ATT SE DET SOM INTE SYNS

arkitekt.se

ATT SE DET SOM INTE SYNS

ATT SE DET SOM INTE SYNS

- En studieresa till Museum und Park Kalkriese

Text och foto: Pernilla Knutson


Att se det som inte syns

- En studieresa till Museum und Park Kalkriese

Osnabrück bjuder på subtil, inspirerande arkitetkur

och arkeologi i germaners och romares

fotspår. Gigon och Guyer har skapat ett arkeologiskt

museum med enkla medel och stor känsla.

I vår, över påskhelgen lånade, silvergrå projektil begav

vi oss en solig skärtorsdagsförmiddag iväg från Lund.

Efter en tur genom det flacka danska landskapet och

vidare på färja kastade vi oss så småningom ut på

tyska autobahn. Vårt mål var Osnabrück.

Stadigt placerade i mittfilen och med ett ständigt

vakande öga i backspegeln avverkade vi omkring 600

km och åtminstone 14 brobyggen innan vi gjorde

halt framför ett litet oansenligt hotell precis intill den

magnifika domen i Osnabrück i nordvästra Tyskland.

Ju längre söderut vi färdats desto grönare hade träden

blivit och väl framme hade försommaren slagit rot.

Förutom för att ta del av tyskarnas tradition med färgglada

plastägg i träden var det mitt nyligen påbörjade

examensarbete kring ett nytt arkeologiskt museum

i Uppåkra, utanför Lund, som ledde mig och min

reskamrat till denna stad, en påskhelg i april. Jag hade

rest hit för att vidga mina vyer kring ett arkeologiskt

museums möjliga uppbyggnad, studera dess rumsliga

kvaliteter närmare och finna verklig inspiration till

mitt examensarbete.

Jag reste dit med en fråga kring hur man kan åskådliggöra

en svunnen tid och koppla samman det historiska

och nutida landskapet med naturen. Hur får man

museibesökaren att se det som inte längre syns?

Besöket på det arkeologiska museet stod på morgondagens

schema, så efter att ha inväntat en nunna och

ett långt cykelsällskap som skulle passera hotellets

garagenedfarten parkerade vi vår lilla loppa och begav

oss ut för att bekanta oss med staden.


Osnabrück är en universitetsstad och den enda

tyska staden som ligger belägen i en nationalpark,

”UNESCO’s Geopark TERRA.vita”. Det är staden

där Westfaliska freden slöts och hemstad för konstnären

Felix Nussbaum och författaren Erich Maria

Remarque. Men ingen av dessa företeelser var egentligen

vårt mål med resan utan var att betrakta som en

trevlig bonus.

Placeringen inne i en nationalpark gör att omgivningarna

är mycket gröna och även inne i staden finns

många små gröna platser. Stadens bebyggelse ger sken

av att vara en gammal stad, tack vare sin romanska

katedral, barrockslottet och gamla stan med sina korsvirkeshus.

Sanningen är den att 85% av stadskärnan

förstördes i bombningarna under andra världskriget

och har byggts upp och rekonstruerats.

På långfredagen begav vi oss iväg för att besöka

resans huvudmål, Museum und Park Kalkriese, ett

arkeologiskt museum med tillhörande park som tog

sin början 1987 då amatörarkeologer hittade några romerska

mynt på platsen. Utgrävningarna fortsatte och

fler föremål, bland annat en romersk kavalleri-mask

och delar av ett skyddsvärn hittades. Möjlighet för

besökare att ta del av händelserna på platsen inleddes

redan 1990 då ett första besökscenter för allmänheten

etablerades och man kunde då också följa de senaste

framstegen på platsen invid utgrävningarna.

År 2000 iordningställdes en arkeologisk park och ett

informationscenter i nära anslutning till själva utgrävningsområdet

på platsen där tre romerska legioner

besegrades av germanerna år 9 e.Kr.

När vi hade färdats längs landsvägar kantade av skira

björkalléer, böljande fält och gröna lövskogar nådde

vi fram till museet som låg inbäddat mitt i denna inbjudande

grönska.


Museet som slog upp dörrarna år 2002 är ritat av

arkitekterna Annette Gigon och Mike Guyer, vilka

vann tävlingen om att skapa ett arkeologiskt museum

med tillhörande park. Detta har de gjort på ett mycket

elegant vis. Med enkla medel har de skapat en kraftfull

effekt. Museet och parkens arkitektur hyser en stor

känslighet där nutid och dåtid kombineras med tid

och rum på ett ytterst subtilt vis. Allt är utfört med

enkla material, i huvudsak rostiga stålplåtar på en

stålstomme. Detta var delvis ett resultat av en snål

budget men det känns välgörande med de enkla materialen

som lämnar frihet till betraktaren att ta in både

nutid och historia.

Vid ankomsten till museet gör man entré via ett

nytt besökscenter (ett tillägg från 2009 då man

firade 2000-årsjubileum för slaget). Detta ligger placerat

intill en gammal gårdsbyggnad och rymmer en

museishop, utrymmen för konferenser, föreläsningar

och workshops.

Själva museet ligger i änden av en bred grusgång och

består av en envånings långsmal kropp placerad på pelare

som lyfter den från marken. I ena änden av byggnadskroppen

reser sig ett 40 meter högt utsiktstorn

varifrån man kan överblicka hela utgrävningsområdet

och det omgivande kuperade landskapet. Entré görs

underifrån. Både tornet och museet är uppbyggda av

ett stålskelett, klätt med de rostiga stålplåtarna. Några

har plockats bort för att skapa utblickar från tornet

och för att ta in ljus i museet.


Museets utställningsrum är enkelt uppbyggt med en

vandring genom ett större rum, indelat i sekvenser

med hjälp av höga breda monterväggar. Man får läsa

om, lyssna på, röra vid och titta på vad som kan ha

hänt här på platsen för 2000 år sedan då germaner

och romare möttes. Det är en relativt liten, men

mycket informativ utställning. Trots relativt få funna

och utställda föremål är utställningen spännande och

intressant och förmedlar en bra bild av det som vi

inte längre kan se men som ligger dolt under de övre

jordlagren.

Upplevelsen av museet och parken aktiverar verkligen

alla besökarens sinnen. Detta blir extra tydligt ute i

parken där tre små paviljonger placerats ut på ängen

och i skogsbrynet som utgör utgrävningsområdet.

Även dessa är täckta av rostiga stålplåtar. I de tre

paviljongerna; seendets- hörandets-, och frågandets

paviljong betraktas platsen för slagfältet ur olika synvinklar.

I seendets paviljong tittar besökaren ut över

landskapet genom en camera obscura och omgivningen

framträder upp och ner och en aning förvrängd. I

hörandets paviljong finns en stor roterbar tratt som

kan riktas för att ta in ljud från olika håll utanför. I

frågandets paviljong, placerad längst bort på ängen,

får man många små utblickar ut över landskapet där

det ödesdigra slaget utspelade sig för ca 2000 år sedan.

Paviljongerna smälter väl in i naturen, dels på grund

av den rostbruna färgen men också då de endast lätt

vidrör marken via plintar på vilka de står placerade.


Museum und Park Kalkriese

Vad: Arkeologiskt museum och park

Var: Strax utanför Osnabrück, Tyskland

När: Planering och uppförande: 1999-2002

Vem: Arkitekterna Anette Gigon and Mike Guyer

Yta: 2290 kvm (museum och paviljonger)

Ett stort tack till Ernst Hawermans stipendiefond

för ett generöst bidrag till denna studieresa.

De ger besökaren en påminnelse om vad som en gång

hänt här, de bidrar till att skapa ett lugn, en speciell

stämning som får besökaren att ta in historien, nuet

och att se det som inte längre går att se. De utgör

ett nytt lager av platsens historia som minner om det

förgångna.

Ute i landskapet är också en kortare sträcka av germanernas

böljande försvarsvall rekonstruerad i mötet

mellan skogsbryn och äng. Längs resterande sträckning

är försvarsvallen markerade med vertikala rostiga

stålstörar. Dessa är placerade tätare där utgrävningar

gjorts och vallens ursprungliga läge säkerställt och

längre isär där osäkerheten kring utbredningen är

större.

Romarnas framryckande väg över platsen är markerad

med oregelbundet utlagda stålplåtar på marken längs

fästningsvallens sträckning. Historiska citat finns

skrivna på ett antal av plåtarna och ger ytterligare

en historisk referens i kombination med rosten som

anspelar på det utsuddade förgångna.

Dagens landskap flätas samman med det historiska

landskapet på ett diskret och mjukt sätt där ängen och

skogsbrynet möter frontlinjen. Skogsbrynet bakom

skyddsvärnet har återplanterats för att visa varifrån

germanerna attackerade. Små stigar av barkkstybb

löper genom skogen. Ett utgrävt schakt i parkens mitt

visar hur landskapet kan ha sett ut när det begav sig.

Besökarna rör sig ner till denna naturnivå längs en

ramp mellan stora korrugerade stålplåtar där de olika

historiska jordlagrens nivåer är markerade.

Museum und Park Kalkriese ger både god överblick

över platsen för ett historisk viktigt slag, möjlighet att

som besökare röra sig i historien och en skön naturupplevelse.

Fyllda av historiska intryck, inspiration till examensarbetet

och rikligt med friskluft lämnade vi germaner

och romare bakom oss för denna gång och avslutade

besöket i Osnabrück med en måltid i stadskärnan där

vi hängav oss åt tyskarnas fäbless för vit sparris i olika

former.

Då vi under söndagens (påskdagen bör tilläggas)

hemfärd stannade till i en liten by för att försöka hitta

en öppen mataffär, blev vi, med ett litet skratt, av

byns ende restaurangägare, upplysta om att ”det här

är minsann inte Berlin”. Det var så sant som det var

sagt. Men jag lämnade Tyskland med minst lika många

minnen och intryck som ett par dagar i Berlin kan ge.

Jag var nu också övertygad om att det verkligen är

möjligt att visa det som inte längre går att se.

More magazines by this user
Similar magazines