Carl X Gustafs Testemente den politiska striden i Sverige 1660

booksnow2.scholarsportal.info

Carl X Gustafs Testemente den politiska striden i Sverige 1660

»lot testa-

nientei.

60

ändras efter behofven. Kn sådan medlande lösning ligger bakom,

när sakens slutliga afgörande för riksdagen uppskjutes till ett

samfälldt ständernas utskotts sammanträde följande dag; men

det är också rimligt, att den knappast tör blifva så gynnsam

för testamentet, som biskopen velat; man ser dess art förebådas

af borgerskapets uttalande till prästeståndets ombud sist på

kvällen, då de tvifla på, att en regering med testamentets sam-

mansättning kan blifva godkänd, och tillråda en ytterligare

eftergift: att hertig Adolf till begrafningen afstår från del i sty-

relsen. Mot drottningens upptagande bland de styrande hafva

motståndarne denna dag icke längre kämpat, eller åtminstone

icke öppet — något som biskop Knander också förehållit adelns

utsände såsom en brist i följdriktighet.

Rådets och De skäl, som af riksdrotsen och Klas Rålamb med stöd

adelns skäl och gillande af deras ämbetsbröder och stånd — eller åtmin-

stone dessas flertal — gjordes gällande emot antagandet af

konung Karl X Gustafs testamente, äro dels lämplighets- och

klokhetsskäl, som åberopa hänsynen till rikets lugn och nytta,

dels äro de hämtade från Sveriges lag eller öfverhufvud af juri-

disk, oftast statsrättslig natur.

Bland de förra märkes främst den påstådda faran af hertig

Adolf Johans ärelystnad, som kunde väckas i hans tilltänkta

mäktiga ställning som marsk och förmyndare, och varda farlig

för hans myndling, den unge konungen. Själfva möjligheten

häraf låter sig visserligen icke bestrida; men hertigen hade

aldrig visat sådana egenskaper, att den kunde anses sannolik;

ej häller röjde han senare en sådan natur; han kände lifligt

skymfen att uteslutas ur regeringen, och han drefs däraf till

häftiga och utmanande steg; men han lade aldrig i dagen den

hänsynslöshet, som skulle fordrats för att vilja och våga tränga

en broders son från tronen.

Därjämte hänvisades till de herrars missnöje, som genom

furstens befordran till fältherre kunde anse sig förbigångna, eller

åtminstone underkastade ett öfverhufvud, som de icke ville lyda:

man namngaf Karl Gustaf Vrangel, Lars Kagg och Gustaf Otto

Stenbock. Det är svårt att noggrant bedöma, hvad fog denna

och liknande antydningar kunde äga. Dock gifver Vrangels

senare hållning under året 1660 snarast stöd åt det antagandet,

att han skulle med fullt jämnmod upptagit Karl Gustafs bestäm-

melse, liksom han, då denna kullkastades, lugnt lät Kagg och

More magazines by this user
Similar magazines