Ladda hem och läs här! - Auto, Motor & Sport

T E S T 

30 25/2009 

TÄVLANDE 

DATUM 

3–5 november 

START 

Solna 

S N Å L R A C E 

MÅLSÄTTNING 

Thomas 

Berggren, 

60 år, Göteborg 

Passat BlueMotion 

Fredrik 

Huldt, 

34 år, Stockholm 

V70 DRIVe 

Mikael 

Johnsson, 

37 år, Alvik 

Seat Exeo 2,0 TDI 

Nisse 

Svärd, 

26 år, Östersund 

MB E 250 CDI 

Åka så långt som möjligt på en 

tank. Den som kommer längst från 

redax vinner. Färjeturer räknas självklart 

bort, vägmätaren gäller. Lokala 

trafi kregler gäller och snitthastigheten 

måste vara minst 80 km/h (gps-korrigerat). 

Resten är fritt. 

Hur långt räcker en tank? 

Det var dags för en långresa, 

men i dessa tider fokuserade 

på effektivitet fanns bara ett 

sätt: längsta möjliga sträcka 

utan att tanka. Hur långt skulle 

det bli? 100 mil, 150? Fyra 

chaufförer, fyra bilar. Längst 

från redax vinner. Var och en 

fick hålla sin bil hemlig för att 

skapa spänning in i det sista. 

Hur skulle man tänka då? Det 

finns horder av bilar som drar 

mindre än de fyra som slutligen 

deltog. Men alla snåla 

småbilar har ofta väldigt små 

tankar. 40, 45, ibland 50 liter 

som mest. Det räcker ju ingenstans. 

70 liter och uppåt är det 

som gäller och då är bilarna 

plötsligt få. Och ännu färre 

av dessa är tillräckligt snåla. 

En ytterligare komplicerande 

faktor är tillgängligheten. Bilen 

måste ju finnas rent fysiskt 

för oss att låna. Därför ter sig 

bilvalet något udda för Mikael 

Johnsson. Seat Exeo gör inga 

anspråk på att vara extra snål, 

men den har 70-literstank … 

Text och foto: ams testlag.

25/2009 

31

” Resten tror att de passerar en slökörare. 

I själva verket pågår en konstant, 

aktiv snålkörning bakom ratten.” 

Bilvalet är förstås essentiellt. EcoFLEX 

och BlueMotion i all ära. Givetvis. Men 

skulle det gå att komma riktigt långt även 

med en bil som inte skriker ut bränslesnålhet 

i sitt namn? 

Valet föll då på Seat Exeo 2,0 TDI CR 143. Det 

fi na med den är att den kombinerar senaste Audi 

A4:ans nya commonrailmotor med föregångarens 

större tank på 70 liter. Med en uppgiven landsvägsförbrukning 

på 4,3 för sedanen är båda variablerna 

identiska med Volvos V70 DRIVe. Alltså samma 

räckvidd: 162,8 mil. 

Reglementet kräver friktionsdäck men min bil 

är först försedd med onödigt breda 225/45-17däck. 

Lyckligtvis ordnar en blixtutryckning av Seats 

mekaniker saken en timme före start: 205/55-16 

är standardstorlek och åker på. Förutom 3,0 bar i 

däcken förblir bilen i original till 100 procent. 

Tisdag lunch i Solna förses bilen med gps-sän- 

32 25/2009 

I norra Tyskland väntade regnväder Seatekipaget. 

Fläkt och vindrutetorkare – och framför allt vattnet 

på vägen drog då upp förbrukningen. 

dare (för webbens skull) och tankas full. Först till 

”klicket” och därpå ända upp i röret så att vi ser ytan 

och har full koll. Det ger 2,42 liter extra. 

Efter en lite försenad start rullar jag ut från 

macken och få rött ljus direkt. Stänger av motorn. 

Inte ska start/stopp-bilarna få vara ensamma med 

den fi nessen i detta race. 

Ut på Essingeleden. Det flyter. Skönt. Bilar 

kommer i kapp bakom och glider förbi, man bryr 

sig inte. De tror att jag slökör men i själva verket är 

koncentrationen på topp inne i bilen. Det gäller att 

hålla farten, men att göra det försiktigt. 

Redan vid Kungens Kurva (1,5 mil) visar färddatorn 

att jag kommit ner till landsvägsnormens 

4,3. Och efter ytterligare någon mil visar den 4,2! 

Ha, det här går ju som en dans! 

I höjd med Södertälje är det en lastbil som ligger 

och trycker nära Exeon eftersom jag har fräckheten 

att ligga i 90 km/h på denna 100-sträcka. Gissar 

att det ska bli mer av den varan under resans 

gång. Men någon osmidig väglus tänker jag inte bli 

ens i detta lopp. Lugn takt, ja, gå ut framför andra 

i vänsterfi len som har farten uppe, nej. 

Efter en timme, kl 13:33, då jag kört 7,8 mil, är 

det dags för ett första litet intermezzo: punkteringsvarning! 

Då jag fi ck ett dylikt falsklarm redan med 

TESTFAKTA 

SEAT EXEO 2,0 TDI CR 143 

Motor 

Typ/cylindervolym, cm3 R4/1 968 

Effekt, hk r/min 143 vid 4 200 

R/min högsta vxl, 110 km/h 2 000 

Mått 

Uppgiven tjänstevikt, kilo 1 505 

Luftmotstånd, cW Tankstorlek, liter 

0,29 

70 

Däckdimension, standard 205/55 VR 16 

Däckdimension, testbil 205/55 RR 16 

Däcktyp, testbil Bridgestone Blizzak 

Däcktryck, standard, f/b, bar 2,4/2,2 

Prestanda 

0–100 km/h, sekunder 9,2 

Toppfart, km/h 214 

Bränsleförbr. l/100 km 

ECE-norm, stad/land/blandat 7,6/4,3/5,5 

Teoretisk räckvidd, km 

ECE-norm, stad/land/blandat 921/1 628/1 273 

Åtgärder för att optimera förbrukningen 

Endast höjning av däcktrycket samt avstängd 

klimatanläggning halva resan (i onödan?). Stereo 

på. Extern navigator inkopplad halva resan.

225:orna innan start misstänker jag att det är dags 

för en repris. Förmodligen har de nyss påsatta hjulen 

legat i garage med annan temperatur. Jag har 

glömt att nollställa funktionen och nu vägrar den 

också göra detta när bilen rullar. Bilen känns bra 

på vägen men eftersom varningen blockerar färddatorn 

måste jag stanna. Utan att kunna ha koll på 

snittfart och snittförbrukning är jag rökt. Stoppar i 

Nyköpingsbro och passar på att slå en sjua också. 

Tankmätaren fortfarande på max. 

15:53 slår automatiken över från Daytime Running 

Light till de något törstigare halvljusen. Tyvärr. 

Annars sitter jag med helt avslagen klimatanläggning 

i hopp om att spara några droppar. Men i cdspelaren 

rullar Imperiet-boxen. Förbrukningen är 

nu nere på 4,1. Sverige är perfekt att köra snålt i. 

Om man mot Luxenburg kör via den bekväma 

Öresundsbron förlorar man lite fågelväg så därför 

träffar jag Thomas över en räkmacka på färjan Helsingborg–Helsingör 

kl 19:14. Snittfart 86 km/h och 

snittförbrukning 4,1 l/100 km. 

I Danmark är vägen våt och direkt hoppar förbrukningen 

upp på 4,2. Övernattning kl 23:38 i 

Puttgarden med noteringarna 4,2/86. 

Onsdagmorgonen i Tyskland välkomnar med 

regn, snöglopp, nollgradigt och mycket vatten på 

vägbanan (ger momentanförbrukning på 4,4–4,9 

– urk). Imbildning på rutan gör att jag hädanefter kör 

fl äkten, men på läge ett. Och med Econ-knappen 

(som stoppar ac-kompressorn) intryckt. Det kan 

inte skada att ta lite överskottsvärme från motorn. 

Vid 8:45 har jag halv tank och 79,3 mil körda. Betyder 

det att jag ska komma 158,6 mil? 

A1:an har mycket vägarbete vilket gör att jag 

smälter in med min snittfart på nu 80 km/h utanför 

Bremen. Det blir vänsterfi l på vägarbetenas 60sträckor 

men annars högerfi l bland lastbilarna. 

I Köln varnar Thomas för att det står helt still 

men vart jag än fl yr väntar nya köer. I ivern att inte 

förstöra snittfart och förbrukning hamnar jag ett tag 

i Köln centrum (!) men snart är jag ute på A1 igen. 

Siktar på Luxemburg via E29, E51 för att det är 

närmsta vägen och för att det innebär lämpligare 

vägar än motorvägar att få motorstopp på. 

När bilens räckvidd säger att det är slut svänger 

jag ut på på småvägar (som stundtals blir väl 

små och ibland av grus!). Landsgränsen passeras 

över otaktiska bergspass och här vandrar snittfart 

och förbrukning åt fel håll båda två. Vid ett rödljus 

4,2 km från Luxemburg centrum vägrar den starta 

igen. Dags att hämta dunken, för nu är det slut 

med trippen visande 158,18 mil. 

25/2009 

33

TESTFAKTA 

MERCEDES E 250 CDI AUT 





Mått 



0,26 

80 (orginal 59) 

Däckdimension, standard 225/55 VR16 

Däckdimension, testbil 245/45 HR17 

Däcktyp, testbil Pirelli Sottozero Winter 210 


Prestanda 



Bränsleförbrukning l/100 km (aut) 


Teoretisk räckvidd, km (aut) 

ECE-norm, stad/land/bland. 1 000/1 702/1 333 


Endast höjning av däcktrycket till 3,1 bar samt 

delvis avstängd klimatanläggning. Stereo och 

GPS på. Extern navigator inkopplad halva resan. 

34 25/2009 

I norra Tjeckien byttes motorvägen mot en slingrig 

landsväg längs fl oden Elbe (Labe på tjeckiska). 

Vägen gick genom byar och småstäder och de 

många rondellerna och rödljusen sänkte snitthastigheten 

från 83 till 78 km/h. Inte bra … 

Klockan visade 12:33 när jag slutligen 

rullade iväg från dieselpumpen i Solna. 

Nu skulle jag visa att man inte behöver en 

slö, trist miljökombi för att åka långt … 

Få aktiviteter är så mentalt avkopplande som 

att rulla mil efter mil och även om motorvägen 

söderut inte är särskilt kul, njöt jag av tillvaron. 

Mörkret föll kring Jönköping och den lugna tillvaron 

längs E4:an gav goda möjligheter till kontemplation 

och tankar kring uppdraget. 

Valet av en stark Mercedes E 250 CDI är kanske 

inte självklart, men jag hade ett äss i skjortärmen 

– en 80-literstank. (Tillval för 1 150 kronor.) 

Hemma vid miniräknaren såg den ut som en vinnare 

med en ECE-norm på 5,3 och 4,4 l/100 km 

för landsväg. I verkligheten var saken en annan. 

Nya E-klass har endast en femstegad automatlåda 

och har en lägre utväxling än den sexväxlade 

manuella lådan, vilket bidrar till att för- 

brukningen ökar till 6,0 respektive 4,7 l/100 km. 

Man ska även tänka på att förbrukning, samt 

uppgiven vikt, endast är en minimisiffra. Mitt 

exemplar hade flera tillval, bland annat panorama- 

taklucka med glastak både fram och bak. 

Därtill var däcken i dimensionen 245/45 HR 17. 

I prislistan för detta exemplar uppgavs 6,2 l/100 

km. Söker du en riktigt snål bil bör du alltså tänka 

över extrautrustningen en extra gång. 

Dag ett gick helt efter planen och i Trelleborg 

visade färddatorn en snitthastighet på 83 km/h 

och en förbrukning på 4,8 l/100 km. 

Vädret i norra Tyskland var trist. Snöblandat 

regn och kraftig motvind, vilket påverkade förbrukningen. 

Färddatorn visade 5,5 l/100 km 

mellan Rostock och Berlin. Det stående vattnet 

försvann efter Berlin och vinden mojnade strax 

därpå, till min stora lättnad. 

I Tjeckien gick färden på en smal landsväg 

som snirklade sig genom byar och städer. Det 

blev många stillastående stunder i bilköerna. 

När motorväg återkom var det dags att köra 

ikapp lite snitthastighet och strax före Prag var 

den uppe på 80 km/h igen. Då möttes jag av 

eftermiddagsköerna. Klockan var 16 och trafi ken 

började tjockna till. Suck. Ned till 79 km/h.

Jag var nöjd, 

men det var inte 

polisen som 

utfärdade en 

ordningsbot. 

I det kuperade landskapet söder om Prag 

blev det att hålla fullt spett utför (140 km/h) och 

försiktiga 80 km/h i de långa uppförsbackarna. 

Snitthastigheten steg till 80 km/h igen, men glädjen 

blev tillfällig. Med siktet inställt på Wien tog 

jag av in på E59 och nu började åter problemen. 

Motorvägen upphörde och blev till en vanlig 

landsväg, samtidigt som dimman dök upp. Den 

var stundvis tjockare än rabarberkräm och landskapet 

täcktes av ett vitt snölager. Nu handlade 

det inte längre om att upprätthålla en viss snitthastighet 

– utan om att hålla sig kvar på vägen. 

Det var kväll och jag gled genom tjeckiska 

byar utan att se en människa eller ens ljus i 

fönstrena. Det kändes som om man var med i 

en skräckfi lm, och dimman förstärkte den sällsamma 

stämningen. 

Omkring fem mil från Österrike kom meddelandet 

att jag nu körde på reservtanken och mellan 

gränsen och Wien klarade inte färddatorn att 

ge en beräknad körsträcka – slutet närmade sig. 

Jag lyckades ta mig till Stephansplatz i Wien 

och stannade för att ta ett kort på bilen vid Stephansdomen. 

Jag var nöjd, men det var inte den 

lokala rättvisan. Att lämna gatan och låna några 

meter av torget kostar tydligen 21 euro i böter. 

Det var bara att betala och avlägsna sig 

från platsen, men vart skulle jag köra nu? Siktet 

ställdes in på Slovakien. Skulle bilen mäkta med 

ännu ett land? Svaret blev ja, men varför nöja sig 

med Slovakien? På en öde infartsväg mot Bratislavas 

centrala delar insåg jag att nästa land inte 

var långt borta. Dags att försöka plocka ännu en 

nation – mot Ungern! 

På grund av ett misstag i en rondell hamnade 

jag motvilligt på motorvägen. Soppatorsk i mörkret 

längs en motorväg lockade inte, men gränsen 

var nu bara 15 kilometer bort och trafi ken 

var gles. Framme vid gränspolisen uppdagades 

det att jag inte köpt det slovakiska skattemärket 

för att få köra på motorvägarna. Det var bara att 

slanta upp 100 euro i böter (en milkostnad på 

687 kr!) och fortsätta min färd – en fortsättning 

som blev oerhört kort. Motorn var ovillig att starta 

igen. Vid den ungerska gränsen hade jag slutligen 

nått mitt mål. 

Reservdunken plockades fram efter 1 626 

kilometer. Inte riktigt så långt som jag hade hoppats 

från början, men jag är ändå nöjd med min 

prestation. Jag har visat att det är möjligt att köra 

en stor Mercedes med över 200 hästar, 500 Nm 

och femstegad automatlåda på omkring 5,0 

l/100 km. Detta utan allt för stora uppoffringar. 

De miljarder bilföretagen satsar i ny teknik 

(de satsar mest av alla i forskning och utveckling, 

tätt följda av läkemedelsföretagen) ger verkligen 

resultat. Men i slutändan är det ändå vi som förare 

som avgör hur hög förbrukningen blir i verkligheten 

– något som visade sig på hemresan. 

Nästan samma färdväg, men med klart tyngre 

gasfot på autobahn och Tjeckiens kuperade 

motorvägar, gav en snittförbrukning på 6,9 l/100 

km. En ökning med 38 procent. 

Något som endast berodde på mig och min 

körstil … 

25/2009 

35

TESTFAKTA 

VOLVO V70 1,6D DRIVE 





Mått 



0,29 

70 

Däckdimension, standard 205/60 R16 

Däckdimension, testbil 205/60 R16 

Däcktyp, testbil Nokian Hakka R 


Prestanda 








”Jag tejpade igen grillen och andra ojämnheter 

som fi nns i fronten på V70. Dessutom höjdes 

däcktrycket. Fast bara lite, hehe …” 

36 25/2009 

”140 mil på en tank”. Volvos reklam är kraftfullt 

underdriven. Vi körde nära 170 mil med V70 1,6D 

DRIVe innan soppan slutligen sinade. 

Valet att använda Volvo V70 1,6D DRIVe 

som redskap i ams längst-från-redaktionen-tävling 

kan möjligen verka oöverlagt, 

ologiskt och oinspirerat. Det var i alla 

fall vad fl era av er som mailade mig inför 

starten tyckte. 

Faktum är att jag redan hade lagt ett par hundra mil 

i V70 DRIVe under hårda snåltester i slutet av sommaren 

och blivit mäkta imponerad över göteborgarens 

snålprestanda. Bilen var då inledningsvis trög 

i motorn och snittade strax över den angivna ECEsiffran. 

Bara för att byta skepnad efter inkörningen. 

Med 200 mil på mätaren lossnade motorn rejält. 

Den blev snålare än utlovat och bjöd på rappare 

gasrespons. Accelerationen 0–100 km/h avverkades 

fem tiondelar snabbare i slutet av testet jämfört 

med våra mätningar i början. Viktigast av allt, den 

var snål som en ål med soppan. 

Resultaten var så imponerande att jag inte 

kunde bortse från att Volvo som dragits med ohälsosamt 

hög förbrukning i sina bilar nu levererat en 

potentiell segrare i vårt Targa Snålio. 

Sagt och gjort. En vit V70 1,6D DRIVe utan en 

massa lyxutrustning bokades och skoddes med 

smala, snåla Hakka R (tack Jonas!). Ett av de snålaste 

vinterdäck som tillverkats. 

För att minska luftmotståndet tejpades grillen 

och de ribbade områdena kring dimljusen. Däcktrycket 

justerades till höga 4,0 kilo. 

En klar fördel med V70 är dess omtalade komfort. 

Trots högt däcktryck och DRIVe-modellens 

sänkta chassi njuter man av superergonomiska 

fåtöljer. En viktig faktor i en tävling som handlar lika 

mycket om uthållighet som om snåla motorer. 

Mina medtävlare hade valt en komfortabel rutt 

söderut över kontinenten, med siktet inställt på 

raka, snåla motorvägar och bekväma hotell. Jag 

siktade istället in mig på en episk resa genom mitt 

kära Norrland i novemberkostym. Väderleksrapporten 

för Norrlandskusten visade relativt klart 

väder och frisk medvind. 

Tanken fylldes och navigatorn ställdes in på 

Nordkap. Drygt 170 mil norrut. Mer än 30 mil längre 

än den räckvidd som Volvo marknadsför i sina

Skillnaden mot segraren är hårfi n. 

0,002 liter per mil! V70 DRIVe är 

fortfarande seriöst bränslesnål! 

reklamfi lmer för V70 DRIVe. Ett ambitiöst mål. 

Efter 15 trevande mil hittade jag en skön rytm 

i 90 km/h. Färddatorn gav genomgående glada 

nyheter. 2 050 kilometer räckvidd. En siffra som 

växte ända till Hudiksvall. 2 070, 2 120, 2 220 … 

Rangesiffran toppade till slut 2 250 kilometer med 

en förbrukning på 3,3 l/100 km. Imponerande! 

Trots att just räckvidd i färddatorn är en svår siffra 

att förhålla sig till var stämningen på topp. Rangen 

baseras ju på den förbrukning som varit, inte 

på den faktiska kommande förbrukningen. Vädret 

var också bra. Även om vinden i ryggen inte varit 

lika stark som väntat. Jag parkerade för natten vid 

Stora Hotellet i Umeå med färdatorns glittrande 

budskap som sängfösare. Snittförbrukningen 

hade landat på 3,4 l/100 km. Efter 65 mil hade 

Volvon 147 mil kvar i tanken! I teorin åtminstone. 

Dag två startade bra. Jag var orolig för att 

tristessen skulle slå till, något som Luleåpolisen 

bryskt förhindrade. De stoppade mig för vad de 

misstänkte var rattfylleri. Varför? 

”Du kör ju så långsamt!” 

Ett extra dieselslukande stopp alltså och pulshöjningen 

störde nog körningen ett par mil. Dessutom 

började det bli fruktansvärt kallt i bilen utan 

värme i vare sig stolar eller klimatanläggning. Alla 

strömförbrukare var avslagna. 

Timmarna och tyvärr även förbrukningen tickade 

iväg. Under eftermiddagen passerade jag Polcirkeln 

med 82 mil kvar i tanken. 

Vägen genom Finland upp mot norska gränsen 

är rak och fin med lite trafik. Perfekta förutsättningar. 

Tvärt emot de förhållanden som väntade 

i Norge. Ju närmare målet jag kom desto kurvigare 

blev vägen. Till slut var det svårt att hålla den 

bestämda ärliga snittfarten 80 km/h utan att åka 

på sladd! Dessutom tvingas man till extrema klättringar 

över fjället, vilket jag inte räknat med. Förbrukningen 

skenade. 

Sista 15 milen mot Nordkap tvingades jag ner 

under gällande snittfartsgolv, helt enkelt för att det 

blev omöjligt att hålla 80 km/h! 

Min resa slutade efter 1 661 körda kilometer 

mitt i den 496 meter långa Sortviktunnelen med 

sex mil kvar till slutmålet. Besvikelsen var stor, men 

titta på förbrukningen. Färddatorn sade 3,6 l/100 

km i snitt, vilket gav en verklig förbrukning på 4,01 

l/100 km. Skillnaden mot segraren är hårfi n. 0,002 

liter per mil! Volvo V70 1,6D DRIVe är fortfarande 

en seriöst bränslesnål bil. Man kan inte låta bli att 

tänka på vad rakare vägar och jämnare farthållning 

hade betytt. 

25/2009 

37

Vad kan passa bättre än just Triumfbågen 

när telefonen just skvallrat att Fredrik Huldt 

inte nådde Nordkapp och att Passaten kom längst. 

Inte heller fel plats om man vill fi ra ... 

TESTFAKTA 

VW PASSAT 2,0 TDI BLUEMOTION 


Typ/cylindervolym, cm 3 R4/1 968 



Mått 



0,30 

70 

Däckdimension, standard 205/55 VR16 

Däckdimension, testbil 205/55 TR16 

Däcktyp, testbil Bridgestone Blizzak 


Prestanda 








Endast höjning av däcktrycket till cirka tre kilo 

samt avstängd klimatanläggning och radio. 

Ingen tejp, inga infällda speglar, inga tricks. 

38 25/2009 

Jag minns det som vore det inspelat 

på fi lm – den mörka natten på motorvägen 

förbi Liège i Belgien. Svart, nylagd, 

lättrullad asfalt och nästan kvarts tank. 

Färddatorn sa ”räckvidd 56 mil” och det 

var bara 25 mil kvar till Paris. Helt sjukt. 

Kanske var det just den märkliga känslan 

av att upptäcka att soppan fortfarande räckte 

sträckan Stockholm–Göteborg – fast jag redan 

kört 155 mil som gjorde att jag frös till lite extra. 

Men det var minsann kallt i bilen också eftersom 

jag körde utan värme, utan luftkonditionering 

och utan radio. Inga strömförbrukare som ökar 

bilens förbrukning. I ett snålrace får man köra 

med jackan på och varje stopp rycker bort en bit 

av den maximala räckvidden. 

Alltså, stanna inte om det inte är absolut nödvändigt. 

Att stanna är en dödssynd under ett 

snålrace. Och här gällde det hedern och ryktet. 

Inte för att mina arbetskamrater tror mig om 

att kunna köra snålt. Det är nog snarare så att 

mitt rykte talar om slösaktig högfartskörning. 

Därför så mycket bättre om jag – ur underläge 

– kan slå herrar Huldt, Johnsson och Svärd. 

Och det började bra. Jag rustade med renklämmor 

och 1,5 liter julmust. Skulle räcka till Helsingborg, 

på färjan var det dags för kisspaus och 

naturligtvis en rejäl macka. Utan öl. 

Micke Johnsson fanns nånstans där bakom 

mig och lurade, han skulle samma väg över vattnet 

till Danmark. En farlig konkurrent i Seat Exeo, 

snål diesel, hårt pumpade däck och på pappret 

nästan likvärdig min röda Passat BlueMotion. 

Fast värst fruktade jag nog Huldt i Volvos 

supersnåla V70 DRIVe. Dessutom, medan jag 

hade motvind på min resa söderut seglade Huldt 

uppför Sveriges långlånga Norrlandskust med en 

rejäl akterlig vind. Som dessutom skulle öka till 

stormstyrka på sina ställen. Motvind suger, medvind 

äger ... 

Via sambandscentralen, redax, fi ck jag veta 

att det gick (oroväckande) snålt för Fredrik. Låga 

0,3-nånting gav mig dock motiv att fokusera 

ännu hårdare. 

Att köra så där lite grann snålt är inte alls svårt

”Jag kan gå ut 

på Avenue des 

Champs-Élysées 

och skrika ut ett 

segervrål …” 

men att ta ut det sista av varje bränsledroppe 

betyder total koncentration hela tiden. 

Strategiskt betraktande av trafi ken, vägens 

utseende och – allra helst – en magisk förmåga 

att förutse när och var man kommer att komma 

ikapp en långtradare som måste passeras på rätt 

ställe för att inte tappa fart och fl yt. 

Jag fasade för Tyskland. Rejäla backar och 

miljoner tradare. Och köer. Allt fl yter enligt plan. 

Johnsson dyker upp i Helsingborg, färjan väntar 

och man får lätta på trycket. Vi tar en macka och 

jämför, och Micke är bekymrad. 4,1 är långt ifrån 

Passatens 3,4 enligt färddatorerna. 

Det blir inte bättre för honom genom Danmark. 

När vi kojar på hotellet i Puttgarten efter 80 mils 

körning har han bara knappt halv tank kvar. Passaten 

har dragit en kvarts tank. Otroligt. 

Morgonen bjuder tyvärr mer elände. Plus 1,5 

grader, snöblandat och ännu värre motvind. Färddatorn 

gör ingen glad, snittet bort mot Hamburg 

blir långt över 4 liter/100 km och det värsta är att 

snittfarten också sjunker. 

Inte förrän jag kommit en bit ner på autobahn 

A1 mojnar motvinden och det börjar fl yta lugnt 

och fi nt i knappt 100 km/h med snittförbrukningen 

ner mot 3,0 liter. Det är slätt, bilen rullar lätt. 

Tekniken är att trampa sakta på gasen, snabbt 

lyfta en smula och rulla på motorns moment tills 

det saktar av. Möta med en varsam gasfot och 

lyfta igen. Och igen och igen. 

Det blir en mekanisk rörelse 

till slut. Passaten har en mycket 

snabb färddator, varje förändring 

i den momentana förbrukningen 

syns blixsnabbt vilket underlättar 

körningen. Men att köra 

om tradare är fortfarande det 

svåra. Alla andra kör ju så 

fort ... 

Jag glider förbi Bremen, Münster och Dortmund 

och just när jag ska runda Köln händer det 

som inte får hända – Stau. Fem kilometer mer 

eller mindre stillastående kö. 

Depressionen i kupén är total. Ska jag ens 

nå Bryssel, mitt realistiska mål? Paris, som jag 

drömt om, glöm det. Men en timme senare kan 

jag konstatera att jag räddades av – start/stopsystemet. 

Snittfarten sjönk ”bara” fyra kilometer, jag ligger 

kvar på snittet 0,34 l/100 km och kör mot 

Belgien. Vackra Liége, yes, och det är här nånstans 

det börjar gå upp för mig att jag faktiskt har 

chansen att nå Paris på en tank. 

Natten är som en kolsäck men på nylagd 

asfalt slät som ett salsgolv glider jag på trefi lig 

motorväg ner mot den franska huvudstaden och 

just när jag passerar Stade de France där Mattias 

Ekström spöade Sebastien Loeb tänds 

varningslampan för reserven. När jag 

rullar in på Avenue des Champs-Élysées 

har jag soppa för 100 km kvar. 

Huldt, Johnsson, Svärd – alla har 

fått soppatorsk. Jag kan gå ur och 

skrika ut ett segervrål. Innan jag åker 

vidare … 

25/2009 

39

Mesta glädjefärddatorn 

har 

Passat, men 

vinsten är trots 

det ohotad. 

När alla förarna rapporterat in sina 

insamlade data är det dags för summering 

och kalibrering mot gps. Alla bilarna 

räknar fram hastighet, förbrukning och 

körd sträcka på olika sätt. 

När vi börjar stämma av märker vi fort att bilarnas 

förbrukning, körsträcka och medelhastighet 

avviker på olika sätt. Det är som att hastigheten 

tas från ett håll, sträckan från ett annat och förbrukningen 

från en tredje källa. 

Som tur är har vi gps-systemet till hjälp. Trippmätaren 

stämdes vid en punkt av mot den körda 

sträckan enligt gps:en. Utan nåd skalas fl era mil av 

från trippmätarna. Passaten får se sin körsträcka 

snuvad på drygt tio mil medan Mercedes visar 

exakt rätt redan från början! Konstigt nog har både 

hastighetsmätaren och medelhastigheten i färddatorn 

avvikelser mot gps – olika dessutom. 

Avvikelsen på färddatorns snitthastighet för 

Seat är 1 km/h, nedåt. För att snitta 80 ”äkta” 

km/h ska färddatorn visa 79. Men hastighetsmätaren 

måste visa 82 för att det ska rulla i 80 gpskorrigerade 

km/h. Snurrigt. Men samma scenario 

gäller alla bilarna. 

Vi hade spårsändare i de fyra bilarna, Tramigo, 

som skickar sms med position både som gpskoordinat 

men också i klartext: ”Nisse: Moving, 

576,1 km S of Gedser, Sydfalster, DK, 49.75138, 

15.02552, SE with speed 135 km/h, 16:52 Nov 4.” 

Det tog ett tag innan vi förstod varför de befann sig 

i Danmark nästan hela loppet. I exemplet ovan kan 

man ju läsa 576 km söder om Gedser. Men sedan 

klarnade det: spårsändaren har bara Nordenkartor 

i sig och lämnar därför positioner i relation till 

utposten på kartan. I mål var det dock bara Passat, 

med Thomas bakom ratten, som klarade att hålla 

rätt snittfart. För Fredrik i Volvon ställde sista 30 

milen till det rejält – vinterväg och extremt kurvigt. 

Det gick inte att åka 85 km/h, helt enkelt. Nisse i 

Mercan fastnade i oväntad superkö i Tjeckien och 

det var stört omöjligt att köra ikapp den förlorade 

farten utan att spoliera snålkörningen helt. Likaså 

gick det åt pipan för Micke och Seaten i höjd med 

Köln. Då var det roligare att ändå ta sig längst möjligt, 

men med samma snålfart som innan. 

Har då snåltrimningarna ”DRIVe” och ”Blue- 

Motion” gett resultat? Siffrorna talar sitt tydliga 

språk. Skillnaden mellan Volvon och Passaten 

är dessutom försumbar. Räckvidden bestämdes 

helt enkelt av tankstorleken. Båda uppger 70 liter, 

men i Volvon rymdes 69,3 liter och i Passaten 74,1. 

Tänk om det hade varit tvärtom? 

 

40 25/2009 

TESTFAKTA 

Den gps-korrigerade sträckan 

har också en avvikelsesiffra 

mot bilens egen trippmätare. 

Avvikelser fi nns även angivna 

för förbrukning (faktisk mot 

färddator) och körsträckan (gps 

mot trippmätare). Vid upptankningen 

fyllde vi tills nivån blev 

synlig i röret med bil placerad 

på plan mark. 

Mercedes Seat Volkswagen Volvo 

E 250 CDI Exeo 2,0 TDI Passat 2,0 TDI V70 1,6D 

CR 143 BlueMotion DRIVe 

Slutdestination Precis in i Ungern Luxemburg Lite förbi Paris 7 mil till Nordkap 

Trippmätare, soppatorsk 1 626,2 1 581,8 1 954,7 1 731,0 

Sträcka torsk (gps-korr), km 1 626,2 ±0 % 1 524,4 -3,6 % 1 844,7 -5,6 % 1 661,0 -4,0 % 

Snittf., färddator (soppatorsk), km/h 75 -6 77 -2 82 ±0 82 -3 

Gps-sträcka vid mack, km 1 653,2 1 525,2 1 856,0 1 731,0 

Tankat inkl. femlitersdunk, liter 84,43 71,61 74,06 69,33 

Förbr., färddator (mack), l/100 km 5,1 4,3 3,4 3,6 

Verklig förbr. (mack), l/100 km 5,10 ±0 % 4,70 +9,3 % 3,99 +17,4 % 4,01 +11,4 % 

Total körtid, soppatorsk 21h 57m (dag 2) 19h 03m (dag 2) 22h 30m (dag 3) 21h 51m (dag 2)

Ladda hem och läs här! - Auto, Motor & Sport

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?