20101203-B - Ystads Allehanda

•
FREDAG 3 DECEMBER 2010 · YSTADS ALLEHANDA B5
ºNöje & Kultur
av oss alla
”stinsapågen” från Arlöv som bodde
mellan bommarna – är svensk rockhistoria.
Fråga vem som helst i Skåne
om de vet vem Kalle Pedal är och svaret
bli ja.
Nu har det kommit en tjock och fullmatad
bok om hans liv. Den är skriven
och sammanställd av Peter Dahlqvist
och Jeanette V Rosengren och täcker
hans liv i detalj från då han föddes i
Arlöv en januaridag 1949 till hans alldeles
för tidiga död, också i januari,
1985.
Boken om Kalle, ”Raka rör”, är en
bibel för oss som fortfarande lyssnar
på sången om ”Jonnie”, med blanka
ögon, och som minns den som osannolik
allsång och som gärna sätter på
”Blåa Sko´” framåt natten när festen
börjar urarta.
Vi får hela rocksagan men det fina
med boken är att vi också får en bild
av människan Karl Sven-Göran
Ljungren (som han egentligen hette)
genom intervjuer med nära och kära,
gamla rockpolare och bandmedlemmar
och andra som kommit i hans väg.
Det är inte alltid smickrande, Kalle
var en komplicerad person och han
gjorde inte alltid det rätta. Han balanserade
ofta på en knivsegg och snålade
stundtals inte med varken sprit
eller droger. Men det går ju inte att låta
bli att älska en människa som hade
som sin stora ambition här i livet att
rocka röven av oss alla. Och det gjorde
han ju.
Eller som han själv skulle ha kommenterat
saken: ”De é lynt...”.
Robert Dahlström
robert.dahlstrom@ystadsallehanda.se
Kal P Dal.
Han gav alltid allt på scen. Det var
han skyldig publiken menade han.
BILD: OKÄND
FAKTA a
Kal P Dal
■ Namn: Karl Sven-Göran Ljunggren
(Kal P Dal)
■ Familj: Mamma May-Britt och pappa
Gösta Ljunggren, systern Bitte
Ljunggren. Gift med Agnes, och de fick
två barn tillsammans; Carl-Christian
och Nelly (som föddes åtta månader
efter Kalles bortgång 1985)
■ Yrke: Musiker, FN-soldat, terapeut
och psykvårdare
■ Skivor: ”Till Mossan!” (1977), ”Gräd
ente Fassan!” (1978), ”Rock É Nock”
(1979), ”Svarta Fåret” (1980), ”Ente
Nu Igen” (1983) och ”Blåa Sko´” (1993
samlingsplatta)
■ Kuriosa: Kallades för Kalle Pedal
eftersom han körde omkring på en
moped med pedaler.
■ KRÖNIKA
En barndom
kantad av våld
Minns ni den? Känslan? Den där bubblande
förväntan, ett kittlande virvarr
av glädje och rädsla, som sprang som
lätta elstötar genom kroppen. Den pirrande
känslan av att man var på väg att
göra något hemligt, lite förbjudet. Ja...hrmm... jag försöker
inte ge bilden av något sexuellt här, så håll i hatten.
Nej, jag tänker på de där dagarna när man som barn serverade
någon halvdan lögn till föräldrarna, drog på sig
jackan och smög hem till kompisarna för att se läskig film.
Explosiva pangpang-rullar, blodiga kung fu-filmer eller,
ännu hellre, hårresande skräck.
I min lilla värld i Blentarp hette kompisen Henke. Han
hade kontakter. En äldre kusin, som utan skrupler försåg
oss med material av det mest blodisande slag. Där såg jag
”Hajen”, och badade inte
mycket den sommaren. Där
såg jag ”Commando”, och
insåg att det var kommandosoldat
jag skulle bli. Där
såg jag ”Motorsågsmassakern”,
och utvecklade en
bestående rädsla för stora
män med motorsågar i händerna
och människohud
över ansiktet.
Det var ett sätt att både
utmana föräldrarnas restriktioner
och undersöka mina
egna gränser, samtidigt som
jag fick se mycket häftig film.
En självstudie i mod och ett
högoktanigt bränsle för fantasin,
kryddat med lite hälso-
KRÖNIKA
3 NOVEMBER
EMIL
SANDGREN
noje@ystadsallehanda.se
Y
samt grupptryck. Ett par gånger blev det förstås för mycket.
Då kunde det bli lite kinkigt med sömnen. Men det var
det värt. De där dagarna med skräckblandad förväntan i
magen och garanterat barnförbjuden film i videon tillhör
definitivt kategorin ”guldkantade barndomsminnen”.
Därför är det med djup fascination jag återser Studio S debatt
om videovåld från december 1980. Det var före min
tid, och det extremt höga tonläget förvånar.
Det historiska debattprogrammet har precis släppts i
en jubileums-box, ”Videovåldet”, som även innehåller några
av filmerna som väckte ramaskri den gången. Som
”Motorsågsmassakern”. Filmerna är rent julklappsguld
för alla med blodtörstig filmsmak. Och själva debatten,
den är nog det mest hårresande i hela boxen.
1980 var videospelarna en ny värld, och en del av uthyrarnas
utbud slog ned som en bomb i stugorna när Studio
S kallade till debatt. I studion satt politiker, föräldrar,
barnläkare och lärare och eldade upp varandra till en moralpanik
av orkanstyrka, medan programledaren Göran
Elwin visade råa klipp ur några av de värsta filmerna.
Elwin själv kallade, i sann, journalistiskt objektiv anda,
filmerna för skräp och elände. Ord som ”instrument för
barnmisshandel” och ”ärr i själen” snurrade i studion,
medan barnen hölls fram som värnlösa offer som måste
skyddas mot denna farsot till varje pris. Och innan debatten
var slut hade det ivrats för både nya lagar, restriktioner
i yttrandefriheten, bojkott av distributörer och förbud
mot själva apparaten, videobandspelaren.
Ja, jösses. I ett Filmkrönikan-inslag från 2002 konstaterar
Ann Katrin Agebäck på Våldsskildringsrådet att ”nästan
alla som var mest upprörda, var de som visste minst. Som
sällan hade sett de här filmerna”. Någonstans tror jag att
den kommentaren har bäring även för den mer nutida debatten
om tv-spelsvåld, som fått en del moralpredikanter
att gå upp i falsett. Och att okunnighet kan leda till rädslor
är ju inget nytt fenomen.
När jag får barn tänker jag inte förse dem med en massa
skräck och våld. Jag tänker sätta gränser, vara lagom restriktiv.
Men jag kommer också att le inombords när de
ljuger för mig och sen smyger iväg till kompisarna för att
se skräckfilm. Och om det blir för läskigt, så ska jag trösta
dem med orden mina föräldrar sa till mig: ”Det är inte på
riktigt”.
■ Debatten i Studio S går att se på SVT Play.