Staden”

”Staden”
Grekisk dröm och marginal
Istanbul-kursen ti 28.2. 2012
Kari Kotkavaara

I skydd av befästningsmurar lever arvet från Bysans i kloster på Sinai,
Athos-berget i Norra-Grekland, och på den dodekanesiska ön Patmos.
Johannes Evangelistens kloster på Patmos flaggar med Palaiologernas,
det sista kejserliga husets krönta
dubbelörn.

I en annan bemärkelse kan
”arvet från Bysans” ses
som en skapelse av den
västerländska (alltså då
också den ryskspråkiga)
konsthistorieskrivningen.

Entusiastisk läsning av Talbot-Rice väckte hos
mig ett intresse för 1300-talets och det tidiga
1400-talets bysantinska bilder.
I historieskrivningen framträdde denna konst
i romantiskt ljus, det förlorade östromerska
imperiets aftonrodnad.
Studietidens strövtåg i 1970-talets Grekland
ledde självklart också till möten med originalverk,
och till pratstunder under vilka nån alltid
ställde samma fråga.
Kariye-moskén eller Chora-kyrkan i
Istanbul.

Έχεις πάει στήν Πολη;
Ehis pái stin Póli?

Nå, har du varit i Stan då?

Ehis pái stin Póli?
I vardagligt uttal:
Ehis pái stimbóli ?

Bysantinerna hade betraktat Konstantinopel inte bara
som Roms arvtagerska utan också som Gudsstaden
och den heliga Jungfruns – Panayíans – stad.
Konstantinopels sista kamp och fall natten till
tisdagen 29. maj 1453 efterlämnade ett djupt spår i
grekisk folklore och ett minne som hålls vid liv
såväl i dagens Grekland som i den grekiska
diasporan (USA , Australien, Sverige etc.).
Άλωση (Alosi) är ett politiskt laddat ord som står
för ”Stadens” fall, Konstantinopels fall.
I modern tid har stadens öde inspirerat diktare och
författare. Ett finskt exempel är Mika Waltari som
skrev Johannes Angelos (1946) i det spända läget
efter Finlands nederlag år 1944.

I folklore blev den sista Palaiologkejsaren
Konstantinos XI en mytisk
gestalt. Genom en ängels beröring
förvandlad till Marmaroménos Vasiliás,
Marmorkejsaren, sover Konstantinos
och bidar sin tid i den erövrade
Stadens försvarsmur.
Tekfur Saray eller ”Konstantinospalatset” – resterna av
ett senbysantinskt palatskomplex i gamla Blacherna,
Vlaherna-stadsdelen.

Millet i Rum
-det turkiska ordet för ”grekisk nation”
-Millet i Rum leddes av den grekisk-ortodoxa patriarken
-som administrativ enhet innefattade ”grekisk nation” imperiets alla ortodoxa
kristna folk: bulgarer, rumäner, moldavier, makedonier, serber.
*
Ρωμαίος, Ρωμιός (roméos, romiós)
Ordet för bysantinsk grek, ottomansk grek
Έλληνας (ellinas) – nygrekiskans ord för antikens och nutidens greker
Men: även idag är det nygrekiska ordet för grekerna i Konstantinopel
”romiós” (i plural form roméi).
Särskilt för efterbysantisk tid finns ytterligare termen γραικός (grekós)
(El Greco!)

Erövraren Mehmet II gjorde patriarken till en politisk ledare av
Millet i Rum. Den ledande kyrkofursten fick dessutom ta över
de kejserliga insignierna och ceremoniella dräkterna.
Nere t.v. Manuel II Palaiologos (reg. 1391-1425) och t.h. patriarken
av Konstantinopel Athenagoras. (Athenagoras Spyrou var uppvuxen
i USA och vän till president Truman. Hans utnämning till patriark år
1948 kan ses som ett led i det då nyligen inledda kalla kriget.)
Upptill Bartholomeos,
nuvarande patriark av
Konstantinopel.

Dagens stor-Istanbul har innemot hundra
ortodoxa kyrkor, de flesta av relativt sent
ursprung.
En liten oansenlig kyrka Gudsmodern
Muhliótissa, eller Panayía Mouhlíou, anges
ha varit i bruk utan avbrott, alltså redan före
Alosi, erövringen år 1453.

T.v. Gudsmodern
Hodegétria, ikon
från senbysantinsk
tid, British Museum.
Georgskyrkan i stadsdelen Fanar utgör idag patriarkatets
centrum. Mosaikikonen Panayía Odiyítria (nere t.v.) har
efter stadens fall stått i flera tidigare patriarkskyrkor.

Från sultanens kansli utfärdade skyddsbrev
garanterade ostörd verksamhet för en lång
rad kyrkliga institutioner, exempelvis för de
kloster som ligger på Athos-halvön.
I bild t.v. ses en odaterad handskrift från
Athos, en på arabiska skriven kopia efter
ett mytiskt original: ett skyddsbrev genom
vilket profeten Muhammed ansågs ha
stadfäst Katarina-klostrets (och sedan i
förlängning alla andra klosters) privilegier.
Enligt traditionen skall Muhammed i egen
hög person ha besökt Sinai. Den oskrivkunnige
profeten skall där ha doppat sin hand i bläck för
att med ett avtryck signera dokumentet.

En grekisk-ortodox koloni
vid San Giorgio dei Greci,
Venedig, tryckte teologisk,
liturgisk och humanistisk
litteratur som spreds över
Levanten.
Från 1500- till 1800-talet
förmedlades idéer från
och kontakter med väst
genom de joniska öarna
och särskilt det mäktiga
Venedig.
Konstantinopelns grekiska aristokrati
verkade inom imperiets finansiella och
utrikespolitiska instanser (och inom dess
mutsystem). Som exempel på osjälvisk
och rättfram handling lyfter man idag
fram bl.a. den hl. Makarios Notarás från
Korint (t.v.) och store dragomanen
Mihail Soutsos (nedtill).

Uppror blossade år 1821
upp på flera håll i imperiets
Europeiska delar. Efter
bittert gerillakrig och många
förvecklingar skapade de
stora västmakterna en liten
nationalstat i sydspetsen av
grekiska fastlandet.
I en målning av Theodoros
Vryzakis (1852) välsignar
metropoliten Germanos av
Patras revolutionsflaggan.
I den övre bilden håller man på
att hänga patriark Gregorios V
på påskmorgonen10.4. 1821.
Nedtill patriark Bartholomeos
vid den stängda porten.

I ottomantidens slutskede skapade sig många av
Konstantinopels greker förmögenheter. De gjorde
affärer, grundade banker och lät bygga skolor.
Till de mest framgångsrika hörde Geórgios Zarífis
(uppe t.v. ett foto från 1881).

Aggressiv grekisk expansionspolitik
nådde sin kulmen före och efter första
världskriget.
Hämnden kom i form av en återerövring
när det nya Turkiets trupper intog Smyrna,
Izmir, med kringliggande provins. Ca
30 000 greker uppges ha omkommit.
Under de följande åren uppskattas mer än
en miljon greker ha lämnat Turkiet, och
sedan dess har utvandringen fortsatt.
Mustafa Kemal,
mera känd som
Kemal Atatürk
grundade en
moderniserad,
sekulariserad
nationalstat.

Nere t.v. Theófilos Hatzimihaíl från Lesvos (1867-
1934), självlärd konstnär och byoriginal i sällskap av
sin mor.
Theófilos fascinerades av bl.a. granna vykort och
skolböckernas patriotiska bildpropaganda. T.v. ses
en riddarromantisk Konstantinos XI och nere en av
Theofilos gjord målning. En orädd kejsare rider mot
den stygge turken och flaggan med dubbelörnen
vajar över den förlorade staden.

Bildkonstnären och författaren Fotis Kontoglou (1895-
1965) hörde till flyktingarna från Mindre Asien. Efter år
1921 levde han som flykting i Aten och utvecklade ett
originellt ”postbysantinskt ” bildspråk . Efter andra
världskriget blev Kontoglou rigoröst nationalpatriotisk
och högkyrklig.
Den sista kejsaren skildras i Sorgekväde (t.v.) och ikonen
Konstantinos Palaiológos (i mitten). Notera att det senare
verket bär datum 29.5. 1953!

I september 1955 revolterade turkarna i Istanbul mot
Ärkebiskop Makarios pro-grekiska Cypern-politik.
Kravallerna riktades mot grekiska skolor, affärer,
kyrkor och begravnisplatser .

Genom kyrkornas världsförbund spriddes nyheten
om de omfattande septemberkravallerna (eller tá
septemvrianá), men få Istanbul-farare är medvetna
om denna sida i stadens närhistoria.

En svensk outsider far till 1950-talets
Grekland. Och år 1965 till Staden.

År 1965 besökte den svenska
poeten Gunnar Ekelöf en sk.
reningskälla, ayíasma, i den
lilla Vlaherna-kyrkan. Mötet
med det uråldriga kultrummet
och dess Gudsmodersikoner
gav upptakten till diktverket
Dīwān över fursten av
Emgión.

” … den svarta
bilden sönderkysst
runt kring bilden
det vita silvret
sönderkysst …”
”En enögd fångvaktare
betjänar denna heliga
undanskymda källa
ger av vattnet
häller över våra händer
samma vatten som renat
besatta kejsare, plågade
av makt och misstänksamhet”
Ur Dīwān över fursten av
Emgión (1965)

Tillbaka till konsthistoria!
Antikvarisk verksamhet (arkivkunskap,
historiografisk forskning, restaurering) och
turismen skapar, upprätthåller och omskapar
bilder av Bysans.