får stöd skall vara väl samordnade 

med ländernas fattigdomsstrategier – allt för att undvika 

dubbelarbete, splittrade agendor och för att säkerställa att fattigdomsmålen 

hela tiden ges prioritet. 

A n pa s s n i n g o c h r i s k p r e v e n t ion 

h ö r i h o p 

Det är i sig ironiskt att det skulle behövas en klimatförändring för 

att tvinga fram ett mera långsiktigt och integrerat synsätt på utveckling 

och katastrofer i fattigdomsarbetet. En sådan anpassning 

utvecklas nu steg för steg. Många viktiga erfarenheter kommer att 

vinnas under de kommande åren när en integrerad samordning 

genomförs. Hela området är jungfrulig mark, och utvärdering och 

erfarenhetsutbyte blir av stor betydelse. 

Det viktiga nu är att de specika katastrofriskerna får tillräcklig 

uppmärksamhet. För vissa katastroftyper – främst stormar och 

översvämningar – nns uppenbara kopplingar till klimatförändringen. 

Insatser här via pengar avsatta för anpassningsåtgärder 

kommer rimligen att ske. Det är över huvud taget svårt för denna 

typ av händelser att dra en skarp gräns mellan åtgärder för katastrofprevention 

och klimatanpassning. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/601/64 0"/"1"21"!'''/3-"3

Just här nns samtidigt en svårighet med anpassningsstödet. 

Meningen är att stöd bara skall utgå för de ”extra kostnader” (incremental 

cost) som ett mera instabilt klimat leder till. Det är en 

bestämmelse som hämtats från verksamheten inom GEF (Global 

Environment Facility). Frågan är hur man över huvud taget skall 

kunna visa att en viss region, på grund av klimatförändringen, 

löper större risk att drabbas av svåra stormar än tidigare? 

För andra katastroftyper, som jordbävningar och vulkanutbrott, 

nns inga kopplingar till klimatförändringen. Men även här 

nns starka argument att satsa på förebyggande åtgärder. Tänk 

bara på vad en systematisk koncentration på jordbävningssäkra 

skolor och sjukhus världen över skulle kunna innebära i form av 

minskade risker. 

Tork- och svältkatastrofer hör till kategorin av katastrofer i gråzonen. 

Där nns en klar koppling till klimatförändringen, men 

problemen är ofta av kronisk art i många regioner och förvärras 

av skövlade skogar och jordförstöring. Att förebygga svältkatastrofer 

är svårt men inte omöjligt. Skogs och markvårdsprogram, i 

kombination med god vattenhushållning, både i Kina – främst på 

Lössplatån – Indien men också Afrika visar att det går att motverka 

torkans grepp. En absolut förutsättning är dock att åtgärder 

som dessa prioriteras av respektive regering. Det ställer krav på 

framsynt politik och väl fungerande institutioner. 

Det kommer att krävas oerhört mycket av opinionsarbete, kapacitetsuppbyggnad 

och medvetna investeringar för att stärka 

livsmedelssäkerheten i framtiden. Det borde vara en självklar prioritet 

inom arbetet på en mer integrerad samordning men det måste 

också vara en viktig uppgift inom den mera renodlade katastrofberedskapen. 

H yo g o å r 2 0 05 v i k t ig m i l s t ol p e 

FN har stärkt sin organisation på katastrofområdet under senare 

år. Ett viktigt steg togs redan år 2005 i Hyogo, Japan, då ett ambitiöst 

program för ”Disaster Risk Reduction” antogs. Många län- 

der har börjat arbeta mera aktivt med katastrofberedskap. Länder 

som Bangladesh och Kuba har också goda resultat att visa upp. 

Parallellt har samordningen under akutkatastrofer förstärkts. Här 

nns dock fortfarande oerhört mycket att göra, inte minst för att 

bygga upp lokal beredskap i olika riskområden. 

Det nns ofta en överdriven tilltro till att internationella hjälpinsatser 

är det centrala i samband med stora jordbävningar, orkaner 

eller översvämningar. Men så är sällan fallet. Allt effektivt 

hjälparbete måste utgå från den lokala kapaciteten. Den internationella 

hjälpen är ett viktigt komplement, inte mer. Man hinner 

helt enkelt inte fram med tillräckligt mycket hjälp under de första 

kritiska dygnen. 

FN:s arbete inom Hyogo-processen, dvs uppföljningen av katastrofkonferensen 

i Japan år 2005, har givit en rad viktiga erfarenheter: 

• De väderrelaterade katastroferna har ett uppenbart samband 

med klimatförändringen. Arbetet för att minska utsläppen av 

klimatgaser är därför helt centralt. 

• Anpassningsåtgärder och insatser för att minska katastrofriskerna 

får inte bli isolerade företeelser. De måste bli en del av utvecklingsarbetet 

och fattigdomsstrategierna. Ansträngningarna 

hittills att integrera dessa biståndsinsatser har fungerat dåligt, 

bortsett från i ett litet antal länder. 

• Den lokala kapaciteten är helt central i allt katastrofarbete. Att 

därför stärka beredskapen på kommunnivå är en helt avgörande 

fråga. 

• Väl fungerande och intakta ekosystem har stor betydelse som 

buffert mot olika katastrofer. Haiti och Dominikanska Republiken 

ligger på samma ö. När orkaner drar fram blir skadorna 

små i Dominikanska Republiken, som har skyddat sina skogar 

väl. I Haiti däremot vållar stormar enorma skador, inte minst 

som en konsekvens av skövlingen av landets skogar. 

• De stora katastroferna dominerar nyhetsödet. Men tusentals 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/631/65 0"/"1"21"!'''/3-"3

mindre katastrofhändelser stärker fattigdomens grepp i otaliga 

kommuner. En studie bland 12 länder i Asien och Latinamerika 

visar att det rapporterats mer 126. 000 allvarliga skador på 

grund av katastrofhändelser sedan 1970. 

• Frånvaron av försäkringar för fattiga människor gör att arbetet 

att komma tillbaka i samband med katastrofskador är mycket 

svårt, ofta omöjligt. Här nns plats för nya initiativ genom samarbete 

mellan biståndsorgan och försäkringsföretag. 

F ö r a t t s a m m a n fa t t a : 

Kraven att integrera anpassningsåtgärder, katastrofberedskap och 

riskprevention i det normala utvecklingsarbetet kommer att växa 

sig allt starkare. De investeringar som görs i utveckling och fattigdomsbekämpning 

kommer annars att allvarligt äventyras av 

konsekvenserna av ett allt mera instabilt klimat. 

Det ökande antalet katastrofer är en lika stark uppmaning. Det 

blir i längden helt omöjligt för de humanitära organisationerna 

att klara av ett fortsatt snabbt ökande antal katastrofoffer. Katastrofernas 

starkt negativa inverkan på fattigdomsarbetet i stort är 

ytterligare ett argument. 

Vi lever visserligen i ett samhälle där kortsiktigheten är satt i 

system. 

Finanskrisen var ett tydligt exempel på detta. Klimatkrisen är 

ett annat. Vårt sätt att överutnyttja och i många fall förstöra våra 

viktigaste ekosystem är ytterligare ett exempel på hur den korta 

sikten dominerar. Historien är därtill ett bevis för att vi som regel 

inte är beredda att lägga om kurs förrän krisen är ett faktum. 

Men katastrofernas tilltagande omfattning är entydig. Offren 

och skadorna för olika typer av katastrofer har stadigt ökat alltsedan 

vi började föra statistik värd namnet. Orsakerna är många och 

komplexa. Vi vet samtidigt att mycket går att göra för att minska 

riskerna. De många erfarenheter vi har borde vara argument nog 

för att ta ett mera långsiktigt grepp i syfte att förstärka våra preventiva 

insatser för att reducera katastrofernas konsekvenser. Låt 

oss innerligt hoppas att så sker. Jag är alldeles säker på att Jan 

Eliasson kommer att gå i bräschen för en sådan utveckling. 

A n d e r s W i j k m a n (f. 1944) verksam i Tällberg 

Foundation, särskild rådgivare SEI (Stockholm 

Environment Institute), gen sekr i Svenska 

Röda Korset 1979-88, bitr gen sekr i FN och 

policychef UNDP 1995–97, Europaparlamentariker 

1999–2009, ledamot av KVA samt Romklubbens 

styrelse. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/661/6! 0"/"1"21"!'''/3-"3

Ambassadör Jan Eliasson har vigt sitt liv till att söka 

få nationer och människor att komma överens, utifrån 

en värdegrund av rättvisa, jämställdhet och mänskliga rättigheter. 

Detta arbete har ännu inte kommit till vägs ände… 

att komma överens 

”Vi är jordens.” 

Tomas Tranströmer 

”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?” 

Axel Oxenstierna 

Krig är en metod i politikens förlängning för att lösa konikt. 

Krig som metod har kunnat tillämpas så länge som männi - 

skans förmåga till självdestruktion och miljö förstörelse 

ändå varit relativt begränsad. Så är det inte längre. Därför gives 

inget annat alternativ än att komma överens, utan att tillgripa det 

yttersta våldet. Det yttersta våldet är det ytterst ohållbara. 

Erfarenheten visar att ömsesidigt beroende är den bästa hävstången 

för att förebygga och lösa konikter. Därför är globaliseringen 

en lika positiv som nödvändig process. För att handling 

skall verka ut i ekonomiska, sociala och ekologiska dynamiska 

balanser måste människan disciplinera sig själv att inse att en kritiskt 

viktig del av egenintresset är att också vara solidarisk med 

det gemen samma. Det är när dogmer och principer vinner över 

det sunda egenintresset som samhällen brakar samman. Hegemonier 

och föreställningar om den egna nationens eller religionens, 

rasens överlägsenhet är destabiliserande krafter. 

Demokratiska processer är överlägsna alla andra former för att 

ltrera bort ledarskap med paranoida, psykopatiska och kriminella 

drag och för att vaska fram det ledarskap som svarar upp 

a t t k o m m a öv e r e n s 169 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/671/62 0"/"1"21"!'''/3-"3

mot det vidare allmänintresset. Flaggviftandet (patriotism) bör i 

framtiden reduceras till ett fenomen vid World Cup och Olympiader. 

Vår framtida säkerhet kommer att bygga på att vi vidgar 

våra kulturella och nationella identiteter till att omfatta ett vidare 

vi-begrepp än enbart den egna gruppens. Europa har gjort viktiga 

framsteg sedan Andra världskriget. 

För 80 000 år sedan vandrade blott någon handfull individer 

av arten homo sapiens på jordens yta. Några stammar levde i 

södraste Afrika vid Indiska oceanen. De påbörjade en expansion 

och färd som skulle erövra världen. Människan klarade sig genom 

naturens alla faror tack vare sin intelligens och förmågan att 

tillverka vapen och verktyg, men främst tack vare förmågan till 

samarbete inom familj, stam, nation eller företag, i ständigt allt 

vidare sammanhang. Utvecklingen från en handfull individer till 

sju miljarder, på väg mot nio, visar att människor ändå har varit 

bättre på att komma överens än att förgöra varandra. 

Människans vandring genom tiden är väl fångad i den indiske 

författaren Nayan Chanda’s lysande bok ”Bound Together” – 

bundna till varandra. Han visar hur människan stegvis utvecklat 

sin förmåga att allt effektivare samverka över gränser och avstånd 

genom ständig innovation som underlättat handel, produktion, 

kunskap och makt. Hundratusentals stammar har krympt till 195 

nationer. Tiotusentals språk har blivit något tusental. Föreställningen 

om naturtillgångarnas oändlighet har ersatts av den ångestladdade 

insikten om naturens begränsningar. Vår tids fråga är 

”kommer jordens resurser att räcka till för en rättvis, demokratisk 

och politiskt stabil värld med en befolkning på 9 miljarder”? Utgångsläget 

för nutidsmänniskan är ett helt annat än för forntids- 

eller för renässansmänniskan. När Columbus seglade mot väster 

levde ca 400 miljoner människor på jorden, 600 000 i Sverige. 

År 1500 hade den Heliga Romerska Kyrkan under tusen år varit 

den ”globala” maktapparaten i världen. Vatikanen hade sin hand 

över både nationer och enskilda. Att sprida kyrkans makt var en 

drivkraft bakom de stora upptäcktsresorna, 

naturligtvis i tillägg till att 

lägga under sig nya rikedomar. Kyrkan 

var den statsbärande institutionen. 

Men dess makt började krackelera 

i det ögonblick Martin Luther 

spikade sina 95 teser på kyrkporten 

i Wittenberg 1517. I samma tid började 

naturvetenskaperna spira. Ny 

kunskap utvecklades av Copernicus, 

Machiavelli, Bruno, Newton, 

Descartes. Spelet mellan ny loso, 

teknologi och vetenskap började lägga grunden för den väldiga 

transformationen av människans villkor – och naturens. 

Kyrkans makt som bärare av världsordningen i den västliga 

världen bröts genom 1600-talets ”världskrig”, det trettioåriga kriget, 

som drog med sig nära 20 miljoner i döden. Ur kriget kom 

freden. Freden födde fram en ny maktordning nu grundad på 

principen om nationalstatens suveränitet. Den europeiska staten 

skulle byggas på världsliga principer, inte längre på kyrkans. Den 

Westfaliska Freden skrevs under i Osnabrück och Münster 1648. 

Bartholemeus van der Helst förevigade förhandlingarna efter 

överens kommelse och bankett. De talrika delegationerna möttes 

dock aldrig till förhandlingar i plenum. 

Konsekvenserna av den Westfaliska fredens villkor och principer 

lever ännu i vår tid när återigen ordningen för samspelet mellan 

nationer kommer att tvingas undergå förändring. Men under resan 

hit har världsordningarna 

avlöst varandra i all 

snabbare takt. Det Europa 

som Westfaliska freden 

formade höll fram till de 

amerikanska och franska 

170 bo ekman 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/!"1/!/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

evolutionerna och Napoleonkrigen. Nya idéer och lososka 

principer förändrade synen på statsmakt och maktbalanser. Efter 

revolutionsårens kaotiska experimenterande med olika former av 

styrelseskick kastade Napoleon Europa in i kaos och krig. Prins 

Metternich samlade Europas stater till samtal och förhandlingar 

om den framtida ordningen i Wien år 1814–1815. Avtalet undertecknades 

den 18 juni 1815, nio dagar före Napoleons nederlag vid 

Waterloo. Europa delades upp. Österrike, England, Ryssland och 

Preussen – men även Frankrike genom Talleyrand – dominerade 

men alla Europas stater deltog i samtalen. De hölls separat, aldrig 

i plenum. Metternich höll i taktpinnen vid denna första ”världskongress”, 

ett förebud för 1900-talets ordningar. Wienkongressens 

ordning bestod i hundra år intill första världskriget. 

Wienkongressens stabilisering av Europa 

lade grunden för den stora tillväxtens 

tid. Innovationstakten stegrades. Handeln 

ökade. Kapital skapades och frigjordes. 

Entreprenörerna ck svängrum. USA, som 

hade frigjort sig från England, erbjöd en öppnare miljö för teknisk 

utveckling än i Europa. Ekonomisk tillväxt och snabb befolkningstillväxt 

präglade tiden. År 1830 passerade jordens befolkning 

en miljard. 

Stabilare relationer mellan nationer, relativ säkerhet, bättre 

kommunikationer, handel, kolonialvälde och innovation var fundamenten 

för denna formativa tid. Den kom också att föda fram 

de politiska idéer och ideologier som dominerat in i vår tid. De nya 

teknologierna skapade en ny ekonomisk verklighet. 

Vid 1900-talets början levde den europeiserade världen i förvissad 

tro på sin överlägsenhet och eviga blomstring. Men 1815 

års världsordning kom till sitt brutala slut 1914 genom ”Det stora 

kriget” som svepte med sig 10 miljoner döda. Tyskland och 

centralmakterna hade velat ändra världsordningen, erövra och 

transponera sig till dominerande. Men nederlaget blev katastrofalt. 

Vid Versailles konferensen 1919 tvingades Tyskland till de 

fredsvillkor som lade grunden för nästa stora konikt. Versailleskonferensen 

trodde sig skapa en hållbar världsordning under 

överinseende av den nya mötesplatsen: ett Nationernas förbund. 

Metternichts idé om samtalet och processen från 1815 kom nu att 

formaliseras. Men USA kom aldrig att delta eller raticera avtalet. 

Freden producerade orättvisor, ekonomiska kriser, proletarisering 

av massorna och tre revolutioner: den demokratiska i västra, norra 

Europa och USA, den kommu nistiska i Ryssland och den fascistiska 

i Tyskland, Italien och i Spanien. 1800-talets ideologier hade 

blivit till praktisk konfrontationspolitik. 

Den ekonomiska tillväxten, befolkningsökningen 

och inte minst den rastlösa tekniska 

utvecklingen skapade föränderlighetens 

verklighet. Under 1900-talet fasades 

det gamla statiska bondesamhället ut i den 

västliga delen av världen. Samtidigt eskalerade industrisamhället 

produktivitetstakten. Den socio ekonomiska och tekniska dynamiken 

rubbade nationernas inbördes makt relationer. De totalitära 

strömningarna både samverkade till och kolliderade med varandra 

i andra världskriget. 60 miljoner människor dödades. Men världens 

samlade befolkning passerade under 1940-talet 2,5 miljarder. 

Andra världskrigets planetära kataklysm 

producerade i sin tur en ny världs ordning 

byggd på segermakternas villkor och nya 

inbördes styrke förhållanden stormakterna 

emellan. Kriget hade fött fram en ny vapenteknologisk 

verklighet. Det producerade också atombomben. De 

allierade segermakterna möttes till två avgörande konferenser – på 

Jalta i februari och i Potsdam i juli 1945. 

Redan den 1 juli 1944 hade emellertid de allierade samlats till 

ett möte i Bretton Woods i New Hampshire, USA för att börja 

förbereda den nansiella ordning, öppnande av marknader och de 

institutioner som återuppbyggnaden av en internationaliserande 

värld skulle behöva när segern var vunnen. 

172 bo ekman 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/!01/!4 0"/"1"21"!'''/3-"3

Resultatet av Bretton Woodsmötet blev 

Världsbanken, IMF, och GATT/WTO. Parallellt 

utvecklades också konstitution och former 

för ett nytt nationernas samarbetsorgan, 

Förenta Nationerna. FN-stadgan skrevs under av 51 nationer den 

26 juni 1945. 

Den ordning som formulerades i krigets kölvatten 

lever världen med än idag. Men den 

kommer att visa sig lika ohållbar som någonsin 

tidigare världsordningar. Världsordningar 

är färskvaror. 

Detta koncentrerade svep över närhistorien visar hur världsordningar 

kommer och går. De produceras ur de förhandlingar och 

konferenser som föds ur krig och kraft mätningar mellan nationer 

i kampen för att försvara sina intressen eller expandera hegemoni, 

kontroll, säkerhet och tillväxt. Suveränitetsprincipen har legitimerat 

den nationella egoismen. 

Under det sena 1900-talet har världen övergått från att tala 

om internationa lisering till globalisering. Inter-nation betyder 

bokstavligen nationer emellan. Begrepp som internationalisering 

utgår från nationalstaten. Samverkan med andra länder och regioner 

ska utgå från, och i bästa fall förstärka, den egna nationens 

makt, säkerhet, välfärd och konkurrenskraft i ett dynamiskt plussummespel. 

Internationell lag är grundad i suveränitetsprincipen 

och nationernas rätt att fritt förfoga över sina egna inre angelägenheter. 

Bilateralism och multilateralism är begrepp som utgår 

ifrån nationalstatens prerogativ. 

Men inför och under Andra världskriget kom emellertid en 

handfull statsmän, diplomater och ekonomer att se nödvändigheten 

av att nationalitetsbegreppet måste anpassas till en värld där 

de ömsesidigas beroenden nationerna emellan skulle bli allt tätare 

och djupare. Churchill såg detta tidigt. Han tänkte praktiskt 

i strukturer, unioner och allianser. Schumann och Monnet såg 

också bortom nationalstaten. De tog avstånd från Vichyregimen 

och arbetade under kriget i exil på efterkrigstidens europeiska och 

internationella strukturer. Det gjorde också President Roosevelt 

liksom den brittiske ekonomen John Maynard Keynes. 

Dessa ledare var i ordets mening statsmän. De sökte att konkret 

formulera de nationella strukturer och internationella institutioner 

som skulle behövas för att praktiskt stödja grundläggande 

principer om frihet, rättsamhälle, mänskliga rättigheter, välfärd 

och trygghet. De formulerade principer som kunde förenas med 

förändringar i egenintresset. De hade den personliga karaktärsstyrkan 

att övervinna den slags förödande egoism som länkas till 

föreställningar om nationens, rasens, folkgruppens eller den egna 

genomlevda historiens över lägsenhet. 

Världskonikten gav ledarna möjligheten att konkret tänka i 

nya banor. När freden kom krympte frihetsgraderna att tänka 

fritt och handla stort. Carpe diem! Det kalla kriget – inte minst 

Churchills bildlika formulering 1948 om en järnridå som sänkts 

genom Europa från Östersjön till Medelhavet – låste världen för 

ett halvsekels maktkamp mellan öst och väst. 

Denna ordning, med Nato och Warszawapakterna som bärare 

av den militära maktbalansen, föll samman 1989–1991. Återigen 

hade de ekonomiska, demograska och teknologiska förutsättningarna 

för världsordningen i grunden förändrats. Internationalisering 

hade övergått till globalisering av ekonomi, kunskap, 

nanssystem, produktion, logistiksystem, produktivitet. Det blev 

omöjligt för Sovjetunionen, Öststaterna liksom Kina att leva i social, 

ekonomisk och teknisk isolering från de möjligheter som de 

dynamiska marknads- och innovations processerna i Västvärlden 

hade skapat. 

Sovjetunionen föll samman utan inbördeskrig men har följts av 

en tsar besläktad regim i Ryssland som fortsatt bromsar landets 

integration i den globaliserade kunskaps- och marknadsvärlden. 

Kommunistpartiet i Kina behåller än så länge sitt repressiva maktmonopol 

men i förening med en odogmatisk blandning av stats- 

174 bo ekman 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/!31/!5 0"/"1"21"!'''/3-"3

och marknadskapitalism. Kina med sina 1,3 miljarder invånare är 

inte en nation i gängse mening. Kina är en kontinent som blivit 

oupplösligen samman ätad med västvärldens konsumtionsmarknader, 

USA:s statsnanser, Afrikas korn bodar, Mellanösterns och 

Rysslands olje- och gastillgångar. Kina är i praktisk mening en 

djupt och irreversibelt integrerad del av de globala systemen för 

värdeskapande. 

Den paradox som vår tid har att lösa är att förena de snabbt 

växande ömsesidiga beroendena mellan människor, företag och 

nationer och samtidigt behålla principer om nationell suveränitet 

som bas för konstitutioner och samarbete. Jag tror inte detta 

är möjligt. Den konstitutionella kartan släpar efter verklighetens 

ekonomiska och sociala realiteter. Detta är en farlig disharmoni. 

Nationalstaterna äger fortfarande monopolen över samhällsvåldet 

– det politiska, polisiära och det militära. Detta arbetar axiomatiskt 

i nationens intresse. Detta nationens intresse – i synnerhet 

om detta utövas i symbios med ett religiöst eller junta-liknande 

maktintresse – kommer i allt mindre utsträckning att harmoniera 

med medborgarnas egenintressen och önskan om bättre ekonomi, 

säkerhet, frihet och öppenhet. 

Globaliseringen sker inte för att den planeras av nationalstater. 

Det nns inte ett enda globaliseringsministerium i världen. 

Globalise ring sker därför att människor vill att den sker. De allra 

esta efterfrågar högre produktvitet, högre levnadsstandard, säkrare 

miljö, konsumtion, information och öppenhet. Det nns en 

marknad för globalisering som i sig har producerat en lavin av 

innovation som underlättar dessa processer, t ex produktion och 

konsumtion. Internet och mobiltelefonins spridning under knappa 

20 år bär syn för sägen. Denna dynamik kommer att jaga världsordningen 

och nationalstatens makt monopol på dörren. 

Det nns inga som helst tecken på att globaliseringen skulle 

vara nära vägs ände. De institutioner och företag som står i vägen 

för den fortsatta fördjup ningen och förtätningen av alltmer 

nmaskigt globalt fungerande system kommer att svepas undan. 

Världen har blivit alltför sammanätad för att brytas upp. Den 

som i dårskap försöker sig på detta drar med oss alla i avgrunden. 

Det är tid att vara preaktiv, att handla i tid. 

Världen organiserar sig själv – organiskt – som system, inte 

efter hierarkiska eller suveränitetsprinciper. Finansmarknader, 

matmarknader, innovation, energi system formas efter de marknadsprinciper 

som ökar produktivitet och effektivitet oavsett nationsgränser. 

Inget enda land kan till exempel dominera omställningen 

till ett nytt, säkert, effektivt och ett rent energisystem som 

verkar i en dynamisk harmoni med ekosystemens balanser. 

1874 bildades framsynt Världspostföreningen, UPU. Sedan dess 

har det globala postutbytet i stort sätt fungerat utan konikter. 

Det internationella postsystemet är inte ett i socialistisk mening 

planerat system som lyder under någon enda myndighet eller nationsmakt. 

Det har utvecklats organiskt i samverkan mellan ett 

par hundra länders post förvaltningar som insett att grunden för 

dess verksamhet är effektivitet, pålitlighet och samverkan. Så 

fungerar också ordningar för ygtrak och sjötrak. När skapas 

sådana ordningar för mat och energiproduktion? 

Den näraliggande framtidens konikter kommer att ligga i kollisionen 

mellan föreställningen om den nationella nyttans och 

maktens företräde över ekonomisk och ekologisk effektivitet till 

nytta för medborgarna. Politikens maktbas är den nationella konstitutionella 

processen vare sig denna är demokratisk eller inte. 

Men basen för ekonomisk produktivitet har idag föryttat sig från 

den nationella arenan till den globala systemnivån. Likaså har åtgärder 

för att kunna påverka störningarna i det stora ekosystemet 

föryttas från lokalnivå till global nivå. Nationalstaten representerar 

delhetens intresse, inte helhetens. 

Denna kollision mellan de lokala och de globala intressena 

kommer till tydligt uttryck både i nanskrisen och i miljö- och 

klimatkriserna. Globaliseringen av systemen producerar risker av 

en typ och dimension som existerande internationella och multilaterala 

institutioner varken är förberedda på eller har legitimitet 

176 bo ekman 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/!61/!! 0"/"1"21"!'''/3-"3

att hantera. Den stora nanskrisens improvisatoriska hantering, 

både institutionellt och policymässigt visar sig i den fortsatta nansiella 

destabiliseringen (USA, Grekland, Portugal, Spanien…) 

av ett i realiteten sammanvävt system. Alla berörs. Parallellen med 

miljöområdet är tydlig. 

Den 18 december 2009 om kvällen kom en alltmer haltande 

världsordning till vägs ände. 17 års klimatförhandlingar – via Kyoto 

– hade brutit samman. Bilden från mötet dokumenterar ledarnas 

uppgivenhet, plågade av att vilja men inte kunna leverera den 

uppgörelse de faktiskt vet att världen/helheten behöver. 

Enligt min mening hade Köpenhamnsprocessen 

aldrig några möjligheter att 

lyckas. Om historikern Barbara Tuchman 

levt idag skulle hon ha lagt ytterligare 

ett kapitel till sin bok ”The March of 

Folly”, om människors förmåga genom historien till kollektiva 

dårskaper. 

Köpenhamn är ytterligare ett bevis för att nuvarande konstitutionella 

ordningar inte kan hantera (govern) den globaliserade verklighetens 

problem. Det visar också oförmågan att nå ett frihandelsavtal, 

att komma tillrätta med fattigdom, terrorism, energi system, 

migration även om vi faktiskt har både kunskap och förmåga. 

Världen fungerar i interaktiva och gränsöver skridande system. 

Men makten är fortfarande organiserad styckevis och delt i nationer, 

som tillkommit genom historiska tillfälligheter och politiska 

skeenden. Världen missköts genom nationers ständiga kamp att 

hävda sina intressen. Ingen nation, ingen institution äger legitimitet 

att sköta helheten. 

På inget annat område är detta tydligare än på miljö- och klimatområdet. 

Biosfären är i sig själv ett planetärt, adaptivt, interaktivt, 

ständigt föränderligt och självreglerande system. Den är en 

odelbar helhet. Naturen går inte logiskt att dela in i nationer. Det 

går inte att xa haven för sig, skogarna för sig eller klimatet för sig 

eller den atmosfäriska CO 2 -balansen, samspelet mellan biologisk 

mångfald och ekosystemens produktivitet för sig. 

Den av FN-organet UNFCCC formade förhandlingsprocessen 

för klimatfrågan hade den omöjliga uppgiften att förena lösningen 

av ett extremt komplicerat geofysiskt problem med lösningen av 

ett politiskt problem: att få 194 nationer att bli överens, utifrån 

vars och ens egna nationella intressen om mål, medel och fördelning 

av ansvar för åtgärder att vidtas under åratal framöver. Förhandlingsprocessen 

skapades utifrån föreställningen att det ekologiska 

problemet skulle kunna lösas genom politiska kompromisser 

mellan olika nationers geopolitiska, hegemoniska, ekonomiska 

och sociala intressen. 

Men om nu 194 nationer ändå skulle ha kommit överens om det 

”perfekta avtalet”, så saknas i upplägget den tillsynsmyndighet 

som med ekonomisk, polisiär och militär makt skulle ha kunnat 

korrigera de nationer som av olika skäl inte skulle fullgöra sina 

åtaganden och nå de uppsatta målen. 

Förhandlingarna försökte lösa fel problem: att nå politiska 

kompromisser som primärt säkrade stormakternas hegemoniska 

intressen. Det verkliga problemet att lösa var att restabilisera 

biosfären. Åtgärderna måste vidtas utifrån de ekologiska systemvillkoren, 

inte utifrån nationernas relativa förhandlingsstyrka och 

maktpolitiska intressen. FN’s alla miljökonferenser och -konventioner 

visar ineffektiviteten i det nuvarande systemet av ”governance” 

av globala system problem. Kyoto protokollet blev en 

papperstiger, sönderslitet av en nationernas anarkistiska brist på 

ömsesidig solidaritet. Av ca 500 internationella överens kommelser 

har blott en handfull fullgjorts till bokstaven. Ett oss näraliggande 

exempel är Östersjön. 

I ett par århundraden har vetenskap och kunskapsutveckling 

präglats av reduktionismens metod. Människan har strävat efter 

att veta alltmer om alltmer fragmenterade fenomen. Därför säger 

man att djävulen åternns i detaljerna. Men nanskris och miljökris 

visar att den verkliga djävulen nns i systemen. Det viktigaste 

178 bo ekman 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/!71/!2 0"/"1"21"!'''/3-"3

är att förstå helheten, hur saker och ting hänger samman. Det är 

bara då man kan forma eller reparera system för säkerhet och förmåga 

till återhämtning. 

Det är också en absurditet att nationella ledare skulle ha sina 

alldeles egna vetenskapliga rådgivare. Ekosystemen är inte nationella, 

men väl en stor del av forskningsanslagen. IPCC var ett 

lovande initiativ. Men dess vetenskapliga trovärdighet ifrågasätts 

liksom dess politiska neutralitet. IPCC hukar under kritiken. 

Globaliseringens, de ömsesidiga globala beroendenas verklighet, 

har föråldrat de nuvarande konstitutionernas kartbilder. 

Världen förfogar inte över de mekanismer som krävs för att lösa 

dagens viktigaste utmaningar. I detta ligger en växande fara för 

konikt och krig. 

På det ekonomiska området visade nanskrisen att nuvarande 

institutioner och regelverk inte hade räckt till för att förutse eller 

hantera de nansiella risker som förtätningen av de globala beroenden 

hade skapat. 1970-talets G5 blev till G8, som blev till G20. 

Men G20 är en informell gruppering, inte fotad på demokratisk 

grund. G20 har ingen närkontakt med väljarkårer eller lokala opinioner. 

G20 ser dessutom problemen endast ur en, men givetvis 

mycket viktig synvinkel. 

Vad alla dessa gruppbilder från 1500 och 

framåt också visar är att maktens frågor 

är männens frågor. Kvinnans jämställdhet 

blir en förutsättning för framtidens 

säkerhet. 

Gränser sätter gränser för politisk och mänsklig solidaritet. Om 

världen vore ett enda land skulle ett sådant aldrig politiskt fungera 

med de klyftor, orättvisor, exploatering av människor och natur 

som idag är en realitet. Det internationella systemets ofullkomlighet 

i förhållande till dagens verklighet är fröet till morgondagens 

konikter. Detta kom till ytan i Köpenhamn. 

President Roosevelt sammankallade, veckan efter Japans anfall 

på Pearl Harbor den 7 december 1941, sina närmaste förtrogna. 

Han bad dem omedelbart att börja tänka igenom hur världen 

borde ordnas för fredlig samexistens efter den kommande freden. 

Han tog – preaktivt – ansvar för framtiden. 

Därför bör debaclet i Köpenhamn tas för vad det faktiskt är, 

sammanbrottet för en redan svunnen tids institutioner och mekanismer 

att komma överens. Världen behöver nu de nya former som 

säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering 

i en fortsatt globaliserande värld. Uppgiften är enorm. Den 

mäktar ingen nation ensamt med. 

Det är dags att ge svar på frågan Hur i hela världen skall vi leva 

tillsammans – vi människor och vi med naturen? 

Den viktiga frågan att ställa är inte vad som gick fel i Köpenhamn 

utan hur demokratiskt fotad ordning skall formas för denna 

nya värld. 

Vi måste ge oss i kast med att i tid besvara frågan Hur? innan 

en illa anpassad ordning återigen får leda till katastrof. 

De världsordningar som berörts i denna uppsats har alla tillkommit 

i reaktion till förändringar som redan inträffat. 

Det är dags att handla preaktivt. 

B o E k m a n (f. 1937) är grundare och ordförande 

i Tällberg Foundation, i vars styrelse Jan 

Eliasson är medlem. Han har varit verksam i 

näringslivet – Skandia, Volvo, SIFO – och inom 

kultur- och samhällsliv. Han har bland annat 

varit rådgivare till FN och till Ko Annan. Jan 

Eliasson och Bo Ekman har känt varandra sedan trettio år. 

180 bo ekman 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/7"1/7/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

fredens sak är hans 

– hyllningsanförande vid utdelandet av 

Mårbacka-priset 2008. 

Må r b a c k a p r i s e t t i l l d e l a d e s Jan Eliasson 

2008. Det är en sparsamt utdelad utmärkelse som kan 

ges till någon som verkat i Selma Lagerlöfs anda. Bland 

fåtalet mottagare nns förra presidenten i Island Vigdis Finnbogadottir 

och Jans diplomatkollega Rolf Ekéus. I Vigdis fall tog juryn 

fasta på hennes arbete för kvinnans jämställdhet och det muntliga 

berättandets betydelse för den skrivna litteraturen. Båda delarna i 

hög grad verksamhet i Selma Lagerlöfs anda. I Rolfs och Jans fall 

var det fråga om deras arbete för freden – med fokus på det förebyggande 

arbetet och koniktlösandet. Från tiden före första 

världskrigets utbrott till sin död var Selma Lagerlöf mycket upptagen 

för att inte säga plågad av människans oförmåga att dra slutsatser 

av sin egen erfarenhet av krigets omänsklighet. 

Det uppdrogs åt mig att hålla pristalet till Jan Eliasson. Det visade 

sig vara lättare än jag trott att nna kopplingar mellan Selma 

Lagerlöfs skönlitterära skapelser och Jan Eliassons oglamorösa 

förhandlingsgnetande. Kopplingen fann jag i den bakomliggande 

drivkraften. Några upplevelser och förvärvade värderingar måste 

ligga bakom ett arbete som sträcker sig längre än till uttalade sympatier 

och allmänt prat. Selma äventyrade nog sin ställning som 

uppburen nobelpristagare när hon förmådde sig själv att väva in 

ett fredsbudskap i en roman. Den inre drivkraften tvingade henne 

till ett försök. Jan har bortsett från egen bekvämlighet och idogt 

underkastat sig de farofyllda strapatser som vistelse i koniktfyllda 

miljöer medför. Selma och Jan visade sig stå varandra närmre 

än jag trott. Min bevisföring i ladan på Mårbacka en sommardag 

2008 lät så här: 

I novellen Två farkoster berättar Selma Lagerlöf om ett sällskap 

f r e d e n s s a k ä r h a n s 183 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/701/74 0"/"1"21"!'''/3-"3

som gör utykt med ångbåt i bohuslänska farvatten. De går in i 

ett trångt sund. Där får de syn på en vacker segelbåt som ligger 

förtöjd vid stranden av ett vackert hus omgivet av de skönaste rosor. 

Tre ickor klädda i vackra olikfärgade klänningar riggar den 

smäckra segelbåten med silkesegel. 

På land på översta steget av en kort stentrappa står en majestätisk 

kvinna helt vitklädd. Hon tycks vara på väg att stiga ned 

i båten, men har blivit stående att betrakta en avlägsen syn. Hon 

står där med ett ansikte förstenat av sorg, med ögonen förvrängda 

av smärta. Hopplös förtvivlan avspeglar sig i hennes ansikte som 

inför någon oundviklig, oblidkelig olycka. 

Folket ombord – av författaren omtalade som ”de lustresande” 

– står förhäxade vid åsynen och förstummade av kvinnans gestalt. 

Man hade velat hejda ångbåten för att fråga vad hon såg, vad hon 

fruktade. 

En av de resande ombord på ångbåten bryter tystnaden. Det var 

Freden, vi såg. Det måste ha varit Fredens gudinna som dragit sig 

tillbaka för att överleva kriget. De övriga ombord gav henne rätt, 

ty – och jag citerar ur novellen – ”Årets tal var 1916, världskriget 

rasade, man tänkte inte på annat, man talade inte om annat än 

stridens växlingar på de olika fronterna - det föreföll inte orimligt 

att tänka sig att vad man sett var Fredens gudinna, som ytt bort 

ur den besudlade världen …” 

Färden fortsätter och ur dimmorna dyker en annan farkost upp, 

en jagare. Plötsligt nns den där utan att någon sett den nalkas. 

Ombord syns inte en människa. Där skorsten och styrhytter borde 

nnas, syntes taggar och knölar som på ett odjurs rygg. 

Inget av människa skapat kunde vara mer skräckinjagande. 

Man kunde inte göra sig kvitt tanken att vad man såg var en ur 

djupet uppstigande drake som nu uppehöll sig i vattenytan för att 

spana efter något byte den ville uppsluka. 

Jagaren försvann in i det trånga sund, de nyss hade lämnat. 

Alla slogs av samma tanke. Hur skulle det gå om jagaren i den 

smala farleden mötte den vackra båten med silkeseglen? 

En av de lustresande fullföljde liknelsen: 

”Om kvinnan som vi nyss såg där inne i sundet var Freden så 

var väl det där Kriget, sade hon. … Man tyckte sig närvara vid 

upplösningen av en lång tragedi. Fredsgudinnan som hittills hade 

undgått Krigets förföljelser hade nu upptäckts i sin sista tillykt 

därifrån ingen väg till räddning gavs”. 

Man kunde tro att Jan Eliasson var med på den där ångbåten. Jag 

tror att han gjort liknande upplevelse som de resande i berättelsen. 

Jag tror att han sett Fredens gudinna, sett hennes sköna uppenbarelse 

men också hennes sorg och av besvikelse tomma blick. Sett 

hennes förvridna anletsdrag, och att han gripits av vad han sett. 

Och jag tror jämväl att Jan Eliasson sett den där jagarens 

skräckinjagande konturer, sett odjuret utan mänskliga drag plötsligt 

dyka upp i farleden och att han skrämts av upplevelsen. Och 

jag tror att Jan Eliasson likt sällskapet i Selma Lagerlöfs novell 

har ställt sig frågan Hur ska det gå när krigsskeppet möter fredens 

sköna bräckliga farkost därinne i det trånga sundet. 

Och jag vet att de vet, jag vet att Jan Eliasson vet och jag vet att 

vi alla borde veta – det är freden som går under. Och jag tror att 

det är det som driver honom i hans arbete för fredens sak. 

Ty man ska nna att den som mer hängivet än andra tjänar ett 

allmänt intresse, har en drivkraft som förklarar varpå det beror. 

Jan Eliasson har mer än de esta hängivet strävat på i fredens 

tjänst, i koniktlösandets svåra konst. Därbakom måste nnas en 

drivkraft. 

Selma Lagerlöf beskriver sin drivkraft, sitt engagemang för 

fredsarbetet vid olika tillfällen i föredrag och i brev. Där ger hon 

ord åt plågan, att det är människan själv som startar krig. Om det 

var jordbävningar och naturkatastrofer som åstadkom död och 

olycka, skriver hon i ett brev, skulle det vara lika svårt för de drabbade, 

men det skulle för mänskligheten ge tröst och hopp att det 

inte var människan själv som med vett och vilje störtar bröder och 

systrar i olycka. Hur kan hon som författare, frågar hon sig, bidra 

till en klokare, mer civiliserad värld. 

184 i n g e m a r e l i a s s o n 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/731/75 0"/"1"21"!'''/3-"3

Jag vet inte hur den kraft ska beskrivas som driver Jan Eliasson 

i hans arbete som diplomat, jag vet inte om han själv kan klä det i 

ord. Men jag vet att den drivkraften måste nnas. I annat fall kan 

det inte förklaras hur den som skulle kunna njuta sitt livs otium 

efter en karriär som få i svensk utrikestjänst, som pensionär beger 

sig till den hopplösaste av konikter, den i Darfur, i akt och mening 

att uppnå fred – åtminstone förhindra fortsatta strider – åtminstone 

fördröja upptrappning – åtminstone rädda någon människas 

liv. Jag kan inte beskriva vad som driver honom, men jag 

vet att hans insats gör skillnad. Hur stor skillnad kommer historien 

att utvisa. Men utan denna medlande och krigsförhindrande 

insats i Darfur hade inte ens hoppet om en fredlig lösning funnits, 

inte ens ett svagt leende av liv dragit över Fredsgudinnans anlete. 

Det måste nnas en drivkraft bakom sådant hängivet arbete för 

fredens sak som Jan Eliasson lagt i dagen. Den fyller oss med beundran. 

Den renderar honom Mårbacka-priset till minne av Selma 

Lagerlöfs fredsarbete. Det är min förhoppning att detta pris 

ger honom kraft att länge än tjäna fredens sak. 

Det nns många sätt att låta sig enrolleras i fredsarbete. Selma 

Lagerlöf ställde sin diktarkraft i fredens tjänst. Genom hela hennes 

författarskap går ett budskap, ett budskap om en kärlek som inte 

låter sig förklaras av bara rationalitet och förnuft. Men som när 

den får tjäna högre syften kan åstadkomma fred och försoning. 

Hennes metod är att låta det konstnärliga kravet vara överordnat. 

I sina texter vill hon först och främst skapa stor litteratur. Det 

är när berättelsen blir för programmatisk, när de konstnärliga 

kraven försvagas som budskapet tappar i styrka och genomslagskraft. 

Jan Eliassons metod att främja fredens sak är diplomatin. Den 

förutsätter kompetens och lyhördhet. Den kräver förmåga att underordna 

sig och att leva sig in i andras tänkesätt och historiska 

och kulturella föreställningar. Det är när förutfattade meningar 

och medlarens egen person och intressen sätts främst, som sannolikheten 

till framgång försvagas. 

Det nns sålunda likheter mellan författarens och diplomatens 

konstnärskap. 

Jan Eliasson är diplomat och politiker, en i raden av framstående 

svenska diplomater och politiker vars krafter tagits i bruk 

för medling och koniktlösning. Det är ett inslag i vår moderna 

svenska historia vi ska vara stolta över. Och vi kan sägas ha haft 

större anledning än många andra folk och nationer att engagera 

oss i det arbetet med tanke på hur förskonade vi varit från krigens 

härjningar de senaste två hundra åren. Några har blivit hjältar och 

legender när deras arbete slutat i ond bråd död: Raoul Wallenberg, 

Folke Bernadotte, Dag Hammarskiöld, Olof Palme. Flertalet har 

verkat i den tysta diplomatins tjänst som Per Anger, Gunnar Jarring, 

Alva Myrdal och på senare tid Hans Blix, Rolf Ekéus även 

han mottagare av Mårbackapriset, och nu Jan Eliasson. 

”Att Sveriges och svenskarnas tjänster efterfrågats för medlande 

uppdrag, har säkert många förklaringar, men ytterst, tror jag, på 

att man kunnat lita på Sveriges självständiga hållning och på vår 

nations vilja och förmåga att stå upp för principer och rättsregler 

som bör vara vägledande för umgänget mellan stater. Detta är ett 

förtroendekapital som vi omsorgsfullt bör vårda”. 

De senaste meningarna är Jan Eliassons egna. De utgör sammanfattningen 

i en skrift i serien ”UD informerar” som han skrev 

på 1980-talet. 

I den skriften analyserar Eliasson begreppet medling och dess 

förutsättningar. Han konstaterar naket det sorgliga faktum att få 

medlingar lyckats i meningen att man kunnat få väpnade konikter 

att upphöra. Men också att medling som inte lett till varaktig 

fred ofta nog inneburit dellösningar såsom temporär vapenvila 

och förbud mot vissa typer av vapen. Varje sådan insats som räddat 

någons liv och lindrat någons plåga måste anses ha varit värd 

sin ansträngning. 

Jans karriär i diplomatins och den internationella politikens 

tjänst är unik. Det nns knappast en befattning i den svenska utrikesförvaltningen 

han inte innehaft – från aspirant till utrikes- 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/761/7! 0"/"1"21"!'''/3-"3

minister. Han har varit utrikespolitisk rådgivare i statsministerns 

kansli, han har varit chef för politiska avdelningen i UD, han har 

varit dess högste tjänsteman som kabinettssekreterare, han har 

tjänstgjort som Sveriges ambassadör vid FN och i Washington 

och därtill undergeneralsekreterare i FN. Han har varit generalförsamlingens 

ordförande och nu generalsekreterarens särskilde 

medlare i Sudan. Han har arbetat i medlingsuppdrag i Iran-Irak 

kriget, i konikten mellan Armenien och Azerbajdzjan, i Nagorno 

Karabakh och med humanitära insatser i Somalia, Sudan och Mozambique 

och på Balkan. Han är doctor honoris causa vid American 

University, Washington DC och vid Göteborgs och Uppsala 

universitet. 

Det är inte illa av en go gubbe från Kålltorps arbetarkvarter. 

I den skrift om medling jag redan citerat ur, framhåller Jan Eliasson 

att framgång i uppdrag som medlare och budbärare mellan 

parter förutsätter diskretion. Just det får nog sägas vara ett kännemärke 

för Jan Eliasson. Han väger sina ord. Han uttrycker sig 

balanserat och diplomatiskt, oavsett vad han yttrar sig om. Det 

är möjligen en yrkessjukdom – men i så fall en som jag hoppas är 

obotlig. 

I novellen ”Dimman” i volymen ”Troll och människor”, skriven 

det år som första världskriget bryter ut, berättar Selma Lagerlöf 

om en man som en sensommarmorgon nner sin vackra gård 

innesluten i en tät dimma. Han känner sig först berövad utsikten 

men nner efter ett tag att han återupptäcker nära ting han tagit 

för självklara. Han börjar trivas med dimman som avskärmar 

honom från yttervärlden och som låter honom njuta av det som 

är hans eget. Men hans promenad i trädgården störs av en galen 

kvinna som går fram och tillbaka på byvägen ett stycke bortom 

hans gård och skriker ”Herre Gud, hjälp de krigförande att de får 

fred. Blodet rinner i dikena som vatten. Ja, ja, ja var nådig mot de 

krigförande.” 

Vad kan jag göra frågar sig mannen – i novellen kallad Den 

fridsamme. Mitt ord skulle inte ha större betydelse än den stack- 

ars sinnessjuka vandrerskans. Hans bön blir i stället att dimman 

måtte bli varaktig. ”Bliv kvar, dimma, bliv kvar! Det är förfärliga 

tider som stundar. Låt mig slippa genomleva dem! Slå vakt kring 

min gård med dina vita murar! Låt mig leva här på mina fäders 

gamla gård utan att behöva veta vad som tilldrar sig av våldsdåd 

och blodsutgjutelse! Låt mig och mitt folk gå här inne stilla vid 

vårt arbete utan att störas av rykten om främmande människors 

olyckor!” 

Den fridsamme prisade sin klokhet och sin försiktighet som 

hade lett honom fram till insikten att det var hans uppgift att avskilja 

sig från världen där utanför. 

Men under stjärnklara nätter skingrades dimman och förlorade 

sitt välde över hans själ Då tänkte han med förtvivlan på den stund 

när han måste lämna det jordiska och föras inför sin domare. 

Och domaren skulle säga med sträng röst: 

”Jag sände en storm över jorden i din tid. Hur kom den tanken till 

ditt hjärta, att du skulle gömma dig undan stormvädret? 

Då skulle Den fridsamme försvara sig och säga: 

Det var övermänskligt det som du begärde att jag skulle göra. Jag 

teg stilla därför att jag ingen utväg såg. Det hörde inte till min syssla 

att dämpa din storm. Jag fruktade att jag mera skulle skada än gagna. 

Då skulle den högste domaren säga: 

Jag vet att jag inte hade givit dig förstånd nog att dämpa stormen. 

Men jag hade givit dig krafter nog att visa medlidande och öva barm- 

härtighet”. 

Frestelsen att låta sig inneslutas av dimman faller vi ofta för. Insikten 

att de esta av oss fått krafter nog för att utöva barmhärtighet, 

förstånd nog att tala för fred och försoning, förmåga tillräcklig att 

räcka den nödställde en hand, den insikten behöver sina budbärare 

och interpreter för att tränga in i vårt medvetande och våra 

samveten. 

Jan Eliasson är en av dem som medvetet och envetet talat fre- 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/771/72 0"/"1"21"!'''/3-"3

dens och koniktlösningens språk och därmed skingrat dimman – 

fått oss att se klarare. Den tanken har inte kommit till hans hjärta 

att han skulle gömma sig undan. Tvärtom har han sagt sig att det 

hör till hans syssla att söka dämpa den storm av ovänskap och 

ondska, av endskap och fejder som ideligen ammar upp mellan 

folk och människor. Jan Eliasson har i sitt arbete som diplomat 

och medlare vägletts av tanken att vårt ansvar som medborgare 

i ett rikt och välmående land, vår tacksamhet för århundraden 

av fred, vår roll i en värld av ömsesidigt beroende, bjuder oss att 

aktivt ta del i arbetet med att bilägga konikter och förebygga 

krigshandlingar. 

För den insikten, för den beredvilligheten, för det föredömet tilldelades 

Jan Eliasson Mårbackapriset 2008. 

I n g e m a r E l i a s s o n (f. 1939) f d riksmarskalk. 

Tidigare landshövding, statsråd, statssekreterare 

och riksdagsman (fp). Civilekonom 

DHS. FN-delegat 87-89. Varit ordförande och 

ledamot av ett stort antal styrelser och utredningar. 

F.n. ordenskansler och bl. a. ordförande i 

kungliga stiftelser och Föreningen Beridna Högvakten. 

kaptenen på den 

glada skutan 

Det var en Kenneth från Götet 

i diplomatin var han ej bakom ötet. 

Han fronta Saddam, 

mötte Albright, madame, 

förde klubban i FN på mötet. 

Mi t t t y dl i g a s t e m i n n e av Jan är när han frustande 

av iver och entusiasm i september 2000 anländer 

till Washington för att ta över chefskapet på ambassaden. 

Det var början på en intensiv och rolig period. Nästa starka 

minnesbild är när han, minst lika entusiastisk, i slutet av mars 

2006 tillträder som utrikesminister samtidigt som han fortsätter 

att sköta uppdraget som ordförande i FN:s generalförsamling. Entusiasm, 

iver och otålighet är för mig några av Jans främsta kännemärken. 

En framgångsrik ledare måste ha förmågan att inspirera och 

entusiasmera sin grupp, samtidigt som han eller hon inger respekt 

för sitt kunnande och kompetens. En aldrig så imponerande och 

kompetent ledare riskerar att fallera om han inte får sina underlydande 

att förstå och känna lust för uppgiften, att känna gemenskap 

och att tycka det är roligt att dra i fält under befälhavaren. 

Det nns chefer som är väldigt trevliga och omtänksamma och 

gärna lyssnar på medarbetarna, men som man inte riktigt har 

kunnat respektera för deras yrkeskunnande eller professionella 

framtoning. Att ha mys kring kaffebordet är nog viktigt och kan 

skapa en trevlig stämning på arbetsplatsen, men om man inte samtidigt 

kan se upp till och låta sig inspireras av sin chef, så blir det 

inte så mycket bevänt med ledarskapet. 


k a p t e n e n på d e n g l a da s k u t a n 191 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/2"1/2/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

I mina kontakter med Jan har han alltid – vare sig det handlar 

om ambassaden, avdelningen eller hela utrikesdepartementet – talat 

om sin ambition att skapa ett ”happy ship”. Med ett förutet 

som reservofcer i ottan är det kanske inte konstigt att det ofta 

är i sjöfarartermer han uttrycker sig: ”båten ska gå med rak och 

stadig kurs, det är viktigt att verkligheten och sjökortet stämmer 

överens, att kaptenen har auktoritet och kan fatta beslut, men 

också att besättningen är glad och har trevligt tillsammans mellan 

vakterna”. Och det är alltid omväxlande att segla med Jan. 

Båtturen har sina toppar och sina vågdalar. 

Hösten 2000 var det dags för chefsbyte på ambassaden i Washington. 

Rolf Ekéus lämnade med pension och övergick till andra 

internationella uppdrag. Från Stockholm kom en entusiastisk kabinettssekreterare, 

full av iver att ta sig an de svensk-amerikanska 

relationerna. 

Det fanns en hel del erfarenhet att dra på i detta arbete. Jan 

underhöll ofta ambassadens personal med sina minnen från tiden 

som utbytesstudent i Indiana, en tid som man förstod hade inspirerat 

honom på många sätt. Den amerikanska öppenheten och 

nykenheten på det svenska hade gjort djupa intryck. 

Som kontrast till detta ställde han sin tid som ambassadsekreterare 

i Washington i början av 1970-talet. Sverige var i ”frysboxen” 

efter Olof Palmes uttalanden om USA:s julbombningar av Hanoi 

1972. Någon svensk ambassadör ackrediterades inte utan relationerna 

hölls på en låg nivå. Atmosfären och attityden hos den amerikanska 

administrationen innebar att Jan, under Leif Leiands 

ledning, ck god träning i diplomati. 

Att Leiand var generös med delegering och med att engagera 

medarbetarna på ambassaden i diskussioner om strategi och taktik 

såväl gentemot Stockholm som den amerikanska administrationen, 

gav positiva effekter för oss som kom att ha Jan som chef 

senare. 

Hösten 2000 var händelserik på många sätt. USA gick till presidentval. 

Efter åtta år med Bill Clinton var det dags för president- 

val och kampen stod mellan dåvarande vice-presidenten Al Gore 

och Texasguvernören George W Bush. Vi veta alla hur det gick: 

båda kandidaterna utropades vid olika tillfällen under valnatten 

till segrare, en historiskt förvirrad rösträkningsprocess i Florida 

följde och till slut avgjorde Högsta Domstolen det hela. Det blev 

anledning till många skämtsamma kommentarer på ambassadens 

morgonmöten. 

Samtidigt skulle vi förbereda oss för Sverige första ordförandeskap 

i EU. Vi skulle ta över stafettpinnen den 1 januari 2001 

och den utdragna rösträkningsprocessen komplicerade väsentligt 

ambassadens möjligheter att börja knyta kontakter i den inkommande 

administrationen. Vi visste ju inte vem som skulle bli den 

nye presidenten! 

Det första svenska EU-ordförandeskapet våren 2001 var en stor 

utmaning även för ambassaden i Washington. USA och amerikanska 

administrationer är generellt osäkra på vad den Europeiska 

Unionen egentligen är för ett djur. Okunskapen om EU är omfattande 

och amerikanska regeringar vänder sig hellre till sina motparter 

ute i Europas huvudstäder än till EU i Bryssel. Men nu var 

det dags för Sverige att föra EU:s talan. Förutom den svenska hatten, 

satte vi på oss EU-hatten och nu skulle vi minsann visa den 

nya Bushadministrationen hur trevligt EU var när Sverige stod vid 

rodret. 

Ambassaden samlade sig och Jan gick bokstavligen igenom med 

alla ”att nu var det EU-hatten som gällde”. Med stor inlevelse inspirerade 

Jan all personal inför detta fantastiska att nu var de vi 

– de svenska diplomaterna på ambassaden i Washington – som 

var de som skulle föra EU:s talan och knyta de första kontakterna 

med den nya administrationen. De tre svenska E:na – Employment, 

Environment och Enlargement – skulle kablas ut och viktiga 

frågor som Kyotoprotokollet, Balkan och EU:s importregim för 

bananer skulle hanteras. Framgångarna varierade. Kyoto blev som 

bekant inte någon okvalicerad framgång i USA, men på Balkan, 

närmare bestämt beträffande Montenegro, ck vi amerikanska 

192 cecilia julin 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/201/24 0"/"1"21"!'''/3-"3

lovord för det svenska ordförandeskapets agerande. 

Toppmötet mellan EU och USA i Göteborg avlöpte förhållandevis 

väl och i ambassadens ”spin” efteråt, tryckte vi på att de 

kravaller som gjorde EU-toppmötet i Göteborg notoriskt, ju faktiskt 

utbröt på allvar efter att den amerikanske presidenten hade 

lämnat staden. 

Nästa utmaning för ambassaden inträffade en strålande klar 

höstmorgon, den 11 september 2001. Det var med en känsla av 

overklighet ambassadpersonalen samlades i Jans rum på ambassaden. 

Att det var en verklig terroristattack stod klart när det 

tredje planet kraschade i Pentagon och det var med viss nervositet 

vi kikade ut genom ambassadens stora panoramafönster. Med 

Vita Huset bara fyra kvarter från ambassaden, var det ju inte helt 

otänkbart att det saknade fjärde ygplanet plötsligt skulle komma 

farande. 

Besättningen trummades ihop av en sammanbiten kapten. Att 

den militära delen av ambassaden deserterat hem för att leda arbetet 

från sina bostäder vann inte kaptenens gillande, men ett antal 

frivilliga stannade kvar för att hålla ambassadskutan igång. Det 

handlade om att försöka bringa reda i den våldsamma ryktesora 

som härjade, att ringa runt till svenskkolonin, uppdatera ambassadens 

webb och svara på frågor och, med varierande framgång, 

etablera kontakt med Sverige. 

11 september har sedan dess präglat det diplomatiska arbetet på 

snart sagt alla fronter. 

Min nästa krishanteringsövning med Jan ägde rum under Libanonkrisen 

sommaren 2006. Jan var utrikesminister sedan ett par 

månader tillbaka och när det stod klart att ett stort antal svenskar 

satt fast i stridigheterna i Libanon ställdes UD och dess krishanteringsförmåga 

på prov. Departementet hade gjort en ordentlig 

hemläxa sedan odvågskatastrofen och hos personalen och departementets 

ledning sjöd revanschlustan. 

Att Jan njöt av att vara kapten på den räddningsskutan gick 

inte att ta fel på. Med stor energi anförde han departementet, höll 

presskonferenser, skaffade fram nansiering för de insatser som 

krävdes och talade med kollegor runt om i världen. Självklart stod 

han i ständig kontakt med FN-högkvarteret i New York. Han 

”var” ju fortfarande i viss mening FN i sin egenskap av ordförande 

i FN:s generalförsamling. 

Stort och smått var lika viktigt i krishanteringen. Efter att ha 

briefat svensk och utländsk media om situationen och de svenska 

insatserna, kunde han gå direkt för att uppmuntra den personal 

som satt någonstans i UD:s inre och svarade på telefonsamtal från 

personer som satt fast i Libanon eller deras anhöriga. Även personalen 

i telefonväxeln ck besök. Jag tror att all personal kände att 

vi hade en chef som var engagerad i krishanteringen, som noterade 

allas arbetsinsatser och som med glädje och energi förde allas vår 

talan gentemot omvärlden. 

För egen del kommer jag alltid att minnas tjänstgöringen med 

Jan med glädje. Hans engagerade ledarskap fortsätter att ge inspiration 

och ambitionen att, med full respekt från medarbetarna, 

framföra en glad och effektiv skuta kommer att vara en ledstjärna 

framöver. Att även denne solkung har äckar är naturligtvis bekant, 

men det innebär bara att alla vi tidigare medarbetare har ett 

antal skojiga historier att utväxla över kaffekoppen. 

Det bestående intrycket av Jan är den borne diplomaten, som 

med känsla och kunskap inspirerar såväl gamla som unga, de som 

är insatta i utrikespolitikens mysterier såväl som de mer ointresserade 

och chefen som alltid har fått varje medarbetare att känna 

att de är en central del av besättningen. 

C e c i l i a J u l i n (f. 1955) har tjänstgjort i 

utrikesförvaltningen sedan 1978. Hon har varit 

stationerad i Sydafrika, Peru, Israel, USA och 

var 2003–2006 Sveriges ambassadör i Slovakien. 

Hon är sedan 2006 kommunikationschef på utrikesdepartementet. 

Under åren 2000–2003 var 

hon medarbetare till Jan Eliasson i Washington och under 2006 i 

Stockholm. 

194 cecilia julin 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/231/25 0"/"1"21"!'''/3-"3

jan eliasson and 

the amicable 

divorce 

It i s s a i d about Jan Eliasson that he is a ghter, a networker, 

a mentor, a communicator and a bridge-builder – in other 

words – a true diplomat with all the necessary qualities. I can 

testify to the truth of this having served with Jan as ambassador in 

Washington during a time when the relations between the US and 

Europe were somewhat strained. 

When I arrived in 2001, he was already an old-timer. In spite of 

the fact that I had come from the position as Norway’s foreign minister, 

he immediately took on the role as my mentor. This afnity 

is perhaps due to the fact that Norway was a part of Sweden until 

1905, and that, even though we had extensive self-governance, defence 

and foreign policy were decided in Stockholm. It could also 

be a long lasting friendship that drove him to feel such a genuine 

responsibility towards me. Jan and I go back to the 80s when we 

both dealt with the anti-Apartheid ght and strove toward nding 

a solution to the Israeli-Palestinian conict. Or maybe it was his 

Nordic heart that made it so easy for him to open up to a colleague 

from a neighbouring nation. 

One of the benets of being a Norwegian ambassador is to be 

part of the Nordic community. The ve small and middle-sized 

Nordic countries have developed a close and active cooperation 

that also extends to the diplomatic service. For Norway, a country 

that has chosen not to join the EU, the contact with the Nordic 

EU-member states is of utmost importance. While the EU ambassadors 

in Washington met on a regular basis, shared information 

and discussed both the political development in the US and the 

ja n e l i a s s o n a n d t h e a m i c a b l e d i v o r c e 197 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/261/2! 0"/"1"21"!'''/3-"3

elations between Europe and the US, as a Norwegian diplomat, I 

had to nd other means to obtain the same information. Jan was 

willing to serve as a channel, and with his outstanding network, 

he proved to be an important source and supporter. 

Having had the privilege of working with Jan in different capacities 

during my career, I already knew a lot about his commitment 

to his role as a diplomat and even more about his commitment to 

his friends. However, I do not believe that this old friendship was 

a prerequisite to Jan’s willingness to cooperate. Jan is a ”Nordist”, 

meaning that he feels strongly about Nordic cooperation. He particularly 

wanted a closer Nordic cooperation in areas of foreign 

policy and defence. He saw that we, Nordics, had something to 

contribute to the world in the sense that we were – and hopefully 

still are – committed to world-wide economic and social development 

and to the peaceful settlement of conicts. Even though history 

throughout the 20th century has taken the Nordic countries 

down different paths, with respect to alliances, our world outlook 

is much the same. The countries are also of considerable size and 

have a history that has shown that we do not represent a threat to 

anybody. At the same time, we have been blessed with successful 

economic and social development, which gives us a lot of responsibility 

when it comes to sharing the resources that we have. 

To Jan, however, the Nordic countries went beyond the traditional 

region of Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden. 

The Nordic region, according to him, also extended to the newly 

independent Baltic States, and he was actively engaged in including 

the Baltic ambassadors in Washington in the Nordic group of 

ambassadors. So, as of 2001, the Nordic ambassadorial monthly 

luncheons became Nordic-Baltic monthly luncheons. Jan felt very 

strongly about the Baltic countries, maybe out of guilt, since Sweden 

was one of the countries that recognized the Soviet occupation 

of the Baltic States in 1940, or out of tradition because Sweden received 

a number of Baltic refugees after the same occupation and 

gave them a new future. I also think he had an attitude of ”real 

Politik”. The Baltic countries are situated in a very strategic part of 

Europe, along the Baltic Sea in the neighbourhood of Sweden. (To 

secure their development and security, was – and is – securing the 

Nordic stability). This “real Politik” may be why Sweden did not 

oppose NATO-membership for the Baltic countries, and also why 

Norway supported the Baltic countries in their negotiations with 

the EU, even though Norway had twice turned down membership 

in the EU after having carried out comprehensive negotiations. 

Both Sweden and Norway saw the inclusion of the Baltic states 

in the various European organizations as beneting the whole Baltic 

Sea region. Looking back at all the Nordic countries that had 

beneted from the close cooperation among each other, Jan felt 

strongly that the Baltic states could learn from us in their crossborder 

cooperation. He also believed that the Baltic states could 

be strengthened through links with the Nordic countries, and that 

the Nordic ambassadors in Washington had a responsibility in this 

situation. It should be added here that the Baltic ambassadors also 

opened doors in Washington for their Nordic colleagues. At that 

time, the Baltic states negotiated their membership in NATO and 

had access to ”everybody” in the Administration and in Congress. 

So, for those of us who had a more traditional and – at times – 

more difcult relationship with the US, friendship with the Baltic 

ambassadors could serve as a door opener. 

Norway and Sweden are neighbours – close neighbours. We 

share a common border of 1630 km. Being neighbours does not 

necessarily mean that we are always friends. Both locally and on 

the world scene there will be skirmishes between neighbours. That 

is why it is good advice to put up a fence between neighbours who 

want to stay friends. And that is why we have border agreements 

and have elaborated numerous sets of treaties and conventions in 

order to regulate the behaviour between neighbouring countries. 

Not only in the Nordic context, but also bilaterally, Norway 

and Sweden have, over the years, developed a very close cooperation. 

The key to this cooperation is partly cultural. We understand 

198 k n u t v o l l e b a e k 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''/271/22 0"/"1"21"!'''/3-"3

each other. The history of the two countries overlaps at times. 

Norway was in union with Sweden from 1814 to 1905 and the 

languages are quite similar. However, history proves that close 

historic and cultural ties do not necessarily result in close cooperation 

and friendship. What has proved to be important in laying the 

foundation for good neighbourly relations between Norway and 

Sweden, and between all the ve Nordic countries for that matter, 

is a cooperation that has not focused on some kind of aloof foreign 

policy arena, but that has resulted in a number of grass roots 

activities beneting the daily life of the ordinary citizen in these 

countries. 

There are of course also a number of other factors that make 

cooperation fairly easy and natural, such as similar economic and 

social development, democratic governments and the absence of 

expansionist ambitions on the part of both countries. That does 

not mean that there is no competition. Of course there is competition. 

From the Eurovision Song Contest to the development of 

nanotechnology, there is an urge to be the winner, to be ahead of 

the other. And, of course, there are contests between all sectors 

of society. The foreign policy outlook has differed over the years, 

partly because of different historic events like Norway’s occupation 

by Germany during World War II and the discovery of oil and 

gas on the Norwegian continental shelf in more recent years. But 

underneath the striving to be no. 1, there is, however, a fundamental 

sentiment of belonging and solidarity. 

Among the ve Nordic countries, Sweden is traditionally the 

major power, politically, economically and culturally,. One does 

not need to go back to the 17th century to nd Sweden as a major 

player on the European and world arenas. All through the 20th 

century, Sweden ”punched above its weight”. On the world stage, 

this was largely due to the ambitious foreign policy of politicians 

and a diplomatic service of extraordinarily high quality that could 

implement these ambitions. 

Jan is a wonderful example of this quality. His various roles in 

Sweden and on the world scene, and the way in which he dealt 

with his tasks, bear witness to this. However, what I would like 

to highlight is Jan’s handling of a divorce. Divorces can be nasty 

and brutal. As time goes by, the partners may mellow and the pain 

may disappear. But still, a scar remains and the wound can open 

again if the divorced parties are reminded of the past. 

In 1905, the Norwegians decided to break away from Sweden. 

It was a unilateral decision not welcomed in Sweden. There was 

a fear of war breaking out. However, reason prevailed and the 

rebellious Norwegians were given their independence even though 

King Oscar II strongly regretted the decision taken by the Norwegian 

Parliament and its historic consequences. 

In 2005, Norway commemorated its one hundred years of independence. 

In Norway, a discussion took place on how to mark 

the anniversary. A ”commemoration” was decided on. In the US, 

the Norwegian-Americans, of which there are about 5 million, 

more than the present population of Norway itself, were horri- 

ed. It was clear that this event should be honoured with nothing 

less than a celebration! The United States of America was one of 

the rst countries to recognize Norway’s independence on October 

31, 1905. The swift response from Washington to a same day 

telegram from Christiania (now Oslo) asking for recognition of 

the new European nation, came not least because of an active lobbying 

by US citizens of Norwegian descent. These groups were, 

and still are, particularly strong in the Midwestern states of the 

US. While I was preparing my celebratory tour of the Norwegian- 

American communities, Jan approached me. He did not want to 

warn me against celebrating Norway’s break-off from Sweden. On 

the contrary – He wanted to join in! It took me a moment before I 

understood him. His message was: Why don’t we make this a joint 

celebration of one hundred years of friendship and cooperation? 

Why don’t we make a joint presentation to the Nordic communities 

in the Midwest, and to the rest of America, of how conicts 

can be solved in today’s world without resorting to war? Why 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0""10"/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

don’t we celebrate what real friendship and good-neighbourliness 

can mean? Yes, why not? 

So, in the spring of 2005, Jan and I set out on our tour to Minnesota 

and Wisconsin with the ”dog and pony show” about the 

amicable divorce entitled, ”Conict Resolution: Swedish and Norwegian 

Experiences”. 

I think it is fair to say that Norwegian-Americans are more 

Norwegian than present day citizens of Norway. They remember 

the land of their forefathers with great nostalgia, even if some of 

them have hardly even been back to Norway. Maybe it is precisely 

because of this that they preserve these nostalgic memories 

so strongly . Their ”memories” are of a beautiful land with green 

meadows, white small farm-houses, red barns and eternal sunshine. 

According to them, the only reason their ancestors had left 

was because the farms were too small to feed them. The country 

remains otherwise perfect in their eyes. That image is not to be 

tampered with. I do not know enough about Swedish-American 

nostalgia, but it would surprise me if it is not rather similar. The 

different communities have also cultivated a strong national and 

ethnic identity, enforced by the establishment of Norwegian and 

Swedish colleges and Norwegian and Swedish Lutheran churches. 

True enough, the churches merged some years ago, but that may 

have had more to do with secularism than the loss of national 

identity. The colleges are nonetheless still very vibrant and preserve 

the different national traditions. 

So, to embark together on a tour to these communities on an 

occasion that the Norwegians celebrated and the Swedes deplored, 

could be seen as a challenge. However, it was a challenge that I 

wanted to take on. The peaceful dissolution of the union between 

Norway and Sweden is an example that we can be proud of. In a 

world that is becoming more and more nationalistic despite globalization, 

we need to preach peaceful resolution of conicts. Even 

though the Norwegian and Swedish communities in the interior of 

the US might not be the most /relevant recipients of this message, 

they provided us with a setting, an arena, from which this message 

could be sent out. 

We got an overwhelmingly positive reception. We had radio 

shows and newspaper interviews, we addressed the Hubert H. 

Humphrey Institute for Public Affairs in Minneapolis, gave a lecture 

at the University of Wisconsin, Madison, and spoke at luncheons 

for businessmen. Jan explained why he wanted to join in on 

this tour: ”I am obsessed with prevention” is how he put it. In his 

description of present day relations between Norway and Sweden, 

he went on to say: ”The only competition we now have, apart 

from hockey and skiing, is how good we are in development assistance 

and conict prevention” – Certainly an ideal example of 

competition. 

But Jan did not stop there. As we prepared for the joint presentation, 

Jan was looking for other examples that could serve as 

models for the peaceful resolution of conicts. Such examples are 

very few. He wanted to see if such a peaceful dissolution of a union 

had taken place somewhere else. And it had. I am referring to 

the ”Velvet Divorce”, which took effect on January 1, 1993 when 

Czechoslovakia was divided into the two separate states/republics 

of the Czech Republic and Slovakia. So, Jan suggested that we 

approach our Czech and Slovak colleagues and ask them to participate 

in a Washington event on the peaceful dissolution of unions. 

Under the auspices of the Alliance for International Conict 

Prevention and Resolution, a seminar was held to give to the world 

a few examples of how conicts that lead to the breaking up of 

unions and states can take place without bloodshed. The seminar 

was called ”The Triumph of Reason”. 

”The Triumph of Reason” – this is what Jan has been striving 

for all through his diplomatic and political career. He has not 

always found reason in the areas where he has taken up work, in 

Iran, Iraq, in the Middle East and in Darfur. Working as head of 

the UN Ofce for the Coordination of Humanitarian Affairs, his 

work was often a direct result of the failure of reason. However, 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0"010"4 0"/"1"21"!'''/3-"3

his obsession with prevention has driven him forward and has led 

him to refuse to give in to apathy and despair. In this way, he has 

been an outstanding representative for Swedish diplomacy. He has 

also been an example for us, his colleagues. 

At one of the 2005 Norwegian-Swedish events in the US, where 

he spoke about conict prevention, a Norwegian lady who had 

been listening to him attentively, proclaimed: ”With such an Ambassador, 

I don’t see why we left the Union”. A better compliment 

could not be given to a Swedish diplomat. I am proud to call him 

a friend. 

diplomatic career 

K n u t V o l l e b a e k was appointed to the post 

of High Commissioner on National Minorities of 

the Organization for Security and Co-operation 

in Europe on 4 July 2007. He was born on 11 February 

1946 in Oslo, Norway and is married to 

Ellen Soe Aadland Vollebaek and has one son. 

• Norwegian Ambassador to the United States of America 

2001–2007, 

• Assistant Secretary General, Ministry of Foreign Affairs, 

1994–1997 

• Joined the Norwegian Foreign Service in 1973. Served at Nor- 

wegian Embassies in India, Spain, Zimbabwe and as Ambas- 

sador to Costa Rica and the Central American States. 

• Political Ofces 

• Norwegian Minister of Foreign Affairs 1997–2000 

• Chairman-in-Ofce of the Organization for security and Co- 

operation in Europe (OSCE), 1999 

• State Secretary (Deputy Minister of Foreign Affairs), October 

1989 – November 1990 

• UN Positions 

• Deputy Co-Chairman, International Conference on former 

Yugoslavia (ICFY), 1993 

• Education 

• M.Sc. in Economics from the Norwegian School of Economics 

and Business Administration, 1972 

• Studies in Political Science at the University of Oslo,1966– 

1967, and at the University of California,Santa Barba- 

ra,1972–1973 

• Nonorary Degrees 

• Doctor of Laws, Honoris Causa, St. Olaf College, Minnesota, 

USA, 2003 

• Doctor of Humane Letters, Honoris Causa, Concordia Col- 

lege, Minnesota,USA,2003 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0"310"5 0"/"1"21"!'''/3-"3

man får aldrig 

ge upp… 

– Nej, det kommer aldrig att gå. Han kommer inte att prata med dig, 

en av dem som gjort negativa omdömen redan. Nej, det går inte, Ca- 

rin, det förstår du väl. 

Un g e fä r s å s va r a d e Jan då jag en fredag i mars 2005 

bad honom att försöka koppla ihop mig med USA:s dåvarande 

vice försvarsminister Paul Wolfowitz. Jan var Sveriges 

ambassadör i Washington och var en av de personer som hade 

absolut bäst kontaktnät i Washington. Själv befann jag mig på Utrikesdepartementet 

i Stockholm på Arvfurstens palats. Korridorerna 

började bli tomma denna fredagseftermiddag före påsklovet. 

Precis före samtalet med Jan hade jag haft telefonmöte med fem 

biståndsministrar som representerade länder med mycket gemensamt 

i biståndspolitiken; bland annat ekonomiskt omfattande bistånd 

och likartad syn på biståndspolicy. Det var Storbritannien, 

Norge, Holland, Tyskland och Kanada som tillsammans bildade 

den s.k. Utsteingruppen. Alla i gruppen var upprörda och oroliga. 

Utsteingruppen hade bildats ett antal år tidigare och blev snabbt 

en viktig mötesplats för likasinnade inom det internationella biståndet. 

Gruppen bildades på initiativ av den norska biståndsministern 

i den norska orten Utstein, därav namnet. 

Bakgrunden var att den omtyckta världsbankschefen, James 

Wolfensohn skulle sluta efter 10 år. Precis som Wolfowitz var 

han från USA, och hade när han tillträdde haft liten kunskap om 

utvecklingsfrågor. Även utnämningen av Wolfensohn hade varit 

kontroversiell. Traditionen innebär att USA de facto utser chef för 

Världsbanken och de europeiska länderna chefen för Internatio- 

m a n f å r a l d r i g g e u p p … 207 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0"610"! 0"/"1"21"!'''/3-"3

nella Valutafonden, IMF. Och nu hade USA:s dåvarande president 

George W Bush bestämt sig för att nominera Paul Wolfowitz, 

arkitekten till Irakkriget och medarbetare till försvarsminister 

Donald Rumsfeld, till chef för Världsbanken. Även Wolfowitz 

saknade också erfarenhet av utvecklingsarbete och fattigdomsbekämpning. 

Vi i Utsteingruppen var minst sagt upprörda men hade 

snabbt insett att han skulle bli utsedd eftersom era Europeiska 

länder redan stött nomineringen. Bland dem Tony Blair, Storbritanniens 

premiärminister. Så strategin på telefonmötet blev att 

försöka skapa en kontakt med Wolfowitz så snabbt som möjligt. 

Dialog och samarbete snarare än konfrontation med andra ord. 

Och jag ck uppdraget att, å gruppens vägnar, få fatt i Wolfowitz 

och inleda denna dialog. 

Väldigt mycket av policyutveckling såväl som pengar i fattigdomsbekämpningen 

i världen kommer från eller via Världsbanken. 

De nästan 10 000 anställda arbetar med utredningar om 

allt från valutapolitik och jämställdhet till infrastruktur och alla 

politiska områden som nns däremellan. Världsbanken har kontor 

och representanter i många utvecklingsländer. Genom detta 

är Världsbanken den starkaste internationella institutionen som 

nns på fattigdomsbekämpningsområdet. 20 miljarder US dollar 

per år lånar banken ut till utvecklingsländer. I den svenska debatten 

sätter vi ofta fokus på FN och dess utvecklingssamarbete. FN 

och FN-organen gör ett oerhört viktigt arbete för att minska fattigdomen 

i världen och förbättra människors livssituation. Men 

Världsbankens makt och inytande är på många sätt mycket större, 

både genom att banken har mer pengar men också på grund av 

dess stora utredningsresurser. Visst är Världsbanken beroende av 

att ägarländerna skjuter till pengar, men inte på samma sätt som 

FN-systemet. Därför förvånar det mig fortfarande hur lite tid vi 

i Sverige ägnar åt att konstruktivt diskutera Världsbankens och 

IMF:s roll för den globala ekonomiska utvecklingen. 

De två tydligaste skillnaderna mellan FN och Världsbanken är 

beslutsprocessen och de ekonomiska resurserna. När beslut fattas 

i Världsbanken i dag hänger det i huvudsak på hur stor ekonomisk 

makt länderna hade 1944 då Bretton Woods-systemet sjösattes. 

Röststyrkan för världens länder viktas utifrån ekonomisk styrka. 

Det ger självklart USA, men också EU som helhet väldigt stort 

inytande. En pågående reformdiskussion är hur och på vems 

bekostnad länder som Kina, Indien och Indonesien ska få större 

inytande eftersom deras ekonomier vuxit så snabbt och omfattande. 

Det jag själv upplevt som politiskt svårast är att Världsbanken är 

så kraftigt dominerat av USA:s politiska dagordning. I juni 2005 

åkte jag direkt från möten i Världsbanken till ECOSOC-möte på 

FN i New York. På banken nämndes USA:s regering i varje mening, 

i varje förslag som innehöll något av vikt. Där roterade besluten 

kring USA:s åsikter och det var genom att påverka USA som 

man såg sig kunna förändra dagordningen. På ECOSOC-mötet 

var det precis tvärtom. Det var som att USA inte fanns trots att 

mötet hölls i FN-byggnaden i New York. 

Kanske speglar detta en del av organisationernas utmaningar 

idag. Både FN-systemets och Världsbankens beslutslegitimitet försämras 

av hur beslut i realiteten fattas. I dagens värld har många 

länders ekonomiska styrka blivit mycket större och borde leda till 

att de får ökat inytande i banken. Men också världens allra fattigaste 

länder kräver och borde ha rätt till ökat inytande i världsbanken. 

Samtidigt lider FN-systemet av svårigheter att fatta beslut 

eftersom bland annat vetot i säkerhetsrådet gör att man ibland 

förlamas i just beslutsfattandet. Dessa olikheter i beslutsstrukturer 

och kulturer gör att samarbetet mellan de två institutionerna 

inte alltid är okomplicerat. Under James Wolfehnsons tid som chef 

hade samarbetet blivit bättre. Med Paul Wolfowitz på chefsstolen 

riskerade också detta att försämras. 

En ständigt pågående diskussion på global nivå är hur de multilaterala 

institutionerna ska bli både effektivare och mer demokratiska. 

Ingen av de två institutionerna ovan uppfyller egentligen 

krav på demokratiskt beslutsfattande. Världsbanken har möjligen 

208 c a r i n jä m t i n 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0"710"2 0"/"1"21"!'''/3-"3

en fördel av att strukturen gör att det går snabbare att fatta beslut 

vilket blir just beslutseffektivare. Därmed kan besluten snabbare 

få genomslag i verksamhet och policy. FN ger å andra sidan alla 

världens länder, stora som små, lika stort inytande vilket ibland 

ger besluten större legitimitet. 

I banken är alla länder indelade i valkretsar och Sveriges valkrets 

är den nordisk-baltiska valkretsen. Den omfattar åtta länder 

med väldigt olika biståndstraditioner. Sverige, Norge och Danmark 

är länder som i förhållande till sin befolkning avsätter mest 

biståndsmedel, Finland har blivit mer aktiv på området, Island 

arbetar nästan inte alls med frågan och de baltiska staterna har 

ännu inte börjat avsätta biståndsmedel i någon större omfattning. 

I denna grupp jämkar Sverige sina åsikter och det är därför ibland 

svårt att driva en egen svensk linje. Kanske är det därför som den 

svenska debatten kring världsbanken varit och är minst sagt ambivalent. 

* * * * * 

Men, sagt och gjort, jag ringde Jan Eliasson i Washington och vad 

han svarade vet ni – Nej, Carin, det kommer inte att gå. Den emellanåt 

åsnelikt envise Jan började argumentera kring svårigheterna. 

Det var den tyske biståndsministern och jag som direkt hade uttryckt 

oss negativt om nomineringen när ryktena om Wolfowitz 

kommit igång. Dagen innan hade jag till exempel sagt till Dagens 

Nyheter att jag skulle undersöka med mina kollegor om det var 

möjligt att stoppa utnämningen. 

Annika Söder, statssekreterare för utvecklingssamarbetet, var 

kvar på jobbet. Och tur var väl det för det var nog hon som, precis 

som många andra gånger, pratade med Jan och förklarade för 

honom varför detta telefonsamtal var viktigt. För Jan kollar alltid 

saker med era. Och en som han ofta kollade saker med var just 

Annika. Tillslut lovade Jan att göra sitt bästa för att ordna en telefonkontakt 

så snart möjligt, helst samma eftermiddag 

Någon timme senare pratade jag med Paul Wolfowitz. Om utvecklingssamarbete, 

självklart, men också om vår svenska ambassadör 

som var högt aktad också långt in i de republikanska 

leden i USA. Och vi pratade om Världsbanken och Sveriges syn på 

Världsbanken. Jag pratade inte om den nordisk-baltiska valkretsens 

syn på banken utan Sveriges. Ruth Jacoby, utrikesråd för utvecklingssamarbetet 

och en av regeringskansliets allra kunnigaste 

kring just världsbanksfrågor var också kvar denna eftermiddag. 

Ruth hade med sina många kontakter i banken gett mig tillfälle 

att lära känna många av bankens allra duktigaste medarbetare 

genom både formella och informella möten. Och, framförallt, lärt 

mig en massa om hur banken fungerar. 

Vad som öppnade dörren denna gång? Jans kontakter skulle 

jag tro. Han hade (så klart!) personliga kontakter också med Paul 

Wolfowitz. Han hade vid ett tillfälle hjälpt Paul när hans då 16 

åriga dotter behövde ett ställe att sova över på. För detta var Paul 

honom tacksam. Men det fanns också en stor beundran för Jans 

hantering av relationerna mellan två regeringar som hade så helt 

olika verklighetsuppfattning om allt från Irakkrig och abort till 

jordbrukssubventioner och hur kampen mot terrorismen skulle 

skötas. Minst sagt avgörande politiska frågor vars politiska lösningar 

var djupt ideologiskt rotade hos båda regeringarna. 

Telefonsamtalet öt väl och Paul lovade fundera på det förslag 

jag framförde å gruppens vägnar, nämligen att han skulle komma 

till Europa innan han blev formellt nominerad till uppdraget som 

chef för Världsbanken och att han då skulle träffa nansministrar 

och biståndsministrar. 

I alla länder med stort bistånd är det en dragkamp mellan biståndsministern 

och nansministern om vem som är ansvarig för 

kontakterna med Världsbanken. Banken är, och var, helt avgörande 

för synen på utvecklingssamarbete och policyutveckling, men 

Världsbanken har också stora ekonomiska muskler: Banken har 

stort inytande över arbetet med att sätta den ekonomisk politiska 

dagordningen. Framförallt gäller det i utvecklingsländer men i den 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0/"10// 0"/"1"21"!'''/3-"3

ekonomiskt sammanätade värld vi lever i har detta också påverkan 

på den rikare delen av världens länder. Därför är dragkampen 

egentligen helt naturlig. Det var också därför som Utsteingruppen 

tyckte det var viktigt att Wolfovitz träffade både nansministrar 

och biståndsministrar. 

Fredagskvällen närmade sig med stormsteg. Annika, Ruth och 

jag själv packade ihop och åkte hem åt våra olika håll. Själv skulle 

jag packa för att åka till Norge för en efterlängtad skidvecka. 

Påsklovet stod för dörren. Jag och min dotter, då 6 år, skulle yga 

och maken och sonen bila. På söndagen, efter en massa ringande 

åt höger och vänster, åkte vi till Arlanda. Checkade in på terminal 

5 och hade precis gått igenom passkontrollen då min telefon 

ringer. 

– Carin, du måste ringa nu, verkligen nu med detsamma till Wolfo- 

vitz. Han vill prata med dig om ett besök i Europa nästa vecka. Kan 

du prata? 

Jag tittade på klockan och insåg det absurda i situationen. Jan var 

i telefon från Washington, jag stod i Fjällräven byxor och kängor 

på Arlanda och försökte hitta ett lugnt hörn i en smockfull ygterminal 

med en sexårig dotter som mest ville att vi skulle spela 

spel. Och om en halvtimme skulle yget lyfta. Men jag chansade, 

och bad Jan be Wolfowitz ringa mig på mobilen bums. Så blev det. 

Paul sa att han ck rådet att inte åka till Europa på grund av sitt 

politiska förutna. Jag kunde inte annat än hålla med honom om 

att hans förutna var ett problem. Men just därför var det extra 

viktigt att han visade att han ville lyssna på kritikerna. Han sa att 

han skulle återkomma men att han lutade åt att åka till Europa 

”in a weeks time”. Undvik påskafton sa jag, lite torrt, och insåg 

att skidåkningen denna vecka troligen skulle kantas av viktiga och 

spännande kontakter med den som med all säkerhet skulle utses 

till Världsbankens nästa chef. 

Vi klev på planet, landade på Gardemoen och gick mot tåget. 

Då ringde det igen men nu direkt från Paul Wolfowitz medarbetare. 

Kontakten var upprättad och nu hade arbetet verkligen påbörjats 

med att försöka göra ett bra möte av något som de esta av 

oss i Utsteingruppen hade väldigt låga förväntningar på. 

Under James Wolfensohns 10 år som chef för Världsbanken 

hade den börjat förändras i positiv riktning. Vi i de progressiva 

biståndsländerna ville att denna utveckling skulle fortsätta. Målet 

med samtalen var att få Wolfowitz att förstå vad fattigdomsbekämpning 

kräver; ett riktigt ägarskap från de fattiga länderna 

själva, stöd till utbildning och demokratisk utveckling men också 

stöd till infrastruktur av olika slag. Och inte minst arbetet med att 

utveckla stabila och förutsägbara institutioner och lagar.. Världsbanken 

gör varje år en rapport som heter ”The cost of doing business” 

En rankning som tydligt visar att det är dyrare, svårare 

och mer tidskrävande att starta ett företag ju fattigare landet är. 

Anledning är brist på institutionella ramar och lagstiftning som 

förhindrar korruption. En viktig biståndsinsats för att öka tillväxten 

i fattiga länder är därför att stötta utvecklingen av lagar, 

nansiella system och förutsägbara, icke-korrupta offentliga institutioner. 

Påsklovet i norska fjällvärlden var en ovanligt varm påsk. Och 

det var nog bara bra att det inte gick att åka skidor efter klockan 

två. Efter det var helt enkelt snön för blöt, moddig och solen sken 

så där härligt som den bara kan göra i den nordiska fjällvärlden 

på påsk. Men som sagt, tur var det eftersom jag kunde ägna sena 

eftermiddagar och kvällar med Paul Wolfowitz på tråden. Efter 

många samtal fram och tillbaks där jag fortsatte att vidhålla 

den svenska synen på banken men framförallt försökte få honom 

att komma till Bryssel och träffa EU- ministrar med ansvar för 

Världsbanken, blev det till sist bestämt. Tisdag efter påsk i Bryssel 

skulle möten hållas med såväl nans- som biståndsministrar. 

Det var er som tryckte på för detta, det Luxemburgska ordförandeskapet 

genom den Luxemburgska nansministern, EU:s 

biståndskommissionär Louis Michel och era andra. Men jag tror 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0/010/4 0"/"1"21"!'''/3-"3

att det hade blivit en annorlunda inledning på mötet om inte Jans 

extremt goda kontakter hade möjliggjort den initiala telefonkontakten. 

Utsteingruppen ville ha ett separat möte med Paul Wolfowitz 

för att föra fram viktiga frågor kring biståndspolicy. Det blev bestämt 

att detta skulle hållas i det svenska representationsrummet 

i rådsbyggnaden. Rum och rum, det är nog egentligen för mycket 

sagt. Tre korridorliknande utrymmen med smala konferensbord 

i ett av rummen. Trots kort varsel och påskhelg blev det informella 

mötet mycket välarrangerat av representationen i Bryssel, 

med kaffe, croissanter och annat kafferepsliknande innehåll. Och 

samtalet blev just informellt, med många viktiga frågor på dagordningen. 

Många möten i samma konstellation följde på detta under Paul 

Wolfowitz tid som chef för Världsbanken. Bland annat kom Paul 

till Stockholm i oktober 2005. Syftet var att delta i ett möte med de 

nordiska och baltiska nans- eller biståndsministrarna. Valkretsmöten 

av den typen hölls med jämna mellanrum och emellanåt 

var chefen för banken inbjudan. Huvudsyftet för den Nordisk-Baltiska 

valkretsens del med mötet var att fortsätta diskutera Världsbankens 

roll i fattigdomsbekämpningen. Speciellt fokus hade vi 

på frågor som inkomstfördelning inom utvecklingssamarbetet och 

hur ökad fokus på rättighetsfrågor i biståndet, exempelvis kvinnors 

rätt och rätten till utbildning, kan leda till tillväxt och utveckling. 

Det var ett bra möte och de esta av oss trodde nog att 

det kunde bli en hygglig världsbankschef av Wolfowitz. Det årets 

World Development report diskuterade ett så kontroversiellt ämne 

som ”Equity and Development”. Samtalen kring den rapporten 

vid mötet var intensiva och intressanta. 

Besöket i Stockholm avslutades med en middag på Villa Bonnier 

i en mycket liten krets. Det blev era timmar av mycket franka 

och öppna diskussioner om utvecklingssamarbetet, synen på 

demokrati och hur vi som svenskar ansåg att det internationella 

arbetet kring detta skulle göras. Såväl jag själv som Ruth Jacoby 

uppfattade Wolfowitz som väldigt intresserad av diskussionerna 

men också som att han förstod mycket av vad vi framförde under 

denna ovanligt öppna middag. 



* * * * 

– Det avgörande för framgång för Paul Wolfowits blir sannolikt hans 

styrka som organisatör och hans inställning till demokrati, mänskliga 

rättigheter och demokrati i tredje världen, sa Carl Hamilton, fp, till 

Dagens Nyheter före utnämningen. 

Jag tror att det var just hans syn på demokrati och mänskliga rättigheter 

helt präglad av den amerikanska republikanska agendan 

kombinerad med en dålig organisationsförmåga som gjorde hans 

period som chef för banken väldigt kort. Wolfowitz hittade aldrig 

ett sätt att samtala och ha kontakt med bankens anställda eller för 

den delen de viktigaste givarländerna. Det var inte egentligen hans 

privata relation med en anställd som gjorde att han ck sluta, utan 

hans oförmåga att hantera en internationell institution och hans 

brist på förtroende för bankens personal. 

Den svenska regeringens hållning var från början negativ till 

att en person som ansågs vara en krigshök utsågs till chef för 

Världsbanken men vi insåg samtidigt att det var bättre att försöka 

samarbeta än att motarbeta Wolfowitz. Vid EU-nämndens sammanträde 

innan utnämningen jämförde Göran Persson med situationen 

då Robert McNamara, amerikansk försvarsminister som 

var starkt pådrivande i Vietnamkriget, blev utnämnd till Världsbankschef. 

McNamara lämnade chefskapet som en omtyckt och 

respekterad Världsbankschef. Persson sade att Paul Wolfovitz 

måste få en chans men att det var viktigt att han fullföljde Wolfensohns 

arbete med öppenhet och demokratisering, både av bankens 

interna arbete och i valet av utvecklingsinsatser. Persson var 

väldigt tydlig på den svenska regeringens förväntning; 

– Wolfenhson har visat på en reformlinje och det vore mycket 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0/310/5 0"/"1"21"!'''/3-"3

oklokt av den nya chefen att bryta med den, sade han till DN i 

mars 2005. 

Göran Persson höll i detta agerande fast i en lång Socialdemokratisk 

utrikespolitisk tradition där konstruktiva och också ibland 

hårda samtal samt engagemang har varit den gängse vägen. Det är 

en svensk Socialdemokratisk tradition som söker dialog och konsensus 

och inte konikt i första hand. Att genom konikt ställa 

Sverige vid sidan av arbetet i Världsbanken var egentligen aldrig 

ett alternativ. Speciellt inte i ett läge där era europeiska länder 

redan sagt att man skulle stötta Wolfowitz och möjligheten att 

han inte skulle bli vald var minimal. Då skulle Sverige plötsligt ha 

stått utanför det ur väldigt många aspekter viktigaste biståndspolitiska 

forumet. Och detta under en tidsperiod då G8 länderna 

satte alltmer fokus på fattigdomsbekämpning. Detta under de år 

då Bono och U2 spelade och talade för bättre och intensivare fattigdomsbekämpning 

och alla människors lika värde. 

Jag träffade Paul när historien som ledde till hans avgång just 

hade briserat. Han visste nog egentligen att han snart skulle bli 

tvungen att avgå men verkade inte riktigt se varför. Kanske var 

det just denna oförmåga att se Världsbankens inre struktur och 

liv, bristen på just organisatorisk kompetens som ledde till att han 

blev omöjlig som chef för banken. Nej, Paul Wolfowitz blev inte 

en bra chef för Världsbanken men ingen kan säga att vi inte ck 

chansen att försöka påverka honom. 

Och detta mycket tack vare att Jan var rätt person att ha med i 

arbetet. Utan hans tro på dialog och trägna arbete under många 

år i USA skulle inte kontakten ha funnits. 

För mig var Jan en nästan mytisk person innan jag ck förmånen 

att arbeta med honom. En person som står lite över. Jans 

engagemang för globala rättvisefrågor sitter djupt i hans hjärta 

och vi fann varandra i arbetet för alla människors lika värde. Det 

patoset har Jan nu i arbetet för det Socialdemokratiska idéerna 

och många är de partikompisar i Sverige som fångas av hans brinnande 

arbete på lokal nivå. 

Som med alla man kommer närmare ser man snart att det, som 

tur är, inte nns några människor som kan allt. Jans intensitet 

skapar ibland lite oreda. Och han är inte så bra på att sms:a. Hans 

förmåga att delegera samma sak till många samtidigt gjorde att 

det inte alltid var helt enkelt att veta var man skulle börja i arbetet. 

Men det är kanske också det som gjorde att han hade så brett kontaktnät. 

Men framförallt är Jan expert på att göra det viktigaste 

för en svensk diplomat, att se till att Sveriges röst hörs. Sverige är 

ett litet land och för att vi ska lyssnas på och ha kontakter behöver 

vi er som Jan. Å ändå nns det bara en. 

c a r i n j ä m t i n är född i Stockholm 1964. 

Gift och två barn. Studier på Stockholms universitet, 

1987–1989 

2006- Oppositionsborgarråd, Socialdemokraterna Stockholm 

2001–2003 Styrelseledamot i Konsumentföreningen Stockholm 

2003–2006 Biståndsminister 

2004–2009 Styrelseledamot Europeiska Socialistpartiet 

1996–2003 Kanslichef och biträdande Generalsekreterare,Olof Palme 

International Center 

1996–1997 Medlem i referensgruppen för framtagandet av Sveriges 

nya Afrikastrategi 

1993–1995 Ordförande i Sveriges Ungdomsorganisationer LSU 

1992–1994 Kassör, Socialdemokratiska ungdomsförbundet 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0/610/! 0"/"1"21"!'''/3-"3

finlands och 

sveriges samarbete 

inom krishantering 

och annat 

Fö r h å l l a n d e t m e l l a n F i n l a n d och Sverige har 

alltid präglats av närhet och ett ömsesidigt beroende. Sverige 

har gynnats av att ha Finland som sin granne i öst. Finland 

har skyddat Sverige. Sverige å sin sida har under svåra tider stöttat 

Finland. Både det ömsesidiga beroendeförhållandet och insikten 

att var och en sist och slutligen ansvarar för sina egna åtaganden, 

har gjort sig påminda under ibland traumatiska förhållanden. 

Solidariteten mellan två länder begränsas ofta i praktiken av politiska 

lägesbedömningar. Att hitta en balans mellan självständighet 

och ömsesidigt beroende har tidvis skapat spänningar som hör 

till förhållandet mellan grannländer. Både förluster och svårigheter 

är en del av vår gemensamma historia. Andra världskrigets nländska 

offer var också ett pris för att Sverige kunde fortleva under 

stabila och säkra förhållanden. 

I dagens konstellation nns mycket gammalt, men även en ansenlig 

del nytt. Medlemskapet i Europeiska unionen har gett relationen 

och dialogen nytt innehåll. Det är vårt gemensamma hem 

där den formella likvärdigheten mellan två suveräna stater har 

utvecklats till ett genuint och jämlikt partnerskap. Det politiska 

samarbetet mellan våra två länder är nu närmare än någonsin sedan 

Finland avskiljdes från Sverige år 1809. 

Sedan vi blev medlemmar i EU har samarbetet mellan våra länder 

präglats av en aktiv och tydlig initiativkraft inom internationell 

krishantering. Den nordiska traditionen av fredsbevarande 

verksamhet och samarbete har varit en god grund att bygga på. 

f i n l a n d s o c h sv e r i g e s s a m a r b e t e i n o m k r i s h a n t e r i n g o c h a n n a t 219 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0/710/2 0"/"1"21"!'''/3-"3

Behovet att stärka unionens handlingskraft, signalera en gemensam 

vision och bevaka de egna intressena sporrade Finland 

och Sverige genast i början av vårt medlemskap att göra ett omfattande 

gemensamt initiativ som beaktades i Amsterdamavtalet år 

1997. De gemensamma intressena vägde tungt när min kollega 

Lena Hjelm-Wallén och jag presenterade vårt förslag till utveckling 

av unionens militära krishanteringsförmåga. Förslaget lämnades 

in så snart den mellanstatliga konferensen kommit igång och 

våra diplomater ålades att förankra förslaget i de stora medlemsländernas 

huvudstäder. 

Vårt samspel åren 1996–1997 gav upphov till en rad andra 

nsk-svenska initiativ inom fredsbevarande, krishantering och regionalt 

samarbete. Som utrikesminister utvecklade jag dem först 

med Lena Hjelm-Wallén och sedan med Anna Lindh. Arbetet 

fortsattes av utrikesministrarna Erkki Tuomioja, Ilkka Kanerva 

och Alexander Stubb tillsammans med sina kolleger Anna Lindh, 

Laila Freivalds, Jan Eliasson och Carl Bildt. Ministrarna bistods 

på 1990-talet med tjänstemannaexpertis och -stöd av Jaakko 

Blomberg, Jaakko Laajava och Pertti Torstila – tre successiva chefer 

för utrikesministeriets politiska avdelning – tillsammans med 

sina svenska kolleger Ulf Hjertonsson och Sven-Olof Peterson. I 

UD i Stockholm leddes och övervakades verksamheten på tjänstemannanivå 

under perioden 1994-2000 av kabinettssekreterare 

Jan Eliasson. 

E u rop e i s k a u n ion e n s 

k r i s h a n t e r i n g s f ö r m åg a 

År 1996 blev det uppenbart att det långsiktiga målet i Maastricht 

1991, ett gemensamt försvar, var avlägset. I Petersbergdeklarationen 

1992 beslöt man att stärka den Västeuropeiska unionens 

(VEU) verksamhet och tydligare deniera dess uppgifter inom 

krishantering. Trots dessa politiska viljeyttringar hade EU:s medlemsstater 

stora svårigheter att nna en gemensam förståelse för 

den praktiska tillämpningen av besluten och deklarationerna. Det 

visade sig vara svårt att hitta en gemensam linje i denitionen av 

den europeiska försvarsidentiteten. När enighet om ett gemensamt 

försvar inte nåddes och vi måste gå vidare, tog vi med Lena Hjelm- 

Wallén tillfället i akt. Internationell krishantering var det som behövdes 

och debatten om ett europeiskt försvar kunde vänta. 

I Finlands utrikesministeriums interna jargong döptes initiativet 

från år 1996 till SuRu 1: (Suomi-Ruotsi 1). Det visade de nya och 

militärt alliansfria medlemsstaternas vilja och förmåga att konstruktivt 

bidra till utvecklingen av det nya viktiga området, den 

gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt försvarspolitiken. 

Vi ansåg att krishanteringen var ett område som unionens 

militära samarbete borde fokusera på och som man kunde göra 

framsteg inom. Initiativet till Petersbergsuppdragen passade oss 

bra som pragmatiska utvecklare av krishantering. Samtidigt löstes 

tvisten mellan de EU-länder som hörde till Nato om hur uppgifterna 

skulle fördelas mellan EU och Nato. 

I en gemensam tidningsartikel 21.4.1996 (Helsingin Sanomat, 

Dagens Nyheter) presenterade vi med Lena Hjelm-Wallén en modell 

för hur EU:s och VEU:s förbindelser borde organiseras vid 

den regeringskonferens (IGC) som nyss inletts. Vi ansåg att konferensen 

borde ta ställning till frågan om hur EU:s fredsfrämjande 

roll kunde stärkas och att unionen behövde starkare kontakter 

till VEU för att effektivt kunna genomföra sin krishanteringsroll. 

Vi föreslog att VEU:s regionala försvarsuppgifter och säkerhetsgarantier 

skulle skiljas från krishanteringssamarbetet och att alla 

EU:s medlemsstater jämbördigt skall kunna delta i beslutsfattande 

och verkställande av de operationer som VEU utför på EU:s uppdrag. 

IGC utvecklades parallellt med den pågående mödosamma 

fredsprocessen i före detta Jugoslavien. Det behövdes en effektivare 

och bättre samordnad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. 

Utvecklingen i det forna Jugoslavien hade gett oss lärdomar 

som kunde tillämpas även utanför konikten på Balkan. Tillspetsningen 

av krisen i Kosovo våren 1999 visade att en snabb utveck- 

220 t a r ja h a l o n e n 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''00"100/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

ling av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken var nödvändig. 

Framför oss hade vi ett exempel på en ny koniktmodell 

med hot om storkrig i bakgrunden, men där en social, ekonomisk 

och kulturell otrygghet gav upphov till etniska och religiösa motsättningar. 

Organiserad brottslighet och andra antidemokratiska 

företeelser frodades. I den nya hotbilden var staternas interna förhållanden 

orsaken till hatet och våldet. Vi ansåg att i sådana situationer 

byggs fred bäst genom att närma sig på det vardagliga 

planet. När den ekonomiska integrationen gör människor ömsesidigt 

beroende av varandra i en positiv bemärkelse börjar de också 

ta hand om varandra. Samma idé om staters samexistens har varit 

en ledande förebild för samarbetet i Norden och Östersjöregionen 

samt för EU:s utvidgning österut. Vi kunde tala utifrån erfarenhet. 

Nästa gång Lena Hjelm-Wallén och jag steg ut i offentligheten 

var 15.3.1997 i Helsingin Sanomat, Hufvudstadsbladet, Svenska 

Dagbladet och International Herald Tribune. Det var dags för 

SuRu 2. 

Vi upprepade vårt budskap om att utvecklingen av EU:s gemensamma 

säkerhets- och försvarspolitik var regeringskonferensens 

centrala uppgift och att man uttryckligen borde inrikta sig på att 

utveckla krishanteringsförmågan. Vi planerade vår artikel så att 

vår åsikt skulle vara känd i god tid före regeringskonferensens avgörande 

skeden och Nato-toppmötet i Madrid i juli 1997. 

Utan att göra intrång på det tabubelagda gemensamma försvaret 

men även utan att anknyta det till vårt initiativ gjorde vi 

ett paket som reekterade våra erfarenheter och praktiska behov. 

Bakgrunden var en diskussion som börjat vid regeringskonferensen 

1996 och en analys om en överlappning av EU:s och VEU:s 

funktioner. I kommissionen och i olika reektionsgrupper lutade 

man åt att den mest användbara modellen för EU:s krishanteringsinsatser 

var ett närmare samarbete mellan EU och VEU. Istället 

för en komplett fusion av VEU eller status quo skulle unionen som 

en politisk beslutsfattare förlita sig på VEU:s och således också 

på Natos resurser. I bakgrunden fanns också vår mer vidsträckta 

uppskattning av nya behov i det nsk-svenska säkerhetspolitiska 

samarbetet. 

Finlands och Sveriges initiativ godkändes av de andra medlemmarna 

och i Amsterdamfördraget beslöts att Petersberguppdragen 

skulle inkluderas i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. 

Krishanteringsområdet inom Europeiska unionen blev mer 

entydigt. Organisationerna sammanslogs inte och därmed ck 

unionen inget militärt element med tillhörande säkerhetsgarantier. 

Det nya fördraget stadgade att humanitära, fredsbevarande 

och fredsskapande insatser blev huvudelement i unionens gemensamma 

utrikes- och säkerhetspolitik. Enligt beslutet lyftes krishanteringen 

till den viktigaste praktiska uppgiften för unionens 

försvarssamarbete och med en klar gräns till frågan om ett gemensamt 

försvar. 

Resultatet byggde i stor utsträckning på Finlands och Sveriges 

förslag. Vi var aktivt med om att skapa en grund för unionens 

starka krishantering. Det tätare samarbetet ck betydande tillläggsinnehåll 

då Frankrike och Storbritannien i St Malo i december 

1998 uttryckte sin beredskap att utveckla den europeiska säkerhets- 

och försvarspolitiken, dvs. EU:s krishanteringskapacitet, 

i en mer självständig riktning. 

S a m a r b e t e t m e d A n n a L i n d h 

Anna Lindh blev Sveriges nya utrikesminister den 7.10.1998. Det givande 

samarbetet mellan Finland och Sverige fortsatte med henne. 

I Helsingin Sanomat och Dagens Nyheter publicerades 5.12.1998 

vår artikel där vi betonade vikten av att ytterligare steg tas för att 

säkerställa en trovärdig europeisk krishantering. Vi meddelade att 

vi deltar med positiva och konkreta bidrag i debatten som premiärminister 

Tony Blair inlett om hur Europas förmåga att hantera 

kriser kan förbättras. Vi skrev att en bred uppslutning förutsätter 

att alla som deltar i en insats har samma möjligheter till inytande. 

När EU fattar beslut om en krishanteringsinsats skall den 

verkställas av VEU. Alla EU-medlemmar, oavsett status i VEU, 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0001004 0"/"1"21"!'''/3-"3

som bidrar till en insats får genom Amsterdamfördraget möjlighet 

att delta i planering och beslutsfattande på lika villkor. 

Som bevis på att Finlands och Sveriges initiativ till Amsterdamfördraget 

inte bara var tomt prat började vi förstärka våra egna 

krishanteringsresurser. Vi meddelade att vi var beredda att ställa 

våra trupper till VEU:s förfogande. Unionen hade beslutat att ge 

VEU i uppdrag att delta i minröjningen i Kroatien. VEU:s rådgivande 

polisinsats hade funnits i Albanien i ett och ett halvt år. Vi 

ville utöka VEU:s engagemang i Albanien under EU:s politiska ledarskap. 

Finland och Sverige deltog i insatsen i Albanien och snart 

även i Kroatien. Sverige erbjöd sig att axla ledningsansvaret för 

Kroatien-operationen. Samarbetet mellan EU och VEU utvecklades 

snabbt och vi hade en framträdande roll i processen. 

Under det tyska ordförandeskapet våren 1999 gjordes många 

framsteg inom krishanteringen. På toppmötet i Köln kom man 

överens om den huvudsakliga utformningen av de framtida institutionerna. 

Till den första höga representanten för EU:s gemensamma 

utrikes- och säkerhetspolitik och generalsekreterare för 

ministerrådet utsågs Natos dåvarande generalsekreterare Javier 

Solana. I anslutning till rådets sekretariat inrättades en enhet för 

planering och tidig förvarning för att stödja den förebyggande 

hanteringen av eventuella kriser. 

Finland tog över ordförandeskapet efter Tyskland och därmed 

även ansvaret att vidareutveckla systemet. Under strikt tidspress 

fördes krävande medlingsförhandlingar mellan regeringarna. Utvecklingen 

av krishanteringen kom att bli en av det nländska 

ordförandeskapets prioriteringar. Medlemsländerna kunde utifrån 

sin ståndpunkt delas in i tre grupper. De tre stora gick samman för 

att påskynda processen. De alliansfria förhöll sig skeptiska till en 

utveckling av försvarsdimensionen och en tredje grupp bestod av 

några Nato-länder som absolut inte ville ifrågasätta Natos oberoende 

genom att utveckla EU:s försvarsdimension. 

Under Finlands ledning utformades en gemensam tolkning av 

besluten i Köln vid den politiska kommitténs möte i Tavastehus 

i juli 1999. Vi producerade dokument i snabb takt och vid utrikesministermötet 

i Saariselkä antogs en gemensam ståndpunkt. 

Finlands uppgift var inte bara att jämka mellan de tre gruppernas 

olika åsikter, utan även att åstadkomma samförstånd mellan 

unionens Nato-länder. Så vitt skiljda var ståndpunkterna under 

sommaren 1999. Idog diplomati bar frukt och vid toppmötet i 

Helsingfors i december 1999 i slutet av Finlands ordförandeskap 

fastställdes ett kapacitetsmål för styrkeregistret (Helsinki Headline 

Goal) och nya permanenta strukturer. Kommittén för utrikes- 

och säkerhetspolitik (KUSP) ck ramar, liksom EU:s militära 

kommitté (EUMC). 

De nära relationerna till Nato och USA var av avgörande betydelse 

för utvecklingen av EU:s och VEU:s krishanteringsstrukturer. 

NATO:s krishanteringsroll illustreras av stabiliseringsstyrkan 

SFOR i Bosnien i vilken Finland och Sverige deltog med ere trupper. 

Den europeiska krishanteringen blev ett viktigt komplement 

till det transatlantiska samarbetet. Det var en rationell ordning 

som låg i vårt intresse. Det internationella samfundet har begränsade 

resurser. Det fanns inget skäl att skapa överlappande strukturer. 

C i v i l k r i s h a n t e r i n g 

Paradoxalt nog kritiserades Finland och Sverige som tagit initiativ 

i fråga om den militära sektorn i EU för att försöka urvattna 

huvudmålet då vi tog upp den oundvikliga frågan om den civila 

krishanteringen med där tillhörande resursfrågor. Tanken var inte 

ny, men dess förespråkare, alliansfria Finland och Sverige betraktades 

med skepsis av dem som talade för en större militär tyngd i 

EU:s säkerhets- och försvarspolitik. Det rådde inte enighet om det 

breda krishanteringskonceptets betydelse. Tanken har senare utvecklats 

avsevärt. Erfarenheten har dock visat att EU:s säkerhets- 

och försvarspolitik för att lyckas bör bygga på två jämstarka pelare, 

den civila och den militära samt en interaktion mellan dem. 

Konceptet har också accepterats internationellt. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0031005 0"/"1"21"!'''/3-"3

Till krishanteringen hör förutom militära operationer även 

olika civila insatser för långsiktigt samhällsbyggande. Det räcker 

inte att det internationella biståndet endast täcker den akuta fasen 

av krisen. Militär hantering av kriser, olika projekt inom civil 

krishantering, humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd bildar 

en helhet som inte bör delas upp på konstgjord väg. Den civila 

beredskapen för att handskas med kriser bör utvecklas och samordnas 

med den militära motsvarigheten. Biståndet bör omfatta 

samhällets alla sektorer. Den yttre och den inre säkerheten i området 

måste tryggas för att stärka det civila samhället och skapa 

förutsättningar för en hållbar utveckling, rättsstatliga strukturer, 

mänskliga rättigheter och ett starkt medborgarsamhälle. När det 

gäller utvecklingsbiståndet till områden som återhämtar sig från 

kriser är det viktigt att koncentrera, samordna och koordinera de 

internationella insatserna rätt. 

För Anna Lindh och mig var civil krishantering en gemensam 

hjärtesak som vi tillsammans gick i bräschen för. På detta område 

lyckades vi påbörja ett nytt viktigt kapitel inom EU på detta område. 

Vi betonade att militära och civila insatser härvidlag inte kan 

skiljas åt. EU:s styrka ligger uttryckligen i förmågan att använda 

hela skalan av tillgängliga instrument. 

Europeiska rådet antog i Helsingfors i december 1999 förutom 

det militära Head Line Goal även ordförandelandets lägesrapport 

om utveckling av icke-militär krishanteringsförmåga. Rapporten 

innehöll konkreta förslag till samordning av de civila möjligheterna 

mellan medlemsländerna på denna sektor. Under det portugisiska 

ordförandeskapet våren 2000 ledde förslaget till en överenskommelse 

om kapacitetsmål för den civila krishanteringen. 

Medlemsländerna åtog sig att kunna bidra med minst 5 000 poliser 

för internationella operationer och 500 experter med uppgift 

att stärka rättsstaten och den civila förvaltningen. 

I varje kris behövs civila insatser. Civil och militärkrishantering 

är två sidor av samma mynt. Vi har genom vårt samarbete 

utvecklat en nsk-svensk specialkompetens som t.ex. utvecklingen 

av system för ledarskap och kommunikation på västra Balkan och 

civil-militärt samarbete i Afghanistans återuppbyggnadsteam. 

Våra fredsbevarare främjar med sina insatser en helhetssyn som 

behövs i länder som återhämtar sig efter en kris. 

Att återuppbygga Kosovos administration och avhjälpa bristen 

på poliser har krävt exceptionellt stora ansträngningar. På den civila 

sidan är våra starka kompetensområden att utveckla rättsväsendet, 

intern utbildning och beredskap att skicka experter med 

mycket kort varsel. Att skapa fred i Kosovo med militära insatser 

var ingen lätt uppgift, men de gångna åren har visat att det är 

de civila insatserna som är en trovärdighetsfråga i EU:s krishantering. 

Att förbättra kapaciteten inom den civila delen på detta 

område har visat sig vara en stor utmaning inte bara för EU utan 

hela det internationella samfundet. 

F i n l a n d , S v e r ig e o c h u t v i d g n i n g e n 

av N a t o 

Det andra temat i Lena Hjelm-Walléns och min gemensamma tidningsartikel 

i mars 1997 var Natos utvidgning och vårt initiativ 

till Natos partnerskap för fred (PFF). Utvidgningen av Nato samt 

grundandet av PFF och Euroatlantiska Partnerskapsrådet (EAPR) 

väckte initiativkraften hos Finland och Sverige: Vi ville delta aktivt 

i den pågående debatten om den europeiska och transatlantiska 

säkerhetspolitiken. Vår utmaning var att klargöra vår egen 

linje. Vår artikel kompletterades snart av ett gemensamt svenskt- 

nskt framträdande i Nato på hög tjänstemannanivå. 

På 1990-talet var utvidgningen av Nato en viktig fråga för stormaktsrelationerna 

och ett diskussionsämne både inom organisationen 

och utanför den. Natos betydelse för Europas och dess 

norra dels säkerhet har under hela efterkrigstiden varit ett erkänt 

faktum. Alla var dock inte ense om att en utvidgning var förnuftigt, 

inte ens alla medlemsländer inom Nato. 

Europa hade ett starkt militärt samarbete med Nato och de 

nya demokratierna i Central- och Östeuropa som frigjorts från 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''006100! 0"/"1"21"!'''/3-"3

kommunismen och Warszawapakten sökte säkerhet i väst och i 

den Nordatlantiska försvarsalliansen. Länderna som ansökte om 

Nato medlemskap gav två viktiga skäl till sitt ställningstagande. 

De ville åter bli delaktiga i den europeiska gemenskap som de uteslutits 

ur under det kalla kriget. Dessa länder ansåg att de hamnat 

i ett vakuum. De hade ett behov av den säkerhet som Natomedlemskapet 

kunde tillgodose. 

Säkerhetsläget i Finland och Sverige såg mycket annorlunda ut 

än i de f.d. kommunistiska länderna som hade ansökt om medlemskap. 

Att uppdelningen mellan öst och väst upphörde att existera 

rubbade inte våra länders traditionella försvarssystem. Både 

i Finland och Sverige rådde stor enighet om den nationella säkerhetspolitiken 

och dess riktning. Vår alliansfrihet och det militära 

försvaret värdesattes, och vi ansåg inte att vi befann oss i ett säkerhetspolitiskt 

vakuum. 

Då tudelningen av Europa var ett avslutat kapitel blev medlemskap 

i EU en möjlighet för Finland och Sverige år 1995. Nu tillhör 

vi en politisk union, vars medlemmar har förbundit sig till solidaritet 

och gemensamma värderingar, men vår militära alliansfrihet 

har vi inte gjort avkall på. 

I vår artikel i mars 1997 konstaterade vi att Nato-utvidgningen 

kommer att stärka, inte försvaga, säkerheten i Europa. Utvidgningsprocessen 

måste dock uppfylla vissa krav. Vi ansåg det viktigt 

att varje land har rätt att välja sina egna säkerhetslösningar. 

Det ck inte uppstå nya intressesfärer, gränslinjer eller grå zoner. 

Ingen stats rätt att bestämma över sina egna angelägenheter ck 

begränsas och säkerhet ck aldrig skapas på någon annans bekostnad. 

De baltiska ländernas behov ck inte försummas och 

utvidgningen ck inte försvaga säkerheten i Finland och Sverige. 

För Finland och Sverige var alliansfriheten ett verktyg, inte ett 

självändamål. Inte heller var det något som man skulle ta för givet 

för all framtid. Vår utgångspunkt var att själva kunna välja innehåll 

och utformning av vårt engagemang i det europeiska politiska 

och militära samarbetet. 

Det var viktigt att skapa en ny grund för relationerna mellan 

Nato och de länder som antingen genom fri vilja eller på grund 

av Natos beslut stannade utanför pakten. Det behövdes praktiska 

åtgärder för att pratet om öppenhet och det europeiska säkerhetssamarbetet 

skulle bli trovärdigt. Finland och Sverige välkomnade 

idén att grunda det Euroatlantiska partnerskapsrådet. Rådet skulle 

vara öppet för alla länder som deltar i Partnerskap för fred. Rådet 

skulle också ha en direkt koppling till Nato och i Nato-ledda krishanteringsoperationer 

skulle alla medverkande ges beslutanderätt. 

Dagens Nato är mycket mer än bara en försvarsallians mellan 

medlemsstaterna. Som vi bevittnat i bl.a. Bosnien och Kosovo har 

Nato en viktig fredsbevarande roll. Nato har stått bakom Partnerskap 

för fred som har varit ett viktigt samarbete med fokus på praktiska 

övningar inom krishantering. Nato tog sig an nya uppgifter 

och räckte ut handen till alla europeiska länder. Finland och Sverige 

ville ha ett brett samarbete med det nya Nato. Vi drog dock en klar 

gräns mellan territoriellt försvar och säkerhetsgarantier. 

S ä k e r h e t e n i Ö s t e r sjö r e g ion e n 

Vårt nästa gemensamma projekt – SuRu 3 – handlade om säkerheten 

i Östersjöregionen. Vid det nordiska utrikesministermötet 

21.4.1998 presenterade Finland och Sverige ett dokument för det 

internationella samfundet med förslag om säkerhetssamarbete 

och ökad militär öppenhet mellan länderna kring Östersjön. En 

orsak till initiativet var de ryska förslagen från hösten 1997 och 

de baltiska staternas svar. I den livliga debatten deltog även Tyskland, 

Storbritannien, Frankrike och USA. Vi ville inte bli lämnade 

utanför diskussionen om Östersjöns säkerhet. 

Utgångspunkten för vårt initiativ var den europeiska säkerhetens 

odelbarhet. Östersjöregionen bör ses som en del av hela 

det euroatlantiska säkerhetslandskapet. En annan viktig utgångspunkt 

var redan bekant från våra tidigare ställningstaganden. 

Varje stat har rätt att välja sina egna säkerhetslösningar – vara 

allierad eller alliansfri. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0071002 0"/"1"21"!'''/3-"3

Vårt förslag var att öka de militärt förtroendeskapande åtgärderna 

i Östersjöregionen. OSSE:s Wiendokument tillät inspektions- 

och utvärderingsbesök endast en gång per år. Nu erbjöd vi 

våra grannar möjligheten att på ömsesidig grund göra ett extra 

utvärderingsbesök och inspektera våra försvarsmakter. 

Vårt förslag fokuserade på militära säkerhetsfrågor och var 

ett svar på Rysslands förslag till säkerhetsgarantier för länderna i 

Östersjöområdet. Vi hade tillsammans med Sverige tagit ett antal 

initiativ i Östersjöstaternas råd och inom ramen för Visby-processen 

kring icke-militära frågor, så kallade mjuka säkerhetsfrågor 

såsom räddningstjänst och gränsbevakning. En del av detta paket 

var det nländska EU-initiativet till den ”Nordliga dimensionen” 

med fokus på mjuka säkerhetsfrågor i norra Europa. 

För Finland och Sverige var det mycket viktigt att stärka Östersjöregionens 

och de baltiska ländernas ställning. För att stärka 

säkerheten och tillväxten i vår del av Europa arbetade vi målmedvetet 

för att utveckla ett harmoniskt samarbete mellan Norden, 

Baltikum, Ryssland, Tyskland och Polen. 

Vi meddelade att vi förhöll oss avvisande till alla förslag till 

säkerhetsarrangemang i Östersjöområdet som inte bygger på principen 

om säkerhetens odelbarhet. Vi betonade vikten av ett starkt 

och kontinuerligt amerikanskt engagemang i regionen och det ansvar 

som EU: s medlemsländer kollektivt och individuellt ville ta. 

På hösten 1998 beslutade vi att skicka våra utrikesministeriers 

politiska avdelningschefer Pertti Torstila och Ulf Hjertonsson till 

Moskva för att förklara vårt initiativ och utvärdera Rysslands beredskap 

att delta i Partnerskap för fred och Euroatlantiska partnerskapsrådet 

EAPC. Under samma resa berättade våra tjänstemän 

om vår preliminära inställning till de ryska Östersjöförslagen. 

Vårt budskap var att Ryssland är en viktig partner och att stabiliteten 

i de baltiska länderna är en kärnfråga för säkerheten i 

Östersjöregionen. Vi ansåg det vara i allas intresse att även Ryssland 

deltar aktivt och till fullo i Östersjöregionens fredssamarbete. 

Finlands och Sveriges gemensamma framträdande i Moskva 

kan beskrivas som historisk. Förra gången säkerhetspolitiska frågor 

diskuterades av Finland och Sverige i Moskva var år 1939. Den 

gången gällde det Åland och stämnigen var en annan. 

A l l i a n s f r i h e t e n g av o s s s p e l r u m 

För Finland och Sverige var det fördelaktigt och motiverat att under 

andra halvan av 1990-talet samverka kring säkerhetspolitiska 

frågor. Våra intressen och mål var mycket likartade och vår nationella 

säkerhetspolitiska lösning, militär alliansfrihet, förenar oss. 

Vår gemensamma uppskattning av hur säkerheten och stabiliteten 

i vår region bör utvecklas var ett starkt budskap till våra grannar 

och resten av världen. Vår röst hördes bättre då vi var två. Resultatet 

av vårt arbete är övertygande bevis för att alliansfriheten inte 

var en börda, utan gav oss spelrum. 

Än i dag ser Finland och Sverige varandra som viktiga aktörer 

och främjare av säkerheten och samarbetet i Europa och dess 

norra del. Det nära samarbete är baserat på verkliga och konkreta 

behov som det i dagens Europa nns många av. Initiativ har tagits 

från olika håll att utveckla samarbetet både i Europa och i 

bredare internationella sammanhang. Framtiden kan föra Finland 

och Sverige samman allt oftare kring allt er frågor. 

I demokratiska länder ansvarar de politiska beslutsfattarna direkt 

till folket för sin verksamhet. Men det är inte möjligt att genomföra 

goda idéer utan en kunnig och lojal tjänstemannakår. 

Ett hjärtligt tack för samarbetet och bästa lyckönskningar på 

märkesdagen. 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''04"104/ 0"/"1"21"!'''/3-"3

T a r j a H a l o n e n (f. 1943) valdes till Finlands 

första kvinnliga president år 2000 och återvaldes 

år 2006. Hon har en juris kandidat examen och 

gjorde professionell karriär som fackföreningsjurist. 

Hon anslöt sig till det socialdemokratiska 

partiet år 1971 och blev invald i riksdagen år 

1979. Hon behöll sin plats i riksdagen under fem på varandra 

följande val och var minister i tre regeringar; social- och hälsovårdsminister, 

justitieminister och utrikesminister. 

Under hela sin karriär har Tarja Halonen varit intresserad av 

frågor som ansluter sig till mänskliga rättigheter, demokrati, 

samhället och social rättvisa. Under sin presidentperiod har hon 

varit ordförande för Internationella arbetsorganisationen ILOs 

världskommission för den sociala dimensionen av globaliseringen, 

medlem i den så kallade gruppen av vise män i FN:s 

konferens för handel och utveckling UNCTAD, medlem i styrelsen 

för Oslocentret för fred och mänskliga rättigheter (the Oslo 

Center for Peace and Human Rights). 

Tarja Halonen är heders vice-ordförande för Unifems internationella 

kvinnokommitté (International Women’s Commission) 

som arbetar för en rättvis och hållbar fred mellan Israel och 

Palestinien. Sedan mars 2009 har hon varit ordförande för globalt 

nätverk för kvinnliga ledare (The Council of Women World 

Leaders). 

President Halonen har aktivt arbetat för ett renare Östersjön. 

År 2010 var hon en av initiativtagarna till Östersjömötet på 

toppnivå i Helsingfors. Hon har mottagit många utmärkelser som 

tack för sin verksamhet. 

konfliktlösaren 

Ka bi n e t t sse k r e t e r a r e ru m m e t i A rv f u r s t e ns 

palats är ett av de vackraste tjänsterum man kan 

tänka sig. Detta arbetsrum var ursprungligen avsett för 

prinsessan Soa Albertina och har en inredningen som är mer än 

tvåhundra år gammal med skrivbord och byrå av Georg Haupt. 

Som nyutnämnd utrikesminister ringde jag till Jan Eliasson 27 

september 1994 och erbjöd honom posten som kabinettssekreterare. 

Jag visste att med Jan som närmaste man ck jag någon 

som var väl skickad för uppdraget efter många år i UD och under 

senare år med olika positioner inom FN. Med sin breda erfarenhet 

och sina djupa kunskaper var Jan som klippt och skuren för 

uppdraget. 

Vårt telefonsamtal kom inte bara att handla om vad uppdraget 

skulle innebära utan också om det anrika kabinettssekreterarrummet. 

Jan var intresserad av att få nyttja sina kunskaper i 

denna position. Väl så lycklig var han över att få ta ”detta smärtsamt 

vackra rum” i besittning och axla titeln kabinettssekreterare. 

Alla var dock inte imponerade av den nya vackra titeln. Jan berättar 

gärna om telefonsamtalet med sin mamma när han berättade 

om sitt nya uppdrag. ”Kabinettssekreterare? Förut har du varit 

ambassadsekreterare, departementssekreterare, biträdande generalsekreterare- 

ska du aldrig bli något annat än sekreterare?” undrade 

mor Karin inför nyheten om Jans nya tjänst. Jag hade lärt 

känna Jan redan på 80-talet då jag var biståndsminister och Jan 

var först chef för UD-s politiska avdelning och efter 1988 svensk 

FN-ambassadör. För mig var valet av kabinettssekreterare enkelt. 

Vi kom sedan att arbeta tätt tillsammans under mina fyra år som 

utrikesminister, ett nära samarbete och god vänskap som därefter 

har fortsatt åren igenom. Att Jans UD-karriär 2006 ck krönas av 

att han utsågs till utrikesminister var något som jag var den förste 


k o n f l i k t l ö s a r e n 233 

!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0401044 0"/"1"21"!'''/3-"3

att glädjas över. Tyvärr hann inte hans mor uppleva ”att han blev 

något annat än sekreterare”. 

F N : s s ä k e r h e t s r å d 

En av de första frågorna vi hade att ta ställning till var om vi 

skulle ha tillräcklig energi och ork att försöka få Sverige att bli 

invalt som medlem av FN:s säkerhetsråd. I Sverige anser vi oss 

som en av FN:s bästa vänner. Sverige ställer upp både med stora 

ekonomiska bidrag till FN:s olika organ och med soldater till FN:s 

fredsbevarande operationer. Ändå hade Sverige bara varit medlem 

av FN säkerhetsråd två gånger, senast 1976–77. Den borgerliga 

regeringen 1991–94 hade gjort ett försök men misslyckats att bli 

invald i detta betydelsefulla organ. Trots stora insatser från UD-s 

ämbetsmän, men med bristande stöd av den dåvarande politiska 

ledningen, lyckades Sverige inte få ihop tillräckligt många röster 

av FN:s medlemsstater för att väljas in. Vi hade alltså att ta ställning 

till om vi hade någon chans att lyckas, särskilt som det fanns 

ett svenskt misslyckande fyra år tidigare i bagaget. 

Jan klargjorde redan från början att om vi gav oss in i leken 

så kunde alternativen bara vara: ”att vinna eller att vinna”. Det 

var med denna utgångspunkt vi bestämde oss att ge oss i kast 

med uppgiften. Nu skulle den nya regeringen, inte minst med en 

så FN-engagerad kabinettssekreterare, visa att Sverige hade stort 

förtroende hos världens regeringar. Vi skulle skärpa den svenska 

FN-prolen och aktivera alla våra nätverk. Vårt internationella 

engagemang skulle tydliggöras. Här skulle kampanjas! 

Vi förankrade först vår kandidatur hos de andra nordiska länderna. 

Att få detta stöd var helt avgörande, men inte självklart, 

eftersom vi därmed gjorde avkall på den s.k. nordiska rotationsordningen. 

De nordiska regeringarna ställde dock upp. Inom EUkretsen 

var det inte heller enkelt eftersom ett annat EU-land (Portugal) 

redan anmält sin kandidatur. Vi lät oss inte nedslås utan 

konstaterade att det fanns ju massor av länder på andra kontinenter 

som gärna såg Sverige i säkerhetsrådet. Arbetet handlade nu 

om att få kontakt med alla länder och läsa på om varje land, dess 

prol och speciella intressen. Vi sökte upp länder som jag knappast 

visste existerade, inte minst i för oss avlägsna delar av världen 

som de många ö-staterna i Stillahavsregionen. Vi talade med dem 

som vi hade särskilt vänskapliga förbindelser med och gjorde åtskilliga 

av dem till våra förespråkare. 

Osäkra länder och även de som förmodligen utlovat sin röst åt 

någon av våra motkandidater ck sig också en dos av vårt engagemang. 

Vår målsättning var att alla FN:s medlemsstater på något 

sätt skulle nås av information om den svenska säkerhetsrådskandidaturen 

och veta vad vi stod för inför omröstningen i generalförsamlingen 

hösten 1996. 

Hela UD gjorde fantastiska insatser under denna kampanj. Alla 

vi som var med kände verkligen glädje i arbetet och upplevde att 

vårt budskap bar. Det var inte främst Sveriges alla förtjänster som 

god FN medlem som vi uppehöll oss vid utan det vi framhöll var 

idéer och förslag om hur FN-arbetet kunde förbättras: mer förebyggande 

arbete, fredsbevarande insatser som också skulle innefatta 

civila insatser samt bättre relationer mellan säkerhetsrådet 

och generalförsamlingen. Dessutom försökte vi ge svar på allehanda 

frågor som var angelägna för vart och ett av de länder vi samtalade 

med. Här gick det lätt att trassla in sig i handelspolitiska frågor 

– jag minns särskilt olika aspekter av den s.k. bananregimen 

– och inte helt transparanta grannskapsfrågor mellan olika länder. 

I detta kampanjarbete var Jan Eliasson som sken i vattnet. Det 

passade honom perfekt. Hans stora FN- engagemang och breda 

kunskaper om världsorganisationen var en utmärkt tillgång. Dessutom 

är Jan en tävlingsmänniska. Han hatar att förlora. Så kunde 

vi med viss stolthet se hur Sverige valdes in i FN:s säkerhetsråd 21 

oktober 1996 med 153 röster. Detta var ett utomordentligt gott 

resultat i en svår konkurrens. Jag vill minnas att 185 stater deltog 

i omröstningen i generalförsamlingen. 

UD-s arbete under åren1997-98 kom sedan i hög grad att präglas 

av att Sverige var en av säkerhetsrådets tio icke permanenta 

234 l e n a h j e l m - wa l l e n 


!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0431045 0"/"1"21"!'''/3-"3

medlemmar. Praktiskt innebar det mycket arbete och många sena 

kvällar på UD då New York hade sin arbetstid. Ständig jour var 

ett måste. Och beredskap för krishantering. Säkerhetsrådets arbete 

handlar om kriser och konikter i världen. Dessvärre alltför 

lite om att förebygga konikter eftersom de konikter som redan 

brutit ut kräver stor uppmärksamhet. Tack och lov rör det sig sällan 

om krig mellan länder, men desto mer ofta om inre etniska och 

religiösa motsättningar där våldet är direkt riktat mot civila. Dagordningen 

under vår två år i säkerhetsrådet handlade bl. a om inre 

motsättningar i Albanien och i Guatemala. Konikterna i Stora 

sjö regionen i centrala Afrika var en annan fråga som återkom 

liksom motsättningarna inom era av länderna i f d Jugoslavien . 

Delar av Balkan och Stora sjö regionen är ju fortfarande år 2010 

föremål för rådets behandling. 

Erfarenheten från åren i säkerhetsrådet är att det vardagliga 

och tuffa diplomatiska arbetet är slitsamt men meningsfullt. Det 

handlar om att förmå säkerhetsrådets medlemmar att nå fram till 

de beslut som är förutsättningen för att rädda liv, hitta fredliga 

lösningar och göra återuppbyggnad och försoning möjlig. Därefter 

ska beslutet implementeras, d.v.s. där handlar det nästan alltid 

om att hitta vägar för att FN skulle kunna utöva sitt samlade 

inytande över ovilliga parter i en konikt. Här behövs verkligen 

entusiaster som Jan Eliasson! 

Under våra gemensamma år i UD hanterade vi många väsentliga 

frågor som jag inte ska gå in på. Här vill jag bara göra nedslag i 

ytterligare två frågor – båda med utgångspunkt i EU:s möjligheter 

och tillkortakommanden. 

S v e n s k t E U - m e dl e m s k a p o c h a n d r a s 

Efter det positiva utslaget i folkomröstningen 1994 om medlemskap 

i Europeiska unionen skapades en ny arena för samarbete. 

Jan insåg snabbt de nya möjligheterna och kunde fullt ut släppa 

loss sina samarbetstalanger. Han skaffade sig nya kontakter, ett 

nytt nätverk. EU blev snabbt en naturlig arena för Jan som dittills 

framför allt rört sig i den internationella politiken med FN som 

utgångspunkt. 

Östersjösamarbetet var särskilt angeläget. Ett omfattande bistånd 

lämnades till att bygga upp centrala demokratiska funktioner 

i de tre baltiska staterna. Självklart skulle vi också göra allt vi 

kunde för att underlätta för Estland, Lettland, Litauen och Polen 

att bli EU-medlemmar. Vi kunde stimulera utvecklingen genom 

svensk rådgivning och ett nära grannsamarbete. Inom EU verkade 

vi strategiskt för våra grannländers sak. EU-utvidgningen var en 

mycket stor utrikespolitisk fråga. Tyvärr var den allmänna visdomen 

inom EU att det bara var Polen och Estland som skulle få vara 

med i första förhandlingsrundan, en åsikt som delades av Carl 

Bildt. Men de danska och svenska regeringarna kämpade aktivt 

mot denna snäva syn på processen som skulle innebära att Lettland 

och Litauen ck vänta till en senare omgång. Trots hårt motstånd 

gick beslutet i december 1997 vår väg. Våra Östersjögrannar 

skulle få mätas med samma måttstock och förhandla var och en 

utifrån egna meriter. I Aten 2003 kunde sedan alla fyra tillsammans 

med sex andra länder underteckna fördragen och upptas 

som EU-medlemmar. Det är något stort att på nära håll ha fått 

vara med om denna historiska process. 

E r fa r e n h e t e r f r å n k r ig e n på B a l k a n 

Europas 90-talshistoria består dock inte bara av framgångar. Jugoslaviens 

våldsamma upplösning med våld och krig berättar något 

annat. Dessa tragiska händelser dominerade i hög grad Sveriges 

första år i EU. Vi våndades över de krig som rasade och över 

omvärldens oförmåga att få slut på eländet. Särskilt uppskakande 

var massakern i Srebrenica då FN-trupper inte lyckades skydda de 

innestängda muslimska männen. Flera tusen avrättades. 

I diskussionerna om vilka åtgärder som krävdes i en krissituation 

som i f d Jugoslavien hade Sverige och Finland mycket gemensamt. 

Utifrån det vi såg hända drog vi slutsatsen att EU måste 

stärka sin förmåga till konikthantering. EU borde kunna ta ett 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''046104! 0"/"1"21"!'''/3-"3

större ansvar för humanitära insatser, räddningsinsatser, koniktlösning, 

fredsbevarande och fredsskapande insatser, dvs. de s.k. 

Petersbergsuppgifterna. Vi framhöll också att konikternas ursprung 

ofta var etniska och religiösa motsättningar med rötter i 

ekonomisk, social och kulturell otrygghet. Denna syn på säkerhet 

gjorde att EU blev särskilt betydelsefull med sitt breda åtgärdsregister. 

Mot bakgrund av detta utarbetades inom våra utrikesdepartement 

ett initiativ inför EU:s regeringskonferens 1997 som skulle 

leda till ett nytt fördrag. Vårt förslag möttes av stor respekt inte 

minst mot bakgrund av den omfattande erfarenhet från FN:s 

fredsbevarande verksamhet som fanns i Finland och Sverige. Det 

var en poäng i att just våra två länder – militärt alliansfria men 

med stor erfarenhet av fredsbevarande insatser – verkade för att 

tydliggöra EU:s roll på detta område och att det drevs av två kvinnor 

i denna krets av stor mansdominans. Förslaget omnämndes 

ofta som ”initiativet av Lena och Tarja” (Tarja Halonen, dåvarande 

utrikesminister, idag Finlands President), dock var det våra 

kunniga ämbetsmän som i hög grad ska ta åt sig äran för att dessa 

frågor 1997 skrevs in i Amsterdamfördraget. 

O m vä r l d e n s b r i s t a n d e a n s va r 

FN:s svaghet under Balkankrigen var nog så deprimerande. Dessvärre 

var detta inte heller sista gången som världens länder inte 

kunde samla sig till nödvändiga fredsinsatser. Hur kriser ska hanteras 

när FN lamslås genom att säkerhetsrådets medlemmar inte 

tar sitt ansvar har blivit en alltmer påträngande fråga. 

För Jan Eliasson med så lång erfarenhet av FN-arbete är det 

en fråga som ständigt har återkommit. Oförenliga folkrättsliga 

principer måste ges en praktisk lösning. Våldsamma konikter får 

inte tillåtas skörda människoliv därför att omvärlden inte förmår 

komma till beslut om hur man ska ingripa. För oss i Sverige har 

det varit självklart att det krävs ett mandat från FN:s säkerhetsråd 

för att ett land ska ha rätt att använda militära insatser i ett annat 

land om det inte rör sig om självförsvar. Här står vi på bergfast 

folkrättslig grund. Men man kan inte nöja sig med att stanna där 

i resonemanget. Om FN:s säkerhetsråd inte tar sitt ansvar, om de 

länder som är medlemmar av FN:s säkerhetsråd inte kan eller vill 

komma fram till ett beslut, om en permanent medlem av skäl som 

inte alls har med den konkreta konikten att göra lägger in sitt 

veto mot en fredsfrämjande insats – vad ska då hända? Kan världen 

bara förbli passiv och beskåda massakrer på civila? 

Rapporten ”The Responsibility to Protect” föreslog ett internationellt 

ansvar för medmänniskor utsatta för våld och förtryck. 

Det internationella samfundet skulle ha en skyldighet att skydda 

civila, även mot en regerings vilja, om denna inte själv tog ansvar 

för sin befolkning. Jan gjorde stora ansträngningar under sitt år 

som ordförande i FN:s generalförsamling 2005 att få en starkare 

skyldighet att skydda godkänd av FN:s medlemmar. Så långt ville 

dock världens länder inte gå, men diskussionen om detta är långtifrån 

avslutad. Jan har särskilt pekat på de regionala organisationernas 

möjlighet att agera. Är i så fall EU en sådan organisation? 

Och vad skulle det få för konsekvenser om EU tog på sig en sådan 

roll när FN:s säkerhetsråd inte klarar av att ge det nödvändiga 

mandatet? 

Kring dessa komplicerade frågor hade vi en mycket intressant 

diskussion inom den rådslagsgrupp som behandlade internationella 

frågor inför den socialdemokratiska partikongressen 2009. Jan 

ledde arbetet och ck uppbåda sina diplomatiska talanger för att 

hålla de stridiga viljorna i styr. Slutsatsen blev att kräva mandat av 

FN:s säkerhetsråd för att en våldsanvändning i ett annat land/humanitär 

intervention ska anses vara laglig men att hålla en ventil 

öppen för extrema nödsituationer. Att det sista måste sägas ska ses 

som ett uttryck för frustration över och kritik av att säkerhetsrådets 

medlemmar i svåra lägen smiter från sitt ansvar. 

Denna fråga kommer med stor säkerhet att fortsätta diskuteras 

eftersom det saknas enkla lösningar. Vi benner oss precis 

i skärningspunkten mellan möjligheter och tillkortakommanden 



!"#$%&'()*%++,&-*&..'''0471042 0"/"1"21"!'''/3-"3

för FN – liksom EU – att verka för fred och frihet. Jan Eliassons 

internationella engagemang smittar.

- fi ´ π - IQ Pager

Create successful ePaper yourself