4 ARKITEKTEN augusti 2002 ARKI - Sveriges Arkitekter

4 ARKITEKTEN augusti 2002

Fullbelagda ishotell
och övergivna hus
Från ismassage till teater på en jättelik isscen – snöns och isens möjligheter verkar
vara outtömliga. ”The temptator of wilderness” trollar exklusiva upplevelser
ur vargavintern – is är coolt, säger man i Jukkasjärvi. Kanske går vägen mot
glesbygdens framtid genom mörkrets och köldens hjärta.
Text: Kristiina Kyander Foto: Kasper Dudzik
Mitt i sommaren flyter Torneälven stilla, vattnet
är högt och den stora grusplanen vid stranden
känns lite ödslig. Även om sommarturismen börjar
komma igång, är det först med mörkret och isen
Jukkasjärvi lever upp. När älven fryser till blir
området där ishotellet byggs ännu större, och snön
lägger ett försonande täcke mellan den ganska disparata
asfaltomgivna bebyggelsen. Just nu, i slutet
av juni, ser det lite ut som på ett cirkusområde i
väntan på den stora tillställningen. Dit är det ännu
nästan ett halvår kvar.
– Just på den här platsen har 100.000 människor
sovit på is. Och jag tror att vi knappt har börjat,
säger isrikets regissör Yngve Bergqvist. ”The temptator
of wilderness” i amerikansk press, hemma
i Sverige lagerkrönt hedersdoktor och flerfaldigt
prisbelönt entreprenörssnille, förbereder vinterns
mottagning av turister på jakt efter extraordinära
upplevelser.
För trettonde gången byggs ishotellet upp vid
älvstranden, alltid med nya häpnadsväckande tilllägg.
Årets nyhet är en kopia av Shakespeares Globe
Theatre i naturlig storlek och en by av 150 igloor
vid Kyrkudden. Yngve Bergqvist pekar längs stranden,
målar med entusiasm upp iscensättningen av
turistens ankomst. Över älvens frusna vatten glider
hundsläden fram i snön, med facklor i norrskensbelysta
polarmörkret. Eller så kommer turisten med
buss, och ser det upplysta ishotellet och teatern på
håll.
– Vi introducerar en isväg och skapar en framsida
mot älven. Förmodligen måste vi meddela Vägverket
så vi fyller någon kvot. Men det blir läckert. Det
rullar på det här, det är som en lek.
”The cold is the new hot” förkunnar en brittisk
tidningsartikel om ishotellet. I Jukkasjärvi
har den gängse bilden av Norrbotten vänts till sin
motsats. Långt borta från den dystra och skrämmande
litterära framställningen; med karga pörtet
i storskogens ensamhet, och lidandet i guds mörker
som livsprincip, hos Stina Aronsson, Bengt Pohjanen,
Sara Lidman. Ingenting man direkt skulle vilja
hamna i. Mörkret och snön har blivit dyrbar och
eftertraktad, kölden möjlig att förpacka och sälja
som upplevelse.
Det första mötet med Jukkasjärvi sker redan
på Arlanda Express, reklamplatsen på stolsryggen
meddelar invigningen av ”Icebar + Nordic summer.
…by Icehotel ® of pure clear ice from Torne Älv.”
Planet från Arlanda går till Luleå, Kirunaflyget är
som vanligt fullbokat sedan veckor tillbaka. Samma
dag skriver Svenska Dagbladet att turismen förra
året drog in mer än hela bilindustrin, och lär enligt
Turistdelegationen öka ännu mer i år.
På morgonen är Yngve Bergqvist försenad, av
några japanska turisters en månad för tidiga ankomst.
Fortfarande dominerar de japanska gästerna,
samarbetet med Japan fanns långt innan någon
svensk arrangör visade intresse, och det finns alltid
en japansktalande guide på ishotellet. Eller Icehotel
som Yngve och medarbetarna säger.
Den stora hotellfoajén är ganska nybyggd, ritad
av Mats Winsa, och möblerad med Arne Jacobsenfåtöljer
av två olika modeller runt låga bord. Mats
Winsa har också nyligen tagit fram detaljplanen
för hotellområdet med en ny konsthall, planen över
verksamhetens expansion sägs ha rört upp känslor
i byn.
På de höga och vitlaserade väggarna hänger naturfoton
på björnar och laxar, och norrskenshimlar
som samsas med Herb Ritts numera värlsdsberömda
bilder för Ishotellets samarbetspartner Absolut
Vodka med supermodellerna Naomi Cambell, Kate
Moss och Marcus Schenkenberg. En vägg är fylld av
diplom och utmärkelser, det senaste en akvarell från
Jukkasjärviborna med garanti om framtida jakt och
fiskerättigheter.
Yngve Bergqvist skyndar in och börjar med stor
mediavana redogöra för bilderna på väggen, modellernas
vedermödor vid poseringen bland is i 27
minus i lätta kläder. Till den lyckade marknadsföringen
hör Volvos tv-reklam i USA, filmad på ishotellet
och sänd på prime time. Tusentals amerikaner
kom för att se ”Volvo Icehotel”, berättar han. Vi får
veta att nästa James Bondfilm lär delvis utspela sig
i Jukkasjärvi, men Yngve blir osäker på hur mycket
han får avslöja. Det håller ”pressofficer” Helena
Sjöholm, journalist från trakten, reda på.
– Polarljuset, som finns mest i december månad,
ARKITEKTEN augusti 2002 5

I Svappavaara, 20 minuters snabbkörning från Kiruna,
står ett av Ralph Erskines berömda framtidsvisioner av
arktiskt boende inför rivning.
Storhetsperioden slut för Kiruna
Jukkasjärvi ligger alldeles intill Kiruna, femton minuters körning
är försumbar med norrländska mått. Det är Kirunafestival, den mest
folkintensiva dagen på året, med Ulf Lundells turnépremiär och alla
hotell är fullbokade. Inga spår av den expanderande turistnäringen
och enorma mediala fokusering på grannbyn går att avläsa. Storhetsperioden
då man senast satsade flott på framtiden, med hoppet om
evig tillväxt genom gruvnäringen och rymdforskningen, dominerar
fortfarande stadsbilden. Ralph Erskines bostadskvarter och det riksberömda
Kiruna stadshus har blivit symboler för staden. I ena änden av
Kiruna rivs ett stort bostadsområde. Inga storbyggen, nya hotell eller
restauranger pekar på en nystart med hjälp av den explosionsartat
växande turismen.
Stadsarkitekten Anita Skans har sin arbetsplats i Arthur Schmalensees
byggnad från 1962. Ett imponerande urval representanter för
svenskt 1900-talsmåleri hänger på väggarna i den berömda inre hallen.
Hon kommer snabbt in på det stora turistprojektet Visitors Center,
och beklagar att det lagts på is. Att utnyttja de möjligheter turisttrycket
på Jukkasjärvi innebär för avflyttningsorten Kiruna handlar främst
om självförtroende, tycker Anita Skans:
– Det går lite trögt, men man börjar vakna till när det gäller tillströmningen
av turister och vad den kan innebära. Det handlar om
att sätta fingret på vad vi har som inte andra har. Inte bara snegla på
Rovaniemi. I Jukkasjärvi har man inte sneglat på någon, där är man
tillräckligt säker på det man satsar på. Men föreställningarna är djupt
rotade, stan byggdes för gruvan, dess existens har byggt på gruvan.
Det finns ingen tradition att starta egna företag.
En helt ny stad byggd för bara 100 år sedan långt norr om polcirkeln.
Kirunas uppkomst är unik, men den alldeles särskilda kvaliteten
finns i de stora orörda ytorna, som rennäringen, rymdforskningen och
turismen bygger på. Och därför ser Anita Skans ett värde i att inte
exploatera för mycket. Vad många människor idag behöver är tystnad,
ren luft och rent vatten, vilket börjar bli en bristvara i världen. Värdet
i det kalla klimatet tror hon inte ortsborna upptäckt. Förmodligen
behövs någon utifrån, som Yngve Bergqvist, för att påtala fördelarna.
– För svenskar innebär ju att ha semester alltid att åka till solen. Så
fort det regnar under semestertid blir det stora rubriker. Men jag är
förhoppningsfull. Bara inte SAS lägger ner, flyget är vår livlina.
då solen aldrig går över horisontlinjen, gillar jag.
Sen Herb Ritts tog fram det i sina bilder har hur
många fotografer som helst kommit hit. Och de
utländska gästerna ställer sig i morgon- eller eftermiddagsljuset
med snö i händerna och tar bilder på
varann för att få den där polarkänslan. Inte vill de
stå i solen.
Den bärbara datorn kör igång med en presentation
av ishotellets historia, med musiken från
den nyproducerade is-cdn, specialkomponerad av
norrmannen Issnundset för isinstrument. Stycket
låter litet vinande och skramligt, och känns på något
sätt urtida. Filmen visar att isbyggnadstekniken
numera är rationell, med hydraulisk drift, istället
för handsågning av iselementen på två ton. Hundra
gånger hundra meter av is skördas i februari och
förvaras i ishallen Art Center för nästa års bygge.
Isarkitekterna har varit många genom åren, men de
24 skulptörerna dominerar som yrkesgrupp i den
stora organisationen. Varje hotellrum är en installation,
ljussättare från film- och teatervärlden har lärt
ut knep för dramatiska effekter.
– Jag hade svårt att få tag på arbetskraft i början.
Vi var ju själva ”learning by doing”. Men vi fick
tag på duktigt folk från orten. Jag har också lockat
hit en del vildhjärnor från olika håll i världen. Här
finns mycket mark och nya impulser är bra. Det
finns ruggiga kvaliteter här. Ni behöver inte låsa
bilen, ingen kommer att stjäla något.
Ismusiken från datorn vrålar vidare och på skärmen
uppenbarar sig iskyrkan som varje år skänks
till församlingen. På söndagar hålls gudstjänst och
Jukkasjärviborna döper gärna sina barn där, medan
turisterna är mera intresserade av bröllop, enligt
Yngve Bergqvist.
– Det är lätt att förlora den här lokala samvaron
om man inte anstränger sig, över 70 procent av
våra gäster är utländska. Vår plattform är kyrkan,
församlingen sköter det här och vi hjälper till.
Överallt i den numera ganska tätbyggda radbyn
finns spår av ishotellets verksamhet. Bakom några
hus står stålformar för isbygget lutade mot väggen.
Från en stor hundgård i närheten hörs slädhundarnas
gläfsande. Renarna och kåtorna vid kyrkan
6 ARKITEKTEN augusti 2002

ingår liksom hundspannen i Icehotel Adventures,
med utflykter till samisk vardag.
På grusplanen vid älvstranden nedanför uthyrningsstugorna
finns Art Center, där islandskapet är
uppbyggt med hjälp av kylaggregat för sommarturister.
Ansökan om byggnadslov låg länge hos kommunen
i Kiruna, till slut byggdes den utan, Yngve
Bergqvist blev trött på att vänta:
– Det blev ett jävla liv och fem års försening. Byggandet
i glesbygden måste vara flexiblare, man ska
inte vara så förbaskat ängslig. En sån här by ska
man inte förstöra med för mycket bebyggelse, men
det finns så otroligt många älvar och sjöar där man
skulle kunna låta folk bygga lite friare. Det tror
jag skulle sätta fart på den här orten. Lagarna som
finns är ofta för kusten vid Malmö eller Stockholms
skärgård.
Inuti Art Center håller temperaturen fem minus,
ljuset är blåtonat och dunkelt. Vid dörren har isarbetarna
fixat rödljus som lyser när någon kommer
in. De blir tillsagda att ordna det snyggare, mindre
utryckningsaktigt. Skulptörerna hugger i is, ett
barn klätt för vinterkyla sover i sin vagn. I ett hörn
finns fem igloor för kall övernattning även sommartid,
gäster lär finnas varje natt och vi erbjuds
provsovning. Icebar i fonden serverar drinkar enligt
fastfryst prislista, gjutning av glasen till isbarerna
i Stockholm pågår bakom tjocka isväggar som
skärmar av hallen. I bakgrunden rullar en film där
Yngve Bergqvist presenterar Icehotel, iklädd samma
eleganta vinterkostym i ylle med pälsmössa som han
har på sig där han står framför filmduken, gjord av
is. Några turister i lånade overaller tittar på filmen.
Mitt i hallen tronar en genomlyst byst av William
Shakespeare med mycket blank yta. På ena sidan
ligger en dödskalle, på den andra en ismodell av
Globe Theatre. Arkitekterna bakom förebilden vid
Themsen lär ha anmält intresse att medverka vid
isbygget. Icetheatre Manager ICE Globe, tituleras
den nyutnämnde teaterchefen Rolf Degerlund, skådespelare
och ledare för Norrbottensteatern under
tretton år. I januari inviger han Ice Globe Theatre
med pjäsernas pjäs Hamlet i nedkortad version, på
samiska med samisk ensemble och regissör.
– När Hamlet står på Ice Globe i norrskenet i
minus 23 och det ryker när han säger att vara eller
icke vara, ”eallit dahje ii eallit...” på samiska, ja då
är det poesi, säger Rolf Degerlund, som tackade nej
till chefskapet på Hipp i Malmö för att istället bli
isteaterchef.
Dagen efter Hamletpremiären följer uruppförandet
av jojkkonserten och dansföreställningen Saivo.
Nya gästspel presenteras sedan varje vecka, ett av
dem världspremiären av Eva Liljas nya koreografi.
– Folk åker på teaterresor till London, då kan de
ju likaväl flyga hit. Problemet är att SAS har valt en
viss kapacitet och flyget hit är alltid fullt. Det enda
jag kan göra är att skaffa eget flyg. Med teatersatsningen
behöver vi 6000 flygstolar till nästa vinter,
säger Yngve Bergqvist.
Som vanligt är intresset från media ute i världen
betydligt större än det lokala. Yngve Bergqvist
minns ett tillfälle då plötsligt sju stora mediateam
dök upp för att bevittna ett bröllop i iskyrkan. Wall
Street Journal, BBC, japanska och tyska tv-team
och Kamratposten från Sverige. Kiruna kommuns
informationsavdelning kallades in som hjälp, några
flickor från Jukkasjärvi tog hand om Kamratposten.
– Men det fanns ingen respons från kommunen
1997 när Herb Ritts och supermodellerna var här.
Vare sig Kiruna eller Luleå har förstått vilka möjligheter
det finns att haka på. Vi har CNN här varje
vinter. Det beror väl på någon typ av avundsjuka,
funderar Yngve Bergqvist.
Trots den formidabla världssuccé ishotellet vuxit
till, vill ingen investera i nya byggnader i Jukkasjärvi.
Platsen avgör investeringsviljan och glesbygden
lockar inget riskkapital. Även ishotellet ses som ett
riskprojekt, men om det funnits i Stockholm hade
vem som helst investerat i de permanenta byggnaderna,
tror Yngve Bergqvist:
– Jag är bortvald innan jag kommer till styrelserummet.
Inte står andra stora hotell för fastighetsinvesteringen.
Signalerna från staten är tydliga,
och det är inte pengarna som saknas. Om svensk
glesbygd ska överleva så måste man skapa nya
förutsättningar. De här orterna har inte den rangen
YNGVE BERGQUIST
VD Icehotel AB.
Född i Frösön, Jämtland, kom till
Kiruna 1969.
Arbetade med miljöfrågor på LKAB.
Jukkasjärvi hembygdsgård AB, 1984,
konstcentrum, forsfärder, vildmarksturer.
På isbanan sedan 1989, lockade närmare
50.000 turister förra vintern.
Hedersdoktor vid Luleå Tekniska
universitet, filosofiska och tekniska
fakulteten.
Senaste utmärkelse: Årets svensk i
världen.
ARKITEKTEN augusti 2002 7

på investeringsskalan att någon vågar satsa. Jag får
ibland frågor från stora investerare om att bygga ett
Art Center i en stor tätort. Visst är det sjukt!
Yngve Bergqvist värmer badvatten i en cylindrisk
jättebalja vid bryggan utanför sitt oisolerade timmerhus
alldeles vid älven.
– Jag kom hit från Jämtland för att åka skidor,
och spåret tog slut här. Sedan började jag på LKAB.
Han påpekar att det är Kirunas dricksvatten
som flyter förbi och att fem gånger i veckan serveras
egenhändigt fångad fisk, mest röding. Enligt
företagssköterskan har kolesterolvärdena sjunkit
sen han flyttade hit. Numera ägnar han sig bara
åt idéprojekten kring ishotellet, driften sköts av
medarbetare.
– Men det är malmen som är traktens magnetiska
hjärta. Alla på orten har en relation till malmen.
Om järnmalmen försvann skulle allt krympa ihop.
Jobbet på LKAB tillät två funktioner; hembygdsgården
låg i träda och blev extrauppdraget. I början
ett konstcentrum som omsatte pengar, senare,
under 80-talet, utvecklades vildmarksturismen med
forsfärder sommartid och försök med slädturer på
vintern. Inspirationen från studieresor i Japan och
USA ledde till experiment i isskulptur vid älven.
Årets fyra tusen kvadratmeter ishotell, har vuxit ur
den första isbyggnaden på 50.
– Ja, vi bara leker här. Uppe där på taket har vi
till exempel gjort en tillbyggnad för norrskensstudier.
Det är bara en lek alltihop, en idé.
Arktiska
arkitektutmaningar
Vad betyder den ökade turismen för byggandet? Hur lyckas man
göra vintern till en attraktion för andra än turister, det som inte
lyckades för Vinterbo 03? Lokala arkitekter ser möjligheter istället
för problem att lösa.
Längs den tätbebyggda Tornedalen
finns ett pärlband av nyligen
genomförda turistinriktade
byggsatsningar, arkitekten Mats
Winsa ringar in på kartan: Pajala,
Kängis, Svanstein, Jousengi, Kattilaforsen,
Övertorneå, Luppio,
Kukkolaforsen… Med punktvisa
attraktioner i form av restauranger,
kaféer, laxfiske hoppas man
locka några av de finska turistorternas
100.000-tals veckogäster till
den svenska sidan. Den senaste
satsningen är polcirkelhuset med
restaurang och utsiktsbalkong
över Kattilaforsen, och ett system
av polcirkelskyltar, båda från
Mats Winsas arkitektkontor. I
Svenska Bastuakademiens säte vid
Kukkolaforsen, också det av Mats
Winsa, invigdes nyligen byabastun
under rejäl mediabevakning. Men
beredskapen för den nya varianten
av kulturturism med vandringar
genom ”Vittula” och de
andra platserna i Mikael Niemis
roman fanns inte riktigt i Pajala,
med bara 80 bäddar. Och Pajalas
nya flygplats hade Mats Winsa
velat se i en ortstypisk skepnad i
stället för Scandiaconsults utslätade
design. Med den infrastrukturella
satsningen hoppas man
locka endags-turism på jakt efter
det genuina.
– Vi jobbar lite i samma anda,
och arbetar där vi står; utgår
från platsens förutsättningar och
lokala material. Utan avsikt att
brösta oss internationellt försöker
vi förädla den kultur som
råder: den tornedalska och den
samiska, säger Mats Winsa.
”Vi” inkluderar arkitekten
Lars Sundström.
Det är glest mellan arkitekt-
kontoren i Norrbotten. Och
mellan stadsarkitekterna, två fast
anställda på fjorton kommuner,
resten konsulter. Mats Winsa
är stadsarkitekt i Pajala och
Överkalix, och har eget kontor
i Luleå. Kirunaarkitekten Lars
Sundström är numera baserad i
Gamla Stan i Stockholm.
Mats Winsa gör jämförelser
med de lyckade satsningarna
på glesbygden strax över finska
gränsen. Den lilla orten Levitunturi
lyckas fylla 14.000 sängplatser
utan vare sig jultomte eller
fjäll och väntar på nyinvesteringar
för 500 miljoner kronor. Ett av
exemplen på projekt i gränsöverskridande
samarbete är världens
största kanotstadion i Övertorneå,
men det mest omtalade är
ett gemensamt stadscentrum
– Eurocity – för Haparanda och
Torneå.
– Haparandas enda chans att
överleva är att samarbeta över
gränsen. Finland är den stora
kraften, det är på Torneåsidan
kommersen blomstrar, nöjeslivet
är högt utvecklat och mycket EUpengar
finns i olika utvecklingsprojekt,
säger Mats Winsa.
– Nationsgränserna har ju
aldrig respekterats av vare sig
den samiska eller den tornedalska
kulturen, de skär på ett
kränkande sätt rakt igenom
språkområden och familjebildningar,
påpekar Lars Sundström.
Men det finns skillnader i attityd
som inte är särskilt lätta att
förena. På den finska sidan
har turistnäringen nått en helt
annan byggnadskulturell nivå,
genom stora satsningar med
risktagningar. I Sverige ser vare
8 ARKITEKTEN augusti 2002

sig banker eller den offentliga
förvaltningen någon ekonomisk
framtid i Norrbotten.
Lars Sundströms senaste
uppdrag ”Hjalmars hus”, med
bibliotek, konferenslokaler och
informationscentrum, är ett av
de turistrelaterade projekten på
tidigt stadium i Kiruna. Hans nybyggda
fritidshus en bit utanför
stan, med samisk bostadskultur
som grundidé kan kanske bli
konceptet för ett turistprojekt
framöver.
– Det finns en oerhörd potential
i turistnäringen. Mötet
mellan klimat, landskap och
mänsklig kulturbildning har
spektakulära kvaliteter, som kan
formuleras i det byggda. Men
den politiska struktur som härjat
här uppe i generationer, är ett
hinder för utvecklingen. Bidragsberoendet,
en oförmåga till
enskilt initiativ, en fientlighet till
entreprenörskap; en misstänksamhet
mot influenser utifrån.
Att göra vintern till den stora
attraktionen, i Jukkasjärvis anda,
är målet för det långsiktiga
EU-projektet ”Kiruna vinter”,
med kommunen och turistnäringen
som initiativtagare. I det
tidiga skedet handlar det om att
hitta lämpliga vägar till ett mer
komplext näringsklimat. Idéerna
kring byggnader, hoppas Lars
Sundström, ska återuppta visionen
av ett kulturellt utvecklat
samhälle.
– I skapandet av Kiruna finns
ett embryo till något oerhört
mycket större än det är idag. Hur
många svenska städer startar i en
vision om ett idealsamhälle, ska-
Överst: Glest mellan arkitekter, långt mellan
uppdragen. Uppfattningen av avstånd förändras,
i takt med antalet avverkade mil. En arkitekt i
Norrbotten sitter en avsevärd tid bakom ratten.
Under (två bilder): Nybyggda Polcirkelhuset,
ritat av arkitekt SAR/MSA Mats Winsa, med
restaurang och utsiktsbalkong över Kattilaforsen.
Underst: Fritidshuset utanför Kiruna av arkitekt
SAR/MSA Lars Sundström, har förebilder i
samiskt byggande.
pat av sin tids främsta arkitekter,
frågar Lars Sundström. Byggnadskulturellt
finns enastående
utgångspunkter i klimatet. Ralph
Erskine var den siste med sociala
visioner om arktiskt boende,
sedan dess har staden tagits omhand
på en förvaltarinriktad nivå,
som lett till en stor utarmning.
– Även om turistnäringen är
det enda vi har att tro på, är
helhetsbilden att samhällena här
förändras på ett väldigt destruktivt
sätt. Det har en oerhört stark
psykologisk betydelse när man
fysiskt börjar riva ett samhälle,
som man gör i Kiruna och Svappavaara.
Det är jämförbart med
att bli angripen i ett krig, säger
Lars Sundström.
De specifika omständigheterna
i norr kräver en egen
arkitekt- och designutbildning,
med större kulturell känslighet
och helt andra ambitioner än att
göra sig internationellt intressant.
Både Mats Winsa och Lars
Sundström upplever en direkt
konflikt i sin verklighet och sitt
sätt att arbeta med det som
lanseras på till exempel KTH,
där den kontextuella betydelsen
helt negligeras. Lars Sundström
ger ett konkret exempel från sin
uppmärksammade sameskola i
Kiruna, där snön används som
ett formelement.
– Ett av de stora praktiska
problemen här uppe har varit att
bli av med snön på taket. I den
samiska byggnadskulturen är den
en aktiv byggnadskomponent.
Formspråket i Sameskolan är
utvecklad ur snöns egenskaper.
Närhet och engagemang har
betydelse.
ARKITEKTEN augusti 2002 9