Man måste ställa till bråk och rabalder - Sveriges Arkitekter

Foto: Ann-Sofi Rosenkvist
Olle Bengtzon:
Man måste
ställa till bråk
och rabalder
På 60- 0ch 70-talen drev han en
uppkäftig arkitektur- och stadsbyggnadsdebatt
i Expressen.
Text: Dan Hallemar
I bildbylinen från den tiden ser han ut som en
boxare. Så var han också en slug slugger i sin kritik
mot den svenska efterkrigstidens stadsbyggande.
Rubrikerna till Olle Bengtzons återkommande serie
”Husesyn” talar sitt tydliga språk: ”HÄR VILL
INGEN BO. Tomma jättehus står som avskräckande
exempel”. ”BILLIGARE bo på marken än i
höghus”. ”EN SKRÄCK i betong och glas”.
Det fi nns de som menar att Expressens förenklade
syn på människor, deras bostadsmiljöer,
kritiken av miljonprogrammet har stigmatiserat
platser som Bredäng, Bergsjön och Rosengård.
Och på så sätt bidragit till bostadssegregationen.
Enligt redaktörerna för boken ”Miljonprogram
och media” frammanas i till exempel Expressen
på 1960- och 70-talen en bild av en ”antisocial,
ociviliserad rumslighet”.
Idag ser Olle Bengtzon inte ut som en boxare.
Mer som en fridfull stadsfl anör, med röd basker,
rock och händerna på ryggen. Det är nästan svårt
att tro att det bakom de där snälla ögonen fötts
formuleringar så vassa att kommunikationsminister
Olof Palme ville annektera honom till Planverkets
uppbyggnad, och bostadsministrar ville ha
hans råd. I klipparkivet kan jag läsa om ett nytt
område i Västra Frölunda: ”En planlös anhopning
av alla sorters mastodonter. Spridda klungor av
stora hus utan påtagliga samband står och skriker
mot varandra”. Eller om Gårdsten, Hammarkullen
i Göteborg: ”Intrycket blir främmande och
skrämmande för en vuxen besökare och för barn
måste det vara ett svårt lidande att tvingas leva i
denna overkliga skräckvärld”.
Tog ni i för mycket?
– Nej, jag hade på fötterna. Kriminaljournalistiken
till exempel kom att peka ut de här områdena
forts. sid 28
ARKITEKTEN oktober 2003 25

Olle Bengtzon, forts.
som problemområden. Idag ser jag en överlägsenhet,
på nöjessidor, och kultursidor.
Man talar om allting utanför Stockholms
centrum med ett enormt förakt. Jag ser mig
inte som en del i detta. Jag bodde i Hökarängen
i södra Stockholm. Idag bor alla
stockholmsjournalister i innerstaden eller i
Bromma. Och ska jag skriva om samhällsbyggnad
så ska jag peka på det som är fel.
Då behövs en hög röst och starka ord. Det
går inte ut över invånarna där.
– Uppkäftigheten är kvällspressens måste,
man måste vilja ställa till bråk och rabalder.
Det ligger i formen. Liksom en uppstudsighet
mot överheten. Nu tror man inte längre
att det lönar sig att vara uppkäftig när man
skriver om bostäder.
De som bor där fi ck kanske lära sig att
vara offer?
– Jag kritiserade framför allt innan det
byggdes. Sa att det var fel planerat, skedde
i fel takt. Har det fått den effekten att de
upplevde sig som offer så beklagar jag det,
men jag vet inte hur jag skulle ha gjort. För
att få så mäktiga krafter att lyssna måste
man ta till starka ord. Jag levde i det som vi
kritiserade. Jag bodde i Hökarängen och såg
Farsta växa fram.
Olle Bengtzon bodde i Skönstaholm, ett
radhusområde i Hökarängen som han själv
hyllade vid tioårsjubileet med en artikel i
Expressen. Det är inte svårt att se att just
det boendet kom att prägla hans syn på
den goda bostaden, det marknära boendet
som han kom att driva hårt. I artikeln om
Skönstaholm skriver han om ungdomarna
där som har en ”samhörighet och ’hembygdskänsla’
som inte fi nns i ytterstadens
likriktade höghuskvarter”.
Jag läste i en artikel du skrev i Östgöta
Correspondenten att kritiken av miljonprogrammet
ofta var ”orättvist hård”.
– Idag talar man om miljonprogrammet
som en sak, det gjorde aldrig jag. Miljonprogrammet
var bra på en massa mindre
orter. Det byggdes bra hus. Normerna förbättrade.
Hade vi inte haft normerna hade
det inte fungerat. Det inre av bostaden blev
ofta bra. Och belåningsreglerna krävde
att man uppfyllde normerna. Det var bra.
Jag visade exempel på det som var bra. På
integrerade centrum i Örebro, Gävle. Men
kritiken var också rättvis. Brandbergen har
de byggt om tre gånger, då hade det varit
bättre att spränga. De har gjort julgranar
av husen, och det har de inte blivit bättre
av.
Expressens bostadsjournalistik blev en
formidabel framgång. Det byggdes överallt
under 1960-talet. I varje stad fanns ett nytt
centrum att skriva om. Det är Örebro ena
dagen, och Linköping nästa. Det är goda exempel,
som i Örebro 1965: ”Årets stad satsar
nu på LÅGHUSREVOLUTION. Örebro
vidareutvecklar Expressens önskebostad”.
Eller från Skäggetorp i Linköping: ”Intima
gångtorg och bilfria gator återuppväcker
staden”. Från min uppväxt minns jag Skäggetorp
som ett problemområde, femton år
efter Olle Bengtzons hyllning.
Olle Bengtzon stod på de små människornas
sida. På brukarnas, de som ville ha
råd att bo, gärna på marken, i egna hus.
Han hade en stor tidning i ryggen, och
en osviklig förmåga att formulera sig så
att det gick igenom till alla, politiker och
allmänhet. Det gör honom unik. Aldrig har
så många suttit och läst ord som ”stads-
byggande”, ”kommunalt planmonopol”
och ”integrerade förortscentrum”. Det är
ingen förenklad bild som presenteras, även
om den är driven till sin spets. Här fi nns
en kunskap och ett intresse i botten som
imponerar.
Men det stannade inte bara vid kritik.
– När man kritiserar måste man visa
framåt. Vi skissade en idealstad i Slagsta i
södra Stockholm. Då gick jag till regionplanechefen
Carl-Fredrik Alberg för att hitta
ett område som inte var bebyggt, men som
kunde tänkas få tunnelbana. Vi letade upp
två nyutexaminerade arkitekter; Hans Fog,
som var konstnär från början och Bernt
Sahlin. Vi höll på i två månader, med hjälp
av mycket whiskey och sena kvällar fi ck vi
ihop idealstaden, Slagstastaden. Ville göra
en motvikt till höghusområden. Det var
1959. Det var tätt-lågt innan danskarna uppfann
det. Det väckte ett enormt uppseende.
Träindustrin gjorde en modell av stadsplanen
och en typbostad. Det var ett sätt att
driva bostadsjournalistik.
Arkitekten Hans Fog, sedermera professor
i stadsbyggnad, förklarade i artikeln
i Expressen: ” Vi har vält höghusen och
lagt dem på marken, bilen fungerar som
en ’hiss’”. När man tittar på idealstaden
Slagsta idag så kan man konstatera att Olle
Bengtzon nog var bättre på att kritisera än
på att visa på ett alternativ. Mottot var ”bo
på marken i en riktig stad”. På bilderna i
Expressenartikeln ser Slagsta ut som den
sjuttitalsförort som jag växte upp i. En villamatta
med upprepade typhus i en oändlig
rad. Det är urban sprawl innan ordet fanns.
Men här fi nns intressanta tankar som tål att
upprepas fortfarande: ”Det är tid att börja
28 ARKITEKTEN oktober 2003

Olle Bengtzon i Expressen 11 oktober 1962:
”Inom arkitektkåren odlas en fackjargong med diffusa och
svårartade begrepp och vändningar. Det kan naturligtvis
vara utslag av osäkerhet, men drivs stundom till en sport.
Debatten inom arkitektkåren blir av begränsat värde så
länge den förs på detta främmande språk. Möjligen kan
den tjäna till arkitekternas egen förkovran, men skall nya
idéer och impulser få någon praktisk betydelse måste de
tränga utanför den egna kretsen – till allmänheten och till
dem som valts att besluta. /…/ Arkitekterna behöver mer
samhällsvetande för sin viktiga uppgift som samhällsdanare
/…/ Arkitekterna måste göra sig beredda att delta i
samhällsdebatten på ett helt annat sätt än hittills.”
betrakta hela Stockholmsregionen som ett
landskap”, till exempel.
– Allting handlade om en stad som var
mer anpassad till vår tid. En blandning av
markboende, de rationella radhusen. Jag
utnyttjade arkitekternas yrkeskunnande.
Det var ett utbyte av idéer. De var inte
etablerade. Året därpå gjorde vi en grej om
”det nya Sverige”. Det var Mälarbanan, men
som en åtta.
Full fart framåt. Klippkuverten med Olle
Bengtzons texter bågnar.
Författaren Klas Östergren som sommarvikarierade
på Expressen på 1970-talet
frågade honom: ”hur orkar du, det blir ju
inte bättre?”
Hur orkade du?
– Jag går och inbillar mig att debatten
hade varit svalare om jag inte hade deltagit.
Vi påverkade debatten genom det vi gjorde.
Slagsta kom att påverka, den utslängda
höghusstaden på åkrarna, den ändrades.
Men sedan kom reaktionen så att man hade
lika dåliga miljöer på längden som man haft
på höjden.
Sju år efter Slagstavisionen kunde Olle
Bengtzon förnöjt i en artikel konstatera att
”Expressens idéförslag till en låghusstad har
påverkat planeringen av Botkyrkastaden”.
Vad ser du av debatt kring dina frågor
idag?
– Inte mycket, och jag tycker det är rätt
obegripligt, med tanke på det intresse för
hemmet och bostaden som fi nns. För mig
är det till exempel en gåta att en tidning
som DN bostad, som varje vecka har tre till
fyra sidor för text, inte har tillstymmelse till
stadsbyggnadsdebatt. Det mesta är underhållningsläsning.
Istället för att utnyttja
platsen till diskussion och debatt. Det är
märkligt. Det skulle sannerligen behövas.
I dagens läge, med en enorm segregation i
storstadsområdena, och bostadsbrist.
På Dagens Nyheter som på många andra
tidningsredaktioner har man valt, av lathet
eller okunskap, att skilja på arkitekturkritik
och arkitekturreportage. Det kritiska
reportaget har de som skriver om arkitektur
och stadsbyggande svårt att få avsättning
för. Det är en stor brist, menar också Olle
Bengtzon. Det kritiska reportaget var hans
paradgren.
Arkitekterna gick inte fria från Olle
Bengtzons kritik. Härintill kan ni läsa ett
utdrag ur en text om arkitekternas oförmåga
att göra sig förstådda, från 1962. 1959
skrev Olle Bengtzon om ”höghusepidemin”
som han ser under en resa i Mälardalen.
Från Västerås en ”ödesdiger halvmesyr”, där
nybyggarna fi rar ”orgier i påkostad smaklöshet”.
Från Arboga: ”en grupp pösiga
bostadsklumpar, som brutalt bryter mot
den gamla fi na köpstadens skala”. Slutklämmen
lyder: Ӏr verkligen dagens arkitekter
SÅ dåliga?” Men dagen därpå svarade han
själv på frågan att det inte vore rättvist att
ge arkitekterna skulden för förfulningen av
våra städer. Han vänder sig istället mot, som
han ofta gjorde, de verkliga makthavarna
och konstaterar att huvudansvaret vilar på
beställarna.
Vad ser du för arkitekter idag?
– Ödmjukheten är inte så utbredd, tanken
att man arbetar för sina medmänniskor.
Gert Wingårdh är en enormt begåvad person.
Hans materialbehandling är fantastisk.
Det är ohyggligt skickligt, men när han ger
sig in i samhällsbyggnadsdebatten blir man
Foto: Ann-Sofi Rosenkvist
rädd. Han har en fruktansvärt grund social
insikt som han står på. Man kan ifrågasätta
om han ser konsekvenserna av till exempel
förslaget till kongresshall vid centralen i
Stockholm. Men den debatten fi nns inte.
Olle Bengtzon är fortfarande engagerad.
Upprörd över att Thomas Sandell kvällen
innan i TV-programmet ”Bästa formen”
sagt att man inte ska fråga allmänheten och
att arkitekter vet bäst och ligger tio år före
folket. Åttiofyra år gammal vill han nästan
aldrig sluta tala om det som han ägnat sitt
yrkesliv, och tiden därefter till: bostaden,
huset, arkitekturen, stadsbyggandet.
Men hur började det, hur kom intresset?
– Jag är född på en bondgård utanför
Skänninge. En gång Götalands centrum,
huvudstad. När jag var tio år 1929 ordnades
det regelbunda lantbruksmöten, där
man visade djur. Det var enorma evenemang.
Rikslantmötet 1923 gav upphov till
Liseberg. Grunden till Stockholmsutställningen
1930 var ett rikslantmöte. 1929
ville Östergötland göra en lokal generalrepetition
inför Stockholmsutställningen.
Linköping och Norrköping slogs om
uppdraget. Men Skänninge lyckades hitta
ett jubileum som passade in. I Skänninge,
som hade 1800 invånare, lät man bygga en
utställningsstad på 20 hektar, lika stor som
stadskärnan. Ritad av Joel Lundequist, och
klart funktionalistisk. Ett år innan Stockholmsutställningen.
För en 10-årig grabb
var det märkligt och spännande att springa
runt i en stad som växte fram.
Och där springer han väl än. Eller fl anerar,
med händerna på ryggen och en ilsket
röd basker.
ARKITEKTEN oktober 2003 29